ANTECKNINGAR

UNDER MIN VISTELSE

LAPPMARKEN

JACOB FELLMAN.

FÖRSTA DELEN.

HELSINGFORS,

FINSKA LITTERATURSÄLLSKAPETS TRYCKERI,

1906.


uppinanad af vänner ooh bekanta, säger förf. i en anteckning, att i tryck offentliggöra sina minnen och erfarenheter från och om vår höga Nord, hade han år 1830 gjort början dermed. Sålunda inflöt af honom i Helsingfors Tidningar för sagda år en uppsats om Jatulin kansa, äfvensom ,,Det första af mina elfva år i Lappmarken"; hvilken sistnämnda Lektor F. Gedner i Reval, en personlig vän till förf., år 1832 i tysk öfversättning publicerade äfven i Brockhaus' Blätter fur Litterarische Unterhaltungen. Vidare ingick i Tidningar från Helsingfors, likaledes år 1830, Descriptio Rovaniemiensis med anmärkningar, och i årgången 1831 af samma blad ett längre bref från Lappmarken. Senare följde i Vasa Tidning n:o 47 för år 1839: ,,Anmärkningar vid en artikel om Pastor Stockfleth", samt i N:o 52 „Ytterligare bidrag till upplysning om de i Norge bosatte Finnar". Alla dessa intagna äfven i detta arbete. I n:o 6 af Vasa Tidning för 1839 påbegyntes ock publikationen af »Ar 1821, det andra af mina i Lappmarken tilibragta elfva år", som dock afstannade med samma nummer, sedan förf. emedlertid beslutit sig för att i bokform utgifva sina anteckningar. Början dermed gjordes år 1844, då „Anteckningar under min vistelse i Lappmarken, första och andra året" utkommo i Borgå i ett mindre häfte om 156 sidor 8:o under J. L. Runebergs inseende och med hans biträde.

I företalet till denna bok, om hvilken förf. antecknat att den var närmast afsedd för dem af hans då ännu lefvande vänner, som med deltagande vänlighet emottogo honom, då han år 1830 med bruten hälsa kom ned från Lappmarken till Helsingfors, yttras:

,,Utan alla anspråk öfverlemnas dessa anteckningar i allmänhetens händer. I en tid då uppmärksamheten med förnyad liflighet blifvit riktad på vår egen nationella kultur, torde några underrättelser om våra mindre väl lottade landsmän Lapparne ej sakna allt intresse. Närvarande anteckningar omfatta de tvenne första åren af den tid förf. vistats ibland dem. Förf:s hjerta har alltid klappat varmt för detta folk, och han vore tillfredsstäld om han för detsamma kunde väcka något deltagande. Arbetets fortsättning kommer att bero af huru det af allmänheten omfattas."


II

Men ehuru upplagan inom kort utsåldes och boken välvilligt emottogs äfven af kritiken, såsom man bl. a. finner i n:o 8 af Tidningen „Morgonbladet" för 1845, kom den afsedda fortsättningen dock ej till offentligheten, ehuru tanken på arbetets fullföljande länge nog synes hafva fortlefvat hos förf. Men realiserandet af denna plan motverkades af bl. a. författarens från hvarje tryckeri aflägsna boningsort och hans arbetsdryga embets verksamhet i ett af icke mindre än sju församlingar bestående pastorat. Utom hvad ofvan anförts trycktes dock på 1830- och 1840-talen några uppsatser om Lapplands flora och fauna äfvensom Anmärkningar till Sjögrens arbete om Kemi Lappmark. ,,Anteckningar under en utflykt till Norrige", som ingick i Litteraturbladet för år 1856, var det enda af hans minnen från den höga norden, som derefter offentliggjordes. (Jfr, Del I s. 177 ff.) Samma år utkom den lappska katekesen,

Då fortsättningen af förf:s anteckningar, hvilkas tryckning fortgått under flera år, nu omsider ser dagen, framträder äfven den utan alla anspråk. Bestämmande dervid har varit tanken på att sålunda för forskningen bevara de frukter den tilläfventyrs kan hafva att skörda af det med an märknings v ärdt intresse och utan tvifvel med stor möda samt icke ringa uppoffring af tid och arbete af förf. sammanbragta material till kännedomen af ett bortdöende folk och en vid tiden för anteckningarnes nedskrifvande endast föga känd landsända. Ty om ock såväl före som samtidigt med hans arbete å dessa skildringar ett och annat i ämnet skrifvits och offentliggjorts, synes hans anteckningar dock vara egnade att i icke oväsentlig mån komplettera de om samma trakter derförinnan utgifna arbeten, bvilka, några tidningsuppsatser oberäknade, inskränkte sig till l:o Joh. Tornseus' Beskrifning öfver Torneå och Kemi Lappmarker; 2:o Henrik Wegelius' 7)Disputatio de Lapponia Kemensi" (1751); 3:o E. Lagus' ,,Beskrifning öfver Kuusamo Lappmark*, intagen i Sv. Vetensk. Akad. Handlingar för 1772; 4:o E. Grrapes i samma Handlingar för 1803 och 1804 offentliggjorda „ Utkast till en beskrifuing om Enontekis socken", i den omfattning den hade före 1809 års fredsslut;

5:o G. Wahlenbergs wGeografisk och Ekonomisk beskrifning om Kemi Lappmark", 77 sidor 8:o (1804); samt slutligen 6:o A. J. Sjögrens »Anteckningar om Församlingarne i Kemi Lappmark", utkommen 1828 i liten 8:o och omfattande 255 sidor egentlig text och 150 sidor dertill fogade ,,Noter",

Under sin långa vistelse bland Lapparne trodde sig författaren hafva vunnit deras vänskap och förtroende (Del I s. 678); och för dem hyste han å sin sida ett hela lifvet igenom fortlefvande varmt intresse, hvilket ock öfverallt framträder i dessa anteckningar. I dem, säger J. L. Runeberg (Del IV s. 491), röjer sig förf:s egen värme för Lapparne särdeles vackert i alla hans beskrifningar och ger dem deras förnämsta behag, hvarföre R. ock ansett dem vara förtjenta af att räddas undan glömskan (Del IV s. 498). Icke blott dessa uttalanden utan äfven det förhållande, att bland författarens qvarlåtenskap förelåg en skriftlig uppmaning till undertecknad att genomse hans manuskripter och, ,,om der funnes något värdt att tryckas, dem redigerade ur trycket utgifva eller utgifva låta", har föranledt utgifvaren att, då annan person ej kunnat för arbetets utförande vinnas, af sonlig vördnad försöka sjelf verkställa detsamma, glad att åtminstone omsider i sin ålders höst hafva funnit tid och tillfälle dertill. Jfr Del II s. 200.


Utgifvarens ögnamärke vid redaktionen, som tyvärr ej blifvit af förf. slutligen affattad, har städse varit att efter möjligheten bibehålla förf:s egna ord och uttryck, hvilket dock sjelffallet ej alltid kunnat ske. Äfven i ett par förut tryckta uppsatser har, såsom på sina ställen anmärkts, en och annan mindre jemkning i stilen skett, dels med ledning af förf:s egna marginalanteckningar, dels ock af utgifvarens eget initiativ.

Då emedlertid dessa anteckningar hänföra sig till en länge sedan förliden tid och de redan af detta skäl ej kunna räkna på intresse hos den stora allmänheten, utkomma de endast i en mindre upplaga, och ej såsom bokhandelsaffär, utan hufvudsakligen för att utdelas till biblioteker, vetenskapliga samfund och enskilda för ämnet intresserade personer i såväl hem- som utlandet. Sålunda har ock allaredan år 1903 de 27 första arken af arbetets andra del i ett mindre antal exemplar spridts såsom öfvertryck.

Ordnandet af manuskripten har i vissa delar erbjudit svårigheter. Förf. har ofta nedskrifvit sina skildringar så, att han fristående behandlat den ena och den andra episoden och fogat beskrifningen deraf till samlingen, utan att alltid angifva dess rätta plats i densamma; eller ock har sådant skett medels anteckning å något mindre stycke papper, hvilket med nål fästats vid det ark, hvartill det hörde; och så har äfven varit fallet med månget senare gjordt tillägg till beskrifningen. Då manuskriptsamlingen emedlertid under årens lopp varit af förf. utlånad till genomläsning åt flera för densamma intresserade personer, hafva en del af dessa vidfästade lappar, synbarligen på dessa färder — och kanske äfven af andra orsaker — kommit lös och sålunda bragts ur sin rätta sammanhörighet, hvarigenom svårigheter vid ordnandet uppstått. Omöjligt är således icke att ett eller annat misstag dervid ej kunnat undvikas. Och såsom man kunnat antaga, och äfven funnit, saknas dessutom särskilda blad eller ark här och


— IV —

der. Allt det sagda gäller isynnerhet arbetets första del, der skildringen af de flesta år, men särskildt af åren 1823 och 1826 erbjuder i ögonen fallande luckor. Efterhand och ända in på 1860-talet har ock förf fogat ett och annat kompletterande tillägg till samlingen.

Muonioniska har af förf. ej upptagits bland Lappmarks församlingarne. Orten hör väl sedan år 1838 till det då bildade Lappska häradet, men på förf:s tid och ännu långt derefter åtnjöt den hvarken i fråga om militärpligt eller beskattning Lappmarksfriheter, sådana den erhöll först långt senare — i förra afseendet år 1878 och i det senare genom K. F. d. 29 Nov. 1899.

Under de tidigare åren af sin vistelse i Lappmarken trifdes förf. väl der uppe och uppehöll sig träget på orten. Men från och med år 1824, då hans hälsa i följd af en svår sjukdom tagit allvarsam skada, uthärdade han icke vidare med en längre tids oafbruten vistelse derstädes, utan var tvungen att tid efter annan för skötande af sin hälsa uppsöka sydligare belägna orter, dit för öfrigt Prästerna i Utsjoki äfven under tiden före hans verksamhet der plägat begifva sig för sommarmånaderna (Del III s. 629 ff.). Ar 1831 sökte han omsider befrielse från vidare tjenstgöring i Lappmarken, hvartill äfven bifölls, intill dess han, såsom det heter, genom läkare bevis styrker sin hälsa vara återställd, jemte det att substitut för honom förordnades dit upp (Del I s. 679 f. och IV s. 403 m. fl. ställen). Till Lappmarken återvände han dock ej vidare, ty den 8 Mars 1832 utnämndes han på grund af Senatens framställning till kyrkoherde i Lappajärvi pastorat från och med den 1 Maj 1833, och der qvarstannade han intill sin på dagen 43 år efter utnämningen timade död, som inträffade den 8 Mars 1875, sedan han emedlertid vid slutet af år 1873 till följd af hög ålder befriats från att vidare sköta sitt embete. Född den 25 Alars 1795, hade han således uppnått i det allra närmaste 80 års ålder.

Tilläggas må slutligen, att af anteckningarnes förf. utkommit på det religiösa området ,,Hengellisiä puheita", tryckta i Borgå år 1848 i två mindre delar. I manuskript föreligger dessutom en samling predikningar för årets alla sön- och helgedagar, samt vidare: Förklaringar till Luthers mindre katekes och början till en biblisk historia; alla dessa likaledes skrifna på finska. Af dem har åtminstone samlingen af predikningar och sannolikt äfven de begge andra varit afsedda att tryckas, ehuru sådant ej kommit till utförande.

Helsingfors i Januari 1906.

Isak Fellman.



Min vistelse i Lappmarken.



Innehåll:

Första året (1820) s. 1. — Andra året (1821) s. 15. - Tredje året (1822) s. 95. — Fjerde året'1823) s. 140.— Femte året (1824) s. 153. -Sjette året (1825) s. 170 — Sjunde året (1826) s. 380. — Åttonde året (1827) s. 439. — Nionde året (1828) s. 466. — Tionde året (1829) s. 491.

— Elfte året (1830) s. 628. — Tolfte året (1831) s. 659. - Tillägg af utgifv. s. 679.



Första året.

nödigt. Dessa utsigter voro ingalunda uppmuntrande, och skilsmessan från den civiliserade verlden förbittrades ännu mera genom den svåraste af alla, den ifrån min i Rovaniemi boende mor, som, dåmera enka, alltid afstyrkt mig från att i Lappmarken söka min fortkomst. Nära en half mil från hemmet åtföljde hon mig under varningar att vårda min hälsa, akta mig för fjellarnes klippiga branter i den rankiga renpulkan, och framför allt att ej begifva mig i öknen utan tillräcklig vägkost. Hade jag alltid följt eller kunnat följa desse af moderskärleken gifne och med dess tårar i mitt inre inskärpta råd, skulle jag ej så ofta, som sedan in trätfat, varit utsatt för hunger i desse ödemarker, eller så länge motsatt mig att emottaga det betydliga förråd af matvaror, hon förmådde mig medföra.

Resan fortsattes utan uppehåll vid gynnande väder och godt före till Kiurajärvi nybygge, 4 /2 mil norr om Sodankylä kyrka. Här fick jag redan känna försmaken af vistandet i Lappland. Tvungen att på detta ställe dröja två dagar under väntan på skjuts, nödgades jag tillbringa dem uti ett högst uselt pörte, som beboddes af gårdsfolket, någre fattige Lappar, hvilka här tillbragt vintern, och en mängd hundar och kattor. En gruflig stank förpestade atmosferen, och ohyra hvimlade öfverallt. Om aftonen, den andra dagen, då jag, liggande i en vrå af pörtet, höljt mig i min filt, för att mindre plågas af röken, hörde jag hastigt ljud af röster och skramlande med ahkior ute å gården. Vid uppstigandet mötte mig de högljudda ropen: wrenarne äro här, skaffa oss tobak och bränvin!" Mitt beviljande af denna begäran uppmuntrade karlarne, och sedan alla anstalter under natten blifvit vidtagne anträddes den ytterligare färden kl. 4 o in. morgonen. Föret var godt, vägen uppkörd och allt bådade en dag, så bekymmerslös den kan vara vid en vinterfärd under 68° polhöjd, då min drängs ren, skrämd af en hund, under sitt ursinniga lopp sönderslog bottnen på mitt spritankare, och den för en resande i detta stränga klimat oumbärliga varan gick förlorad. Annu fortsattes resan en half mil, och icke förr än på Purnuavansaari, en liten kulle på en ofantlig myra, gjordes halt. Renarne betade, en brasa uppgjordes, och aptiten, retad af kölden, kryddade min tarfliga anrättning, då skjutskarlarne påskyndade resan med tillkännagifvande att ett svårt oväder vore för hand. Knappt hade vi uppbrutit, förrän en gruflig storm uppstod, och blott med möda förmådde våra goda renar genomtränga de skurar af hagel och likasom utmed marken framvältande skyar, hvilka öfverallt omgåfvo oss, och icke försvunno, förrän vi efter halfannan timmas tid nått skogsbrynet, der vi i skygd af träden, utan vidare mödor, fortsatte färden till nattlägret å Korvanen nybygge, dit vi anlände efter att denne dag hafva tillryggalagt 7 mil.

Här hade, två dagar före min ankomst, tvänne Lappar från Enare inträffat, för att, med fjorton renar, skjutsa mig härifrån till sin hembygd, en vägalängd af 200 verst, hvarunder någon menniskoboning icke anträffas. Detta antal dragare synes måhända öfverdrifvet, men vid betraktande deraf att en ren ej förmår framskaffa utöfver 8 å 10 Lpd. och att flere reservrenar alltid medfölja, torde lätt inses att den numerära mängden af renar ej var tilltagen utöfver behofvet. Mina nya skjutskarlar blefvo mig snart bevågne, genom den for en resande i Lappmarken nödiga artighet att förpläga dem med bränvin och tobak, och väderleken hade i öknen varit så gynnande, att spåren efter mine skjutsare under loppet af första dagen voro synlige. På hela denna vägalängd, till hvars tillryggaläggande vanligen fyra å fem dagar åtgå, tillbragte jag icke mera än trenne, och endast två nätter var jag nödgad att taga mitt nattläger i skogen. Marken är, med undantag af myrorne och f jellen, öfverallt skogbeväxt, och fjellryggen endast en mil bred. På alla ställen der renarne betade kunde äfven eld uppgöras, och ingen annan svårighet mötte, än nödvändigheten af en promenad öfver fjellen, uppför hvilka renen ej förmådde draga sin körsven. — Trädarterne voro gorrtall, björk och myrbjörk; endast här och der, under början af resan, omvexlande med en och annan nödvuxen gran. Sjelfva fjellen hade ett romantiskt skönt utseende; så långt ögat kunde hinna varseblef man ej annat än berg, afgrunder, klippor och is. Eesan är förenad med oupphörlig fara att nedstörta i afgrunderne utmed den spegelglatta isen, som bildas af det från fjellbranterne nedflytande vattnet, och med förändrad färg strålande i tusen sällsamma skepnader, genom sin för pulkan och renen vådliga halka, gör vägen ännu mera bekymmersam.


Klockan emellan 3 och 4 e. m. ankom jag, den bestämda Lördagen, till Enare kyrka, der allmogen redan var samlad. Redan i förväg hade min vägvisare och skjutskarl, mig ovetande, genom en af de Lappar, hvilka vi nyss träffat under deras färd till kyrkan, till kyrkoplatsen sändt den underrättelse, att den nya Presten snart skulle ankomma. Också möttes jag af en mängd folk, som med mössorne i handen vänligt hälsade, och en ung Lapp skyndade genast att borttaga rentömmen, hvars ögla var fästad kring min arm, samt leda renen *). Jag framfördes sålunda, åtföljd af menigheten, till prestestugan, och de band, med hvilka jag varit fastbunden i pulkan, löstes. Jag upplyftades ur pulkan, och en hvar sökte visa sin tjenstaktighet: en bortskrapade snön ifrån min pels, en annan rengjorde mine Lapphandskar, en åter sökte sträcka sig till min mössa; med ett ord, allt var i rörelse. I deras sorgligt mulna ansigten målade sig tjenstaktighet och välvilja, och under utrop af puorest, puorest! — Guds frid — ställde de sig i min väg och utsträckte händerne för att göra sin hälsning.

Ändteligen öppnades dörren till det rum, som i 40 år här utgjort Prestens boning och till hvilket jag hjerteligen längtade, för att aftaga min tjocka renskinsklädnad, den jag i tre dagar och två nätter oupphörligt burit. Stugan var utan ugn och elden uppgjordes i en' spisel af gråsten. Möblerna bestodo af bänkar långsefter väggarne, ett i väggen af timmer fastbygdt sängställe, som intog åtminstone en sjettedel af rummet, och ett af tvänne täljda plankor hopfogadt bord, hvarpå stodo två näfverrifvor, fyllde, den ena med kristallklart fjellvatten och den andra med snöblandadt vatten, hvilket sistnämnde Lapparne hellre förtära emedan det är kallare. För öfrigt var rummet 7 aln i fyrkant,

*) Vid framkomsten till ett ställe iakttages detta alltid, ej blott af artighet, utan äfven på det renen af fruktan för menniskor och hundar, ej måtte undan den ovane körsvennen begifva sig till skogen. Att förekomma detta lemnar äfven Lappen ogerna tömmen i den resandes hand och fäster den hellre omkring hans arm.


5

2 1/4 högt från golfvet till takröstet och 3 1/4, aln till kroppåsen, med en sju qvarter hög dörr, utan lås. Dystra känslor för framtiden väcktes i mitt inre, vid utsigten att bebo ett sådant rum, under en polhöjd af nära 69°, — men länge fick jag ej öfverlemna mig åt dem, ty snart fylldes stugan af folk, som kommo att uttrycka sin fägnad öfver min ankomst, anförde af några församlingens äldste och den gamle Klockaren, som, emot en årlig lön af fem Rubel, sedan 54 år beklädt denna post. Deras frågor till mig voro: råder frid i landet? rasa der några sjukdomar? har Er under resan mött någon olycka? livad tycker Ni om Er nya ställning? m. m. Byns Ålderman eller Byalänsmannen eftersåg med mycken beställsamhet, att mina effekter blefvo inburne, utan att skadas, seldonen upphängdes i rummet, och emot väggen af stugan upprestes renpulkan, hvars spets sköt fram öfver takröstet. En af sockneboerne till min tjenst utsedd upppassare anmälde sig och frågade hvad jag önskade äta. På min genfråga hvad han kunde anskaffa blef svaret: „allt hvad Du behagar: kött, fisk, märg, hjortron, till och med fårkött har jag varit i tillfälle att uppbringa för Din räkning". Alla närvarande undfägnades af mig med en sup bränvin och hämtade påföljande dag sine skänker, hvaribland hö af Carex vesicaria, som af Lapparne nyttjas i skoplaggen i stället för strumpor, samt ren- eller fårmjölk, som inöst i en mindre gryta eller kittel der fått frysa till en klump omkring en sticka, hvilken nu tjenade till handtag, då det frusna mjölkstycket, efter en lindrig uppvärmning vid elden, lossade från kärlet och framräcktes åt mig. Qvällsvarden inbars i en af rök svärtad trädkopp, der köttet med dess spad var orenadt af en mängd renhår, hvilka vid Lapparnas mattillredning ifrån deras förslitna klädesplagg nedfalla i kokkärilet.

Under det jag här uppehöll mig öfver tvänne söndagar, begåfvo sig icke någre af den församlade allmogen till sine hemvist, af hvilka en del voro belägne på ett af stånd af 100 ä 120 verst; mangrannt infunno de sig i Herrans hus. Under söcknedagarne höllos läsförhör och skriftskola. De tider, då några förrättningar i kyrkan eller bönestugan ej ägde rum, fann jag dem oftast sysselsatte med läsning och sång i sina kojor. Endast få läste Lappska, de fleste Finska, innantill rent, och utantill Lutheri Kateches med Gezelii eller Svebilii förklaringar, några skriftens språk, Athanasii Symbolum och Kon. Davids botpsalmer.


För en hvar återstod numera att återvända till hembygden; min var Utsjoki, der Pastorn är stationerad och dit den genaste vägen från Enare utgör 150 verst. Gamla och unga församlade sig kring min pulka, der jag redan satt fastbunden. Karlarne blottade sina hufvuden, och Klockaren förklarada att församlingen önskade sjunga en vers till afsked. Han uppstämde en om englavård, alle närvarande deltogo i sången, derpå lästes välsignelsen, renarne satte sig i rörelse, och snart öfverröstade bjellrornes skrammel och hundarnes skall utbrottet af de goda naturmenniskornes smärta vid skilsmessan och deras ofta upprepade utrop af ,,välkommen åter". Eesan fortsattes denna, dag ej längre än tre mil, till en Lappkoja, den enda der man, under vägen från Enare till Utsjoki, kan ligga öfver. Den fem ä sex qvarter höga dörren var emedlertid så smal, att jag ej kunde passera den förrän jag i 36° köld aftagit min vinterklädnad, utanför kojan, och krypande på händer och fötter lyckades ändteligen att intränga — vid mitt besök påföljande året var dörren förstorad, men invånarne klagade öfver en ökad köld i rummet. Endast husvärden var hemma, sysselsatt att undervisa några små barn i innanläsning och sång. Snart uppflammade en brasa på spiseln, som, i förhållande till det endast några qvadrataln stora rummet, hvari det var omöjligt att stå upprätt, utgjorde en ofantelig massa af gråsten. Lågan, hettan och röken jagade mig ut i det fria, derifrån min tjenstaktiga värd snart återkallade mig med sitt anbud att anrätta måltiden. Två grytor, den ena af tio ä tolf kannors rymd, den andra mindre, stodo öfver elden: den förra fylldes med finskuren bark, och ur den andra, hvari fiskar kokades, togos några stycken, hvilka söndergnedos och blandades med barken, som nu utgjorde en tjock välling. Fisken framlades för mig, och husbonden med sina barn begynte äta barksoppan. Retad af den aptit hvarmed äfven de små slukade den svarta rätten försökte jag att smaka derpå, men den skarpa kådsmaken gjorde det omöjligt för mig att deraf förtära en thésked. Måltiden denna gång, kryddad genom qvarlefvorne af min, var emedlertid den enda de på dagen gjorde.


Resan fortsattes följande morgon, och efter två dagars färd ankom jag till Utsjoki, efter att under vägen i Utsjoki elf, hvars strida forsar äfven stundom om vintern äro isfria, hafva förlorat mitt sockerförråd för året. Jag beträdde min nya boning, som, utom köket, bestod af trenne, ej otrefliga rum, men alla utan ugnar och endast försedde med de hos Lapparne brukliga öppna gråstenshällar. Byggningen var uppförd af spädt furutimmer, och väggarne så dåligt försedde, att ett vid springorne stäldt ljus genast släcktes af luftdraget. Genom de söndriga fönstren, väggspringorne och skorstenen hade snö till den mängd inträngt i rummen, att eld icke förr än efter flere timmars arbete kunde på hällen uppgöras. Småningom förbreddes genom eldslågan en ringa grad af värme, och jag lade mig, jemte mitt resesällskap, att sofva. Om natten väckt af en isande köld uppsteg jag för att släcka min törst, men förgäfves fattade jag vattenkärilet: der fanns numera intet annat än is. — Några större reparationer af byggnaden kunde, före sommaren, ej företagas, och obehaget af vistandet i ett så illa försedt hus öktes ännu mera derigenom att eldbrasorne blefvo ganska dyra, emedan tallen upphör att växa söder om Utsjoki kyrka, och här ej finnes annan skog än små björkbuskar. Då jemväl ingen mensklig varelse, utom mig och mitt resesällskap, ännu befann sig på närmare afstånd än två mil, fingo mine skjutskarlar ej tillstånd att lemna mig, förrän de sammanfört tvänne ansenliga hopar af björkar, två ä tre aln

långa, hvilkas qvistar ofta äro af lika längd och tjocklek med stammen. Nio dagar tillbragte jag sen, efter deras bortresa, utan att se någon annan än de tvänne tjenare jag medbragt; efter dessas förlopp samlades allmogen till bivistande af G-udstjensten.

Mera nomader än invånarne i Enare och mindre öfvadeFinska språket, hvars begagnande vid religionsundervisningen varit anbefaldt, äro Utsjoki Lapparne i allmänhet mindre öfvade i bokläsning än deras sydligare grannar, ehuru äfven häri utmärkta undantag äga rum. Under det Enareboerne, som numera hafva endast få renar, öfver vintern bebo samma kojor, oftast uppförde af träd, och i dem tillbringa ett sysslolöst lif, flytta Renlapparne i Utsjoki sin rörliga bostad flere gånger i veckan, under jemn sysselsättning med vaktandet af sine hjordar; och fiskarene, hvilka under vintern uppehålla sig i kojor, som i brist af timmer blifvit hop staplade af torf, tillbringa sommaren i fria luften vid sine fiskeläger invid Ishafvet. Likväl sakna Utsjoki Lapparne icke heller ett lifligt nit för religionsundervisningen och besöka ofta och med andakt Gudstjensten. Deras kyrkosång är dock icke mägtig att väcka andakt hos andre, och ett vildare skrål är ej tänkbart. Försökande att med full hals öfverrösta hvarandra, ge de sin sång all likhet med ångestropen af menniskor, som i hvirfveln af en brusande ström ropa på hjelp och räddning. Deremot öfverträffa Enareboerne i koralsång all annan allmoge jag varit i tillfälle att höra: en följd af deras flitiga andaktsöfningar hemma, hvilka i Utsjoki ej så ofta äga rum, emedan icke alle husfäder der, såsom i Enare, ur en postilla kunna föreläsa Söndagens predikan. Den egentliga vintertiden inträffa Utsjokiboerne vid kyrkan, hvarje Söndag Pastorn icke är bortrest till Enare, till ett antal af tio ä tolf personer; men hvar tredje Söndag infinna de sig derstädes mangrannt, och påstå förrättningarne då två å tre dagar. När Gudstjenst någon gång om sommaren hålles, komma ej flere än sju ä åtta tillstädes, emedan de fleste vid början af Maj, för att undvika myggen och insekterne samt uppsöka gräs för renarne, begifva sig till kusterne af Ishafvet, der de äfven, i händelse någon Norsk Prest finnes i nejden, njuta presterlig betjening, likasom de Norske Lappar, hvilka om vintern af brist på renmossa besöka Utsjoki, derstädes begå sin andakt.

Lapparnes allmänna utvandring om sommaren har äfven för deras Kyrkoherde beredt tillåtelse, att denna tid vistas i de mera bebodde trakterne af landet: också hade, under en tid af trettio år före min ditkomst, icke någon Pastor uthärdat att dröja en sommar i Utsjoki, hvars nakna berg och klippor vid första anblicken icke undgå att i själen väcka en dyster sinnesstämning. Ifrån deras branter och afgrunder skimrar snön ofta ännu i Augusti månad, och isen på Utsjoki träsken skjuter vanligen ej förr än i början af Juli. Sommaren är dock här likasom öfverallt den angenämaste årstiden, isynnerhet om man ej är ömtålig för myggen, hvilka milliontals omgifva den härvistande. Dag och natt äro lika, sällan höres åska och än mera sällan är regnet långvarigt; likväl väcker den fullkomliga afsöndringen från verlden en djup melankoli; och ehuru, med undantag af någon från Vardöhus förrymd fästningsfånge, tjufvar och röfvare ej äro att befara, är denna enslighet likväl hemsk och dyster, och känslan deraf förminskas icke genom den mängd af vargar, som om nätterne låta se och höra sig, ehuru de, förmodeligen i anseende till sin rikeliga föda af renhjordarne, här icke ens angripa hunden.

Om sommaren inträffa högst få embetsförrättningar. Denna årstid har af sådan orsak äfven af mig blifvit använd till studier, naturhistoriska och fysikaliska observationer, fiskeri och jagt. Men snart, ofta redan i Augusti *), försvinna insekterne, snö faller, bortgår och faller åter, växterne förvissna; i början af September gulna löfven och i medlet deraf hafva björkarne förlorat all sin prydnad. De första dagarne af Oktober begynna norrskenen att visa sig, träsken tillfrysa, snöripan och hermelinen antaga naturens hvita drägt, och äfven Mandojärvi insjö, som i anseende till sitt djup längst underhåller Pastorns kök, tillfryser i slutet af månaden, då kölden vanligen går till 20 ä 30°. Vid klart väder den 20 November synes solen ännu, men för sista gången under året. Dagarne blifva mörka, nätterne sömnlösa. Likväl börjar lifvet nu att på en annan sida blifva angenämare, genom Lapparnes återkomst från Norrige; man är i tillfälle att hvarje vecka se menniskor och samtala med dem, och deras enkla nyheter, inskränkta till berättelser om fiskets utgång, om varupriserne och afnämarene samt om de blifvande Stortingsledamöterne för Finnmarkens amt, sakna i dessa öde trakter icke interesse.

*) Den 14 Augusti 1829 var hela pastoratet betäckt med snö.


Kort före Jul anländer kronoposten från Finland med Kronofogdens uppbördslängd och de privata brefven, fyra å tio månader gamla. Hvilken högtid! Många af församlingens äldste företaga nu resor till kyrkan för att höra nyheter. Deras första frågor äro: ,,råder det frid? Lefver Kejsaren? Är han vid hälsan? Är Biskopen frisk? Njuta de kristne frid af Muhamedaner och hedningar?" — Men emellan den 25 och 30 Januari, då solen åter går öfver horizonten, inträffar en ännu större högtid, hvars värde endast den kan fullkomligt inse, som lika mad mig, mera än två månader, varit beröfvad dess välgörande anblick. Hvilken majestätisk prakt, då dess första, återsedda strålar förgylla horizontens rand! Aldrig har jag utan tårar kunnat återse detta fenomen : de skola ej misskännas, om de ock till någon del framlockats genom känslan af en lefnad, isolerad från verlden, skild från bildade menniskors umgänge och i saknad af alla de bekvämligheter, den till någon kultur komne menniskan redan anser såsom behof.

— Äfven Lapparne firade fordom en högtidlig fest vid solens återkomst.

På annan vegetabilisk föda än hjortron och ängsjTa (Rumex acetosa) kan man med säkerhet ej göra räkning. I mildare somrar gå rofvor och räddiser, och blott i den varmaste kan spenat uppdrifvas. Mjöl och salt erhålles numera från de Ryska fartygen vid Ishafvets kuster. Kött och fisk vankas i öfverflöd och specerier hemtas hvarje eller hvart annat år från Uleåborg på ett af stånd af 95 mil. Pastoratets nuvarande folkmängd utgör ej fullt 900 personer och dess areal 260 qyadratmil, ett förhållande som icke ringa bidrager att öka besvärligheten af den presterliga tjenstgöringen härstädes. Utom de bestämda resorne till Enare förefalla äfven ofta andre, såsom till Outakoski, 80 verst från Utsjoki, Patsjoki 250 och Kyro by 220 verst derifrån, i följe hvaraf embetsresorne oftast uppgå till 2,000 verst om året, under hvilka de flesta nattläger, då Lappkojor sällan anträffas, tagas på drifvan och under bar himmel.

Dock — jag återgår från denna långa digression, att sluta beskrifningen om mitt första år i Lappland. Sedan Utsjoki- och Enareboerne med presterliga förrättningar blifvit betjente, togo


de för denna vinter afsked af mig i April, och jag blefmedmin betjening ensam qvar å prestegården. Nätterne ljusnade, och med dem mitt hopp om den annalkande sommaren, så mycket mera efterlängtad som mitt medbragte matförråd var slut. Mjöl hade väl redan ankommit från Norrige, men jag hade ingen ugn, den frusna marken tillät mig ej att uppsöka lera för att sjelf uppmura en sådan, och då jag någon gång ville undfägna mig med bröd, måste den sammanbakade degen stekas på glöd i spiseln eller gräddas på jernspjell. Marken blef fiäcktals bar, snöriporne lekte kring rummen och ökade genom sitt skrik sjöfoglarnes nattliga oväsen och min sömnlöshet. Dagligen gjorde jag långa utvandringar i en nejd der ingen väg, ingen gångstig, hägnad eller boning fanns, och der intet spår till odling röjdes, der berg och stenhölster, sällan betäckte med spår af fjolårets mossa, orsakade beständig sveda i fötterne. Ofta hade den smälta snön bildat stora bäckar, hvilka i 30 ä 50° vinkel nedstörtade från de skyhöga bergen, och efter några dagar försvunno. Den häftighet hvarmed de framströmmade var så stor att stenar från branterne af dem nedrycktes och djup formerades i den blötare jordmånen, hvari mindre djur om hösten funno sin graf. Understundom hördes från bergspetsarne dån af de nedstörtande snömassorne. — Detta skedde i Junii månad, då solen dock redan vid midnatten, stod 2 å 3° öfver horizonten.

En längre tid hade min eremitlefnad, utan omvexling, sålunda förflutit. En natt då fogiarnes häftiga stoj ända till kl. 2 om morgonen ej tillåtit mig att njuta någon sömn uppsteg jag för att vandra i det fria, der ett och annat grässtrå redan framstack från marken, och vid foten af ett nära beläget berg höra en angenämare konsert af den här allmänna Motacilla Svecica, siskor och lärkor, som, om de ej hindras af ovädret, hela dygnet fortfara med sin sång. Ifrån mitt fönster varseblef jag tvänne vildgäss, hvilka snart i mitt minne väckte tanken å mitt visthus, som blifvit fullkomligen tömdt, då Lapparne länge sedan bortflyttat och ingen fisk än kunnat erhållas. Den ena af dem föll för ett skott ifrån förstugan och jag skyndade att upptaga den, då röken från en af de vid kyrkan stående Lappkojor mötte mitt öga. Endast den, som en längre tid varit i saknad af hvarje mensklig omgifning, kan måla sig min glädje vid detta säkra tecken af menniskors närvaro. Jag skyndade genast till kojan och träffade der en grannhustru, som, öfvergifven af sine anförvandter, hvilka begifvit sig till Ishafvets kuster att fiska, med tvänne kor hitflytt att undgå en befarad hungersnöd, och nu icke mindre sjelf roade mig genom berättelser om de före mig här vistande Prester, än mjölken af hennes kor var mig välkommen. Det bästa jag hade — bränvin och torkadt kött, ty bröd fanns ej — uppdukades ior den kärkomna gästen, och hon ersatte min undfägnad genom skänken af snöripor, dem hon fångade i snaror, dit hon lockade dem genom efterhärmning af deras eget läte.


Omkring midsommaren begynte laxfänget. Prestegårdens fiskeställe på ett afständ af 3/4 mil skaffade mig en daglig sysselsättning, och tiden förgick småningom intill dess att det annalkande slutet af Julii månad erinrade mig om mitt löfte, att i Augusti med presterliga förrättningar betjena församlingen i Enare. Vägen dit om sommaren öfver myror och moras utgör 220 verst, men då ingen vägvisare fanns å orten, nödgades jag vidtaga en annan utväg och fattade det beslut, att fara ned till Varangerfjorden, utmed Tana elf, och sedan uppför Patsjoki elf bana mig väg till Enare träsk. Jag afreste den 31 Juli, men ankom ej förrän den 27 Augusti till Enare, ett dröjsmål förorsakadt mindre af vägens längd, än af dess utomordentliga besvärlighet och de hinder som af närboende Ryska Lappar lades för min färd uppföre Patsjoki tillförene aldrig befarne elf. Ögat mötte derunder endast steniga och ofruktbara stränder, och resans obehag ökades ännu vidare derigenom, att matförrådet gick till ända och vi den sista veckan nödgades lefva endast af den fisk som i tvänne medbragte nät kunde fångas, lycklige om vi någon gång voro i tillfälle att på stränderne samla någon lök och syra, för att dermed krydda den enformiga anrättningen. — Efter åtta dagars vistelse i Kyro by och Enare anträddes återresan, först till fots 10 mil till Jorgastak fiskelägen och derifrån 17 milsjöledes utmed Enarejok och Tana elfvar. Den 10 September var jag åter hemma efter en färd af 72 mil.


— 13

Lapparne hade ännu icke anländt från Ishafvets kuster; på trenne veckor såg jag ingen menniska och äfven Michaélidagen, då Grudstjenst hölls, infunno sig ej flere än 12 k 15 personer. Snön låg redan på marken; de korta dagarne bådade det snart inträffande långa mörkret, och issörja begynte visa sig i elfven. Efter trenne veckors förlopp återvände ändteligen en del af Lapparne, och Allhelgonadagen infunno sig 23 af dem i kyrkan; skriftskolan vidtog, och mine sysselsättningar ökades, afbrutne endast af ett besök hos Länsmannen, som då bodde på två mils afstånd, och hvarvid jag, under min ensamma spatserfärd genom obekanta trakter, var nära att tillsätta lifvet.

Detta försök afskräckte mig äfven från vidare utvandringar och jag förblef hemma intill medlet af December, då den vanliga resan till Enare företogs. Middagstiden satt jag i renpulkan och ankom än denna dag på 60 verst till den såkallade Mjerasjavre kåtan, hvarifrån vi, med det goda föret, hoppades följande afton framhinna till Enare. Vi begåfvo oss äfven till vägs klockan 2 om natten, men hade ännu ej hunnit långt, då skjutskarlen förklarade, att ovädret rasade på fjellen, hvarföre det vore rådligast att afbida dess slut. Utan att kunna göra mig en föreställning om dess häftighet, yrkade jag på resans fortsättande; men snart möttes vi af snö och isflingor, som kringflögo i luften i sådan mängd och med den våldsamhet, att vi endast med mycken möda återfunno vårt nattläger, der det sårade ansigtet kunde öfverstrykas med flott. Tvänne dygn nödgades vi qyardröja här innan ovädret tillät att färdas öfver fjellen.

I Enare uppehöll jag mig två veckor. En såkallad marknad äger denna tid derstädes rum och besökes utom af omnejdens befolkning äfven af Ryssar ifrån Kola, Ryske och Norske Lappar, bränvinsmånglare från Sodankylä, Kemiträsk och Enontekis samt Norrmän från Varangerfjorden. Taflan var lifiig, öfverallt såldes, köptes och byttes: endast bränvinssupandet gränsade till öfverdrift.

Femte dag Jul återvände jag från Enare och framkom till Utsjoki den sista December om aftonen. Allmogen var redan församlad i afseende å följande dagens Grudstjenst. Samtal upptogo den återstående delen af qvällen, och af den mängd stjernor som tindrade på det klara firmamentet förespåddes en ymnig hjortronskörd för det kommande året. Efter hållen aftonbön åtskildes vi. Under betraktelser öfver mine öden i Lappmarken inslumrade jag, och det första året af min vistelse derstädes var slutadt.



Andra året.

1821.

Jag hade upplefvat det första året af min vistelse i Lappmarken. Den sista aftonen hade förflutit lätt, under stilla betraktelser, glad undergifvenhet och förtröstan till försynen. Med förnöjdt sinne uppvaknade jag, efter en god och vederqvickande sömn, och helsade det nya året med en bön till himmelen, att detta mitt andra år i Lappmarken skulle slutas lika så behagligt, som det första. Nu inträdde Kyrkovärden Samuel Mattsson Laiti och tillönskade mig af hjertat hvad jag i min andakt begärt. Laiti var en allmänt aktad gubbe, hvars yttre äfven bjöd vördnad. Jag hade så när icke igenkänt den gamle välbekante mannen, så ståtligen var han utrustad, högtiden till prydnad. Det långa skägget var afklippt, det kala hufvudet betäckt med en peruk,. en skänk, som Laiti år 1781 fått af sin högt värderade skriftefader, Kyrkoherden Högman, och en lång fotsid ny renskinnspels omgaf gubben. Han fortfor: ,,I aren den sjette Kyrhoherden som jag tjenat i denna församling. Så gammal jag är, kunde jag säga såsom Patriarken Jacob till Pharao: Liten och onder är min eländes tid och räcker icke till mina fäders eländes tid. Jag välsignar Eder såsom Jacob välsignade Pharao. Se, jag lutar redan mot grafven: trött af år och mödor längtar jag efter hvila.. Himmelen gifve, att jag icke behöfde se Eder efterträdare uti Kyrkoherdeembetet härstädes, och att I, när jag bortlagt vandringsstafven, finge kasta mull öfver den hängångne åldrige och läsa den sista välsignelsen för mig". Laiti hade lidit många olyckor, men mest af dem alla smärtade honom förlusten af


tvänne hans späda barn. Detta hände år 1799, då han med sin familj åtföljde Renlapparne för att undervisa deras barn. En häftig öfversvämning, förorsakad af isdämning i Tana elf, bortförde hans nybyggda koja och med den de begge barnen, som dervid drunknade.

Den gode Kyrkovärden hade icke ännu slutat sitt tal, fullt af språk och bilder, hemtade från den heliga skrift, då min grannqvinna, enkan Ella Hellander, och efter henne Klockaren Josef Pehrsson, jemväl gammal och ärad inom församlingen, begge tillönskande mig ett godt nytt år, inträdde. Den sistnämnde anmälde att ett barndop borde verkställas, hvilket genast skedde. Härefter följde det ena besöket efter det andra af den talrikt församlade menigheten, hvaribland äfven funnos ganska många Lappar ifrån Norrige. Hvar en ville paapa puorastet (helsa på Presten).

Omkring klockan 10 skedde andra ringningen till kyrkan. Det var signalen till uppbrott. Då rörde sig det samlade folket långsamt och i ordning, med möda vadande i den djupa snön, åt kyrkan, belägen ungefär 150 famnar ifrån prestgården. Det var en talrik och brokig skara af begge könen, gamla och unga. Mödrarna buro de späda barnen i sina Lappvaggor. Vid inträdet i templet stadnade menigheten i den rymliga sakristian, hvarest, enligt en af ålder vidtagen plägsed, Klockaren på Lappska språket höll bön, en förberedelse till Gudstjensten. Församlingen visade härvid en djup och rörande andakt. Derpå inkom man i den egentliga kyrkan och intog sina rum. Jag framträdde nu till altaret och begynte förrättningen. Vid sången störde obehagliga, skärande missljud melodien, och Lappska brytningar af Finska ord voro lika så pinsamma för örat, oaktadt Klockaren med öfvad stämma och ren Finska utmärkt väl förrättade sin tjenst. Efter slutad altartjenst uppsteg jag å predikstolen. Kyrkovärden Laiti hade begärt och erhållit mitt tillstånd att, såsom någon gång förut under mina företrädares tid skall inträffat, få på de inföddes språk uttolka predikan. Han uppstod nu i ändamål att fullgöra detta sitt åtagande, och ställde sig vid ändan af den främsta utaf bänkarne på det ställe, der den enda i kyrkan befintliga


gången leder till choret. Medan jag läste predikobönen stod den patriarklike gubben stilla och orörlig, med ögonen uppmärksamt fastade på mig. Ingångsorden till min predikan voro: Si nu är den behageliga tiden! Si nu är salighetenes dag! och så snart jag uttalat dessa ord, genljöd denna mening med Laitis manliga stämma på Lappska: Katsa, de tal lä täkkolas ajgge! de tal lä aivdogas vuoda pejvve! Så öfverflyttade Kyrkovärden, stycke för stycke, min hela predikan, följande dervid noggrannt den höjning eller sänkning i rösten och de åtbörder jag iakttog. Hela menigheten smälte i tårar, och detta måste hufvudsakligen tillskrifvas den rörande värma, hvarmed Laiti liksom ingjöt den himmelska lärans sanningar i åhörarnes hjertan. Då Fader vår lästes, föll han, vänd emot församlingen, på knä, och alla intogo efter honom samma ställning. Efter slutad Gudstjenst aftågade folket, såsom det kom till kyrkan, med långsamma steg, ledvis. Vid återkomsten till prestgården stadnade allmänheten och bildade en vid halfkrets kring byggningstrappan. De tackade hjertligen för predikan, och i synnerhet för det Laiti fått på deras språk tolka Guds ord.

Största delen af den församlade allmogen qvarblef vid kyrkan under de påföljande 7 dagarne, och till Trettondagen ankom förstärkning af Lappar, dels från Utsjoki, dels från Norrige. Under den tiden höllos dagligen offentliga morgon- och aftonböner samt katechesförhör, och några gånger fullständig Gudstjenst. Efter Trettondagen begaf sig folket bort. Den 27 Januari bivistades åter Gudstjensten af en nog talrik församling, men den 28 i samma månad af endast 7 personer.

Dagen derpå anträdde jag, åtföljd af sju Lappar, en resa till Enare, för att der hålla Gudstjenst, och anlände vid gynnande väderlek och före om aftonen till den första kåtan, kallad Mjerasjavre, 6 mil från Utsjoki kyrka. Om natten, då vi hvilade, hände den olyckan, att alla våra medförde renar bortrymde, dertill troligen drifne af hunger, emedan renmossan vidt och bredt kring vårt herberge var före vår ankomst uppbetad. Detta förmärktes först efter midnatten af de vaksamme Lapparne. Jag kan ej beskrifva min ångest, då jag väcktes med underrättelsen


härom, och den som besökt dessa utöfver all föreställning ödsliga trakter, beröfvade allt hvad som har lif, må tänka sig i mitt läge. Lapparne sjelfva voro bestörte. Vi hade, oförsigtigt nog, icke försedt oss med mer än ett par skidor. Den af Lapparne, som förmenades vara den förslagnaste och rörligaste, utsågs genast att, med tillhjelp af skidorne, efterslå våra rymmare, och han begaf sig utan dröjsmål åstad. Med bekymmer tillbragte jag emedlertid tiden i vår usla koja, hvarest den jemnt tilltagande kölden, som inträngde med en skarp nordanvind, och röken ifrån eldbrasan, besvärade till och med de med slike olägenheter förtrogne Lapparne. Men desse föllo snart åter i sömnens armar, utan att dock derföre helt och hållet glömma vårt svåra läge, hvad jag, som icke fick en blund i mina ögon, kunde finna af de svordomar *), som under drömmarne undföllo dem. Kojan var byggd i fyrkant, hvarje sida utgörande omkring sex alnar, med tre hvarf stockar, så späda, att de i lilländan icke höllo mer än tre tum. Ifrån de låga väggarne reste sig ett spetsigt tio qvarter högt tak, bestående af klena brädlappar, täckte med bark. Byggnaden var tjugu år gammal och nu ytterst förfallen, så att snön insmög sig från alla sidor, och icke ens försedd med dörr, utan hade vi i dess ställe upphängt en renhud. **)

Middagstiden påföljande dag återkom till allas vår glädje den utskickade med renarne, hvilka han återfunnit omkring tre mil ifrån vårt läger. Så svettig han än var skyndade han dock främst af oss att ställa allt i ordning för resans fortsättande. Två dagar derefter framkommo vi till Enare. En sjettedels mil framom Enare kyrka och marknadsplats, på isen af Pelpajavre, stadnade vårt tåg, som under vägen hade starkt vuxit genom tillstötande renkaravaner. Min skjutskarl framtog ett grannt

*) Voi kumpe(ve varg), huono (usling), koranus eller vassolas (fiende), päna (hund). Sällan hör man Lapparne bruka andra svordomar, än de nämnde; någon gång dock den af Finnarne lånade eden pergalag.

**) Denna kåta finnes icke mera, utan i dess ställe uppfördes, kort efter omförmälde äfventyr, en ny och beqväm koja af Kronolänsmannea Högman, som därföre godtgjordes med fem lispund renkött och fem lispund torkad lax.

bälte och en klocka, utsirad med vackra remmar, ocli påspände dem renen. Snart voro vi åter alla i rörelse, folkmassan ökades otroligt, och vid framkomsten till en backe, nära intill det ställe, hvarest den for Presten bestämda stugan är uppförd, skyndade man att leda min ren uppför backen. Alla välkomnade mig med en oskrymtad fägnad, och så snart de remmar beställsamt blifvit löste, hvarmed jag var fästad vid pulkan, skyndade en Sexman ur hopen och manade folket att icke falla mig till besvär. Då gaf det goda folket mig rum, jag upplyftades utur pulkan och nästan inbars i stugan, hvarest elden, lågande på stenhällen, vänligt hälsade mig. Strax inkom folket i stugan så talrikt, att den blef full, men dröjde icke länge, och slutligen qvarstadnade hos mig endast församlingens äldste, kyrkans Sexmän och de på stället för tillfallet varande ortens civile tjenstemän.

Sexmännens antal, så väl i Enare, som Utsjoki, utgör 6, och deras åliggande är att hvar i sitt district vaka öfver sedlighet och ordning. I anseende dertill, att de Lappska församlingarnes invånare icke alltid, samt Enareboerne sällan betjenas af Prest*), tillhör det Sexmannen, att hvarje Sön- och Helgedag hemma hos sig hålla så kallad husgudstjenst, hvilket sker medelst uppläsande af bön och predikan för dagen utur någon postilla och en psalms af sjungande. Kyrkans öfrige tjenstemän äro Katechet, Klockare och Kyrkovärd, och till de civila höra By- eller Lapplänsman, Nämnde- eller Tolfman samt den så kallade Skickaren. Bylänsmannen är så till sågandes ekonom för orten: han tillser att skjutsningsbestyret behörigen fullgöres, har uppsigt öfver allmänna byggnaders uppförande och fördelar kostnaden dervid på dem, som dertill skola bidraga, är ordförande i Lapprätten samt ombesörjer skatternas jemkning emellan de betalande **). Skickaren är en uppassare, som bestås Domaren,

*) Detta förhållande har väl numera undergått en förändring, sedan Hans Kejserliga Majestät den 27 Maj 1837 i nåder förordnat om tillsättandet af en Kapellan i Enare, med årlig ifrån statskassan utgående lön 150 Rubel Silfver i penningar samt 25 tunnor korn. Denne tjenstemän till godo njuter ock dubbel tjensteårsberäkning vid ecclesiastik befordran.

**) Den bestämda penningesumma, allmogen här är pligtig årligen Fogden och Presten de tider desse vistas å orten. Bylänsmannen och Skickaren hafva inga andra löneförmåner, än att de äro frie från erläggandet af kronoskatten och församlingens öfriga allmänna utgifter, men Nämndemän och Sexmän tjena endast för hedern af nit för det allmänna bästa. Länsmännen hafva fordom varit dels infödde Lappar, dels Finnar, sällan, och det till båtnad för landet och Lapparne, af ståndspersonsklassen.


De Lappar, som qvarstadnat i stugan, underrättade sig om livad märkvärdigt sig å orten tilldragit efter min förra vistelse i Enare, mest rörande ordningen och sedligheten. Härvid anmältes bland annat ett lönskaläge till beifrande, en å dessa trakter sällsynt förbrytelse, som anses för en svår styggelse. Mannen nekade men qyinnan tillstod felet. Ehuru han hörde till en rik och aktad Lappfamilj, ådrog hans motvilja att erkänna och godtgöra det onda honom så många förtretligheter och så stor ovilja af innevånarne, att han fann sig nödsakad öfvergifva orten. — Någon tid härförinnan hade genom Brittiska Bibelsällskapets försorg, flera exemplar af Nya Testamentet blifvit bland Enare Lapparne utdelade. Med rörelse såg jag den hjertliga glädje, dessa skänker förorsakade dem. De gjorde sig underrättade om Christna trons utbredande, om den lyckliga fredens fortfarande och om den milda styrelsens vidtagna åtgärder till befordrande af det allmänna bästa. Några Lappar hade fått läsa Turun Viikkosanomat, hvars särskilda uppsatser gåfvo anledning till tusende frågor, alla icke så lätta att besvara. Efter måltiden infann sig ett brudpar till erhållande al fysningssedel. Det åtföljdes af en mängd närmare och fjärmare anförvanter. Sedan hölls bön, och klockan 9 lemnades jag ensam.

Följande morgon bittida företogs först barnchristningarne; derefter förrättades åter bön uti bönestugan, belägen icke långt ifrån Prestens stuga, hvarifrån färden skedde till kyrkan. Vid Gudstjensten var en talrik församling tillstädes, en stilla andakt rådde, någon gång endast störd af de späda barnens skrik. Lapp

erlägga till Kronan, fördela de skattdragande på sig sjelfve efter pröfning af en hvars råd och läeenhet.


qvinnorna medtaga alltid sina små barn icke blott till kyrkan, utan hvart helst de begifva sig, ty den moderliga ömheten förbjuder dem att lemna dessa värnlösa ensamma.

Ibland händer att de, som hafva att vårda om kyrkodisciplin och församlingens bästa — det är Kyrkones Sexmän — ej alla vid rådplägningen om Lördags afton varit närvarande. De infinna sig nu på eftermiddagen kl. 1 till h varjehanda öfverläggningar. Befinnas då några af yngre personer inne i rummet, anmodas de fogligt af församlingens äldsta, att, derest de icke uträttat sina ärender, göra det snart och begifva sig bort, emedan man i församlingens och byns angelägenheter har att rådpläga med Presten. Vid sådane tillfällen anmälas de oordningar, som passerat i livars och ens district, icke till laga beifrande, utan för att bereda skäliga föreställningar åt de felande, hvilka gemenligen redan hemma blifvit af Sexmannen åtvarnade, men icke låtit rätta sig. Här anmäles sålunda, om någon försummat att de allmänna mötestiderna komma till kyrkan, sällan besökt de så kallade husgudstjenster, hvilka Enare Lapparne, och särdeles hvarje Sexman i sin by, sjelfva, Sön- och Helgdagar, då de icke äro i tillfälle att komma till kyrka, i sina hus förrätta; om någon varit försumlig att läsa Gruds ord, eller att deri undervisa sina barn; om någon rest om Söndagen, då förrättat något verldsligt arbete, eller eljest vanhelgat Sabbaten, svurit, hvilket alls icke lides af Enarebor, eller varit trätosam. Denna gång fördes klagan mot Kyrko-Sexmannen Anders Anderson Sarre ifrån Patsjoki by, för det han tvänne gånger å rad försummat den utlysta kyrkostämman och sålunda tvänne Böndagar ifrån kyrkan uteblifvit. Man yrkade på hans afsättning och på tillförordnande i hans ställe af en ny Sexman, hvilken redan var inkallad, och som nu förklarade sig ganska villig att inträda i den frånvarandes ställe, om han dertill ansågs tjenlig. På gjord föreställning, att ingen frånvarande borde dömas, var man dock nöjd att uppskjuta den förres afsättning, tills han var att anträffas, önskande dock att den föreslagna Sexmannen, tills vidare, skulle göra hans tjenst och deltaga i öfverläggningarne rörande sedligheten i byn och bevakandet af församlingens bästa. Till följande


Söndagen inträffade den anklagade, en man af 65 års ålder. Han beklagade sin tidiga ålderdom, svaga helsa och orklöshet, samt anhöll, att honom, på föreburne skäl, skulle beviljas afsked från den honom betrodde sexmansbefattningen. — Jag sade, att mot honom klagomål anförts för det han försummat tvänne kyrkomöten. Hans kamrater fordrade nu utredning angående orsaken till hans frånvaro, och det befanns, att i fråga varande Sexman, hvilken bodde tio mil ifrån kyrkan, väl om Tredags morgonen begifvit sig hemifrån, för att hinna till kyrkomötet om Söndagen, och sistnämnde dag rest halfva vägen, men nödsakats för en uppkommen storm söka land å en liten holme i Enare och blifva der öfver Lördagen och Söndagen, hvarefter han, emedan mötestiden allaredan var förbi, återvände hem. Man ansåg likväl den anklagade deri hafva handlat orätt, att han, som var en icke obemedlad man. och som hade tillräcklig tillgång till vägkost, för sent begaf sig på resan. Hvad den sednare försummelsen angick ursäktades han, emedan han nu, ehuru sentida, infann sig. Resultatet af undersökningen blef, att den gamle mannen, på dess egen begäran, undfick afsked ifrån dess 35 åriga tjenst, med tacksägelse för dess hafda möda som Sexman, och den föreslagna Olof Andersson Walle, en välkänd Lappman, förordnades till Sexman i den afgångnes ställe.

Efter dagliga förrättningar vid skriftskolan och läsförhören, upplöstes sammanträdet i Enare den 14 februari, sedan det påstått i 11 dagar, och den 15 reste jag till Utsjoki, sedan nästa möte blifvit utsatt till Påskhelgen. På återresan tog jag en omväg till några till Utsjoki församling hörande Renlappar, hos hvilka församlingens begge Katecheter för tillfället höllo sina barnskolor. Orsaken till denna omväg var Lapparnes och Katecheternas ömsesidiga klagomål. De förre klagade öfver de sednares försumlighet vid barnaundervisningen, och de sednare, att, medan de voro hos Lapparne för att undervisa deras barn, föräldrarne voro fallne för att skicka barnen ut i renvall och annat arbete, hvarigenom deras tid försummades, och undervisningen, utan lärarenas förvållande, vanvårdades.

Min skjutskarl, Clement Johnsson Jompas eller efter Finska uttalet Jompainen, den trögaste Lappe, som fanns i Utsjoki, hade mindre välkörda, ja, till och med nästan otämda renar. De hoppade af och an, stego på två fötter, flydde kring buskar, stenar och stubbar samt söndersleto körredskapen. Knappt hade vi hunnit 1/4 mil förr än de flämtade, liksom om de i ett ännu vildare tillstånd blifvit drifna af de ifrigaste jagthundar, eller man obarmhertigt kört med dem flera mil. Vi hunno första dagen icke längre, än till Johan Mickelsson Aikio i Vastasjavre, trötta sjelfve, och renarne af fläng och hopp nästan utmattade, ehuru endast två mil voro tillryggalagda. Aikio hade sedan året förut utvidgat ingången till sitt boningsrum, så att man någorlunda beqvämt kunde tränga derin, och, förmodande att jag kom att taga nattläger hos honom, redan på förhand af sina knappa tillgångar anrättat mig qvällsvard. Grytan stod än på den flammande lågan på spishällen, då han frågte mig: ,,vill Du icke redan äta?"

Ett trädfat af par kannors drägt, fullrågadt med kött, och en rentunga öfverst framsattes på bänken bredvid mig, med tillfrågan om jag sjelf hade salt med mig, ty sådant fanns för tillfället icke i huset. Sedan jag en stund med god aptit förtärt af det alldeles färska renköttet och tungan, framlyftades grytan invid fatet. Den innehöll spadet, hvaruti det färska köttet blifvit kokadt, och anrättningen var för tillfället icke blott välsmaklig utan äfven välgörande. Derefter, sedan husvärden jemte hans hustru blifvit undfägnade med en sup bränvin och litet tobak, var sömnen en välkommen gäst.

Följande dag, bittida om morgonen, fortsattes resan. Den tungrörde och sjuklige Jompainen hade, trodde jag, sjelfmant föranstaltat, att dess vän, Jonas Aikio, skjutsade mig härifrån; men det var i sjelfva verket icke hans uppmärksamhet jag hade att tacka för min bättre fortkomst. Den medföljande Lappallmogen, jemte husvärden, hade om natten tagit till öfverläggningsämne, om Jompainen verkligen var i stånd att framskaffa mig till Utsjoki, samt ålagt honom denna åtgärd. Vår nya förkörare var rask och hurtig samt förstod bättre att sätta sin ren i rörelse och dämpa dess oroliga lynne, än vår mythologiska


Jompainen. Som en skugga flög nu hans ren framåt i det af våra reskamrater om natten uppdragna spåret, och våra renar följde lätt efter. Snart begynte Kronolänsman Högman, å orten född och uppvuxen, att med sin utvalda korren tura med honom att åka förut. Denna täflan upphörde likväl, sedan vi vid dagningen lemnade Paksu- eller Kassa-ednam, Tjocklandet, der Mårten Pehrsson Padar bodde. Nu begynte vi allt mer och mer höja oss på en fjelltrakt, och icke en gång Högman, hvilken väl sina 50 ä 60 gånger passerat emellan Enare och Utsjoki, vågade nu anägsna sig ifrån vår pålitliga förkörare. Uppfarten på ett fjell sker icke i en fortgående höjning, utan man öfverfar den ena åsen efter den andra och dem åtskiljande smärre moraser, der myrbjörken, fjellmjölonriset och kråkriset uppskjuter, och fjellripan, med sin ifrån näbben till yttersta tåspetsen ludna och befjädrade kropp, finner sin föda. Redan på förmiddagen anlände vi till den första Renlappen. Här var en alldeles upphöjd fjelltrakt, och man lät sina renar beta. Man förde oss snart till kåtan, hvilken omgafs af några hällar eller uppstående klippor, som gåfvo den något skygd mot vindar och stormar. Nu hade vi kommit, som Lapparne bruka säga, till färdig eld, samt blefvo der till följande morgon. Vinden närmade sig om natten till storm och hotade hvarje ögonblick att kullstörta vårt tält; ty denna boning, sammansatt af 6 vadmalsryor och som vanliga Lappkojor uppstyltad med armstjocka ribbor, förtjente föga annan benämning. Ännu om morgonen hven stormen, och under tiden försiggick emedlertid förhöret och katechisationen. Folket var sammanpackadt inom det inskränktaste utrymme, och en mängd vallhundar ökade trängseln. Här skreko barnen, här slogos hundarna, de äldre talte om sina renar och angelägenheter samt skötte en och hvar sin ekonomi. Ibland fylldes kåtan af rök, ibland slocknade elden och man var i det tjockaste mörker. Det är svårt såväl för lärarn som barnen, att i sådana omständigheter egna en odelad uppmärksamhet åt boken, och man behöfver icke, bristande kännedom af Finskan oberäknad, söka andra orsaker till Renlapparnes större okunnighet i bokläsning än den Fiskarlapparne röja. Huru nyttigt vore det icke, om Lapparne förmåddes att inrätta vissa


skolhus, der barnen, liksom i Finnmarken, fredade för rök och utan att störas af hundar och menniskor samt tusende andra omständigheter fingo, under Katechetens handledning, egna sig åt läsning. Men Lappens ömhet för sina barn är så öfverdrifven, att han sällan lemnar dem ifrån sig, förr än de äro fullvuxne och redan alltför tröga att uppfatta hvad som bibringas dem. — Så stort förtroende de eljest hafva för sina Prester, och så lätt de genom alfvarsamma och vänliga föreställningar låta leda sig till nyttiga förändringar i sina urgamla plägseder, så omöjligt har det varit för mig att i denna del vinna någon förändring. Den bekante i Norska Finnmarken tjenstgörande Pastorn Stockfleth, hvilken, äfvensom hans Fru, var omtykt af Lapparna, emedan han, för att bättre studera sig in i deras språk och seder, umgicks med dem som en deras jemlike, begärde af Lappen Pehr Olofsson Perke hans 7 å 8 år gamla gosse att uppfostras, eller som det hette till fosterson; Lappen lofvade väl vid tillfället, men åtrade sig och gaf icke sonen bort, för att utbyta sitt elände mot något bättre.

Katecheterne åstadkomma likvist stor nytta så i moraliskt som pedagogiskt hänseende. Under sina färder förrätta de Gudstjenst och bön hos Lapparne, döpa deras barn, undervisa unga och gamla i deras christendomsstycken samt föregå dem med alfvarsam och välanständig vandel. Till dessa befattningar väljas de mest exemplariska samt för idoghet och sedligt lefverne mest välkända Lappar, och som sådane kunna de trotsa klimatets hårdhet och elementernas raseri, hvilkas våldsamhet en annorlunda uppfostrad och å annan ort uppvuxen sällan i längden kan uthärda. De äro vanligen intagna af sin sak, äro ihärdiga, nitiska och lärgiriga, för att göra sig skickligare och för att vinna förtroende samt dermed förenadt anseende, hvarå hela nationen sätter stort värde, såsnart det grundar sig på förtjenst. Vid skriftskolor är en Katechet alltid närvarande och Pastorn till mycken hjelp. Efter slutade göromål för dagen, eller medan barnen hafva sin hvilo- och mattimme, försummar han då sällan tillfället att fråga Pastorn och begära förklaringar på bibelspråk eller upplysning om hvad för honom är mörkt i geografiskt eller historiskt

hänseende, så hvad den bibliska som den politiska historien beträffar. Deras anseende bland menigheten, ett af deras förnämsta mål, beror helt och hållet af deras kunskaper och rättskaffens vandel. — En morgon mycket bittida, under skriftkolan d Utsjoki, kom Katecheten Joseph Josephsson till mig med sin vanliga höflighet och önskade veta värdet på en Sikel — det slags silfvermynt, hvarmed Judas Ischariot lät betala sig, då han förrådde Frälsaren. När kan fick till svar, att den gällde ungefär en half Riksdaler Specie, slog han i hast ihop summan och fick icke mera än 15 Sp. R:dr. ,,Hvilken ringa summa!" utropade han. — Med lika enträgenhet önskade han få veta huru fikonträdet ser ut och af hurudan beskaffenhet dess frukt är, ty han påminte sig, att Frälsaren en gång hungrade och ville äta af frukten på ett sådant träd, men fann ingen. Och då jag beskref för honom de mångfaldiga arterna af fikonträdet, med hjertlika äggrunda, aflånga, glatta, ludna m. m. blad, af olika storlek och med olika frukt, beundrade han hjertligen Presternas utmärkta och vidlöftiga kunskaper, framför andra menniskors, och nödvändigheten att veta så mycket; men ännu mera förvånad blef han då han i min örtsamling fick se några torkade exemplar af denna växt samt af mina förråder äta ett par stycken fikon, som han tykte smaka sötare än hjortron. Efter erhållna förklaringar på dessa och åtskilliga andra frågor tog han farväl från mig så säll och nöjd att jag gerna velat äga hans tillfredsställelse. Sedan han tackat mig för mina lärdomar tillade han: ,,desea upplysningar vill jag med det första meddela Lapparna, de fråga allting af mig, i synnerhet efter skriftskolor; men nu vet jag lemna dem förut alldeles okända lärdomar". Och då jag förklarade för honom, att de underrättelser han nu inhemtat, icke hade gemenskap med det, hvaråt han borde egna sig, såsom religionsundervisningen och bokläsningen m. ni., svarade han: ,.ja visserligen är det sådant jag bör lära, men då jag icke kan eller förstår förklara för Lapparna saker, hvilka förekomma i vår evangeliibok, kalla de mig en onyttig skolmästare''.

Några dagar efter ankomsten till Utsjoki, då jag, efter många distractioner i Enare och under resan, knappt hunnit känna


ensamhetens dysterhet och ännu icke fått öfverlåta mig åt den under vintrarne ofta nog öfverflödiga stillheten, inträffade det i sitt slag besvärligaste sjukbesök, jag haft. En tjugu års gammal Lappojke, son till Hans Johnsson Wasse i Jegelveg, infann sig hos mig med tvänne utvalda korrenar, i afsigt att skjutsa mig på tre mils afstånd, för att skrifta hans sjukliga mor, som af ålderdomskrämpor var så försvagad, att hon icke på längre tid förmått att besöka kyrkan. Resan företogs genast och fortsattes nästan ända fram i godt före, mest längs isen påTanaelf. Knappt hade vi 1/4 mil till stället, dit vi sträfvade, då det rysligaste oväder med en ovanlig hastighet uppstod. I snöyran och den tilltagande skymningen förvillades gossen derigenom att hans ystra korren skrämdes af en mot oss från backen springande hund. Som en pil var han med sin pulke öfver Tana elf, och min ren följde efter. Vi borde verkeligen nu taga land, men min skjutskarl fann icke mera den rätta punkten, utan kom litet ofvan om den och vandrade en god stund utan att hitta huset. Till vår lycka hade husbonden, medan vädret ännu var klarare sett oss åka på afstånd efter den linieraka Tana elfven, och då vi länge uteblefvo, gissade han till orådet samt begaf sig för att uppsöka oss. Följande ljudet af vår stora kurirklocka, hvilken hängde på min rens hals, fann han oss omsider, och hade vi troligen förutan honom och kurirklockan förblifvit hela natten under bar himmel. Den gamle mannen, som på backen kände hvarje buske och hvarje sten, förde oss nu till sin koja, hvilken var så nedyrd, att nästan ingenting syntes af densamma. Rök och gnistor tycktes omedelbart utgå ur snödrifvan. Efter en god stunds arbete lyckades det oss att genom den tjocka snövallen intränga i rummet. Det var likväl ett timmerhus, inemot T alnar långt och 6 alnar bredt, dock icke så högt att en karl af tre alnars längd kunde gå rak derinne. En häll vid ingången till vänster om dörren utgjorde eldstaden, der den flammande elden gaf ljus och värme åt dem som stodo närmast brasan. Men eldröret gick icke högre, än jemnt öfver taket; hvarföre vindpustarne ofta drefvo flamman in i rummet, som var uppfyldt med nienniskor. Här voro tvänne sjuka, och de friskas antal, några oroliga och med svår hosta behäftade barn oberäknade, utgjorde sju personer. Dessutom funnos i stugan tre får, par kattor, en kalf och en hynda, med en kulle ungar, hvilken var högst besvärlig om man tog ett steg inom de gränsor, hon tyckte böra vara för henne fridlysta. Fiskarlappar, mera bofasta än Renlappar, äro bättre i tillfälle att uppföda hundar och hafva, efter sina vilkor, af dem icke ringa inkomst, emedan hvar hundvalp; då den är halfvuxen och visar anlag för renvall, af Renlapparne betalas med en slagtren. Den redan .till vall inöfvade hunden är än dyrare i mon af dess duglighet. I detta svåra herransväder kunde icke ens kreaturen lemnas ute, och här måste nu natten tillbringas. Min beskedliga skjutskarl och ett par andra hade dock antingen för att bereda bättre utrymme, eller besvärade af värmen, tagit nattläger utanför dörren, der ett slags skjul af mot stuguväggen uppställda trän var uppfördt. De skjukas klagan, valparnes skrik, hyndans morrande, fårens bräkande och den svåra osnyggheten medgåfvo endast dvala, icke sömn. — Om morgonen var vädret ännu lika våldsamt samt rasade till inemot klockan 9. Jag skyndade mig att afresa. Snart voro renarne hembragte ifrån betet och förespände. Min skjutskarl rände — så heter att gå eller löpa på skidor — främst och ledde sin korren, hvilken hade all möda att med torna pulkan i den djupa snön hoppa litet framåt. I det nog obetydliga spåret, förkörarens torna pulke lemnade, kom jag med min ren fot för fot efter. På många ställen var snön så djup att ej annat än hornen och hufvudet på det beklagansvärda djuret voro synliga, hvilket, då det gjorde sina höga skutt, emellanåt föll in i drifvan och högt upp i luften sprutade snön ifrån sina näsborrar. Blott några stenkast dylik färd hade vi till Tanaelfs strand; men det tog likväl dryg tid. Ifrån isen hade stormen bortsopat snön och renen sprang der någorlunda. Redan före middagstiden kommo vi till den åldrige Klockaren Josef Pehrsson i Vetsenjarga, hvilken, beklagade mig, som råkat ut för så svårt före, och förmente att vädret skulle blifva än värre, emedan många tecken, ring kring månen, rodnad kring solen, dån i bergen m. m. förebådat sådant. Han föreslog derföre att jag skulle stadna hos honom och afbida


28

bättre väder. Jag var likväl för mycket ifrig att komma hem, och föregaf mig icke hafva tid att dröja. Egenteligen var det dock osnyggheten, som hos den beskedliga och välvilliga mannen besvärade mig och kom mig att försmå hans bjudning. — Snart skedde ock af resan, och ännu med dager såg jag Utsjoknjalbme, det är Utsjoki elfsmynnet. Vi hade nu tillryggalagt två mil; men allt svårare väder, med snö, orkaner och väderhvirflar, uppstod. Vi hade utan särdeles omväg kunnat taga in hos enkan Ella Hellander, för att afbida ovädrets öfvergång, om vi i tid kommit att tänka derpå; nu sökte vi försent och derföre fåfängt, en lång stund, hennes boning. Andteligen hade vi icke stort 1/2öfver mil hem, men mest landväg, längs bergsfoten, der nord- och ostliga vindar gjort samling af stora snömassor, den ena drifvan djupare än den andra. Min skjutskarl fick, med ständiga ryckningar på tömmen och de starka slag han dermed gaf renen, det raska djuret att med tom pulke skrida framåt och bana väg, men då min ren icke mägtade tränga sig fram med mig genom alla drifvor, fastband han sin ren vid pulken eller vid en buske och hjelpte min att med sin pulke genomtränga snövallen. Ibland gaf han mig sina skidor, med hvilka jag godt kom fram. Under så tung färd måste våra redan uttröttade renar ofta få beta och hvila, eller åtminstone efter litet stycke väg få flämta och läska sig med snö. Sådana små uppehåll tjente äfven oss sjelfva till liten vederqvickelse: ty hviloställen sökte vi alltid antingen i någon grop, eller vid sidan af någon sten eller häll, hvarest stormen icke rasade så våldsamt. Hela dagen och natten, till klockan 2, användes på dessa tre mil, några smärre omvägar dem vi under nattens mörker och snöyran gjorde oberäknade. I yrvädret kunde jag icke alltid se min ren, huru skulle då Lappen finna den rakaste kursen på en ort, der man reser hufvudsakligast blott efter land- och himlamärken. Stundom kommo väderilar ifrån bergen och hela drifvor tycktes följa med. Min beskedliga skjutskarl trodde andar rusa ned från fjellen och sjelfva Bjelga Olmaj (Väder-Guden) vara i raseri. Bergens dån ökade dysterheten. Min hemifrån medtagna väg 1/3kost, bestående af butelj Franskt bränvin och par strängar soltorkad lax, var än orörd. Allt deltes med den, på hvilkens kraft och rådighet min räddning berodde; ja, han fick till och med broderlotten af denna för tillfället välgörande och uppfriskande dryck. Vid hemkomsten var den utarbetade skjutskarlen så trött, att han icke orkade föra de utsvultne renarne på bete, utan verkställdes denna pligt mot de arma djuren af min dräng. Klockan var öfver 3, då en väldig portion, närmare ett Lisp. kött af en ren, som dagen förut blifvit slagtad, framlades för den utsvultna Lappen, hvilken på två dagar icke gjort något ordentligt mål. Vid dagningen såg man honom liggande invid grytan, utan att deri syntes något annat än en benhög; ty köttet jemte minst V4 kanna flott och 1 ä 1 1/2 kanna köttspad hade han förtärt. Klockan vid pass 5 hade han lagt sig och sof hela dagen samt följande natt, då han omsider morgonen derpå tyckte sig vara så pass uthvilad, att han begaf sig hemåt i godt väder. Då renarne nu måste vada i den djupa snön, skidade han förut och ledde dem efter sig samt syntes ännu, långt efter sin afresa, på träsket, än sträfvande framåt med sina renar, än åter sittande på snön i hvila.


På en sådan färd skulle man ovilkorligen förlora sin helsa, eller kanske frysa i hjäl, om man icke hade en efter orten och klimatet lämpad klädebonad. Till en sådan hör:

l:o Kallokak (Lappskor) af renens hufvudskinn, med håret utåt, uti hvilka i stället för strumpor nyttjas hö, tillagadt enkom för detta ändamål, af Lappskogräset (Garex vesicaria). Detta gräs samlas om sommarn, vanligen i början af Augusti, bindes i knippor och torkas samt bultas sedan med en klubba tills det sönderfaller i h'na trådar, som hampa eller lin. Sålunda beredt förvaras det till vinterförråd i större knippor och stoppas i skorna med sådan omsorg, att det omger hela foten ända till vaden, så väl som en strumpa. Med ett eller par pud sådant hö tillhandlar sig den fattiga Fiskarlappen af den renrika Ejellappen vanligen en slagtren. Detta är ock i skon ofelbart varmare än flera par strumpor, och om det torkas en gång i dygnet, hvilket vanligen sker för eldbrasan, kan samma hö begagnas i 8 dagars tid, hvarefter nytt påömsas. Skoskaftet, som går ungefär ett qvarter upp på smalbenet, slås tillsammans med två alns långa band af ullgarn vurddagak, af Tinnarna kallade paulat, hvilka lindas flera hvarf kring benet så tätt och hårdt, att icke snö kan tränga sig genom.


2:o Yttre-byxor (puvsakak) af skinn eller beglingar, ludna till halfva lårbenet, och derifrån uppåt af beredt renskinn. De äro varma och nästan vattentäta.

3:o Under-byxor (kagges puvsakak) af vadmal.

4:o En renskinnspels eller Lappmudd (peska muodda), med ett snöre väl om halsen sammandragen, att ingen snö kan tränga in. Den liknar till formen en skjorta och går icke stort nedom knäna, emedan den i sådant fall vore allt för obeqväm, då man ofta måste vada i djup snö. Denna dras öfver hufvudet på de vanliga kläderna, men Lapparne nyttja derunder endast en fårskinnspels med håret inåt kroppen i stället för skjorta. Om sommarn går man med en vadmalskolt, och i regnig eller kylig väderlek dras derpå muodda, det är en sådan renskinnspels, ifrån hvilken håret redan bortlossnat.

5:o En björnskinnskrage (siebennavte), hvartill Lapparne använda 1/3 af en fullvuxen björnhud, så att af hufvudet och nacken till halfva ryggen fås en krage, af bakdelen en annan och af benen den tredje. Deruti är ett aflångt hål, så stort, att hufvudet väl ryms derigenom. Kragen ligger tätt på halsen, betäcker nacken, axlarna och bröstet, håller dem varma och torra, samt tjenar till prydnad. Den begagnas likväl aldrig af qvinnorna, utan nyttja de i dess ställe, särdeles på resor, i köld eller oväder en vadmalskrage, liknande en vanlig regnkappa, dock ej gjord att fastknäppas, utan ihopsydd och, som den förstnämnde, försedd med snören, för att bindas om lifvet och under hakan,

Mössan, som liknar en Rysk bondmössa (Enare Lapparne begagna en kalott med en knapp i kullen), är invändigt fodrad med skinn samt vanligen öfverklädd med kläde och bred skinnbräm. Olik är dock qvinnornas mössa, konisk till formen, af grönt, rödt eller blått kläde, med insydd trädknapp på spetsen, och utsirad med hvarjehanda grannlåter, samt under kyrkomöten omlindad med en prålande siden- eller bomullshalsduk, medan


en annan duk af siden eller kattun betäcker halsen. Utanpå mössan nyttjas på resor ett slags foderal, eller yttre mössa, som liknar en tvärs öfver afskuren kon, utur hvars ända endast snibben af den elegantare mössan höjer sig. Den mindre prydliga betäcker hela ansigtet, så när som på ögon, näsa och mun, går öfver öfra kanten af den lösa kragen, som betäcker axlarna och halsen, samt skyddar dem sålunda mot den kalla luftens och ovädrets åverkan. Om lifvet bäres af bägge könen ett läder- eller yllebälte, som är af tre eller fyra tums bredd och fästes ihop med ögla, så att kläderna blifva hårdt ihopsnörda; dermed uppfästa karlarne sin pels så högt, att de, när de nödgas stiga upp från ahkion, hafva bättre att vada i snön och få tillräckligt rum i barmen för hvarjehanda, i synnerhet på resor behöfliga effekter, såsom tobaksanstalter, ett stycke rep, hvarmed de på otroligt afstånd kunna fånga en ren, bränvinsflaskan, i synnerhet om deri finnes något, renost m. m. Hufvudsakligaste skilnaden mellan mans- och kvinnoklädnaden består alltså i detta uppfästande af kläderna, i ofvannämnde hufvudbonad, samt deri, att qvinnor ofta med häktor, dels af sämre metall och dels af silfver, under hakan tillsluta sitt öfverplagg, då karlarne ihöpsnöra det med band. Till luxen hör äfven att bältet hos de yngre någon gång kan vara beprydt med tenn-, stål- eller silfverplåtar, med söljor eller knappar af qvadrattums storlek så tätt att de nästan vidröra h varandra. Dylika metallprydnader ägas likväl endast af de rika och gifvas vanligen till brudgåfvor, ehuru de likväl sällan nyttjas sedan af de gifta, utan sparas åt barnen, eller, om fattigdomen tillstött, försäljas.

Sommarklädseln i hvardagslag skiljer sig föga ifrån denna genom annat, än att skorna då äro af smorläder och vattentäta, samt att öfver- och underklädnaden är af vadmal. Stundom nyttjas ock till öfverklädnad en pels, af hvilken håret redan bortfallit. Är den litet smord med trän eller fiskflott, så mycket bättre då i regnväder. Helgedagsdi-ägten göres helst af färgadt vadmal, eller kläde af röd, blå eller grön färg; de äldre och fattigare bruka dock grått eller hvitt hemväfvet vadmal. På denna äro uppslagen alltid af annan färg än sjelfva kavajen.


Dessa och i synnerhet kragen äro utsydde med tenn-, silfvereller ylletråd och klädningsfållen omges af en några finger bred klädslist af prålande färg. Uti bältet hänga, särdeles hos qvinnorna, hvarjehanda såväl behöfliga som onyttiga prydnader och skrammeldon, såsom en mindre knif med metallskaft, några större messingsringar, en nåldosa, en sax, en messingsnyckel, m. m.; men karlarne bära en stor knif, hvilken på resor gör tjenst både som knif och yxa till mindre behof, och har en karl någon gång fångat en björn, hänger dess tand alltid vid bältet bak på ryggen.

Sedan jag, enligt med Enareboerne träffad öfverenskommelse, infunnit mig till Påskhelgen i Enare, der då endast Enareallmogen enhälligt var församlad, dröjde jag der blott öfver Långfredagen och Påskhelgen, då jag om Lördagen besökte begrafningsplatsen, hvilken ligger på en holme i Enare träsk, något öfver en mil ifrån kyrkan, samt jordfäste de der redan förut bisatte liken. Fordom har begrafningsplatsen varit nära kyrkan, men liken voro ej der fredade för björnar, hvarföre den flyttades till förstnämnde ställe. Tisdagen, middagstiden, begaf jag mig på resan till Utsjoki och var på min färd icke mindre lycklig, än att jag i det härligaste vårväder och med godt vägalag Onsdags aftonen framkom till hemmet. Renbetet var förträffligt, och de om våren redan svaga renarne behöfde icke det ringaste anstränga sig för att uppgräfva födan, utan blott äta af den yfviga mossa, som stack fram under det tunna snölagret, hvilket redan på slätterna hade brokig yta, ty icke allenast hvarje tufva, utan ock de små moss-stånden visade sig, liksom glada undanskjutande snötäcket och helsande vårsolen.

Till den 29 April var det sista mötet beramadt, före Lapparnes afresa till Ishafvets kuster. Jag var fattig på mjöl, salt hade jag alldeles icke, och att om sommaren få sådant från Norrige medförde dubbel kostnad och många andra svårigheter. Det hade dessutom varit dåligt exempel för Lapparne att använda den bråda arbetstiden om sommarn till sådant arbete, som bör ske den lediga vintertiden. Det var således nu ingen tid att försumma, för att anskaffa dessa förnödenheter. Renar måste derföre nu hos den samlade menigheten beställas och denna 3
reqvisition medförde inga svårigheter, ty två Renlappar med sina hjordar lågo alldeles nära kyrkan. För att före sommarn komma till Norrige, gällde det att resa genast. Jag kom öfverens med en rik och beskedlig Lappman, Nils Olofsson Peski, att han med sex renar skulle skjutsa mig till Vadsö. Sjelf hade han icke tid dertill, utan lejde en duglig Fiskarlappe, Olof Michelsson Norgan, hvilken för sitt besvär skulle erhålla en slagtren af Peski, åt hvilken jag betalte en Riksdaler Riksgälds för hvarje ren, således sex Riksdaler samma mynt, mot det att Peski bestod körredskap och ahkior, och hade jag icke vidare bekymmer, än lasta mina föror och sätta mig i pulkan. Den 1 Maj, tidigt om morgonen, begåfvo vi oss åstad, förköraren främst, med tre renar och ahkior i släptåg samt en reservren, och derefter jag och min dräng Tmsko, Isföret var godt, och blott på få ställen måste vi för forsar taga land, då en och annan bar fläck var oss hinderlig, men lemnade så mycket bättre bete för våra redan så sent på våren utmagrade renar. Vi stadnade också icke förr än efter två mils färd i Vetsenjarga hos Klockaren Josef Pehrsson, hvilken, då han om Söndagen tog afsked af mig, bedt mig taga in hos sig, samt nu hade för min räkning anrättat den skönaste måltid, man å orten kan vänta sig, bestående af tungan af en nyss slagtad ren, några märgben och kött samt ett fat hjortron. Detta allt serverades på följande vis. Först frambärs rentungan af husvärden på en tenntallrik, som placerades på en liten kista. Jag satt på en dylik, men måste någon gång stiga upp, ty den innehöll husets saltförråd och annat som för tillfället var behöfligt. Märgbenen uppradades uti ett träfat, svartnadt af rök; detta rymdes icke på kistan, utan nedlades i min famn; hjortronfatet åter ställdes på en alnshög stubbe af 7 ä 8 tums diameter. Så långt var allt godt och väl; men den angenäma lukten af min spis hade inlockat tvänne hundar. Dessa fördrogo ej hvarandras närvaro vid anrättningarne, utan råkade i slagsmål, och förrän värden hann visa sin husbondamyndighet var stubben kullstött, och de sköna hjortronen lågo på golfvet, som aldrig blifvit skuradt, ehuru stugan var minst jemnårig med mig. En annan värdinna hade säkert blifvit förlägen, om hennes desert fått ett

sådant öde, men den åldriga Klockarmor lät det icke bekomma sig, utan framhemtade snart fatet ännu mera rågadt, och för att ett dylikt fall ej mera skulle inträffa satte hon sig på sina fötter framför mig och höll i fatet. Jag tyckte icke om hennes belägenhet, utan ville skona den artiga husmodren ifrån den besvärande ställningen och lastade på mina knän äfven detta fat.

Josef Pehrssons årslön, som Klockare, var ungefär tre Riksdaler Riksgälds, och likvisst skänkte han hvart år till kyrkan V3 Specie E,:dr, närmare halfva årslönen, och ingen utlyst G-udstjenst försummade han under hela min embetstid i Utsjoki.

Efter sålunda försiggången måltid tillryggalade vi andra två mil till Kevnesåjve, der vi hos Isaak Johansson Guttorrn åter betade våra renar. Äfven här hade man gjort anstalt till min mottagning, sålunda att man utbredt en renhud i högsätet af rummet, som var en vanlig torfkoja, och på den ställt en liten kista, som utgjorde stol för mig; de öfriga suto på marken; men ehuru kistan icke var högre än ungefär 6 å, 7 tum, hindrade dess höjd mig dock att sitta rak, och jag tog en beqvämare ställning på renhuden. Husbonden, som mött oss redan på vägen utanför kojan, och förde våra renar på bete, inträdde nu och frågade om han fick anrätta åt mig måltid; men då jag vägrade äta, trakterades jag med Tana elfs kristallklara vatten. Klockan emellan 5 och 6 anlände jag till den första Norska byn, Polmak. Den beboddes af 15 ä 16 hushåll, alla Finnar, hvilka fj t härstamma från en Peski Heikka, d. ä. Henrik Peski, som af fruktan för krigsväsendet år 1740 hitflyttat ifrån Muonionniska by i Ofver-Torneå socken med sina tre söner och härstädes satt sig ned. Stället utgöres af ett näs, formeradt af Palmakjok, hvilken här löper ut till Tana elf, och är den hörikaste fläck derinvid, hvarföre Henrik Peski genast förenade boskapsskötseln med fiskfänge. Efter gubbens död stadnade endast tvänne söner här, och den tredje bosatte sig 1/2 mil uppåt elfven, vid Njorkan, ett fiskeläge inom Utsjoki socken, nu bebodt af fem hushåll, hvilka äro hans efterkommande; och ehuru hans söner och sonasöner merendels gift sig med Lappskor och blandningar af Finnar och Lappar, hafva de bibehållit Finska språket, och fastän under


— 36 —

visningen i by- och skriftskolor m. m. sker på Danska, läsa de alltid i sina hus Finska postillor, psalm- och evangeliiböcker, samt iakttaga mera Finska, än Lappska eller Norska plägseder. Dock är klädedrägten den Lappska. Vi togo in hos en Henrik Eriksson, hvilken bebodde en stuga, som var större än vanliga å orten och upptimrad i Karasjok, derifrån husbonden tillhandlat sig den för 20 våg mjöl, för hvilket pris den äfven af säljaren blifvit flodtiden hit nerflottad 18 mil efter vattudraget. Här såg jag den första rappade spisel, men äfven den var af gråsten; och ehuru den icke rökte in, voro likväl rummets väggar nästan becksvarta. Orsaken dertill var icke allenast att framför spiseln fanns en ugn, hvilken rökt in, men äfven att i huset voro flera qvinspersoner, hvilka voro snälla och flitiga sömmerskor och hade bränt mycket trän i sina lampor. Äfven nu, ehuru det icke var mörkt ute, stodo redan tvänne väldiga tranlampor upptända, framför hvilka syddes, ty aftonen var mulen och de två genomrökta fönstren, hvilkas rutor voro dels af glas dels af näfver, 1/2hade endast alns höjd och bredd. Det var dock bästa rummet, jag sett någon bonde hafva, sedan jag lemnat Sodankylä. Husvärden var nyss hemkommen från Varangerfjorden, der tvenne af hans söner drifvit lyckligt fiske, och hade hemsläpat med sina två stora oxar, hvilka jemte sex mjölkande kor och en mängd får af honom underhöllos, tvänne väldiga lass torskhufvuden, hvilka der icke emottagas af Köpmän, utan begagnas af innebyggarene för boskapen, som icke allenast dricker spadet eller vattnet, uti hvilket de blifvit kokta, och derigenom gifva ymnigare och mägtigare mjölk, utan äfven söndertugga och äta sjelfva köttet och benen. Många färska torskar och en flundra af species hippoglossus funnos på lasset. Af den sistnämnda fiskarten hade jag än icke sett vidare än några mindre exemplar, vanliga i Östersjön; och då jag nu med uppmärksamhet betraktade denna fisk och undersökte till hvilket species den kunde hänföras, tyckte gubben illa vara, att han icke lagt något deraf i grytan för min räkning, ty äfven Lapparne anse den för vida bättre än torsken, och är den näst laxen den dyraste fisk i Finnmarken. Den såsom det sades 16 kannor drägtiga grytan, fylld med den aptitligaste


torsk, kokade redan i full fart å spiseln, och i den äfven min del och Kronolänsmannen Högmans, hvilken med sin dotter reste till handelsplatsen för att uppköpa mjöl, salt m. m. Men inga förevändningar hulpo, utan en liten gryta ställdes på hällen bredvid den större, uti hvilken koktes för min räkning det bästa stycket af flundran, ty jag var Hurrikas, så kallade värden mig, d. ä. en sådan som första gången besökte hans hus. Det var, tyckte han, en heder för honom att traktera mig med någon hervas ruoka (rar mat). Begge grytorna skummade han med omsorg, medan qvinnorna suto kringspridda i rummet och sydde å orten användbara skoplagg och gångkläder; derpå öste han upp fisken i ett af rök svartnadt, dock med omsorg rentvättadt trädfat, och lefvern, som han kokt i en särskild liten panna, i ett annat fat. Af lefvern voro endast små bitar qvar, ty det mesta var upsmält till trän eller flott, som skulle nyttjas som sås. Högman, som ehuru så godt som infödd Lappe icke kunde förtära denna transås, hade utan värdens misstycke fogat anstalt om litet smörsås. Många i Finnmarken infödde ståndspersoner skola icke ens tåla lukten af sådan lefver- eller transås vid sitt bord, men mig smakade den icke särdeles vedervärdig, ehuru jag måste tillstå att, om lefvern är gammal och härsk, den har vidrig smak och än vidrigare lukt. Åt mig och Högman var serveradt på bänken under fönstret. Hvardera fingo vi en liten kista till stol; men Högmans dotter, som var uppfostrad till Lappska, spisade jemte min dräng Tuisko på en kista nära dörren, sittande på golfvet. Resten af fisken stod under vår måltid på sakta eld, och först sedan vi slutat vårt mål, begynte värdsfolket sin qvällsvard. Alla satte sig omkring grytan, som stod på en upphöjning, somliga på sina kistor, ty hvarje person ägde en sådan i rummet, någon på spiselhällen, och andra på golfvet. Husbonden lade sina händer i kors, de öfrige följde hans föresyn, och man läste troligen alla bordsböner som finnas i Finska abcboken, ty ceremonien var icke kort samt skedde med mycken andakt. Efter slutad måltid lästes på lika sätt. Henrik Eriksson ägde äfven en annan stuga den han upplåtit åt en här privilegierad Köpman, Kolderup, hvilken nu icke


var hemma. Denna stuga hade han gerna uppvärmt för min räkning, men det föregafs af Kolderups uppasserska att nyckeln förkommit, säkert emedan hon endast åt sin herres bekanta fick under hans frånvaro upplåta rummet. Tre sängar eller egentligen lafvar funnos i rummet. På en bäddades åt mig med hö. En ny kavaj till hufvudkudde, en ännu icke begagnad renhud och likaså en ännu obegagnad fårskinnsfäll utgjorde sängkläderne. Åt Högman hade man tillredt bädd på sängstället midt emot mitt. Så snart allt var färdigt önskade samteliga gårdsfolket oss en god natt och begåfvo sig att sofva i sina grannars stugor, på det vi skulle blifva obesvärade. Husbonden hade hos oss anhållit om enderas fickur, för att veta om morgonen elda rummet på af oss bestämd timme. Men icke nog dermed, att han infann sig bestämdt på klockslaget; ännu mera öfverraskade han mig, då han framställde en väldig och renskurad kaffepanna med grädda och socker på en kista samt anmodade Högman att servera. Sedan fick jag höra, att han åstadkommit denna anrättning genom sin syster, som var uppasserska hos Kolderup. Vår bestämmelse var att denna dag hinna till Mårtensnäs köping, dit man räknade 4 1/2 Norska mil, men hvilka jag sedermera tyckt motsvara de 6 milen mellan Utsjoki och Polmak. Efter intaget kaffe reste vi genast och hade på Tana elf, den vi passerade endast 1 mil, godt före, hvarefter vi vid Grollevarre (Gruldberget) veko åt höger och passerade det såkallade Varangerfjellet, en två mil bred landttunga, mellan Tana elf och Varangerfjorden. A Varangerfjellet rastade vi par gånger, för att låta våra renar beta, samt kommo till Varangerbotten först mot aftonen. Här fanns ingen stuga, utan endast den uslaste koja man kan tänka sig, som likväl beboddes af en Finne Hans Aikioniemi, hvilken ifrån Sodankylä hitflyttat med flere barn, utan ringaste lifsbergning, ty det lilla han ägt hade åtgått till flyttningskostnad på 50 mils väg. Några år derefter fann jag likväl denne man i någorlunda välstånd. Så tacksamma äro Ishafvets våldsamma vågor mot den, som på dem anstränger sina krafter och äfventyrar sitt lif. Ingen kunde stå i kojan, utan i krypande ställning måste man här röra sig. Några får och kalfvar


gingo lösa inne, och. röken ur den på golfvet brinnande elden gick icke väl ut från hålet i taket. Det var likväl det första ställe, der menniskor bo, bortom Polmak. För det ännu något behjelpliga renbetet ville Lapparne stadna här öfver natten, och Högman instämde med dem. Hvad var att göra? Att qväljas här hela natten tyckte jag öfvergå mitt tålamod, hvarför jag beslöt att ligga ute. Knappt hade jag tagit detta beslut, förrän aftonkylan skärpte till, och skarpare trodde man kölden blifva mot natten. Jag kastade mig i högra vrån af kåtan på riset, som i 8 ä 10 tums tjockt lager betäckte marken, och hvars löf under loppet af vintern utgjort förnämsta födan för de inne boende fåren. Den förruttnelse, riset redan antagit, afhöll jordkylan. Litet rep lånades af vårt sällskap, för att fastbinda kalfven, men fåren gingo lösa. Stället, jag innehade, var likväl det förnämsta i rummet. Husbonden ursäktade sig och sade sig vara så utfattig, att han icke hade en sådan renhud som han kunde lägga under mig. Sitta kunde jag icke för röken, mindre ligga länge på samma sida, emedan björkriset, som var under mig, utgjordes till en del af tumstjocka qvistar af dvärgbjörkar. Jag lät nu som bäst min rygg pröfva obehaget af den hårda bädden och hade fallit i halfslummer, då ett af fåren gått bakom mitt hufvud och profanerat mitt eljest nog smutsiga ansigte. Klockan var än icke stort öfver 8, och 1 1/2 mil återstodo till Mårtensnäs. Jag gjorde mig samma begrepp om köpingar, som om småstäder, att der funnos flere hus och att i hvarje köping fanns ett gästgifveri; men sedermera kom jag under fund med att Köpmännen sjelfve voro Gästgifvare, och att de öfrige bodde merendels i små torfkojor, hvilket äfven vid Mårtensnäs var fallet med alla, utom den å handelsplatsen nödiga Snickaren eller Tunnbindaren. I min otålighet förmådde jag min skjutskarl att med mig begifva sig på resan, för att finna bättre nattläger. Snart var han resfärdig, och mot aftonen blefvo renarne raska; men resan gick i alla fall trögt, ty utom det att hafsstranden lutade åt höger och man derföre nästan hela vägen måste sitta vriden åt vänster, hvarigenom sidan domnade och tiden blef lång, var man äfven, för att icke vid branta ställen äfventyra att nedrulla i hafvet, tvungen att klifva upp på berget, och mycket af tiden förlorades derigenom. Dessutom stötte vi här redan på större bara fläckar, isynnerhet då jag hade en förkörare som icke var alldeles väl kännare af lokalen. Äfven på denna orten kör man icke efter någon viss väg, utan en här, en annan der, blott man, liksom på sjön, der man noga måste taga sig till vara för klippor och grund, har en säker kurs, för att icke nedstörta i fjellets bråddjup och afgrunder. Det var redan något sent då jag passerade Nesseby eller Unjarga kyrka, ungefär på halfva vägen. Hafvet begynte nu att gifva den vidrigaste lukt man kan tänka sig. Väl hade jag . hört om hafslukt, men aldrig hade jag föreställt mig den så vidrig och rutten. Något sömnig och trött hade jag tillika af den nedgående solen och de azurfärgade molnen blifvit nästan bländad, så att jag, då jag halfslumrande uppslog mina ögon, ansåg de torfhus och kojor, hvilka vi for o förbi, för gödselhögar och drömde mig komma till odlade nejder och ett kultiveradt land. Blott hälft vaken och seende hade jag förgätit, att endast klippor och skär omgåfvo mig under mer än 70° polhöjd, och i stället för att jag i de bättre af kojorna kunnat söka och få ett bergligt nattqvarter, undvek jag dem och bad ofta min skjutskarl aflägsna sig ifrån dem. Ännu hade folket icke lagt sig då vi passerade Bergby, der Länsman bodde. Skjutskarlen sade honom heta Thode Nilssen. Dennes qvickhet och skicklighet som Länsman hade jag hört omtalas och hade gerna velat sofva hos honom om icke skjutskarlen invändt, att der icke fanns något renbete. Jag steg likväl upp från pulkan och ville göra min visit hos den för sin qvickhet, skicklighet och rättvisa beryktade mannen. Men huru flat blef jag icke, då skjutskarlen sade, att han bodde just i en sådan af mig förment spillningshög, och pekade på torfhögen. Jag hade svårt att tro att min alfvarsamma skjutskarl ville drifva gäck med mig och förifrade mig icke, ty jag hade sett hvarjehanda egenheter i vår Lappmark. Också fann jag snart hans utsago bekräftad genom varelser, som den ena efter den andra utkommo ur dessa högar. De voro svarta som sot, utan skor och utan något annat plagg, än gamla söndriga skinnpelsar, ifrån hvilka håret var alldeles afnött och


bortfallet och åt hvilka trän och sot gifvit en ful smutsblandad kimröksfärg. Somliga hade ena armen i sin barm, andra begge, liksom de bättre behöfde värmas, än de nakna fötterna, och derigenom blottades det sotiga bröstet ännu mera. Deras utseende kunde verkeligen väcka hos en uttröttad, halfslumrande rnenniska de vidrigaste känslor. Sedan de på några alnars afstånd skådat mig an med vidöpna ögon, utan att svara ett ord på mina frågor, dem de icke förstodo, och uppväckt hos mig fruktan och vedervilja, anägsnade de sig och gingo till min skjutskarl, den de ordentligt på Lappska sättet påhälsade och begynte samtala med. En liten gammal gubbe, än sotigare och svartare än de andra, af bröt snart mina reflexioner öfver denna syn; ty så snart han på bemäldt sätt helsat på min skjutskarl och frågat hvem jag var, närmade han sig till mig med orden: ,,Grod q väll, Prest! Jag hör du är Aresby Presten: välkommen hit! Jag är Thode Nilssen, Länsman i Varanger". Han gjorde en verkelig affär af denna sin befattning, ty när en tillförordnad Sörenskrifver M. för några år sedan här förrättade vanligt häradsting och utropade medan allmänna målen förenades: »Thode Nilssen, är han här?" steg denne, som stått bland allmogen, fram till tingsbordet och sade: wHvad befaller Herr Interims-vicarierande-mellertids Poged och Sörenskrifver? Jag heter Thode Nilssen och är verkelig Länsman i Varanger". — Äro några oäkta barn här framfödde sedan sista ting?" frågade tjenstförrättande Foged och Sörenskrifver vidare: wMig vetterligt inga andra, än pigan Märta Pehrsdotters barn, som Herr Interims etc. Foged och Sörenskrifver under loppet af sista ting säges blifvit verkelig fader åt". Jag visste förut att han icke talte höra sig nämnas vid namn, utan ville heta Länsman, hvarföre jag kallade honom så. Han blef mig derigenom mycket bevågen och gaf mig rätt artiga beskrifningar om orten, fiskerierne m. m. Han drog ut sin hand ur den svarta hårslitna skinnpelsen, som var lika sotig som kroppen, bildade med pekfingret och tummen ett V, med en pipnubb utan skaft i vinkeln, samt begynte, pekande på kyrkan, att demonstera dess anläggning och folkets lyckliga tillstånd under en mild öfverhet och vis Konung, som håller religion och


lagar i helgd, hvaraf följer välsignelse till vatten och land. nSe der", sade han pekande på ett hvalfiskskråf, nhar denna by haft en inkomst af 1,000 våg mjöl". Jag hastade att bese detta, gubben följde efter. Allt det dugliga var borttaget, och endast ruttna rester och hufvudskråfvet var q var. Jag hade gerna stigit derpå, ty här fanns ännu en stege qyar, men lukten var så vedervärdig, att jag måste skynda mig derifrån. Skråfvets höjd lär varit inemot fyra alnar. Efter återkomsten bad Thode Nilssen mig stiga in i gammen, så kallas sådane torfhus. Först hade jag möda att tränga mig inom förstugan, då dörren, som icke hade vertikal utan lutande ställning, slog till på min fot och höll mig en stund fången. Der var alldeles mörkt, och jag stötte mitt hufvud i en ås under taket, så att jag nära ropat till. Då räckte Thode Nilssen mig sin hand och ledde mig genom ingången, som liknade ett mörkt hvalf af 10 ä 11 qvarters höjd, till sin kåta, hvarest man bränt torf och der det var varmt nog. Men hafslukten, i förening med stanken i rummet af rutten fisk

m. m., qväljde mig och förmådde mig att icke låta afspänna mina renar, utan efter ett litet samtal fortsätta resan. Så anlände jag något efter midnatten till Mårtensnäs by, der jag för min skjutskarl föregifvit mig ärna taga nattläger, för att icke uppväcka herrskapet i köpingen. Till min förvåning fann jag icke heller här vidare än fem torfkojor. Köpingen, som kunde ligga parhundrade famnar härifrån, syntes redan. Jag lat köra dit och fann der, utom en karaktersbyggning, som beboddes af Köpman Nordvi:s hyggliga familj, en liten stuga, der Bökern eller Tunnbindaren bodde. Hos honom tog jag in. Han hette Smitt och var hemma från Köpenhamn, samt till att vara tjenare ganska hygglig. Han tyckte det vara högst olämpligt, att jag skulle taga nattqvarter i hans usla koja, och ville skicka sin dotter att bulta på herrskapets förstugudörr. Då jag förekom sådant, sade han: Herren måtte aldrig varit i Finnmarken: här har man icke afseende på, om man kommer natt eller dag, utan är alltid lika välkommen". Smitt var gammal och sjuklig samt erbjöd mig sin säng, den enda som fanns i rummet; men jag föredrog att så klädd jag var kasta mig å en på golfvet utbredd bastmatta,


och i detta tillstånd blef jag klockan sex om morgonen uppväckt af Köpman Nordvi, hvilken alfvarsamt tilltalte Smitt, som icke gjort allarm samt uppväckt husfolket. Den artighet, hvarmed Nordvi och hans son bemötte mig, kom mig snart att glömma föregående nattens mödor och besvär. Jag fördes i ett rent och välmöbleradt rum, sannerligen ett sådant jag aldrig trott mig komma att finna under dessa skyhöga klippor, der hvarken träd, gräs eller jord betäcker fältspaten, graniten och qvartsen, ja, der den bästa vegetation finnes å sumpiga ställen och består af mossa eller några fot djup mossjord ofvan graniten. Här fick jag, som jag tyckte, andas ren och frisk luft. Nordvi, som visste att jag var en Finländare, eller som kanske af min skjutskarl blifvit underrättad om att jag varit generad af atmosferen, frågte mig snart om icke hafslukten besvärat mig. I anledning häraf nämnde han om en min företrädare i tjensten, som, emedan han icke uthärdade denna lukt, här måste återvända från en tillämnad resa till Vadsö. Min värd skrattade hjertligt åt Pastorns otur, men beklagade honom tillika; ty han hade accorderat sitt skjutsfolk endast hit och skulle resa härifrån med båt till Vadsö, samt hade beställt en annan Lappe, hvilken efter åtta dagar med renar skulle afhemta honom från Mårtensnäs. Nu tvang hafslukten honom att efter två dagar förfoga sig hemåt, först till fots till Polmak och derifrån åkande med en dragoxe efter Tana elf. Oxen begagnas väl af folket vid sjökusten och Tana elf till körslor; men det är icke vanligt att en frisk menniska sätter sig att åka efter honom. Så mycket mera förvånande var det för Lapparne att se sin Prest så antågande. Efter dylika öden på sin resa vågade han sig icke mera till Finnmarken, oaktadt en tioårig vistelse i Utsjoki. Hafslukten är likväl icke alla tider lika, och efter några dagars vistelse vid dessa kuster vänjer man sig dervid någorlunda, ehuru man knappt kan tro annat, än att luften vore förpestad. — Trakteringen hos Nordvi var följande: först serverades kaffe, hvaraf jag, utfrusen efter att hafva legat på golfvet hos Smitt, förtärde min väldiga portion. Klockan mellan 8 och 9 frambärs en väl besörjd tarflig frukost med vin, dock utan den i Finland' och Sverige vanliga aptitssupen. Strax efter frukosten serverades thé. Köpingen var försedd med nödvändighetsartiklar för Lappallmogen och ortens ståndspersoner; till och med renmossa kunde fås, hvilket Köpmännerne, som tillika äro Gästgifvare, bruka om hösten förskaffa sig för resandes behof. Den fås dock icke inom egna landamären, utan hemtas ifrån Ryska sidan eller det såkallade foellesdistrictet. Saltet hade likväl, i anseende till mycken åtgång, för tillfället blifvit slut, hvarföre jag icke kunde återvända härifrån. Jag använde dagen att återhemta mig efter resans besvärligheter, samt afreste, också för att begagna mig af nattfrosten, först klockan 8 om aftonen, sedan renarne af den goda renmossan förtärt för en Speciedaler. Härifrån räknades icke mera än två och en half Norska mil till Vadsö, hvilken väg vi lätt kunnat på denna natt tillryggalägga om det såsom vi väntade frusit till; men ehuru vädret vid afresan var klart, gick solen bakom moln, och under natten inföll tö och regn. Jag måste, med all min stora vedervilja för de luktande torfkojorna, hellre än att blifva våt, efter en mils färd taga in i sådan, der jag låg rätt godt långt in på följande dag. Jag har också sedan ofta funnit mig glad att efter besvärliga Lappfärder komma in i dylika. De likna fullkomligt fiskarkojorne vid Tana elf, men Varangerfolket är mycket osnyggare och nästan det osnyggaste af alla Lappar. Likväl fann jag der trefnad, enighet och tacksamhet för den välsignelse den allgode sände till deras hyddor. — Vädret fortfor att vara blidt och förköraren ville ogerna afresa, ty snön bröt igenom ända till marken, och i dälderna gick vattnet ända till knäna, hvarigenom resans besvärlighet i märkelig mon ökades. Det såg verkeligen otroligt ut att kunna färdas, men framåt gick det likväl. Snart kommo fiskare till lands, hufvudsakligast med torsk. Här såg jag den första egentliga helgeflundran (Pleuronectes hippoglossus), hvilken af två raska fiskare drogs i land, ehuru hon sades väga sina 12 ä 15 våg, d. ä. 864 ä 1,080 Danska marker. Fisken liknade en vanlig flundra, på ryggen svartaktig, utan fläckar, och på undre sidan alldeles hvit. Ögonen voro på högra sidan. Så snart fiskarn, då han upptar sin lina eller andra redskap, märker att han har en helgeflundra fångad, skyndar han, så fort han kan, att uppdraga den; men håller fisken hårdt emot, ger han efter och fortfar dermed en stund, tills den trött och kraftlös kan dragas nära båten. Då hugger han den med ett krokigt jern af fingers tjocklek, böjdt i form af en åkerskära, i nacken, hvarpå ofta två ä tre karlar, medelst en i båtkanten anbragt trissa, hvälfva den in i båten. Också brukar man fånga helgeflundran med handsnöre eller vanlig metkrok, då man ställer sig att meta å sandiga ställen, der hon bäst anträffas. Denna i mina ögon kolossala fisk (ty ännu hade jag icke sett några andra hafsunder) hade det välsmakligaste och finaste kött. Under det måltiden anrättades, hade jag tillfälle att besöka fiskarbåtarne, hvilka landade, de flesta fullastade med torsk. En och annan racka och hornsimpa medföljde, hvilka såsom oanvändbara kastades på stranden. En båt medförde i släptåg en haj, den de på bruten Danska kallade håkäring, i stället för håskjerding. Fisken skars upp och endast lefvern användes, hvilken lagd i en tunna fyllde den med råga och troddes lemna 7/8 tunna blank trän, som skattades till ett värde af minst tio Spd:r. Hajen rifver sig vanligen lös ifrån långrefven och för stundom med sig hela stycken deraf, men fångas likväl någon gång med ny stark ref och grofva krokar. Torsk- och sajdnät sönderrifver och förstör han när han vill åtkomma den i dem fastnade fisken; men någon gång händer det likväl att han intrasslar sig och betalar sin djerfhet med lifvet. Hajfisken har den rysligaste mun i proportion till kroppen, är det glupskaste djur man å orten känner och säges nedsvälja till och med en hel häst, som blifvit kastad i hafvet. Dess askgråa, mera svartaktiga hud och runda, svarta ögon gifva den ett vidrigt utseende. Det var flodtid då de vräkt denna voluminösa kropp i land vid vattenbrädden, och efter några timmar fann jag den högt opp på backen. Torsken rensades med omsorg till stockfisk; hufvuden och inelfvor kastades på stranden, dera qvinnor och barn togo i förvar det bästa deraf, för att användas till boskapsfoder, och floden fick bortskölja resten till föda för hafvets gastar och rofdjur. Öfverhufvud hade fiskfänget denna vår varit godt. I hvarje båt voro fyra fiskare. Ett båtlag gjorde nu kalkyl öfver huru mycket fisk det fått sedan


April månads början, och belöpte det sig till ungefär 20 våg för dagen, således fem våg på hvar person, utom hvad som blifvit användt till dagligt bruk. De andra båtlagen hade fiskat ungefär lika. Men det ges många, särdeles de från Utsjoki, Enare och Sodankylä m. m. ditanlända fiskare, hvilka icke hafva råd att hålla egna fiskredskap och båt och icke heller äga rättighet att fiska i fjärden eller vid stränder utan i öppna sjön, hvarföre de förena sig med ortens innevånare, då de fiskande alltid få 1/3.2/3 och för båten samt bragderna afräknas Således hade sådane fattige personer, hvilka icke hade bragder sjelfve, eller utväg till lämpelig utkomst hemma, redan i en månads tid dagligen förtjent 3 1/3 våg ren rensad fisk, utom trän och det som blifvit användt till föda. Anmärkas måste dock att den förmonligaste fisktiden just nu var inne, då man hade lodden (Salmo arcticus) till bete, hvarpå icke alltid finnes tillgång. Då denna fiskart icke tar land, användes i stället den såkallade hafsmetmasken (Lumbricus marinus), hvilken ebbtiden med en tregrenig gaffel eller grepe i ymnighet uppgräfves på hafsstranden. Äfven på denne tar i synnerhet torsken bra nog; men då all fisk och särdeles torsken förföljer lodden, så är, der den icke finnes, i allmänhet mindre tillgång på större fisk. Skulle allmogens industri vara större, att de sjelfve af Ryssarne skulle förskrifva sig spiror och bräder, hvaraf de kunde inrätta lafvar, för att på dem torka sin fisk och sålunda icke dagligen behöfva resa till köpingen, ofta på en k två mils af stånd, vore mycken tid, isynnerhet den goda fisktiden, vunnen; men fisken föryttras nu, allt efter som den fångas, till Köpmannen mot mjöl och andra artiklar; ty af penningar fås vanligen endast så mycket, som behöfs till utlagor och andra mindre, dock nödiga utgifter. Denna gång utbyttes fyra våg fisk mot en våg mjöl, som nu i penningevärde beräknades till en Specied:r. Trän, som ficks ur fisklefvern, beräknades till en tredjedel af fiskens värde. Alltså hade hvarje fiskare i denna by förtjent 1 Spd:r 20 sk. Norskt mynt om dagen, söndagarne oberäknade. Denna förtjenst anser den arbetande klassen hos oss för något oerhörd, och derföre flytta icke allenast löst folk, utan äfven bofaste bönder ifrån de nordligaste


delarne af Uleåborgs län, för att om sommaren söka sin lycka på Ishafvets böljor, hvarifrån den ena återvänder med förderfvad hälsa, då den andra, efter 5 å 6 års sparsamt lefnadssätt, med sin förtjenst köper sig ett mindre eller större hemman å sin födelseort, och under ett sorgfriare lif ofta upprepar beskrifningen om sina ungdomsbragder, faror och öden. En och annan finner äfven sin graf i Norra Oceanens vågor.

Min skjutsbonde hade nu gerna, i anseende till blida och tö, vändt om härifrån, eller ock gästat hos dessa sina främmande landsmän, tills jag med båt hade gjort min resa till och ifrån Vadsö; men det var första gången jag var på utländskt botten, och jag förmådde honom att skjutsa mig fram.

Efter åtnjuten välvilja, för hvilken ingen betalning kunde påtrugas, utom för renmossan, som var något dyr, fortsattes resan till Vadsö, dit jag anlände först klockan 7 4 8 eft. m. Jag hade knappt hunnit hälsa på min vän, Köpman Esbensen, en bland Norriges rikaste karlar, och hvilken en gång besökt mig i Enare, förrän Herr Poged och Sörenskrifver Schjoldager, hvilken hos sig hade Vadsö herrsocieteten, bestående af Herr Esbensen, Pastor Daa och ett par Factorer, inviterade mig att deltaga i tömmandet af en något påbörjad, men ännu rykande punschbål. »Välkommen, Herr Pastor!" ljöd det från allas mun. nDe måtte slitit bra ondt att denna årstiden komma ned ifrån Aresby: måtte oss tillåtas att dränka minnet deraf i denna bål och proponera en skål för glömskan af fjellresors vidrigheter. Här är icke heller att tänka på andra nöjen än dem vi göra oss sjelfva. När våra få vänner samlas, göra vi tiden så angenäm vi kunna, och de äre ju våres granne, försmå då icke att deltaga i vare små nöjen efter dagens möda och arbete". Ena glaset efter det andra var redan tömdt, och jag tyckte mig hafva druckit tillräckligt samt önskade hvila. ,,Nej, Herr Pastor", utläto sig alla, nen ny bål, och med det första glaset deraf en skål för den store Kejsaren af Ryssland, den de väl icke vägra att tömma i botten, lika litet som de, som en förliklig nabo, kunnen neka att tömma en skål för våres Konge Carl Johan och för det gamla Norrige". Jag hade icke träffat någon bildad man på inemot år


och dag. Vid det muntra lifvet glömde jag trötthet och sömn och gjordes mig tiden så kort, att jag knappt trodde mig varit två timmar i det glada laget, då morgonsolen ur Oceanen blickade in genom vårt fönster och matbudet förde oss ned. Den 5 Maj behöfdes till hvila, förutan ett par promenader, i sällskap med Foged och Pastor Daa, kring Vadsö by, der stränderne hvimlade af fiskare, hvilka ansade de härliga håfvorne, hvaraf de hade öfverflöd. Tidigt om Söndags morgonen den 6 infann sig en Nordman hos mig, med anhållan att jag skulle stå fadder för hans barn; och då alla andra ståndspersoner i orten hade lofvat göra honom den hedern, kunde icke heller jag, mente han, vägra. Jag biföll hans önskan, och blef af ortens ståndspersoner underrättad om livad dervid var att iakttaga. Efter slutad Gi-udstjenst, sedan ceremonien nästan på lika sätt som hos oss för sig gått, begynte Klockaren en sång, liknande en glädtig marsch eller dylikt, hvarunder alla faddrar, i den ordning de stått, gingo kring altaret, som i de Norska kyrkorne alltid står något från väggen, och lade derpå sin penning för Presten; derefter gick man förbi klockarbänken och lade äfven derpå sin skärf, hvarefter man satte sig i sin bänk, tills psalmen slutades. Begge de emottagande gjorde för livar och en sin lilla bugning. En någorlunda bemedlad ansåg sig icke kunna skänka åt Presten mindre än en Spd:r och åt Klockaren en ost eller 24 sk.; hvaraf det heter: när det regnar på Presten, dryper det på Klockaren. Efter förrättadt dop fördes barnet af faddrarne till sina föräldrar. Äfven barnsängshustrun skulle få sin Spd:r. På eftermiddagen voro alla samlade hos Prostinnan Deinboll, hvars man, sedan December månad, varit borta som Representant vid det Norska stortinget. Om måndagen skulle afresan ske, men en icke ringa opasslighet, med frossa, hvaraf jag besvärades, vissheten att icke träffa någon Lappe vid kyrkan, förrän om Pingstlördagen den 9 Juni, till hvilken högtid ett allmänt möte i Utsjoki var beramadt, och de Norska grannarnes, isynnerhet Schjoldagers önskan, att jag skulle stadna qyar, åtminstone på några dagar, gjorde att jag afsände Lappen med mjöl, salt, o. a. hem, och stadnade qvar för att i sällskap med Schjoldager hafva en beqvämare återresa.

Denne skulle dock före afresan förrätta ett ting, och jag anmodades att följa med. Daa, Pastor i Karasjok, Kautokeino, Aiviovarre och Lebesby, samt Schjoldager och jag satte oss tidigt om morgonen i en såkallad åttringsbåt, en farkost som roddes med åtta åror. Åtta raska Nordmän togo sina långsamma men kraftiga tag, årorne svigtade, båten ilade fram och vattnet fräste vid dess begge sidor. Vinden blåste sakta emot, men vi begagnade oss af tiden och kommo, förrän floden begynte, öfver halfva vägen, då vi likväl, medan floden var oss starkast emot, måste taga land och vänta i par timmar. Äfven här, jag kommer icke ihåg namnet på byn, hade nskefänget varit gynnande. Vi togo in, eller rättare blefvo inviterade att stiga in i en, efter utseendet att dömma, fornnordisk kummelhög. Gången hvarigenom vi inträdde i rummet var väl trång och låg; men denna torfhög var invändigt fodrad med bräder och utgjorde en liten kammare, med ett litet fönster i gafveln och spisel till höger om dörren. Värdinnan, en dotter af fordna Köpmannen B. i Varanger, ehuru genom sitt giftermål med en fattig fiskare försatt i torftighet, röjde ädlare uppfostran. Hon anrättade oss middag. Ännu hade hon qvar åtskilliga sten- och fajancekärl på hvilka hon framhämtade den hvita välkokade flundran, men ett rentvättadt klädesplagg utgjorde duken, och fiskarens knifvar öfriga tillbehör. Så snart ebben begynte, fortsattes resan, och klockan sex e. m. kommo vi till Vardö köpstad, der öns enda landniDgsställe var. Härifrån förde en god spatserväg oss till fästningen Vardöhus, dit vi af Kommendantens ombud, som vid hamnen var oss till mötes, beledsagades. Kommendanten Pleim emottog oss i sitt förmak på det vänskapligaste. Den 12, före middagen, gjorde vi visiter hos alla ståndspersoner på ön. På fästningen bodde endast Kommendanten, manskapet och underbefälet, ett litet stycke från fästningsporten Lieutenanten Lychou och ett stenkast derifrån åt vänster Grarnisonsfältskären Krog. Ett par såkallade baracker voro uppförda derinvid, och härifrån syntes sjelfva staden, som det tycktes ungefär på en Rysk versts afstånd. Å begge sidor om vägen mellan fästningen och staden stodo störar några famnar från hvarandra, för att de som gingo emellan dessa ställen under förefallande oväder icke måtte förvillas. Efter slutade visiter och intagen middag förrättade Foged sin uppbörd i en utaf barackerne utanför fästningen, och var han under denna förrättning icke, som hos oss är vanligt, i civildrägt, ännu mindre i sin kammar- eller arbetsrock, utan i full uniform med värja och sporrar. Dagen var härlig och vacker, hvilket sällan är fallet på Vardön och andra i Ishafvet utskjutande holmar och näs. Sällskapet var hos Kommendanten samladt till klockan två efter midnatten. Solen syntes hela natten mellan den 12 och 13 Maj, och man tackade oss för att hafva hemtat godt väder till Vardö. Om Söndagen var å fästningen ytterligare dans och soupé. Ungefär kl. 11 om aftonen uppstod oväder med starkaste snöfall. Aldrig har jag sett rysligare oväder, aldrig starkare snöfall. En rasande storm ifrån öster medförde en sådan mängd snö, att den inom kort betäckte marken, och på mindre än en timme var fästningsvallen begrafven. Klockan två ville sällskapet skiljas åt, men ingen slapp ut från fästningsporten, som var öfveryrd, och 16 man utkommenderades f or att öppna väg, hvilket likväl icke förrän inemot klockan fyra hjelpligt lyckades. Detta nattvak oaktadt uppväcktes jag i min ljufvaste sömn klockan 9 om morgonen af slag på två trummor utanför min dörr. De voro likväl icke Garnisonens utan enskildas, och frampiskades en den häftigaste hvirfvel af tvänne herrar, hvilka qvällen förut deltogo i vårt sällskap. Kommendanten och Foged inträdde i full uniform, kommande ifrån några embetsgöromål, och manade mig att stiga upp. Denna dag var af Foged bestämd till justitiemålens handläggande; men de få mål, som sedan sista ting förefallit, hade blifvit bilagda vid förlikningsdomstolen. Allmogen hade likväl hos Foged anfört klagomål öfver en Köpman, att hans tranmått voro för stora. Dessa mått hade ock genast af Foged blifvit uppmätta och i beslag tagna. Till kl. 9 var menigheten stämd till fästningsgården för att utföra sitt käromål. Foged i full uniform och alla herremän trädde ut på trappan till tingshuset, som låg inom fästningsvallen. Tvänne såkallade Tingsvittnen eller Lofrättsmän, motsvarande våra Nämndemän, stodo nedanför, och menigheten på gården framför trappan. Sedan det nu var utredt,


att måttkärilen, hvilka länge blifvit begagnade, voro öfvermåliga, frågade Foged, hvilket ansvar de yrkade på Köpmannen för denna begångna olaglighet? BAtt han må åläggas bestå lagliga mått", blef svaret. ,,1 aren således nöjde om I fån sönderslå dessa måttkäril?" flJa, far!" ropade alla. Efter lemnadt bifall dertill, voro kärilen snart söndrade i tusen bitar, ty så snart de blifvit krossade, grep hvar och en sin lilla bit samt skar den i små spån och svängde dem upp i luften under utrop att de kostat dem mycken svett och möda. Derefter uppstämdes tre gånger hurra. nTack, kära far, för rättvisan", ropade alla åt Foged, som dera försäkrade att den alltid skulle dem tillhandahållas uti ett land, der endast lagarne äro gällande. Tinget aflystes och menigheten åtskiljdes. Nu var sålunda det såkallade tinget slutadt. Folket fick rätt, men först sedan Köpmannen å denna plats, såsom det af flere Factorer försäkrades, mellan 20 och 30 år begagnat dessa mått, som voro i/12 större än lagliga. Fogeds åtgärd ansågs icke för lagenlig, då han befriade Köpmannen från ansvar; men alla önskade det, och han ville rätta sig efter de flestes vilja, helst derigenom undveks en vidlöftig och kostsam rättegång. Vi stadnade denna dagen på stället och gjorde våra afskedsvisiter i staden, alla promenerande till fots, emedan hvarken i staden eller å fästningen fanns häst. Endast Kommendantskan åkte ett litet stycke på skaran med en pudel, hvilken var spänd för en liten kälke. På vägen mötte hon några hundar, som kommo i slagsmål med pudeln. Den raskhet, hvarmed det rådiga Trondhjemska fruntimret med en liten handpiska skingrade hundskocken, förrän vi hunno till hennes undsättning, var beundransvärd. Hela societén var e. m. samlad hos Lieutenanten Lychou, hvarest qvällen fördrefs med dans. Sällskapet åtskiljdes först mot morgonen den 15, hvarefter vi samma dag efter intagen frukostmiddag hos Kommendanten, der hela societén åter var samlad, återvände till Vadsö.

Den lilla å Vardöhus anställda Garnisonen bestod af 60 personer, 36 man artillerisoldater, 8 underofficerare, 4 konstaplar, musikanter, handtverkare m. m., en Underlieutenant och Kommendanten, till hvilken post vanligen en Lieutenant ifrån Trondhjems regemente befordras. En sådan är, efter fyra års tjenstetid härstädes, sjelfskrifven att vid samma regemente inträda som Kapten. Allt manskap, förutom några få Lappar, hvilka togos bland fögderiets allmoge efter tour, var värfvadt från Trondhjem på fyra år. Hvarje år, midsommartiden, anlände ifrån Trondhjem ett fartyg med proviant för manskapets räkning och medförde äfven någon ny militär samt afförde dem som tjent ut, derest de icke ville stadna på orten, Ii vilket ej gerna var fallet, om en sådan uttjent soldat icke hade hopp om länsmans-, klockare- eller skolmästarepost. Utom detta ordinarie manskap var hvarje mansperson i Vardö socken skyldig att, i händelse af fiendtligt anfall mot landet och fästningen, göra krigstjenst till dess försvar. Fästningens piecer voro 36 kanoner, några 24-, men de flesta 36-pundingar, och fyra stycken mörsare. Krutmagasinet fanns midt på fästningsgården, men bomber och kulor voro upplagda i väl ordnade högar och alla piecer stodo färdiga på sina lavetter i den fullkomligaste ordning.


Vardöhus fästning, hvilken dominerar segelleden och sålunda, i det skick den nu var, förmådde afvisa betydligare anfall, kan icke uthärda en längre belägring, ty den provianteras alltid för året ifrån Trondhjem, och tager fienden proviantfartyget, är det slut med fästningens försvar. Från landsidan kan den icke, i ett öde land, förses med några munförråder. Den här anställde Garnisonen ansågs vara väl lönt, och utan några fördelar torde icke heller någon vilja bosätta sig i detta hårda klimat, på en af hafvet omgifven klippa, der endast få dälder äro betäckta med mossjord samt ej ens ringaste beqvämlighet står att finna; der ingen väg är banad, och der man, då man skall resa, måste på Oceanens böljor våga sig fram; der den några tum långa Coclearia officinalis är den största växten; der en tre månaders natt råder om vintern och der sommarn sällan visar några få vackra dagar efter hvarandra. Om vintern är man der som i ett fängelse. Genom de allt uthärdande Lappars åtgärd kommer likväl posten dit hvarje månad. På fasta landet låg en koja midt emot ön. I kojan finns bränsle för par brasor, så att då Lappen, uthungrad på den långa fjellfärden, kommer dit, han af det medförda frusna köttet kan anrätta mat åt sig till några måltider. Af röken ur denna koja märkte man äfven nu postens ankomst och afhemtade den. Det i kojan befinteliga bränslet består vanligen af torf, som ger ingen låga, och för att den matta röken skulle synas öfver det nog breda sundet, måste väderleken vara gynnsam. I svårt oväder kan dessutom sundet alla årstider icke öfverfaras. Om Postkarlen väntat några dygn, tvingar nöden honom att återvända, och han lemnar då posten på Vadsö, der den emottages af följande Postförare. I medlet af November försvinner solen och visar sig icke före Februari månads början. Denna tid lösas vindarne ur sina bojor och stormarne rasa som värst. Ishafvet är insvept i en rykande snöyra och beständiga snöhvirflar kasta sig mot landet. Tiden blir för de här boende så mycket längre, som den offras åt overksamheten. Menniskan öfverlemnar sig då åt hvilan. Ståndspersonerne närma sig ugnar eller kaminer och allmogen intränger djupare i sina jordboningar, hvilkas snötäcke göra dem ännu mörkare. Stormen är ofta så rasande, att ingen vågar sig ur rummet. Garnisonsmanskapets mesta sysselsättning om vintern är att utkasta snömassorna ur fästningen, det bästa preservativ mot skörbjugg denna tid. Ve den, som vore tvungen att ensam, i en sådan trakt som Vardön, försöka att uppehålla sitt lif! På hela ön växer ej så mycket träd, att man dermed kunde tända sin pipa. Uppstår oväder, ser man icke tre alnar för sig, utan förvillas mellan husen. På egentlig sommar är icke att räkna, ty den beror af den herrskande vinden. Är den östan eller nordan, är hvarken Juni eller Juli fridlyst för snöyra och köld. Det stinkande hafvet uppvräker tång och andra förruttnade ämnen på kusten, som deraf nedsölas och förpestas. Redan den föreställningen, att på mera än halfva året, utan att till fots vandra 6 mil öfver is och snöbetäckta, skyhöga fjell, icke finna en ordentlig menniskoboning, vore ryslig. Nu finnas här likväl menniskor med Europeisk bildning, och i ett förtroligt umgänge med dem glömmer man den omgifvande naturens ödslighet och fasor.


Kommendantens aflöning på stat sades icke öfverstiga en Kaptens vid ett regemente, och de andra hade i proportion der


— 54 —

efter; men revenyn af vissa närabelägna, kronan tillhörande holmar hade regeringen upplåtit som tillökning på Garnisons befälets lön. Den inkomst de lemnade bestod i dun och äffff, hvaraf Kommendanten fick 7/2 delar, Grarnisons Lieutenanten 3/12 delar och Chirurgen 2/12 delar. Dunsporteln skall lemnat på Kommendantens lott något år inemot 400 Spd:r, men af äggen var en mindre säker inkomst att påräkna. Så t. ex. hade Kommendanten året förut låtit afgå till Trondhjem 10,000 ägg, men icke 1,000 kommo fram oförderfvade *). Äggen äro likväl till icke liten fördel i hushållet hemma.

*) De foglar, hvilkas bon här äro mest utsatta för plundring, äro Ejdergässen (Anas mollissima), ehuru deras lif, såväl i landets författningar som folkets vanor är allmänt fridlyst. Honan vårdar sina ägg med sådan ömhet, att hon nästan låter trampa på sig, förrän hon lemnar dem. De äro omgifna med det finaste dun, som hon plockar från sin kropp, och äro af inemot gåsäggs storlek, smutsigt hvitgröna, till antalet vanligen 5 å 6 eller flera. Man borttar dem icke alla, men så mycket nogare dunen; kommer åter och finner nya dun. Vanliga beskattningen af ett sådant bo skall försiggå tre gånger, då fogeln förmodligen icke har mera dun på sin kropp, och påstår man att en fogel lemnar 1/i skalp, rensad dun, som betalas minst med 5 Rub. skålpundet. Dernäst äro Måsarterna de, som lemna de mesta äggen, isynnerhet Larus anus, som vanligen dock lägger andast 4 å 5. De hafva så godt som inga bon, utan lägga äggen på marken, ofta på så svårt tillgängliga klippor, att de som samla dem äro i lifsfara. De värpa tidigare än Ejdergåsen. Af de här vistande Ryssar, hvilka äro högst angelägna om att få ägg till Påsk, hade tvänne nyligen icke långt från Vardöhus nedfallit från skyhöga branter och funnits begge döde och sönderkrossade. — De öfriga här allmänna sjöfoglar, hvilkas bon ofta blifva ett rof för menniskans egennytta, äro Larus fuscus, glav.cus, marinus och tridactylus, Fjeligåsen (Anas eryfhropus), Ahlfogeln (Anas M&malis), Tärnan (Starna hirundo, nigra ocheaspia), Lomar (Columbus arcticus och septentrionalis), Grislan, hvilken lägger endast ett, högst sällan två svartprickiga ägg på bara marken, Lundan eller Alkan (Alca arctica), Hafstjädern (Pelecanus carbo), Alca torda, Anas glacialis och marila. Lextris catarractes och parasitica samt en hel mängd vadare och roffoglar. Då inga skogar finnas å orten, finnas ock inga skogseller hönsartade-foglar, utom Fjellripan. Denna stumma fogel besöker, då särdeles oväder icke inträffar, fjellets höjder så långt som någon den minsta vegetation sträcker sig.


Författningarne tillåta Kommendanten att begagna några soldater till mindre fiskeri utmed kusten; men då fisket är som mest gynnande och rötmånaden är inne, då man får föryttra fisken åt här vistande utlänningar, emedan den blott en kort tid kan osaltad eller otorkad conserveras. fiskar soldaten i kapp med innevånarne. Då befälet föranstaltar åt sine underhafvande båtar och bragder, blir naturligtvis inkomsten gemensam och är å denna fiskrika ort icke obetydlig. Utom de ätliga fiskarterna lemna äfven andra hafsdjur innevånarens här icke ringa inkomst, isynnerhet Hvalarterna. Man drifver icke här något egentligt hvalfiskfänge; men dessa djur hafva sina fiender, af hvilka de jagas till land, eller grunda ställen, och då vattnet ebbtiden faller med särdeles hastighet, slippa de, isynnerhet Grönlandshvalen, icke alltid ut på djupet tillbaka. Om en Hval i sådant läge bemärkes af innevånarne, äro de genast färdiga att anfalla honom sålunda att de fästa Hor, stora täljknifvar och spjut vid störar och årar och såra honom så mycket möjligt är i underlifvet. Då magen genom dessa sår fylles med salt vatten, är han inom kort tid död. Men Hvalen icke blott jagas mot land af Skalar och dess värsta fiender, Delphiner, isynnerhet Späckhuggaren eller Svärdsfisken, på Lappska Fakan kallad. Det händer äfven att han af dem får så svåra sår, att han dör efter någon tid, och uppvräkt på stranden blir menniskans byte. Att i vanlig fiskarebåt vara ute på sjön, då detta hafsunder i närheten angripes af dessa dess fiender, är det rysligaste. Han stryker fram i yttersta raseri; vid honom fasthänga flere af hans plågoandar; såsom brusande forsar strömma vågor vid hans sidor, och man skulle tro

Af växtrikets alster ser man, med undantag af skedörten (Coclearia officinalis) och hjortron, intet inhemskt å bordet. Boskapen underhålles hufvudsakligast med hafstång, som man med föga besvär hopsamlar från fjärden. Ensam säges dock hafstång befordra skjörbjugg hos fänaden. helst det är ondt om godt vatten; den utblandas derföre med ett slags videqvistar och kråkris och kokas tillika med fiskhufvuden och tarmar. Än bättre är om man ur någon närmare fjärdbotten kan krydda denna boskapsföda med något björkbark och renmossa. Med denna föda hålla sig likväl kreaturen feta samt gifva ymnig och stark mjölk. Torf utgör hufvudsakligaste bränslet.


honom vara i stånd att kullslå ett skepp eller bryta berg. Han sänker sig i hafvets djup, lyfter sig med mera än halfva kroppen öfver vattenytan och söker föremål, vid hvilka han kunde lösslita sina plågoandar; men äro hans fiender många, kan han icke lösskrapa dem alla, utan blir vanligen ett offer för deras anfall. Ett sådant djur lemnar sina 100 tunnor trän och derutöfver samt en stor qvantitet ben. Inbyggarne äta dessutom dess kött och klandra det icke. Eljest är Hvalfisken ett fromt djur och man kan, då man har kunnigt folk, med trygghet i den smalaste fjärd ro fram sin kos, ehuru han på några hundrade fots afstånd från båten höjer sin kolossala kropp öfver vattenytan, frustar vatten upp i luften, sänker sig i djupet och höjer sig åter*). Något vigare och icke så oformliga som denna äro Fenhvalen och Nordkaparen. Ortens inbyggare, när de roende ute på sjön anträffas af Nordkaparen och Fenhvalen, äro alltid mera vaksamma för dessa än för den förstnämnda, den de kalla en icke farlig fisk. Efter de nu nämnda arterna följer Nahrhvalen (Monodon monoceros) i storlek. Detta djur har jag icke sett hvarken lefvande eller dödt, och lär det icke heller vara särdeles allmänt här i nejden. Under denna min vistelse i Vadsö hade ett sådant djur blifvit ett byte för innevånarene i Varanger, och man bragte dess bete eller horn, som de kallade det, till Vadsö, såsom en raritet. Hornet var i längd 3 1/2 Norska alnar, af ungefär 3 tums diameter vid roten och så i nästan omärkbar proportion mot spetsen afsmalnande och vridet i fåror ifrån vänster till höger; för resten alldeles trindt samt särdeles fast och tätt, så att knifven föga tog på det.

*) Några äldre Naturforskare h af va uppgifvit fabelaktigt Hvalfiskens längd till fiere hundrade fot. Som fiskar i allmänhet och andra djur se mycket större ut simmande i vattnet än fångade och uppdragna i land, så äfven Hvalfisken. En ovan som ser Hvalfisken ifrån en liten båt, der äfven räddhågan icke litet bidrager att öka synvillan, finner honom alltid större än han verkeligen är. De allra största Hvalfiskar af species Balena niysticetus eller Grönlandshvalen, man här bergat, hafva varit 60 fot långa, 35 fot tjocka och 10 å 11 fot breda öfver ryggen. Men ser ett ovant öga, ur båt, en 40 ä 50 fots Hvalfisk simmande i en fjärd, är det färdigt att tro den vara minst 100 fot.


Af helt olika lynne, än dessa ofantligt stora djur, äro Delfinerna, bland hvilka Späckhuggaren eller Svärdsfisken (Delphinus orca) med allt skäl förtjenar första rummet. Dess ovanliga glupskhet och smak för späck, som ock gifvit den dess benämning, förmår den att börja de blodigaste strider och har gjort den till en arffiende till alla de största späckdjur. Det är särdeles Grönlandshvalen den jagar och förföljer ända in i fjärdar och bugter, utan att ens der lemna den flyende i ro. Uti storlek och styrka vida underlägsen, men i djerfhet icke mycket eftergifvande är Delphinus Delphi, Springaren, så kallad för det han ibland med hela kroppen springer opp öfver vattenytan. Ehuru icke öfver 5 å 6 alnar lång har han dristighet och mod att förfölja och antasta fiskarbåtar. Åtminstone har jag, seglande för förlig vind med sexringsbåt, emellan Mårtensnäs och Vadsö blifvit förföljd af honom icke mindre än en fjerdedels mil, och hade han kanske icke än återvändt, om han icke fått ett hederligt slag i pannan af en mig skjutsande Lappe. Icke olik honom till lynnet är Tumlaren (Delphinus phocoena), det minsta af Ishafvets hvalartade djur. Som glupsk fiskätare fastnar han icke sällan i fisknäten och ersätter med sitt späck den skada han gjort. I djerfhet och glupskhet icke mycket eftergifvande de ofvannämnde djuren förekomma här vidare Skälarne. De vid Varanger hufvudsakligaste och mest kända species af detta djurslag äro: Vikareskälen (Phoca variegata), Svartsidan (Phoca groenlandica), grå Hafsskälen (Phoca hispida), Blåskälen eller Kiknäbben (Phoca leonina). Alla dessa hafvets rofdjur bringa, oaktadt de stora förödelser de inom djurriket åstadkomma, inbyggarene många fördelar. Ganska många af dem föras årligen döda i land af vågorne, och med deras späck ser man många fastager i Finnmarkens magasiner fyllda. Någon gång skjutas här äfven Skalar på isstycken och i vattnet, då deras trän både som saltad och osaltad fortares af Lapparne. Norrmännen äta den blott saltad, Lapparne begagna den till fisksås i stället för smör. Ute vid Vardön och Makur hafva Hvalrossar dessa år icke varit sällsynta. Detta djur söker ofta klippor och stenar, på hvilka det flodtiden i solsken gerna sofver med hufvudet öfver vattenytan. Inom några timmar, då ebb en inträf


— 58 —

far, kan man då finna det 8 ä 10 alnar öfver vattenståndet. Detta djur sofver mycket tungt och dess snarkande höres på långt håll; träffas det då på tillgängligt ställe, gå några raska karlar åstad och gifva det par spjutstygn i sidan, omge det med rep och föra med sig tillbaka ett byte af 15 ä 20 Spd:rs värde, ty icke allenast tranen, utan äfven huden och tänderna värderas. Med lod, om ock af större kaliber, skall Hvalrossen sällan kunna fällas. En ensam person kan också knappast med fördel angripa detta stora, ehuru tröga och lata djur, om det ock befinnes sofvande. En stor Hvalross hade året tillförene, en vacker sommardag, haft den näsvisheten att närma sig sjelfva Vardöhus samt vågat somna vid sundet mellan fästningen och Vardö köpstad. Dess snarkande hade ditlockat Factor Brodkorb. Han, en af de raskaste Nordmän och i sina bästa år, ville hellre ensam mäta sin styrka med besten, än dela det feta stycket med en annan, samt fattade till vapen en stor bilyxa, med hvilken han gaf det sofvande djuret ett slag mellan dess huggtänder. Djuret, deraf uppbragt, sträckte sig fram att hugga honom med sina alnslånga betar, men han retirerade och gaf det hugg på hugg tills det dignade, då han gick upp på land för att anskaffa folk och rep att berga det. Under tiden hade det dock qvicknat till och lemnat valplatsen, förmodligen dödligt såradt. Utom dessa hafsdjur lemna äfven Räfvarne Finnmarkens såväl fjell- som kustbor betydlig inkomst. Kustinnevånarne skjuta dem om vintern vid hafsstranden, der de ebbtiden söka sin föda. Man bygger af stenar små skjul och vaktar på dem då de i månljuset löpa af och an. Detta år hade en soldat, en Lappe från Fsellesdistricterna, åt Kommendanten på Vardöhus skjutit icke mindre än 13 stycken goda såkallade Norska röda Fjellräfvar och tvänne svarta Räfvar och derigenom utom sin egen procent förskaffat sin Chef 50 Spd:r. Äfven Uttern stiger upp på stranden och söker dervarande åtel samt får sig ofta ett skott ifrån Lappens välrigtade bössa; men Fjellrackan, den hvita och blåa, håller sig hellre till fjelltrakter, der den troget följer Fjellråttan eller Vargen och lefver af de smulor denna lemnar efter sig. Då Fjellråttans tid att göra vandringar inträffar; är Fjellrackan hennes trogna följesla


59

gare ända till Bottniska viken, der den fångas; men sedan Råttorna minskats eller försvunnit, återvänder han för att i fjelitrakten uppsöka Renlapparne, hos hvilka han åter genom storbrodren, Vargen, får ymnig föda.

Ingen annan undervisning för ståndspersoners barn är att tillgå i Finnmarken, än den föräldrarne sjelfve bjuda till och kunna bibringa dem. I hvarje församling och till och med i hvarje större by finnes likväl Skollärare, som undervisar allmogens barn hufvudsakligast i Christendomen, och stå dessa skolor under Pastorns inseende. De Skollärare, hvilka äro anställda för Fjelllappar, äro merendels, som hos oss, ambulatoriska, men i större byar har man byggt ordentliga skolhus, der hela byns barn samlas och undervisningen meddelas i flere månader om året. Till en sådan Skollärare kan likväl icke fås någon man med mer än vanlig allmoges bildning, ty hans aflöning är sällan utöfver 25 Spd:r. I större byar vid kyrkor är denna beställning vanligen förenad med klockaretjensten. Den i Vadsö anställda Klockaren, ehuru mindre skicklig sångare, gjorde alfvar nog af barnaundervisningen; och som dessa läroanstalter voro under Pastorns ömmaste omvårdnad, och han här, såsom boende å stället, var mera i tillfälle att inspectera denna, än andra skolor, besöktes den af Prosten Deinboll, då han var hemma, minst 2 ä 3 gånger hvarje vecka. Barnens antal detta år var omkring 40, gossar och flickor inberäknade. Alla voro de födda i byn och läste i samma rum, dock gossarne på ena och flickorna på andra sidan. Undervisningen sträckte sig likväl icke längre än till innanläsning, utanläsning i katechesen samt kalligrafi. Här satt Köpmannens son eller dotter å samma bänk som den fattiga fiskarens, den välklädda bredevid den trasiga, och var det endast idogheten och kunskapen, som satte den ena högre än den andra. — Någon gång hafva rika och omtänksamma föräldrar skickat sina barn till andra orter att uppfostras; men utom den dryga kostnad sådant medför, förorsakar det äfven andra olägenheter. Uti det rikaste handelshus i Finnmarken träffade jag nu tre döttrar, den äldsta 19, den andra 16 och den tredje 14 år gammal, alla nyligen hemkomna från Köpenhamn, der de varit i tre år, för att erhålla


sin uppfostran. För att komma dit hade resan måst göras först öfver fjellen med renar till Muonionniska, en väg af 54 mil, derifrån till Torneå, dålig hästfärd 32 mil, och sedan till Köpenhamn 170, det är 256 mil. Men icke nog dermed. Den ömma modren, som följde sina barn till sin födelsestad, kunde icke lemna dem, som voro uppvuxna i Finnmarkens mörker, utan närmare vård i Danmarks bländande hufvudstad. Af moderlig omtanka och försigtighet föredrog hon derföre att låta sitt vidlöftiga hushåll hemma styras af främmande och sjelf stadna hos sina barn. Husliga angelägenheter kallade likväl henne efter två år hem till Finnmarken, men barnen, tre flickor och två gossar, stadnade qvar för att fullända sin skolgång. Det tredje året reste fadren ofvannämnde väg till Köpenhamn för att hälsa på sina barn och upphandla åt sig fartyg, hvai-med han skulle återvända till Finnmarken. Denne, hvars uppmärksamhet delades af speculationer och vidlöftiga affärer, kunde icke egna åt sina döttrar en vård, som skulle svarat emot den moderliga vaksamheten. En yngling, litet slägt och hvars artiga sätt ingen kunde misstänka som någon snara, umgicks flitigt i huset och var alltid välkommen hos de unga. Äldsta dottren hade redan förälskat sig i denna jemnåriga yngling, mot hvars fräjd man ingenting kunde anmärka, men som i ordets rätta bemärkelse var ingenting, eller en såkallad Dansk Jurist. Man gjorde fadren genast efter ankomsten uppmärksam derpå, och oaktadt hans förbud emot den unga mannens umgänge med hans döttrar, hade man bemärkt, att det icke var fullkomligt afbrutet. Man bodde inom samma port, och att gå genom den kunde icke förmenas. Och om det ock icke gafs tillfälle till längre samtal, fick man likväl någon gång i förbigående säga hvarandra ett hjertligt ord. Dessutom kunde genom husets betjening en hemlig skriftvexling äga rum. Fadren hade fast beslutit att medtaga sina döttrar till Finnmarken, ehuru de yngres skolgång icke var fullkomligen slutad än. Skeppet lastades, barnen voro i ordning att stiga ombord och resdagen var utsatt. Den äldsta dottren fick icke utan tillbörlig convoi gå på sina afskedsvisiter; men på sjelfva resdagen skulle ännu ett klädningstyg upphandlas åt Prostinnan å födelseorten, efter


i bref skedd anmodan och erhållen proflapp. Hon var den mest ansedda fru å orten, modrens vän, dottrens första lärarinna och välgörerska, hvarföre ett besök i stadens handelsbodar i så lofligt och pligtkärt företag icke kunde den unga damen förmenas. Hon begaf sig derföre åstad med en anhörig, en äldre fru, på hvilkens vaksamhet icke var att tvina. De vandrade ifrån bod till bod; ty flickan, hvars unga ögon voro skarpare än tantens gamla att på tygen bemärka åtskilliga små afvikelser från profvet, ville så. Till slut började man att gå samma väg tillbaka. Man hade nästan beslutit, i hvilken bod köpet skulle göras, men tanten gaf likväl sin niéce på hennes begäran tillåtelse att hasta öfver gatan efter något profst}rcke ifrån den midt emot belägna kramboden, för att jemföra huruvida det borde föredragas framför det utvalda. Der väntade älskaren på henne med en hyrvagn. De foro till en Prest, som af fästmannen var beställd att viga dem, och inom en half timme var den unge mannen hos den ogena fadren och presenterade dess dotter som sin hustru, bestyrkande med prestattesten att vigseln gått lagligen för sig. Den nygifta herren, såsom målsman för sin hustru, protesterade nu emot hennes afresa till Finnmarken och tillät den icke på några andra vilkor, än att han skulle få följa med. Men som han icke tänkt på hvart han skulle föra sin hustru, ifall hon qvarstadnade, emedan han sjelf bodde som gäst i en annans hus, så kunde på hans eljest i lag välgrundade anmärkning icke afseende hafvas, och de resfärdiga äfvensom fartyget kunde icke uppehållas. Fadren gick med sina döttrar om bord och afseglade till Finnmarken utan vidare bröllopp. Men den unga frun fann der i sitt hem ingen trefnad, utan aftynade så att hon väckte sina föräldrars medlidande, och slutligen gåfvo de sitt tillstånd till en brefvexling med hennes man, som hon blott få ögonblick kunnat kalla sin. Men i anseende till localförhållanden kunde de älskande makarna endast sällan få äga ens nöjet af att erhålla bref. Den unga qvinnan, förut af ett frodigt utseende, hade nu förvandlat sig till en smärt gestalt, och hennes anlete bar uttrycket af ett djupt lidande. Allt för ung att ännu röna sorgens bitterhet och kämpa mot dess tyngd, hvartill hon lika litet syntes ärnad af naturen


— 62 —

som förberedd af uppfostran, vann hon medlidande af alla, och den unga mannen fick slutligen tillåtelse att sommaren derpå å husets skepp följa som passagerare till Finnmarken, för att hälsa på sin hustru och för att rådgöra om deras framtida bosättning. Under sin korta vistelse hos svärföräldrarna, der man, enligt i bref gifvet löfte, emottog honom som svärson i huset, var han dessa så till lags, helst dottren under hans dervaro återtog sin förra munterhet och blef treflig, att han på samma fartyg, efter skedd af- och inlastning, fick taga sin hustru med sig till Köpenhamn jemte vexel till kommissionären, som skulle sälja lasten, på att få lyfta medel till deras uppehälle, till dess han kunde erhålla någon befattning i sitt fädernesland. Han blef först någon slags arrendator på Seland, och förmäler ryktet att svärfadren sedermera med ett kapital af 15,000 Biksbankdaler, hvilken summa i hans förmögenhet icke betydde mycket, gjort det unga folket icke allenast till de lyckligaste makar, utan äfven till goda och nyttiga menniskor.

Idkeliga klagomål hör man i Finnmarken såväl hos ståndspersoner som hos andra Norrmän öfver handelsmonopolium. Man klagar beständigt öfver det oerhörda värde Köpmän sätta på sina varor och de låga priser de betala för landets producter. Vid alla ting begäres rättelse i saken och alla klaga, medan Lapparne endast tiga, bärande sitt öde utan knöt. Små rättelser göras ock dervid alltid; men Köpmännen, som dyrt betalat sitt monopolium, kunna icke utan lösen gå miste om sina rättigheter, så länge de icke genom uppenbar olaglighet förverka dem.

Visserligen kan det ock förqväfva industrin och verka större håglöshet att Köpman nästan godtyckligen kan taxera allmogens vara, den de icke äga rättighet att sälja åt utrikes eller främmande inrikes handlande, utom under 30 dagar om året samt endast den fångst då faller. Bedröfliga följder deraf kunna märkas i den försummade industrin, i håglösheten och makligheten isynnerhet om vintern, ja äfven de öfriga årstiderna, om man undantager rötmånaden. Flere hundrade Hvalfiskar besöka denna fjord och ingen oroar dem. Medan Engländare och Holländare utrusta kostsamma expeditioner till Baffinsviken och Davis


sundet m. fl. för att fånga dessa djur, upplåter man dem här en säker fristad. I stilla och vackert väder reser man sällan öfver eller längs Varangerfj orden utan att på en dag se 10 ä 15, ja någon gång flere af dessa kolossala djur bespisa sig i ortens fiskkammare och löga sig på vattnets jemna yta, utan att de tyckas frukta för annat än blåst och oväder, då de vid den minsta väderhvirfvel söka djupet. I Vest-Einnmarken var hvalfiskfänget år 1816 redan i sin början, då man begynte att med harpun hugga Hvalar. Sålunda fångade man ensamt i Altenfjord år 1818 åtta större Hvalfiskar. Hvad skulle icke detta fänge inbringa åt folket å orten, om man begynte att ordentligen drifva det. Af fiskar, isynnerhet Torsk och Said, öfverflöda alla fjärdar och vikar, och elfvarne af Lax; men hvaraf kommer det att isynnerhet Ost-Finnmarken i alldeles motsatt förhållande till öfriga Norrige numera är blott en ödemark emot hvad den varit, att byar äro försvunna och kyrkogäll hafva upphört att vara? Af välmågans aftagande, svarar infödingen. Men hvarföre har välmågan förminskats, då sjön erbjuder lika ymnighet som förut och konsten att förvärfva borde mera till- än aftaga? Ligger felet hos stjTelsen eller i en tilltagande lux, eller månne det bran vin Lappen förtär kunnat förorsaka en hastigt tilltagande allmän fattigdom. Den Norrman, hvilken årligen consumerar en våg kaffe och lika mycket socker samt litet thé, är vanligen både rik och tillika mycket driftig, och Lappens begär och åtrå efter bränvin tillfredsställes, i anseende till hans aflägsenhet från handelsstället, så sällan att väl ibland hans tillgångar förminskas men icke blir han deraf fattig, då han derigenom icke försummar sina göromål. Ja icke sällan torde denna utgift skärpa hans drift att förvärfva och ersätta förlusten. Men fri handel existerar blott till namnet. På 30 dagar kan man icke förvärfva så mycket att man, om ock för nedsatta priser, af utländska handlande kan erhålla sina årsbehofver, och den öfriga tiden är man håglös, emedan man icke äger rättighet att föryttra sina varor åt andra än sin egen Köpman, hvilken aldrig betalar för dem utöfver halfva värdet, men ofta betydligt derunder; ty det beror af honom att gifva för dem hvad han behagar, emedan de icke få säljas åt


andra än åt honom. Detta kan icke annat än öka den tröghet, som äfven eljest är folket egen. Dertill kommer att det finnes ingen ledare, ingen som skulle lifva till nya industrigrenar. Köpmannens fördel förbjuder det, och ortens aktningsvärda Prester och tjenstemän hafva af författningar bundna händer, sakna ofta medel och befordras enligt landets lagar inom några år efter i Finnmarken välförrättad tjenst till sydliga Norrige. Men på kort tid är vid ekonomiska åtgärder litet vunnet, och den efterkommande gillar och understöder sällan sin företrädares planer.

Icke sällsynt var klagan att somrarne år från år blifva kallare. Denna klagan är likväl allmän hos menige man på alla orter i Norden och torde härröra mycket af menniskokroppens med åren aftagande värme, eller kanske af isens tillväxt vid polen. Detta år hade nordliga vindar varit särdeles rådande, och dessa äfvensom de ostliga göra sommaren kulen. Vintern är likväl här icke kall, utan varmare än på många orter i Finland, och årets medeltemperatur är högre än i Torneå. Likväl ville jag i Finlands skogar, under torr väderlek, hellre uthärda 30° ä 35° köld, än på Ishafvets kala berg och klippor vara utsatt för 15° ä 20°, vid merendels rå och fuktig väderlek. Inne i fjärdarne, der stormen icke alltid är så stark, der snöyran drager sig öfver fjellen, kan man hjelpa sig, men på flacka öar och näs är grufligt. Ett rysligare väder har jag aldrig sett än vid Vardöhus natten mot den 13 Maj. Också tyckas dessa i hafvet utskjutande klippor och näs mera vara ämnade till vistelseorter för foglar än till boningsställen för menniskor. Solen förmår sällan om sommaren genomtränga de tjocka molnen, och de kraftigaste läkemedel förebygga icke en herrskan de skörbjugg, som alla årstider lik en pest angriper menniskan och djuren.

Ändteligen var tiden inne för mig att företaga återfärden till hemmet. Efter åtskilliga äfventyr anlände jag omsider till Polmak, en by vid gränsen af Utsjoki. Genast vid min ankomst dit anmodade mig byfolket enträget att stadna qvar hos dem öfver Söndagen och förrätta, om icke Gudstjenst, så åtminstone några barndop och skriftermål, ty deras egen Prest, som var Representant vid stortinget, hade redan för mera än ett hälft år sedan bortrest från sin station i Vadsö, så att i deras by icke varit Prest och Gudstjenst på närmare hälft annat år. Jag hade gerna velat uppfylla deras anhållan, helst de Danska Missionärerna fordom, då de åtföljde sina åhörare inom vår bygd, vid inträffande behof betjente begge rikenas undersåtar; men efter ett samtal med en min reskamrat vidtogs det beslut, att Gudstjenst följande dagen skulle förrättas på Njorgan, som var den första by inom Utsjoki och belägen endast en half mil härifrån. Härmed voro Polmaksboerne mycket nöjde och infunno sig mangrannt derstädes. Här predikades för undersåtar af tvänne riken, och församlingen var vida större än vanligt är i Utsjoki kyrka. Alla förstodo det Finska språket, ty de voro af de i orten så kallade Qväner eller till landet inflyttade Pinnar. De äro märkvärdiga derföre, att de äro de nordligaste jordbrukare på jordklotet och de första, som i denna del af landet begynt ordenteligen bosätta sig. Emedan åkerbruket i anseende till klimatets stränghet icke är lönande, hafva de till boningsplatser valt sådana ställen, der de med fördel kunna drifva boskapsskötseln. Till klädseln skilja de sig ieke så mycket från Lapparne som till sina seder. Qvänerne äro Finnmarkens dugligaste bebyggare, icke engång Norrmännen undantagne, särdeles hvad idoghet, omtanka, fredligt och stilla väsende samt i synnerhet fallenhet för uppodlingar och industri vidkommer. Den förderfliga inflytelsen af sjömanslifvet, det oroliga fikandet efter en större vinst, utan att kunna hushålla dermed och bespara något till nödens tid, har aldrig så yttrat sig hos Qvänerna som hos Lappar och Norrmän i dessa trakter. Qvänernas flyttning upp till Finnmarken inträffade redan i äldre tider, men hufvudsakligast under Konung Carl den XII:s regering, då de i denna aflägsna del af landet sökte sig en fristad undan krigsoroligheterne. Sedermera har antalet af dem småningom ökats och ökas ännu derigenom, att åtskilliga vid Lappska gränsen eller i Lappmarken bosatte nybyggare under missväxtår flytta hit, äfvensom någon gång derigenom, att då en och annan brottsling lyckas undkomma från sitt fängelse, han här emellan någon afsides klippa på Finnmarkens kuster söker sin bostad, för att undgå straffet. Numera är dessa Qväners antal i så stort tilltagande, att sjelfva Lapparne frukta att de engång skola uttränga dem ifrån deras land. Deras boningshus likna till större delen de än uti inre Finland brukliga porten, och desse Finnar äro derjemte de enda på orten, hos hvilka badstugor ännu bibehållas.

Den förnämsta Finska kolonien i Finmarken är vid Alten, såväl vid fjorden som elfven. Öfver ettusende personer äro der bosatta. Blott få af dessa känna det Norska språket. Till och med bland dem, som i 5:te och 6:te led bebo orten, finner man mången, som alls icke kan tala Norska, hvarföre de ock sällan, utom vid de tillfällen, då de begagna sina salighetsmedel, bivista den offentliga Gudstjensten. Deremot läsa de så mycket flitigare de Finska böcker, som ifrån Finland uppköpas. Om Söndagarne samlas de mangrannt hos någon boksynt man, som äger en Finsk postilla, hvarur han uppläser dagens predikan, och sålunda förrättas Gudstjenst med bön och sång. Frankes, Erici och Vegelii postillor begagnas allmännast, i synnerhet den sistnämndes. År 1828 underhöllo de hos sig en Studerande från Torneå och samlades flitigt till de andaktsöfningar han med dem på Finska språket höll.

Efter härstädes fullgjorda förrättningar hade resan kunnat företagas på eftermiddagen, men elfven sköt som bäst och man hade utsigt att följande dagen kunna färdas med båt, hvarföre resan uppsköts till Måndagen, då elfven i det närmaste var isfri. Min nyssnämnde reskamrat var en Köpman vid namn Kolderup. Denne man hade fattat en sådan kärlek till orten och folket i Polmak, att han der ville lefva sina återstående dagar. Han var känd af alla på orten och hade förvärfvat sig allas tillgifvenhet och välvilja. I hvarje hus var han välkommen gäst och blef sällan mindre än 8 ä 14 dagar hos sina vänner. Många vidrigheter hade han undergått och likvisst bibehållit ett gladt och trefligt lynne. Hans första bana, som examinerad Jurist, var att förestå en fogedtjenst; men som för mycket beskedlig, godhjertad, hjelpsam och lättrogen hade han alltid svårt att göra redo för sin uppbörd, hvarföre han icke länge förblef Foged, utan konstituerades till Sörenskrifver, hvilken tjenst han förestod alla till nöjes. I egenskap af Sörenskrifver hade han dock det åliggande att inkassera och om händer hafva omyndigas arfsmedel, och för dem var det honom alltid svårt att redovisa. Man förordnade honom till Tullförvaltare, hvilken var den sista tjenst han förestod. Nu hade han för några år sedan anhållit om att få etablera sig som Köpman i Polmak och dertill fått Regeringens bifall; men då han ingenting hade att handla med, blef äfven denna näringsgren för honom ofruktbar. Det lilla, som hans slägt och vänner förskjutit honom till etablerande af handel, hade han utkrediterat åt fattigt folk och hade icke hjerta att af dem utkräfva sina förskotter. Nu hade han i par år lidit verklig brist och hade till och med varit föranlåten att emottaga någon hjelp af de honom tillgifna fattiga Polmaksboerne. När nu nöden var som störst, blef en hans broder Statsrådet Kolderup-Rosenvinge såväl af honom som hans vänner underrättad om denna hans belägenhet, och han förordnade genast att hans i Polmak vistande bror årligen för sina återstående dagar skulle få uppbära 150 Rbd:r, om hvilkas försändande till Finnmarken Statsrådet skulle draga försorg. Statsrådet Rosenvinge dog inom kort; men dess son, Jurisprofessoren vid Köpenhamns Universitet Kolderup-Rosenvinge, har punktligen fullgjort sin faders förordnande. Sedermera har en annan broder Sörenskrifver Kolderup litet förökat denna summa, så att Herr Kolderup har sin goda utkomst. Polmak vill han ej öfvergifva, ehuru han icke är misantrop, utan mycket sällskaplig och munter. Årligen besökte han mig i Utsjoki samt minst 2 gånger om året sine Norska vänner i Finnmarken. Kom man till honom, var han förekommande, vänlig, gästfri och artig, ehuru sjelf kock och uppassare; ty en Lappqvinna, ännu äldre än han sjelf, som han af förbarmande antagit i sin tjenst, förstod sig icke så bra på anrättningarne som han önskade hafva dem åt sina välkomne gäster.detta hårda klimat eldade Herr Kolderup icke stort mera sitt rum än då det koktes något i spiseln, och aldrig, det må hafva varit huru kallt som helst, tilltäppte han skorstenen med spjell eller annat. I början af sin ankomst hit hade han förskaffat sig

— 67 —

några laxnät i afsigt att i elfven drifva ett fördelaktigt laxf ange, men byfolket hade förbehållit sig att få tjena honom härvid och tillställde honom samvetsgrannt all den fisk de fingo med hans bragder. De försågo honom icke allenast med mjölk till husbehof, utan i hvilken angelägenhet som helst de kunde, tjenade de honom som en älskad fader. Kolderup var äfven mycket hjelpsam mot dem. Flere af byns gossar hade han lärt skrifva och läsa. Hvarje Sön- och Högtidsdag, då han var hemma, läste han för dem utur postillan dagens predikan på Danska, det de fleste någorlunda förstodo, hvarigenom de allt mer och mer öfvades i landets hufvudspråk. Han var deras rådgifvare, bevakade byns rätt och bästa, och då han hade råd, njöto alla af byfolket hos honom någon slags traktering om Söndagen. Sådant var Herr Kolderups lif år 1820, då jag första gången träffade honom, och sedermera framgent. Sista gången kom han till mig i Utsjoki den sista December 1830 om aftonen, ungefär på samma timma jag anlände dit från Enare, och reste från mig till sitt Polmak den 8:de Januari 1831. Oaktadt min enträgna önskan ville han icke qvarstadna längre, antingen han var för försynt dertill eller längtade till sina Polmaksboer. Det var sista gången vi träffades; då var han redan 70 och några år gammal. Huru länge han sedan lefvat, det känner jag icke, men hans minne är mig alltid kärt, och det sällskap han åtskilliga gånger skänkte mig i Utsjoki bibehalles än i lifiigt minne.

Väderleken vid afresan från Nj organ den 4 Juni var mycket gynnande. Moden steg nästan ögonskenligen, och de sista isstyckena nedflöto på Tana elfs spegelklara yta. Strömmen var dock så strid att jag föredrog att gå till fots förbi Storforsen, ungefär 1 1/2 mil ifrån Njorgan, till Kevnesåjve. Der lugnar sig elfven och flyter mera stilla. Båtfärden vidtogs och den 5 Juni befann jag mig i Utsjoki, der veckan aflopp under stilla betraktelser och trägen väntan att under Pingsthelgen få träffa många af mina åhörare, med hvilka jag äfven hade hopp att få hem en stor del af de effekter jag lemnade i Njorgan. Men mitt hopp slog felt. Menföret var, i anseende till vårfloden, som svårast; alla bäckar och åar brusade öfver sina bräddar samt hindrade


— 69 —

fotvandraren att komma fram, och Tana vattendraget var än som stridast och allt för svårt att färdas öfver med båt. Folksamlingen var derföre högst liten, och hade icke Kronolänsman Högman med sin hustru och sex barn anländt, hade jag måst predika begge Pingstdagarne för den åldriga Klockaren och sex personer af Lappallmogen. Men så mycket talrikare besöktes Midsommarmötet, ty då inträffade vid kyrkan nästan alla inom församlingen vistande Fiskarlappar.

Den 1 Juli predikade jag för Klockaren, Länsman och fem andra personer, hvarefter ingen infann sig vid kyrkan förrän den 29, då samlingen var bland de betydligare som sommartiden pläga inträffa. Alla hade fiskat lyckligt, ehuru Lapparne mindre ordentligt sköta sina fiskerier, såväl i anseende till bragder och stängsel eller pator som beräkning af tid. Nästan ifrån hvarje hushåll, som nu besökte Grudstjensten, skulle denna vecka en person begifva sig till Varanger för att upphandla salt, och då ännu var den bästa fisktiden inne. För en sådan färd, som utgjorde 2 mil fotväg öfver Varangerfjellet och 8 å 12 mils båtfärd, behöfdes 8 ä 12 dagars tid, och öfver tre Lispund salt var man icke van att bära. Mina förråder voro icke utöfver egna behofver; men som jag ifrigt var sysselsatt med mina boningsrums reparation och behöfde arbetsfolk samt föga för penningar kunde erhålla sådane, så erbjöd jag åt enhvar af dem, som nu voro resfärdiga, utom sin kost, så mycket salt en person plägade medbringa från handelsplatsen, om han blef hos mig och arbetade så lång tid som skulle åtgå till resan; men ingen antog anbudet. Detta skedde icke af fruktan för arbetets besvärlighet, utan emedan man icke ville förlora nöjet af att under färden träffa bekanta och se handeln. Kanske lockade äfven utsigten af en och annan munter stund vid glaset. Hvar och en af dessa Lappar hade om vintern med renar gjort en resa till handelsplatserne och der uppköpt salt och andra förnödenheter, men det hör till allmänna ton att icke upphandla mera salt än till en viss qvantitet lax, och är fisket gynnande, blir detta förråd slut redan den första fisktiden, då man i brist derpå måste upphöra med fisket och resa efter denna till fångstens conservering nödiga artikel. Ett


sådant bruk har icke allenast inrotat sig hos Utsjoki Lapparne, som bo på ofvanuppgifna afstånd från handelsplatsen, utan äfven hos Karasjoki Lappar, som hafva hela 10 å 12 mil längre väg. Men förebrår man dem denna misskalkyl, blir svaret: nog har man tid att fara efter salt, blott Gfud ger ymnigt fisk. För den bråda fisktiden och dermed förenad liten höbergning dröjde ingen länge vid kyrkan, och var kyrkovallen klockan 6 på eftermiddagen alldeles tom. Trött af dagens möda och föregående aftonens ovanligt förlängda samtal med den till större delen redan om Lördagen samlade menigheten, lade jag mig bittida för att tidigt följande morgon inträffa vid min nu dagliga sysselsättning, laxfisket. Morgonen den 30 Juli var klar; solen lyste skönt genom fönstret på den nyss af mig med egen hand hvitlimmade väggen, och Söndagen hade laxpatan efter vanligheten varit ovittjad. Jagskyndade till vägs, och den nyss kokande kaffepannan bars i båten. Mitt folk, bestående denna gång af en dräng och den gamla Elin, anmodades att lägga ned sina åror för att dela återstoden af denna angenäma dryck. Snart var träsket tillryggalagdt, och likaså den half mils långa fors, som ännu återstod och hvilken i anseende till vattenminskning i ån var nog vådlig att styra nedföre. Under båtens hastiga fart stötte dess botten två gånger mot stenar, utan att den likväl kantrade eller gick sönder. Eänget var gynnande och vår lilla båt blef fullastad. Sedan en af laxarne blifvit stekt och använd till frukost, begaf sig Elin lastad med en annan hemåt landvägen, som var kortare, för att, sedan hon under färden uppskurit tillräckligt gräslök, anrätta oss middag. Jag med min dräng skulle emot den strida forsen uppstaka vår båt, fullastad med lax. Ett så tungt arbete var för mig som ovan högst besvärligt. Alldeles våt af ansträngning måste man ofta stiga ned i vattnet för att lätta båten och sålunda draga den framåt mot forsen. Ja, sjelfva Lappen var så svettig att en tjock dimma omgaf hans axlar. Skulle en Prest i Utsjoki om sommaren, då hans tjenstgöring är nästan ingen, icke hafva dylika eller andra tidsfördrif, vore han ännu mera att beklaga. Vantrefnad, skörbjugg och sömnlöshet skulle väl då sällan öfvergifva honom. Färden gick småningom för sig under


den största ansträngning, och vi kommo förbi det sista vattenfallet. Hittills hade vi föga haft tid att kasta vår blick uppåt, men när vi nu kommit till en liten sel mellan forsen och träsket, hvilket vi knappt igenkände för dess oroliga yta, hade vi tid att andas och beskåda himmelen. Tunga regnmoln syntes vid horizonten och hotade med sina gråa, mörka massor att falla öfver oss. Mandojavre sjö, hvilken bildar liksom en tratt mellan höga berg, var nu i raseri; dess yta hade svartnat, och den ena vågen efter den andra slog mot vår båt och ville helt och hållet uppsluka den lilla farkosten. Stundom trängde solen fram ur den tjocka massan af skyar, liknande ett bloss på himmelen, och kastade fladdrande strålar på klipporna, under hvilka vi sökte skydd och af bidade lugnare väder; stundom knallade det i luften och blixten genomträngde klyftan. Ifrån vår dystra plats kunde vi dock utan fara betrakta huru stormen på höjderna lösryckte trän, dref mull och sand mot skyarna, förorsakade ett hemskt dån i bergen och svepte sjön i mörker och skum. Jag ville lemna båt och last på stället samt spatsera landvägen hem ungefär en half mil; men min dräng, mindre angelägen att komma hem, än jag, gjorde deremot sina invändningar, ty det var öfver de träsken omgifvande bergen vi skulle gå. Se, Herre, sade han, hur skyarne hvälfva; det är icke godt att ge sig åstad öfver bergen nu. I det samma rasade en orkan öfver bergtoppen, under hvars skygd vi sutto. Väderilen medförde mull, sand och små stenar samt bildade hvirflar i luften. Min dräng, som tyckte sig se hin onde sjelf i näjde puske (väderhvirfveln), gjorde mig uppmärksam derpå. Till all lycka nedföll denna massa af grus, som varit tillräcklig att begrafva oss, ett stycke ifrån stället, der vi sutto. Under denna scen utlät sig min dräng, att det onda och goda var i strid och att vi vore förlorade, om icke det goda försvarade oss. Andteligen kunde vi begifva oss hem landvägen och voro knappt hemma, då vädret mot aftonen lugnade. Följande natt hade min dräng hembragt laxbåten. Några dagar senare fann jag på Mandojavre träsk flera stora abborrar döda på vattenytan, troligen af strömmen nedförda ifrån de öfra träsken vid Utsjoki elf, der abborn är mera allmän än i Mando


javre och derifrån åskan hördes starkare. Abborns egenskap att åt norden icke gå längre än till furugränsen torde knappt behöfva omnämnas.



Länge hade jag redan varit i afsaknad af bröd, om jag undantar det, som enkan Ella Hellander gräddat åt oss på kol. Jag hade också utan särdeles saknad kunnat umbära denna vigtiga artikel, då man var försedd med fisk af flere sorter och på flerehanda vis tillagad. Äfven torkadt och rökt kött hade icke brustit; snöripor och sjöfoglar, bland dem vildgäss, krj^cldade vårt bord och utgjorde, stekta i smör, vår helgdagsanrättning. Men nu hade min dräng nyligen reparerat bagarstuguugnen, och jag hade fått anvisning på en Clement Njorgans hustru såsom skicklig i konsten att baka bröd. Denna, en dotter till f. d. Handlanden B. i Norrige, hade gift sig med en Fiskarlapps och lefde med fiere barn i fattigdom. Hon hade på Lapparnes anmodan lofvat inträffa i Utsjoki till sammankomsten den 29 Juli samt då förrätta bakningen, men i anseende till 5 x/2 mils väg och flera små barn uteblifvit, hvarföre min dräng, som hittills lyckats att krusa detta bestyr ifrån sig, nu ändteligen måste åtaga sig detta vigtiga värf. Den 5 Augusti kom ingen till kyrkan, och jag besöktes endast af Ella Hellander jemte en annan Lappqvinna. Nu fick jag i min ordning traktera den beskedliga, alltid tjenstvilliga Elin. Hon blef qvar å stället för att åse min afresa, som var bestämd att företagas följande dag, då vi efter intagen middag under hennes välsignelser och sorgetårar stego i den för oss i ordning ställda båten. Mitt ressällskap utgjordes af tre raska Lappar och min dräng Anders Tuisko ifrån Rovaniemi socken i Österbotten. Han hade varit Häradsnämndeman, men blifvit gäldbunden och derföre tvungen att sälja sitt hemman. Mitt Lappska skjutsfolk hade redan en god stund suttit i båten, då Tuisko, som tillika var smed, med mycken beställsamhet undersökte om rummen voro väl lästa. Med väldiga spikar fastslog han de uthusdörrar, hvilka icke voro försedda med


— 73 —

lås. Redan om natten, då han till kyrkohvalfvet burit de dyrbaraste af mina effekter, hade han icke undgått Lapparnes uppmärksamhet, och de föllo i förundran, då de märkte att nästan allt var undangömdt; ty allt sedan år 1805 hade inga tjufvar passerat orten, och inom landet funnos inga sådane. Efter denna lilla väntan satte fyra raska karlar sig vid årorne, och vår båt flöt lätt å Mandojavres spegelklara yta. Under skämt och glam gick äfven tiden fort. Lapparne, som af ingenting lida så mycket som af oväder, hade sina tusende infall öfver min drängs namn, ty Tuisko betyder oväder. Under allt detta passerade vi det ena träsket efter det andra, hvilka af Utsjoki elf med större och mindre strömmar sammanbindas. Knappt tyckte jag mig l/2hafva rest mil, då en af mina skjutskarlar sade: ,,här vidtar Jorbejavre, det tionde träsket sedan vi lemnat kyrkan, och vid denna strand är Kronolänsman Högmans vinterboställe; om vi få lof, skola vi här hvila en liten stund. Här var allt öde och tomt; ty Högman med hela sitt hushåll var ute på fiske vid Tana elf, der han ock vanligen alla somrar plägade fiska. En del af sitt husgeråd hade han medfört, en del fanns qvar här, ibland annat flera par räfsaxar, ett par handklofvar och ett halsjern, hvilka hängde på en ås utanför boden; och voro sistnämnde saker icke på lång tid begagnade, ty på dem syntes föga annat än rost, som redan fortärt det mesta af jernet. En liten bäck rann här i närheten, vid hvars mynning jag fann flere fjellväxter i blomning. Jag följde stranden vidare uppåt och fann den ena nya blomman efter den andra samt glömde mig under min botanisering så, att tiden för mina verksamma karlar blef för lång. De hade derföre tagit ett par af Högmans laxnät, hvilka såsom mindre brukbara blifvit qvarlemnade, och med dem fångat två små laxar. Klockan var redan omkring 8, och det var icke skäl att transportera den sköna laxen i sådan sommarhetta. Den måste derföre kokas på stället, och man tog det beslut att stadna här öfver natten. Stället var icke utan sina behag. Till byggningen syntes flere skogbeväxta holmar och kullar, hvilka tycktes röja vulkanisk production, ty höjden öfverträffade ofta de öfriga dimensionerna. En gruflig mängd mygg hade inträngt i rummen.


Jag sof i det inre och mitt folk i det yttre rummet. Knappt hade den entoniga myggmusiken lemnat mig ro att slumra, innan jag vaknade i en tjock rök. Utan att kunna ana rätta orsaken dertill, sprang jag förskräckt upp för att söka utgång genom det yttre rummet. Af mitt rop uppväcktes Lapparna och rusade efter mig, troende rummet vara i brand. Alla af torkade vi våra ögon för att kunna se och kommo snart saken på spåren. Tuisko, ömtåligare för mygg än de andra, hade om aftonen med hö tillstoppat skorstenspipan ofvan taket, ty intet spjell fanns i byggnaden, och samlat en mängd björkstickor och svampar samt tändt eld på en del af dem. De öfriga hade han lagt på spiselhällen för att späda på och under hela natten till myggens fördrifvande underhålla en jemn rök. Men sedan han somnat, hade elden spridt sig i dem alla, och då eldstäderna i begge rummen hade utgång genom samma skorsten, fylldes rummen af rök, emedan skorstenspipan blifvit fasttäppt. Jag trängde mig in uti en på backen befintlig höstack och sof en stund. Men äfventyret roade Lapparne så mycket, att de hvarken sjelfva insomnade eller tilläto Tuisko komma till sömn; och ehuru de, för att icke störa mig, höllo sig aflägsna, väcktes jag dock af deras skratt. Solen genomstrålade nu tallarnas kronor och vi begåfvo oss på resan utan vidare traktering, än hvad Jorbejavres vatten erbjöd, och anlände till Matts Mattsson Aikios vinterställe. Äfven här var öde och tomt; inga andra rum funnos än en kåta, hvilken var svart, låg och. smutsig som vanligt. Här inträngde mitt folk och antände midt i kåtan, der eldstaden låg, gamla ruttna stubbar för myggen samt funno sig väl i röken; jag deremot valde att vistas i fria luften. Det tunga lynne, den mjeltsjuka och trumpenhet, man finner hos Fiskarlappar i allmänhet, tillhör icke nationen, utan är mera en följd af den ensamhet, hvaruti de lefva. Dessa karlar hade icke fört ett sådant enstaka lif, utan sin mesta ungdomstid plöjt Ishafvets vågor i sällskap med Norrmän och Ryssar samt om vintrarna vandrat från den ena Renlappens koja till den andra; hos dem märktes derföre både glädje och munterhet. Äfven här hade de uppvädrat par stycken siknät och utlade dem, ett stycke från kåtan, framför mynningen af en


bäck, gingo uppåt bäcken och slogo med störar i vattnet, hvarigenom de skrämde all fisk ut mot träsket. De smärre gingo väl igenom näten, men 15 ä 20 harrar och par rödingar fastnade i dem och skänkte oss god middag. Solhettan var stark, och man beslöt att hvila på maten samt afbida svalare resväder. Äfven här fingo Lapparne förlusta sig öfver en olycka, som vederfors vår Tuisko. Besvärad af värme, hade han klädt sig så tunnt som möjligt och insomnat, hvarefter han icke vaknade förrän han af myggen var så illa biten, att han blef öfverhöljd med små bulnader samt var i en efter deras tycke gruflig vånda. Ju större hans ångest och oro var, dess mera ökades Lapparnes löje. Jag ordinerade, att han skulle gå i träsket för att bada sig; och sedan han varit en stund i sjön, lade sig svullnaden, och inom en timma slapp han hela svedan. Här vidtog redan i åtskilliga dälder en reslig furuskog, och timmerstock af tre famnars längd och 7 ä 8 tums diameter i smaländan kunde i den nog uthuggne skogen uppsökas; men få af dem voro qvistlösa högre än en ä två famnar från jorden. Dessa skogar utgöra likväl för mången fattig Eiskarlappe den lediga vintertiden en källa till inkomst. Furan fälles, klyfves och bilas, så att af hvarje stock fås två bräder, hvilka transporteras till hafsbandet och der säljas till båttimmer.

Resan fortsattes och vid hvarje fors steg jag tillika med Tuisko upp på land för att lätta båten, hvarvid den ena fjellväxten, den ena insekten efter den andra ökade mina samlingar. Mjerasjavre gväjkka, den längsta forsen bland alla, en hel Svensk mil lång, var så torr, att våra karlar nästan halfva vägen måste vadande draga båten. Då de likväl omsider lyckligen framkommo till Mjerasjavre träsket nästan uttröttade, uppmuntrades de med en god sup samt tobak, hvarefter färden gick så mycket raskare på det en mil långa träsket, som omgafs å alla sidor af höga berg, hvilkas kala hjessor närmade sig till skyarna. Längre ned utgjorde den löfrika björkskogen en vacker rand på bergets sida, hvilken nederst begränsades af furor, som speglade i det klara vattnet. Hela trakten gjorde ett intagande och tillika storartadt intryck. Plere hundrade vildgäss och millioner mygg voro ställets enda innevånare. Vildgässen, af hvilka blott få kunde


flyga, ty detta var deras ruggtid, öfverraskade af vårt besök, skyndade att dölja sig, somliga under vattnets yta, andra under stenar och buskar vid stränderna. En fångades genast, och då jag önskade, att vi skulle taga flera, blef svaret: ,,hvad gör du med så många? De duga ej denna årstiden att äta, ty de äro nu som obevingade alltför magra". De blefvo derföre skonade, och vi rodde fram längs träsket, medan vädret var härligt. Myggens antal ökades derunder mer och mer. Vår Tuisko hade åter försett sig med björkstickor, med hvilka han underhöll jemn rök i båten, hvilket egentligen gagnade endast dem, som sutto bak i båten. Snart hade vi sålunda tillryggalagt en Svensk mil t-ch anlände midnattstiden till Mjerasjavre kåtan. Besvärad af - mygg, hade jag vid samlande af insekter och örter knapp tid att undersöka dem, utan stoppade blott i kapseln allt hvad jag kom öfver, men hade vid den sedan företagna mönstringen all anledning att fägna mig öfver min fångst. Under tiden plockades gåsen, hvilken, stekt i smör, smakade Lapparne lika bra som mig. MHade vi vetati;, sade de, watt du var så rikligt försedd med smör, hade vi velat slå ihjäl flere gäss." Det hade haft den fördelen, mente de, att deras bördor blifvit lättare ju mera de fått förtära af mitt medhafda smör. Inemot 5 mil hade vi rest på dagen, af hvilka jag gått till fots närmare tre. Den ena var lika trött som den andra. Flere timmar öfver midnatten voro förlidna, förrän vi slutat vårt mål, och middagssolen sken in från springorna i kåtan, förrän alla fått tillbörlig hvila. Årorna gömdes och båten drogs upp på stranden, för att den skulle tjena mig på återresan. Solen var icke så het som den föregående dagen, hvarföre man strax på eftermiddagen företog färden öfver fjellet. Ännu med bördorna på ryggen gick nästan en och hvar in i kåtan för att noga efterse att ingen eld lemnats qvar, hvarigenom eldsvåda kunde uppstå. Den raskaste af skjutskarlarne gick förut med långa steg, utan att sätta sig ned att hvila förrän vid Petsikkojavre, sedan en mil af den besvärliga fotfärden uppåt fjellet var tillryggalagd. Här var vegetationen den fattigaste. Vid en liten bäck, hvars kristallklara vatten flöt till träsket, växte likväl en och annan ört frodigt nog. Här blefvo mina karlar alfvarsamt


— 77 —

ledsna på Tuisko; ty af två krus rum, den enda spiritus som hemifrån medföljt, hade Tuisko genom sin oförsigtighet söndrat det än obegagnade kruset, och den för tillfället goda varan gick förlorad, så nödig den varit till undfägnad både för mig och dem, som buro tunga bördor. Sent om aftonen framkommo vi till Säytsjavre, dit jag från Enare sidan beställt mig en båt till mötes. Men här fanns ingen; ty mitt bref, ehuru afskickadt i början af Juni, hade för sent framkommit. Jag var uttröttad af fotfärden, och mitt folk ännu mera af sina bördor. Öfver träsket var en knapp mil, men vägen omkring dubbelt så lång, och mina följeslagare kunde icke med bästa vilja, i brist på mat, åtaga sig att göra denna omväg. De sågo mot andra stranden något, som de tyckte vara i rörelse, och man förmodade Jonas Jonasson Aikio denna tiden möjligen kunna vara här på fiske. Nu gällde att öfverlägga om, huru man kunde få den förmodade båten att landa, och Lapparne fattade snart beslutet att tända upp eld på stranden. Hvad skolen I bränna? mente jag, ty ingen qvist eller sticka syntes. Nog få vi bränsle, blef svaret, och i hast hade de samlat en väldig hög af renmossa och trädrötter, dem de uppkrafsat under mossan. Brasan öktes allt mer och mer, så att Aikio, som trodde att någon missdådare vandrat här och lemnat eld efter sig, genast begaf sig att släcka den, ty på renmossan berodde ej allenast hans, utan äfven många andra Lappars uppehälle den tid af vintern de vistades här. Med glädje emottogs jag af Aikio. Begärligt skakade mina uttröttade skjutskarlar på det ännu hela rumkruset, hvilket ehuru begagnadt ända från Utsjoki ännu, som de sade, hade lif. Det fanns äfven ännu qvar så mycket, att hvarje af oss fick sig en obemängd redbar sup, så väl de som skjutsat mig hit som den som emottog mig. Efter afskedsskålen, som redan ökat Lapparnes munterhet, gick jag med Tuisko i Aikios lilla båt, och mina Utsjoki karlar återvände, sedan de fört mig 6 mil med båt och burit 3 mil mina effekter. Snart aflägsnade vi oss från stranden, der Lapparne med hurrarop och bugningar togo farväl af mig. Samtalet ändrades nu. Prat och skämt upphörde, och alfvarsamma ord taltes i stället. Många ställen i Hyödyllinen huvitus luomisen töistä öfver

vägdes. Ämnena betvifiades väl icke fullkomligt af Aikio, men ett och annat hade han funnit icke väl enligt med den Heliga Skrift. För mig var det nu en icke ringa lättnad att få sitta i båt och räta ut mina fötter; men Aikio och min dräng rodde raskt och nordanvinden hjelpte till, och inom något öfver en timma vidtog fotmarschen åter, dock ej längre än öfver ett smalt näs, då han med samma båt, hvilken lätt kastades på ryggen och bars öfver näset, skjutsade mig öfver andra Säytsjavre af ungefär lika storlek, så att vi hade innemot 1 y2 mil båtväg. Härifrån utlupo begge Säytsjavre vattenmassorna till Suovajavre och sedan till Jeggejavre; men i anseende till många forsar och torr årstid kunde icke detta vattendrag passeras med båt. Här begynte vegetationen tilltaga, furan resa sig och björken ändra sin dvärgskapnad till resligare stam. Fjellklimatet hade upphört, berg, dalar, myror, mindre sjöar och bäckar omvexlade. Vi måste ibland tränga oss fram öfver sanka kärr, hvarest dock de mest smakliga hjortron läskade min törst, emellanåt åter genom snår och videbuskar, hvilkas hoptrasslade grenar icke litet hindrade färden, och anlände än samma dag, alla tungt lastade med bördor, efter nära två mils fotväg till Jeggejavre, der vi funno Mårten Pehrsson Padars fiskarkoja. Padar var sjelf ute på fiske. Sedan vi upptändt en liten brasa för att uppfriska luften samt lagt oss att sofva, hade Padar hemkommit och igenkänt oss, hvarpå han ute på backen, för att icke oroa mig, kokt en väldig gryta med nyssfångad fisk. Jag hade ännu icke vaknat, ehuru säkert 8 ä 9 timmar förflutit sedan jag insomnat, då Padar klockan inemot 10 f. m. vidrörde mig med handen och sade: nHerre, förmår du stiga upp för att äta?" Jag begaf mig genast ut i fria luften, tände min pipa och såg hur solen lyste på den resliga furuskogen, sådan jag icke på lång tid sett. Padars anrättning smakade sedan förträffligt i det fria. Under det jag åt, försvann Padar och återkom, medan jag höll på att sluta målet, med ett fat nyss plockade hjortron, så stora och mogna, att de för mig utgjorde den angenämaste dessert. Padar hade äfven gerna aflöst Aikio och skjutsat mig, men han var här ensam och hade alltför många nät utkastade, hvilka han måste sköta, äfvensom 5 unga räfvar, dem han ifrån en räfkula uppfångat, och utgjorde de sistnämnde för honom en icke ringa förmögenhet. Han försedde oss likväl med båt, och vi kommo, ehuru med möda, utmed den lilla ån, som leder vattnet ifrån träsken, som vi passerat, till Kamas å, fram till Vuollejavre och sedan till Kamasjoki. Ju längre vi hunno ifrån Jeggejavre nedåt, ju gräsrikare blef nejden, tills slutligen Kamas' stränder framviste stora ängsfält af sina 100 lassland, hvarpå än ingen lia blifvit lagd. De utgjorde nu ett tillhåll för sjöfoglar, bland dem flere af andslägtet, hvilka jag icke sett i Utsjoki. Af växtrikets alster träffades i denna härliga nejd aspen, törnrosen, luktspirean, åkerbärsblomman m. fl. Sannerligen, för mig, som kom från Utsjoki öfver en steril och liflös fjelltrakt, var det som om jag befunnit mig i en förtrollad verld, och jag njöt af denna härliga trakt mera än jag på sydliga orter njutit af de skönaste trädgårdar. Här frodades björken, alen, häggen och rönnen, här nådde aspen vanlig höjd, och furan, qvistlös ända till kronan, var reslig och stor. Af inhemska trädarter saknades endast granen, hvilken i den Finska Lappmarken icke går så högt upp åt Norden. Kungspiran var på sidländta ställen här dubbelt så hög som de, hvilka jag sett i Utsjoki.

Här aflöstes Jonas Aikio, och Jonas Mickelsson Aikio rodde mig fram efter Muddus- och Vastusjavre stora insjöar. Vi togo in hos den ena Fiskarlappen efter den andra. Bland dem fäste den patriarkaliska åttatioåriga Mickel Aikio mest min uppmärksamhet. Han hade fordom varit Kyrkovärd, men för sin höga ålder för flera år sedan afsagt sig denna förtroendepost. Nu roade han sig med att uppföda en svanunge. Midsommartiden, då han fångat den, hade den varit af en ands storlek; men än kunde den icke flyga samt hade en alltför vild natur för att utan risk kunna utsläppas ur sitt fängelse, der den föddes med gräs. Uti ett enkom dertill upptimradt rum hade gubben en kulle räfvar, men i hela boet hade han icke funnit flera än tre ungar, bland hvilka likväl en var korsräf. Den gamle mannen hoppades för dem få mycket mjöl af Ryssarne vid En are Julmarknad. Han bebodde ett härligt ställe. Stora gräsfält omgåfvo hans bohlstad; han underhöll flera kor och hade en tid

— 80 —

äfiats med att odla korn och hampa, dock numera icke på flera år. — Alla, hvilka vi anträffade, följde mig till kyrkan, och förorsakade deras förberedelser till färden intet uppehåll. Ty snart var en ny vadmalskolt påtagen och en knippa torkad fisk och någon bit kött inkastad i en utsliten renskinnspels. Ett litet nät kunde äfven få sin plats i samma knyte, och vid en regnskur tog man ut sin vägkost ur pelsen och påklädde den sig sjelf. Åf de i sjöarne utsatte näten väntade man efter återkomsten så mycket rikare fångst.

Slutligen när vi passerade det sista vägstycket mellan Vas3/4 tusjavre och Enare kyrka, ungefär mil, utgjorde vi ett sällskap af mer än 30 personer. Det var Fredags afton klockan 11, jag anlände till Enare kyrkoplats, och redan voro flera personer ditkomna. Hela Lördagen öktes församlingen mer och mer, så att communicanternas antal i Enare kyrka den 12 Augusti gick till öfver 90 personer. Jag hade gerna hållit allmogen samlad eller åtminstone önskat, att man den 19 skulle åter inträffat vid kyrkan; men hvar och en förebar bråd arbetstid och matbrist, helst de fiskat dåligt denna sommar, hvarföre en stor del redan tog afsked af mig Söndags afton, och jag skiljdes från de öfriga om Måndagen på förmiddagen. — På återresan led jag mer än någonsin förut af myggen, hvilka tycktes liksom mera vara begifna på den nykomna gästen än på Lapparnes väl genomrökta hull. Det händer likväl icke sällan att Lapparne, under färd i lugnt väder, då myggen är allra mest besvärande, hålla en rökande svamp eller annat dylikt i handen för att derrned förjaga dessa alltför närgångna gäster. För mig har tobakspipan ofta utgjort ett godt skyddsmedel mot deras anfall. Vanligen inträffar deras tid straxt efter Midsommarn. Först visar sig den större myggen. Längre fram på sommaren inträffar knotten; den tränger sig genom alla öppningar på kläderna samt är, ehuru högst liten, den värsta blodsugare. Af denna sort hvimla millioner i luften. Begge slagen förfölja en den korta, vackra sommartiden i lugnt väder, de förra om nätterna och de sednare om dagarna, och man kan icke gå så fort, att de icke följa med. 'Springer man en vacker sommarafton på ett jemnt och öppet ställe samt ser sig tillbaka, finner man dem utgöra nästan ett hvalf öfver stället, der man lupit fram, en och hvar sträfvande efter den vandrande. Sist kommer den så kallade svidknotten, på Lappska Mejva, på Finska Polttiainen. Den är den minsta af alla myggarter och icke så talrik som de förstnämnde; men den är giftig och dess stygn brännande, så att en odräglig sveda uppstår, och det anfallna stället sväller upp ofta mer än efter knotten. Denna insekt vistas mest vid fuktiga ställen och vid vattendragen, särdeles vid strömmar. Liksom knotten är den mest i rörelse om dagarne, isynnerhet från middagen till solens nedgång. Vid alldeles klart solsken visar den sig icke, utan tycks då söka skugga och fuktighet, och om nätterna hvilar den. Tvättar man sig ofta med kallt vatten, sväller det bitna hullet icke så mycket. Svullnaden fördelar sig då äfven lätt, och det obehagliga kliandet och svedan upphör. För att skydda sig mot myggen pläga eljest Lapparne, och särdeles nybyggarne från sydligare orter, tjära ansigte och händer, eller smörja sig med beckolja.


Min vistelse i Enare aflopp utan några anmärkningsvärda händelser, och så äfven återfärden. Sommarn och hösten försvunno i enformighet, om jag undantar att bref tvänne gånger anlände från Finland. Sedan solen gått till hvila och den mörka tiden infallit, blefvo mina nätter sömnlösa. Saknaden af menniskor gjorde, att jag en vecka tidigare än vanligt företog en ny färd till Enare, för att hålla Julmötet. Jag for utan dräng, blott med tvänne skjutskarlar, och kom fram Tisdagen före 4:de Advent, tidigt om morgonen.

Ingen menniska fanns å marknads- eller kyrkoplatsen. Så snart mina skjutskarlar med långa täljknifvar och yxa, ty isbill fanns icke, huggit ett vak på träsket, att vatten kunde fås, och hopsamlat litet bränsle, lemnade de mig allena. Vistelsen på ett fremmande öde ställe föreföll mig första dagen alls icke svår;ty efter den besvärliga resan användes den till sömn. Detta ljufva tidsfördrif fick jag likväl dyrt betala om natten med sömnlöshet. På stället voro sina 70 ä 80 små kyrkostugor, af hvilka högst få hafva lås. Den starka stormen dref de knarrande dörrarne hit och dit, och halfvaken inbillade jag.mig att menniskor anländt,


— 82 —

gick ut för att se och fann naturligtvis ingen. Tiden under 20 timmars natt och 4 timmars skymning blef mig lång att med lectur ensamt fördrifva. Jag begynte att använda skymningen till att fånga de omkring husen skrikande snöriporna. En dag tillsatte närmare tjugu af dessa foglar lifvet för min ledsnad. Under mina vandringar sökte jag förgäfves spår efter menniskor; endast vargar och räfvar hade lupit fram. På fjerde dagen af min dervaro, då jag vid dagningen spisade, hörde jag till min stora glädje en hund skälla. Jag skyndade ut och såg flera vedlass, som en Lappe framhemtade för sitt behof under helgen. Snart hörde jag fleré renklockor, och den ena Lappen efter den andra körde fram. Dessa ankomlingar gladde mig så mycket, att frukosten kom i glömska. Nu gick dagen fort. Folkets glädje, förnöjsamhet och kärlek gjorde mig munter och nöjd, och knappt visste jag mera, att jag haft ledsamt. Hvar och en trupp, som framkom, band först sina renar eller korrenar, ty de öfriga fördes i kedja, fast vid någon påle eller bodstolpe och gjorde sin hälsning, hvilken egnades en hvar särskildt och tog i anspråk en liten stund, i det å begge sidor den vanliga frågan: ,,hvad hörs?" måste tillbörligen besvaras.

Enarelappen, ehuru den fattigaste af alla Lappar, röjer en öfvervägande stolthet. Hans stora öfvervigt i christendomskunskap, bokläsning, sedlighet och värdigt uppförande gör, att han äfven vid sjelfva hälsandet icke inlåter sig i så platta samtal som de andra Lapparne. Hans vanliga ord äro: nGud vare tack, att du är frisk! Är frid i landet?" Med frid mena de icke alltid krig och örlig, utan äfven härjningar af varg, sjukdomar och andra olyckor. Sedan han fått höra, att Öfverheten och andra intet ondt lidit och att hungersnöd icke är i landet, tar han afsked. Äfven i sjelfva sättet att hälsa skiljer han sig från de andra. Han räcker blott sin hand och kallar hvem helst det vara må till du. De flesta andra, såsom Utsjoki- och Norska Lappar, kyssa först sin hand innan de bjuda den åt Presten eller någon annan Embetsman, som de akta. Andra, särdeles anförvandter, hälsa på hvarandra sålunda att de närma kind mot kind. Ryska Lappar och några Svenska, isynnerhet de, hvilkas


— 83 —

språk närmar sig Ryska Lappskan, hälsa med att föra nässpetsarna tillsamman.

Efter tillbörlig hälsning begynte man städa sitt boningsrum, isynnerhet att fösa ut snön. Den ena företog sig att klyfva ved, en annan förde renarne på bete, der de äldre släpptes lösa, men de unga fastbundos vid träden. Efter denna expedition inlyftades gemenligen matförråderna. Efter qvällsvarden förrättas i bönestugan allmän bön.

Följande dag infunno sig ännu några Enarebor, hustrur, barn och tjenstehjon, men i synnerhet Renlappar från Utsjoki och från Norska Finnmarken. Dessa hafva icke här egna boningsrum, utan komma som gäster till Enarebor samt njuta af dem mycken uppmärksamhet och uppassas med all flit, hvilket allt de från sin sida rikligen betala. För några knippor skohö, en half tunna hjortron, hvilken sistnämnde här värderas till 3 R:dr R:gs, och annan här bevisad välvilja gifva de ofta flera lass renkött, som den fattige Enarebon sedan efter helgon från fjellbygden afhemtar. De renar, som vargen ihjälbitit, äro Enareboernas gifna sportel. Den nyktra, alfvarsamma och eljest mulna Enarebon omfattar äfven en sådan Renlappe med mycken omvårdnad. Blir denne under marknaden för mycket öfverlastad, tar Enarebon alltid vård om honom.

Detta Lapparnes inbördes förhållande fäste denna gång mera än någonsin min uppmärksamhet. En mild väderlek och den lugna morgonen med sin vackra rodnad vid horizonten gaf mig anledning till en promenad. Jag spatseracle ett stycke förbi de sista marknadsstugorna åt Utsjoki och märkte vid andra stranden af Pelpajavre några ankommande. Skall af hundar, som alltid åtfölja Fjellapparne, tillkännagaf deras ankomst. Knappt hann jag fästa min uppmärksamhet på clem, förrän en hel mängd unga karlar sprungo förbi mig och några gamle kommo gående efter. De berättade orsaken till ynglingarnes brådska vara att emottaga och välkomna Renlapparne samt inbjuda dem till gäster hos sig. Snart möttes de ock af den ankommande karavanen. Knappt hade Enareboerne i språng hunnit utför den sluttande strandbacken ned på isen, innan Renlapparnes flämtande och stolta


korrenar, för att väja de dem mötande, kastade sig åt sidan af vägen. Genast grepo likväl Enareboer i rentömmen, och ledde hvar och en sin kunds ren uppför backen. Med pomp och. ståt, åtföljda af en skara menniskor, hemtades sålunda Renlapparne till sina värdars stugor. Den som mest firades var Olof Aslaksson, en Norsk Lappe. En yngling vid namn Saijets, i sin snöhvita kolt den vackraste Enarelappe jag sett och af den här högst ovanliga längden af tre alnar, mycket smärt och med ett rödt bälte hårdt tilldraget kring lifvet, ledde stolt den gamles tättbehornade ren, medan gubben, prydlig i sin stora och yfviga björnskinnskrage, satt i den med skälskinn beklädda pulkan, efter hvilken gick, utom flera andra, ynglingens gamla far. När den aktade gästen var kommen utanför stugan, som tillhörde Saijets, upphjelptes han ur sitt åkdon af sina båda värdar, slöt till hälsning sin arm kring den äldre Saijets hals och förde sitt kindben mot hans. Olof Aslaksson var näst Peder Panne den rikaste Lappe man kände och sades äga mellan 6 och 7 tusende renar samt var dessutom en frikostig och gudfruktig man. Sammaledes emottogos, ehuru med mindre pomp och beledsagade af en icke så talrik folkskara, Nils Josephsson Vuslabba och Nils Olofsson Perke, de rikaste och mest ansedda Renlappar i Utsjoki; men då en nog rik Renlappe Joseph Aslaksson Pojni ifrån Utsjoki med sin stora björnskinnskrage, sitt silfverbälte och sina prålande åkdon körde fram, utan att fästa någons uppmärksamhet, och märkte att jag kastade mina blickar på honom, ropade han: ,,pojkar, kommen och tagen mot min ren!" Efter något betänkande tog då en hans korren och ledde den fram till sin stuga. Då jag frågade efter orsaken till ett sådant förfarande mot Pojni, blef svaret: ,.han är ingen bra karl och dessutom nisk". Så var ock fallet. Medan jag betraktade allt detta, kom en hel hop menniskor körande uppför backen, först unga karlar en del i mörka och en del i hvita renskinnspelsar, derefter qvinnor. De voro eljest lika klädda som karlarne, men hade stora klädeskragor, röda, blåa eller gröna, med flerfärgade bårder kring kanterna. Broderade voro bältena på deras renar, broderadt bandet, på hvilket renklockan hängde. Bjellrorne voro knappt synliga


mellan tofsar, som omgåfvo grimman, på hvilken den af skinn flätade tömmen hängde. Vid denna skara fäste de äldre bland Enareboerne ingen uppmärksamhet, utan tycktes liksom förarga sig öfver denna lux och fåfänga; de unga åter, särdeles de, hvilka längre tid vistats vid Ishafvet bland Norrmän och Ryssar på fiske och tyckte sig veta mera, syntes bedömma hvilken af dem smakfullast utstyrt sig och sin ren. De nyss anlände voro rika Renlappars barn. Ibland dem var en Cadja (Carin), dotter till ofvannämnde Olof Aslaksson, i allas tycke den vackraste och mest utstyrda. De åtföljdes af unga rika Renlappar. Enareboerne, som voro alltför ringa och fattiga att få visa dem tjenst och välvilja, hade icke blifvit tålda af de dem medföljande rika ynglingarne och hade lika säkert äfven af de sköna blifvit med förakt afvista. Allt efter som de anlände togo de in der, dit deras föräldrar blifvit inviterade, och deras renar afspändes samt fördes af Enareboernes söner till skogen på bete, medan de gamla trakterade sina ankomna gäster med bränvin och mat. Mången rik Lappflickas ren gafs likväl icke åt de tjenstvilliga Enareboerne, utan leddes ut på de nära belägna, mossrika, snöbetäckta fälten af de unga Lappojkarne, som beledsagat henne.

Flera bönder ifrån närgränsande Finska socknar hade äfven inträffat här med bränvin, och om aftonen anlände några unga Handlande ifrån Torneå, hvilka ej på några år besökt orten. Dessa äro de enda, hvilka äga rättighet att handla här. Bönderna voro tvungne att till dem sälja det mesta af sitt bränvin, och de utminuterade det icke suptals, utan sålde det åt Lapparne i deras fastager. De varor Handlandene ifrån Torneå hade med sig voro bly, krut, hampa, rep, grofva väfnader, grytor, kittlar, jernredskap samt hvarjehanda glitter och grannlåter, hvilka de bytte mot Lapparnes renhudar, skogsprodukter och räf-, utter-, mårdoch ekorrskinn, torrfisk m. m. Bönderna medhade endast bränvin, hvarmed de ruinerat och framgent ruinera mången Lappe, så länge den strängt förbjudna smyghandeln icke kan förekommas. Så snart Lappen en gång bekommit bränvin i sitt käril, är det egentligen icke mera hans, utan vännernas. Man sätter sig ned med honom och flaskan går kring laget. Någon stoppar i pipan, tänder den, sväljer några rökar och räcker den åt grannen. Så går den kring laget och istoppas ånyo af den, som dragit sista röken, eller af någon annan, som tycker sig äga den bästa tobaken. Det är ett lyckligt lif, tills flaskan blir tom; ty bränvinet är den nomadiserande Lappens himmelska nectar i gelag. För det ger han allt, då det fås; men då ej tillgång derpå finnes, umbär han det utan saknad.

Under helgen glänste Cadja framför andra, och när hon gick på marknadsplatsen med sin äktaröda klädeskolt, om lifvet hårdt tillsnörd med ett silfverbälte, och mössa af skarlakansrödt kläde, var hon alltid beledsagad af ett hälft dussin ynglingar, och hvar och en drog gerna sin bränvinsflaska, som man genom hvarjehanda utvägar under helgen åtkommit, ur sin barm samt bjöd åt henne. Hon åter syntes hvarje gång beqväma sig att fukta sina läppar. Kom hon i köpmansstugan, stadnade hon alltid menlös vid dörren, liksom om hon icke ville göra någon affair af de på hyllorne redan uppställda grannlåterna, och när någon af de äldre sade: ,,efter slutad helg handlar väl denna rika flicka här många granna saker", var hennes svar, med halföppen mun och nedslagna ögon: ,,hvartill skulle jag, en Lappflicka, behöfva sådan grannlåt?" Sjelfva marknadsdagen såg man likväl Cadja, liksom mången annan ung Lappflicka, behöfva stödja sig mot sin käraste, som dock sjelf var likaså fotfallen som den han ledde. Emellanåt gick man i köpmansstugan, fyllde sin flaska, försedde sig med brunt socker, lakrits m. m., satte sig på snövallen och drack samt bjöd sin älskade dricka. Dit samlades unga och gamla, flaskan gick kring laget och inom kort var den tom. Nu tog den andra fram sitt bränvin, medan den tredje var hos Köpmannen och fyllde sin kagge eller tennflaska, och så fortsattes utan afbrott. De alfvarsamma och mulna Enareboerne kastade med ledsnad och förakt, i det de skyndsamt gingo förbi, sina blickar på detta i deras tycke förargeliga uppträde. Vanliga följden var att, när man öfvergaf stället, någon blef liggande på platsen, då det blef Enarebons lott att forsla den vanmäktiga till sin koja. Så snart skymningen inföll ledsagades flickorna vanligtvis af någon gammal gumma, helst slägting, fadder eller eljest nära bekant, ej så mycket för skicklighetens skull, utan mera derföre att de gamla så skaffade sig fri förtäring, ty flickorna uppsöktes af ungkarlarne och trakterades med bränvin och socker, då icke heller gummorna blefvo lottlösa.

Andra marknadsdagen, då jag spatserade på vallen, märkte jag en reslig Norsk Lappe, skild från det öfriga sällskapet. Han var klädd i en större renskinnspels än de vanliga, och den var för öfrigt ny och vacker. Emedan jag var i behof af ett dylikt plagg, frågade jag honom, om han icke ville sälja den. ,,Jo", svarade han, ,,blott jag får goda penningar för den", det är hela Specie Riksdalrar, helst Svenska. Jag bad honom in till min stuga för att få försöka pelsen, men han gjorde invändningar. Under tiden hade några Lappar samlats kring oss för att afhöra vårt köpslageri. De lära af hans motvilja att afkläda sig pelsen hafva gissat, att han derunder hade något för egen räkning. Och då en af hans kamrater knypplade under hans hake samt tryckte på hans bröst, sprutade bränvin i en stråle ur karlens barm. Han bar nämligen hängande på sin hals en torskmage, fylld med bränvin. Lapparne nyttja ofta sådana till bränvins- och trankäril. Påsen hänges på halsen under kläderna, och om den ej är full, märkes den icke lätt af kamraterna, utan kan den mindre frikostiga här bättre än i andra käril förvara sitt bränvin för egen räkning. För att taga en sup för han mynningen, som är liten, i munnen och trycker på blåsan. Märker en annan Lappe honom i detta förehafvande, går han genast och känner på hans barm, och snart är ett helt sällskap kring honom. Förrådet tömmes utan krus, ty på resor äro åtminstone bränvin och tobak gemensam, egendom.

Sedan marknaden par dagar efter helgen var slutad, begaf sig en och hvar till sitt hem. Föret var godt och pulkan*) gick

*) Pulka kallas egentligen det slags rensläde, hvaruti Lappen sjelf åker. Till varutransporter nyttjas ahkio, på Lappska gäres, som är vida större, men lägre, för att icke kantra. Dessa åkdon äro dels täckta, dels otäckta. De förra tjena som kistor och förvaringsrum för sådana varor, som ej kunna hållas under bar himmel och hemma samt under resor måste aktas för hundar och tjufvar. Alla äro i botten kullriga och likna en afskuren båt med en bred och platt köl samt fyra sidobräder å hvardera sidan om kölen. Renen styres och drifves med en tömm af läder eller


lätt. I godt före sker resan i Lappmarken mycket beqvämare om vintern än om sommarn, då man merendels måste gå med börda på ryggen och besväras ute af myggen och inne af ohyra.

Den 29 December, så snart man kunde väl se ute, det är närmare mot middagen, skedde afresan från Enare. Efter par mils färd råkade vi en någorlunda stor Lappkaravan betande sina renar och gjorde sällskap med den. Skymningen tilltog och vi fortsatte vår resa tillsammans. Myror, flackor, sjöar och skogslunder passerades. Vid de sistnämnde lågade stockeldar och brasor öfverallt. Vid dem betade de, som rest förut, sina renar; men när de sågo oss komma, stego de upp och hjelpte oss förbi, ty våra renar hade gerna velat stadna der de sågo andra. En del eldar brunno några famnar ifrån vägen, och vi sågo Lappar der muntra och glada taga sista afskedståren med hvarandra. Aldrig förr har jag i dessa ödemarker sett så mycken glädje och så mycket lif. Mot aftonen begynte det att snöa, och på sista milen var väderleken rätt ruskig. Tidigt kommo vi likväl till Mårten Pehrsson Padars boningsstuga, sedan vi rest 5 mil på ungefär 7 timmar. Här samlades en stor del af dem, hvilka vi träffat ute på hållet. Icke en gång en tionde del af folket rymdes i den lilla stugan. Flera stockeldar upptändes i hast på backen, och furuskogen samt renbetet voro båda lika tillitade. Dessa eldar, hundradetals renar och Lapparne i sina helgedagskostumer uppfyllde hela kullen, och scenen var den grannaste jag sett i Lappmarkens öknar. Padar ledde sin härkomst från en gammal Lappstam och var en from gubbe. Han önskade, att jag skulle förhöra hans egna och några hans slägtingars barn, hvilka, som det sades, hitkommit för att se Presten och få läsa för honom. Förhöret och uppmärksamheten, hvar

rep, fästad med ett slags grimma vid hans hufvud. Ar han väl artad, följer han vägen nästan utan kuskens åtgärd, blott man kastar tömmen öfver dess rygg på nacken. Vill man hafva honom att vända åt endera sidan, rycker man blott tömmen på den sidan. Drifver man på honom för strängt, kastar han sig, isynnerhet om föret är tungt och vägen dålig, på sidan till skogs, hvarifrån man ofta icke utan mycket besvär får honom tillbaka. Plågas han med alltför mycket körande, inträffar till och med stundom, att han vänder om och ger köraren rätt starka slag med sina framfötter.

med det åhördes, gjorde vistelsen i denna låga koja, der man endast under kroppåsen kunde räta ut sin i renpulkan stelnade rygg, dräglig nog. Men mera lif var ute vid stockelden, hvarföre dessa grannar då och då besöktes. Dock var det mig ett stort nöje att se den gamle Padars hjertliga fägnad, då barnen gåfvo rediga och tydliga svar på lättare christendomsfrågor samt läste och stafvade uti de små ströskrifter, hvarmed de belönades. En varm, okonstlad välvilja bevistes mig af alla. Isynnerhet var värdinnan i ständigt bestyr att tjena och passa upp mig. Stundom frågade hon, om jag var törstig, då hon med en af rök och ålder svärtad träskopa framräckte det vatten hennes x/åäldsta son på mils afstånd för min räkning hemburit; ty i anseende till träskets aflägsenhet begagnade de sjelfva uppsmält snövatten. Stundom piskade hon framför brasan snön ifrån mina reskläder, en annan gång torkade hon mina Lapphandskar för elden och hängde sådant, som icke behöfdes om natten, upp på åsar i taket och frågade, om jag icke ville tillåta henne byta om hö i mina skor. Huru lycklig, tänkte jag, kan icke en menniska vara, då hon ej har behofver, och huru olycklig är hon icke, då hon söker lyckan långt borta och der skapar sig en falsk eller ovaraktig glädje. Detta folket ägde nästan intet, men det fattades intet. Tallskogen var den bästa, som fanns å orten, och erbjöd ymnig bark. Mossorne voro rika på hjortron och bäckstränderne på skohö. Sådant samlades ymnigt om sommaren, och dermed tillbytte man sig slagtrenar af Fjellapparne. Med de få nät man ägde ficks fisk. Med dessa animala ämnen utblandades barken till föda efter råd och lägenhet. Om hösten samlades halfmogna lingon och kråkbär (Empetrum nigrum), hvilka uppkokta med litet torkadt renkött och fett gåfvo en i deras smak god soppa. Den ena makan gjorde allt hvad den kunde för den andra, och barnen, uppvuxne med denna föresyn för sina ögon, tycktes utan allt tvång följa det goda de sett hos sina föräldrar och liksom täfla med hvarandra i inbördes små tjenster. Både före och efter måltiden lågo dessa små på sina knän å golfvet omkring grytan, deri fisk och bark om hvartannat var anrättad till qvällsvard, samt läste med andakt sina bordsböner.


In på natten Toegynte det att blåsa, och de sednast anlända hade svårt att få sin mat kokad vid stockelden, hvarföre de flyttade sina grytor på stuguhällen. Under hela natten koktes och åts; men likvisst kunde jag sofva bra nog. Tidigt påföljande morgon begåfvo vi oss på resan och framkommo den 31 December till Utsjoki, hvarest jag träffade en mängd af allmogen församlad och i stillhet såg det andra året af min vistelse i Lappmarken skrida till ända.

P. S.

Jjapparnas varma känsla för religionen liar Läsaren kunnat sluta till af flera ofvan anförda drag. Med allt detta råder hos dem mycken vidskepelse. Sålunda ansågs och omtaltes det såsom ett synnerligt hjeltemod, att mina tjenstehjon, medan Presten, hvilken man tror vara alldeles oåtkomlig af allt hvad spöken och vålnader heter, var borta, vågade bo så nära kyrkan som å Utsjoki prestgård och marknadsställe. Ingen ensam Lappe i Utsjoki har under Prestens frånvaro ännu tagit nattqvarter vid kyrkan, utan, han må hafva passerat der förbi fast aldrig så sent, bjudit till att hinna derifrån åtminstone en half mils väg. Ja, till och med de boksyntaste och mest ansedda Lappmän hafva sjelfva berättat mig, att de hellre legat i vilda skogen än kommit till marknadsstugorna ensam. Der Prest finnes å stället, tror man spökena vara stilla och i ro. Detta ansågs likväl icke varit fallet under min närmaste företrädares tid, hvilken som Interimspredikant i några år förestod lägenheten, ty Lapparne trodde honom hafva varit spökrädd, hvarföre de döda icke hade någon respect för honom.

Anmärkningsvärd är den förliklighet, som råder bland Lappar och som kanske till en del får tillskrifvas deras flegma och köld. Väl kunna de, ehuru högst sällan, i halfrusigt tillstånd råka i träta och ordvexling med hvarandra, ja till och med gifves det exempel på att örfil vankats, men den besvaras sällan, åtminstone aldrig genast, utan efter flera minuter. Till och med


har en qyart timme kunnat gå åt till förberedelser, förrän man kommit sig i ordning. Vanligen piskar man sin knytnäfve mot trän eller annat under hvarjehanda hotelser, innan man vågar fälla den på sin nästas kind, och derunder glömmer man ock som oftast att besvara det näsvisa hugget samt förlåter sin trätobroder eller anklagar honom hos Prest för den oförrätt man lidit. Någon gång användas derföre aftonstunderna om Söndagar till att bilägga dylika små oenigheter, då sådana, hvilket likväl mera sällan inträffar, anmälas. Så framfördes en gång för mig tvänne syskonebarn Hans Anundsson och Matts Samuelsson Laiti, hvilka redan af Kyrkoherden och Klockaren förgäfves blifvit åtvarnade att blifva vänner. De voro de mest oförlikliga jag funnit bland Lapparne. Jag var icke än rätt hemma i språket och hade i mera än fem veckor icke hört talas Lappska, hvarföre saken behandlades med tolk. Denne öfversatte dock icke det oskickliga i deras tal. Den ena hade bland annat utlåtit sig, att han ville slåss, hvarpå den andra helt kallt svarat: ,,jag törs icke göra det hos Presten, men låtom oss komma hädan blott!* De gingo ganska beskedligt ut, och jag trodde dem vara förlikta. Knappt hade de likväl hunnit 10 famnar ifrån dörren, då den förstnämnde, åberopande det gifna löftet, utfordrade den andra till slagsmålet. wJag törs icke än här", svarade den andra, nty här kunde vårt onda förehafvande lätt blifva bemärkt af Presten." Under det de tågade allt längre utfordrade den kitsligare den andra allt fort, men det lyckades honom icke under den andras förevändningar, att Presten kunde upptäcka dem och de derigenom begge blifva olyckliga. Först när de gått en god Rysk verst, hade de gjort halt och slagit hvarandra blodiga och blåa i ansigtet. I detta tillstånd vågade de icke mera qvarstadna å stället, utan begåfvo sig genast hem, ensamme och i samma båt. Vid påföljande möte fingo de begge ytterligare välförtjenta föreställningar, bådo om förlåtelse och fingo den med vilkor att de aldrig mera viste fiendskap och osämja mot hvarandra. Man har sedermera aldrig hört om dem annat än godt. Dessa voro Fiskarlappar. Ännu mera lugna, man kunde säga kalla, synas Enare Lapparne. Då de höra predikas om huru illa menniskan besvarar


Guds godhet och Christi förtjenst, kunna de väl utbrista i tårar öfver sin uselhet, men högst sällan har jag sett barn gråta vid sina föräldrars eller föräldrar vid sina barns graf; tvärtom fägna de sig, att den aflidne dött lugn och kommit i välsignad jord samt nu fått byta det jordiska bekymret och eländet emot den himmelska härligheten. Den sinnliga menniskan, mena de, skulle väl kunnat h afva jordiska fördelar af honom; men hans hädanfärd var säkert nyttigare än sådane vanskliga saker; eljest hade icke Herren tagit honom bort. Han gör ju ingenting, som icke länder till vår fördel: och huru lång är vår tid här?

Man kan icke undra nog, då man ser med huru litet Lappen kan åtnöja sig utan att misströsta eller klaga. En gång på en resa till Enare tog jag nattläger hos Enkan Anna Mick elsdotter Aikio i Vastusjavre, hvilkens man nyligen afiidit. Grytan stod redan före min ankomst på elden, men deri fanns icke annat än bark, och dermed skulle hon för dagen mätta sina 6 barn. Likväl var hon vid godt mod, och utan sorg sade hon: Jag måste följa med dig i morgon till kyrkan, för att du må jordfasta min afledne man; din skjutskarl har lofvat mig ren, hvarmed jag kommer fram i ditt sällskap". ,.Har du icke sjelf renar ?" frågade jag. wNej, de dogo alla sistlidne höst, och många voro de icke heller." ,,Du har då får?" ,,De sista åt vargen upp i somras." Ju längre jag undersökte, dess mindre fann jag i huset, så att hela hennes egendom, utom några fiskredskap, bestod i ett hälft lispund kött och några torkade fiskar, och likvisst utlät hon sig: ,,nog föder Gud sina barn; aldrig har han låtit någon af de sina svälta ihjäl, och dem som honom tillbedja öfverger han icke". Denna, oftast öfverdrifna, förtröstan på försynens hjelp var icke blott hennes, utan anträffas hos de flesta Enarebor. Så snart hon kom till kyrkan fingo slägt och vänner kunskap om hennes öde, och de drogo försorg om att hon hade föda öfver vintern samt hjelpte henne att fiska om sommarn. Hennes ord besannade sig; Gud lät icke henne och hennes beskedliga barn förgås i elände. Första sommarn hade hon uppsökt trenne räfbon och uppfödde nio stycken räfungar, för hvilkas skinn hon följande Julmarknad i Enare fick större behållning, än mången arbetsför karl, hvilken hela sommarn plöjt Ishafvets vågor, vunnit. Numera äro alla hennes barn fullvuxne och kunna hjelpa andra, om icke med ägodelar, hvilka å orten äro sällsynta, så med arbete och tjenstaktighet; och huru mycket behöfver den till sin bergning, som är van att umbära nästan allt.


Och nu slutar jag mitt andra år bland Lapparne med en glad och tacksam erinring af all den välvilja, den barnsliga tillgifvenhet jag rönt af detta fromma och hjertliga folk. Jag har här, om någonstädes, fått lära inse, huru litet menniskohjertats fägring är beroende af ett yttre, och önskar af mitt innersta, att de goda egenskaper jag lärt känna hos Lappmarkens bebyggare aldrig må med en stigande odling försämras.


Tredje året.

1822 *).

Uen 1 Januari förrättades Gudstjenst i Utsjoki och bivistades af hela menigheten, dervid ock flera Norska Lappar deltogo. Väderleken var kall, mot aftonen förenad med häftig snöyra, så att folk förvillades å marknadsstället. Alla stadnade de vid kyrkan till den 7, under hvilken tid dagliga andaktsöfningar förehades. Den 13 och 14 Januari voro blott omkring 10 personer närvarande vid kyrkan. Jag kom öfverens med Lapparne om flitigare sammankomster, och de infunno sig äfven allmänt vid kyrkan den 20 (Söndag) och 21 (Måndag) samt den 27 och 28 (Måndag) Januari, då första och andra Böndagen firades, hvar sin Måndag, i Utsjoki. Likaledes förrättades Gudstjenst i Enare tvänne Söndagar, och de dem påföljande Måndagarne firades första och andra Böndagen. Under veckan hölls skriftskola och i början af följande vecka läsförhör. Efter att sålunda hafva uppehållit mig omkring 4 veckor i Utsjoki och omkring tvänne veckor i Enare, var jag, på Domkapitlets i Åbo befallning, föranlåten att i egenskap af Oonsistorii fullmägtig resa till Enontekis för att derstädes öfvervara en undersökning vid Domstol uti en tvist emellan en Kronobetjent och en Prest, hvilken numera flyttat från orten och för ändamålet nödgades göra hit en resa på 59 mil. Denna min

*) Beskrifningen för året 1822 är sammanställd efter konceptanteckningar, hvilka väl af författaren blifvit omredigerade, ehuru manuskriptet sedermera förkommit. Om ock på sina ställen bristfällig och delvisafbruten, har den likväl för fullständighetens skull blifvit här införd.


resa, en af mina besvärligaste i Lappmarken, verkställdes på följande sätt. Första dagen reste jag vid morgonskymningen från Enare. Vägen var uppkörd och renarne goda. Ankommen till Tervettiva (?), den sista Lappstugan i Enare vid den så kallade Enontekis eller Muonionniska vägen, erfor jag, att den der bosatte Lappen, som väntade mig, redan mycket tidigt vittjat sina bragder och hemkommit med några foreller och sikar. Middagen var icke ännu inne, men Lappens önskan, det goda renbetet och den aptitliga fisken förmådde mig att vänta tills den koktes, helst en 20 mils resa genom ödemark, der ingen menniska var att anträffas, förestod. Efter intagen middag af färsk fisk och fiskspad afreste jag och tog nattqvarter i en kåta, uppförd för resandes räkning. Den saknade bänkar och dörr. 7 mil voro nu tillryggalagda. Andra dagen fortsattes resan 4 mil till Sangavaara, allt i godt väder. Den tredje dagen var vädret likaledes godt, men snön djup och renarne måste vada öfver knäna deri. Jag hoppades att vi denna dag, om vi reste ut mycket bittida, kunde hinna öfver fjellryggen; men det var Söndag, och Lapparne bruka ej resa om Sön- och Helgedagar. Här hölls derföre en kort Grudstjenst, hvarefter afresan skedde, men jag hann ej mera än tre mil framåt, då vid foten af Peltovuomatunturi ett förfärligt oväder uppstod och vi måste tillbringa den fjerde och femte dagen i en rysvärd fjelltrakt utan eld samt till skydd för köld och oväder uppsöka gropar och grottor till hviloläger. Att under dessa förhållanden fortsätta resan i en sådan fjelltrakt vågade vi ej, emedan vi ej ville äfventyra att för evigt begrafvas i fjellets klyftor. Och då jag beklagade mig öfver vistelsen i dessa afgrundens grottor, tyckte Lapparne att jag var obillig; ty hvad nöd går på oss här, sade de, men vore vi der uppe på fjellet, vore det annat. De hade ock från sin ståndpunkt rätt, ty de voro tillfredsställda, då de fingo äta sig mätta af torr fisk och torrt kött; men ej så jag. De äro med god beklädnad aldrig plågade af köld; mig generade det att länge oafbrutet bära min resdrägt på mig, och jag frös äfven deri. De kunna släcka sin törst genom att förtära snö, om brist på vatten råder, — ej så jag. De kunde sofva, ehuru bergen dånade,


skyarne dallrade, stormarne rasade och öfvertäckte dem sjelfva med snö; men ingen rolig sömn förkortade min natt. Ofverallt flögo snömassor kring oss och upptornades mot fjellet. Men omsider voro dessa besvärligheter öfverståndna. Middagstiden lugnade det, himmelen klarnade och vi kunde åter fortsätta resan. På fjellet var snön icke så djup som i skogstrakten, hvarföre renarne der kunde springa; och emedan isskorpa bildat sig på snön, flöt pulkan lätt och vi uppnådde om aftonen en djup skogstrakt söderom Peltovuoma Tuoddar. Resans vedermödor, tröttheten, styfheten i lederna af att hafva inemot en vecka nästan oafbrutet varit klädd i skinnplagg, lindrades mycket af den oförställda glädje, som visades af mina Lappska följeslagare, hvilka alla infunno sig kring min pulka och prisade Gud, som räddat oss från fjellet. Nu äro vi i skogen, sade de, ingen nöd, Gud ske lof; här kunna vi uppgöra eld, här kunna vi koka. Slutligen, sedan vi tillbragt 8 dagar i öknen och Domaren väntat 2 dagar på tingsmenighet och nämnd, ankommo vi till tingsstället, första hemman i Peltovuoma by af Enontekis socken, efter att hafva genomrest en ödemark af 22 Svenska mil (220 verst), der med nyssnämnda undantag ej någon menniskoboning var att anträffas. Sådan är dessa vanlottade församlingars tingsväg. Ifrån Utsjoki räknas

till tingsstället 37 och ifrån Enare 22 mil. Hela tingsmenigheten intygade, att de aldrig förut på denna sträcka varit utsatte för så svår färd, och hade ingen än af dem nödgats der tillbringa två nätter på fjellet. Tvänne af allmogen ådrogo sig på resan sjukdom, den de icke öfverlefde, ehuru de icke dogo förrän följande vinter. Huru önskligt vore derföre icke, att äfven dessa aflägsna socknar, i likhet med andra församlingar, besöktes af sin Fogde och sin Domare.

Sedan undersökningen verkställts och tinget afslutats, beslöt jag, som redan tillryggalagt den besvärligaste delen af vägen till fäderneslandet, att resa till Uleåborg, der tvänne års lön innestod för mig. Det tillkommer nämligen Pastorn att sjelf ifrån Landtränteriet i Uleåborg, på 90 mils (900 versts) afstånd ifrån Utsjoki, uppbära sin årslön, hvaraf minst i/6 åtgår till skjutslega på denna färd. Utgiften är betydlig nog, men i detta förhållande borde Pastorn likväl ej söka ändring, ty han kunde under oafbruten vistelse i Utsjoki förvandlas till naturmenniska och göra 3ig incapabel att vara nyttig på annan ort. Tidigare, då landet hade sin egen Lappfogde, levererades lön genom honom såväl åt Pastorn som andra ecclesiastike tjenstemän på orten; men numera är Lappfogdens lön anslagen för Kronofogden i Torneå härad, hvilken äfven uppgör räkenskaperne öfver Lappskatten, ehuru han låter Länsmännen, en och hvar i sitt district, uppbära såväl Lapp- som hemmansskatten ifrån Lappmarken.


Äfven inom Enontekis socken var föret nu i anseende till mycken snö högst dåligt. En gammal Häradsnämndeman skjutsade mig. Min ren var klen, hvarföre jag ofta måste stiga upp ifrån pulkan och gå. Ibland brusto körredskap; och ibland kom den gamla Nämndemannen och hjelpte renen att draga min pulka. I början var han ej missnöjd, ty han fägnade sig af min bekantskap. Han kände min far och hade hört mycket om mina förfäder som Lapprester, dem han kallade Apostlar; men slutligen efter många besvärligheter tröttnade såväl han som min ren, då han utbrast: ,,nog vore Ni en bra Prest på andra orter, men alls icke tjenlig för Lappmarken; hvarken kreaturen orka släpa Er eller stå körredskapen bi. Det är dock besynnerligt att Biskopen ej hade en mindre och lägligare man till dessa ödemarker". Lapparne räkna det nämligen för en stor förtjenst, att deras Prest är liten och lätt transportabel. År 1811 var Sodankylä pastorat vacant, och sockneboerne beslöto på allmän sockenstämma att begära en A. E. till sin Prest, på den grund att han var jiten och lätt att transportera; och det var endast med största möda man fick dem att grunda sin ansökning på andra skäl, ty de ansågo detta för nog giltigt. Första dagen hunno vi. icke längre än till Öfre Kyro hemman, för hvilken sträcka debiterades tre mils skjutslega. Här voro tre åboer. Alla hade de betydliga ladugårdar, men endast obetydliga åkrar. Hemmanet hade likväl bebotts, som det sades, alltifrån Karl den XII:s tid. Redan före slaget vid Storkyro hade nämligen några Kyrobor flyttat till trakten samt bosatt sig i Ala-Kyro, 1 !/2 mil nedanom denna by, och begynt der idka boskapsskötsel, men i anseende till klimatets

hårdhet endast i ringa mon egnat sig åt åkerbruket. Det myckna smör, de för högt pris föryttrat till Norrige, och den afsättning de hade på fällar, ull och kohudar åt Lapparne hade gifvit dem berglig utkomst. De nuvarande åboernes lefnadssätt var icke Lappskt, utan fullkomligen Finländskt, liksom öfverallt härifrån söderut.

Jag var kommen till gästgifveriet nära min mors hemman invid Rovaniemi sockens kyrka, 66° 30' 0" polhöjd. I denna trakt var jag född och uppvuxen och hade aldrig varit på annan ort, förrän jag af mina föräldrar skickades till Universitetet i Åbo. Huru upplifvande det är att efter någon tids vistelse i Lappmarken åter se bofasta menniskor, att få åka beqvämt i ordentlig släde och på uppkörda vägar, det kan enhvar föreställa sig. Att erfara folkets glädje öfver att återse mig oförändrad efter farliga och mödosamma färder »tunturin takana" (bakom fjället) gjorde ock på mig ett angenämt intryck. Klockan var vidpats 8 på aftonen, och en talrik brudskara var redan samlad hos gästgifvaren, ty här skulle firas bröllop följande dagen. Brudgummen och bruden hade växt upp tillsammans med mig på en ort, der i umgänget nästan ingen skilnad var på bondeeller ståndspersonsbarn. Alla, isynnerhet brudgummens far, en mest ansedd Häradsnämndeman och Kyrkovärd i socken, likasom ock brudens mor, hvilken jag hela min barndomstid vördat och af hvilken jag då ofta blifvit undfägnad, gjorde sitt till för att förmå mig att infinna mig på bröllopet. Jag lofvade slutligen, ehuru trött af resan, att följande dag deltaga i deras glädje helst endast gamla bekanta till mig skulle der församlas. Harvar ett handslående och ett berättande, som aldrig ville taga en ände. Hästen ispändes likväl omsider, och innan kort omfamnade jag min gamla mor.

Brölloppet firades efter vanligheten på följande sätt. Tidigt på morgonen, kl. 6 4 7, infann sig bruden och brudpigan jemte en skjutskarl hos Prestfrun, der bruden efter gammal sed ikläddes bruddräkten, bestående af sidenklädning, krona, utsirad med silfverblad och allehanda andra prydnader; konstgjorda blommor, mest af röd och grön färg, blefvo i stor mängd fastade i håret, hvarifrån i nacken nedhängde brokiga sidenband; om halsen voro virade flere hvarf färgade glas- eller vaxperlor äfvensom en af brudgummen förärad guldked, hvars äkthet af gästerna noga undersöktes. När man i bröllopshuset förmodade bruden vara klädd, begåfvo sig de af manfolket i brudskaran, som hade hästar, till prestgården för att i stor procession afliemta bruden till bröllopsgården. De äldre trädde in. De unga och spelmannen stannade dels på gården, dels i dräng- och i förstugan, tills allt var i ordning, dera alla inträdde och trakterades med en sup. Derefter begaf man sig till sina slädar under full musik, och tåget till bröllopsgården anträddes. Den Prest, som skulle förrätta vigseln, åkte främst jemte brudgummen, derpå jag, åtföljd af en mest aktad bonde, som var brudgummens slägtihg, så bruden med en brudsven, derefter Prestfrun, som klädt bruden, och slutligen de öfriga efter rang och värdighet. I bröllopsgården, soin x/2var på knappt mils afstånd från prestgården, emottogs man vid trappan af brudgummens far. Af honom leddes äfven bruden till brudstolen. Vid bröllopsbordet intog det unga paret plats emellan Presten och Prestfrun. Efter slutad måltid, vid hvilken Presten alltid sitter vid ändan af bordet, begaf sig han jemte några ålderstigne och socknens ståndspersoner i främmandkammaren. Bruden jemte de mest ansedda bondgummorna och Prestfrun trädde fram på golfvet, dera talmannen och någon ståndsperson började dansen, som derefter fortsattes af bönderna, medan ståndspersonerna då och då ifrån främmandrummet, der alltid någon ansedd bonde var med, besökte de dansande. Ett bröllop kunde räcka i flera dagar, hvarunder 200 personer kunde vara samlade. Allt gick här muntert till; tractamenten bestodo i öl, bränvin, kaffepunsch, toddy m. va. Gästerna voro muntra, men ingen öfverlastad. I denna socken är ock kanske det nyktraste folket i Österbotten, ty högst få smaka bränvin, emedan bonden här skäms af att vara full. Skulle det hända någon, att han blir öfverlastad, föres han genast afsides och stänges in tills han blir nykter — i någon kammare, om han är bonde eller bättre gårdsson, annars i någon hölada eller dylikt — och slappes ej ut, förrän han blir nykter eller sofvit ruset af sig. Endast med sådant förbehåll, att ,,föregångarene" ansvara för, att intet oväsende förefaller, låter Presten förmå sig att qvarstadna hela första bröllopsdagen. Skulle han resa bort före qvällsvarden, funne sig husfolket och gästerna högst sårade. Dagen derpå, då prästen är borta, är man dock ej så alldeles nogräknad om ock någon tar sig ett glas för mycket; ty, säger man, prästerna hafva redan aflägsnat sig. Vid middagsmåltiden denna dag aflemnas gåfvorna till den så kallade brudbägaren. Hvar och en ger minst så mycket han tror sig hafva förtärt för; några, som äro frikostigare, vida mera — föräldrarne ofta 10 ä 20 Specie R:dr, och andra nära anhöriga, om de hafva någon förmögenhet, skänka sina 10 ä 15 R:dr R:gs. Hela brudgåfvan kan sålunda uppgå till 3 ä 400, ja till och med 5 ä 600 R:dr R:gs, men alltid till något mera än kalaset kostat.


Söndagen derpå bivistade jag gudstjensten i min födelseorts kyrka, der jag de första åren efter det jag blifvit prästvigd utöfvade mit prästerliga kall. Men sedan jag mera än två år tjenstgjort i Utsjoki, der alla verldsliga angelägenheter äro, liksom i Norge, afskilda från gudstjensten, störde de mig här. Tiden för kj^rkobesöket förlängdes icke mindre än dubbelt derigenom att allmänheten här underrättades om en mängd civila angelägenheter, hvilket ej är brukligt vid Gudstjensten i Utsjoki. Först upplästes nämligen ett tiotal öfverhetliga författningar, sedan en oändlig restlängd, så en förteckning öfver handskar, mössor, pipor m. m., hvilka under loppet af veckan blifvit tappade, och slutligan en kungörelse af Länsmannen, upptagande namnet på omkring 100 bönder, hvilka skulle släpa en hvar några lass sand till fyllning på landsvägen. Först efter denna abstraction ifrån andakten trädde communicanterne till altaret. Nattvardsgången förlängde Gudstjensten med ytterligare par timmar. Kölden var skarp; qvinnorna stampade fötterna, barnen skreko af köld; de flesta af dem, som voro under medelåldern och icke sutto i communicanternas bänkar, gingo ut, hvarigenom korsen blefvo nästan torna. I Utsjoki och Enare går ingen ur kyrkan, om icke af någon tillfällig händelse, förrän allt i kyrkan är afslutadt.

Från denna resan kom jag ej förrän efter Påskhelgen till Enare. Ty efter några dagars vistelse hos min mor afreste jag till Uleåborg såväl för redan antydt ändamål som för att derjemte anskaffa mig diverse förnödenheter. Detta dröjsmål jemte några dagars uppehåll hos slägt och vänner i Uleåborg fick jag dock dyrt betala med alltför många nätters användande för återfärden. De varor, hvilka jag tillhandlat mig i Uleåborg, lemnade jag, lyckligt nog, till det mesta i Enare för blifvande behof der. De öfriga, hvilka jag tog med mig för att föras till Utsjoki, gingo i det förfärliga menföret förlorade.


En ovanligt tidig vår inträffade ; vägarne bröto igenom redan i början af April, och så snart renskjutsen vidtog, var det att hvila om dagarne och resa om nätterna. Mina visiter b^efvo derföre på återfärden icke många eller långvariga. Min närmaste grannprest, Kyrkoherden i Sodankylä, derifrån man än räknar 46 mil till Utsjoki, kunde jag likväl icke lemna obesökt. För par år sedan, då jag flyttade upp till Utsjoki, var den 60-årige mannen nyss blefven enkling. Efter en stunds samtal framhemtade en ung och vacker 18-årig — flicka, såsom jag tyckte—en bränvinsflaska och ett spetsglas, ställde dem å bordet, knyckte Pastorn i rocken och bad honom bjuda den främmande brännvin. Deras förtroliga förhållande satte mig i icke liten förundran, men snart blef jag befriad ifrån min förlägenhet. Med denna flicka, sade gubben, har jag gift mig sedan vi sist träffades, och han tillade: ,,Jag har mest hela min tjenstetid bott i ödemarken och äger ej mera sådana kläder, att jag kunnat resa ner för att fria. De unga herrskapsflickorna hade dessutom säkert gjort narr af mig, och en gammal ville jag icke hafva. Hon tjente för öfrigt hos min förra hustru, och jag tyckte att hon kunde sköta mig. Hon är icke af Lappska rasen, ty hennes föräldrar äro hitkomna ifrån Rovaniemi. Derföre tänkte jag: lass biåsen!" Han skrattade härvid godt och var öfverhufvud mera fryntlig och glad än jag någonsin förut sett honom. Visiten blef ej långvarig, ty min afresa påskyndades af det dåliga föret; men derförinnan måste jag likväl med det nygifta paret tömma ett litet glas — finkel. Det var likväl med yttersta möda jag till andra Böndagen, som firades den 5 Maj, inträffade i Enare, der folket enligt om vintern skedd öfverenskommelse var mig till mötes. Föret var på fall


repet, hafsfisket hade redan för länge sedan begynt, och goda underrättelser inlöpte derifrån. Fisket i insjöar, forsar och strömdrag, fogelfänget m. m. fick ej försummas, och vi åtskiljdes redan påföljande natt; ty hvar och en ville begagna morgonkylan till sin resa. Ingen frost inträffade likväl om natten, och föret var det svåraste man kan tänka sig. Emellan Enare och fjellkedjan måste vi vandra mest till fots i kram snö, och alla gropar fylldes redan af vatten. De redan utmagra renarne framsläpade med möda de nästan torna ahkiorna. På många ställen var marken redan bar och bäckarne flöto, hvilket förorsakade uppehåll och föranledde till omvägar. Först efter 5 mils dylik färd, hvilken upptog öfver två dygn, nppnådde vi fjellkedjan, och der var fullkomlig vinter. Våra renar fingo annat lif, och fortsättningen af resan gick i öfrigt väl, men af fruktan för matbrist och för att icke fara förbi Utsjoki kyrka tog vår vägvisare allt för tidigt af


till Utsjoki elfdalen, hvarest strömmarne och träskstränderna redan voro öppna, så att det på många ställen var svårt att komma på träskisen och derifrån åter till land. Efter 6 dagars strapatser i ödsliga skogar och å kala fjell, h vilkas redan rinnande bäckar förderfvat alla våra matförråder, som dock, ehuru skadade, i brist på bättre måste tjena till vårt uppehälle, uppsökte vi genast vid ankomsten till elfdalen den der i bygden ensam boende Lappmannen Matts Mattsson Aikios koja i hopp att der finna nät, med hvilka vi kunde fånga färsk fisk ur elfven medan vi läto våra utmagra renar hvila; ty Lappen förmodades redan hafva begifvit sig till sitt sommarställe. Men menniskan tänker och Gud styr. Röken steg ur kojan och dörren var på glänt. Vi trädde in. Marken, som var väl betäckt med torrt ris, utgjorde golf, och mörker rådde här inne, ty intet fönster fanns. Ifrån rökhålet i taket inkom likväl så mycken belysning, att man kunde se den skönaste nyss fångade fisk koka i grytan, medan den gamle oldfadren rensade ännu sprattlande sikar och foreller. Här gjorde en och hvar af oss vid den i kojans midt brinnande elden en välsmaklig måltid af fisk och fiskspad; bröd fanns icke, och drycken utgjordes af vatten. Aptiten var god och vår värd glad samt på sitt sätt artig.

Efter att hafva hvilat den dagen hos den hederlige gubben, fortsatte jag litet före solens nedgång resan hemåt. På träsken var föret godt, men äfven här voro stränderna isfria, och att komma ned på isen var derföre svårt, hvarföre ock våra renar den natten fingo flera kalla bad. Vid forsarne måste man gå och leda sin ren på den bara marken. Två mils väg tillryggalades likväl på denna natt, och jag koin tidigt på morgonen till Kronolänsman Högman. Ensam var han hemma, sofvande Adamitisk i en skinnsäck. Med hans vanliga flinkhet drog det likväl icke länge ut, förrän han hade beredt mig ett godt kaffe.

Till Pingsthelgen den 26 och 27 Maj ankommo till kyrkan mest alla de få medlemmar, hvilka denna tiden vistades inom församlingen; likaså till den 9 och 24 Juni, 14 Juli, 5 Augusti och 29 September. Hvilka högtider sådane dagar äro för Pastorn i Utsjoki, kan ej någon annan föreställa sig än den, som vet att man, förutom vid sådane tillfällen, der ser knappt någon menniska om sommarn.

Den 30 Juli, sedan min lilla båt fullastad med lax blifvit från patan hemstakad, fisken rensad och saltad, var solen redan åt NW, och jag gick till hvila. Men förrän jag somnat, anlände posten ifrån Finland, den första på detta år, och innehöll åtskilliga Consistorii circulairbref, tidningar och bref ifrån S:t Petersburg, Åbo, Stockholm och hembygden, daterade i Februari, Martii och April månader. De voro dels af gamla vänner, som påminte sig mig i öknen, och dels af Naturforskare, hvilka önskade få Lappska naturalster, i synnerhet växter. Hela natten använde jag till läsning och tänkte sedan:

,,An öfvar jag allt mer min lilla botanik. Får mången ny bekant och mången gammal träffar här i sitt rätta hem, mer skön och vällustrik."


I min glädje kände jag mig omgifven af alla mina correspondenter och hade så när glömt, att jag var allena. En del af sommaren använde jag sedan till botaniska och entomologiska excursioner inom Utsjoki, men hufvudsakligast till laxfiske, som skänkte mig, förutom sysselsättning och motion, den angenämaste spis samt lemnade äfven annan ekonomisk fördel.


Så länge laxfisket var lönande, fördelades min verksamhet på följande sätt: Förmiddagen till klockan half tolf användes till studier, då en frukostmiddag intogs, och derefter företogs färden till laxpatan, 8 verst, antingen till fots eller med båt. Derifrån återkom jag hem, aldrig före kl. 8, men väl sednare, om insamling af insekter och örter uppehöllo mig på vägen. Redan mot slutet af Juli försvagades fanget, så att laxpatan besöktes allenast hvarannan dag, och i Augusti endast par gånger i veckan. Tiden för laxpatans utslagning beror helt och hållet deraf, när Mandojavre träsk blir isfritt, hvilket detta år inträffade den 2 Juni, ehuru Tana elf skjutit redan den 2 och 3 Maj samt fisket der redan i 3 ä 4 veckor idkats med fördel. Man säger väl att laxen icke uppstiger i Tana elf till höjden af Utsjoki förrän 14 dagar efter islossningen, men dessa år dref man fördelaktigt fiske redan 8 dagar efter islossningen, och genast, så snart Mandojavres ismassor voro uppsmälta, utslogs Utsjoki patan. Patan kunde af två personer utslås på 1 1/2 dag, då man förut hade så kallade krenckor färdiga. Dessa bestodo af en ås i liggande ställning, fästad vid två stolpar, så att af dem kunde inrättas ett slags korg, hvilken ställdes minst en aln ofvan vattenytan. Tolf dylika nedfälldes i sned linie öfver elfven, något mera än en famn från hvarandra. Dessa sammanfogades medelst åsar, hvarefter korgarne fylldes med stenar för att icke af strömmen bortföras. Derefter radades oqvistade björkar, 3 4 4 aln långa, allt efter elfven s djuplek, med toppen nedåt bottuet och stammen mot åsen, så nära intill hvarandra som möjligt. Sedermera undersöktes noga, om något hål kunde finnas i patan, och på misstänkliga ställen sattes mera ris. Ungefär 400 alnar nedanom denna slogs ytterligare en dylik pata, i hvilken dock lemnades en 6 lämnar bred öppning å det stället der vattnet var djupast. Sedan nu allt detta, såsom vanligt var, andra dagen på e. m. blef färdigt, voro arbetarene lika inqvietta som jag att få kokfisk till aftonvarden. Detta tillgick sålunda, att ofvanom öppningen i nedra patan utsattes ett laxnät, så att ingen lax som var mellan begge patorna kunde undkomma; derpå begåfvo sig 3 4 4 personer med båt och not till den öfra patan samt slogo först med bär


lingar i vattnet invid den, så att laxen, som der sökte genomgång, flydde litet nedom patan, hvarefter noten utkastades i vattnet och drogs af två personer, en på hvardera stranden, utför elfven, medan en tredje följde efter med båt för att hjelpa till, om noten händelsevis fastnade i någon sten. När man närmade sig den nedra patan, fördes den högra sidan af noten hastigare framåt och drogs, under slående med bärlingar i vattnet och annat buller, till närheten af den nedre patan, medan den som handterade vänstra sidan af noten endast föga avancerade men oupphörligt knyckte i repet, så att noten icke måtte stå stilla, i hvilket fall laxen lätt kunnat gå igenom eller öfver noten. Derpå drogs noten upp på stranden. Fångsten var, då det lyckades bra, 30, 40, ja sina 100 laxar per gång. Jag skulle aldrig trott, att ens hälften af de laxar, som voro emellan dessa pator, sålunda blef fångad; men Kronolänsman Högman, som icke sällan var min compagnion och länge förut idkat detta fiske, ville en gång öfvertyga mig om, att det icke lönade mödan att draga två varp efter hvarandra. Vi hade en dag fått inemot 100 laxar i ett varp; af dessa kastade han i elfven en, som han märkt på en fena, och i nästa varp uppfiskade vi den, och ingen annan. För högst oförmånligt ansågs att i samma pata fiska två eller tre gånger i dygnet, ty då skulle laxen blifvit bortskrämd och återvändt till Storelfven (Tana), som icke var långt härifrån. Den laxen, som i början af sommarn stiger i elfven, är dock icke så lättskrämd, ty den söker öfvervinna hvarje motstånd; men ju längre det lider på sommarn, ju mera saktar laxen sin fart, och slutligen stadnar den samt återvänder. Man kan af dess yttre färg tydligen igenkänna den lax, som nyss stigit från hafvet, ty dess silfverglans aftar småningom, enär laxen rodnar och svartnar mer och mer under vistelsen i sötvatten. I Augusti, de dagar laxpatan icke vittjades, kunde till kokfisk med lätthet tagas i små nät ifrån egen strand sik, harr, foreller och mindre lax. Om två eller tre nät utkastades på aftonen ungefär 30 famnar från boningshuset, var man säker om kokfisk. Men ville man få den än färskare, satte man kl. 11 f. m. ut ett nät, med minsta möjliga buller, längs efter stranden några famnar från land; gick sedan till stranden och slog med bärlingen några slag i vattnet. Om nätet var godt och väderleken gynnade, kunde man då påräkna, om icke vid första, så åtminstone vid andra eller tredje försöket, efter 10 ä 15 minuter så mycket fisk som tarfvades till middagen för mitt lilla hushåll. Laxfänget upphörde dock småningom, då insamlandet af insekter och örter mer och mer blef föremål för mina promenader. Ovant var det icke mera att färdas utan att se någon menniska. En dag hade jag allena vandrat 1 1/i mil hemifrån och kom då till en Lappkoja, hvilken tillhörde Clement Andersson Lille. Den hade han nyligen uppfört vid en insjö, för att der lefva med hustru och barn, af hvilka likväl slägtingar efter hans iråkade obestånd togo de äldsta tvänne till sig för att uppfostras. För 15 ä 20 år hade han varit en bland de rikaste Renlappar, men genom hvarjehanda missöden småningom förlorat sina renar, och de få, som af slägt och fränder blifvit lemnade till faddergåfvor, räckte hvarken till vinterns föda eller kläder. Med fiske skulle han nu lifnära sig, men ägde intet hvarmed han kunde få bragder. Om vintern hade han i Varanger, stående på isen, med handsnöre (eller metkrok) uppdragit några lass torsk, men den var för länge sedan uppäten. Nu var hustrun rest till hafskusten för att söka få understöd af sina anhöriga. Han ensam, en 60 års man, var hemma med 3 små barn, utan annan mat, än hvad han kunde få från träsket med fem så utslitna och lappade handnät att, då någon större fisk fastnade i dem, den vanligen ref nätet sönder och gick igenom; och de voro likväl det enda, hvarpå denna vid sådant fiske ovana familjefaders hopp hvilade. Han bodde ett stycke från träsket invid ett berg, der ingen vegetation fanns, utom några nödvuxna tallar, hvilkas qvistar i längd och tjocklek täflade med stammen. De växte der mellan stenar, dit vinden fordom fört något sand. Åt de hungriga barnen utdelte jag den ringa maten, jag händelsevis medhade. Och jag har aldrig sett den glupskaste hund med större begärlighet hugga i ett köttstycke än de arma barnen. Utan att tugga nedsväljde de de matbitar, jag satte för dem. Barnen voro både svarta och skorfviga samt, liksom fadren, ytterst magra. Man skulle knappt hafva trott, att han orkade gå till prestgården, så med


tagen föreföll han; men då jag nämnde, att jag följande dag skulle skicka åt honom litet mat, lemnade han, oaktadt mina motsägelser, de fem små barnen hemma och begaf sig med mig för att afhemta det utlofvade. Jag bad honom gå med sakta fart, men det var med yttersta möda jag kunde följa honom samt måste, förrän vi tillryggalagt halfva vägen, be honom sakta sin gång. Då jag utlemnade åt honom en miudre Lappbörda lax och annan fisk, tykte han, sedan han tagit mina förråder i ögnasigtet, mig hafva fiskat bra nog, men påstod dock, att min företrädare Sund, hvilken för 30 år sedan var Pastor i Utsjoki, understundom hade erhållit dubbelt så mycket på sommarn. Och då jag förklarade, att jag med min dräng och en hjelpkarl, hvilken icke alltid varit hos mig, sedan Juni månads början erhållit så mycket att jag, utom h vad som gått åt till dagligt bruk, hade 20 tunnor salt lax och flera hundrade torkade och rökta laxar, eller närmare 1,300 stycken, uppgaf han, att Klockaren Joseph Pehrsson och Anders Johnsson Wasse hade denna sommarn fått vida mera. Laxen i Utsjoki och Tana är, såsom med Is- och äfven Hvitahafvets lax alltid är fallet, fetare och än välsmakligare än Östersjölaxen, men varierar mycket i storlek. Den väger merendels ifrån 7 till 50 skålpund. Den lax, som icke väger minst 9 ä 10 skålpund, kallas Luossa juolgge eller Laxunge; men det finns en ännu mindre, den de kalla Kerro (Grålaxen), hvilken väl utgör ett annat species, Salmo erio, men stiger upp till elfven jemte S. salar. Till Tana elf utfalla oräkneliga smärre åar, hvilka äro mer och mindre laxrika, och ehuru äfven en och annan lax visar sig i bifloderna, håller han sig likväl merendels till hufvudelfven; hvarfåre den lax, som fås i Tana, är större än den som fångas i Utsjoki elf, och Utsjoki laxen större än den som viker af till dess bielfvar. Laxens upstigning från hafvet i elfvarne sker i större partier. Kommer den stora laxen, håller han sig till Tana eller moderelfven, der fisket då är bättre, hvarföre den som idkar fiske å begge ställena, då fiskar i Tana; men är den mindre laxen företrädesvis i rörelse, föredrages fisket i de mindre elfvarne.

Den 22 Augusti, då jag efter dagens arbete, det enda som kan göra vistelsen i Lappmarken dräglig, redan lagt mig till hvila, inträffade en af mina förnämsta jubelhögtider under min vistelse i Utsjoki. Min grannprest och vän, Prosten Deinboll ifrån Vadsö, trädde oväntad in i mitt rum. Jag fattade knappt, huruvida detta var verklighet eller en dröm. Det var likväl redan andra gången han behedrade mig med sitt angenäma besök. Han reste på det Norske Videnskabers Selskabs bekostnad för att undersöka Finnmarkens fordna och nuvarande gränser, ekonomie, tillstånd, seder m. m. Han förenade i sin person icke allenast mycken lärdom och skarp omdömesförmåga; han var tillika en lycklig läkare, och umgänget med honom erbjöd ett sällsynt intresse. Redan, hans bibliothek och naturaliesamling samt kännedomen deraf gjorde honom här på orten, säger en vitter författare, till ett phenomen (Zetterstedt, Resa genom Lappmarken 1821, andra delen, s. 151). Såväl hans som mina åhörare fägnade sig särdeles öfver vårt vänskapsförhållande, ty de mina vistades om sommarn inom hans pastorater och de Norska om vintern inom Utsjokis och Enares landamären; och oss emellan beramades en inbördes öfverenskommelse att behandla hvarandras åhörare vid slika tillfällen som våra egna, hvilket förfaringssätt några år derefter (1829) af de Höga Magterne gillades och stadfästes till efterlefnad för Presterna i Lappmarken och norska Finnmarken.


Han var född i Köpenhamn, men hade efter der fulländade studier tagit tjenst vid ett läroverk i Holstein. Derifrån blef han kallad till lärare vid ett institut i Drammen, nära Christiania, der han, efter att med den stora Botanisten Smith hafva undersökt Sunnanfjellens i Norrige vegetation, klimat m. m., fick särdeles lust att i vetenskapligt hänseende besöka Finnmarken och der förblifva någon tid. Det var dock svårt att skilja sig ifrån hustru och barn; men då Fru Deinboll hellre ville följa sin man till Polarländernas isberg än blifva hemma, beslöt han, för att göra den besvärliga och äfventyrliga vistelsen i Lappmarken mindre kostsam och tillika längre, att underkasta sig prästexamen och ansöka då ledigvarande Vadsö pastorat, allt i hopp om att efter några år få annat pastorat i Norge — det han dock icke fick, förrän han tillbragt 7 år i Finnmarken. Med hvilket goda humeur hans


Köpenhamn födda och i Holstein under särdeles omvårdnad uppfostrade ädla fru med sina små barn fördref tiden vid Ishafvets kuster, äfven då mannen trenne särskilda gånger var Representant vid det Norska stortinget, kan ej beskrifvas. Prosten Deinboll, utom hvilken endast en Prest fanns i hela Ost-Finnmarken, betjenade 8 kyrkor, härföre han ock, under den tid han var tjensteman här, uppehållit sig längre tid utom hemmet än hemma.

Efter några dagars vistelse hos mig afreste han och öfvertalte mig att i sällskap med honom besöka Nordcap. Jag, som icke hade hopp om att få se några Lappar samlade vid kyrkan före Michaéli och dessutom redan förut erhållit vederbörligt tillstånd att, dels uti vetenskapliga och dels i ekonomiska angelägenheter, besöka Finnmarkens kuster, antog anbudet. Efter par dagar ankommo vi till Gullholmen, ett handelsställe vid Tana elfsmynnet, på en liten holme af högst 50 famnars längd, och ungefär hälften så bred. De kringliggande nejdernas talrika fiskerier gjorde det till ett lämpligt handelsställe. Ännu hade icke resans besvärligheter tröttat oss, utan tvärtom hade vi deraf haft aggrement, ty i det härligaste väder hade vi rest ned efter Tana elf. Ju närmare vi kommo Gullholmen, desto mesa begynte elfven att 3/4breda ut sig och flodvattnet mötte oss mil ofvanom Gullholmen, vid Bonakas, der elfven är bred som en fjärd. Snart vidtog ebben och vi foro ned med god fart, fingo Gullholmen i sigte, voro snart vid dess strand och sågo icke annat än de skyhöga Röbergen samt andra sterila och kala marker, emellan hvilka den stillafiytande Tana två gånger i dygnet höjer och lika måoga gånger sänker sin yta.

Här blefvo vi på det vänskapligaste emottagne af Köpman Johan Gasman Schanche. Hos honom voro äfven några andra resande, så att sällskapet bestod af hela 8 personer, utom barn. Schanche dref handel i mindre skala, men hade åtskilliga andra befattningar. Han var Districtschef och Förlikningscommissane samt ägde den derför nödiga juridiska bildning. Han höll dessutom gästgifveri och var gästgifvare i ordets egentliga bemärkelse; ty den kända Finnmarkska gästfriheten var hans svaga sida. Knappt hinner man sätta sin fot på Grullholmens handelsplats, förrän Herr Schanche möter en på stranden med det i Norrige hos husvärdar vanliga: „ välkommen her!" Han inför en i sitt väl ordnade hus, der han genast med sin gäst vill dricka en dram i lag. Knappt är detta gjordt förrän man inbjudes till ett aptitligt serveradt bard, der måltiden börjar med soppa och slutar med en god fisk- eller kötträtt. Detta enkla lefnadssätt iakttages i allmänhet i Finnmarken, och rätterna ökas icke om någon främmande anländer, ja till och med om fest inträffar. En oegentligbet förekommer här dock. Punschbålen kan nämligen sällan undvaras. Och så ordentligt och väl anrättad den än är, så generande förekommer den dock den främmande, isynnerhet i Herr Schanches hus, der den alltid itereras till middag och qväll


och sällan umbäres vid frukostbordet. För att persvadera sina gäster att dricka föreslås i allmänhet vissa skålar, ifrån hvilkas tömmande man icke kan undraga sig, utan att såra sällskapet och ådraga sig ledsamheter; ty hos oss är, heter det, skick och bruk att göra sig munter och i gladt lag dricka ett glas mer än man behöfver; och då tåla vi icke att någon sitter och lurar med sitt glas och gör anmärkningar öfver vår munterhet samt klandrar vårt vänskapliga förhållande. Efter intagen middag går man väl i allmänhet ut för att i friska luften rekreera sig; men man ger sig föga tid att njuta af dess välgörande verkan. Ty innan kort afhemtas man af ett tjenstehjon, som artigt yttrar: ,,Mor (eller Far) bad Herrn väre så artig och komma för att hålla till tack en Tass kaffe". Likaså persvaderande som Herrn i huset varit med sin punsch, likaså öfvertalande är Frun med denna Nordens favoritdryck; och man tycks vara missnöjd, om icke gästen kan förtära fiere koppar deraf. Det vore icke möjligt att dricka så mycket som det påtvingas, om icke, såsom i Finnmarken vanligt är, kaffet vore särdeles godt.

En ymnig välsignelse af fisk, särdeles lax, framhemtades till salu; och trafiken hade varit vida större, om Herr Schanche varit försedd med mera varor i utbyte mot Lappars, Qväners och Nordmäns fisk och trän. Herr Schanches många söner — hvilka under den tid vårt besök varade voro fria från sin skolgång, ty de hade ingen annan lärare än fadren, som nu hade annat att syssla med — voro ifrån bittida om morgonen ända till aftonen sysselsatta med sitt fiske å Gullholmens stränder. Längre voro de icke berättigade att gå. Deras sätt att fiska var det enklaste man kan tänka sig. De hade applicerat en jernspik i ändan af en stör, med hvilken i handen de gingo längs stranden och uppsökte sandflundror, hvilka der sökte sin föda af blod efter nyss rensad fisk. Med spiken genomborrade de flundran, som låg i vattnet lik ett aflångt fat eller en stor tallrik. Och som någon hulling icke fanns på spiken, upptogs fisken med hand och kastades på stranden. På en morgonstund uppsamlade de af denna välsmakliga fisk flera lispund. Men deras fiske inskränkte sig icke allenast till flundra. En morgon upphemtade de till gården -till och med en af dem fångad lefvande skäl. Det var en unge, hvilken af gossarnes förmåga att efterapa modrens läte lockades att följa dem ända på torra landet och sålunda blef deras byte. Under


det Prosten Deinboll var sysselsatt med sina embetsgöromål upptäckte jag under företagna excursioner Gentiana serrata\. detonsa på den på motsatta sidan af elfven liggande gräsvallen. På en annan, belägen mot Vester-Tana, skördade jag Salix polaris, Saxifraga bulbifera, ccespitosa, Aira alpina, Pteris crispa, Andromeda hypnoides m. m. i ymnighet.

Församlingen här är välmående och dess medlemmar öfverträffa i bildning alla andra i trakten, utom Norrmännen i Vadsö by. Högst få af dem härstamma från Lapparne, utan äro de mest af Finsk härkomst. Den hos Finnarne långt drifna boskapsskötseln har satt dem i välmåga. Också är trakten särdeles egnad härtill, ty ju mera man närmar sig Tana elfs utlopp, dess gräsrikare blifva stränderna, och små artificiela (öfvergödslade) ängsfläckar anträffas öfverallt äfven här i Tana, liksom ock i Utsjoki.

Sedan Prosten Deinboll i Tana kyrka förrättat Gudstjenst jemte andra dermed förenade presterliga förrättningar, anträdde vi resan öfver Hopseidet och Sverholt till Magerön, der vi stego i land vid östra hornet af Nordcap. Intrycket häraf var icke mera hemskt än af något annat ,,horn" vid Ishafvets kust. Klipporna vid Nordcap äro icke högre än 1,000 ä 1,200 fot. Men liksom på andra i trakten långt utskjutande näs och klippor, fanns icke heller här någon vegetation. Endast ett och annat nödvuxet, i toppen halfvissnadt strå framstack ifrån sprickorna i "berget. Himmel, vatten, fjell och töcken är det enda man ser. Solen bryter sällan fram genom molnen. På de lägre klipporna finnas högst sparsamt örter, men inga buskar, än mindre trän. Hvilken boningsplats! må en och hvar utropa; men den är ej stort bättre vid andra närbelägna öar och halföar. Åtminstone kunde jag ej finna Sverholt, Kallerfjord och Tanahorn mindre afskräckande än Nordcap och ej heller den öfriga trakten deromkring, ända till Vadsö, der mildare klimat förmärkes. Dagen var härlig och vårt skjutsfolk sade sådana dagar vara i dessa trakter lätt räknade. Den 30 anlände vi till Tanahorn — en hemsk klippa, som lång och smal utskjuter långt in i hafvet och är af föga mindre höjd än sjelfva Nordcaps klippor.


Jag har aldrig funnit något ställe, som qvarlemnat hemskare minne hos mig än Tanahorn. Nyfikenheten och begäret att följa Prosten Deinboll dit upp, för att beskåda Ishafvets majestätiska svall, hade fört mig ända närmare till dess spets, hvilken lik ett altare skjuter ut i hafvet; och då jag derifrån såg en afgrund på 1,000 fots djup omgifva mig nästan på alla håll, föll jag i ett slags svimningstillstånd, så obehagligt att jag, hvarje gång jag erinrar mig detta, känner en rysning genomila mina lemmar, och ännu långt derefter har jag flera gånger i sömnen tyckt mig störta ned derifrån. Jag skyndade mig emedlertid att nedstiga. Denna min reträtt från himmelshöjden, der min reskamrat qvarstadnade för att anställa en höjdmätning medelst barometer, bidrog likväl till en intressant upptäckt. Ty å det ställe, icke långt från spetsen, der jag hvilade mig för att återfå mina krafter, upptäckte jag en källa, hvilkens värme, denna årstiden vid -j - 16° lufttemperatur, icke öfversteg 1,2° Celsius. Då denna observation anställdes med en med correctionstafla försedd thermometer, lemnade den ett säkert resultat af jordtemperaturen vid dessa nordliga kuster, hvarest den således är kallare än den, enligt af Hellant anställda observationer, i 60 å 70 år blifvit ansedd.


Härifrån gingo vi till fots, dels af intresse att på närmare håll se landskapet och dels för att öka våra naturaliesamlingar, en mils väg till Berlevåg, dit vi läto ro vår båt. Ej ett enda träd eller någon enda buske anträffade vi på färden, ty qvistar af Empetrum nigrum och Salix herbacea, hvilka här endast undantagsvis höja sig en tum öfver jordytan och ernå tjockleken af ett halmstrå, kunna ej komma under denna benämning. Deremot funno vi här Saxifraga bulbifera, Ranunculus nivalis 1. sulphureus, Arabis alpina, Poa glauca, Veratrum album, Saxifraga caespitosa 1. Groenlandica, Koenigia Islandica, Carex Davalliana, Ophrys alpina, Erigeron alpinum, Osmunda lunaria, Carex atra

m. fl. Det såg sannerligen ej så ut som om man här kunde hoppas att anträffa en menniskoboning; men efter några timmars vandring presenterade sig för oss en liten dal vid foten af skyhöga berg, der vi vid stranden af en vik upptäckte en helt nätt byggnad. Man hade observerat på afstånd vår flaggbeprydda båt, ett tecken på att ståndspersoner färdades dermed, och vi voro således väntade till stället, der en flagga svajade högt uppe i luften vid gafveln af ett magasin. Tvänne Ryska fartyg lågo i viken och hissade äfven sina flaggor. Knappt var allt detta i ordning stäldt, förrän det ena kanonskottet efter det andra lät höra sig — en sed i Norska Finnmarken att emottaga välkomna gäster. På långt afstånd hade man observerat oss, vandrande på berget, och Factorn i köpingen var oss till mötes. 13 skott voro redan aflossade förrän vi uppnådde det lilla huset. Så beneventerades vår ankomst till Berlevåg.

Berlevåg är ett handelsfactori, anlagdt år 1799, och ägdes af en Smith i Tromsö samt förestods nu af en Kruse. Factoriet var helt och hållet grundadt på handel med de i hafvet här utanför fiskande Ryssar och de så kallade Nordfararne eller Nordmän, hvilka om våren komma hit upp ända ifrån Södra Norrige för att här idka fiske och, likasom Ryssarne, återresa om hösten sedan de erhållit full last. Blott 5 hjonelag bodde i denna trakt. Factorn har alltså här att påräkna handel endast den korta sommartiden. Hela vintern, 9 månader, bor han här som en isolerad fånge. Med häst har man aldrig kunnat komma hit öfver klipporna och högst sällan till och med med ren. Då Herr Kruse under vintern föregående år varit rest till Nordlandet måste han härifrån vandra 6 mil till fots med kappsäcken på kälken till Gullholmen, der han, dock först efter 8 dagars väntan hos Herr Schauche, fick skjutsrenar. Om vintern kan här icke drifvas annan affär, än att åt nämnda få och utfattiga grannar gifva födoämnen på kredit mot det att de förbinda sig att om sommarn afsätta all den fisk, hafvet skänker dem, hos Factorn, hvars hela omsättning sällan går till 1,000 Norska Spd:r om året.


Ett litet stycke från handelsplatsen fanns en invigd begrafningsplats, der tidigare, då Tana och Kjöllerfjords församlingar, hvilka nu äro annex under Vadsö, hade egen Prost, dels årligen, dels hvart annat år lik jordfästats. Men nu hade ingen Prest besökt stället på mera än 10 år, hvarföre Prosten Deinboll, efter å factoriet den 1 September förrättad Grudstjenst, kastade mull på hvarje ställe, der lik vetterligt var nedlagdt. Men som det förmäldes att flera af nordfararne blifvit här begrafne utan att deras grafställen kunde uppgifvas, kastades af Prosten mull tre gånger äfven midt på begrafningsplatsen för allas deras räkning, som der sålunda än kunde vara icke jordfästade.

I anseende till östanvind, som herskat mest hela sommarn och nu var häftig både dag och natt, kunde vi ej afresa härifrån förrän den 7 September. Oss brast här hvarken mat eller dricka, och Kruse jemte sin familj skänkte oss, utom välfägnad, ett angenämt sällskap. Tidigt om morgonen afreste vi med god vestanvind; men snart vände sig vinden oss emot och inemot middagen blef det stiltje, men med rodd anlände vi dock lyckligen mot aftonen efter fyra mils färd till Makur.

Makurs sterilité och ofruktbarhet öfverträffade till och med Berlevågs. Här har likvisst tillförene, då befolkningen vid Varangerfjorden öfverallt var större än nu, funnits en kyrka, hvilken var annex under Vardö, som då utgjorde särskildt pastorat; men sedan 15 ä 20 år har den upphört att finnas till, och numera voro på dess f ordna plats endast hörnstenarne synliga. Äfven här bodde numera endast 5 familjer, af hvilka en ansågs vara välmående och de öfriga utfattiga. De underhålla dock en och hvar en ko, 3 ä 4 getter och 7 ä 8 får, hvilka alla födas med lafvar och hafstång. I Makur togo vi in hos en ansedd och förmögen man. Han hade af Ryssarne köpt bräder och deraf uppfört åt sig ett qyadratiskt rum, så högt att man der kunde gå rak. Huset hade han öfverallt betäckt med torf, så att det i alla afseenden på den yttre sidan liknade en vanlig torfkoja, dock med den skilnad att denna var försedd med fönster och eldstad af gråsten. En otrolig mängd af ohyra gjorde dock nattlägret mindre angenämt. Härifrån hoppades vi följande dagen hinna fram till Vardöhus, men till vår olycka var vinden contrair och fortfor att vara det i fem dagar. Vårt ressällskap hade ökats i Berlevåg med en Mamsell Klaag, svägerska till Factor Kruse, jemte Handlanden Kolderup. Alla voro vi inqvarterade i den lilla kojan, som uppläts oss helt och hållet, och deri förrättade Prosten Deinboll den 8 September Gudstjenst för byfolket, hvilket utom barn bestod af 7 communicerande personer.


Den 10 om aftonen begynte en sakta vestlig vind att blåsa. Det ena Ryska fartyget efter det andra gick nu till segels; och vi räknade hela 20 seglare, som samtidigt afreste. De, som tyckte sig kunna förutse, hurudan väderleken skulle blifva, spådde uthållande vestlig vind, hvarföre vi afreste den 11 tidigt om morgonen och kommo fram till Vardöhus, dit vi hade att till— ryggalägga 4 1/2 Norska mil, om aftonen samma dag.

Allt hvad vi lidit i Makur af huskräk och gråsuggor (oniscus), hvilka i det våta och fuktiga rummet kröpo i öron, näsa och mun, glömdes nu till följd af den bildade Kommendanten Pleims förekommande sätt och gästfria bemötande. Redan tidigt på eft. m. hade vi varit ifrån fästningen signalerade. Knappt hade vi inträdt i Kommendantens gästfria hus, förrän G-arnisonslöjtnanten Lychou, Läkaren Kroog och 2 unga Handlande instego. Såsom vanligt stod en rykande bål färdig; skålar druckos för de resande, för Norriges väl, för Kejsaren af Ryssland och för Carl Johan m. fl. Så länge det är väl emellan dessa stora män, sade man, stå vi oss här. För begge dessa Höga Regenter både hurrades och sjöngs.


Åfven dessa trakter äro väl bland de mest vanlottade man kan finna i Lappmarken. Här växa hvarken träd eller buskar. Torf tjenar till byggnadsmaterial och bränsel; och hvarest torf finnes, der bor ock något hushåll. Vindarnes kraft är otrolig. Lugnt väder är högst sällsynt, och om solen någon gång visar sig, förmörkas dess sken ofta med ögonblicklig hastighet af rasande stormar, hvilka medföra dimma och mörker. I Juni och Juli månad lyser hon ofta varm i dalarne, men ifrån fjellen kunna hvarje ögonblick vindar neddrifva snö och hagel. Orten besöktes dock af Konung Christian IV, hvilken var rest ända till Kola vattnen och derefter gjorde anspråk på landet ända till Hvita hafvet. Han verkställde sin resa med mera än halfva Danska örlogsflottan; medan deremot Ludvig Philip, då Hertig af Orleans, nu Fransmännens Konung, i djupaste incognito och iklädd endast jagtdrägt, seglade på samma vatten i vanliga fiskarebåtar och besökte samma klippor och fjell, åtföljd endast af en vägvisare.

Hafvet erbjuder här torsk i stort öfverflöd och laxen framtränger i alla de minsta bäckar och rivierer, der hon med liten möda och kostnad kan fångas. Detta har lockat menniskor till detta hårda klimat och råa luftstreck. I följd af de starka vindarne är hafsfisket här dock städse förenadt med äfventyret att begrafvas i Oceanens vågor. En välsignelse för fiskaren utgör här Loddfisken (Salmo arcticus). Den strömmar vissa tider till fjärdar och små vikar och åtföljes dit af den glupska och hungrande torsken. Lodden fångas med håf och små nät för att användas till bete såväl på långrefvar som handkrok, och nästan hvar lödd, som dertill begagnas, afkastar en torsk af 5 till 40 skålpund. Den lödd, som begagnas till bete, är af ungefär ett lods vigt. På loddbete tar någon gång äfven den stora Helgeflundran (Pleuronectes hippoglossus). Den största af detta slag, jag sett fångad, vägde 15 Pud; men man försäkrade mig att dubbelt så stora blifvit med långref upptagne. För en sådan fisk kan den fattiga fiskarn räkna på att erhålla en matta mjöl, och af Ryssar får han än mera, ty han säljes alltid mycket dyrare än torsken och betingar sig ibland lika godt pris som laxen. Näst efter henne värderas Torsken (Gadus callarias),


Gråsidan (Gadus virens) och Långan (Gadus malva). Dessa äro nästan de enda fiskar man fångar i Varangerfjorden. Ty sillfångst idkas i endast ringa mon. Uti en trakt, som denna, der hvarken magasiner eller ställningar, på hvilka fisken kunde torkas, finnas att tillgå annorstädes än på de platser, der fisken uppköpes, och dit de med stor kostnad ifrån andra orter blifvit transporterade, beger man sig med sin fiskbåt, så snart man har den full eller halffull, till handelsplatsen och föryttrar sin fångst eller ock till de i fjordarne sommaren öfver liggande Ryska lodjorna, der fisken alltid betalas mera än dubbelt högre än hos eget lands uppköpare; men att handla med Ryssarne är man berättigad endast under rötmånaden eller den s. k. masketiden, då fisken ej länge kan förvaras osaltad utan' att taga skada. Derföre lockar ock Ryssarnes ankomst till Finnmarken både Norrmän, Lappar och Finnar till alla fjordar och vikar, der ett fartyg kan hamna. När de bragt fisken till fartyget, resa de åter med största skyndsamhet ut till hafs efter annan last för att draga fordel af det goda priset, som kan erhållas så länge fartyget ligger qvar. Den öfriga tiden af sommarn är man mindre driftig och om vintern nästan overksam af brist på tillfälle att utöfva sitt näringsfång, fisket. Denna Ryska handeln har i synnerhet i sednare tider varit mycket betydlig. Först 1742 började Ryssarne att på Finnmarken drifva ett slags smyghandel, med hvilken myndigheterna, emedan den var nyttig för landet, hade öfverseende. Nu besöka de Ryska lodjorna icke allenast Finnmarkens fjärdar utan äfven Nordlandet ända till Tromsö, Lofoten, Salten m. m.; och än sydligare belägna orter anlöpas årligen af RjTska fartyg, medförande produkter från trakterna af Dvina och Volga. Ryssarne hemta hit mjöl, hampa, lin, tåg, segelduk, linne, tjära, spik, smidda jernvaror, koppar, messing, bräder, bjelkar, ljus, malt, gryn, ärter, thé, vax, honing m. m. och erhålla i utbyte fisk, hudar, skinnvaror, socker, kaffe, rum, ejderdun m. ta.. Denna handel har redan blifvit så rotfäst att Finnmarken omöjligen mera kan undvara det Ryska mjölet, hvilket af R}Tssarne föryttras så billigt att Köpmännen här vissa år med fördel kunna utskeppa det till sydligare delar af Norrige. Ja, en Köpman i Ost-Finnmarken försäkrade mig att han ett år hade köpt så mycket Ryskt mjöl att han fruktade att det kunde förfaras i brist på afsättning. Han sände sedermera en del deraf till Köpenhamn och sålde det der med vinst. Tidtals har denna handel varit förbjuden; ännu i denna dag är mjölets utförsel ifrån Ryska sidan inskränkt och för bönder, hvilka mest besöka Finnmarkens kuster, icke tillåten; men man hittar här lätt på sådana utvägar att Tull- och Kronobetjente ej kunna eller vilja ingripa, och denna trakt har derföre på flera år icke lidit någon brist på mjöl. Under sista kriget afskar Engelsman all Communication såväl med södra Norrige som med Finnmarken, hvilken sednare emedlertid dref betydlig handel med Ryssarne och derföre ej led sådan brist på kornvaror, som det södra Norrige, ehuru korn i hela Finnmarken till högst obetydligt belopp och endast af några Finska kolonister odlas vid utloppet af Alten elf. — Man skulle tycka, att köket, oaktadt tillgången på cerealier, uti den i hafvet längst utskjutande delen af halfön skulle förblifva nog tomt, då inga kreatur här kunna underhållas; men äfven denna brist vet man att förekomma. Kusterna hvimla om sommarn af tama renar, hvilka man, så snart någon af dem förvillats från ägarens hjord, af gammal vana, utan att besvära sitt samvete, skjuter och använder efter eget behag. Huden brukar man förvara till vintern. Infinner sig då ägaren, kan han återfå den jemte en högst obetydlig ersättning för köttet. Men huru skall Lappen komma till dessa aflägsna och otillgängliga ställen? Då detta sätt att förse sitt kök begagnas såsom en loflig utväg af såväl tjenstemän som handlande och allmoge, synes tiden vara inne för det upplysta Norrige att ålägga en hvar, som sålunda dödat ren, att åtminstone före årets utgång genom kungörelse i Finnmarken publicera, huru många sådana renar man låtit skjuta


och med hurudana märken de varit försedda, allt vid äfventyr att eljest stadna i ansvar.

Men Ryssarna anlöpa här icke blott för att köpa fisk; de fånga den äfven sjelfva och det med större framgång än inbyggarne. De äro ej berättigade att sätta sina linor (långrefvar) närmare än 1 mil ifrån land, hvarföre Ryssen om Måndagen


— 120

far ut med sin båt i öppna sjön, och trots stormar och vågor ser man honom icke förrän han fyllt sin båt med fisk, äfven om hela veckan måste dertill användas. Han sofver i sin båt, obekymrad deraf att kamraten nödgats använda alla sina krafter för att ösa ut det vatten, som störtsjön inkastat deri.

Man hör icke sällan den här bosatte Lappen, Nordmannen och Finnen klaga öfver dåligt fiske, att det icke lönar mödan att vara på sjön m. m., och under allt detta kommer Ryssen i land med fylld båt. Men Ryssen fiskar ock med längre linor och refvar än någon annan. Hans linor sägas ofta mäta flere verst i längd. Ryssarne öfverträffas endast af Nordf ararne i konsten att segla, uti ihärdighet och flit att fiska. Denna Nordfararens raskhet ger Lapparne anledning att sjunga:

Fellak monni porjastam Nordfararne gå att segla Nugo skilotäbmen rak, Allt för dristigt, Nu atte tavia hävanik. Så att de ofta omkomma. Majt sii dagashik, Hvad de må göra, Ibmelgo palvalädshik vaj majt. Om de må tjena Gud eller hvad. Dam ojnnek mii galle Det se vi nog Gän ala sii oskok, På hvem de tro, Ja sivoläshak sii lä; Och beskedlige äro de; llutto jus sii Ibmel lagameld ällek, Men om de efter Guds lag lefva, Te sii lä christashak. Så äro de christna.

Nordfararne eller Fella, pl. Fellak, såsom de af Lapparne benämnas, äro Norskar, som komma ifrån Nordlanden och sydligare trakter af Norrige, ja ända ifrån Bergen, för att fiska här i Norden. Tusental af dem slå sig ned vid Vest-Finnmarkens kuster, medan andra bland dem sträcka sin färd till och med öster om Nordcap och Nordkyn. Ibland dem finnes vanligen äfven någon Lappe från Finnenäs i Norrige. Nordfararne äro, såsom redan nämndes, ännu ihärdigare att fiska och dristigare att segla än såväl de här bosatte Nordmän som Lappar och Ryssar. De erhålla alltid vida mera fisk än andra, men af dem drunkna ock flera i följd af sitt öfverdåd. De äro alltid i verksamhet samt hafva så mycken välsignelse med sitt fiske, att Lapparne undra om denna välsignelse har sin rot i godt eller ondt och fråga om de äro christna; ty än tror Lappen att hin onde har gåfvor att meddela. Dock sluta de af deras flit i bokläsning, att de icke tillbedja hin onde.


Anmärkningsvärdt är att man icke ännu i Ost-Finnmarken, der allmogen dock på sednare tider börjat täfia med en del Vest-Finnmarkens inbyggare i välmåga, begynt med det i Vest-Finnmarken mycket brukliga nätfänget, utan fortfarande bedrifver fisket nästan uteslutande med lång- och handref eller linor och handsnören, som de af allmogen kallas. Väl hade Prosten Deinboll, för att intressera allmogen för nätfänget, skaffat sig några nät på försök. Med dem hade hans folk, i compagni med en Nordman, under vår frånvaro drifvit ett fördelaktigt fiske, men allmogen, som trodde att nätfänget skulle skrämma fisken ifrån fjärden ut i sjön, anförde deröfver klagomål hos Foged och Sörenskrifver Nilsson, hvilken derföre låtit inhibera fisket. Så snart vi inträffade å Vadsö, infann han sig hos Prosten och uppvisade ett gammalt bref, utfärdadt af Amtmannen, hvari sådant fiske förbjöds vid tio Spd:rs vite, samt antydde tillika i ett skriftligt embetsmernorial Prosten att till fattigkassan utgifva dessa tio Spd:r eller i motsatt fall öfver detta hans beslut hos Amtmannen anföra besvär, hvilket Prosten ock gjorde. Han befriades väl från böterna; men med detta slags fiskeri skulle dock innehållas till dess att ett annat beslut derom kunde träffas. Man skulle dock tycka, att äfven om en högt uppsatt tjensteman för närmare 30 år sedan förhastat sig och låtit förleda sig att utgifva en skadlig författning, så hade tiden dock redan längesedan varit inne att förändra den till landets bättre utkomst och trefnad.

Redan för någon tid sedan begynte man i Nordland med nätfisket, som der mötte stort motstånd. Vid upplysningens framskridande kunde likväl ingenting hindra detta högst förmånliga fiskesätt att der vinna insteg. Men der den stora massan af folket är oförmögen att öfvergå ifrån sämre till lättare förvärf, kan den icke med liknöjdhet uthärda, att den förmögnare, den mera omtänksamme, den driftiga och idoga lyckas deri. Allmogen på Vadsö var derföre nu i den fullkomligaste jäsning i anledning af det nyssnämnda fiskafänget. Man klagade deröfver att fisken genom nätfisket skrämmes. Snart var väl detta påstående vederlagdt, men andra uppgåfvo att, om nätfiske finge idkas, skulle de rika upptaga all fisk ur sjön, och den fattige, som icke har råd att förskaffa sig nät, således nödgas svälta och lida brist. Köpman Esbensen hade äfven för någon tid sedan idkat nätfiske, och då förstörde man hans nät. Å Prosten Deinbolls nät hade man väl icke våldfört sig. De voro icke heller många, och man insåg att han icke fiskade med dem för att deraf draga egen fördel, utan för att derigenom hos allmogen få infördt ett indrägtigare och beqvämare fiskesätt, hvilket man dock i stöd af Amtmannens förenämnda författning icke ville tillåta.


Att fiska sejden med den så kallade sejdnoten var likväl icke förbjudet. Dermed lyckas man dock högst sällan, men då kan ock öfverhöfvan mycket fisk upptagas. Sejdnoten har formen af ett fyrkantigt hus. Man ror ut med fyra båtar och uppsöker de så kallade sejdstimmen, hvilka liksom sillen simma i så djupa led, att de öfversta lagren synas nästan ofvan vattnet, medan de understa äro nära bottnet. Dessa stimm visa sig vid sakta vind och simma alltid mot vinden samt skönjas redan på afstånd. Då skyndar man sig att utlägga noten på något grundt ställe, der vattnets djup icke öfverstiger 10 ä 15 famnar. Noten sänkes i sjön med stenar; en båt ställes vid hvarje hörn af noten och den största tystnad iakttages. Då stimmet passerar öfver noten, begynner man att af alla krafter hala upp den, h varvid fisken, hvilken har den naturen att den vid minsta buller söker sig till bottnet, fångas i noten. Båtarne närma sig nu hvarandra och fisken ligger likasom i en säck, derifrån man öser i båtarne så mycket deraf, som de inrymma, samt låter resten simma sin kos. Eör några veckor sedan hade en sådan fångst fåtts nära Vadsö by; hvarvid de fyra båtarne först fylldes och derefter ytterligare åtta båtar, hvarutom ännu mycket fisk vräktes i sjön. Endast en obetydlig del af den frigifna fisken förblir emedlertid vid lif. Största delen deraf dör i följd af det starka tryck, för hvilket fisken varit i noten utsatt, och vräker sedan långs hafvet.

Vår vistelse på Vardöhus fästning, som varade i 5 dagar, var högst nöjsam. Staden derinvid erbjöd deremot ingenting af intresse. Några hus, till antalet ej flere än på ett medelmåttigt bondhemman, voro de enda, hvilka der funnos. De beboddes af tvänne hyggliga Handelsbetjenter, en Tullkontrollör och två fiskande bönder. Stadens hela folkmängd öfversteg ej 14 personer. Vardö upphöjdes till köpstad likvisst redan 1787. Man bestämde den till medelpunkt för Ost-Finnmarkens utförsel, likasom Hammerfest var det för Vest-Finnmarkens. Från inga andra hamnar i Finnmarken skulle export få idkas. Man trodde att dessa städer skulle draga fördel af den Ryska handeln och hoppades att fremmande nationer hellre skulle taga Ryska varor härifrån, än utsätta


sina fartyg för den långa och farliga seglatsen till Archangel. Men alla dessa planer hade föga framgång. Det lyckades icke att på dessa kala holmar, der inga lifsmedel, intet skeppsvirke, inga varf, inga verkstäder eller ens ved finnes, den ena under 70° 40' och den andra under 70° 22' nordlig bredd, få till stånd nederlag af Engelska och Ryska produkter. Förenämnda Handelsbetjenter å Vardöhus hade ej egentligen andra affärer att sköta än en obetydlig handel med besättningen på Vardöhus fästning och någon byteshandel med Ryssarne. De försäkrade att deras principaler ej förtjenade så mycket på sin handel här som betjeningens underhåll kostade; men då de bodde i hvar sin köping vid Varangerfjorden och fartyg till utrikes ort kunde utklareras endast från köpstad, nödgades de, enär de ville idka utrikeshandel, tillika vara inskrifna såsom Köpmän i en köpstad och der etablera handel, äfven om den medförde förlust. En sådan Handelsbetjent, som i följd af den ringa handelsrörelsen icke sällan anträffas i tranbesmord skinnrock deltaga i det besvärliga torskfisket ute på hafvet, kan man en annan gång få se, iklädd Engelsk frack, inträda i ett sällskap, der traktera flöjt eller violin och icke utan framgång deltaga i dans och konversation.

I de sednare åren har man äfven på Vardön begynt följa Köpmännens i Hammerfest exempel och skicka fartyg till Spetsbergen på hval-ochhvalrossfångst; men ännu har man icke deraf haft särdeles profit. Man klagar öfver kostnaden, som utrustningen af ett större fartyg medför, och med ett alltför litet vågar man sig icke på ett sådant företag. De som ifrån trakterna af


Nordcap företaga resan till Spetsbergen, skola, enligt hvad jag hört af fiskare, hvilka gjort denna resa, taga kursen åt NO till N, då de komma till Heidefjell, det de kalla Spetsbergens Nordcap och räkna dit 117 sjömil ifrån Nordcap. På halfva vägen ligger Bären-Eiland, en ö af 18 mils längd. Der skall än förekomma någon vegetation så att bergsrefvorne här och der skifta i grönt. 30 mil räkna de derifrån till Hop-Eiland; och ifrån Hop-Eiland likaledes 30 mil till Tusend-Eiland. Der säga de sig ej kunna kasta ankar annorstädes än i Jemsens bay, som skall vara omgifven af idel klippor och berg med farligt farvatten. Till de egentliga Spetsbergen är härifrån icke långt, endast 9 mil till Huftafjord, der de, som komma från Nordcap, gemenligen slå sig ned. Hvalfiskfänget sker med harpun, men hvalrossar och hvita björnar, hvilka sistnämnda uppgifvas förekomma redan i farvattnet emellan Bären-Eiland och Hop-Eiland, fångas gemenligen med spjut. En båt med fyra ä fem man sättes ut ifrån fartyget och de anfalla djuret, medan det ligger på något isstycke, och endast sällan flyr det undan. Ofta händer det att hvalrossen sofver och att han ej vaknar förrän han emottagit banesåret.

Vid Vardö tullkontor utklarerades år 1816 124 fartyg, hvaraf två voro inkomna ifrån Köpenhamn och tre ifrån Norrige, men alla de öfriga, hvilka icke voro större än ifrån 1,000 till 5,000 Puds drägtighet, från Ryssland. De utexpedierade varorna utgjorde: 1,068 */2 Skpd torrfisk, 39 1/2 tunnor saltfisk, 110 tunnor trän, 5 Skpd 7 l/2 L© fjäder, 32 Skpd 9 Vi L& renhorn, 20 räfskinn, 730 timmer ekorrskinn. Af kornvaror infördes 3,637 Skpd rågmjöl, 26 Skpd hvetemjöl, 357 Skpd gryn, 9 Skpd ärter, allt från Ryssland. Vidare inkom 6,493 y8 potter bränvin, 210 potter vin, 677 %, kaffe, 600 U socker, 156 S tobak, 1,299 Skpd salt, allt från Köpenhamn, samt 90 Skpd 11 IM hampa från Ryssland. Tull erlägges icke, men tobaks- och bränvinsafgiften utgjorde 3,295 Rbd:r 51 s:ng.

Utom Ryssarne äga de såkallade frihandlarne rättighet att handla här en månad vid hvart och ett handelsställe, men endast i parti. De komma från Norriges sydliga städer och af dem till


— 125 —

handla sig de Köpmän, som ej äga egna fartyg, sina handelsartiklar, hvilka de sedan föryttra med flere hundrade procents avance; och utan sådan vinst kunna de knappast subsistera; ty hela befolkningen i trakten af Varangerfjorden öfverstiger ej 2,000 personer och här finnas, utom Vardö köpstad, fem köpingar, nemligen Nyborg, Mårtensnäs, Vadsö, Buggö och Ekkerö. Likvisst är det icke sällsynt att en ung driftig Köpman, med förtroende och kredit, på sex ä sju år satt sig ej allenast i välstånd utan till och med förvärfvat sig rikedom.

Man har gjort den anmärkning, att den bildade menniskan är här i högre grad än den obildade utsatt för melancholi. Märkvärdigt är ock, att flere af de mest bildade embetsmännen i dessa trakter, äfven under den tid jag varit i Lappmarken, förlorat ej allenast humeur utan äfven förståndet, särdeles om de icke haft smak för naturhistoriska och mathematiska vetenskaper. Så var det för några år sedan förhållandet med en Kommendant å Vardöhus, med en Foged öfver Ost-Finnmarken, med Presterne i Tana och Tal vig, de flesta af utmärkta talenter och skicklighet. Denna melancholi märkes mindre om våren och ännu mindre om sommarn, då menniskan likasom naturen vaknar ur sin dvala, men den tilltager med så mycken större kraft om hösten, hvilken här fortskrider så hastigt att allt inom par dagar kan vissna. Då mörkret synbarligen tilltar och solen, hvilkens härliga glans icke ersattes af stjernornas skimrande, slutligen alldeles försvinner, försjunka äfven inbyggarne likasom i slummer. Ty medan hvar och en om sommarn är i den största verksamhet, rör han sig om vintern ej ur sin koja, vidare än i trängande fall. Alltför mycken öfverdrift torde således icke ligga i den skildring, som härom lemnats af von Buch i hans MResa genom Norrige", s.


262. Än färre hafva här odlat sin i ungdomen förvärfvade vetenskapliga bildning och bibehållit ett dietiskt lefnadssätt. Till och med sedan de blifvit transporterade till lyckligare lottade orter har ofta något slags tröghet i arbetsförmåga och lättja vidhängt dem den öfriga delen af lifstiden, såsom ock begäret efter samma overksamhet, hvarvid de vant sig under längre tids vistelse i den högsta Norden.

Den ringa befolkningen vid Varangerfjorden består hufvud* sakligast af Lappar och dernäst af Nordmän, hvilka sistnämnda härstamma dels ifrån sedan längre tid tillbaka här bosatta Nordmän, dels af förvista brottslingar, benådade lifstidsfångar ifrån Vardöhus fästning, eller någon hitflyttad eller förrymd Svensk; men kronan af denna befolkning utgöres dock utaf å omnämnde fästning uttjenta soldater, hvilka värfvats från trakten af Trondhjem och efter fyra års militär tjenst äro berättigade att nedsätta sig hvar helst i Norrige. Af sådane tagas äfven lägre Kronooch Kyrkobetjente, ty Nordmän och deras afkomlingar anses vanligen för ädlare folk än andra här bosatta nationaliteter. Näst Nordmän följa de arbetsamme och trägne Knnarne, hvilka under hungeråren hitflyttat. Äfven bland dem kan någon förrymd brottsling finnas, men hans brott äro här okända och han väljer sig vanligen ett ensligt boningsställe på de aflägsnaste halföar. Pinnens afkomlingar (Qväner), bibehålla, der de äro flera, sina seder och sitt språk; men bosätter sig någon Pinne ensam i en Norsk by, blifva hans efterkommande Nordmän, och slår han sig ensam ned bland Lapparne, antar han de sistnämndes seder, och barnen uppgå vanligen i den Lappska nationen.

Brott och laster äro hos alla dessa klasser sällsynta; och äger här den ena mera än han behöfver, fruktar han aldrig att utkreditera det åt den behöfvande, och för skulden fordras aldrig garanti eller ens skriftlig förbindelse. Dör gäldenären utan att hafva betalt sin skuld, honoreras den vanligen af barn och efterkommande; och skulle den blifva obetald, hoppas man på Försynens vedergällning. Om fisket är mindre gifvande om våren och om sommaren, är man tvungen att fiska för sitt husbehof äfven den kallaste vintertiden, hvilket icke allenast är högst besvärligt utan äfven vådligt för helsa och lif. I sådant fall bär man väl i regeln beklädnad af smordt läder, men händer och armar kunna ej aktas för väta, särdeles af den som upptager refven och fisken. Mången har på sådant fiske förkylt sina händer och fötter. Stundom fryser båten in ute på öppna hafvet, långt ifrån land, och då beror det af en slump, om man kommer med lifvet ur båten, hvilken stundom sönderkrossas af isen.


Den 15 September förrättade Prosten Deinboll Gudstjenst i Vardö kyrka. Denna var en korskyrka, byggd i samma stil som öfriga kyrkor i Finnmarken, och utan inre tak, så att korsverket, hvarpå det yttre taket hvilade, var synligt. Kyrkan låg ett litet stycke från staden på en backe i den så kallade Vardö by. Den var denna gång icke ens till hälften fylld, ehuru hela garnisonsmanskapet anammade nattvarden. Först communicerade ortens innevånare, af hvilka blott några personer voro tillstädes, derpå garnisonsmanskapet och slutligen de så kallade slafvarne eller de på fästningen insatta fångarne, hvilka för närvarande voro endast 5, alla — så när som på en Finne ifrån Alten — Nordmän från södra Norrige och insatta på lifstiden. Efter slutad messa sjöng Klockaren offerpsalmen, då alla de communicerande ställde sig i choret kring altaret och lade derpå sitt offer, ståndspersonerna ett större silfvermynt eller en sedel och soldaterna samt allmogen en nhalf näfve" kopparpenningar. Efter slutad Gudstjenst jordfästes en soldat, hvarvid närvoro såväl fästningens Kommendant som underbefäl och manskap. Tolf man defilerade förbi grafven; men emedan soldaten ej varit i fält, bestods inga skott. Derefter uppläste Länsmannen uppå kyrkovallen åtskilliga kungörelser och efterlysningar, som af församlingens husbönder åhördes. — Det vore på tiden, tänkte jag, att dessa verldsliga angelägenheter äfven hos oss skiljdes ifrån Grudstjensten! — ^Slafvarne" återvände till fästningen utan bevakning, ehuru de för tillfället, såsom nattvardsgäster, voro lösta ifrån sina bojor. Dessa bestå här af endast en kring halsen och kroppen fästad klen jernked, som, då de fastknäppa sin rock, icke ens är synlig och ej heller förorsakar något skrammel, då de äro i rörelse. Den milda behandling, som här tycktes vederfaras dem, lär vara orsaken till att de icke ens göra något försök att rymma. Ett stycke efter dem tågade fästningsmanskapet, hvarefter vi af Kommendanten Pleim infördes i hans gästfria hem.


-------------------
----------------------

Den 20 September skedde afresan ifrån Vadsö. Man var icke belåten dermed. Isynnerhet min värd sökte öfvertala mig att stadna qvar, ty en stor fest skulle firas följande Söndag. Köpman Akkerman från Ekkerön var redan anländ med hustru och barn. Ett af deras barn skulle här döpas, ty på Ekkerö finns icke kyrka och alla dylika förrättningar ske derföre i kyrkan här. Men då jag skulle vara hemma Michaélidagen, hvarken ville eller kunde jag uppskjuta min afresa. Akkerman med hustru, barn, barnpigor och roddare utgörande ett antal af 12 personer, tog på gammalt ärligt nordiskt sätt in hos Presten och medförde åt denne i så kallade handgåfvor någon flundra, ett fastage hjortron och någon kagge vin samt skulle stadna å stället till följande Måndag eller längre, om då ej var sådant väder att han kunde begifva sig hem.


Hittills hade ingen storm besvärat oss. Afven vid afresan var väderleken högst angenäm, och ehuru vinden var mera knapp, förde den dock sakta fram vår båt, och vi hyste den säkraste förhoppning att i god tid på dagen hinna fram till Mårtensnäs handelsplats, som ligger 3 mil från Vadsö. Vi hade dock till 1/2 xyggalagt knappt mil innan himmelen begynte att mulna. Mörka moln voro o af brutet i rörelse; vinden blef starkare, båten skred raskare fram och inom några minuter hade vi full storm, som hotade att kantra vår båt, ehuru seglen voro refvade. Vi fingo den ena störtsjön efter den andra öfver oss. Tre af de raskaste roddarne ansträngde sitt yttersta för att vi skulle uppnå land. Den fjerde och jag voro sysselsatte med att ösa vatten från båten, som redan intagit mycket deraf. Arbetet var tungt nog, ty allt efter som det lyckades oss att minska vattenmängden i båten, slogo vågorna in nytt. Vi voro redan ganska nära land, men lämplig plats att lägga till saknades, ty mot de mörka brantstupande klippväggarne störtade vågorna våldsamt för att åter ifrån flera famnars höjd kastas tillbaka i Oceanen. Det var derför icke rådligt att med vår lilla farkost styra mot land. Slutligen lyckades det dock oss efter mycken ansträngning att landstiga. Vi voro alldeles genomvåta och ingen eld kunde uppgöras. Ett helt dygn lågo vi under båten, emedan det oafbrutet stormade, snöade, haglade och regnade. Sådan väderlek, sade mina roddare, ar i Finnmarken icke sällsynt. Ku äro vi likväl, tillade


— 129 —

de, på fast grund och hafva icke illa manövrerat, då vi hamnat här; väl är här icke så alldeles godt, men bättre än der ute. Redan tredje gången i sommar hade vågorna fyllt denna båt, då de skjutsat storkarlarne". Så benämner allmogen i Finnmarken sina embets- och tjenstemän.

I det bästa väder anlände jag sedan den 22 September före solens uppgång till Mårtensnäs. Med hvilken gästfrihet en resande bemötes af i Finnmarken bosatta ståndspersoner, har den ej något begepp om, som aldrig besökt dessa nordiska orter och aldrig kan denna gästfrihet komma så väl till pass som efter en färd sådan som denna. Köpman Nordvi å Mårtensnäs, sjelf en angenäm man, tyckes häri öfverträffa alla andra. Han har, såsom sagdt, 3 mil sjöväg till Vadsö, besöker denna ort endast ett par gånger om året, men ser oändligt gerna, att någon hälsar på honom i hans väl reglerade hus.

Utfrusen och halfsjuk kunde jag icke emotstå Nordvis anspråk på att få blifva min läkare, och jag underkastade mig derföre villigt den föreskrifna dieten och de välsmakligt tillagade medicamenten, som bestodo af, utom annat, den här oumbärlig ansedda varma punschen. Sådan beredes vanligen i Finnmarken åtminstone halffärdig, då en flaggbeprydd båt visar sig; och knappt hinner man träda in i rummen, förrän den bäres in på bordet. Försummar skjutsfolket att med flagga tillkännagifva en ståndspersons ankomst till en köping och denne ej sjelf känner till landets bruk i detta afseende, få de snubbor. Efter en stund uppgaf min värd sig hafva blifvit kallad till andra sjuka — han syftade på mina skjutskarlar, hvilka lära önskat att få nroa" sig — och bad mig så länge hålla sin kones (d. a. hustrus) ,,ordination till tack". Fru Nord vis medicin bestod i kaffe, frukost och sist thé. 1/iHär var icke att tänka på någon afresa, ty veckas h vila och diet ansåg läkaren vara nödvändig efter dylika strapatser. De Finnmarkska fruntimren, ehuru de aldrig bestå flera än två rätter mat, kunna tillreda den väl. Man har här ingen hushållerska att tillgå. Det är frun i huset, som ombesörjer matlagningen, medan Lappskan sköter om elden under grytan. För hennes räkning finnas i köket ett par handskar, en ögonskärm och ett


9 slags öfverkläde, hvilka hon dervid begagnar. Nordvis diet och medicin befordrade mig inom några timmar till transpiration, som fortsattes under en angenäm förmiddagssömn. — »Nå, efter Ni har så god natur", sade Nordvi, woch aren så rask samt vid ungdomsvigeur, så tror jag att jag inom några dagar kan afskrifva Er ifrån sjuklistan och permittera Er till resan, men i dag är det icke att tänka derpå, och utan min åtgärd kommen I icke härifrån. Jag är chef för kustvärnet eller beväringsmanskapet, hela Varanger allmogen står under mitt befäl, och att resa från mitt hus i dag — på Söndagen — det låter sig icke göra."

Oaktadt Nordvis välvilja och önskan att jag skulle hvila ut hos honom i några dagar, kände jag redan hemlängtan, en längtan att komma till Utsjoki prestgård för att der" i min församling tillbringa den mörkaste årstiden. Denna längtan kunde väl till någon del förorsakas äfven af önskan att få hvila ut efter resans mödor, men hufvudsakligast dock af mina tjenstepligter, ty årstiden var inne, då allt hvad lif och anda hade öfvergaf kusten och begaf sig inåt landet; och Lappallmogen väntade mig till Utsjoki till Mickelsmessan. Derför anmodade jag på alfvar Herr Nordvi att skaffa mig båt och roddare till följande morgon för att komma till Varangerfjordens botten. Den 23, Måndagen, som var en härlig dag, stod ock en ny och rymlig båt, manövrerad af fyra man, till min disposition invid köpingen. Jag uppsteg ur min ejderdunsbädd och ville afresa, men Nordvi invände: ,,icke så heller, de måste vänta, vi skola först äta frukost"; och då jag frågade mina skjutskarlar, om de icke redan voro otåliga, fick jag till svar:,,när Du vill och blir färdig, käre Far, vela vi resa". De voro Lappar och talade bruten danska. Slutligen hissades Köpman Nordvis stora flagg på den så kallade Pinnebåten, den båt, med hvilken jag skulle resa, och på Handeln svajade en ännu större. Jag följdes af Nordvi och hans Fru till stranden. Snart var rodden i full fart och det sista ordet jag hörde af Fru Nordvi var: wnu får man väl åter icke se något fremmande förrän i vinter". „ Välkommen ner i vinter!" tillade Nordvi. Jag befann mig åter ensam bland mina trogna Lappar, här Finnar kallade, medan jag, sedan Prosten Deinbolls besök den 20


— 131 —

Augusti, mest varit i bildade Nordmäns och hufvudsakligastProsten Deinbolls intressanta sällskap, hvars afsaknad dock i någon mon ersattes deraf att ju längre resan fortskred, desto mera tilltog växtligheten. Redan vid Vadsön märkes i detta afseende stor skilnad och ett stycke ifrån Mårtensnäs möter man redan björken, ehuru här krypande längs marken; men 11/2 mil från fjärdbottnet uppnår hon redan manshöjd. I sådan skog, sade mina skjutskarlar, som voro från Mårtensnäs, borde man bo; då behöfde man icke bränna torf. Ett litet stycke derifrån, på Varangerfjellet, ser man åter inga träd med upprättstående stammar, hvilka icke visa sig förrän Tana elfdalen vidtager. Uti detta klimat låter kornet icke odla sig. Prosten Deinboll var den enda, som i denna nejd (Vadsö) anlagt en krydd- eller blomstergård, och det med betydlig kostnad och i så stor skala, att den utgjorde en nätt promenadplats. Bräden till staketet, hvaraf den omgafs, hade han köpt från Ryssland. Kornet, som han der utsått, gick detta år knappast i ax. Deremot skördade han användbara rofvor, men sällan potäter, hvilka icke ens alla år blommade. Morötter, dill, stockrosor (Altea rosea) och ringblommor voro mycket nödvuxne. Men han lyckades så mycket bättre med att genom plantering förädla inländska växter, hvilka blefvo frodigare, större och saftigare än i sitt vilda tillstånd. Sådana voro Bitmex acetosa och Cochlearia officinalis, begge nyttiga köksväxter, Serratula alpina med sin mysklika lukt, Jiubus arcticus (åkerbärsblomma), Finnmarkens enda aromatiska växt. Vidare förekommo här Geranium sylvaticum, Myosotis scorpioides, Hhodiola rosea och Vida cracca. Denna lilla fläck gjorde en särdeles effekt uti den tröstlösa omgifningen.

Snart var den 1 1/2 mil långa sträckan tillryggalagd och jag befann mig i Varangerbotten. Härifrån ville mitt skjutsfolk återvända; men de få personer, som bodde här, voro ute på fiske, och vid sådant förhållande var deras skyldighet att skjutsa mig fram till Polmak, den närmaste ort, der menniskor voro att anträffas, på den väg jag hade att inslå. Vi begåfvo oss således af och hade att tillryggalägga först två mil till fots öfver Varangerfjellet och sedan 1 mil med båt uppför Tana elf. Hvarje


inan tog en börda af 40 & och återstoden af de effekter jag å Handeln tillhandlat mig, insattes här i en boda, tillhörig den enda åbo, som fanns i nejden. Ungefär middagstiden anträdde vi fotmarschen. Solvärmen var starkare, än denna årstiden är vanligt, och bördorna generade icke litet; ofta måste vi hvila, och vid hvarje källa och hvarje från fjellet nedbrusande bäck läskade sig Lapparne med det kristallklara vattnet. Ty den förplägning de erhöllo ifrån Nordvis kramboda jemte förtärandet af soltorkad och rökt lax, som utgjorde deras hufvudsakliga vägkost, gjorde dem törstiga. Vi voro på halfva vägen, då solen var i SW till W, men den besvärligaste delen var förbi, ty hittills hade vi gått uppför backe och nu hade vi en jemn platå att vandra på. Aftonen var emedlertid inne och jag befarade redan att vi icke till dagningen skulle hinna fram till Tana elfs strand, såsom mina skjutskarlar hade hoppats. Marschen fortsattes emedlertid nu i hälft språng, så att jag endast med möda kunde följa mina beledsagare, och till min öfverraskning var solen icke än nedgången, då jag ifrån Gollevarre fick skåda den sakta rinnande Tana elfs spegelklara yta. Jag kunde icke underlåta att bedja Lapparne sakta sin fart för att kunna mera njuta af denna vackra syn. Den 25 Augusti hade jag passerat längs Tana ned till Grullholmen och sedan den dagen hade jag icke sett en ordentlig buske, ännu mindre ett träd. Men än stod björken här grön och speglade sig i vattnet samt täfiade med den vid dess sida stående aspen i fägring. Vi hade 1/8 mil att tillryggalägga nedför berget. Snart vidtog en lummigare skog, och så intagen var jag deraf, att jag knappt märkte att vi nått målet för vår vandring, innan jag hade elfven för mina fötter. Här fanns ingen båt, men jag njöt så mycket af den vackra lunden och den atmosfer, som nu omgaf mig, att jag hellre ville ligga natten öfver här, än i det snart instundande mörkret på en dryg Norsk mils afstånd uppsöka en Lappkoja. Solen, som nyss förgyllt bergens toppar, var väl redan nedgången, men mörkt var det ännu icke. Emedlertid begåfvo sig två af mina Lappar uppåt elfven och två nedefter densamma för att uppsöka båt. E-odnan, som färgade vestra horizonten, gaf ännu så mycket ljus att den minsta

— 133 —

växt var igenkännlig, och jag observerade snart att jag befann mig sittande på en gräsvall af Milium effusum eller luktgräset, som väl hade blommat ut och var något vissnadt, men alla dess frön hade ännu icke nedfallit, ty stället låg undangömdt för solen. Ingenting är skönt, ingenting vackert, utan i jemförelse med något annat, och ingen njutning stor utan erfaren motsats. Hvarken Mainflodens vinberg eller Elbes stränder erbjuda den i någon af naturen mindre gynnad trakt uppväxta sydlänningen så stora kontraster, som Tana elfdalen åt den, som kommer från Varanger. Då man en vacker sommarafton eller natt stiger ned från Varangerfjellet, vid byn Seida, sätter sig i båt och, då solen småningom begynner att höja sig, passerar förbi Bonakas och Norskholmen ända till Gullholmen, då njuter man af en anblick, som man aldrig förgäter. Huru många hundradetal skalar höja icke här sina hufvuden of van vattenytan och liksom hälsa på den resande, taga sina ungar på sin rygg och dyka med dem i vattnet, om de komma båten för nära. Här lefva foglar i oändlig mängd. Anden, skrikan och den vid olika ålder olikfärgade måsen beledsaga jemte tärnan den nedflytande båten. Alla dessa låter man nu passera i fred, för att icke medelst skjutande skrämma den uppför strömmen sträfvande laxen; och det är först mot hösten, sedan laxfänget upphört, som anfall göres mot denna mängd af skalar, hvilka om sommarn fridlysta lefva i Tana elfs sakta rinnande kristallklara vatten. Här sitter på björkens qvist eller på löfrika buskar den nordiska näktergalen (Sylvia Svecica) och höjer sin stämma öfver alla andra ^tättingars, hvilka likt flugor hvimla mellan de lummiga björkarna och pryda nästan hvarje buske, der de tyckas hafva sökt sig platser för att åhöra den oefterhärmliga virtuosen, som med ädla, sköna och ljufva toner efterapar deras sång och derföre kallas af Finnarne härstädes Satakieli (den som har hundra tungor), af Lapparne åter Kielavelgo, den snälltungade. Ehuru hon träffas vid hvarje å eller bäck i Lappmarken, tyckes hon likväl framförallt hafva valt de lummiga buskarne och björkarne vid stränderna af Tana och Utsjoki elfvar till älsklingsplatser. Renast och klarast höras hennes toner i den djupa elfdalen, der eko ifrån berget å motstående strand besvarar hennes långa och uthållande modulationer. Höjande och sänkande sin ljufva och härliga stämma, efterapar och öfverröstar hon strömmens brus och bäckens sorl. Siskor, finkar, sparfvar, mesar, lärkor, ärlor, trastar och andra foglar tyckas erkänna sig besegrade och tystna, då den älskande hanen på våren lockar honan till sig för att med honom dela bo under blottad rot på stranden af bäck, å eller elf, der milliarder mygg erbjuda dem en riklig föda och afhålla de större djuren ifrån deras försvarslösa hydda, der de sedan med förenade krafter för den blifvande afkomman bädda med det finaste hö, hår, dun eller fjäder. Icke mindre anslående är hans sång, då någon kommer deras fredliga hydda för nära. Den blir då vemodig, och han synes derigenom vilja både varna sin maka och väcka medlidande hos den befarade fridstöraren. Tana elfdalen är i sjelfva verket så anslående, att tjenstemännen i Ost-Finnmarken, äfven de, hvilka äro bosatta i Vadsö, som dock är det angenämaste stället i hela Varangerfjorden, då de årligen midsommartiden i tjensteangelägenheter resa hit, icke sällan åtföljas af sina fruntimmer, hvilka, åtminstone alltid efter några år, önska besöka de härliga nejderna vid Seida och Bonakas, emellan Polmak och Gullholmen.

Ur den hänryckning, hvari jag befann mig, kom jag icke, förrän Lapparne återvände. De hade lyckats öfverkomma en båt. Knappt hade jag satt mig i båten, innan det rann mig i hågen, att båten icke tillhörde någon af de skjutsande. ,,Med hvems tillstånd hafven i tagit denna båt?" frågade jag. BDet är Erik Henrikssons båt, här står hans namn", svarade en trankilt och sade sig ansvara för åtgärden, tilläggande: ,,han är rest till Varanger efter salt". rMen om nu Erik Henriksson kommer under tiden och saknar sin båt?" replikerade jag. BSå må han vänta; vi äro i morgon bittida här tillbaka. Dessutom", sade han lugnande, ,,kommer han icke så snart, ty han roar sig minst en dag på ,Handeln'". För öfrigt upplyste man mig om att Tanaboerna icke hafva båtar i Varanger, utan begagna, då de besöka köpingarne, Varanger Lapparnes båtar, med eller utan tillstånd; och samma sjelftagna och i landssed grundade rättighet anse Varanger Lapparne sig hafva, när de komma till Tana. Man tar derföre


icke heller illa upp, om man ibland nödgas ligga på stranden och vänta ett dygn på sin båt, som någon haft behof utaf; och den, som för så naturlig sak skulle uttala förolämpande förebråelser, riskerade icke allenast sitt anseende, utan ansåges till och med för dålig menniska.

Sedan jag emedlertid insomnat i båten, vaknade jag först nära Polmak af samtal, som mina skjutskarlar förde med mötande fiskare. Då dessa erforo, att jag var med i båten, och hade sig bekant att husvärden, hos hvilken jag skulle taga in, saknade färsk fisk, kastade de en lax i min båt, sägande: Bhåll denna laxen till godo till qvällsvard, käre Far!" — en rörande välvilja, som sålunda visades mig af fullkomligt obekanta personer och fremmande lands undersåtar. Det var redan ungefär midnatt, när jagkom till Polmak. Jag tog in hos gamle Kolderup, hvilken icke litet fägnade sig öfver min ankomst. Följande dag, eller Tisdagen den 24, efter det jag verkställt ett barndop, skedde afresan härifrån. Ju mera jag aflägsnade mig från hafskusten, dess tydligare fann man att vintern var i annalkande. Skogsbären voro här redan skadade af frost, löfträden s gula färg tilltog mer och mer, trasten beredde sig synbarligen till affärd och laxen vräkte sig redan utför elfven, fullrommig och uppöst. Jag reste nu i en liten elfbåt, som uppstakades af två man; men der strömmen var stridare, måste jag gå i land för att lätta vår lilla farkost. Inga hus eller byggnader syntes till. Den ena af mina skjutskarlar, John Andersson Wasser, var en reslig och vacker karl, ehuru icke mera ung. Han hade tjenat fyra år som soldat å Vardöhus fästning, hvartill han låtit lega sig af en annan, som hade varit i tur och ordning att inträda i tjenst, för en obetydlig ersättning, beräknad till en half Daler, hvarför han allt sedan dess blifvit kallad Dala-päle Jovna (d. ä. Half daler-John). Efter ankomsten till Vuolle Kevnes (nedre Storforsen) drogs båten uppå stranden och lemnades der, ty forsen är här så strid att den ej är farbar. Till fots anlände vi sent om aftonen till Kevnesåjve eller of van Storforsen. Men då mina effekter utgjorde fyra mansbördor, och de alla då icke kunde medtagas, afhemtades de af tvänne karlar följande morgon så bittida, att afresan kunde ske i god tid eller före kl. 7. Här lofvade jag åt såväl Halfdaler-John som den andra skjutskarlen, utom den vanliga skjutslegan, liten drickspenning, om de ville anstränga sig så, att jag ännu denna dagen kunde framkomma till Utsjoki, dit afståndet var fyra Svenska mil, båtled uppför de nog strida Tana och Utsjoki elfvarne. Den föregående dagen hade de å hvarje ställe, der menniskor anträffades, låtit traktera sig med mjölk; men mitt nyssnämnda löfte verkade derhän, att vi nu reste förbi många fiskarkojor, utan att besöka dem, och icke hvilade, förrän i Vetsenjarga hos den åldrige Klockaren Joseph Pehrsson, tillika Katechet eller Barnalärare. Af honom erfor jag, att några Fjellappar redan voro i annalkande och att Michaélimötet skulle blifva talrikt. Den gamle sjuttioårige Klockaren upptog det ej rätt väl, då han, i anseende till min brådska, icke fick anrätta mig middag; men han omtalade emedlertid följande lilla episod, som i sin mon visar, huru rättänkande Lapparne äro. Till gubbens vanor hörde att årligen i Mars månad besöka Handeln på Mårtensnäs. Detta hade han gjort äfven i år och, såsom vanligt, der köpt sig en Norsk kanna Franskt bränvin, som han sade sig nyttja såsom medicin i förening med kamfer och Turkisk peppar, och om hvars tillvaro ingen annan fått kunskap än hans gamla hustru; ty så snart det blir bekant, att en Lappe har . bränvin, taga vännerna det genast, sade han. Det hade i allmänhet lyckats honom att för egen räkning få behålla detta sitt årsbehof, men nästan med tårar i ögonen berättade den åldrige mannen, hurusom föregående höst en Norsk Lappe, Nils Piggal eller Pigga Nilas kallad, på något sätt erfarit att han ägde bränvin i sin värjo. En dag hade derföre Pigga Nilas infunnit sig och klagat öfver illamående samt anhållit att få en sup. Gubben kunde icke emotstå hans böner; och sedan Pigga Nilas begärt och fått en till, hade han deraf blifvit oregerlig, sönderslagit hans enda bord och skulle söndrat jemväl hans kista, om icke äfven återstoden af bränvinet utgifvits. Klockarens sorg var väl numera icke så stor öfver förlusten .af det Franska bränvinet som icke mera deröfver, att Pigga Nilas vid sagda tillfälle så öfverlastat sig, att hans lif sväfvat i fara och Klockaren kunnat beskyllas att hafva varit orsaken dertill. Halfsjuk hade Pigga Nilas uppvaknat från sitt rus och, då intet bränvin vidare fanns att tillgå, begifvit sig till sin renby, hvarifrån han tillsändt Klockaren en god slagtren med anhållan, att allt måtte vara försonadt. Klockaren tyckte emedlertid sitt samvete lida af att emottaga så mycken betalning och begaf sig följande vinter till Pigga Nilas' renby, der han undervisade dennes barn i en veckas tid, då allt å ömse sidor var glömdt.


Kort efter det vi afrest från Klockarens bostad, begynte Halfdaler-John redan att klaga öfver ondt i axlarna och ömhet i händerna, men han var likväl så mon om att vinna det utsatta priset, att han afslog Joseph Pehrssons i Vetsenjarga anbud att låta sina söner skjutsa mig vidare; och i god tid på eftermiddagen anlände vi till Utsjoknjalbme eller till Utsjoki elf, der 3/4 den utlöper i Tana. Härifrån räknas endast mil landvägen till prestgården, men utefter vattudraget en mil, mest strömmar och forsar. Jag föredrog att här stiga af och gå landvägen hem, der jag inträffade litet före skymningen, men båten ankom först närmare midnatt, och Halfdaler-John uppgaf sig då vara så trött, x/4 att han icke skulle orka mil längre, om ock fienden skulle förfölja honom.

Mina skjutskarlar återvände icke genast hem, utan stadnade här till Michaélimötet. De tre dagar, som återstodo dertill, använde Halfdaler-John hufvudsakligast till sömn och hvila, jemte det han njöt af den tobak, som han för sin ansträngning, utom den lagliga skjutslegan, erhöll. Halfdaler-John hade likväl, oaktadt sin lättja, många goda egenskaper. Han var nykter, ärlig och i skriften välförfaren, kunde skrifva, addera och subtrahera, men till multiplication och division sträckte sig dock icke hans arithmetik. Han var icke egennyttig, ty för blotta maten undervisade han ofta Lapparaes barn, då han derom anmodades. Hans diktan och traktan har ända till sednare åren varit att blifva Lapplänsman, i förhoppning hvarpå han emellanåt varit Norsk och emellanåt Finsk undersåte; men nu hade han redan öfvergifvit hoppet på denna af honom efterlängtade tjenst.

I Utsjoki såg det nu helt annorlunda ut än vid min afresa.


Den lilla gräsvallen kring prestgården, som då var grön, hade förlorat sin fägring, och löfven, numera gula och vissnade, lågo till det mesta på marken, som morgonen efter min ankomst var snöbetäckt. Men denna vinterbeklädnad försvann likväl efter några dagar, och Söndagen den 29 var marken åter bar. Derefter föll icke snö, förrän den 16 October. Den 27 tillfrös Mandojärvi träsk och den 29 lade sig isen i Tana elf. Sommarn var detta år ovanligt gynnsam, fisket hade öfverallt varit lyckligt och hvar man kom nu till Herrans hus för att hembära Försynen tack och lof för dess ymniga håfvor. Ingen, utom den åldrige Klockaren, kunde påminna sig så tidig sommar som denna. Redan den 1—3 Maj blef Tana elf isfri, och Mandojärvi träsk vid Utsjoki kyrka den 2 Juni. I slutet af Maj voro laxpatorne utslagne. Den 5, 6 och 7 Juni medförde likväl kall nordlig storm jemte snö och kylig väderlek, som fortfor ända till Midsommaren, då naturen småningom begynte få sin fägring. Den


16 September hade mitt folk upptagit potäterna, de första, som veterligen varit planterade i Utsjoki och af hvilka de största närmade sig hönsägg i storlek. De gåfvo 15-faldig skörd; ty efter 1 kappes utsäde, som jag i min famn transporterade hit från Rovaniemi, ficks ungefär en half tunna. Rofvan vägde till och med öfver ett skålpund, kålrötterna mindre. Rödbetorna och morötterna gåfvo icke ekonomisk fördel, men spenat och sallat läto väl odla sig samt rädisor och rättikor än bättre. Hjortron fanns ymnigt och äfven åkerbären blefvo detta år fullmogna. I början af October strök den ena renskocken efter den andra förbi min bostad, betande på sluttningarna af bergen, som vettade mot prestgården, men ingen Renlappe hade ännu gått öfver Tana elf. Mitt visthus, ehuru fullt af lax, var tomt på kött, hvaraf jag icke smakat sedan min afresa ifrån Norska kusten. En tjensteman, af hvilken jag icke hade väntat sådant, erbjöd mig bössa och vargsaxar för att fånga renar till husbehof, under uppgift att ortens bruk denna årstiden tillät det. Men hellre än att begagna mig häraf, åtnöjdes jag med Mandojavres goda sik, harr och vraklax, hvaraf jag med ringa kostnad och besvär fångade mera än i hushållet gick åt.

Andra sammanträdet var den 3 November, då Renlapparne infunno sig. Nu börjades skriftskolan och varade till den 8 December. Den 17 företogs en resa till Enare.

Julaftonen hade Kyrkovärden efter vanligheten anrättat min måltid. På min fråga om här fanns någon, som kunde koka mig kaffe till Juldagsmorgonen, uppgåfvo flera sig väl hafva sett, huru Presterne gjort det, men ingen var säker på huru det egentligen sker. En af de närvarande gaf dock anvisning på en qvinna ifrån Finland, hvilken sades kunna allting, ja helt säkert äfven koka kaffe. Hon inkallades och åtog sig uppdraget. Jag gaf henne panna och maladt kaffe, med anmodan att tidigt om morgonen väcka mig och då äfven hemta in kaffet. ,.Är kaffet redan färdigt?" utbrast jag glad, då hon om morgonen inträdde med kaffepannan inlindad i sin bästa kyrkohalsduk. nJa men", svarade hon, rjag gjorde det färdigt redan i går aftse, men bra hårda äro de än, fast jag kokat dem i tre vatten. Det första vattnet", sade hon, ,,var alldeles svart, det andra brunt, men det tredje var redan temmeligen klart, så att jag ej tror annat, än att gröten är god." Gumman hade varit så rättskaffens och ärlig, att hon ej ens smakat på anrättningen och begärde nu tillstånd dertill, hvilket beviljades; men hon fann den icke god. Jag blef väl sålunda utan kaffe, men fick i stället af Länsmannen, som i och med detsamma trädde in, en kopp uppkokt renmjölk, hvilken med god aptit förtärdes, hvarefter förrättningarne börjades. Den 30 December var jag åter hemma i Utsjoki.



Fjerde året.

1823.

Redan i början af året var lifvet trefligt och gladt. Till N37årsdagen fick jag besök af Köpman Schauche med Fru, från G-ullholmen, Herr Kolderup och par andra Norska Herrar från Ost-Finmarken. Endast Kolderup och Herr Schauche hade, som man sade, ,,förut varit till fjells". Äfven de öfriga hade väl ofta önskat göra en fjelltur, men ej förrän nu fått tillfälle dertill. Resan till Utsjoki hade aflupit väl, och de skulle återvända strax efter Nyåret. Men de ända från gränsen mot Enare beställda skjutsrenarne anlände först till Trettondagen. Den 7 Januari, dagen före afresan, blefvo ahkior och pulkor, hvilka alla lågo begrafna djupt under snödrifvan, af skjutskarlarne uppgräfda och ställda i parad framför trappan till boningshuset, främst Fru Schauches, som var den prydligaste af alla, och de öfriga efter hennes. Tvänne af de resande voro dock utan egna pulkor och reste med skjutskarlarnes ahkior, hvilka i anseende till deras enkla beskaffenhet icke ansetts värdiga att ställas i bredd med de andra och derföre hade fått en afsides plats. Följande morgon, medan det än var mörkt, voro renarne framhemtade och stodo fastbundna invid trappan. Tjukor (grimmor med många bjellror) fästes på renarne, medan de resande intogo sin frukost. Så snart det blef dager, satte de sig i sina pulkor, vid hvilka de af Lapparne fastbundos med rep. Bjellrornas skrammel jemte hundarnes tjut och skall upplifvade Lapparne; men hos mig väckte dessa ljud en melancholisk känsla; ty de voro förebud till en snart förestående ensamhet. Den blef dock lyckligtvis ej långvarig, ty


— 141 —

någon tid efter deras afresa inträffade hos mig Prosten Deinboll. Stadd på resa till urtima storting i Christiania, hade han återvändt från Torneå, sedan han der läst i tidningarna att stortinget blifvit upplöst. Efter hans afresa besöktes jag än ytterligare af flera ståndspersoner, alla Norrmän. Jag trifdes derföre godt, helst äfven mina bostadsförhållanden voro tillfredsställande. Eedan första sommarn efter min ankomst till Utsjoki hade jag på egen bekostnad i prestgårdsbyggningen inredt åt mig en varm kammare. Dess väggar hade jag låtit beslå med lera och bräder, försett den med golf och ordentlig eldstad med skorsten af tegel. Men år 1822 undergick prestgårdsåbyggnaden i Utsjoki en allmän reparation och öktes med nya tillbyggnader. Till allt detta hade H. K. M:t ur Lappska ecklesiastikfonden anslagit en summa af 1,191 Rbl. Banco ass., hvilken summa var fullt tillräcklig för att bereda den bekvämlighet, Pastorn i Utsjoki den tiden var i behof af. Karaktärshuset inreddes till 4 boningsrum och kök, alla ljusa, varma och trefliga, och dessutom uppfördes tillräckliga uthus och ett fähus. Jag hade god hälsa och kunde sålunda utan olägenhet för denna sköta min, väl icke arbetsdryga, men i anseende till vidsträckta resor oroliga och besvärliga tjenst. Af resorna led jag icke särdeles, men mera deraf att mina åhörare sommartid öfvergåfvo orten, en del för att åtfölja sina renar, andra för att fiska vid Finnmarkens kuster. Under denna tiden gaf mig botanik, entomologi, fiske och jagt en välbehöfiig sysselsättning, som vann i intresse deraf, att jag stod i liflig brefvexling med åtskilliga naturvetenskapsmän i flera af Europas universitetsstäder. Allt detta gjorde att jag trifdes väl, och det så mycket mera, som de sednaste åren hade varit lyckliga äfven för befolkningen. Renhjordarne hade på de tre sista åren för en del mer än fördubblats och hos alla ökats; laxfänget och hafsfisket hade varit gynnsamt; för fisken hade fåtts skäligt pris och Ryska varorna hade varit billiga. Hvarje Lappe, som förstod att handtera bössa och räfsax, hade årligen kunnat sälja flera dyrbara skinn af räf och fjellracka. Allt detta ökade folkets trefnad, hvilket gjorde äfven mig förnöjd. Jag ansåg mig lycklig att få lefva bland nöjda och sedliga menniskor, ehuru under 70° polhöjd, der jag väl var af skild ifrån den bildade menskligheten, men med hvilken jag dock genom brefvexling hade behoring. De med tjenstgöringen i Lappmarken förenade förmånerna i befordringsväg gåfvo mig hopp att efter några år få min tjenstgöring i någon förmånligare lägenhet. Mitt visthus var välförsedt; jag hade tillräcklig ammunition, tillräckligt insektnålar och papper af alla slag för mina växtsamlingar. Så väl utrustad emottog jag våren. Mörkret minskades efterhand och solen gjorde dag för dag synbarligen större båge på himlahvalfvet, luften blef dagligen mildare och sommarfoglarnes ankomst lifvade ytterligare sinnet. Ett obetydligt regn och rågra varma dagar i början af April hade på höjderna framkallat bara fläckar, der de redan afmagrade renarne funno föda, utan att under skara och flera fots djup snö behöfva uppgräfva renmossan, hvilken för dem är nästan oåtkomlig de år skaran om våren betäcker snövallen, innan bara fläckar uppstå. Våren 1821 var i sådant afseende mycket missgynnande, och renarne ledo deraf betydligt. Sistnämnda år hade man i Utsjoki snöfall under 13 dagar i Juni, nemligen den 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 12, 17, 19, 27 och 28, och ännu den 19 Juni reste Renlappar på fjelltrakter i godt vinterföre. Den 28 Maj observerade jag den första flugan, men först den 2 Juli var den första varma sommardag. Då försvann äfven isen ifrån Mandojavre träsk och laxen uppsteg dit den 3 samt fångades tunntals den 4 Juli i Utsjoki lilla pata. Oaktadt allt detta grönskade björken redan i början af Juni och boskapen släpptes ut på bete samma tid. Men väderleksförhållandena under sommaren voro icke normala. Vanligen räknar man tre floder i Tana elf, vår-, fjell- och höstfloden; men i anseende till hastiga väderleksförändringar steg vattnet i år fyra gånger. Första floden var i Juni månads början, den andra var högst den 22, den tredje den 27 Juni och den fjerde den 6 Juli, då de högre fjellen afbördade sig sina snömassor. Oaktadt Juli månads starka värme, inträffade äfven då flera nattfroster. Öfverhufvud kan man nästan säga, att årstiderna höst och vår knappast förekomma här — en stor förmån för landet, enär communicationen sålunda icke länge är afbruten. Då vintern här nalkas sitt slut och sommarn börjar»


— 143 —

förefaller naturen liksom om den skulle upplösa sig i varma glädjetårar, hvilka icke blott rinna eller flyta, utan under sus och buller ifrån fjellen och de skyhöga bergen störta ned liksom strålar och försvinna i nedanför liggande sjöar, åar och floder, hvilka befordra dem vidare till det väldiga Ishafvet. Efter det den korta sommaren gått till ända, förefaller det likasom om solen med häpnad skulle skåda, huru den annalkande vinterns allhärjande kraft, förebådad af nordanvinden i början af September, någon gång i slutet af Augusti, förqväfver hvad hon under intensiv påverkan i hast ur jordens sköte framlockat. En vacker och varm Augusti- eller Septemberdag kan man stundom se allt uppfriskas efter ett välgörande regn. Allt är då i sin fullkomligaste grönska. De fullt utbildade bären hänga i sina klasar och hafva redan, ehuru icke mogna, antagit en vacker rodnad, der de vetta mot södra sidan. Men plötsligt vänder vinden sig åt N eller NW, rasar en stund och lugnar af till natten. Då finner man dem om morgonen stelfrusna, och när solen aflägsnar rimfrosten från dem, vissna blad och bär och falla ned till jorden, ur hvars sköte de fått sin näring under sin korta tillvaro. En vacker Septemberdag hade lockat mig ut på det närmaste berget, der jag en god stund lät smeka mig af de knappt märkbara vindpustarne från jättefjellet Rastekaise, som redan var snöbetäckt. Sjön glänste än af den nedgående solens rodnad, då tvänne vargar vandrade uppåt fjellet, ett säkert tecken att Renlappar med sina renar och med dem vintern voro i antågan. Michaélidagen var marken äfven i dalarne betäckt med snö. Sådant är vanligt, ehuru den vissa år än kan försvinna; men inom några dagar derefter faller ytterligare snö och tjock dimma lagrar sig öfver trakten. Snart förlorar man solen ur sigte och månens herravälde vidtager. Då är äfven Lappen hemma; de under sommaren öfvergifna fälten hvimla åter af stolta renar, och deras egare skynda till templet för att i varma böner lofprisa Gud. Men så snart mötet är förbi och folket om Måndagen afrest från kyrkan, lyssnar man förgäfves till någon menniskoröst. Endast snöripan, som förekommer bakom nästan hvarje buske, låter höra sitt hemska läte och gifver sig knappast mödan att gå undan


för vandraren. Sommaren har sålunda i ett nu förbytts till vinter.

Efter några veckor komma Lapparne åter och man läser förnöjsamhet i allas ansigten. De äro särdeles belåtna, då man ej klagar öfver vantrefnad eller är missbelåten med dem, och då göra de allt hvad de kunna för att f orljufva ens tillvaro; men yttrar någon deras förman, särdeles Prest, missbelåtenhet, sårar det dem för lång tid. Allt ingaf mig likväl hopp att tiden skulle lätt framila här. Jag tänkte icke återvända till sydligare orter, förrän mina år voro ute; och för att fullfölja denna min föresats, voro af mig alla nödigansedda förberedelser gjorda för en längre tids vistelse här. Jag hade äfven dragit försorg om, att min lön, som vida öfversteg mina utgifter, skulle, om behofvet påkallade, från IJleåborg tillskickas mig. Till Gudstjensten lofvade Lapparne flitigt infinna sig, d. v. s. minst hvar tredje Söndag, och min och deras trefnad ökades derigenom, att jag, om ock endast genom längre förberedelse, kunde förrätta Gudstjenst på deras eget språk. Det hade redan blifvit för mig en vana att lefva här. Jag kände mig rask och förtärde dubbelt så mycken föda som före min ankomst till orten. Under mina täta resor emellan Jul och Påsk, särdeles emellan Utsjoki och Enare, hvilade jag, för att göra dessa äfventyrliga fjellfärder så snabbt som möjligt, endast så länge renarne måste betas. På dessa färder åts visserligen i regeln endast en gång om dagen, för att vinna tid, ehuru såväl egen som andras erfarenhet lärt mig, att ju mera mat, som denna årstiden bestod af färskt kött och bouillon eller köttspad, man förtärde, ju bättre stod man sig mot kölden. Emedan köttet kokades utan, eller med högst litet salt, förekom köttspadet äfven törsten, och ju mera man förtärde deraf, dess mindre behöfde man dricka af det iskalla vattnet. Det blef sålunda för mig en vana att äfven i hemlifvet äta endast två stadiga mål om dagen. Maten, både hemma och i synnerhet på resor, bestod om vintern af fogel, ren- eller fårkött, och om sommarn af fisk, i fall man ej ville besvära sig med att skjuta någon sjöfogel eller snöripa till ombyte. När vintern ,,med sin tunga boja trycker Nordens klagande natur, land och vatten,

menniskor och djur, då den armes koja höljes af en enda snölavin",— då är sjelffallet aptiten större än om sommaren. Såväl sommar som vinter utgjorde i hemlifvet patientian, hjortron och blad af Rumex acetosa, hvilka äro ypperliga läkemedel mot skörbjugg, jemte gröträtter och soppor läckerheter, och efter det långvariga förtärandet af kött om vintern smakade ingenting bättre än vårens första harr, forell eller taimen, sommarens lax samt höstens sik och lake. På sommarfärder förtärde jag sällan annat än torr mat och vatten. Det var öfverflöd, om man till den torra måltiden kunde bestå sig ett glas vin, bränvin eller rom. Sådant förekommer för mycket vattendrickande och är på fjellen uppfriskande äfven för den, hvilken i hemlifvet, där matordningen är ordentligare, ej sätter värde derpå. Understundom, på längre sommarfärder, förstördes maten af uthållande regn; stundom förvillades man eller nödgades af mötande vattendrag att göra omvägar, hvarigenom resan förlängdes och maten tog slut, eller gjorde man falsk beräkning på den medhafda bössan eller något litet nät, hvaraf följden var brist och hunger, som

sedan ej tillfredsställdes utan magens öfverlastande. En höstsommar anlände jag från Enare till Utsjoki efter att hafva tillbragt hela åtta dagar på färden, under hvilken jag ej var i tillfälle att få kokad mat och slutligen ej hade annat att förtära än litet torkadt renkött och fårost, när hungern blef alltför trängande. Icke heller hade Lapparnes anrättningar under min 14 dagars vistelse i Enare smakat mig. Det första vid min hemkomst var att låta slagta ett fett och ungt får. Mjölk, färsk lax och annan fisk hade jag nu till öfverflöd från Utsjoki elf och jag fann att jag de första målen ej gaf efter Lapparne i aptit. Och skulle någon af våra goda resande under några veckor lida af matbrist i Lappmarken, skulle han säkert, när han derefter komme till ett godt bord, mindre förlöjliga Lapparnes stora matlust.

Den 21 November visade solen vid kyrkan och prestgården endast hälften af sin skifva för att sedan ej åter blifva der synlig förrän den 25 Januari. Jag har likvisst en gång sett henne från närmaste backe den 22 Januari, och Lapparne säga

10

— 146 —

sig hafva bemärkt henne från fjellet Jeskedam den 18 Januari. Man hör den tre månaders långa natten i Lappmarken ofta omtalas och det ständiga mörkret före och efter vintersolståndet besjungas. Lifvet är denna tid verkligen tröttande och enformigt, och de långa nätterna med det nästan oafbrutna mörkret, särdeles i nedan, synas icke vilja taga slut. Strax efter höstdagjemningen tilltager mörkret med stora steg, men snart får marken

sin snöbeklädnad, som utsprider ljus, och skymningen varar länge såväl morgon som afton. Ännu i slutet af November, då solen icke vidare är synlig, kan man likväl i 4 ä 5 timmar läsa vid dager, och den mörkaste tiden, ifrån 8 December till 4 Januari, då man väl få dagar kan göra räkning uppå att kunna läsa eller skrifva utan att tända ljus, kan man dock i 4 k 5 timmar, ja stundom hela dygnet, förrätta arbete ute i det fria, och till och med den 22 December och derpå följande dagar är det ett slags dager emellan klockan 11 och 1, då det begynner att mörkna, om ej himlakropparne och norrskenet lysa. Dagen kan dock tydligen skiljas från natten, särdeles deraf, att endast första och andra rangens stjernor äro synliga på dagen, då deremot de mindre stjernorna icke kunna skönjas. Under hälften af den mörka tiden lyser månen, och ofta förekomma denna tiden de härliga norrskenen. Uteblifver norrskenet, strömmar dock ej obetydligt ljus från den stjernklara himmeln, och de åren Mars om höstvintern är jorden närmast, är belysningen än starkare, hvarföre jag hört Lapparne säga, att Mars lyser som en liten måne. Sjelfva solståndstiden under Julen varar skymningen i flera timmar, och i medlet af Januari, ehuru solen då ännu icke visar sig, kan man, utan tillhjelp af mån- eller norrsken, resa 10 ä 12 timmar om dagen. Om sommaren åter, då solen på 70 dygn icke går ned, har man här oafbruten dag i 1,680 timmar, och på 4 månaders tid behöfver man hvarken dag eller natt tända ljus. Öfverhufvud har man således här vida mera ljus än under eqvatorn, der man icke vet af skymning, utan har antingen det fullkomligaste ljus eller det tjockaste mörker. Här åter förbereder skymningen med långsamma steg natten.

Den längsta dagen i London, Paris och Berlin antar man

— 147 —

till 16 1/i timme och den kortaste till 7 1/2. Detta gör således ett medeltal af 12 timmar per dag eller för året 4,380 timmar. I Stockholm är den längsta dagen 19 1/2 timme, den kortaste 5 1 2, hvilket gör ett medeltal af 12 1/2 timme per dag eller 4,542 timmar på året. I S:t Petersburg och Tobolsk uppges den längsta dagen vara 21 1/2 timme och den korfaste 5, således 13 1/i timme per dygn eller 4,836 timmar om året. I Archangel är den längsta dagen 22 l/2 timme, den kortaste 2 1/4, eller 12 3/g timmar per dygn och 4,517 för året. I Torneå är den längsta dagen 23 timmar och den kortaste 21/i timme, som gör 123//4 timmar på dygnet eller 4,653 timmar på året. I Utsjoki är solen oafbrutet synlig under 70 dygn af året, eller 1,680 timmar; af årets återstående 295 dagar är den längsta här 24 timmar, den kortaste 0. Tager man härvid i betraktande äfven den långvariga skymningen före solens uppgång och efter dess nedgång, som är egen för Norden, torde man kunna beräkna för dessa 295 dagar en medellängd af

12 timmar eller tillhopa 3,540 timmar. Sålunda skulle man i Utsjoki hafva dagsljus under sammanlagdt 5,220 timmar om året, eller 384 timmar mer än i Petersburg, 567 timmar mer än i Torneå, 678 timmar mer än i Upsala och Stockholm och 703 timmar mer än i Archangel samt 840 timmar mer än i Paris. Och denna skilnad blir i allmänhet större, ju mera man närmar sig eqvatorn.

Jultiden besökte jag åter Enare. Der föreföll ej något anmärkningsvärdt, om jag undantager att jag då, mera än de öfriga åren, var i egenskap af Kompromissarie eller Ordförande i Lapprätten af Enare Lapparne anlitad att afgöra åtskilliga deras små tvistigheter med nybyggarne, hvilka mer och mer ville tillvälla sig Lapparnes förd na häfder. Min mening öfverensstämde med Lapparnes deri, att uråldrig häfd skulle respekteras, och nybyggarne tyktes låta saken blifva dervid beroende.

Under friskt väder och mindre gynnande före skedde återfärden till Utsjoki, och resan var således icke utan besvär och obehag. Väderleken må likväl vara huru gynnande som helst, så reser man hellre i elfdalen än öfver fjelltrakten, och när man ifrån fjellen sänker sig ned till Utsjoki elfdalen vid Mjerasjavre

träsk, är man betydligt mera belåten, än då man på bättre lottade orter ifrån ett längre gästgifvarhåll med uttröttad häst under oväder kommer till en vänlig gästgifvargård. Träsket omges af skyhöga berg, liksom väggar, så att storm och oväder här ej så illa rasa, om ej nordanvinden tränger på. Lapparne säga ock, när man i dåligt väder ifrån fjelltrakten nått skogen, att man kommit till pörtet, ett hos Finnarne vanligt boningsrum, som ej förekommer hos Lapparne. Mjerasguojkka fors genomstryker en bergstrakt och skär sig så djupt in i berget att det är omöjligt att passera vid sidan af densamma; men om vintrarne är i forsen och i elfven vanligen så litet vatten, att det vid stränderna till två eller tre alnars bredd, eller t. o. m. mera, bottenfrusit emellan mer och mindre ofvan isskorpan sig höjande stenar, hvilka vid högre vatten äro farliga klippor för båtfarande, och der kan vid sådana isförhållanden äfven den ovane, under iakttagen nödig försigtighet, komma fram utan att rulla i forsen. Är denna iskant af föregången blida bortsmält eller öfversvämmad, måste man stiga ur renpulkan och å de brantare ställena på händer och fötter krypa fram utefter bergskanten samt sålunda arbeta sig fram. Så var denna gången fallet. Med möda hade vi på ofvanangifvet sätt kommit här öfver, förrän Lapparne oskadde framskaffat såväl bagaget som sina egna och våra korrenar. Efter några minuters hvila, lika behöflig för renarne som för oss, hvilka i Lapparnes ögon voro högst tröga och oviga, voro vi åter färdiga att sätta oss i våra pulkor.

Resan fortsattes sedermera beqyämt och snabbt till Kevnesguojkka, beläget ungefär 2 mil ifrån det sistbeskrifna passet. Här dämmes icke sällan elfven af isen. Vattnet stiger då högt, blir stillastående och får snart en ny isbetäckning, som, sedan vattnet beredt sig nytt aflopp och flutit bort, blir sväfvande i luften. Sådana ofta nog högt ofvan vattenj^tan belägna isbroars styrka beror dels af den tjocklek, de under isläggningstiden före vattnets fallande erhållit, dels af huru stor yta de intaga. Är ytan vid eller isen alltför svag, faller den vanligen ned af sin egen tyngd. Här förelåg intetdera fallet, ty isen hade ernått betydlig tjocklek och bryggan var ej heller särdeles vidsträckt.

— 149 —

Lappen, som åkte förut, kom ganska bra fram på den jemna och endast litet snöbetäckta bryggan. Men då jag, som var tyngre, skulle fara öfver densamma, föll jag jemte min ren ifrån 2 1/2 k 3 alns höjd till elfsbottnet, hvarifrån jag väl snart genom Lapparnes tillhjelp kom upp; men ehuru vattnet icke var djupt, var deraf likväl tillräckligt för att på en alltför olämplig årstid gifva mig ett nästan för friskt bad. Jag hade knappt hunnit tänka på något medel att göra mig torr, innan redan en ventilation emellan Lapparne egt rum, huruvida man här på stranden skulle upptända en eldbrasa, vid hvilken jag kunde kläda om mig, eller omedelbart fortsätta färden. En af dem var redan sysselsatt med att för förstnämnda ändamål fälla ett torrt furu träd, h varemot en annan höll på att för min pulke spänna en af de raskaste renar sällskapet förfogade öfver. ,,Skynda dig, Par", sade han, Bvi skola hasta till hus". Jag behöfde icke uppmanas dertill två gånger; det bar af i det äfventyrligaste fyrsprång, och inom kort tid voro vi framme hos Kassajalge, som lyckligtvis bodde endast något mera än 1/4 mil från stället. Nyss hade Lappallmogen afrest härifrån till kyrkan, så att uppkörd väg var att påräkna. Endast husbonden och hans husfolk voro hemma. Såsom artig man hade han ställt så till att han vid min ankomst till hans bostad var hemma. Den å hällen i hans koja brinnande veden späddes på, så att vi i ett nu hade en väldig brasa. Lapparne rekommenderade mig bränvin, hvarpå under färden ifrån Julmarknaden i Enare ej var brist. Jag föredrog likväl starkt kaffe, uppblandadt med litet rom, då sötmjölk ej stod att erhållas, och jag kunde icke märka, att badet i elfsbottnet bekommit mig illa. För ett tiotal år sedan hade en norsk Köpman fallit i samma fors ifrån en ännu större höjd. Elfsbottnet hade då varit torrt, men under fallet hade han förlorat balansen och stött sitt hufvud ganska illa. Jag hade sålunda, såsom det tycktes, kommit ifrån detta äfventyr med mindre olägenhet, än denne Köpman, och äfven lättare räddat mig derifrån än en af mina förfäder, Jacob Olai, som i slutet af femtonhundratalet var Kyrkoherde i Ijo socken i Österbotten, från ett enahanda missöde. Om honom berättas nämligen, att han under en resa i nästnämnda socken varit utsatt för en dylik kullerbytta

i Kintaskoski fors, der han nödgats tillbringa hela nio dygn under isen, innan han, ännu vid lif, blef derifrån upptagen. Följderna af mitt ifrågavarande fall blefvo dock sednare för mig ganska ödesdigra.

Vid afresan ifrån Kassajalge var vädret godt, vägen uppkörd, fjellet och forsarne bakom oss. Renarne sprungo lätt. Klart glänste månen bland miljoner stjernor på en mörkblå himmel, der intet enda moln tycktes våga visa sig i det majestätiska himmelska skenet. Knappt en mil var tillryggalagd, då jag kände mig mera frusen än de föregående aftnarne, men det tillskref jag icke det kyliga badet. Aftonen var kall, rimfrost betäckte hvarje pelskrage och i månskenet lyste ispiggar på hvarje manlig haka och kind. Tiotal renar, utrustade med bjellror och klockor, sprungo än efter hvarandra, än i bredd, och färden gick raskt på träsken, der Äolus under den föregående dagen bortsopat snön ifrån isen. På afstånd lyste ett sken emellan tallarnes kronor ifrån en backe. Jag sade till en af sällskapet: ,,här finna vi folk". »Fax, vi äro snart hos Högman", svarade han på bruten Norska. Han var en rik Norsk Lappe, vänlig ocli artig. Af uppmärksamhet hade han icke tilltalat mig, ehuru han en god stund åkt i min omedelbara närhet. Medan vi sålunda färdades, gjorde jag honom åtskilliga frågor, hvilka han besvarade, städse tilläggande:


,,så är det, Far", ehuru han. var minst 30 år äldre än jag. Af uppmärksamhet störde ingen af de öfriga vårt samtal, ty de voro ungt folk och ansågo sig böra iakttaga tystnad, medan den gamle, som visste mera än de, fortsatte sitt samtal med mig. Två dryga mil voro nu tillryggalagda och blott en återstod till kyrkan. Kyrkfolket hade ännu icke hunnit längre än hit. På backen syntes redan på långt håll, förutom eldbrasor och rök, ahkior och renar, jemväl hufvud och ansigten af personer, som rörde sig kring de öfver eldarne hängande grytorna. Så snart ljudet af våra renklockor nått deras öron, skyndade sig en mängd unga menniskor att vara oss till hjelp för den händelse våra renar skulle blifva skrämda af eld, hus, hundar m. m. Knappt hade jag märkt dem vara i vår närhet, förrän de, med den ena handen aftagande mössan från hufvudet, med den andra tryckte min hand såsom tecken på ett ärligt välkommen. Innan jag hunnit stiga ur min ahkio för att göra det lättare för min ren i den mycket branta backen, hade en Lappe ställt sig framför renen och fattat i tygeln; den raska renen gjorde hvad den kunde, en annan Lappe hjelpte till genom att knuffa mig i ryggen och det gick uppför den branta backhympeln i så rask fart, att två äldre Lappar, hvilka sprungo vid min sida för att erbjuda mig sin tjenst och hjelpa till med att draga från någon rem eller repstump, blefvo efter. MGrod dag, välkommen, käre Far!" ljöd det från höger och vänster och handtag vankades ifrån alla håll. Man kunde tycka, att dessa handtag vore mycket generande, helst då man, såsom nu var fallet, gerna skulle skyndat ifrån kölden in i varmt rum. Men med mig har detta aldrig inträffat, och aldrig har jag endast af höflighet och för att ej såra Lapparne, med min hand fattat deras, utan har sådant skett med verkligt nöje och sann tillfredsställelse öfver deras hjertliga sätt och uttalade önskan om gladt återseende.

Många tillredde sin mat ute på backen, ty allas grytor rymdes icke på en spishäll. Snart lyste skenet ifrån den lilla kammare Länsman Högman sjelf bebodde innanför stugan, hvilken var inredd för husfolket och barnen och nu var uppfylld af resande allmoge. Länsman, som varit mitt ressällskap, hade tagit försprång och, Julen samt mig till heder, illuminerat sitt boningsrum med ett ljus å bordet och en mer än vanligt stor tranlampa i hörnet af rummet, under det en väldig brasa lågade i stugan utanför och en flammande stockeld på backen. Jag hade knappt hunnit kläda pelsen af mig, förrän en rykande kaffepanna stod å bordet med kaffe, hvars like jag ej druckit på veckor och dagar, ty liksom jag var äfven Länsmannen svag för godt kaffe, hvilket han alltid sjelf tillredde och hade en lycklig förmåga att städse få det bättre tillagadt, än det lyckades för mina kockar. Sedan vi på tumanhand, till minne af det gamla året, deraf tömt 1/2 kannas panna, rökt och pratat samt min förkörare och några andra kunder af Länsmannen trakterats, fortsatte jag resan under fullt traf.

Hos Högman voro samlade ej allenast hela Utsjoki allmogen ifrån fjelltrakten och ganska många Norska Renlappar, utan


äfven en stor del af Utsjoki och Tana Fiskarlappar, af livilka en del under Helgen roat sig i så kallade fjellbyar, der de afhemtat åt sig slagt- och korrenar för vintern. Några åtföljde oss ända ifrån Enare, der de firat Julhögtiden. Här hade varit samlade minst 100 personer, och nästan ingen af dem hade mindre än 2 renar, de flesta 5 ä 6, så att en betydlig karavan tågade framför mig. Den upphanns ej af oss, förrän vid det sista träsket, vid hvars strand kyrkan och prestgården lågo. En gammal Lappe infann sig genast vid min pulke, satte sig på pulksnibben, höll med ena handen i sin rentöm och. fasthöll med den andra min ren, under det den flämtande läskade sig med snö. Han yttrade härvid: ,,vi skola låta renarne smaka litet snö, så blifva de muntrare och orka bättre. Här är redan gammal körd väg, hvilken Din dräng banat, då han släpat ved. Vi kommo just nu hit och tänkte här vänta på Dig. Ordningen fordrar, att Din förkörare åker förut, sedan Du samt derpå vi; eljest kan folket tro, att Du icke är frisk eller lefvande". Efter ett kort samtal satte renarne af i fyrsprång, och några minuter derefter möttes vi på kyrkovallen af den åldrige Klockaren, men blott några få Lappar, ty nästan hela allmogen, utom de få, som blifvit qvar hos Högman, följde med oss. Vi samtalade blott en kort stund, önskade sedan hvarandra god natt, och en hvar begaf sig till hvila. Snart blef det tyst och jag insomnade för att gå ett nytt år till mötes.

Man brukar säga: ,,när hälsan fattas, fattas allt". Så var det härefter äfven med mig, som hittills icke lidit af någon olägenhet eller ohälsa. Efter denna tid hade jag icke många friska dagar under min vistelse i Utsjoki. Året 1823, som nyss gått till ända, var derföre det sista af mina lyckliga år i Lappmarken.



Femte året.
1824.

lrött efter färden från Enare, hade jag njutit så god natthvila, att jag Nyårsdagen på morgonen ej vaknade, förrän den åldrige Klockaren inträdde, önskade mig godt nytt år och anmälde några barndop. På min fråga, om det redan var tecken till dager, svarade han, att vi ej hade långt dertill. Klockaren stadnade hos mig tills jag var klädd, då förrättningarna börjades, och med detsamma visade sig en ljus rand vid horizonten åt SO öfver Schakkalåjve. Det var morgongryningen. Först christnades några barn, barnföderskorna inleddes, skriftfolket uppskrefs, bönen förrättades och af tiden var intet att bortgifva, om man ville under den ljusaste tiden hinna med Grudstjensten. Bristen på ljus var här så stor, att de måste högst sparsamt begagnas i kyrkan. Efter återkomsten ifrån Enare befann jag mig mindre väl. Till en början ansåg jag det härröra af gråkalla dagar och nätter under den långsamma färden från Enare eller af kallos i mina, under min frånvaro oeldade rum. Samlingen var emedlertid talrik, och ingen tid var derföre till hvila. En del af allmogen begaf sig väl den 2 Januari hem, men endast för att genast återvända med gods för att här föryttras. En Handlande från Torneå och en annan från Finnmarken fanns nämligen för tillfället å stället. Till Söndagen den 4:de anlände allmogen åter till fördubbladt antal och afreste icke, förrän efter Trettondagen. Med undantag af Sön- och Helgdagarne såg jag knappt någon Lappe hos mig, hvaremot i köpmansstugorna, hvilka voro omkring 100 famnar från min bostad, menniskor svärmade ifrån bittida till sent lik


som bin kring och i sin kupa. Der var ständigt lif och rörelse; en del kommo, andra gingo och alla voro de upptagna af den pågående marknaden. Den T Januari middagstiden var jag åter ensam, men fann icke hvilan så angenäm och efterlängtad som efter de föregående årens jul- och nyårsarbeten, och den 8:de ungefär kl. 6 på eft. m. öfverfölls jag af svåra plågor, förenade med frossa, rysningar, stygn och en olidelig smärta i ben och leder. Få dagar derefter var jag utan medvetande. Under denna tiden hade min Lappska omgifning, efter hvad jag sednare erfor, låtit mig förtära hvarjehanda, som de trodde vara mig nyttigt; ibland annat färsk blod af nysslagtad ren. Mot Lapparnes van1/8


liga sjukdom, skörbjuggen, anse ortens invånare en sats om x/4 eller kanna deraf vara bästa läkemedel. Efter tvänne veckor, stundom dvala och stundom gräsliga plågor, kom jag småningom till sans. Hartmans och Tissots läkareböcker samt Julins resapothek voro min enda tillflykt. Redan i början af min sjukdom hade jag skrifvit till Kommendanten på Vardöhus fästning och anhållit om tillstånd för G-arnisonsfältskären att få besöka mig, på ett afstånd af 18 mil eller 180 verst. Nu ankom svaret, icke af Kommendanten Pleim, med livilken jag var bekant och under hvars tid jag besökt Vardöhus fästning, der jag blifvit af honom på det gästfriaste bemött, utan af hans efterträdare, som sistleden sommar aflöst honom. Brefvets innehåll, förutom några artigheter, var liufvudsakligast följande: ,,L3egen maa ikke foruden Generalens i Trondhjem Tilladelse reise fra Testningen; men om De saa förlänger, vill jeg med G-eneralen derom correspondere". Den Norska posten afgick vintertiden en gång i månaden ifrån Vardöhus söderut öfver Vadsö, Varanger, Polmak, Utsjoki, Karasjoki, Alten, Tromsö etc. samt sades inträffa efter tre månader i Christiania, och det hade erfordrats en tid af 5 ä 6 månader för Kommendanten att från Trondhjem få svar på sitt bref. Till den närmaste Läkaren i eget land hade jag 75 Finska mil. Hartman och Tissot beslöt jag att antaga till mina enda rådgifvare. På deras tillstyrkan applicerade jag senapsdeg på vådorna och tjära under fotsulorna. Såväl fötter som vådor blefvo deraf snart hudlösa, hvaraf en smärtsam och olidlig känsla följde; men i

samma förhållande minskades stygn och benvärk. Då jag erfor lindring af dessa dragande medel, förnyades denna plågsamma kur, såsnart ny hud växt på det såra köttet. Redan i slutet af Februari var jag så affallén, att föga annat än ben och hud fanns å min kropp. Den tid var inne, då Lapparne hufvudsakligast göra sina handelsresor till Norrige. De flesta af dem passerade här förbi, och en hvar ville se, huru det stod till med mig. Jag bodde på en ort, der dörren bör stå öppen för livar man, och denna deras välvilja var under närvarande omständigheter mig till stort besvär. Hvar och en, som trädde in, medförde en god portion kall och rå luft. Ty vid min åsyn häpnade de öfver mitt eländiga tillstånd och glömde att stänga dörren, jemte det jag i stället för den vanliga hälsningen fick höra: ,,kors, huru Kyrkoherden ser ut! Han dör snart och vi blifva utan Prest". Somliga greto och andra bådo Grud för min hädanfärd. Mitt tålamod var stort och religionen stärkte det, men min undergifvenhet var dock icke stor nog för att jag lugnt skulle velat gå döden till mötes i en ålder af ännu icke fyllda 30 år. I ett sådant tillstånd var jag, då jag oförmodadt i medio af Mars emottog besök af Prosten Jordan ifrån Alten i den Norska Vest-Finnmarken. Ost-Finnmarkens fögderi var detta år utan Prest, och han hade varit rest till Vadsö för att betjena församlingarne i Yarangerfjorden och Tana samt tog, efter att hafva hört om min belägenhet, återfärden genom Utsjoki. Hans afsigt var icke att göra ett vanligt kort besök hos mig, utan att bibringa mig all den hjelp omständigheterna tilläto. En man af mer än vänligvetenskaplig bildning, märkte han snart att till mina kroppslidanden hade tillstött melancholi. Han förklarade mig här å stället vara ohjelplig, sökte öfvertala mig att åtfölja honom till Alten, der han försäkrade att hans Fru med yttersta omsorg skulle sköta mig; ty han sjelf, som tillika var Fjell- eller Lappprest, var denna årstiden alltför litet hemma, i anseende till de många kyrkor han nu måste hafva vårdnad om, då ingen Prest fanns i Ost-Finnmarken. Läkare från Tromsö ville han förskrifva åt mig till Alten. Jag ansåg allt detta vara omöjligt att realisera, då jag utan ansträngning ej förmådde sitta uppe i några


— 156 —

minuter, och hans förslag innefattade, att jag skulle företaga en resa på 30 mil, eller 12 mil till Karasjoki, hvaraf tredjedelen gick öfver fjell, och derifrån 18 mil till Alten, mest fjelltrakt; men han vidblef sitt påstående och framhöll att mina plågor, i anseende till ytterlig kroppssvaghet, här snart skulle förminska äfven mina själskrafter genom den otålighet, sorg och bekymmer desamma hos mig framkallade. Han icke allenast berättade mig historietter och sagor, utan underhöll mig äfven med utläggningar i allvarsamma ämnen. Än berördes i dessa den klassiska, än den moderna litteraturen. Horatius, Ovidius, och Qvintilianus voro hans mönster från forntiden, och sistnämnde auctors verk framdrog han ur sin ficka, der han sade sig på resor alltid bära dem. Tasso intresserade honom mest bland äldre författare. Shakespeare och Holberg beundrade han lifligt, och Gröthe var hans afgtid. Han uppläste ur dessa författare ur minnet passande strofer för att bevisa sina påståenden; men han var ingen imitatör. Han var i många afseenden ett original, och man kunde om honom säga, att hvarje minut hos honom födde en ny idé. Han var icke blott vitter, han var derjemte naturforskare, geolog och vetenskaplig psykolog samt utmärkte sig genom hög theologisk bildning. Han var kännare af döda och lefvande språk, af forntidens häfder och lemningar, likasom ock af de mera kända nationernas litteratur, konst, seder och författningar. Skulle någon anse dessa mina yttranden innebära öfverdrift, må han läsa Professor Zetterstedts ,,Resa genom Sveriges och Norriges Lappmark", sidan 121. Prosten Deinboll yttrade om honom, att han ofelbart blir den första biskop i Norrige icke allenast i anseende till tiden utan äfven till rangen.

Sedan han sålunda i några timmar gjort bruk af sin förmåga att uppmuntra mig och jag orörlig och stum afhört, huru snillet och lärdomen med undransvärd kraft flödade ur hans mun, kände jag mig lugnare och bättre; men att tänka på att resa, det ansåg jag för ogörligt. Han talade icke heller mera derom, utan föregaf sig blifva hos mig några dagar för att läka och sköta mig, så länge hans tid tillät. Under förevändning, att hans pulkor och ahkior kommit i obestånd under resan, uppehöll han sig någon tid af dagen i mitt pörte för att låta bota det


bristfälliga. Andra morgonen inträdde han till mig med en ahkio af ovanlig längd, storlek och form. »Denna har jag", sade han, wlåtit bygga till resvagn för Eder, och i den skolen I. Här är ej annat än döden för Er, och utan några invändningar måsto Ni antingen följa mig eller ock resa till Edra förvandter i Stor-Finland". De invändningar jag gjorde, besvarade han med långa citater ur Holberg, Wieland etc, hvarigenom han hos mig framkallade annat lynne och andra tankar. Allt var hos honom glädtigt och intagande och i hans anlete läste man menniskokärlek, tjenstvillighet och godhet. Han lemnacle mig ingen tid till dystra betraktelser och ännu mindre till hopplöshet, utan ålade mig att välja någotdera af hans nyssnämnda förslag. Det bäddades åt mig i ahkion och jag måste afprofva detta åkdon, som han för mig uppfunnit. På vinst och förlust beslöt jag omsider att resa. Han tackade mig för det raska beslutet, tilläggande att han nu med bättre samvete reste från mig. ,,Aut moriendum aut vincendum" voro mina bifallsord, och dermed var han nöjd, ehuru jag icke antog anbudet att resa till den fristad hans gästfrihet erbjöd mig i ett fremmande rike, utan till mitt fädernesland, dit jag dock hade mer än dubbelt längre väg. Genast derefter afreste Prosten Jordan till sitt, och allt var i ordning äfven för min afresa, som var utsatt till den 13 Mars. Men kort derförinnan hade nordpolen öppnat sina vädersäckar och uttömde dem med sådant raseri, att snövallarne och snöskorpan fingo remnor och bräcktes och den sålunda blottade mjuka snön yrde och flydde, jagad och förföljd af stormen. Den 14 piskades jordens hvita beklädnad ännu våldsammare af orkaner och väderhvirflar. Men den 15 om morgonen klarnade det i vester på bergens toppar, och dagen frambröt från öster härlig och skön. Lapparne, som under ovädret nödgats hålla sig i stillhet, begynte åter att färdas, hvarigenom vägarne uppkördes, hvarföre jag, förlitande mig på Försynen, omsider den 21 Mars tidigt på morgonen, anträdde min resa till hemlandet. Sedan det bäddats åt mig i ahkion, till hvilken jag kunde gå utan hjelp, lade jag mig i den och fastbands, liksom annat gods, för att sålunda forslas 500 verst till Finlands gränser. Huru denna resan försiggick, minnes jag knappt;


— 158 —

men det erinrar jag mig, att första och andra dagen voro de värsta. Snön var af vindarna bortsopad från flacka fjelltrakter, hvilket gjorde dem ojemna, och solen hade redan blottat de hvassa stenkanterna, mot hvilka ahkion derföre refs och slets. På ojemna flackor och fjell kastades den från ena stenen till den andra, stjelpte omkull, men upphjelptes af Lappen. Min kropp var delvis svullen och mina smärtor ökades deraf, att de af mig begagnade salvorna gjort fötter och vådor hudlösa. Mitt tålamod hade upphört; jemmer och rop var mitt språk. Under mitt lidande på resan var min skjutskarls, Lappen Isaak Johnsson Guttorms tålamod och deltagande i mitt elände beundransvärdt. Det besvär han utstod, den otålighet, hvarmed hans välvilja af mig bemöttes, gjorde honom hvarken ledsen, trött eller otålig. Men ju längre resan fortskred och ju mera jag lidit af smärtorna i mina fötter, i samma mon tycktes mina kroppskrafter tilltaga. Under resan ökades aptiten. Svullnaden i vådor och knän tilltog väl, men plågorna i armar och leder minskades. Den 24 Mars anlände jag till Enare kyrka. En del af församlingen, som ej visste af min sjukdom, var här församlad, ty man väntade mig hit till Mariedagen. Då folket såg mitt tillstånd, fordrade det ej af mig någon presterlig betjening. Likväl mäktade jag meddela dem alla Nattvarden, och till den 28 Mars samlades ytterligare mycket folk vid kyrkan. Äfven alla dessa erhöllo af mig Nattvarden, hvilket hade den påföljd, att jag under sjelfva förrättningen af matthet föll mot altaret och vid de sista dukarna måste ledas af kyrkovärden Isaak Padar.

Emedan det Jultiden var nedan och det ej var vanligt att den mörka tiden besöka begrafningsplatsen, utom vid månsken, hade inga lik då blifvit jordade. Mig förestod derföre nu i sådant afseende en färd dit. Begrafningsplatsen är belägen på en holme i Enare sjö, en mil från kyrkan. Vid ankomsten dit ledde man mig till en sekelgammal fura. Den begagnade jag under akten till ryggstöd och ahkion till soffa. Midtemot den var en annan åldrig tall. Vid dess rot satt en ung qvinna, dotter till Anders Göransson Morottaja, och gret vid sin afiidne mans graf. nGråt ej", sade jag till henne; „ endast de gråta, som ej hafva hopp". — w gråter", svarade hon, ,,emedan jag ej får följa min mani grafven; han har lemnat mig. Det är ett år vid pass, sedan du vigde oss, och redan nu är han borta. Det tröstar mig likväl, att vägen dit icke är lång, men väntan längre". En 75-årig gubbe, Anders Mattsson Walle, satt i närheten och yttrade härvid: ,,ej bör du sucka och klaga. Din fader och moder lefva än. De draga nog försorg om dig; och äfven om de ej funnes till, har du den bästa Fader i himmelen. Jag var redan man, då din far och mor voro barn, och nu sitter jag vid mitt barnabarns graf. Till mig ropar hans anda: snart kommer du efter. Jag är mätt af år och mödor, men tackar Gud för hvarje dag". Snart kom en skara folk och förkunnade att allt var färdigt. Den 75-åriga gubben beledsagade mig i den täta furuskogen, ledande mig ifrån den ena grafven till den andra. Sedan begrafningsceremonien gått för sig och akten var ändad med bön och sång, täcktes grafvarna och, tack vare våra goda renar, var jag en timme derefter åter vid kyrkan. Så snart år och dag voro förlidna, uttog emedlertid den unga enkan lysningssedel och gifte sig med en sin jemnårig. Innan min flyttning från orten, begrof jag äfven hennes andra man, med hvilken hon hade 4 friska barn, hvilket i Enare anses för stor tröst på ålderdomen; ty här finnas ej förlorade söner, och barnen äro sina föräldrars stöd.


Sedan högtiden var förbi, begynte här en lifrig trafik. Här fanns väl ingen Handlande, men så mycket flere bönder från sydligare socknar med bränvin, jernsmide, hampa m. m. Mig oroade dock ingen, utan jag fick ostörd hvila efter mitt arbete, medan jag väntade på karavanens aftåg, hvilket ansågs nödigt, emedan vägen härifrån söderut sades vara obanad. På Enare sjös släta yta gick resan sedan lätt, och jag anlände första dagen till Ivalojoensuu, 6 mil, åtföljd af handlande bönder från Kemiträsk, Sodankylä och Enontekis. Alla inqvarterade de sig i en bondstuga. Såren i mina fötter hade jag låtit helna. Smärtan och svedan i dem hade upphört, men svullnaden i kroppen tycktes tilltaga. I öknen fortgick resan med god fart, men så snart jag kom till någon nybyggare eller bonde, hvilade jag mig. Efter det nog kalla nattlägret i Suomu fjellkåta uppvärmde den härliga


— 160 —

solen luften och Apollos gyllene vagn tycktes liksom höja och sänka sig på hvalfvet, allteftersom vi passerade höjder eller dälder. I djupa dalar syntes hon alls icke, men visade sig åter desto härligare, då vi efter några minuter kommo på höjder, samt skänkte oss en angenäm värme på de snöhvita fjellen. Komna till foten af Luirontunturi, märkte vi på himlahvalfvet ett litet men tjockt moln. Jag befarade oväder på fjellet, men Lappen förklarade molnet icke vara farligt. ,,Det är", sade han, ,,blott en obetydlig snömassa, som ej förmår gå öfver fjellet, utan har uttömt sig, förrän vi hinna dit. Se, huru solen lyser vackert of van den långa fjellkedjan; der är allt stilla, lugnt och klart". Vi hade hunnit till den höjd, der gran och tall upphöra att växa, då vi möttes af några hundra alnar obanad väg, der den lilla molnfläcken, som nu var försvunnen, lemnat sin snö, hvadan således Lappens förutsägelse slagit in. På fjellet fanns en källa, hvars vatten rinner både mot Bottniska viken och mot Ishafvet. Vid källan är en stenstod upprest. Der läto vi våra renar pusta. Källan var snöbetäckt, som om vintern; men knappt hade vi rest en half timme i det starka solbaddet, innan vi sågo bäcken rinna. Vi följde samma kurs som bäcken, tills den försvann i Luiro träsk, som ännu var isbelagdt och kunde befaras.

Nu hade all min fruktan för fjellresans besvärligheter upphört. Vår väg gick nu dels öfver jemna marker, mossor och sjöar, dels genom resliga skogar, och före solens nedgång hade vi uppnått Korvanen hemman, det nordligaste i Sodankylä socken, sedan vi tillryggalagt sju Finska mil. Björkens stam, som på fjellet är låg och krokig, var här lång, dess bark hvit och dess krona yfvig; furan var qvistfri och rak, och granen såg ut att vara stolt öfver sin reslighet. Vi voro dock ännu knappt 4 ä 5 mil ifrån fjellryggen. Vegetationen söder om fjellet rönte sålunda föga inverkan af dess närhet. Luirontunturi med sina hundrade fjelltoppar är väl ett af Finska Lappmarkens betydligaste fjell, men det minst besvärliga och minst farliga för den resande att öfverfara. Det omges å begge sidor af väldiga skogar, särdeles på den södra. Den däld eller det pass, hyarigenom öfverfarten sker, är skoglös endast under en sträcka af föga mera än en half mil. Detta är det enda egentliga fjell man passerar emellan Utsjoki och Bottniska viken. Petsikkotunturi, emellan Enare och Utsjoki, är väl en fjälltrakt, men har icke så betydlig höjd, och der man färdas fram växer myr- och dvergbjörk nästan öfverallt, äfven på de högst belägna ställen.


Redan hos Pehr Korvanen, den första nybyggaren eller bonden söderom fjellkedjan, oaktadt mycken smuts och osnygghet var der rådande, framlyste stor välmåga, liksom ock hans välvilja och gästfrihet var stor. För den eljest föraktade och öfversedda Lappen frambärs här väldiga filbunkar. Å hemmanet funnos mellan 20 och 30 kor samt 60 ä 70 får. Mot smör, ull och hudar tillbyttes Ryskt mjöl ifrån Enare. Jemte en mager, ruskig, långhårig och vanskött häst, åt livilken ej bestods annat stall än fähusets förstuga, funnos å hemmanet par hundrade renar, hvilka i närmaste skog sköttes med omsorg, men åt hästen lemnades nästan ingen vård. Mina följeslagare togo här af mig ett rörande afsked och begåfvo sig tillbaka öfver fjellet till kusten, der de under den tre månaders långa dagen skulle ur Ishafvets böljor förskaffa sig föda för påföljande vinter, och jag fortsatte min kurs mot lyckligare lottade sydligare nejder. Det enkla, öppna och förtroliga sätt i tal och åtbörder, som varit ett utmärkande drag hos mina förra skjutskarlar, fanns icke hos dem, som beledsagade mig härifrån. Jag tillspordes vid stockelden icke mera, såsom förr, i det religiösa, sedliga och dygdiga, utan man begärde af mig råd i rättegångsmål, anmodade mig att förklara innehållet af medhafda protokoller, syneinstrument och andra rättegångshandlingar m. m. Dervid framträdde en gång en eländig, hopkrumpen Lappe, utan papper och protokoller, och beklagade sig vara af en Pinne bortdrifven från sitt hem, hvilket

denne genom nybyggessyn fått sig tillerkändt. Å Luiro hemman i Sodankylä sockens Sompio by fick jag byta den rankiga renahkion mot en lång och beqväm Finsk laituri (släde), i hvilken jag under färden kunde ligga rak som i en säng, hvartill den äfven å nattlägerställena, der den drogs in i stugan, af mig begagnades. Jag hade redan några dagar rest inom Finlands landamären utefter det stora Kemi vattensystemet och haft 11

dels bättre, dels sämre nattqvarter. Många dagars resa hade jag ej mera till stora landsvägen, der särskilda rum för resandes räkning alltid hållas uppvärmda. Jag var emedlertid ganska nöjd, då jag en afton tog nattqvarter å en för mig välkänd gästgifvaregård vid Kemielf, der jag förut ofta legat öfver natten i värdsfolkets rum och rönt mycken välvilja. Värdinnan såg dock emot vanligheten ganska butter ut. Hon bar på sin arm ett barn, hvilket skrek med full hals, utan att någon kände till dess åkomma. Vi voro redan färdiga att lägga oss i det stora boningsrummet, minst ett antal af 20 personer, gårdsfolket inberäknadt, då värdinnan hoppade jemnfota upp från golfvet under det häftigaste skrik och de grufiigaste förbannelser öfver alla Lappmarkens troll och styggelser, som följde med mig och« några minuter före min ankomst till huset angripit hennes friska och goda barn. Kyktet om min sjukdom hade redan kommit till den ända till raseri uppbragta värdinnans öron. Nu såg hon sjelf min usla belägenhet. Hennes ,,into" (extas) hade i ett nu hos henne väckt den tro, att Lappmarkens troll sväfvade omkring mig och hade angripit äfven hennes barn. Dessa troll ville hon nu medelst besvärjelser förjaga till de orter, hvarifrån de kommit eller blifvit utsända för att plåga oss begge. Ännu sedan elden släckts, väsnades hon om natten med dessa objudna gäster; men småningom lugnade sig barnet, allt blef tyst och stilla, och jag fick, oaktadt rummets myckna värme och talrika befolkning, en lugnare natt, än i början var att förmoda. Om morgonen kunde jag svårligen öfvertyga värdinnan om hennes villfarelse och om sjukdomens naturliga orsaker så väl hos mig som hos barnet.

Kort derefter befann jag mig redan på den stora allmänna landsvägen vid Bottenvikens strand och tyckte mig då vara i sjelfva upplysningens land, långt borta ifrån den Lappska naiviteten och de Lappska fördomarne. Min resa gick långsamt, ty jag hvilade mig ofta. Vid ett sådant tillfälle blef jag ganska hårdt anfäktad af ställets hjertegoda och tjenstvilliga värdinna för det att, enligt hennes förmenande, trollpackor och hexmästare under fastlagstiden inträngt i hennes fårhus och klippt ullen ifrån fårens hjessor. Förlusten tyckte väl jag icke hafva varit stor.


då i öfrigt någon skada icke gjorts. Men gumman ansåg sin fårlycka" hafva blifvit derigenom förstörd och befarade att detta hexeri skulle medföra olycka med afseende äfven å hennes öfriga kreatur. Ovän har visserligen gjort detta, fortfor gumman och ville underrätta sig af mig om Lappska troll, som kunde omintetgöra det hotande onda, hvilket hon med egna krafter ej ansåg sig vara i stånd att afvärja. Hon är väl, sade hon, alltför gammal för att sjelf afhemta dem från deras aflägsna land, men om jag kunde anskaffa henne sådana, vore hon villig att betala mig hvad som helst. Efter många föreställningar afstod hon från sin afsigt att få öppna ödets bok och beslöt sig för att afbida följderna. Några år derefter, då jag åter träffade henne, var hon ytterst tillfredsställd öfver att ingen olycka drabbat hennes hus eller hennes ladugård, men erkände uppriktigt, att hon lefvat i den tro, att jag genom trollkonster, som jag skulle inhemtat i Lappmarken, afvisat det onda; ty hon stod fast vid, hvad hon hört af gammalt folk, att när påsktroll och hexmästare under fastan bedrifva ofog, sådant vore ett förebud till olycka och vantrefnad i ladugården, om man ej lyckades få reda på, hvarifrån det onda kommit, och genom i sådana saker förvärfvad kunskap afvisar det.

Till Påskhelgen anlände jag till Uleåborg. Några Nordmän, hvilka genom Utsjoki färdats till Torneå, hade der berättat om min sjukdom, och ryktet ville veta, då det kom till Uleåborg, att jag redan var död. Afmagrad, förändrad och affallén, som jag var, blef jag knappt igenkänd af mina här bosatte bröder. Den första aftonen förnöttes under samtal med anhöriga, vänner och Läkaren. Sjukdom och trötthet verkade, att mina berättelser om öknens folk snart voro slutförda. Den för mina öron alldeles ovana politiken blef talämnet. Greker, Nederländare och hela verldens folk fingo passera revy. Krig och örlig lågade dock på vederbörligt afstånd från oss. Handeln florerade och vår allmoges tillstånd hade förbättrats. Ännu samma afton applicerade Läkaren å mina vådor starkt dragande salvor. Dagen derpå framlemnades åt mig en hel låda med bref och paketer, dels öppnade, dels oöppnade. Af ovisshet, om jag mera var vid lif, hade man icke afsändt dem till Utsjoki. De voro från inoch utländska naturforskare och litteratörer. Sjukdomen fortfor att vara plågsam, och i mer än en månad måste jag än hålla sängen. Småningom begynte jag att gå uppe, och rörelse i den friska sommarluften tillstyrktes af Läkaren.


Efter det jag undergått en brunnskur och begynt taga varma salta bad tilltogo hälsan och krafterna till den grad, att jag vågade tänka på att återvända till min tjenstgöringsort. Resan företogs i så god tid, att blott några mil om dagen behöfde tillryggaläggas för att hinna fram till Jul. Till Sodankylä kyrka var godt slädföre. Efter behönig hvila der följdes jag af några bekanta till Siurumaa hemman, 1 1/i mil. Stället var trefligt och bördigt, men frostömt. Ute på gården emottogos vi af en gråhårsman med krus och artighet, som utvisade verldsvana. Han var vid vår ankomst klädd som allmogen på orten, men kort derefter uppträdde han i rynkad rock med förgyllda knappar. Detta klädesplagg var förfärdigadt i Stockholm under konung Adolf Fredriks regering på 1760-talet. Han frågade, om han fick kalla mig bror, emedan han varit skol- och akademiekamrat med min fader. Rent och dygdigt väsende kunde läsas i hans anlete, tal och uttalade bedömanden. Han var af allmogen aktad och ansedd, hade i ett hälft århundrade varit deras rådgifvare och fredsdomare samt var en mångkunnig man. Han talade icke utan sakkännedom i litteratur, ekonomi, historie och särdeles i naturvetenskap. Bland sina Lärare afgudade han Linné, värderade Rudbeck och Celsius. Den förstnämnde hade han afhört i två år, fört under hans privata och publika föreläsningar noggranna anteckningar, hvilka han ännu hade i behåll. Linnés handstil förekom på ett och annat ställe, der han rättat hvad af eleven blifvit orätt uppfattadt. Jag ville köpa af honom dessa anteckningar. — »Nej", svarade han, ,.jag vill behålla dem till åminnelse efter salig Herr Linnéus. De påminna mig om att jagvarit på vägen till Parnassen, men farit vilse i Lappmarkens öknar. För femton år sedan var här en stor hungersnöd. Häradshöfdingen E. erbjöd mig då för dessa anteckningar en tunna råg, men jag åt hellre bark och behöll mina anteckningar; de


skänka mig nöje i det de erinra om den fordna glada tiden." På ett ställe hade gubben antecknat: ,,År 1745 är jag född. Min far var Landsfiscal, vice Kronofogde och Kronolänsman i Sodankylä Nils Matlein. Ar 1758, den 25 September, inskrefs jag som Studerande i Åbo akademi. Efter att hafva studerat der två ar, conditionerade jag i hederliga hus, fortsatte mina studier i Uppsala och blef Kammarskrifvare i kongl. kammarcollegium i Stockholm". Jag måste för honom namngifva nuvarande Professorer i Åbo. Af dem kände han icke andra än von Hellens eller ,,Hellenius". Vi afhörde salig Linnéus länge tillsammans, men yngre var han än jag; så förändras tiderna, suckade gubben. Jag frågade honom, hvarföre han valt sin boningsort här. ,,Till min olycka", svarade han, ,,hade min fars kunder, några rika Lappar, varit mina dopfaddrar. De hade skänkt mig till faddergåfva några renar, hvilka efterhand förökat sig och slutligen utgjorde en stor hjord. Jag reste från Stockholm på permission i af sig t att hälsa på mina föräldrar och sälja mina renar, för att sålunda få accordsumma till en fogdetjenst. De utgjorde då flera hundrade. Men fattigdom var i landet och ingen köpte dem. Jag trodde att dessa kreatur jemte ett nybygge här uppe skulle skänka mig lugnare dagar än min extra ord. tjenst vid kammarcollegium. Allt gick väl i början, men frostar inträffade snart och mina renar dogo i en här då gängse rensjukdom. Då var jag redan gift med en qvinna från orten och det var för sent att återgå till mitt förra. I tjugu år lefde jag i fattigdom, men Herren har åter välsignat landet, och mina söner äro idoga arbetare. Kanske har Gud utsett mig att odla denna vildmark". Numera hade han åter kommit i välstånd och i huset fanns 30 kor, 4 hästar samt en mängd renar och får. Mitt besök smickrade så den gamle, att han följde mig till sin bror i Kelujärvi, 3/4 mils väg. Brödren hade i tiden varit Bränvinsfiskal vid ett kronobränneri, men var nu hemmansägare, ehuru mindre behållen, af orsak att han icke haft stor hjelp af sina barn. Han hade i nacken en stor utväxt, hvilken besvärade honom mycket. För denna åkomma hade han väl sökt hjelp hos Läkare, men ingen hade vågat sig på operationen. Sådan verkställdes slutligen af en qvack


salvare på landet och med lycklig utgång. Den aflägsnade svulsten säges hafva vägt 9 1/2 skålpund.

Härifrån upp till Kiurujärvi, 2 mil, hade resan kunnat göras på tre timmar med renar, som funnos till hands, men Fiskalen var beställsam och ville skjutsa mig med häst. De andre åkte med renar och kommo fram klockan 9 om afton. För oss gick färden långsammare. Oväder uppstod, vi förvillades på mossen och dröjde hela natten på vägen. Så illa blir man stundom betjent af en påtrugad, om ock välvillig tjenst.

Om jag icke medfört en säker thermometer, hade jag icke kunnat föreställa mig klimatets mildhet. Sällan sjönk thermometern under 15 å 16 grader Celsius, och likväl frös jag, så välklädd jag än var; men jag var ock ännu så svag, atfhvarje intagen förfriskning dref mig till svettning, ehuru jag i allmänhet hade en känsla af kyla i kroppen. Denna känsla kunde för en stund fördrifvas med varmt kaffe eller stark rörelse i renpulkan, men den uteblef icke länge, då jag kom i stillhet. Likväl tyckte jag, att aptiten var större än de föregående åren i mitt sunda tillstånd; och ehuru det alltid derförinnan varit mig vämjeligt att se Lapparne förtära uppsmält renfett, som de nyttja såsom sås till färskt renkött, smakade detta mig nu bra, och jag förtärde af sådana feta saker icke mindre än Lapparne, utan att må illa.

Utan vidare äfventyr framkom jag i god tid före Jul till Enare och afvaktade der allmogens ankomst. Embetsgöromålen föreföllo mig nu vida tyngre än förut. Hittills hade jag aldrig vetat af någon trötthet i kyrkan; nu deremot, då, som vanligt är andra dag Jul, nästan hela församlingen gick till Nattvarden, var jag nära att digna under förrättningen, och mot slutet blef det mig ogörligt att verkställa utdelningen, utan att hvila mig emellan hvar duk.

Ogynnsammare var resan emellan Enare och Utsjoki. Mycken snö hade fallit, resan gick trögt; i stället för vanliga två, måste tre nätter tillbringas på färden emellan kyrkorna. Väderleken var likväl mild. Högsta kölden var, och det endast en kort tid, 18° Cels. För öfrigt visade thermometern mestadels emellan 10 och


13 grader under fryspunkten. Men den, som aldrig företagit en fjellfärd, kan näppeligen göra sig ett begrepp om de besvärligheter, för hvilka man under en sådan vid snöyra är utsatt. Intet tecken till väg eller märken, som skulle vägleda den resande: man ser endast ett haf af snö och is, bildande åsar och dälder, hvilka kunde förliknas vid en af stormen upprörd sjö, der vågorna stelnat; stormen rasar och drifver snön såsom en rök. Renarne hvarken vilja eller orka framåt. Lappen gör sitt bästa i att skida eller vada förut, faller in i ojemnheter, hvilka, såsom det synes, bildas af isstaplar eller berg i olika skepnader och olika färg, en del hvita, andra isblåa och betäckta af hal snö. Under sådana förhållanden fortsattes resan från det vanliga nattlägret, Kassa-ednam, tidigt om morgonen, och efter mödosammaste arbete kommo vi, alla uttröttade, kort före midnatten till det efterlängtade målet för dagens resa, Mjerasjavre kåtan. Der togo vi nattläger; de som ej rymdes i kåtan, stadnade ute. I kåtan lågade en sakta eld på golfvet, men vinden genomträngde väggarne och den af värmen från vår brasa uppvärmda snön på taket förvandlade sig till vatten, rann igenom taket och fuktade vår enkla och kalla bädd, der vi om morgonen funno snödrifvor emellan väggen och våra ryggar. Likvisst voro vi glada öfver vår lyckliga ankomst dit; hvilan var angenäm, sömnen god, och när vi vaknade, voro väderleksförhållandena vida gynnsammare. Den af föregående dygnets mödor ansträngda kroppen skonades ej, utan resan fortsattes genast. Nedkomna från fjellet, anträffade vi der en af åren böjd gubbe, som med vandringsstaf i handen satt på en mossbelupen och isbetäckt hälla. Hans pels var hårlös och utsliten och han såg ut som om han väntade här sin sista stund, ty än återstodo för honom 4 ä 5 mil till Utsjoki. Han hette Aslak Paut, af Lapparne Laut Aslak kallad, d. v. s. Nämndeman Aslak. Han var i sitt 70:de år, hade fordom varit den rikaste renlappe i Utsjoki och ortens mest ansedda Nämndeman. Dels genom särdeles frikostighet, dels genom missöden, som drabbat hans renhjord, hade han råkat i yttersta fattigdom. Han hade två söner i Norrige, hvilka der genom fiskeri kommit sig till välstånd. De hade inbjudit gubben till sig, för att hos


dem njuta kost och vård. Nu fick gubben af oss fri resa till Utsjoki, der den ena af sönerna var honom till mötes och med glädje förde honom till sitt hem.

Ehuru icke till min hälsa återställd, var jag dock glad att åter befinna mig hemma, om ock i ett land, der jag nu var omgifven af en himmel utan sol och en jord utan skog och grönska. Jag hade inträdt i naturens stora sorgehus, der endast några foglar och vilda djur qvarstadnat och, då de af mig icke oroades, nalkades mina bopålar; der intet träd gaf skydd, ingen källa vatten. Väl är knappast någon trakt rikare på springkällor än de Lappska ijellen. Men då vattnet under den kalla årstiden ifrån jordens gömmor flyter till jordytan, förvandlas det till is, hvarföre man äfven på en god springkälla om vintern finner endast stör-re och mindre isberg. Vattnet bereder sig väl ofta nya öppningar under snön, men äfven dessa tillfrysa i sin tur.

Sjukdomar voro äfven bland Lapparne i år mera gängse än vanligt. Fiskfänget hade varit dåligt, på vildt var brist och renarna vantrifdes samt ledo förföljelse af vargen, ty vintern var så stormig att Lapparnes tält ofta skadades af starka vindstötar, och i sådan väderlek kan renhjorden icke väl skyddas för detta ortens farligaste odjur, utan de förskingrade renarna blifva ofta dess rof. Dylika landsplågor sades härröra af menniskors elakhet och Guds godhet, som derigenom ville locka sitt folk på bättringens väg; ty ,,Gud ej förskjuter, Han pröfvar blott", var det allmänna valspråket. Dessa och dylika berättelser utgjorde ämnen för dagen. Men smärtsammare än allt detta voro för mig de underrättelser, som åtskilliga Lappar och Qväner från Vest-Finmarken medförde. De saknade Prest på egna trakter och hade inträffat här för att fira Nyårshelgen och för att deltaga i den Finska och Lappska Grudstjensten samt begagna salighetsmedlen. De meddelade mig, att min välgörare och vän, Prosten Jordan, hvilken sistlidne vinter räddade mig ifrån mitt elände, hade afiidit. Han, med sin sällsynt höga bildning och sina ovanliga egenskaper, kunde icke uthärda Finnmarkens mörker och dermed förenade lefnadssätt. Han hade redan i några år då och då, och kanske redan före sin flyttning till Finnmarken, varit an


gripen af djup melancholi. Söndagen före första Advent hade posten om morgonen medfört för honom obehagliga nyheter, och efter förrättad Gudstjenst befanns han hafva omkommit i Storvandet, ett nära hans prestgård befintligt vattenfall, hvilket han ofta under lifstiden prisade för dess skönhet och dess kristallklara vatten, och som i hans ensamhet i detta hårda klimat utgjorde ett dagligt föremål för hans promenader. Hans kläder voro med omsorg lagda på en sten, och afklädt upptogs hans lik än samma dag från denna farliga Charybdis af de sina, med tillhjelp af de skriftbarn, hvilka han just nu skulle bereda till den heliga Nattvarden. Så slutade denne store talare, den moderna och klassiska litteraturens samt philologiens snillrika dyrkare, sina dagar, till stor sorg för Norrige och särdeles för det Norska presterskapet, som af honom väntade en aktad Biskop och som de redan ansågo för och kallade Norges heder. Han hade kanske ock varit lämpligare att bekläda en biskopsstol än att tjena som pastor i Finnmarken. Han bebodde väl Finnmarkens härligaste fläck, Alten Talvig, men det hörde till hans som andra Presters i Finnmarken öde, att nödgas betjena flera kyrkor, och under det sista året af sin lefnad hade det ålegat honom att hafva vårdnad äfven om Ost-Finnmarkens församlingar med sina sju kyrkor. Dertill var hans physik för svag, och han torde just detta år ådragit sig flera förkylningar. Vid sin död lemnade han efter sig fem barn och enka i det tillstånd, att hon några veckor derefter blef mor för det sjette. Deras sammanlefnad skall hafva varit lyckligt. Han var den andra Presten i Vest-Finnmarken, som sedan min ankomst till Utsjoki blef ett offer för klimatets hårdhet. Derförinnan hade Pastor Daa, under en febersjukdom, stelnat af köld. Professor Zetterstedt yttrar i sin resebeskrifning om Jordan, bland annat: ,,Latin, Tyska och Franska talte han som sitt modersmål. Ej hade han varit många år i Finnmarken, men hade gjort bra stora framsteg i sina åhörares språk, Finskan och Lappskan".

Må hans stoft; hvila i frid!



Sjette året.
1825.

JJet sekellånga året 1824 hade gått till ända. En sömnlös nyårsnatt hade ledt mina betraktelser från det förflutna till det ingående året. Samlingen Nyårsdagen och derpå följande Söndag var en af de största, emedan ingen Prest fanns i Finnmarken. Redan den 3 Januari före middagen skingrades folket. Endast den gamle Laiti stadnade qvar hos mig, och vi sysselsatte oss med Lappska språket. Den 6 Januari var ingen egentlig samling, blott några personer inträffade, hvarföre Gudstjenst med dessa få förrättades å prestgården med sång och bön. De afreste samma dag och med dem äfven Laiti.

Vintern var den blidaste af alla vintrar jag öfvervarat i Utsjoki, men stormig och ostadig. Medeltemperaturen var för Januari—7,ie, Februari — 10,02, Mars — 6,38 och April—1,47° Celsius. I Januari månad var nästan ingen hel dag samma väderlek beståndande, och icke stort jemnare var den i Februari. Den 10 Januari uppstod middagstiden ifrån S. en mycket stark storm, som väl var jemn, men dock gjorde någon skada på deå backen invid prestgården belägna kyrkostugorna. Stormen saktade af mot natten, men midnattstiden uppstod ett ännu förfärligare oväder från NW. Det medförde snö, orkaner och väderhvirflar; luften dallrade, i bergen dånade det, husen brakade och jag tyckte att taket på mitt boningshus lyftes upp och nedföll


åter på sin plats. Detta var dock endast inbillning; ty efter stormen befanns det vara oskadadt. Ovädret rasade på många ställen med sådan häftighet, att resande, som färdades i fjelltrakterna, icke kunde afspänna sina renar, utan lemnade dem med sina ahkior för vind och storm och sökte skydd bakom stenar och klippor, i bergskrefvor och branter, der de i ett nu öfvertäcktes af snö. De Lapptält, hvilka voro uppslagna på öppna fjelltrakter, vräktes omkull och bortfördes af stormen eller begrofvos under snön. Kläder och victualier, hvilka förvarades på kråkor — så kallas af Lapparne ett slags lafvar, uppförda vid deras kojor, så högt från marken, att hundarna ej' åtkomma de på dem förvarade födoämnen och skinnplagg — gingo antingen helt och hållet förlorade eller blefvo åtminstone tillsvidare oåtkomliga. Renarne, lemnade af vallhjonen för sig sjelfva, skingrades kring nejderna. Taken på flera timmerhus vid elfstränderna och på kyrkobacken blefvo ganska illa medfarna. Till och med kyrkan och uthusen å prestgården, hvilka dock voro solidare byggda än Fiskarlapparnes stugor, togo skada af orkanen, och min bostad låg formligen inbäddad i snö ända till takröstet. Snön utgjorde nu ett förträffligt skyddsvärn för fönstren, hvilka eljest troligen af vinden inslagits, såsom ett par gånger skall hafva inträffat under mina företrädares tid, hvarföre man i stället för förut begagnade stora rutor hade insatt små. Om morgonen var utanför förstugudörren en 4 1/2 aln djup snövall, som stängde utgången för mig, ehuru dörren var att öppnas inåt. Hos mig uppehöll sig för tillfället såsom gäst en före detta Köpman Balk, en man af jättestorlek och ehuru redan emellan 50 och 60 år, stark som en Herkules. Han ansåg saken som ett lekverk. ,,Jag har", sade han, ,,i mera än 30 år bott i Finnmarken och är van vid sådana småsaker". I hast fattade han tag i en väldig jernspade, som fanns till hands, och begynte dermed undanskaffa snön. Liksom ett }o*väder flög den ännu porösa snön undan för den väldige Nordmannens jättearmar, och innan kort hade han åstadkommit en öppning, genom hvilken han, svettig och något andfådd, kastade spaden åt min dräng och bad honom ,,sörge for Besten". rSådana drifvor", sade han, ,,äro om vintrarne icke


sällsynta i Tanamynnet, Omgång och Hopseidetu, der lian bott under största delen af sin trettonåriga vistelse i Finnmarken*). Flera Lappkåtor blefvo insnöade. Hos en i min närhet uppåt elfven bosatt fattig Fiskarlappe, Anders Clementsson Lille, blefvo fyra barn sålunda instängda för 21/2 dygn, emedan här, såsom alltid i Lappkåtorna, dörren var att öppnas utåt och snömassan utanför tryckte på. Föräldrarna voro resta till Varanger för att derifrån förskaffa sig lifsfornödenheter, och de knappa matförråder, som lemnats åt de i hemmet qvarblifna barnen, voro beräknade att räcka till den för föräldrarnes återkomst utsatta dagen. Men föräldrarne blefvo af ovädret hindrade att på bestämd tid återvända. En omtänksam Lapper John Josephsson Klockar, hvilken hade sig bekant föräldrarne» resa till Varanger, passerade kort efter stormen Utsjoki elfdalen med sin raid, kommande hem från fjellbygden. Han hade ymniga matförråder och gjorde en liten omväg för att besöka Lilles kåta och efterse, huru de hemmavarande barnen redt sig under ovädret, och bibringa dem all möjlig hjelp, om de än stodo att hjelpas. Vid hans ankomst till stället syntes ingen kåta; endast ett stort snöberg var på den plats, der kåtan stått. Han beg}Tnte att undersöka snömassan, fann kåtan på sin plats och kunde ifrån takhålet meddela sig med barnen, som redan i närmare par dygn varit utan eld och mat. Han beredde dem utgång ifrån kåtan samt försedde dem med ved och mat. De platser, hvilka hade höga berg eller fjell åt nordvest, ledo mest, ty der gjorde den från fjellen nedstörtande så kallade rossvinden än större nederlag. Detta oväder sträckte sig äfven öfver hela Finnmarken. Man hörde klagolåt ifrån Alten, Porsanger och Laxefjorden, och ingen kunde påminna sig så starka orkaner och så >häftig storm.

Ovädret stadnade och de, som varit på längre Julresory

*) Af bebodda orter i Finnmarken anses Omgång, Sverholt, Hopseidet och Kjelvig vara mest utsatta för stormar och orkaner. Man vet att dessa orter fordom äfven om vintrarne varit bebodda; men äro nu till vintrarne, och det af goda skäl, ödelemnade. Men somrarna igenom ära fiskarbåtar och Ryska lodjor i stor mängd der att anträffas.


kunde återvända, hvarigenom vägen åter uppkördes jemväl i Utsjoki. Äfven Herr Balk afreste, då det närmade sig mot slutet af månaden. Sedan jag, efter hans afresa, på någon vecka icke träffat menniskor, kände jag behof af sällskap. Jag företog derföre en spatserfärd till den närmaste Fiskarlappen, hvilken bodde vid Utsjoki elfsmynnet, ej fullt en mil ifrån prestgården. Vägen var nyss uppkörd af den Norska posten, som här passerat den föregående natten. Väderleken var mild, och middagstiden visade sig solen. Jag var på halfva vägen till Hellanders stuga, dit jag sträfvade, då jag hörde något skrammel, troende mig möta menniskor; men till min stora förvåning var det en varg, som lunkade emot mig på den jemna vägen eller rättare i det släta spåret efter ahkior. Han hade fastnat i en räfsax, som han med temmelig lätthet drog efter sig, men syntes likväl hysa föga hopp om att kunna tappert försvara sig, ännu mindre hade han mod att anfalla mig. Knappt hade jag bemärkt detta förhållande, innan jag såg en Lappe, svettig, uppbragt och andfådd, springa efter vargen, som sålunda kom emellan tvänne fiender och hade ingen annan utväg, än att hoppa i den djupa snön på sidan om vägen, der Lappen snart upphann honom. Han gaf sig icke tid att använda sin väldiga knif — en sådan hänger alltid vid hvarje Lappes sida — utan gaf den med sin staf slag på slag, tills besten låg utsträckt på marken, och medan vilddjuret redan låg död på drifvan, utöste han ännu öfver det föraktliga smädeord, såsom kumpe, koranas, fastes navte m. m. (d. v. s. varg, hiskelig, fula djur). Uti sin ifver och sitt raseri hade han icke ens märkt min närvaro, innan han något lugnat sig. Utgången om morgon vid dagningen, hemkom jag icke ifrån min visit, förrän sent om qvällen. Efter par dagars hemmavaro kom Samuel Mattsson Laiti för att hälsa på mig och tillika föreslå att JRenlappen Pehr Larsson, Läras Pierra kallad, vid nästa möte skulle förordnas till Kyrkones Sexman eller, som det på hans språk hette, Girko olmaj. Man ansåg honom äga goda egenskaper dertill. Han var boksynt, flitig läsare af Guds ord, känd för christelig vandel m. m. Sedan Samuel Mattston uträttat sitt ärende och hvilat sig något, ville han återvända, men stadnade på min begäran qvar, för att


vara mig behjelplig vid studium af Lappska språket, hvari jag redan tidigare haft mycken nytta af honom. Tidigt följande morgon, då vi skulle börja vårt arbete, ville han nödvändigt berätta mig en dröm, som han haft föregående natt. Han hade drömt, att Köpman Esbensen från Vadsö inträffat hos mig och ställt på mitt bord en större hög guld- och silfvermynt. Herr Esbensen var en man med mer än vanliga kapitaler, och Laiti, som alltid var en välkommen gäst i mitt hus, fägnade sig icke litet öfver sin dröm, som han säkert trodde gå i fullbordan. Det dröjde icke många dagar, förrän Samuel en natt inträdde i mitt sofrum, sömnig liksom jag, men innerligen förnöjd, och yttrade: ,,nu är Esbensen här, ehuru Ni skrattat åt min dröm". Det var vid pass klockan 12 om natten, som Esbensen inträffade, utanför min boning. Han ledde sin ren intill fönstret af det rum, der mitt husfolk låg, och ringde på klockan, som hängde på renens hals, hvaraf folket vaknade, och Samuel var ej sen att underrätta mig om Esbensens ankomst. Under det jag klädde mig, såg jag denne ifrån mitt fönster i det klara månskenet och uppmanade Samuel att bjuda honom stiga in, men Samuel svarade, att den resande sagt sig vilja dröja dermed tills jag vaknade och hade tändt ljus. Den tiden voro fosforstickorna ännu icke kända, och knappt hann Samuel blåsa upp eld, förrän jag var klädd och Esbensen inträdde.

Esbensen hade en son, hvilken redan länge varit förlofvad med en ,,Jungfru" *) Klaag från Vadsö och utöfver ett år väntat på Prest, för att blifva vigd. Redan om hösten 1823 hade Ost-Finnmarkens enda Prest, Prosten Deinboll, rest till det Norska stortinget såsom Representant från Finnmarken. De unga älskande hade väl om vintern 1824 varit i tillfälle att af Prosten Jordan ifrån Alten Talvig låta sammanviga sig, då Jordan på sin Biskops befallning genomreste Ost-Finnmarken, för att betjena folket med presterliga förrättningar, och derunder uppehållit sig hela åtta dagar på Vadsö; men man väntade Prosten Deinboll

*) Så benämnas alla ogifta hederliga damer i Norrige, som ej äro Fröknar.


hem i Juni med först afseglande fartyg, och begges föräldrar önskade att han, framför alla andra, med kyrkans band skulle förena deras barn, emedan han länge varit föräldrarnes vän samt de ungas skriftfader och lärare. Detta hopp gick ej i fullbordan. Prosten Deinboll hade, efter slutadt storting, utverkat sig tilllåtelse att besöka sin födelseort i Dannmark, och förrän han från denna resa återvände, hade han vunnit befordran till ett pastorat i Södra Norrige och återkom icke vidare till Finnmarken. Efter det Prosten Jordan i Alten Talvig aflidit, slocknade således för dem allt hopp att denna vinter få Prest till Ost-Finnmarken.

Ändamålet med Herr Esbensens resa var i sjelfva verket att söka förmå mig att komma till Vadsö för att verkställa nämnda vigsel. Det Jultiden utlysta Februarimötet i Enare inträffade emedlertid snart, och jag förklarade honom, att jag af den anledning icke nu kunde åtfölja honom. ,,Jag vet det", sade Herr E., ,,att Herr Pastorn snart reser till ,,Indjager", derföre ville jag skynda mig, att före deras afresa träffa dem hemma". Då det nu således fick bero af mig, att utsätta bröllopstermin, kunde eller ville jag så mycket mindre undandraga mig att betjena detta herrskap, som jag af dem ofta rönt tjenstvillighet och vänskap. Jag lofvade infinna mig, och dagen för bröllopet bestämdes, hvarefter Esbensen afreste. Kyndelsmessomötet var talrikt besökt och bland de besökande äfven en mängd Qväner och Lappar ifrån Norska sidan. Måndagsmorgonen den 7 Februari lofvade en härlig dag. Februari månads härliga morgonsols härold, en rodnad, som föregår den uppstigande solen, tittade in genom mitt fönster. Jag ville så mycket mindre förneka mig nöjet att njuta af den friska luften, som jag de två föregående dagarne, då jag var sysselsatt med allmogen, ej varit ute och nu hade att emotse det första angenäma solsken under året. Hvad östern lofvat, inträffade. Solen uppsteg härlig och skön. Vid min återkomst erfor jag att menigheten ännu icke afrest, emedan Högman i dag, enligt hvad jag nu erfor, skulle bära upp ,,värro" (skatten). Under hela tiden jag varit i Utsjoki, hade ingen Kronofogde besökt orten. Högman hade nu, efter Norsk metod, sjelf


på kyrkovallen utlyst uppbördstermin och bestämt uppbörden till i dag. Ehuru jag var fri for allt hvad utlagor hette, beslöt jag inig dock för att gå till uppbördsstället, Högmans kyrkostuga, emedan jag var intresserad af att åse denna vigtiga förrättning. Högmans stuga var ytterst liten, hvarföre gubben utanför densamma inrättat åt sig ett slags bord, vid hvilket han satt på en pall med väggen till ryggstöd. Omgifven af hela Lappallmogen, satt han här med stora, i breda messingsbeslag infattade brillor fastade på näsan och klädd, icke som vanligt i renskinnspels, utan i blå syrtut, jemte det den af Fogden underskrifil» uppbördslängden låg på bordet, hvilket allt gaf förrättningen en viss yttre ståt. Han undersökte noga prägeln å mynten. Minen var vigtig och åtbörderna allvarsamma; men framlemnade någon en hel Specie R:dr, blef blicken blidare. Penningeberäkningen är här den Norska, eller rättare Dansk Courant. Det minsta belopp, någon betalte, var en Ort eller 24 skilling Courant, som motsvarar 8 skilling Svensk Specie. Vår gamla bekanta, John Johnsson Wasse eller Halfdaler-John, var taxerad till 48 skilling eller half Daler. Då han trädde fram och frågade, huru mycket han skulle betala, var det slut med uppbördsmannens allvarsamhet. ,,Nog vet du väl det", sade han leende. ,,OHo Dala päle don kalkak makset" (hela halfdaler skall du betala). Då Lapparne märkte, att sjelfva Kronans uppbördsman smålog, begynte äfven de att skalkas. Somliga ropade, att halfdaler var för litet för John, andra att det var för mycket, och somliga, att det så bör vara*). Under denna munterhet kullstjelptes uppbördsbordet, som var försedt endast med en fot. Snön var likväl så hårdt tilltrampad, att allt, som föll ned, med lätthet kunde uppsamlas, såväl penningar som papper m. m. Klockan 11 f. m. var uppbörden slutad, och samma dag afsändes uppbördslängderna med extra post till Kronofogden, hvilken bodde i Torneå, jemte qvittence till Kronofogden

*) Lapparne i Utsjoki äro berättigade att sjelfva bestämma, huru mycket en och livar skall betala af kronoskatten, som för hela församlingen är fastställd till ett fixt belopp. Dervid för uppbördsmannen protokollet. Grunden för fördelningen är en och livars förmögenhet och fångst under uret.

att Länsman af honom uppburit sitt qvartal, hvars belopp uppbörden ungefär lärer hafva motsvarat. Jag frågade Länsman, om han h vart år här på marknadsplatsen förrättat Kronans uppbörd^ ,,Icke sedan några år", var svaret, ,,utan de hafva betalt mig i sina hem, då jag besökt dem, och då och då enskildt på marknadsstället, merendels med pelterier; men i år ville jag gifva förrättningen, för de många utlänningarnes skull, större anseende och vigt" *).

Återkommen från Enare, hade jag, efter hållet möte i Utsjoki, i närmare åtta dagar pröfvat ensamhetens dysterhet, då en eftermiddag den vackra Mattsmesso solen lockade mig ut på en längre promenad, som gjorde mig så trött, att jag hoppades på bättre sömn än de sednaste nätterna. Jag skulle just begynna med min torftiga aftonmåltid, då en Lappe, liknande den, hvilken uppstår ur en mjuk snödrifva, beklädd med renskinn öfver hela kroppen, utom ögon, näsa och mun, men hel och hållen öfverhöljd af snö, inträdde i mitt rum med hälsning från Köpman S. ifrån Tromsö och anhållan ,,om herberge öfver natten i detta fula väder". Hvar är Köpman? frågade jag. ,,Ute på backen", blef svaret. Nyss hade ett häftigt oväder uppstått, som likväl redan några minuter tidigare lärer rasat på fjellet: och det förundrade mig så mycket mera, att den obekanta icke genast inträdde, utan efter en nyss öfverstånden fyra mils fjellfärd iakttog onyttiga ceremonier. Jag gick med mitt ljus ut i förstugan. Ljuset slocknade, och på trappan mötte mig den stormande vinden jemte den resande i snöyran. Vi inträdde åter i förstugan ; men fremlingen lät icke förmå sig att stiga in i min låga boning, förrän han lemnat hela sin Lappska kostym jemte dess snöhölje derute. Slutligen sutto vi i ro mot hvarandra, och med god aptit delade han min tarfliga anrättning. Stormen tycktes tilltaga mer och mer; dån och sus hördes derute, och min gäst fägnade sig högeligen att vara under varmt tak. Han berättade,

*) Öfver resan till och vistelsen på Vadsö är under rubriken ,,Anteckningar under en utflykt till Norrige" följande beskrifning (till och med sid. 195) införd i Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning 1856,


— 178 —

att just när han ifrån fjellet nedsteg till Utsjoki elfdalen bergen börjat dåna och snöyran flyta. Hade han rest ut några minuter sednare eller dröjt några minuter längre på fjellet, hade hans nattqvarter blifvit der under bar himmel.

På lika sätt, fortfor han, hade hans fader, hvilken under 1789 års krig varit kommenderad att som Läkare tjenstgöra å Vardöhus fästning, blifvit af en Prestfru här emottagen. Hennes man, Kyrkoherden Sund, var för tillfället rest till Enare. Äfven fadren hade utfrusen, efter en svår resa öfver samma Jeskadam fjell, stadnat på gården eller rättare på den skoglösa backen utanför boningsrummet och skickat sin skjutskarl in med förfrågan, om han som fiendtlig undersåte vågade utan äfventyr för sig och huset komma in för att värma sig. Då hade Prestfrun genast trädt ut på trappan samt tillropat den resande: ,,Kom in, obekante! Konungarne må slåss och kriga, vi skola här uppe lefva som vänner".

Fjellet Jeskadam, ehuru det, der det öfverfares, icke är af de högsta Lappska fjellen, är dock bland de äf ventyr ligare. Det är fyra mil bredt och utgör en sammanhängande fjellsträcka ända till Peldoivi inom Enare socken. Parallelt med detsamma på andra sidan om Tana elf ligga Raste- och Keinokaise fjellen. Här är ofta storm och oväder, medan det är lugnt i dalar och dälder, och, hvad värst är, vindarne äro här föränderliga och förvilla den resande ifrån rätta kursen. En gång hände det, då jag kom från en sjukbesöksfärd till Outakoski, att vi, som under hela resan ända till halfva fjellet icke sett något slädspår, plötsligt kommo in på en nyss uppkörd väg. Vi fägnade oss deröfyer, tills min förkörare märkte, att det var vårt eget spår. Vinden hade nämligen vändt sig, och vi, som rättade kosan efter den, hade åkt i en cirkel i par timmars tid, tills vi återkommo till vårt eget spår. Till all lycka klarnade himmeln, och vi

kommo samma dag till hemmet.

Som Lapparne äro nyfikna, så ville äfven Kyrkovärden, den gamle Samuel, tala något med den resande. Han kunde tala något Norska, blandadt med Svenska. Det första han frågade, var: ,,i hvilka angelägenheter agter Herr S ... . reise till Vadsö denna årstiden ända fra Tromsö, en vei af mera än 50 Norska mil?"


S. svarade Samuel ganska kort, att ,,han ikke agtede at beskrive sine angelägenheder for nogen, men havde han ikke for at roe sig foretagit denne besvserlige og kostbare Reise". Jag ville så mycket mindre visa mig nyfiken rörande afsigten med Herr

S:s resa, som jag sjelf var så godt som resfärdig till samma ort och ställe för att bivista ett utsatt bröllop. Herr S. var mycket angelägen att vänta på mig och önskade ,,som fremmed" på orten få göra ressällskap. Redan i Tromsö ryser man för vinterfärden till Finnmarken. Hans förslag antog jag gerna, helst han tycktes vara rådig och rask, munter och treflig, samt i många saker verserad.

Mina skjutsrenar voro beställda till följande dag från en åtta mil aflägsen renby, ehuru de ej anlände, förrän på eftermiddagen, och resan derföre måste uppskjutas till den derpå följande dagen. Den företogs då om morgonen så tidigt, att vi första dagen i god tid framkommo till Polmak, den till Utsjoki närmaste Norska köpingen, der dock för närvarande inga handelsvaror funnos eller på flera år funnits. Köpingens gamla Köpman, Herr Kolderup, tillhviskade mig i förtroende, att S. vore förvist på ett hälft år till Ost-Finnmarken, och liksom öfverlemnade till mitt besinnande, huruvida det anstod mig att resa i sällskap med honom. Åtminstone visste jag nu, menade han, behandla den förviste som sådan vid min ankomst till ort och ställe, der Fogeden bodde. S. hade sin förkörare, och jag hade min, och vi önskade båda lika gerna göra resan tillsammans, emedan det för oss hvardera var vida säkrare att på dessa äfventyrliga färder vara försedda med två Lappmän. Han förnärmade mig icke på minsta vis, utan var tvärtom vid nattqvarteren och på betesställena så treflig, att jag icke ville förlora hans sällskap; och ännu mindre hade Lapparne, som skjutsade oss, velat umbära den ömsesidiga hjälpen de hade af hvarandra.

Vi reste ifrån Polmak vid dagningen. Väderleken var mild, men luften oklar. Vi betade första gången våra renar på Varangerfjellet, och det i flera timmar, emedan det var det sista ställe, der renmossa i någorlunda ymnighet fanns, hvarföre vi

mera sent på aftonen anlände till Varangerbotten, derifrån vi påföljande dagen reste ut ytterst bittida, i hopp att samma dag hinna fram till Vadsö. Så skedde ock. Det var tredje resdagen, högst obetydligt skymt, då vi en klar vinterafton, medan en härlig aftonrodnad redan glänste öfver byn, med våra renar åkte utför den närmaste höjden, der byns ungdom och medelålders folk roade sig med att skurra backe. Här ränndes på skidor, i kälkor och i pulkor, under det många äldre förnöjdt åskådade de ungas raska öfningar. Här fingo vi en betydlig tillökning i vårt sällskap. På Vadsö finnas inga dragare; renar kunna i brist på renmossa der icke underhållas, ej heller ser man der, som på östra sidan, hundar förespända, ja, till och med sällan oxar. Bland köpingens ungdom väckte det derföre särdeles nöje, att se en karavan renar. Isynnerhet bidrog det till ökande af deras nyfikenhet, att de funno de resande vara ståndspersoner, uppassade af tvänne Lappar. ,,Hvem reiser?" ropades. ,,Otsjoga Paappa11 (Utsjoki Presten), svarade Lappen med lika hög stämma, så att det hördes af alla. Af folkets ropande och stojande blefvo våra renar uppskrämda — den ena hoppade åt ett och en annan åt annat håll — hvarföre snart några Norrmän togo rentömmarna ur våra händer, så att hvarje ren hade sin ledare. Vi voro snart vid de närmaste fiskarkojorna, ur hvilka folket framkom som skuggor, samt ökade vårt redan stora och muntra sällskap. I allas åtbörder kunde man läsa nyfikenhet och artighet, tjenstvillighet och godhet. Sittande i våra pulkor, fördes vi liksom i procession under folkets glam, barnens skrik och hundars tjut genom byn, till köpmansgården, der bröllopsstället var och der man straxt med handgevär och kanoner förkunnade, att resande anländt till köpingen. På gården, hvars byggnader utgjorde ett trädslott bland de hundrade kojorna, var värden mig till mötes. Jag presenterade för honom min reskamrat, Herr S. ifrån Tromsö. Han kände honom både till namn och ärende. Då han anvisat mig det rum, der jag skulle stiga in, höll sig S. fast vid min renskinnspels och bad, att han för all del skulle få följa in med mig. Då sade jag högt: vi skola icke uppehålla vår värd länge

här ute i kölden, utan stiga in. Ja, herrarne äro goda, sade värden. Så kom äfven S. med all heder under tak.

Jag hade förr gjort min toilett än den förviste och var redan färdig att följa kallelsen till thébordet, då han åter föll i bön, att jag icke skulle lemna honom, utan taga honom med, då jag gick att hälsa på damerna. På hans enträgna begäran blef han äfven af mig presenterad för värdinnan, hos hvilken alla ortens fruntimmer redan voro samlade. Många skulle man på en annan ort ej ansett dem vara, men här utgjorde de ett trefligt sällskap och bestodo af en i Köpenhamn född och uppfostrad värdinna, bruden, den blifvande svärdottren, en egen gift dotter, Fogeds fru och några ogifta flickor, af hvilka en trakterade ett väl stämdt fortepiano. S. emottogs af värdinnan vänligt och bemöttes så äfven af samtliga damerna. Inga hviskningar och sneglingar, sådana de ofta på små orter äro vanliga, märktes i den lilla kretsen, utan fick S. sin plats vid thébordet liksom alla andra, och värdinnan försummade icke att vända sin uppmärksamhet till S. likaså väl som till alla öfriga. Så snart thébordet var afserveradt och en af de för morgondagen utsedda brudtärnorna satte sig till fortepianot och spelte upp en polonäs, engagerade Foged vår goda värdinna, och jag, såsom tillstädeskommen förrättningsman, tillsades att ,,Landets Skik og Brug fordrer", att jag skulle promenera med bruden. Polonäsen fortsattes tills, som det hette, ,,Damerna byttes om", d. v. s. tills man gjort en

tur med hvarje dam. Aftonvarden serverades. Jag märkte denna afton intet annat, än att S:s effekter blifvit affiyttade ifrån mitt rum. Hvar han logerade, det frågade jag icke.

Men tidigt följande morgon gjorde Foged visit hos mig, och bland hans första frågor var: ,,ved Herr Pastoren, med hvem De reist?" MMed Köpman S. ifrån Tromsö", svarade jag. ,,Men i hvad afsigt är S. hitkommen?" Jag berättade honom, hvad jag i saken hört af Kolderup i Polmak; men under sådana färder som dessa ansåg jag det icke hindra umgänget på snöfjellen, om S. reste i hvilka ärenden som helst. Han var intressant och hygglig; största nytta hade våra förkörare af hvarandra, och utom deras sammanlagda bemödanden hade jag icke varit här i går. Så är det, sade


— 182 —

Foged; men eljest är han hitkommen, för att undergå straff. Såsom en man af stånd och dessutom bofast husegare i Tromsö stad samt välbehållen och rik, har man tillåtit honom att på sitt hedersord och till lättnad för det allmänna på egen bekostnad inställa sig här på bestämd tid. För införsel af förbjudna varor är han, utom honom ålagda betydliga penningemulter (böter), förvist hit till Finnmarken på sex månader, och ,,jeg er anbefaled att inden otte Dage indsaette ham i Tjeneste, om ikke han dessforinden forskaffer sig Pläds som en Tjener". Jag uraktlåt icke att följa ortens etikett, utan besvarade visiten straxt efter Fogeds bortgång. Här fann jag S., icke mera klädd en seigneur, utan i en båtsmansjacka af groft fris, sittande vid dörren i Fogeds embetsrum, medan Foged omhänderhade några bref och. hans förpassning m. m.

På orten funnos, som vanligt är, flera damer än kavaljerer, och jag vet icke om det var med eller utan Fogeds tillåtelse värden inviterat S. till bröllopet; men det märkte jag, att han hos de unga var mycket välkommen, sedan dansen tagit sin början, och med andra dansen innehade han alltid premierplats, såsom öfriga närvarande öfverlägsen i konsten och kännare af hvarjehanda nya turer. In summa, han gjorde sig af fruntimren, så äldre som yngre, mycket omtyckt, och hade han icke varit gift, hade han troligen icke haft svårt att här fira sitt eget bröllop. Om damerna lagt sig ut för honom eller Foged sjelf fattat tycke och medömkan för honom, vet jag icke; men redan andra bröllopsdagen såg jag honom arbeta på Fogeds kontor samt behandlas som vän i huset. Och sålunda hade han som kontorist hos Foged efter sex månaders vistelse på Vadsö utstått ett straff, ifrån hvilket han gerna velat lösa sig, som det sades, ,,for mange Penge". Ty de, som undergå förvisningsstraff i Finnmarken, kunna anställas som fiskardrängar, men kunna ock, genom Fogeds mensklighet i lagarnes tillämpning, välja sig sådana tjenster, till hvilka de äro skickliga och lämpliga. Hade likväl S. icke fått en kontorsplats, hade han blifvit tvungen att tjena som fiskaredräng hos någon skattbetalande inbyggare i Finnmarken, vare sig Norrman, Qvän eller Lappe, dock mot lön och kost. — Sedan


— 183 —

vigningsakten, vid hvilken Foged var marskalk, så högtidligt som möjligt försiggått, märktes tydligt, att vinet var godt, punschen smaklig, musiken ordinär, dansen liflig och bruden intagande. Äfven i öfrigt förgick bröllopstiden ganska muntert och trefligt; likväl så att man i Finnmarken gör större affär af goda dryckesvaror och gladt och muntert lif, än af öfverflödig mat. Det var det rikaste hus i orten och tillika ganska gästfritt; men aldrig såg man flera än två rätter, alltid väl lagad mat på bordet.

Klockan vid pass nie under en danspaus tog Foged sin uniformshatt och satte värjan vid sidan, för att aflägsna sig från det trefiiga sällskapet. Jag trodde att någon uppståndelse bland den samlade folkhopen der utanför var å färde och frågade, hvad detta betydde. Jag måste npaa et oieblik" ut i tjenstegöromål, blef svaret. Hela byns folk, bestående af närmare hundrade hushåll, hade samlat sig kring bröllopshuset och flera rader af hufvuden syntes utanför hvarje fönster. I landet äger en tjensteman icke gehör utan uniform; men visar han sig i den, tystnar det värsta uppträde på ögonblicket. Jag trodde nu, att något buller eller dylikt uppstått bland folket, och att Fogden ämnade gå ut att stilla uppträdet, samt frågade, om något farligt var å färde V »Nej", svarade han, ,,jag har en fånge och vill gå att se, huru det står till med honom". Intresserad att känna ortens fångvård, följde jag med. Fånghuset var icke heller långt ifrån bröllopsgården. En okänd mansperson hade för några månader sedan blifvit gripen i districtet, och genom correspondens med rAmtet", ortens Guvernör eller Amtman, hade Fogden blifvit underrättad, att den häktade var misstänkt att vara en stor brottsling från ,,Sör" eller södra Norrige, Den ordning och snygghet, som rådde i fånghuset, var förträfflig. Rummet var bättre och varmare, än de flesta skattbetalande Norrmän i Vadsö kunde bestå sig. Maten, som nu hemtades till honom, var färsk och snyggt tillagad. Med vänlighet tilltalade Foged honom, frågade, om något fattades honom — mat, dricka, böcker, värme — om hans hälsotillstånd


m. m. Dagen derpå itererade Foged sitt besök hos fången, föroch eftermiddag. Utom tjenliga andaktsböcker, hvilka alltid voro i fånghuset att tillgå, bestods honom på begäran, efter tillgång, hvad han önskade af religiöst och moraliskt innehåll. Hvarken förr eller sedan har jag sett fångar med sådan mildhet behandlas och vårdas. Foged påstod, att detta var wdet sedvanliga" sättet i Norrige att behandla fångar; och likväl finnes der inångfaldt mindre arrestanter och brottslingar, än hos oss. Utom Länsman, hvilken det ålåg att dagligen besöka fången, fanns en så kallad fångvakt, som hade mathållning, rengöring och fångens bevakning om händer *). Alla tilltalade honom vänligt, och derigenom vandes fången sjelf till vänlighet, undergifvenhet och, jag vågar nämna, sedlighet. Jag ansåg detta mera for en skola och korrektion än för fängelse, mera för en utväg att föra och leda brottslingen till det rätta, än att straffa honom for det onda. För närvarande funnos här inga andra fångar; men skulle någon i orten bosatt man stå under ransakning, om ock för groft brott, tillåter man, sade Poged, honom vara fri och sjelf sörja för sin utkomst, tills utredt är, om han är brottslig eller icke, d. v. s. tills domen i Heieste Ret eller åtminstone i Amtet fallit. Detta låter väl göra sig på en ort, der rymningsbrott ej äger eller knappast kan äga rum, sade jag. En arrestants rymning är ej brott hos oss och straffas ej af våra Lover (lagar), emedan det ej är brott att söka sin frihet, svarade Foged. Döms någon till ansvar för mindre brott, bland hvilka äfven stölder, då de ej stiga till tie Daler Courant, tillsäges skjutsskaffarn att förse sig med en 5 qvarter lång dagg; och vanligen föres den brottsliga genast på tingsgården, der straffet sättes i verkställighet. Foged sjelf i nämndens och tingsmenighetens närvaro leder exekution, och straffas den brottslige med ifrån åtta till trettie slag på enkla kläderna. Foged håller vid tillfället tal till folket och delinqventen, som efter slutad bestraffning tackar Foged för nådigt straff. Går det stulnas värde öfver tie Daler, så kan det icke försonas med prygel, utan dömes den brottslige utan kroppsstraff till förvisning på kortare eller längre tid. Finnmarken är den vanliga förvisningsorten. Vid min hemresa från Vadsö fann jag i Varangerbotten tvänne unga personer, som voro förvista på tre år.

*) Jag vill minnas, att hela byn turade med denna befattning.


Den ena var en ung qvinna från Vardöhus fästning, straffad för det hon befordrat oenighet mellan äkta makar, så att derpå följde sjelfmord, och den andra en mansperson från Alten, dömd för tjufnad.

Efter hvarjehanda reflexioner öfver den friheten saknande, om ock med mildhet behandlade menniskans tillstånd, för hvilken tvånget, ensamheten och den grufliga stillheten och tystnaden utan allt marterande måste vara tillräcklig plåga, hvilken ökas i samma förhållande som hans moraliska förbättring tilltager och hans själsförmögenheter odlas, återvände vi till det muntra bröllopssällskapet, som fortsatte dansen till klockan tre om morgonen.

Det unga paret hade gerna önskat blifva vigdt i kyrkan, men Foged ansåg sig ej kunna tillåta en fremmande Prest, om ock af samma lära, i den egna Prestens frånvaro förrätta någon religiös akt i kyrkan; och ehuru vigseln skedde i ett privat hus, tyckte han sin pligt fordra, att, då förrättningen skedde i en större folksamling, tillse, att dervid följdes Norska kyrkoritualen, hvilken föga skiljer sig ifrån vår, utom att då hos oss fästman ger åt bruden vigselringen, de här byta ringar. Bröllopsrummet var ståtligare, än man på en ort under 70° 5' 0" pol1/ihöjd kunde vänta, der ingen telning från jorden skjuter tillalns längd. Rummets tapetserade väggar voro nästan öfvertäckta med målningar af skepp och fartyg, som tillhört eller ännu tillhörde huset. En bild af den heliga Nikolai, utmärkt väl målad, som det tycktes i 14:de århundradet, på guldgrund med arkitektoniska sirater, innehade hufvudplatsen och första rangen af alla dessa prydnader. Köpman Esbensen visste icke, hvarifrån denna bild härledde sig och huru hans förfäder fått den; endast att den redan gått flera led i arf och numera betraktades som husets relik. Den hade till sednare tider legat undangömd och obemärkt, tills den varseblefs af en rik Rysse, som bjudit stora penningar för densamma. Men då han ej lyckades att för penningar befria det sköna, heliga konststycket från tobaksrök, anhöll han att få förära Nikolai ett anständigt foderal, i hvilket han, af ett glas skyddad för tobaksrök, kunde pryda husets vägg.


— 186 —

Musiken hvilade en tid, och de dansande och musikanterna intogo förfriskningar. Det dracks bland annat en skål för Norriges väl, som Norrmännen vid punschgelag sällan försumma. Sedermera föreslogs en skål, som adresserades till mig: rdet stora Rysslands välgång!" och vidare en skål för MNaboriget" och föreningen, hvilka sistnämnde beledsagades af sång. Med öfverseende betraktade man Svenskarna såsom ett folk, hvilket varit stort, men numera var föråldradt och borde älskas och vördas, som man gör det med ålderdomen, hvars tid är ute. Men Norrige afmålade man som en frisk ungdom, hvilken sträfvar med kraft och, ehuru än ett barn, med tiden skall besegra naturhindren, ett folk, hvilket ,,for Pine og Dod strseber fremad". Ja, ett folk, hvars störste ,,Eiendom" är den ,;gode Konstitutionen", hvilken den simplaste Norrman vet värdera och anse för sin största helgedom, och för hvilken han vill uppoffra allt hvad han äger.

Då nu entusiasmen för statsskicket är så stor äfven hos allmogen, märker man föga makten och myndigheten hos dugligheten, som herrskar öfver mängden. Jag menar embetsmannaaristokratin och penningearistokratin. Båda äro de lideliga, såvida de åsyfta landets väl, och det vet folket. Derföre om man finner på en spotsk och sträng tjensteman och frågar af allmogen, hvad de tycka om denna storkarlen (så benämnas ofta tjensteman), blir vanligen svaret: åh, han är stor man, bra karl, han är nNorriges hseder". Vi Norrmän hafva efter wvores Lov" alla rlige Rettigheder", men vi hafva icke ,,lige Klogskab og Kundskaber". Derföre måste den styra, som dertill är ,,egned", har förstånd och klokhet; och Norriges ära fordrar, att utmärkta män högt aktas och anses samt njuta belöningar efter sina förtjenster. Den penningerike hatas icke, ej heller afundas, utan är man mycket nöjd att penningekarlar finnas. De äro, säger man, landets stolpar, och man förstår väl att å statens sida draga förmon af deras skatter. De bidraga äfven till andras gagn i många slags utlagor i ett land, der jorden icke ensam bär skattens tunga, utan hufvudsakligast förmögenheten och näringarne beskattas efter af gode män verkställd taxering. Man försummar icke att vid tilltagande förmögenhet öka den förmögnares skatt. Ja, om en fiskare drifvit ett lyckligare f ange för året, ökas hans skatt, hvaremot skatten minskas för den, som varit mindre lycklig.


Ishafvet är ortens enda, stora och rika visthus, som aldrig tömmes. Fisken utgör folkets föda, bytesvara och rikedom. Flera tusen fångas årligen af hvarje person, och några fiskare kunna inom få dagar fylla ett helt däckadt fartyg, utan att hvarken menniskans fångst, skälarnes rofgirighet eller hvalarnes glupskhet märkts minska den afvelsamma torsken eller den sköna Ishafssillen, eller den till elfvarne sträfvande laxen. Isynnerhet hvalarne förtära ofantliga qvantiteter. Harrebow omtalar, att en hvalfisk, som, under det han jagade efter torsken in i en hafsvik, ebbtiden fastnade på grund, hade 600 till en del ännu lefvande torskar samt en massa sill i sin mage, utom flera sjöfoglar m. m.

Redan o ä G hundrade år hafva förflutit sedan menniskorna lärde konsten att öfvervinna dessa hafvets vidunder, hvilkas vigt och storlek 500 gånger öfverträffar menniskans. Dessa vidunderligt stora djur uppnå likväl ej mera den storlek, de fordom uppgifvas hafva nått. Grönlandshvalens längd öfverstiger ej mera 60, högst 70 alnar, då den fordom beskrifves hafva varit 100 alnar lång. Dertill anser man orsaken vara den, att hvalarne numera, i anseende till den trägna jagten, icke hinna en lika hög ålder som fordom. Buffon tror hvalen nå den oerhörda åldern af 1,000 år. När kompassen blef ledare på hafvet, mellan klipporna och genom töcknen, fullkomnades seglingskonsten, och menniskans begär uppeldades mer och mer efter fremmande zoners skatter. Man trotsade alla faror, trängde sig mellan polarländernas farliga isar och begynte att bekriga dessa genom sitt späck och sina ben nyttiga djur från den ena polen till den andra. Ännu har dock Varangerbon icke lärt sig att harpunera dem; men de stadna här årligen en och annan på grunden i fjorden, som är öfver 6 mil lång och flera mil bred samt, näst Lofoten, den fiskrikaste punkt på nordligaste kusten af Norrige.

Benämningen Varanger är blott ett magni nominis umbra. Denna fjord inskär sig djupt in i bergen. Graniten, fältspaten och qvartsen utgöra här som vid många andra vikar i Norrige dess väggar. Namnet är ett nomen Jiybridum af Vara eller Värre och Anger. Djupa och säkra voro Finnmarkens fjärdar för de fordna Varägerna och vikingarne att in- och utlöpa vid deras ströffärder och äfventyr, tjenliga att här förvara rofvet. Således mena vi att Varäger och vikingar äro ett och detsamma. De utgingo icke allenast ifrån dylika Angrer; utan dessa utgjorde äfven hufvudorter för dem, så mycket mera som samma vikar, Angrer och Varangrer, ej erbjödo dem någon annan födokrok. Dessa bergsbranter voro oländiga för åkerbruk och boskapsskötsel, men lockande för äfventyrare, hvilka efter ihärdiga ströfverier älskade trygg sömn och lugn hvila.


Den utskrikna nationalstoltheten hos Norrmännen'fann jag icke stötande, om den ock visade sin löjliga sida. Ej heller hörde jag i deras tal eller uttryck något af deras utskrikna hat mot Svenskarne. Man kunde likväl stundom af mera och mindre bildade med och utan anledning få höra, att Sverges konstitution icke var den rätta, samt att om det någon gång skulle blifva allvarligare fråga om lika gällande lagar för Brödra-Rikena, Sverge och Norrige, vore det ,,ligere", att Sverge ville antaga den Norska konstitution, än Norrige nmeget" af den Svenska, som är nidel Fnas". Äfven Svenska representationssättet är ett wJuks". Embetsmän, de mest hyfsade, bildade, erfarna och kloka af folket, äro i Sverge uteslutne från deltagande i lagstiftningen. De äro blott verkställare och ej wde resonerande". Dessutom hör det till tidens dårskap i Sverge, att man skall födas eller köpa sig och ej bildas till statsman. Hvilken oerhörd kohort dessutom af civila och andliga tjenstemän, som genom god statsförfattning kunde umbäras, såsom till exempel den eviga mängden Landtinätare, hvilka, utom det att de äro ett kräftsår för staten, äro en plåga för wAlmuen"; den eviga skaran af wToldbetjente og Greistlige", så att tjenstemän äro nästan ,,lige mange som Allmuemän". Deraf härrör den knappa aflöningen, så att ,,Kongens Betjente" knappast hafva ströming och bröd. Hvilka kunskaper, hvilken reputation och hvilken ärlighet kan man vänta af dylika tjenstemän, och huru menligt skall icke tjenstemännens ,,ukyndighed" och obestånd verka på folkets allmänanda och moralitet *).


Hos den yngre handelskontoristen och nyss utexaminerade civila tjenstemannen kunde inbilskheten någon gång yfvas,.hvilket jag aldrig märkte hos militären, som tvärtom ogillade det afvoga de af köpmän och civilståndet hörde om nabofolket. Det var likväl med ganska många officerare jag hade förmon att göra bekantskap, hvilka merendels voro af den så kallade Danska upplagan eller hade sin bildning från Köpenhamnska tiden samt voro alltid utskickade i civila, ej i militära värf, t. ex. för att inhemta kännedom om landet och inkomma till Regeringen med nyttiga förslag. Af Fogdar träffade jag flera. Nästan hvartannat år var en ny Foged på Vadsö, merendels nyss utgången från universitetet; ty detta fögderi ansågs för mindre förmonligt, och en skicklig man fick snart transport till ett bättre, då det under vakanstiden förestods af Vest-Finnmarkens Foged. I de Fogdars sällskap, jag var, behöfde man ej dröja många minuter, förrän man fick höra, att de voro ,,Kongens Fogeder". Och då jag vänskapligt frågade dem, huru de kunde handla så egenmäktigt

*) Som bekant är, äro Norska författningarne så visliga, att landtmäteriet helt och hållet umbäres; och om det någon gång behöfves, begagnas dertill Ingenieurer. Af Häradsskrifvare, Landsfiskaler, Landskamererare, Landssekreterare, Länebokhållare, Landskanslister och -kontorister, Skalloch Brofogdar m. fl. vet man ej, utan att administrationen vet sakna dem. Foged verkställer allt, hvad en hel mängd civila tjenstemän hos oss på Jandet uträttar. Han är så väl lönt, att mutor der, åtminstone hvad jag hört och erfarit, äro okända saker. Amtman är landets Guvernör, utan att staten åt honom aflönar någon betjening, hvarken Sekreterare eller Kamrerare eller Räntmästare m. m. Foged innehar vanligen samma kunskaper som Amtman, och är endast underordnad och yngre tjenstemän samt kompetent att vid ledighet blifva Amtman och sedan befordras till Statsråd. Dessutom förtjena Fogdarne i många härader icke särdeles mindre än Statsråden och Amtmannen. Man vet ej af kronobalanser och bankrutter hos embetsmän, utan att embetsmannaaflöningen faller sig i Norrige ens så dryg som i Sverge och hos oss, utan tvärtom vida lindrigare, medan allt det samma uträttas. Arbetslegor hållas så höga som möjligt, hvilket gör att arbetet ej föraktas ens af den bildade klassen, och halfherrar äro okända. Af nVinkelskrivere" vet man ej.


många saker, blef svaret: ,,vi Fogeder ere Konger i Finnmarken!" Och då jag åberopade den Norska jemnlikheten, blef svaret: ,,jeg er Kongens Betjent og udöver Retvise i Kongens Navn; men i andet er jeg lige med dem", pekande på en slarfvig fiskare, den han nyligen låtit för äfventyrligt kortspel afstraffa med prygel eller som det på landets språk heter ,,Tamp". Väl vetande att, i brist på större brott, någon skulle vid nästa ting, tinget till heder, få prygel för någon mindre förseelse, förklarade han, att detta ej var något nesligt straff; ,,ty alligevel är han en fri Norsk Mand, eier Valrettighed og kan lige saavel som jeg blifve valgt till Stortingsmand, kuns han har Kundskaber och Fortroende dertil, at bestemme Regler for min og andres Tiensteudövning". Under dessa och dylika samtal undgick den Svenska representationen sällan tadel, och det kunde aldrig lidas, att embetsmän ej hade säte och stämma vid Svenska riksdagen. ,,De äro ju", sade de, ,,eller åtminstone böra vara landets skickligaste folk, och dock uteslutas de ifrån lagstiftningen. När erfarenheten, dugligheten, praktiken, grundad på teori, fråntages i en sak, hvad blir då öfrigt". Den löjliga högfärden, som stundom röjde sig i fogdekasten, märktes mindre hos allmogen; den var sin Fogde, som kallades Öfverhet, underdånig, artig och tjenstvillig mot fremlingen, dock mot dyr betalning, men ej dyrare än landets lagar tillstadde. Arbetaren var allvarsam, icke slafvisk; den som tilltalade honom vänligt, iick vänligt svar; men bemöttes han med ofog, svarade han med ofog.

Men Norrmännens jalusi, som icke träffar Svenskarne, visar sig dem sjelfva emellan. Det är en täflan och ett groll emellan Ostoch Vest-Finnmarken, ännu större mellan Christiania- och Trondhjemsbon. Man tadlar liksom i Finnmarkerne så i nästan hvarje provins hvarandra; hvilket till en del lärer härröra af olika naturförmoner och det genom hafsfjärdarne isolerade läget, till en del deraf, att skatten betalas efter förmögenhet och näring. Allmänna beskattningar ske vid stortingen under häftiga debatter, så inom fögderierna och slutligen socknevis, då allmogen vid tingen väljer två gode män, som under Pastors moderation bestämma,


— 191 —

hvad hvar och en enskild skall utgifva. Likväl, då det blir fråga om ,,Norriges vel", äro de det mest enstämmiga folk. Största svartsjuka råder likväl emellan Christiania och Trondhjem. De Finnmarkska tjenstemännen voro merendels ,,Sunnanfjells", det vill säga de hörde till Christiania ligan och voro vanligen nyss utexaminerade ifrån Christiania universitet. De talade gerna om Trondhjems högmod, liksom med ett slags medömkan öfver dess fall, såsom fordom ,,Norriges Kongesäde". De unnade Tronderne dock det, de ägde, men med medlidsamhet betraktade de deras politiska litenhet. Med ett ord, de aktade ej folket, utan vördade stället. De yfdes öfver Trondhjems domkyrka, öfver Olofs bedrifter och öfver Norrmännernas forntida vikingafärder; men

fägnade sig öfver, att sådana tider voro förbi. De önskade nu ingenting annat, än att få vara i fred bakom sina berg, njuta hafvets ymnighet och bergens rikedom. Derföre vilja de mer och mer minska sin armé och öka sina arbetare; ty vi vilja, sade de, ej mera slåss, vi vilja kuns försvara oss, och dertill hjelper ej vår armé; den är och blir alltid för liten. Men när vi gå ut hvar man, slåss vi för vårt ,,Feedreland, vore Koner och Börn" så länge vi orka och hafva lif. Till vårt försvar tjena våra berg och vårt af fjärdar genomskurna land. Oss lyster mera arbeta än fara på riddaretåg; men angriper någon oss, vilje vi visa, att Norrige än har jern och krut och armar att försvara sig. Vi veta väl att Sverge och Hyssen klandra oss, att vi hålla födoämnen och arbete i högt pris; men det är just vår politik. Vi uppmuntra arbetaren och vi samla derigenom dugliga arbetare. Vår skjutslega t. ex. afser mera landets än de resandes förmon, mera arbetarnes än kapitalistens — och hvad kan vara större klokhet hos en Styrelse, än att ge värde åt arbetet.

Husbonden var icke berättigad att aga sitt tjenstehjon, utan allt skulle anmälas hos Foged till hans bestraffning; hvilket likväl ytterst sällan skall hända. Äfven detta härrörde deraf, att hvar man skulle vara ,,lige". Oss Finnar tycktes man betrakta, liksom Alexander den store Judarne, med mildhet och öfverseende. Med Finländare, eller rättare Qväner, förstod man likväl ej herremannaklassen, hvilken kom under benämning af Svenskar eller Ryssar. Så frågade man af mig, om jag ville anse mig för Svensk eller Rysse: ty de visste icke af eller erkände icke någon sjelfständighet i det såkallade Stör-Finland, då det såsom förut styrdes af Svenska tjenstemän och ej ens landets språk begagnades vid embetsverk och i lagskipningen; utan liksom hos dem bland Lapparne det Norrska språket, så i Finland det Svenska.


Vid tjensters besättande har man i Norrige mera afseende på skicklighet och duglighet än på tjensteåren. Embetsmän öfvergå så godt som från universitetet till sin befattning. Man vet ej af att genom vikarier låta förestå tjenster, utan tillsättas ganska indrag ti ga poster med nyss utexaminerade män.

Ehuru Vadsö bebos af icke mindre än närmare 100 hushåll på en liten fläck, så har jag lika så litet der, som i den öfriga Finnmarken, funnit någon tigga hvarken mat eller penningar. Väl finnas här, lika så väl som på andra orter och kanske mera, vanföra och krymplingar; men den allmänna välviljan är stor, samt slägt- och fadderskapen verka ädelt till de vanföras understöd och krymplingars vårdande. Dessutom hafva fattigkassorna goda inkomster af den allmänna gifmildheten, och betydliga böter öka dessa fonder i ett land, som sommartiden mycket besökes af utländska handlande, hvilka ej noga känna eller efterfölja landets lagar. Finner man ej Köpmannen i Ost-Finnmarken fisktiden (d. v. s. hela våren och sommarn) i sitt rum eller så kallade kontor, är man säker att finna honom vid fiskvågen eller i sin kram- och hökarbod. Der väger han ut tobak, räknar agnar (så heta refkrokar), säljer linor, häller bränvin i fiskarens medhafda flaskor, väger smör eller dylikt. Föga kan man af klädseln skilja honom från den Norska allmogemannen. Men knappt har man närmat sig till disken, förrän man bemötes med enkelt, dock vänligt och ärligt välkommen. Äro de, som handla, Qväner eller Finnar (Finnar eller Lappar), gör sig Köpmannen ingen samvetssak af att utvisa dem för en liten stund, och man föres gästvänligt i hans boningsrum. Äro de Norrmän, öppnas diskdörren;, och, om kontoristen ej är till hands, träder man innanför skranket och väntar tills alla fått sitt. Om folk af de tre skilda nationerna hafva


— 193 —

affärer, måste Norrbaggen, vare sig man eller qvinna, först expedieras, sedan Qvänen och sist Lappen. Det är så häfdvunnen vana, att det vore sårande att handla annorlunda. Införd och. presenterad för värdinnan stadnar man der, och Köpman återgår till sin kramboda samt är der stundom hela dagen, utom måltiderna, till hvilka han inträder i rock, förfärdigad i Köpenhamn eller Södra Norrige, likväl om vintrarna med ludna Lappstöflar, som gå ända öfver knäna, på fötterna. Ty deras afläggande vore i de Finmarkska rummen och klimatet menligt för helsan. Dessa skoplagg hafva äfven hos tjenstemän vunnit häfd. Det blef äfven för mig en vana att begagna dem under min långa vistelse i Lappmarken; och då jag år 1830 om våren nedreste från Utsjoki, förstod jag icke bättre, än att jag under min resa mellan Utsjoki och Helsingfors tog in i många hederliga hus, klädd i ludna skoplagg. Jag ursäktade mig väl; och man var allestädes artig nog att ej anmärka något mot dem, utan tvärtom intresserad af att se dem. Först när jag kom till Finns gästgifveri nära hufvudstaden, såg man dem med andra ögon. Dagsmejan hade gjort gården fuktig, och när jag inträdde i gästgifvarförmaket, lemnade stöflarna spår på golfvet, hvarföre den vreda gästgifvarjungfrun utbrast: rhvad är det för satans tossor Herrn har på

sina fötter!"

Norrman förolämpar ej gerna, men förolämpad, om än aldrig så litet, är han ej god att göra med, om man ej snart förklarar sig eller tillfredsställer honom, Sjelfbelåtenhet framlyser hos allmogen likasåväl som hos Amtman och Foged, hvilka ortens enda civila tjenstemän mera likna regerande personer än embetsmän hos oss, välförståendes i flKongens navn" och mera med fader lig än despotisk myndighet. Aldrig har jag sett, att ej en allmogeman genast efter anmälan fått tillträde till sin Foged eller Amtman; men aldrig har jag heller sett en Foged mottaga honom, förrän han stigit upp från sitt skrifbord och tagit sin uniformsrock i stället för nattrock på sig. Allmogen värderar dem högt; och de benämnas stundom Far, stundom Öfverhet. Det Norska folket är raskt, bestämdt, allvarsamt och mera fåtaligt än mångordigt; hvarföre ock ordet ,,snaku (tomt prat) hos dem


13 är föga mindre anstötligt än ,,kältring:' (hvad vi kalla skurk, rackare, fähund m. m.). Man prisar gerna Norrige; ej för dess naturform o n er, men mera för god och klok lagskipning samt folkets förmåga att mellan klippor och ref förvärfva sin utkomst. Hufvudkaraktären är att söka vara oberoende så till utkomst som i sin tillvaro; och sjelfviskhet är en rådande passion. Äfven hör man dem sällan tala godt om hvarandra, och tvingas de någon gång att slösa med beröm, kan man höra ,,skikkelig Mana, förnuftig Kone, och ,,smukke Pige'. Af rangen gör man ej liten affär. En välbeställd Fru dresserar först sin råa piga — hvilken helst tages bland Lappallmogen, såsom billigare och villigare att lära sig — i hvilken ordning hon skall presentera thébrickan för gästerna. De tåla äfven kritik, då den rör de frånvarande; det är likväl ej rådligfc för en fremmande att kritisera en Norrman, och stöter han deri mot landets nskick og brug" uppsåtligt, taga alla del deri, liksom Norrman vore en helgad person för fremmande tungor; sker det af okunnighet eller första gången man är i lag med dem, göres deraf ej affär, om det icke sker i dryckeslag, då hvar man är kittslig.

Vid af mig uppkastad fråga, om det icke vore en bristfällighet i administration, att hela Ost-Finnmarken så länge varit utan Prest, blef svaret: hvem rår för händelsernas gång, Prosten Deinbolls befordran och Jordans död. Jag tyckte likväl det vara för litet, att blott en Prest fanns i hela fögderiet eller i Ost-Finnmarkens prosteri. Ja, vårt enda universitet i Christiania är ännu en ny inrättning och har ej hunnit bilda så många embetsmän, särdeles Prester, som skulle behöfvas; men med tiden skall detta afhjelpas. Dessutom drabbar den olägenhet vi hafva af få Prester endast Finnmarken; ty ingen vill hit, som har wudkomst der Sör". Och vi förmoda, att den olägenhet, vi i Norrige lida af för få Prester, är vida mindre än den olägenhet och den missräkning man på andra orter, särdeles i katolska länder, har af för många andliga. Hvad man i Sverge uträttar med en hel mängd illa lönta Prester, det känna vi icke; men det veta vi, att mången ärlig dräng är hos oss bättre lönt och har bättre utkomst, än de så kallade npersonella Kapellaner (Adjunkter) och


— 195 —

mange residerande" (Komministrar) i Sverge. Hvad sålunda lönta män i "videnskabligt" hänseende och till församlingens uppbyggelse som Religionslärare uträtta, det förmode vi oss kunna uträtta genom våra Skolmästare. Derföre, sade man, är en Prest ganska tillräcklig i Ost-Finnmarken. Här finnas ju åtta kyrkor, och en Prest är otillräcklig till handhafvande af Gudstjenst i så många kyrkor, invände jag. Gudstjenst, mente min Foged, kunna vi under Prestens frånvaro förrätta sjelfva och bedja Gud för oss utan att Presten, liksom hos katoliker, behöfver aflönas för att bedja för andra. Det är ock sannt, att Finnmarkska Fogdar och Amtmän icke hålla sig för goda att i Prestens frånvaro någon gång förrätta Gudstjenst med böner för allmogen samt äfven uppläsa dagens predikan ur postillan i kyrkan, ehuru denna befattning vanligast tillfaller Klockarn och Skolmästaren. Hvad presterskapet vidkommer, innehar det en vida högre bildning i Norrige än hos oss, likasom äfven civila embetsmännen innehafva mycket större vetenskaplig, rätts- och juridisk bildning än hos oss och i Sverge. Och i mon af sina större kunskaper och sin högre bildning höja sig embetsmännen öfver folket och hafva dess förtroende och aktning. Derigenom att Presten icke användes till sockenskolmästare och pedagog, icke heller är en oumbärlig person vid Gudstjensten, utan är endast Prest, hinner han verkställa mera än flera Prester hos oss. Sannt är, att der han är närvarande, tillkommer det honom att förrätta Gudstjensten; men är han borta, uppskjutes den ej för hans frånvaro. Det är ej sällsynt att Presten från en aflägsen landtbygd söker och vinner sin utkomst som Professor vid universitetet, att den civila tjenstemannen förnyttas till Jurisprofessor och tvärtom en Professor från kathedern till administrationen; dock allt på skedd ansökning eller kallelse och aflagdt specimen, ej på befallning.

Efter att såsom förrättningsman hafva bidragit till de begge ungas förening, afreste jag tredje bröllopsdagen kl. 8 f. m. till Utsjoki, tagande vägen kring Varangerbotten, hvarifrån vårvindarne redan bortsopat isen ända till Mårtensnäs, återigen förföljd af otur med afseende å väderleken, som var allt annat än angenäm. I förbifarten dröjde jag en stund hos en vid kusten bosatt Finne, som från Sodankylä flyttat hit under hungersåren och nu lefde här i fattigdom. Jag försedde honom med litet tobak, h varpå han, ehuru stor vän deraf, i följd af sin fattigdom led brist. Men också är företagsamheten om vintern i allmänhet här ganska ringa. Det är ej brist på anlag och begåfning, utan bristen på virke, som gör att handslöjden fullkomligt ligger nere. Och i en trakt, der man är nöjd med de enklaste beqvämliglieter, spelar slöjdkunnigheten icke heller stor roll och kan allra minst utveckla sig till en betydande näringsgren. Man ser likvisst många af Fjellappar förfärdigade renpulkor, hvilka icke allenast äro solidt gjorda, utan äfven så väl hopfogade att ej ens vattnet tränger igenom dem. De prydnader, de med knif inskära på sina skedar af ben och andra af ben förfärdigade föremål, äro ej sällan ganska väl gjorda och fint utsirade; men med sådant sysselsätter sig den om vintern makliga fiskaren mindre än den lifligare Renlappen. Med de idoga Qvänerna är dock förhållandet i allmänhet ett annat än öfriga inbyggare här; ty Qvänerna äro i regeln både arbetsamma och slöjdkunniga.


Klockan vidpass 4 e. m. anlände jag till Bergby, som ligger närmare Mårtensnäs än Vadsö. Med nöje kröp jag här in i en torfkoja, ehuru der inne var stinkande och smutsigt, och gjorde mig der ett godt mål af färsk torsk och andra goda saker, livarmed man på Vadsö fyllt mitt vägkostskrin. För renarne fick jag här köpa god mossa. Jag lemnade det gästfria Mårtensnäs på sidan, emedan jag visste att der var brist på renmossa, och styrde härifrån kosan direkte mot Varangerbotten, der renarne kunde föda sig ute på bete. Vid min ankomst till det enda raststället i närheten af Nesseby kyrka, ungefär en mil från köpingen Nyborg, framkröp en undersättsig man ifrån en torfkoja, utanför hvilken förköraren stadnat. Min ren blef skrämd, jag vet icke om det var för honom eller hans hund, som i ock med detsamma äfven utkom. Renen rusade af i häftigt språng kring kojan, men mannen kom mig till hjelp, och ingen skada skedde. Hans drag och åtbörder voro icke Lappska. Först sedan all fara var förbi, sade han: nGrod qväll, Herr Prest! Välkommen här", och ledde min ren till sin koja. Vidare talade han ej otillfrågad,

— 197 —

men svarade på alla frågor med utmärkt förstånd och säkerhet, ehuru han vid första påseendet, i anseende till sin klädsel, såg ganska löjlig ut. Han bar mössa af lomskinn och i öfrigt bestod hans drägt af en utsliten vadmalströja, byxor af fårskinn med ullsidan utåt och på fötterna grofva Lappskor. Han var Nordman; och det förvånade mig, att han, såsom sådan, bosatt sig bland Lappar, och ännu mera, att min förkörare tog in hos en Nordman, ty såväl Lappar som Nordmän taga helst in hos sina stamförvandter; men jag erfor snart, att han var gift med en Lappska. Hans ansigte och åtbörder uttryckte allvar och stolthet. Hans tänder voro hvita som elfenben, ett bevis på att han ännu var ung, eller att de ej färgats af den i orten mycket omtyckta tobaken. Äfven Nordmän älska dock i regeln tobak, ehuru ej i så hög grad som Lapparne. När jag talade, åhörde han mig med uppmärksamhet; när jag frågade honom om något, svarade han bestämdt och med sakkännedom. Han yttrade sig ej om nabofolken, men i hans sätt och åtbörder läste jag tydligen valspråket hos den Norska allmogen härstädes: nRyssen skrattar åt ingenting och Svensken är blå på ryggen" (d. ä. falsk). Efter midnatt anlände vi till Varangerbotten, sedan våra uthungrade renar tillryggalagt närmare fyra besvärliga Norska mil ifrån Vadsö, och togo in hos Herr Tvede i köpingen Nyborg. Följande dag rasade ovädret än häftigare, ehuru vi voro i fjordens botten. Köpman Tvede sökte öfvertala mig att stadna qvar. Jag lät min förkörare afgöra, huruvida man nu kunde våga sig ut på Varangerfjellet, der en min företrädare i tjensten, Kyrkoherden Hellander, som under ett oväder der förvillades från sin förkörare, ådrog sig döden. Han blef försatt i stort bryderi, betraktade molnen, observerade vinden, m. m., och ehuru han önskade att så fort som möjligt komma hem, sade han: Vi skola vänta än någon timme. Ej heller efter solens uppgång, då väderleken ofta ändrar sig, saktade vinden. Men en annan Lappe, hvilken hade samma väg, som vi, önskade resa, ehuru ej heller han vågade göra det ensam. Min förkörare fick hemlängtan. Jag hade gerna stadnat qvar och vägrade att afresa förrän begge försäkrat, att de ej skulle förvillas på fjellet. De lofvade i hvad väder som helst skaffa mig fram till Polmak, blott ej renarna tröttnade, hvilket de ej trodde komma att ske, om de finge beta tillräcklig tid på fjellet. Sedan jag intagit en god frukost, reste vi af, ehuru Lapparne nu förklarade att resan ej finge företagas på deras ansvar, utan på Gruds försyn.


Om man tänker sig en isfärd på en större sjö, der isen lagt sig i storm och oväder och således är mycket ojemn, utan väg och utan känningsmärken; der man ej ser tecken till land och stormen drifver snön hit och dit undan vinden, får man en svag föreställning om en fjellfärd vintertid i storm och snöyra. Lik en trogen gammal pudel förlorar den erfarna Lappen icke sin kurs. Han drifver ständigt på den uthålliga renen; det bär af öfver åsar och dälder, och hela ens välfärd hvilar blott på Försynen och Lappens väderkorn. Än skär pulkan i hvassa stenar, hvilka hota att splittra den i stycken, än sjunker den helt och hållet in i snön och än stjelper den. Der han ser en myrbjörk, stadnar han, betraktar den uppmärksamt, skådar framåt och tillbaka för att kontrollera att kursen är riktig. Der hvarken qvist eller telning genomtränger snön, undanskrapar han den ifrån berget, för att äfven der finna vägledning, och kontrollerar sålunda den, som kompassen, vinden och någon stjerna på himmeln skänka honom. Vinden är eljest på fjellfärder en mycket osäker ledtråd. Litar man för mycket på den, är man vid minsta vändning i dess riktning, om den undgår uppmärksamheten, i fara att störta ned i något af fjellets otaliga brådjup, och korsvindar, icke sällsynta på fjellen, kunna lätt leda en tillbaka till den plats, från hvilken man rest ut.

Sedan vi passerat halfva fjellet, stadnade Lapparne för att beta renarna. Jag somnade i min pulka, som var ställd i skyddet af ett klippblock. När jag vaknade, hade vinden saktat af och molnen skingrat sig, hvarefter vi, sedan vi betat våra renar i 2 ä 3 timmar, reste i bergligt före och stadnade icke förrän vi, något före midnatt, inträffade i Polmak, der Kolderup med utsträckta armar emottog mig utanför sin stuga, under utrop: Ghid vare lof, att Ni aren vid lif; sådant väder Ni haft på återfärden!"


Tidigt om morgonen kommo flera af byfolket till mig. De voro alla Pinnar, och dessutom hade folk ifrån de angränsande byarne inträffat här för att möta mig. Man anhöll om en Gudstjenst och framförde flera barn, som saknade dopet, hvilket icke var att undra på, då i hela häradet icke funnits Prest på mera än ett år. Jag gick deras önskningar till mötes; dock fick ingen frisk communicera. Till sådan åtgärd tillstyrckte mig Foged vid min afresa från Vadsö, ty han hade under bröllopstiden haft besök af flere personer, hvilka å egna och andras vägnar anhållit om hans medverkan der till, att jag på återfärden derifrån skulle betjena den Finska och Lappska allmogen uti ifrågavarande trakt med presterliga göromål. Polmaksbor och folket ifrån de närgränsande byarne fingo, så länge deras egen prest var borta, communicera i Utsjoki kyrka *). Offentliga Gudstjenster hade under Prosten Deinbolls frånvaro alla Sön- och Högtidsdagar blifvit i församlingarne hållna af Klockare, Skolmästare och andra boksynta och christliga män. I Vadsö kyrka, invid hvilken Foged bodde, hände det icke sällan att han turade med Klockaren i uppläsande af predikan ur någon postilla. Äfven beviset, att det unga paret, efter landets lagar, tre gånger förelysts till äktenskap, var af Foged undertecknadt, liksom han ock intygat att intet hinder mötte vigseln.

Under det jag uppehöll mig i Polmak, var jag i tillfälle att åse, huru den så kallade Norska förlikningskommittén utöfvar sin verksamhet. I den praesiderade en Förlikningskommissarie, och tvänne välkända män af allmogen sutto som bisittare. Som bekant är, kan ingen civil sak i Norrige vid domstolarna upptagas, förrän densamma blifvit vid förlikningskommittén anmäld och försök till frivillig öfverenskommelse derstädes förgäfves blifvit gjordt. Till Förlikningskommissarier utväljas de skickligaste och i orten för redlighet kända män. De valda böra, så framt de ej hafva lagligt förfall, åtaga sig befattningen samt förestå den i tre år, under hvilken tid de äro fria från alla personella onera.

*) Det ansåg Foged för billigt; men afstyrkte mig från alla, utom nödfallsförrättningar, på Norsk grund.


På landet förestår vederbörande Amtman, motsvarande Landshöfding i Sverige och Guvernören hos oss, hela förlikningsväsendet i det district, inom hvilket han är bosatt, men för de aflägsnare orterna förordnas af honom välkände, rättskaffens och kunniga män, vanligtvis 2:ne i hvart district, till Förlikningskommissarier; och är det vid districternas indelning, så vidt möjligt, iakttaget, att ingen af ett districts inbyggare har längre väg än 4 mil till den plats, der kommittén sammanträder. Då ledamot i förlikningskommittén första gången intager säte, skall han i protokollet införa och underskrifva sin embetsed, sålydande: wJag N. N., vald till medlem i förlikningskommittén, lofvar och svär, att jag med yttersta krafter skall söka befrämja godvillig förening emellan parterna, i alla de saker, som inkomma till denna kommitté, och att jag dertill skall bidraga med allt möjligt nit och redlighet, så vidt min förmåga sträcker sig, efter min bästa öfvertygelse och samvete; så sannt mig Gud hjelpe och Hans heliga ord".

Till förekommande af partiskhet skall Förlikningskommissarien, om han är beslägtad med en af parterna, afträda ur kommittén, såvida motparten icke medgifver hans qvarblifvande, i hvilket fall han möjligen bättre än någon annan kan förmå sin frände till förlikning. Sakförare må icke väljas till Förlikningskommissarier, dels emedan parterna förut kunna hafva begagnat hans råd, dels emedan deras intresse lätt kunde komma i collision med de dem såsom Förlikningskommissarier åliggande pligterna. Första ledamoten i förlikningskommittén åligger, att emottaga och reglera de inkomna klagoskrifterna, expediera kallelserna och leda förhandlingarna.

Några fall ges likväl, der förlikningsförsök ej behöfva anställas, såsom i vexelfrågor samt i fordringsmål i sterbhus och konkurser. Polis- och sjörättsmål, likasom ock en del andra, ehuru ej undantagna ifrån sjelfva förlikningsbemedlingen, äro likväl satta utom de allmänna förlikningskommittéernas verkningskrets, då det i dylika saker, af särskilda grunder, är öfverlemnadt till vederbörande domstolar att medla emellan parterna, innan saken företages genom egentlig rättegång.


Den som vill anmäla någon sak hos förlikningskommittén, Lör i sådant afseende vända sig till den kommitté, i hvars district hans motpart uppehåller sig, hvilket gäller äfven för de fall, då saken, i händelse rättegång skall äga rum, bör instämmas till annan domstol än forum domicilii, t. ex. forum rei sitse. Vid klagomålets inlemnande erlägges en afgift, motsvarande ungefär våra stämningspengar. Kommittén utfärdar derefter kallelse, hvari det väsentliga af klagomålet införes, och som förkunnas vederbörande af vanliga stämningsmän, hvilka derför åtnjuta en obetydlig betalning af klaganden. Kallelsen meddelas i städerna dagen före inställelsen, men på landet 4 dagar förut.

Då godvillig förening lättare kan väntas, när parterna sjelfva äro närvarande, så är det ålagdt parterna som en pligt, att personligen inställa sig inför kommittén på bestämd tid, såvida de icke hafva bevisligt laga förfall, eller ock hvad klaganden angår, bo längre än 4 mil ifrån stället, der kommittén sammanträder. Fullmäktigen, som skall vara bemyndigad att förlika saken, bör vara en person, som åtnjuter fall medborgerlig aktning.

Ingen advokat må af parterna till förlikningsdomstolar eller kommittéer medtagas eller i deras ställe inställa sig. Uteblir den inkallade utan att framte giltiga skäl, meddelar kommittén klaganden, på hans begäran, ett bevis derom, att den tilltalade, efter behörig kallelse, icke inställt sig. När sedan klaganden fullföljer saken genom rättegång och dervid företer nämnda intyg, blifver vederparten, om han icke kan för sitt uteblifvande visa förfall, genom domstolens utslag förpliktad att betala rättegångskostnaden i första instansen, om han också vinner saken, hvarjemte han bötfälles för onödig rättegång.

Om deremot klaganden uteblir, är deraf en naturlig följd, att det ingifna klagomålet förfaller och att ny inlaga erfordras, om saken åter skall förekomma. Dessutom är ock motparten, om han inställt sig, berättigad till ersättning för besvär och tidsspillan. Denna ersättning kan likväl icke af förlikningskommittén bestämmas, utan af laga domstol, för hvilket ändamål kommittén meddelar den inkallade bevis om hvad som förefallit, hvarmed han eger vända sig till behörig domstol.


202

Hvad förpligtelsen till personlig inställelse angår, så kan ej förlikningskommittén, i händelse någon af parterna uppgifver sig vara hindrad att sjelf möta och derför ställer fullmäktig för sig, inlåta sig i pröfning af det anmälda förfallets giltighet, hvaremot kommittén bör tillse, att ombudet är försedt med behörig fullmakt och är en till sådant uppdrag kompetent person. Då saken kommer till rättegång, kan likväl vederparten uppfordra den, som endast inställt sig genom fullmäktig, att styrka sitt förfall, och om för detsamma åstadkommes ett efter domstolens pröfning tillfyllestgörande bevis, skall den tilltalade, utan afseende på sakens utgång för öfrigt, ådömas ersätta vederparten s kostnader samt bota för onödig rättegång.

Beträffande sjelfva sakens behandling vid förlikningskommittén, så har densamma endast till föremål, att parterna under redliga och förståndiga mäns medverkan skola höra hvarandras framställningar och påståenden för att erfara, om de icke, genom att ömsesidigt förstå hvarandra och att göras uppmärksamma på följderna af godvillig förlikning å ena sidan och af rättegång på den andra, kunna blifva eniga om en sådan uppgörelse, hvarigenom de, utan de obehagligheter, kostnader och tidsspillan, som en process alltid medförer, kunna utjemna tvistefrågan, antingen fullkomligt eller åtminstone i sådan grad, att hvad som brister må anses som mindre ondt än processolägenheterna. För öfrigt bör förlikningskommittén icke blott bemöda sig att få sakerna godvilligt afgjorda, utan också att åstadkomma sådana föreningar, som kunna bestå med rättvisa, billighet och parternas ömsesidiga fördel, samt ingalunda genom öfvertalande förmå den enfaldiga eller svaga till uppoffring af sådan sin rätt, som af sakens ställning icke påfordras.

Af hvilken betydelse förlikningsdomstolarne i sjelfva verket visat sig vara, inhemtas af följande:


Tablå öfver de till förlikningsdomstolarne i Norrige hänskjutna mål, äfvensom öfver antalet af de mål, som der blifvit förlikta eller hänvisade till de ordinarie domstolarnes afgörande.

Denna tabell utvisar att af de till förlikningsdomstolarne hänskjutna mål 2/3 blifvit förlikta och 1/3 hänvisade till ordinarie domstolar; samt vidare 1/6 att af detta sednare antal endast1/9 blifvit fullföljda, 5/6och att således genom förlikningsdomstolarnes bemedlingaf det antal mål, som dit blifvit hänskjutna, afslutats utan process.

Att dessa berömvärda och der i landet högst gagnande förlikningskommittéer hos oss under den närvarande tidsandan skulle medföra samma gagn som i Norrige, det våga vi icke påstå; men att de, lämpade efter vårt lands behof, vore nyttiga, det skulle man hoppas. Att de ej för närvarande fullt skulle motsvara hvad de äro i Norrige, der till finna vi flera skäl. En Norrman finner stor ära i att kunna gagna det allmänna utan betalning. Hos oss hör man en allmän klagan, särdeles bland em betsmän, då de måste göra något för intet, och denna klagan vållas af embetsmännens oerhörda myckenhet och i följd deraf dåliga aflöning, i jemförelse med hvad fallet är i Norrige. Hos oss skulle man sålunda hafva svårt att för ändamålet finna lämpliga och hängifna personer, och att för detta ändamål anställa aflönade tjenstemän, vore olämpligt, ty derigenom skulle man icke allenast förminska patriotismen, utan ock betunga landet med än flera tärande medlemmar. För en sådan befattning vore Presterna ganska lämpliga, såsom stående allmogen nära, om de blott vore något hemmastadda i lagstiftningen och rättsläran.

Eå eller kanske intet annat land torde finnas, der man har så stort förtroende och så osviklig kärlek till sina embetsmän som i Norrige. Men hvaraf kommer då denna likaså ovanliga som lyckliga och sällsynta tro på embetsmännens goda vilja samt den uppriktiga aktningen för sjelfva embetsmakten ? Härpå skulle jag våga svara, att den Norska embetsmannen besitter större kunskaper och känner hvarken behof eller lust eller tillåter nationalståltheten honom att handla egennyttigt. Äfven befordringslagarna handhafves med orygglig rättvisa, och kunskap och skicklighet utgöra enda grunden för befordringarne.

Vi hålla oss här nu endast till de civila embetsmannen.


Alla måste de documentera sig för juridisk skicklighet, antingen genom den fullständiga juridiska embetsexamen eller ock genom den juridiska examen, hvilken är inrättad för dem, som njutit undervisning endast i den allmänna rättsläran och den Norska lagstiftningen. De som undergå endast det sednare juridiska profvet, kunna aldrig, utom i brist på kompetente sökande, befordras till fogde eller sorenskrifvare, d. v. s. domarebefattningar. En ganska hygglig man, med endast denna juridiska bildning, hade likväl under min tid deruppe erhållit fogdetjensten i Ost-Finnmarken *), och man märkte tydligt, att han hvarken af herremän eller allmogen behandlades med den aktning, som de genom högre lärdomsprof utbildade embetsmännen.

Universitetsundervisningen för den fullständiga juridiska embetsexamen, hvilken lärer vara ganska allvarlig, innefattar följande ämnen:

l:o. Rättsvetenskapernas encyklopedi med hvad dertill lämpar sig af litteraturhistorien.

2:o. Allmän rättslära.

3:o. Den Norska allmänna lagstiftningen jemte sjö- och handelsrätt, kyrkorätt och förvaltningsrätt.

4:o. Den Danska och Norska laghistorien.

5:o. Juridisk hermeneutik, med speciel tillämpning till fäderneslandets lagstiftning.

6:0. Den positiva folk- och statsrätten jemte natturrätt.

7:o. Statistik.

8:0. Det Romerska rättssystemet och i förening dermed dess rättshistoria.

9:o. Praktiska öfningar i civila och kriminella måls behandling, hvartill, så vidt omständigheterna medgifva, anskaffas sådana akter som redan varit vid sjelfva domstolarna behandlade.

En fullständig föreläsningscyclus öfver alla ofvannämnda till rättsvetenskapen hörande discipliner skall vid universitetet tillvägabringas inom en tidrymd af 2 år, indelta i 4 akademiska semestrer. För detta ändamål hafva vederbörande Universitetslärare att emellan sig fördela föreläsningarna, så att de blifva hållna öfver hvar särskild branche.

*) I afseende å inkomster ett mycket sämre fögderi än Vest-Finnmarken.

Hvar och en, som åstundar att undergå fullständig juridisk embetsexamen, har i sin ansökning derom till fakultetens decanus att utreda:

l:o. Att han tagit de akademiska förberedande examina, nämligen: examen artium, motsvarande vår studentexamen, men vida rigorösare och i många saker svarande mot vår examen rigorosum och den philologisk-philosophiska examen.

2:o. Att han afhört föreläsningar öfver de till den fullständiga juridiska examen hörande stycken.

3:o. Att han följt med de praktiska öfningarna.

Den fullständiga juridiska examen består såväl i skriftligt som muntligt prof. Det skriftliga profvet fördelas på fyra efter hvarandra följande dagar och får vara 6 timmar dagligen. Den första dagen förelägges examinanden till skriftligt besvarande på Latin 2 frågor, hörande till den allmänna rättsläran. Den andra dagen utlägges på modersmålet någon lagtolkningsfråga, och på Latin något ur Jus Romanum. Den tredje dagen besvaras på modersmålet tvänne frågor, hörande till fäderneslandets rättslära, och den fjerde dagen ytterligare tvänne frågor i samma ämne. Utom de examinerande Professorerne skola alltid tvänne censorer vara tillstädes. Censorerna äro höjeste rätts ledamöter. Den muntliga examen i allmänna rättsläran och Jus Romanum försiggår på Latinska språket; men i de öfriga discipliner på modersmålet. Omedelbart efter det den muntliga examen för hvar dag är slutad bedömes densamma af examinatorerna och censorerna, och tilldelas examinanderna examens karaktär efter hvars och ens skicklighet: Laudabilis, Haud illaudabilis, Non contemnendus., och är det dessutom åt censorerna öfverlemnadt, när någon särdeles utmärkt sig, att då tillkännagifva sådant genom ett passande tillägg till den bästa karaktären. Efter dessa vitsord bedömas kandidatens kunskaper och skicklighet äfven i det allmänna, och på dem grunda sig hans förhoppningar på befordran i framtiden. Sedan såväl den skriftliga som den muntliga examen sålunda är slutförd, följer det praktiska profvet. Detta prof består i att utarbeta någon af de vigtigaste akter, som utgjort föremål för domstolars behandling. Detta praktiska prof bedömes med samma karaktärer som det theoretiska. I allmänhet kan ingen, som ej undergått den fullständiga juridiska examen, komma i fråga vid besättande hvarken af öfver- eller underdomareembeten eller fogedtjester, ännu mindre bekläda amtmans- eller andra vigtigare statsembeten.



Den 13 Mars firades första Böndagen i Utsjoki kyrka allmänt af Utsjoki Lapparne och af ett ännu större antal Finnar och Lappar från den Norska sidan. Dessa Norska gäster hade väl hela vintern flitigt besökt Utsjoki kyrka; men aldrig så talrikt som denna gång, sedan de af sin Öfverhet (d. v. s. Foged) blifvit dertill auctoriserade. Det har aldrig varit sällsynt, att de Lappar och Finnar, hvilka bo emellan Utsjoki och Polmak, under mötestiderna besökt Utsjoki kyrka; men detta år begingo de flesta inbyggare vid Tana elf, begynnande ifrån Karasjok till Tana elfs mynning, der sin andakt. Dessutom kommo många ifrån hafsfjordarne: Varanger, Tana, Laxe ja till och med från Porsanger. Det mest rörande för mig var, då jag träffade en till Norrige ifrån Torneå trakten inflyttad Finsk smed, hvilken jag mötte på isen under en promenad utanför prestgården. Han bodde nu på Norskholmen nära Tana elfs mynning och var för mig af gammalt bekant. På en kälke, hvilken drogs af honom, medförde han sitt 11 ä 12 månader gamla barn, och hustrun, som gick bakom kälken med en staf i hand, hjelpte till genom att med denna skjuta på bakifrån. De hade sålunda forslat barnet 11 mil för att döpas i Utsjoki kyrka. Från Seida, emellan Grullholmen och Polmak, der befolkningen är af Finsk härkomst, infann man sig nästan mangrannt, och det till fots, då man ej hunnit förskaffa sig renar från fjellbygderna. Endast husvakter hade stadnat hemma. Så stark är den religiösa känslan hos det folk, som här bor på ömse sidor om riksgränsen, Tana elf, och likväl vill man anse dem för ,,halfvilda nomader".

Man säger: efter oväder låter Herren Sin sol lysa. Och älven nu hade en mildare väderlek varit rådande, sedan detta var öfverståndet. Det härliga solskenet tillkännagaf den annalkande


— 208 —

våren. Den 15 Mars var första takdropp på Utsjoki prestgård, och den 16 steg thermometern i solen till 10° öfver fryspunkten. Den 20 anlände snösparfven (Fringilla nivalis), den 21 voro bara fläckar synliga på backar, ty redan under midvintern hade stormarna undansopat det tjocka snötäcket ifrån höjder och slätter samt samlat det i drifvor. Föret under resan till påskmötet i Enare var godt, vädret förträffligt och resan angenäm. Den 4 April, medan vi betade våra renar, visade thermometern i solen -j - 17° och i skuggan -(- 2°. Endast två dagar åtgingo för resan emellan Utsjoki och Enare, hvilken sällan afiöper med mindre än tre dagar.

Fiskfänget hade de föregående åren icke varit gynnsamt i Enare, men man hade sällan haft att fägna sig åt sådan välsignelse till lands som i år. Då jag Långfredagen kom hem från kyrkan, var nästan hela vägsträckan emellan kyrkan och Enare kyrkoby eller rättare kyrkostugorna, som äro på lagligt afstånd från kyrkan, å hvardera sidan om gångstigen beklädd med renhudar. Lagen, eller kanske rättare den af fäderne ärfda seden, hvilken är helig hos Lapparne i Enare, tillåter den, som anträffar tama eller märkta renar bland vildrenar, att i fjelltrakter skjuta dem, dock med vilkor att huden tillställes ägarn, och endast köttet tillfaller skytten. Men då man icke känner alla renmärken, så böra hudar, hvilka hafva märken på öronen, ställas till allmän beskådning vid kyrkovägen i tre Sön- eller Högtidsdagar, då Gudstjenst hålles. Yppar sig då ingen ägare till dem, är äfven huden skyttens egendom, om renen är fälld inom Enare socken och i fjelltrakt. De märkta renar, som uppehålla sig i skogarna, anses icke än för fullkomligt förlorade, om de ock anträffas bland vildrenar, ty de kunna än förena sig med tama renhjordar och sålunda komma sina ägare tillhanda. Men icke nog dermed, de kunna någon gång till och med bereda sin ägare den fördel att de tillföra honom vildrenar, hvilka, dock nästan aldrig äldre än två år gamla, om somrarna sällat sig bland tama renar. Sådan vildren tillfaller den, som först kastar snaran kring halsen på den eller tämjer den, eller i hvilkens renflock den anträffas ; och en sådan ren blir vanligen både starkare och


ihärdigare korren, men tillika obändigare, ilsknare och styfsintare än ursprungligen tama renar. Man påstår, att Enare renarne derför äro starkare, än renar från andra orter i Lappmarken, att de om somrarne, och särdeles parningstiden, uppehålla sig bland vildrenar. Icke sällan skjutas ifrån vildrensflockar renar med sådana märken, att de af ingen utaf den här till Julhelgen församlade allmogen äro igenkända. Sådana renar anses hafva kommit hit ända ifrån Kaj ana län eller Karelen med vildrenar, som härifrån vandrat söderut och hit återvändt. Märkvärdigt är på huru betydligt afstånd Lappen kan se, om en ren är märkt på örat, hvarföre han, då han träffar en flock af vildrenar, och har der en märkt och en omärkt ren samtidigt inom skotthåll, alltid skjuter den omärkta, för att ej behöfva dela bytet med någon. Endast sällan händer, att en korren, utsläppt på bete, sällar sig till vildrenar och förblifver borta.

Äfven flera bäfrar än vanligt hade Enare Lapparne fångat i år, dock alla inom den Ryska Lappmarken. De Ryska Lapparne, som äro mindre goda jägare, kanske derför att den laxrika Tuloma ger dem tillräcklig utkomst, tillåta våra Lappar att mot en ringa afgift, vanligen en renko för vintern, jaga på deras vidsträckta marker. Misslyckas jagten, blir tributen ringare; lyckas den bra, erlägges rundligare betalning.



Af den skildring, som här nedan än vidare ingår under året 1825, hänför sig den del, som omfattar sträckan emellan Enare och Rovaniemi kyrkor, till en färd på sommaren 1821, återstoden deremot till en resa från .Rovaniemi till Kemi och Uleåborg år 1825. Ehuru till sin förstnämnda del ursprungligen skrifven för att införas unde år 1821, har dock äfven denna del af skildringen sedermera af författaren öfverflyttats till år 1825. Orsaken till att så skett kan väl anses ligga: antingen deri, att han sålunda velat i en följd sammanföra beskrifningen af såväl Kemi elf med dess omnejd, i hela deras utsträckning, som ock laxmarknaden vid elfvens mynning jemte denödefjäll


14 trakt, från hvilken detta mäktiga vattendrag utgår; eller deri, att han ej velat belasta det år 1844 utgifna profhäftet af anteckningarna med den långa beskrifningen af utom Lappland belägna orter, som här ingår; eller ock slutligen i begge dessa omständigheter förenade.

Antingen vid den öfvernyttning af manuskript, som häraf påkallats, eller ock vid annat tillfälle, måste emedlertid någon förvexling och sammanblandning af blad, tillhörande olika årgångar af „ anteckningarna" hafva egt rum, utan att sådant af förf. observerats vid det han i början af 1840-talet till Borgå afsände det redan då gamla manuskriptet till år 1821 för att öfverses och, efter omredigering i de delar, der sådant kunde finnas nödigt, till tryck befordras. Endast på en sådan förvexling synes det nemligen kunna bero, att i den år 1844 tryckta skildringen af åren 1820 och 1821, intagen äfven här of van. ett par ställen (s. 80 och 81 i d. a.) kommit att inflyta, hvilkas innehåll ej i alla delar passar in på nästnämnda år. Från sin i Augusti 1821 verkstälda resa ifrån Utsjoki till Enare återvände nemligen förf. ej „myggtiden" till Utsjoki, utan fortsatte från Enare färden söderut till .Rovaniemi och sedermera, utan tvifvel för att sammanträffa med sin kontraktsprost, äfven till Kemi. I det lilla stycket åter, som begynner å midten af s. 81, torde motsvarande delar af innehållet i sålunda sammanblandade blad vara återgifna i starkt sammandragen form. Jfr Eunebergs bref af den 19 Oktober 1843 och den 25 Juli 1844, intagna i Del IV ss. n:o 110 o. 111 bland brefven.

Sommaren 1825 åtnjöt F. tjenstledighet för vårdande af sin efter en svår sjukdom 1824 ännu angripna hälsa och vistades i följd deraf då ej i Lappmarken, såsom af nedannämnda plananläggning framgår och jemväl af förf. angifvits i skildringen af året 1826 (s. 380).

Först sedan tryckningen af arbetet redan var långt framskriden observerades dessa förhållanden af utgifvåren. Vid genomseendet af en del af förf:s lappska herbarium öfverkoms nemligen der såsom omslag för växter bl. a. tre skrifna blad, af hvilka ett innefattade utkast till svar å J. E. Wikströms bref af den ]6 April 1821 (Br. n:o 2 i Del IV), och de två andra plananläggning för beskrifning af året 1825. Af dem finner man hvad of van anförts, eller att af de här skildrade resorna den å sträckan Enare-Eovaniemi skett år 1821, och den från Eovaniemi till Kemi och Uleåborg utförts år 1825. I följd af bristande kännedom härom kom utgifvarens stilisering af beskrifningen, som af förf. lemnats i icke tryckfärdigt skick, att i vissa delar få en af fattning, som ej egnade sig för år 1821, hvarföre en omtryckning af detta ark och några andra blad påkallades, dels deraf, dels emedan ett och annat blad af de under tidernas lopp delvis i oordning komna manuskripten här af utgifv. inrangerats på oriktigt ställe.

Uteifv.


Efter den långa, enformiga vinterdvalan var sommaren omsider kommen. Små snöhvita blommor och det grönskande gräset blickade vänligt mot den leende himmeln, och de frigjorda källorna skimrade åter i ljuset. Laxen sträfvade mot den brusande strömmen och väckte till lif det bortdomnade folket. Stora och små öfvergåfvo sina torfkojors och kåtors mörker samt flyttade till de solbelysta stränderna, der vattnets silfverglänsande skönheter, fiskarne, skulle förljufva det af modern jorden stjufmoderligt behandlade folket. Äfven björkar och videbuskar begynnte visa sig i sommarskrud; den nakna violblomman täflade med Lappnejlikan i fägring, obh den Lappska näktergalen firade bröllopp i Allmaktens solbelysta sal.

Ja i spåren af solens gyllene strålar följde nu den leende tiden då hela naturen ändrar sin hushållning, vid det att kölden aftar, snön smälter och bara fläckar träda fram, riporna ombyta färg, floder och sjöar afkasta sitt täcke och vattenmassorna ökas, snösparfven förlorar sin hvita beklädnad och hermelinen sin prålande pels. Då är äfven Renlapparnes flyttningstid, och jemväl många Fiskarlappar begifva sig redan då till Ishafvets kuster, om visthuset är tomt, för att ur den fiskrika Oceanen fylla sitt behof af föda för den stundande vintern; och då är äfven Presten här ensam lemnad och nästan utan tjensteverksamhet. Endast några få sammankomster inträffa på hela sommarn och äfven de bivistas af så få personer, att de i antal knappast motsvara husfolket i ett välbestäldt bondehem i Finland. Första midsommardagen, som jag var i Utsjoki, väntade jag en stor folksamling, och då jag för Klockaren uttalade, att samlingen var mindre än jag hade hoppats af hvad man sagt mig att den skulle blifva, uppgaf såväl han som Kyrkovärden, att densamma var en af de betydligaste sommartid. Ett stort antal af församlingens medlemmar hade äfven nu begifvit sig till Norge. Senare har förhållandet deri äfven i Utsjoki blifvit annorlunda. I början af 1820-talet begynte Utsjoki Fiskarlapparne att mera än derintills uppföda kor. Denna vigtiga näringsgren befordrades betydligt genom den Finmarkska handelns förbättring och grufdriften i Altens koppargrufva hvarigenom smörpriset stegrades enormt; och 1830 kunde man redan anse mest alla Tanaelfs Fiskarlappar för bofasta.


Mera allmänt än i Utsjoki församlas Enareboarne sommartid till sin kyrka; men detta sker då endast två gånger hvar sommar. Första sammankomsten vid denna kyrka är i början af Juli månad, eller andra söndagen efter midsommar, och den senare i början af Augusti, såframt icke för den en senare dag öfverenskommes och bestämmes. Sådan har, med få undantag, deras uråldriga plägsed varit, redan förrän Pastor blifvit anställd i Utsjoki. Endast då och då har Pastorn ifrån Utsjoki, i anseende till den långa fotfärden emellan dessa kyrkor, om sommar besökt Enare, och äldre Kyrkoherdar hafva aldrig vågat företaga sig denna långa färd på annan tid än om vintern. Enareboernas anspråk häri har icke heller sträckt sig längre, än att Pastorn väntas till någotdera af dessa möten, der han då är i tillfälle att träffa sina åhörare och betjena dem. Numera, sedan särskild Prest är anställd äfven i Enare, torde denna för Pastorn högst besvärliga sommarfärd icke vidare komma i fråga. Icke heller har det förut ansetts åligga Pastorn, såsom bestämd skyldighet, att hvrje sommar besöka Enare, utan endast då han dermed mäktade.

Om sommarn är väl resan, oaktadt sina många behag, här vida besvärligare än om vintern, då sjöar och åar äro isbelagda och mossarna tillfrusna. Resan är derföre då kortare; och ehuruväl färden i renpulka ej är utan sina besvär, ilar den dock lätt fram, om vägen är uppkörd, och äfven om balancerandet i pulkan kostar på, är det likväl, om väderleken är gynnsam, ringa möda att sitta i en sådan mot att göra en lång fotfärd öfver berg och mossar, åar och bäckar, utan väg, gångstig och broar. Jag har hört någon säga, att det på en Lappländsk fotfärd är svårt att välja emellan två onda ting: mygg och regn. Den, som kan framkasta en sådan sats, måste vara nog ömtålig för myggbett. Mygg äro visserligen plågsamma, men man har likväl hvarjehanda medel att i någon mon afväpna dem. Jag tror dessutom att myggen befordra helsa hos Lapplandsfararen, genom att utgöra preservativ mot rheumatism och gikt, medan deremot regnet ökar och förvärrar dem. Sommarfärden emellan Utsjoki och Enare måste man äfven ur annan synpunkt göra rättvisa. Man behöfver ej frysa, icke frukta att blifva inyrd i eller hindrad af djup snö, ej att storkna af rök i eländiga kojor eller att bränna sina kläder, ja, sig sjelf vid den lågande stockelden, vid hvilken man ofta nödgas lägga sig utfrusen och halfvåt.


På tal om vintern, må här dock till dess försvar rättvisligen framhållas, att besvärligheterna af en vistelse i Lappmarken under denna årstid betydligt minskas om man skaffar sig tillräckligt arbete, ett ädelt göra, som, isynnerhet om ens möda lönas med framgång, uppfriskar själ och kropp. Och om någonstädes så är det här, Religionsläraren är folkets allt, och här lär han sig, kanske bättre än på någon annan ort, känna vidden och ansvaret af sina åligganden. Ensam lemnad bland naturmenniskor, söker han sin tillfredsställelse i att efter sin uppfattning befordra deras väl. Här i ödemarken kan han, om han har vilja och förmåga dertill, vida lättare ställa sig så, att han älskas af sina åhörare. Här kan han på alla områden gagna, trösta och tillfredsställa dem. I Utsjokj. ligger prestgården och kyrkan vid Lapparnes allmänna vinterfarväg. Emellan Jul och Påsk reser här nästan dagligen någon förbi den tid fullmåne inträffar, äfvensom under månens andra och tredje qvarter, och enhvar besöker dervid Presten, hvarutom de närmast bosatte då och då infinna sig för att hälsa på honom, samtala med honom och inhemta hans råd, jemte det de göra allt för att lätta hans mödor och tillfredsställa hans behof. Denna tid inträffa Lapparne allmänt hvarannan eller hvar tredje Söndag vid kyrkan, allt som möten utlysas; och det är ej ensamt af pligtkänsla som man då afvaktar deras ankomst, utan man gör det gerna; och förnöjd ser man den dag randas, som föregår dagen för sammankomsten vid kyrkan. Allmogen här ej blott reser till kyrkan, som det säges, utan den reser till sin andaktsöfning; den reser till sin Prest som till en skola, men ej för att uppläsa eller redogöra för sina läxor, utan för att genom inbördes samtal blifva upplyst i hvad som för den är dunkelt och för att inhemta råd i såväl andliga som verldsliga angelägenheter; den reser till honom icke allenast för att söka bot för sina krämpor, utan ock för att vinna tröst i sina Iidanden. Under sina färder till dessa möten samlas de småningom ifrån alla håll till Utsjoki och Tana elfdalarne. De som först anlända till dalen hafva obanad väg och upphinnas derför af de efteråt kommande, och det ser helt imponerande ut, då nästan hela församlingen sålunda antågar på en gång till kyrkoplatsen och prestgården, der då knappt andra äro dem till möte än Presten och den 70-åriga Klockaren. Det är då annat lif än om hösten, då man här räknar dagar, räknar veckor, utan att se någon menniska, utom sitt eget husfolk. Ingen besöker en vidare, ingen kommer mer till kyrkan, som står tom den ena veckan efter den andra, och endast mörker omgifver en. Hvad är då naturligare, än att man söker att verka, medan dager är, och förrän Augustinätterna med sin stjerneglans förebåda höstens snara ankomst öfvergifver det ensliga lifvet i Utsjoki och under någotdera af sommarmötena hälsar på församlingen i Enare.


Det var under sådana betraktelser, jag nu anträdde resan till Enare. Redan före ankomsten till Enare kyrka blir man upplifvad af att se resliga, raka, mot höjden sträfvande träd, särdeles den i Utsjoki osynliga furan, hvilken nu, lik Libanons cedrar, doftar för en norrifrån ankommande och fägnar den, som har Enare till mål för sin resa, med vissheten om att snart vara framme och sålunda hafva nått slutet på den långa fotfärden, som man vanligen gör i sträckmarsch, för att innan möjligen inträffande regnväder komma under tak.

Det första mötet hade, efter vanligheten, hållits första söndagen i Juli. Den tredje allmänna Böndagen hade ej då firats, emedan jag väntades till det sednare mötet, som inträffade i Augusti. Så var öfverenskommet, och så skedde det. Nu var en bråd arbetstid. Den obetydliga höbergningen skulle börjas, och den borde nödvändigt slutföras, förrän tiden för vildrensjagten, som inträffade kring Berthelsmessan, skulle begynna. Redan på Fredagen inträffade likväl många, jemte mig, i sina kyrkostugor, och Lördag förmiddag voro redan de flesta, åtminstone de långväga, församlade vid kyrkan. Frågan var nu, om jag härifrån skulle återvända till Utsjoki samma väg jag kommit eller fortsätta resan söderut. Jag fick likväl ännu någon tid till


att öfverväga detta för mig nog vigtiga ärende, af orsak att flera uttalade den önskan att åtskilliga bräckliga och ålderstigna personer i Auvel- eller Ivalojoki trakten, hvilka icke förmått komma till kyrkan, hemma skulle få begå sina salighetsmedel; hvarföre jag, efter verkställda göromål vid kyrkan, dit åtföljde Auveljokboarne, ännu obesluten om jag derifrån skulle återvända eller fortsätta färden till fäderneslandet. De, hvilkas anhöriga jag skulle betjena, beledsagade mig och de skulle, om resan blefve utaf, efter slutade förrättningar befordra mig till det sydligaste hemman i Kyrö by eller, om jag der skulle stadna i förlägenhet om vägvisare öfver fjellet, åter beledsaga mig till Enare kyrka, eller ock skaffa mig vägvisare till det första hemman i Sodankylä sockens Sompio by, dit man räknade tio mil ifrån Kyrö. Det var till den folkrikaste trakt af församlingen jag nu sträfvade. Jemte en betydlig skara af kyrkfolk vandrade jag längs en föga märkbar gångstig vester om Pelpajavre öfver några smärre myror och skogsbackar till fots en half mil till närmaste vik af »Enaren". Här anvistes mig en af de större båtarne, der jag kunde sitta beqvämt, hvarpå årorna sattes i gång och en hel mängd båtar sträfvade i rask och munter färd söderut. Vi drogo förbi den ena holmen efter den andra; sjön utbredde sig mer och mer, och vi nalkades en klippa, hängande öfver djupet och kallad TJkonkivi. Jag önskade besöka denna, till utseendet säregna och i folktron betydelsefulla häll. Snabbt ilade båten fram på den klara ytan, deri hällen speglade sig, och vi landade utanför TIkJcos (Aijegs) uråldriga borg. Denna är en klippa i öppna sjön med en stor grotta, i hvilken man fordom tillbedt åskan. Allt var mossbelupet, men grottan af tid, ålder och våld oskadd. Sagan förmäler att bergshålan fordom gick så djupt in i jorden att den utgjorde en underjordisk gång under Enare sjö till en annan klippa, som kallades Akko eller Akkos boning och år belägen nära Akkujärvi sjö, dit afståndet härifrån är nära fem mil,— sannerligen en gång, hvars tillkomst man endast de högre Gudamakter tillskrifva kan. Då jag gräfde i den stora högen af renhorn, som lågo framför grottan, betäckta af ett djupt mosslager, sade en af mina beledsagare, en Finne, som det tycktes på spe,


ehuru jag tror der under låg litet allvar: ,,om gamlingen derinne nu framkallade blixt, dunder, blåst och regn, nog finge vi väl enhvar brådska härifrån". En gammal Lappman i sällskapet yttrade härtill: ,,om det är Guds vilja, äger han väl makt dertill, men en tjenare är äfven han, nämligen Guds tjenare, och ett medel i Guds mäktiga hand samt undergifven sin Herres vilja". Den gamla folktron är, att fflcko (åskan) ej fick benämnas vid namn. Skedde det, hämnades han med oväder eller annat ondt. Efter nuvarande christna begreppet heter han icke heller hos folket åska, utan Guds tjenare, och åskvädret heter Herrans makt, Herrans väder m. m. Här ser man således än ett gammalt hedniskt offerställe, på hvilket man ännu icke burit våld, kanske derföre att å klippan saknats ved till bränsle och man ej besvärat sig att hemta sådant hit för att spränga den, eller möjligen emedan man ansett hällen för stark för att kunna af meniskohänder förgöras.

Resan på Enare sjö är i lungt väder högst angenäm. Äfven denna gång flöt till en början båten lätt på Enarens blanka yta, i hvilken tusende holmar afspeglade sig. Men efrer två mils båtfård ifrån Aijegs klippa begynte åskan slå sina drillar i skyn och stormen att hämnas på vattnet samt kläda dess svarta böljor i hvita krås. Blixt föll på blixt, åskslag hördes på åskslag. En liten enslig klippa syntes på afstånd, några tallar tycktes växa på den; den var det närmaste land vi sågo åt den trakt, hvartåt vi sträfvade. Till höger syntes holmar, stora som fasta land; men vi öfvergåfvo icke hoppet att komma fram på den vida sjön, som närmar sig ett haf i storlek. Vid det vi koinmo närmare, förvandlade sig likväl den på afstånd till utseendet obetydliga klippan till en liten holme med några tiotal der växande tallar, som buro väldiga kronor, hvilka väl ej gåfvo oss lika godt skydd mot regnet som holmens stadiga grund säkerhet mot stormen, som blef allt starkare och endast afbröts af orkaner, hvilka en del af mina följeslagare kallade Ndide pusJcek, andra Noidan puuskat; ty två språk, Lappska och Finska, talades i sällskapet. Jag behöfver ej nämna, att man på Enaren färdas vida säkrare med båt, än på de flesta andra sjöar af lika storlek. Holmar finnas mest åt alla kuster, och deras antal är mycket stort; en del tro dem vara lika många som dagarna i året, andra försäkra gamla menniskor hafva sagt, att de äro lika talrika som stjernorna på himlahvalfvet. Uppstår storm och regn, kan man på kustfärder taga land, och tycker man sig ej hafva tillräckligt skydd af träden, uppdrages båten på stranden, stjelpes omkull, och utgör då ett värn icke allenast mot den hvinande stormen utan ock mot det sqvalande regnet.


Fängslad af Enarens vågor, märkte jag knappt, huru de medhafda matförråden af mina följeslagare delades, utan bekymmer för morgondagen. Det torde vara förut anmärkt, att Enarebon lefver under stark förtröstan på den Allsvåldiges försyn. Man lefver mest för dagen, hvilar medan man har mer än för tillfället behöfves, ty man anser skogen och vattnet för sina visthus, men sträfvar och arbetar natt och dag, då det nödvändiga saknas. Till Söndagen samlas väl under veckan något, allt eftersom lyckan varit gynnsam; men man är ock nöjd med ringa. Denna gång hade naturen varit så karg, att man om Lördagen tillkännagaf för mig, att förråderna voro för knappa att om Måndagen fira Böndagen, utan borde den firas om Söndagen, på det att folket må kunna skiljas åt Måndags morgon. Och för sanningen häraf behöfde jag ej bättre bevis, än då jag klockan mellan 11 och 12 på natten, sedan bön för länge sedan var hållen och man frågat mig, om jag tykte det vore synd att draga not i natt, såg tvänne båtlag syssla dermed i Pelpajavre sjö; och på fångsten dervid berodde, huruvida hälften af kyrkfolket skulle lägga sig till hvila med torna eller fyllda magar. Och det var likväl ett folk, som föraktade guld och glitter, som aldrig sökte bifall af andra till det, som motsade deras egen öfvertygelse, som tackade Gud lika mycket för den gynnande som för den missgynnande dagen, i mot- som medgång, under hälsa och ohälsa. Det var ett folk, som hängde ståndaktigt och fast vid ordet och det, som det ansåg för rätt. Och hvad förut passerat för rätt, det var för dem det positiva, tills det vid deras egna kyrkomöten eller sammankomster blifvit rättadt eller Öfverheten annorlunda befallt. Stormen hvinade och furorna brakade. Sjelfva luftens innevånare, hvilka under ovädret sökt sin tillflykt på vår lilla holme, eller kanske byggt och bott här, vågade sig icke uti sitt element, utan vistades här i sällskap med menniskan, den af dem mest fruktade lefvande varelse, sökande sig gömmor emellan stenar och ris. Den ena Lappen vred vattnet ur sin våta mössa, den andra tömde det ur sina skor, och enhvar sökte på bästa sätt sköta om sig. Här är oss godt att vara, sade en Lappe, tackande Grud för det vi voro i säkerhet på holmen, och andra följde hans exempel. Jag hade troligen icke uppskattat faran, för hvilken vi varit utsatta, till så stor som sig borde, om ej ovädret allt mer och mer tilltagit. Om någonstädes, måste man här komma på den tanken, att den Osynlige lefver i hela skapelsen, att Hans röst höres i åskan och i hvarje susande vind. Den yfviga mossan tjente oss till bädd; båtarna, uppdragna på land, till skjul medan det regnade. Man längtar till fasta landet; men elementerna, ehuru något lugnare, voro än efter midnatt i uppror, stjernorna voro försvunna och kursen var osäker. Att här upptända en brasa, dertill hade vi ej mod, och den hade ej heller gagnat oss på denna nästan kala lilla holme i sådant väder vi nu hade. Mot morgonen hade Aijegs blixtar slocknat, Tiermes dunder upphört, Ukkos vrede saktat sig, skyarna lagt sig, och en liten rand vid horizonten åt öster bådade vår förlossning. Vi voro icke sena att följa dess vink.


Snart afsmalnade sjön, och det stora vattnet förvandlade sig till en vik med jemn och spegelklar yta. Solen sken åter klar, speglade sig i viken, som gaf ett härligt återsken af den blåhvita himmeln och den mångfärgade skogen. Ivalo- eller Auveljoks härliga elfdal visade sig snart och gjorde med sin grönska så mycket större effekt, som vi kort förut hade passerat sådana klippor och skär, till hvilka förfädren förvisat troll och allt annat ondt för att bestraffas af åskan eller lida andra plågor. Man vände gerna ryggen åt Pohjola, då ögat här fägnades af den mångfärgade skogen, af de frodiga ängarna, med sina raka rönnar, sina yfviga häggar med hängando vippor och klasar, och sina vinbärsbuskar, hvilka emellan doftande rosor dignade under sin börda af än omogna bär. Denna min beundran af Ivalojokis härlighet kan antagligen ej annat än förefalla öfverdrifven för den, som söderifrån kommer till denna Enares fruktbaraste del. Men


jag är säker på, att en och hvar, som en vacker sommardag, ifrån Ishafvets kala hällar eller Utsjokis gråa fjell nedstiger dit, måste finna min hänförelse naturlig: ty ingenting är skönt utan jemförelse med annat; och jag vågar påstå, att hvarifrån man än den vackra sommartiden må komma, vare sig ifrån S., V., N., eller Ö., till Ivalojoki nedanom Thomas Kyrös hemman — ty ett stycke derifrån uppför elfven upphör elfdalens fruktbarhet, och elfven genomströmmar en vild trakt med alpnatur — skall man finna en förvånande kontrast mot de trakter, hvarifrån man kommit. Jag tog förnöjd mitt vade mecum, min vandringsstaf, i handen, då båtlaget vid elfsmynningen upplöstes och spridde sig, enhvar åt sitt håll, för att kalla folk till den Söndagen förut utlysta förrättningen härstädes, samt vandrade till fots, dels med och dels utan vägvisare, till en koja belägen pänä kulma derifrån, eller en sträcka som icke är längre, än att en hunds skall i godt väder kan höras på en sådan distans, d. v. s. efter Lapparnes beräkning en mil. Kojan var väl usel, men jag emottogs der med ett hjertligt välkommen, som alltid inverkar angenämt. Dock hvilade jag min trötta lekamen hellre utanför, emellan doftande resliga trän, än i den rökfulla och af brända dun luktande kojan. Den med flera små barn hemmavarande hustrun hade nämligen fångat några ruggfoglar, en vildgås och par änder, af hvilka hon å den sakta lågande elden höll på att afbränna de rester af dun, som å dem funnos qvar efter plockningen. Bud om min ankomst hade redan anländt hit, och det var för mig hon anrättade foglarne. Hon var hustru till en fattig Lappman vid namn Saijets. Den arma modren! tänkte jag Några torkade rishögar voro synliga i hennes kåta, der hon, under mannens frånvaro på jagt efter vildrenar, lefde för dagen på Guds försyn, utan att hon för tillfället ägde vidare än nämnda foglar och några halfruttna fiskar, som hängde i taket. Mannen hade emedlertid, enligt hvad jag sedermera erfor, gjort en lycklig vildrensjagt på fjellefc. Jagttiden var väl icke än inne, men nöden har ingen lag. Allt hvad som öfverstiger det nödvändiga, är föga lockande för Lappen; men när det gäller att förskaffa sådant, undandrager han sig icke att med yttersta djerfhet trotsa floder och katarakter, klip


por och skär, eller att med sin bräckliga båt klyfva Ishafvets vågor och störtsjöar. Med litet eller intet mat i sin påse samt kittel och bössa på ryggen beger han sig om hösten på aflägsna fjelltrakter för att idka vildrensjagt och återkommer först efter fem ä sex veckor; och på hvarje ställe, der han fällt en vildren, har han inredt ett förvaringställe, der fångsten nedlägges för att om vintern afhemtas; eller ock har han nedsänkt köttet i strida forsen, väl belastadt med sten för att ej bortföras af strömmen eller åtkommas af björnar och fjällfrasar. Den öfvergifna hustrun ansåg en gyllene tid vara inne för henne, så länge änder och vildgäss voro vinglösa, emedan de då kunde fångas med blotta händerna, och hon visade mig några skålpund dun, som hon redan samlat och under Julhelgen ärnade föryttra.

Härifrån ledde en gångstig till Kyro by. På vägen dit mötte mig hägnader, som omgåfvo ängar och åkrar, och jag såg gårdar, hvilka nu föreföllo mig välbyggda, ehuru de ej voro bättre, än dem man på de mindre vällottade orterna i Finland anträffar. Jag trädde in. Man förde mig i en snygg och till min ankomst rengjord kammare samt fyllde bordet med aptitlig mat af alla slag; som man af en nybyggare kan vänta. Jag vet icke, hvad som är mera lifvande, antingen det, då man, kommande ifrån Utsjoki till Kyro by, ser de första hägnader, omgifvande en härlig kornåker, eller det, då man ett stycke längre fram anländer till ordentligt bebyggda Finska hemman med uppsnyggade gästrum. För mig hafva de förstnämnde alltid varit mera fägnande; ty de förebåda redan de sednare och med dem kultur. Gästrummets enda fönster var mot norr och svalkan i rummet derför angenäm. Hvarken fil- eller sötmjölk hade jag smakat sedan i Utsjoki. Här erbjöds af beggedera, och det af bästa slag, jemte godt rågbröd, som dock var bakadt af råg, hvilken vuxit vid Dvinas källor och blifvit hithemtadt i form af mjöl ifån Ishafvets kuster. Läsaren kan knappast ana, huru smaklig måltiden var och huru angenäm hvilan på maten; ty värdinnan förstod att göra rummet mörkt och sålunda afhålla myggen ifrån mig. Mina effekter hade anländt om natten. Tidigt hade jag lagt mig och tidigt var jag uppe. Folket begynte att samlas, och samlingen här blef icke stort mindre än vid kyrkan. Efter förrättad Gudstjenst och nattvardsgång med de gamla och orklösa samt dem, som ej haft tillfälle att besöka kyrkan, förblef folket här samladt hela den dagen, och vi åtskiljdes först den föl


jande. Bland de närvarande utsågs åt mig två af de säkraste vägvisare öfver fjellryggen till Sompio by i Sodankylä socken. Färden gick längs elfdalen, en mil, till bonden Thomas Thomasson Kyros hemman genom lika växtrik och härlig trakt som den varit ifrån elfmynningen till nybygget, hvilket vi nyss lemnat; men odlarens hacka och yxa saknades här ännu. På Kyro hemman provianterar sig hvarje Lapplandsfarare, som ämnar sig härifrån söderut, ytterligare för den långa fotfärden öfver fjellen. Här bakades mig bröd och uträknades noga, huru mycket deraf och huru mycket torrt kött, fisk och smör på resan behöfdes. Allt fördelades redan på bördor för att bäras af vägvisarene, då en lycklig händelse fogade att Thomas fick hem sina renar och bördorna lassades på tvänne af dem. Är väderleken varm och solsken rådande, såsom, nu var fallet, begifva sig vägvisarene, som vanligen tillika bära bagaget, ogerna på det långa hållet, förrän efter middagen, eller sedan hettan i solen minskats. Med saknad lemnade jag det goda folket, som i innersta Lappmarken bebodde ett trefligt Finskt hemman. Jag kastade ännu en blick tillbaka, då jag redan inträdt i den dystra skogen, der allt hvad odling hette åter var försvunnet ur min åsyn. Den kunnigare af mina vägvisare var Pehr Henriksson Kyro, en afkomling af den fordom hitflyttade Kyroslägten. I flera veckor årligen hade han vistats på vildrensjagt i den fjelltrakt, vi nu skulle bestiga, och kände den derför väl. Under flera somrar hade äfven han idkat fiske i Ishafvet. Genom allt detta hade han förvärfvat sig så mycket kapital, att han dermed köpt sig en häst, några kor och får samt numera helt och hållet aflagt sitt vandringslif och för fem år sedan på Ivalos gräsrika slätter anlagt ett nybygge, som lofvade blifva ett godt hemman.

I sträckmarsch tågade vi en mil genom täta skogar af resliga granar och furor, endast då och då afbrutna utaf med småskog beväxta mer och mindre sanka dälder. Derifrån söderut blefvo mossarna kala och skogslösa. På hårdare mark, der gran växte, var den nu kortare och mindre spenslig. I stället för furan begynte små nödvuxna tallar visa sig. Såväl tall som gran voro nu i rotändan smalare och blifva tjockare några fot från marken, der qvistarna vidtaga. Granen bekläder sig mer och mer med lafvar, liksom behöfde hon dem till öfverplagg. Äfven den blir småningom trumpen, torra qvistar blanda sig med de friska, som snart begynna att täfla med stammen i tjocklek; och der upphör detta trädslag att växa, ty der vidtager fjäll- eller alpnaturen. Barrträden äro här försvunna, och de annars raka och smäckra löfträden äro förvandlade till tjockstammiga buskar, liknande mot jorden nedtryckta dvärgar. Man uppnår allt större och större höjd. Man uppsöker ett torrt ställe, der man kan få hvila på en tufva, som ger ett mjukt stöd för armbågen, sätter sig ned och beundrar Allmaktens verk, medan vägvisarene öfverväga, hvilka höjder och dalar man skall undvika, eller hvar åar och vindfällen m. m. äro minst hinderliga. Ar man nog rask att följa Lapparnes snabba gång, hinner man på ett hälft dygn till dalen emellan de om två tvillingssystrar erinrande Palopää och Kaunispää höjderna. Då vi närmade oss denna dal efter 10 ä 12 timmars rask gång med nästan inga hvilostunder, vidtog en sträcka af kullar. Solen började då att småningom med purpur färga östra hvalfvet bakom de gråa bergen, hvilka söderut höjde sina uråldriga hjessor på en vid sträcka, och snart stack sjelfva solen fram såsom en mattglödgad kula genom den purpurfärgade dimman, begynte att uppvärma luften och blifva brännande, hvilket försvårade fotfärden. Vid pass klockan 8 k 9 gjordes halt på en höjd emellan Palopää och Kaunispää. Man lägger sig gerna i sådant väder till hvila för dagen på något högt beläget ställe, emedan man der säkrast undviker myggen, och när man der sofvit större delen af dagen, finner man förnöjd luften afsvalnad, ren och klar. Dimman, som om morgonen täckte dälden, hade lagt sig: molnen, som nyss flöto nedanom oss, hade försvunnit. Här presenterade sig för våra blickar Suoloselge eller Saariselkä, d. v. s. öarnas rygg; så föreställde sig Lapparne den fordom i all sin storhet. Dess otaliga kupoler lågo, så långt ögat utan och med kikare kunde nå, framför oss, mer och mindre likformiga och beredande en den mest förtrollande utsigt. Tusende voro dess höjder, kullar och berg, och alla voro de till sin nedra del omsvepta af dimma och moln. Ingen telning syntes här uppe på granithällen, ingen jägare på de hemlighetsfulla höjderna, inga herdar vallade boskap i dälderna; allt var der öde och tomt, och icke ens någon grönska lyste från bråddjupen emellan de uråldriga bergstopparne.


Först längre borta, der bergen blefvo mer och mer långsträckta, begynte björken att visa sig vid de dalarne genomflytande bäckarnes stränder. Först der kunde man skönja någon grönska emellan de mörka, delvis med gul mossa öfverdragna bergen, och endast med tillhjelp af kikare kunde man se, att skogen der utgjordes af björk. Ju längre bäckarne aflägsnade sig ifrån dessa runda toppar och fjällets branter och förenade bildade åar, desto resligare och frodigare blef björkskogen, tills hon slutligen måste lemna rum för de starkt rotade barrträden, liksom Lappen nödgats göra för Finnen och liksom allt, hvad naturen svagare danat^ måste undan för hvad starkare är. Inga klagande harposlag ljödo väl här i dessa ödsliga bygder, men Lapparnes drömmar om de heroiska bragder, de trodde sina förfäder med andeverldens tillhjelp här hafva utfört mot Joter, Sky ter och Kareler, skulle gifva anledning till och ämnen för många dikter och romaner. De sägner, som derom finnas qvar, hafva deras diktare icke kunnat gifva något inre sammanhang eller någon fast form, men såsom dunkla minnen förvaras än i Lappens hågkomst en mängd sagor, hvilka låta koppar-, silfver- och guldbetslade hingstar bära sina ryttare till i klippor inhuggna slott, till konungaborgar och salar på aflägsna orter, der mera än en af dem utfört storverk, tagits af konungar i beskydd och, liksom Ruobba, äktats af någon prinsessa. I sagorna omtalas deras segrar öfver jättar, skockar af björnar och vargar, hvilka med sina stålhårda tänder genomgnagade de af mossa omgifna granitblock, der de hade sina af naturen danade boningar. Afven Asa-Thor anses hafva förföljt jättar och vålnader på fjellen, uppbrännt de flesta höga kullar och undanröjt vålnaderna från dem.


Den som sett dessa och andra den nordliga Lappmarkens öfverhufvud sterila trakter torde ursäktas om han, efter att hafva genomvandrat äfven den transalpinska Lappmarkens enda lofvande nejder, Lutto-, Nuotte-, Ivalo- och Kaamasjokis på många ställen gräsrika stränder och ståtliga skogar, funne det önskligt att, för tillgodogörande af de källor till utkomst som de erbjuda, helst hälften af arrestanterna å Sveaborgs fästning kunde förflyttas till dessa trakter. De kunde åtminstone med samma skäl och under lika behandling, som de förvista i Finnmarken, här försättas på fri fot om de blott åtföljdes af en nitisk prest samt en rättvis, sedlig och upplyst tjensteman — mot vilkor och skyldighet att här åt sig uppodla lägenheter. Hvilka härliga boskapsdrifter skulle då icke inom kort tid finnas här, om hvarje arbetande fick till sin egendom den jord han odlade. En sådan koloni skulle likväl icke i längden kunna bestå utan någon beqyäm afsättnings- och utskeppningsort. Härtill skulle behöfvas en kuststräcka af några mil. Tjenlig för ändamålet vore den för närvarande af endast några få Ryska Lappar, och äfven detta endast sommartid, begagnade öde kuststräckan vid Ishafvet emellan Patsjoki och Karelsgammen eller Bommensnäs. Likväl finge fiskeri och bergsbruk icke heller försummas för att ekonomin der uppe skulle kunna komma på säker grund och trakten förmå upptaga förvista äfven under en längre framtid. Der äro bergen antagligen lika rika

på metaller som i den Svenska Lappmarken, och de vattenrika floderna Lutto- och Patsjoki erbjuda här en kortare väg till hafvet. Om dessutom guldvaskerier någonstädes i Finland skola komma till stånd, så är det norrom Kölen i den högre Lappmarken, der markens sluttning är starkare än söderom densamma. Ej heller kunna jernbruksanläggningar, i anseende till det långa afståndet ifrån hafvet, någonsin drifvas med den förmån söderom Kölen som norrom densamma. Det säkra är att våra transalpinska Lappar och nybyggare icke kunna ens med de största uppoffringar ifrån statens sida i ekonomiskt hänseende lyckliggöras utan fast punkt för dem eller Finland vid Ishafvet.

Uppstiger man från den djupa dalen till fjellets kam, eller nedstiger man ifrån fjellets högsta topp till lunden vid dess fot, lemnar man hvardera med en egen, vördnadsbjudande känsla, ehuru de intryck, man erfar der uppe, äro af helt annat slag än de, hvilka man medfört från dalen. Vid hvarje afsats, som man vid uppstigandet nått, stadnar man för att öfverskåda det tillryggalagda; ju högre man kommer, desto otydligare urskiljer man de enskilda föremålen der nere; slutligen nästan försvinna de från ens åsyn, och man ser dalen endast som en smal infattning emellan bergets väldiga armar. Men ju mera man närmar sig fjellets spets, dess flera nya utsigter hafva upprullat sig för ens öga; och den ena är den andra aldrig fullkomligt lik. Den öfverväldigande storslagenheten der uppe tilltalar känslan med annan kraft, den lekande naturen der nere med annat behag. Der uppe känner man sig slagen med häpnad af den majestätiskt storartade anblicken öfver vida nejder; der nere erfar man en känsla af något angenämt, intagande och ljuft. Hvad man ser der uppe, påminner om ett stormande haf; der nere åter tycker man sig finna den lugna hamnen, der man får hvila ut och frigöra sig från den känsla af en viss högtidlig fasa, som bemäktigat sig en der uppe, såväl i följd af hvad man sett som af den nästan ängsliga brådska, hvarmed den vägvisande Lappen vid nedstigandet skyndar på sina steg för att undgå faran att af ett möjligen uppkommande oväder qvarhållas på det ogästvänliga berget. Men oaktadt all den känsla af behag, man erfar, då man lyckligt och väl kommit ned i dalen, tycker man sig likväl ofta hafva i förtid lemnat höjden med sin dundrande luftkrets och erfar likasom en längtan att omedelbart bestiga någon annan fjelltopp, utan att vidare hysa någon skräck för bergets branter och afsatser, för dess remnor och gapande afgrunder.


Men vi hafva ju ännu icke kommit till dalen. Låtom oss skynda dit, ehuru jag befarar att jag denna gång icke kommer att känna behof af att förnya uppstigningen och än ytterligare beträda någon af Suolloselges oräkneliga kupoler; ty efter en långvarig vistelse i Lappmarken är min längtan att åter komma till mera bebodda sydligare nejder dock så stor, att den torde blifva alla poetiska svärmerier öfverlägsen och påskynda mina steg, för att så fort som möjligt komma ur detta fattigdomens


land i Suolloselges öknar. Vi begifva oss alltså i väg. Är man botanist, följer man helst rännilarne, hvilka taga sin början redan i närheten af fjellets toppar. Stundom förlora de sig i mossan, gå in i berget och rinna ut från en annan remna. Deras bäddar omgifvas ej af verklig matmylla eller humus, utan af en mörk, stundom illaluktande smörja, hvilken uppkastats ur deras botten och ej gifver näring åt andra växter, än några eländiga Juncusarter. Dessa rännilar hafva ej alla år samma lopp, utan flyta än här, än der. Följer man någon af dem till Luton- eller Suomunlatva, kan man hopsamla några glest sådda fjeliväxter, särdeles gräs- och pilarter, jemte några nödvuxna mossor och lafvar. Är man mineralog, knackar man med sin hammare i den ena stenen efter den andra, granskar kornen på graniten och beskådar strimmorna på qvartsen, hvars snöhvita glans den knottriga lafvan och den yfviga mossan lika litet förmått fördunkla som de kunnat komma dess hårdhet att mjukna; men förgäfves torde man här söka den ädla metallen, som man hoppas komma att finna i dälderna. Vore man geograf, kunde man här afteckna de höjder och dälder, ifrån hvilka, inom en jemförelsevis inskränkt terräng, vattnet sprider sig till tre haf, Ishafvet, Bottniska viken och Hvita hafvet, och i de från bergets djup framspringande källorna mäta vattnets temperatur, hvilken jag i en af dem fann vara -j- 2° C. Skulle poeten betrakta denna döda omgifning, önskade han måhända lik Orpheus med sin lyra framkalla lif i denna lifiösa natur. Mig föreföll Kölen (Suolloselge) såsom den dystraste trakt i hela Lappmarken. Här funnos icke de på fjellen närmare den norska kusten allmänna alpfoglarne, icke ens fjellens vanligaste inbyggare, Lappsparfven; än mindre höjde någon nordisk näktergal sin stämma öfver myggens pip och bromsars surr. Bäfver, utter och fjellfras skola aldrig besöka dessa nejder, och ej ens af fjellrackan syntes här spår. På åtta mils fotfärd anträffade jag knappast en myra och än mindre en myrstack. Endast vildrenar, och äfven dessa blott de tider, de förföljas af Lappens säkra lod, söka här sin tillflykt. Nu plöjde männen Ishafvets våg eller bergade hö, och skjutvapnen hängde på väggen, hvarföre äfven renarne begifvit sig ifrån denna ödemark,


der sjelfva renmossan är torr och hård. Hela trakten var dyster och ogästvänlig och tycktes liksom stelnad i sina former, innan den kommit till sin fulla utveckling. Allt bar prägeln af svårmodighet, och svårmodigt och tungsint är äfven det folk, som uppväxt kring dessa fjell. Anmärkningsvärdt är härvid dock, att man betydligt ofvan den nuvarande skogsgränsen finner rötter efter fura och andra träd. De lemna Lapparne ett välkommet material, då de på sina jagtfärder efter vildrenar här tillreda sin mat; och aflägsnar man sig på ett rastställe från sina skjutskarlar, uppgöra de af sådana rötter eld för att tjena såsom ledtråd, på det man icke må förvillas ifrån dem. Men för att på dylika exkursioner ej råka ut för sådan fara, gör man klokast uti att taga med sig någon af vägvisarene; ty annars kan man lätt vara förlorad.

Vi hade brutit upp ifrån vårt rastställe vidpass klockan 5 e. m., då hettan i solen upphört att vara alltför besvärlig, och vi fingo snart ^Naattaset" i ögnasigte. Vi sträfvade i rak riktning mot dessa fjelltoppar, gingo igenom af eld härjade skogsoch fjelltrakter på skäligen jemn och torr mark, om man undantager någon mindre fjellmyra, som måste passeras, och uppnådde omsider Naattanen. Här erfor jag en obeskriflig fägnad af att se bäckarne flyta mot söder, emot fädernehemmet, dit jag drefs af en oemotståndlig längtan. Stort var äfven behaget af att, om ock på afstånd se härliga skogar och, såsom det tycktes, bördiga ängsmarker. Det var derför med verkligt välbehag jag anträdde färden utför detta sista fjell, så utröttad jag än var af en lång vandring än öfver höga berg, än genom djupa dalar i oafbruten följd. Jag skyndade derför på mina skjutskarlar för att så fort som möjligt nå de för mitt öga gladt leende nejderna der borta i fjerran.

Sedan man nedstigit från Suolloselges sista afsats, Naattaset, tagit afsked af Arbutus alpina och några andra här ännu allmänna fjellväxter, hvilka sydligare förekomma endast på fjell topparne, nalkas man sumpiga trakter, som vid bäckstränderna äro beväxta med björkskog och buskar, hvilka ofta äro svåra att genomtränga. Här anträffar botanisten, för första gången sedan han lemnat Ivalos fruktbara dal, Tofjeldia borealis. Carex leuchoglochin, globularis och filiformis, Splachnum urceolatum, vasculosum, sphaericum, lutmim etc. Här gör entomologen godt byte af hvarjehanda insekter sedan han på fjellet fått nöja sig med JElater costalis, äfven den glest förekommande, och någon Harpalus, som under trägen jagt der samlar sin magra kost. Aflägsnar man sig ifrån den fastare jordmånen, möta skogsmyror, gungflyn och mossar, hvilka gemenligen för sitt första upphof hafva att tacka hvitmossan (Sphagmim palustre). Denna jemte Fontinalis antipyretrica öfvertäcker först vattnets yta, på dem fästa sig sedan Hypna och andra mossarter, hvilka, efter skedd förruttnelse, småningom förvandla sig till mossjord och betäckas af nya mosslager, men befinnas här icke sällan oförmultnade ända ned till berget. På sina ställen anträffas naken dy, hvarpå man ej bör stiga, om man icke vill äfventyra att sjunka deri ända till halsen. Genom dessa sanka kärr stryka ofta smala bälten, beväxta med myrbjörk och någon liten tall. De tjena till hviloplatser för vandraren och erbjuda honom goda läskande hjortron.


Då på dessa mossar nya lager hopa sig på de gamla bäddarne, höja de sig småningom så, att myrorna få en convex yta. Sedan de hunnit till denna formation, inträffar deras öfvergångsperiod, små rännilar uppstå och vid kanterna uppspira späda telningar af Scirpus caespitosus, Carex aqvatilis, filiformis etc. Der dessa rännilar redan förvandlats till bäckar och åar uppstå småningom jordvallar vid deras stränder. Sådana mossars första phanerogama växter äro, förutom hvarjehanda gräs och halfgräs, hjortron, trän- och kråkbär, vide och myrbjörk. Efter några timmars mödosam vandring på dylik mosse med sina gölar och snår möter man en mängd fjellbäckar, hvilka icke äro betydligare än att man denna årstid med lätthet vadar eller stiger öfver dem. De uppfylla likväl sin bestämmelse att afleda vattnet, skatta enhvar åt hafvet, och efterhand som de blifva större blir jordmånen fastare, och så snart de nått storleken af en å, framalstras vid deras stränder talrika exemplar af Nordens fosterbarn björken, här mera reslig och rak än man norrom fjellen varit van att se henne. Med sin snöhvita stam och sin grönskande krona förlänar hon de i oräkneliga krökningar sig framslingrande åstränclerna ett idylliskt utseende, men på blott några famnars afstånd från stranden vidtaga nästan ogenomträngliga snår af videbuskar, på hvilka åter följa omätliga nakna mossar, der endast ett och. annat grässtrå skjuter fram, och här och der framskymta enstaka kullar, hvilka, isynnerhet vintertid, se ut som holmar i en sjö. Fjellbjörken och fjellens krypande videbuskar äro försvunna, och äfven viden antager redan här vid åstränderna ofta formen af träd. Den härintills nästan osynliga eller åtminstone sällsynta Phalaris arundinacea höjer här sin pensellika tofs ofvan andra gräsarter, och åsynen af Sompiojärvi med sin mystiska prakt bådar hvila för fötterna, som på fjellen utstått en svår kamp.


Solen hade nått sin middagshöjd, då vi funno skugga under resliga träd. Nu, sade den äldre af mina följeslagare, är det icke mera långt till träsket, här kunna vi röka en stund. Platsen var angenäm, och äfven jag tyckte mig behöfva denna hvila, ty vi hade vandrat mera än en mil utan att sätta oss. Uråldriga, mossbelupna hängbjörkar gåfvo oss här en angenäm skugga, de tätt växande granarna täfiade med furan i tjocklek och höjd, der de reste sig trotsigt, liksom önskade de med sina smäckra toppar nå det molnfria himlahvalfvet. En annan temperatur var här rådande och man inandades här en annan luft än på de kala fjellen och de nakna mossarna. Hvarje blomma, hvarje grässtrå tycktes glädja sig åt det skydd, de här funno mot storm och oväder. Siskorna, hvilka icke låtit höra af sig allt sedan Ivalodalen, hälsade mig här med sin sång välkommen ifrån tomhetens land. På detta till en början fredliga ställe spisade jag vid stranden af en sorlande bäck. Innan kort, sedan det emedlertid blifvit alldeles lugnt, befanns bäcken, som var omgifven af videbuskar, betäckt utaf moln af mygg, hvilka genom sin vedervärdiga musik, blefvo ett oroande sällskap, som icke lemnade oss tillfälle till den hvila, hvaraf vi varit i behof, efter att hafva vandrat hela den föregående natten. Efter någon tids uppehåll tvungo dessa objudna långnäbbar oss till uppbrott. Ett stycke från vår hviloplats viste sig lera vid bäckens strand — en jordart, som jag sednast anträffat i Ivalodalen och norrom denna endast på få ställen. Endast en mil återstod till Sompiojärvi, men vägen var mycket besvärlig. En mängd träd, som i många mansåldrar trotsat elementernas kraft, hade af en för några år sedan här öfvergången häftig storm blifvit uppryckta eller af brutna af orkanen. Andra hade blifvit splittrade af åskan. De lågo härs och tvärs längs de marker vi hade att passera. Skogseldar, uppkomna af våda eller afsigtligt antända, äro de ..enda, som här bana väg; men djupa kärr och mossar mäktar icke heller elden att i sådant afseende förbättra, hvarför de äro och antagliden i långa tider framåt komma att förblifva i sitt af naturen danade, för fotvandraren högst besvärliga skick.


Stolt synes Sompiojärvi pråla med gräsrika stränder, då man betraktar den från wNaattaset", hvarifrån den först blir synlig, då man kommer ifrån norr, men hela omnejden är öde och tom. Ingen menniskoboning och ingen rök från en sådan synes, endast gamla offerställen utpekas af skjutskarlarne. Betraktade på närmare håll, äro de grönskande slätterna kring sjön ej annat än rismyror och oinhägnade starrängar, hvilka endast högst sällan, eller kanske aldrig, bergås eller begagnas till följd af deras aflägsenhet ifrån byn. Längre borta synas tufmyror, vida fält af hvitmossa och väldiga skogar, öfver hvilka de redan afiägsna fjellen, höja sina höga gestalter, såsom vålnader, åt hvilka man dock, oaktadt allt deras storartade, i solljuset prålande färgspel, gerna säger sitt farväl, skådar mot söder, men forskar förgäfves efter någon fiskarbåt på träsket. Man sväfvar emellan hoppet att få se en sådan och fruktan för att masta vandra till fots närmare två mil öfver ofvanbeskrifna sumpiga kärr, med sina buskar och tufvor, för att komma till Mutenia by. Vi gjorde upp eld på stranden; jag somnade snart derinvid, men vaknade efter en timme, då jag hörde skjutskarlen yttra: ,,nu kommer båten!" Den var redan helt nära land; vår helsning besvarades af roddaren med ett ärligt god dag, utan vidare ceremonier och utan att han ens vidrörde sin mössa. Icke mindre vigtig än befälhafvaren på en liten Rysk lodja, som man anträffar på Hvita hafvets vågor och der man på nåd och onåd emottages såsom passagerare, säger nu fiskaren, som ej observerat renarne, hvilka


burit bagaget: Mjag måste väl föra Eder öfver träsket, emedan jag ej har hjerta att låta Eder vada längs stränderna; der är

svårt att gå öfver oländiga mossar och kärr och ännu svårare att bära något på ryggen, och Edra bördor tyckas ej heller vara små. Ni kunnen vänta, tills jag blir färdig". ,,Men en man är bland Eder okänd". rHvem är han?" ,,Vår Kyrkoherde", svarade Enareboerne. Ögonlocken, som hittills hos mannen varit nästan slutna, öppnades nu ända till rundhet, och han utbrast: Mja, sannerligen! Jag har två Julhögtider under Eder tid bivistat Gudstjensten i Enare kyrka, men kände dock icke igen Er; hvem kunde dock förmoda, att Ni skulle besöka dessa trakter; dessutom är Eder drägt mycket olik den, hvari jag sett Eder tillförene, och man är ej heller van att möta sådan resande här". Han bad om ursäkt för sitt sätt att emottaga oss och begynte att tala om Georgius Wahlenberg, som besökt dessa nejder; men ingen Prest visste han förut hafva kommit till Soinpiojärvi. Allt hvad den välkomna fiskaren tyckt sig hafva till en början försummat i artighet, bjöd han nu till att godtgöra. Han gick genast i land, bröt gröna qvistar, med hvilka han bäddade på båtens våta botten, och städade undan sina våta nät, allt för att bereda mig beqväm plats i den lilla farkosten, med ett ord, gjorde allt, hvad han kunde, för min beqvämlighet. Sedan jag likviderat mina präktiga skjutskarlar ifrån Kyro, bjöd jag dem stoppa sina pipor ur min väldiga tobakspung, som vanligen var väl försedd på dylika färder, gaf dem ett uppriktigt handslag och sade dem ett ärligt farväl. Jag steg i båten och vi skildes åt under hjertliga lyckönskningar å begge sidor. Mitt afsked från dem innefattade tillika en afskedshälsning till mina församlingsbor, från hvilka jag nu var skild, ty jag befann mig redan inom Sodankylä socken, ooh denna afskedshälsning var uppriktig.

Jag känner ingen befolkning i Norden, hvilken jag så högaktar för dess rena seder, som Enarebon. Han förenar en sann Gudsfruktan och laglydnad med kärlek till Gud, nästan, regering och fosterland. Det är en befolkning, hos hvilken afund och illvilja ej äro kända, än mindre vunnit burskap. Hans hufvud är väl, liksom Lappens i allmänhet, tomt på kunskaper, men han


saknar icke kunskapsbegär. Skolan har ej gifvit honom insigter, men familjelifvet har hos honom inplantat pligtkänslan, Gudsfruktan samt lydnad för Öfverheten, och med modersmjölken har han insupit ömhet för sina föräldrar. Såväl Presten som de der anställda Katecheterna verka der endast i mindre mon omedelbart på barnen, hvilka Presten endast sällan ser, och äfven Katechetens undervisning, de få dagar af året, han vistas hos hvarje Lappe för att lära dennes barn läsa, sträcker sig nästan mera till de äldre än till barnen. Det mesta af hans tid åtgår ock till resorna inom hans af 100 cjv.-mils areal bestående district. Föräldrarna inhemta af Katecheterna sättet att undervisa barnen, lust till bokläsning och husandakt, som småningom blifvit och fortfar att vara kära sysselsättningar för dem, och Gudsfruktan inskärpes hos barnen såsom det enda fädernearfvet. Ända från den hedniska tiden har Lappen en föreställning om tvänne makter, den onda och den goda, och christendomen har skänkt äfven honom försoningsläran. Hans tro *ar ren och oförvillad, och svärmeriet är för honom okändt. Ännu mindre hafva en stel orthodoxi, indifferentism och rationalism afkylt Enarebons hjerta, der en lefvande christendom är rådande. Den boksynta Enarebon lefver mycket i lag med andra Lappar, utan att dock antaga deras seder. Han utöfvar sin andakt utan att vårda sig om andras lifsåskådning. Han tyckes göra intet för utspridandet af christendomens läror; men han utöfvar den så mycket mera. De stora och nyttiga åtgärder, Öfverheten vidtager, anser han för Guds verk och Öfverheten som ett medel i Guds hand. Han förstår sitt Nya Testamente enfaldeligen, men det talar desto djupare till hans känsla, och ofta tycker man, att christendomens läror äro hos honom likasom medfödda och af honom införlif vade med sitt väsende utan all tillhjelp af hermeneutik och exegetik. Man säger väl: ju visare menniskan är, desto hjertligare dyrkar hon Gud. Men hvarifrån kommer då denna uppriktiga Gudsdyrkan hos Enarebon? Jag har ofta kommit till deras kojor, icke sådana, som äro belägna vid de vanliga stråkvägarne, utan tiotal mil på sidan om

dem, ja, till Lappar, hvilka icke varit i sina hem, utan i bivuaker på fiskeri och jagt, och jag har funnit dem i andaktsutöfning.

Man säger, att intet folk blir stillastående i sin utveckling, utan går antingen framåt eller tillbaka deri. Slägten dö ut och nya uppstå. Hvad som en gång varit ett behof, fortfar icke att alltid vara det, och hvad man ej förut känt behof af, blir det. Nya åsigter, nya anspråk och nya behof träda i stället för de förut varande. Men detta gäller väl egentligen nationer, som redan kommit så långt i civilisation, att de värdera den såsom sin dyrbaraste egendom. Här hafva folkets seder, lefnadssätt och be"hof, så långt man vet tillbaka i tiden, bibehållit sig nästan oförändrade, om man undantager att det bortbytt bågen och pilen mot bössa och krut, hedendomen mot christendomen, men i de flesta afseenden i öfrigt torde det befinna sig nära nog på samma ståndpunkt som för århundraden sedan. Formerna omskapas lättare i en linigare omgifning. Derpå har man äfven i Enarebons grannskap ett slående exempel i Utsjoki Lapparne, hvilka tätt och ofta vistas vid Ishafvets kuster. Han medför derifrån till sina bygder många nya seder, mången ny erfarenhet, som hos honom skapar behof, hvilka snart öfvergå till vana, och af vanor uppkomma seder. Men de äro ej mera så rena och så enkla som de egna varit.

De Lappar, hvilka i längre tid lefvat i beröring med Finnarne eller andra dem omgifvande folk och varit utsatta för den egennyttiga och föraktliga behandling, som från deras sida vanligen kommer Lappen till del, äro minst rena i sina seder. Det de lärt af sina grannar, är sällan det goda, utan vanligen hafva de tillegnat sig dessa nationers sämre egenskaper. Liksom den obildade matrosen sällan medför det nyttiga ifrån det upplysta England, så finner man i sådana Lappska familjer, som bo bland Finnarne, eller rättare såsom renvårdare i deras utskogar, endast undantagsvis hederligt folk. Då de legas från Lappmarken, lofvas dem rundt; men sedan de väl nedslagit sig på sina nya boningsplatser, hålles det tunt, eller betalar man dem med falska varor, eller brännvin och glitter, hvarför ock personer, som inom Lappmarken åtnjuta odelad aktning, sällan antaga dylik tjenst. De råka derför snarliga i fattigdom och brist, hvilken de söka afhjelpa genom att stjäla renar af sina husbönder samt äro derför icke sällan spöslitna samt fallna för svek, låg vinningslystnad och andra laster. I brist på andra utvägar att uppehålla sig, sedan allt är dem fråntaget till ersättning och rättegångsumgälder, falla de vanligen på dårskapen att utgifva sig för trollkarlar, vandra i kring såsom sådana eller såsom gällare m. m., och der dessa yrken ej aktas, lifnära de sig genom tiggeri. Efter den kännedom man eger om de laster, man finner hos sådana uslingar, brännmärker man Lappska folket i gemen, hvarför man icke sällan i till Lappmarken angränsande Finska socknar hör en oregerlig menniska förliknas vid en Lappe. ..Manaa kuin Lappalainen" är ett uttryck, som syftar på sådana trolldom idkande, kringirrande och afsigkomna, bedragna och bedrägliga Lappar, hvilka till och med sjelfva inse sitt föraktade tillstånd och i sin uselhet söka göra sig bemärkta genom trolldom och hvarjehanda konstgrepp, då de med tiggeri stryka omkring i landsbygden. Efter sådana individer bedömer man sedan i landet jemväl de fria och sjelfständiga, sina fäders rena seder tillgifna Lapparne bakom bergen, som man aldrig sett eller besökt. Annorlunda än dessa uslingar uppför sig dock den oberoende och oförderfvade Lappen, hvilken ofta, sedan han länge irrat omkring, fjerran från hemmet, lika oförderfvad återvänder till fädernebygden. Presidenten Vevrette ifrån Dijon i Frankrike förde med sig dit en Lappflicka ifrån Jukkasjärvi år 1792. Hon blef gift med en förmögen handtverkare i Paris; men efter mannens död realiserade hon sin egendom och reste tillbaka till Lappmarken. Engelsmannen Bullock köpte renar af den underliga kringvandrande Sungesaud (Ole) år 1815 och förde dem till England för att acklimatisera dem på de Skottska fjellen. För vården af dessa renar medtog han äfven ett ungt par Lappar, man och hustru. Dessa Lappar befunno sig väl i England, men då renarna icke trifdes, uppgaf Bullock sin plan, Lapparne återvände till Norrige och stadnade ej förr än de uppnått sina kära fjell, der de åter slogo sig ned.

Lappens sträfvan är ej att komma till välmåga, och han är ej heller angelägen om att befordra andra dertill. Då brist uppstår och hungern tränger på, är han aldrig hopplös; och råkar han sjelf eller någon annan i nöd, är han outtröttlig i att söka afhjelpa den. Ett ordspråk säger: ^hungern tvingar Lappen att jaga". Men han jagar icke blott för sin egen, utan äfven för andras grytor, om han vet att de äro torna; allt under den säkra förtröstan att, om hans uppsåt är ädelt och hans bön uppriktig, Gud hjelper i nöden. Lappen anser allt ske efter Guds vilja och på Guds befallning. Äfven de tala väl om sina förfäders stora bragder och ridderliga äfventyr, men ej såsom utförda genom egen kraft, utan nästan alltid är det den förolämpade och svage, som utgår med segern genom en högre makts medverkan; och genom den utifrån förlänade kraften åstadkommo de mäktigare ting än i mensklig förmåga stod. Man omtalar huru den skorfviga Kwuobba, ehuru endast en dverg, föraktad och öfversedd till och med af sina bröder, strider och segrar med en 18 Lispunds värja, äktas af konungens dotter och stadnar i konungasalar. Genom menniskans, d. ä. Lappens, åkallan och bön tillintetgjorde fordom Tiermes de starkaste motståndare, sönderslog berg, inledde rännnilar i jättarnes grottor och fördref derigenom desse ifrån närheten af Lapparnes vistelseorter. Rotto vandrade fyrfota öfver berg och dalar samt hotade de granna och mäktiga med elände och död, öfversåg vanligen de usla och svaga; men den svagaste blef hans baneman. Med ett ord: menniskan ansågs uträtta föga genom egen kraft^ utan kraften kom utifrån; och derifrån anses den komma ännu, men numera endast från Guds allt styrande hand.

Ingen Lappe har ännu beskrifvit Lapparne, och andra författare hafva icke framställt dem sådana, som de verkligen äro, utan, okunniga i folkets språk samt utan egen och grundlig kännedom om Lapparnes lefnadssätt, seder och bruk, hafva de i sina beskrifningar om Lapparne och Lappmarken rättat sig efter det, som de hört om Lapparne muntligen uppgifvas och ytligt omtalas af deras ofta mindre skonsamma grannar, Svenskar, Nordmän och Finnar, hvilka ifrån dem bott af skilda och hvilka uppväxt under medfödt förakt för dessa sina mindre vällottade naboer. Deraf har det händt, att man lärt sig känna endast Lapparnes sämre, men icke deras bättre sidor; ännu mindre sådana Lapparne befinnas i sitt hemlif, utan sådana de äro utom hemmet och utan hem på förenämnda tiggarfarder. Ännu för föga mera än 200 år sedan var den Norska fördomen så stor, att Lapparne för sina ofta oskyldiga spåtrummor ansågos så farliga ,,att Gudfruktigt folk icke kunde nedslå sina bopålar på miltal nära dem" *), och Finnarne der uppe förarga sig än, om man hänför deras stamförvandtskap med Lapparne till en sednare tid än Adams. En författare **), som yttrar: nnär man sett en Lappe, kan man känna dem alla, hvilken klädedrägt som helst de antaga", tror sig aldrig hafva anträffat något fulare i menniskoskepnad, än tvänne Lappgummor, som han sett. Han uppgifver att Lappen ej har kärlek till sina barn, utan till och med säljer dem till Norrmän; hvilket påstående synbarligen ej har annan grund för sig, än att Lappar någon gång, under tider af hungersnöd, öfverlemnat barn åt någon kustbo att uppfostras i Norrige, der de, i följd af särdeles folkbrist, med begärlighet emottagas. Han betecknar deras sång såsom tjutande m. m., hvarmed dock ej kan menas annat än deras skrän under tillstånd af fylleri. Jag har mig icke bekant andra Lappar, som vunnit akademisk bildning, än missionären Fjellner, Pastor Sundelin senior i Arjeploug, en Student Fällman från Jockmock och Olof Sirma, Prest i Enontekis, sedermera Sockneprest i Porsanger och Prost i Östra Finnmarken ; men ingen af dem har varit författare eller beskrifvit sina landsmän. Lsestadierna, uppväxta i Lappmarken, härstamma af Svenska föräldrar, men hafva likvisst i sina arbeten iakttagit fog och skonsamhet mot Lapparne deri, att de hållit sig till rättvisan. En vidtberömd Professor vid Lunds akademi ger dem icke bättre vitsord, än att han beskrifver dem såsom föga bättre än oskäliga kreatur ***). Den Engelska Kaptenen Coppet Brooke

*) I Konung Christians förordning af år 1600, § 7, läses att Finnar och det Lappska folket af natur och bruk äro till trolldom tillgengne och begärlige, att hvarken Nordmän eller annat fromt folk vågar bo nära dem, mycket mindre i samma fjord.

**) Byfoged Bloms ,,Bem8erkningar paa en reise i Nordlandene og igjennem Lapeland til Stockholm", Christiania 1827—1830.

***) ge j0Qan Vilhelm Zetterstedts ,,Resa genom Sveriges och Norriges Lappmarker", Lund 1822. 2:dra del., sid. 20—55, och flera andra ställen i hans eljest berömvärda arbete.


har uppgifvit, att Lapparnes renar springa 30 Svenska mil om dagen och att renarne åtminstone en gång om året måste få smaka hafsvatten, om de ej skola förgås. De bästa och raskaste renar finnas likväl i Enare och Sompio, utan att de någonsin ens sett hafvet, än mindre smakat dess vatten. En ännu lefvande författare uppgifver, att i Lappmarken finnas räfvar, hvilka äro eldfärgade *). Skulle man uppteckna alla de vidunderligheter, som en del resande, hvilka flyktigt passerat genom landet, uppgifva sig hafva funnit i Lappland och hos Lapparne, kunde man få i hop en hel bok af löjligheter och osanningar. De hafva likväl ej gjort detta af illvilja mot detta värnlösa folk; men de hafva kritiklöst tillgodogjort sig de berättelser, hvilka hos grannarne, ofta ifrån äldre tider, varit gängse om Lapparne, och ingen af dessa har gifvit sig mödan att grundligare studera Lapparnes karaktär, seder, bruk och lefnadssätt. De flesta af dem hafva beskrifvit den fattiga nationen företrädesvis på grund af de upplysningar de under en flyktig färd kunnat om den vinna och påtagligen, såsom redan nämnts, i icke ringa mon grundat sina omdömen om Lapparne på grannfolkens berättelser om ofvanbeskrifna tiggarlappar, eller skildrat hela nationen efter sådana individer, som äro förfallna i laster. Resultatet blir under sådana förhållanden lika sannt som om man ville bedöma Stockholm på grund af de beskrifningar Bellman gifvit om en hel hop nästen och liderliga sällar derstädes. Jag har med undantag af Lsestadiernas arbeten icke läst någon beskrifning sedan Högströms tid om Lapparne, som vore grundad på verklig sakkännedom. Väl är Lappen svag för brännvin, och då man anträffar honom vid Norska handelsplatser, der handlanden med sin handel förenar jetnväl krogrörelse, kan man ofta finna honom öfverlastad, hvilket till och med kan inträffa vid kyrkomöten, om der infinna sig krögare eller der firas gästabud; men ty värr, är vid dylika tillfällen brännvinet hos alla nordiska nationer de gamlas liksom de ungas mjölk och glädjedryck. Men det finnes en mängd

*) Anteckningar om församlingarne i Kemi Lappmark af And. Joh. Sjögren, 1828.

Lappar i den inre Lappmarken, hvilka äfven vid sådana tillfällen uppföra sig lika anständigt och nyktert, som mången annan allmoge, så t. ex. Enare och Karasjoki Lappen, som i återhållsamhet kan jemföras med hvilken nordisk nation som helst. Besöker man deremot Lapparne i deras hem och gifver sig mödan att göra sig bekant med deras husliga lif, med deras karaktär och vanor, skall man icke tveka att fälla fördelaktigare dom öfver dem. Man skall då finna dem vara ett likaså godt, fredligt, Gudfruktigt och sedligt som förnöjsamt, måttligt och välgörande folk; och de goda egenskaper, man observerar hos dem, skall man snart finna öfverväga de svagheter, ifrån hvilka man icke kan frikänna dem; och man skall med förvåning, rörelse, och aktning finna dem lefva förnöjda under förhållanden, för hvilka den bekvämlighet älskande menniskan fasar. De öfverträffa sina grannar vid kusten såväl i öster som i vester i redlighet och trofasthet, de hafva ett godt naturligt förstånd och äro läraktiga, men de äro Finnarne underlägsna i arbetsförmåga, der större kraft, ihållighet och tålamod erfordras. För läsning äro de intresserade och vore det än mer, om de ej lärdes på ett för dem fremmande språk, utan förseddes med läroböcker på deras eget tungomål och på detta finge inhemta religionens sanningar. Mången fördom är väl ännu hos Lapparne inrotad, men man finner hos dem mindre lit till signerier och trolldom, än hos den Finska och Kyska allmogen här uppe. Eljest öfvas trolldom och signerier mera i den Ryska än i de öfriga Lappmarkerna. I den ryska Lappmarken hafva Lapparne alltid blifvit med mera skonsamhet behandlade, än på den Svenska och den Norska sidan. Man har tillerkänt Lapparne der samma förmån som Ryssarne, att varda bibehållna vid de dem tidigare förunnade rättigheter till vatten och land, och man har icke med lifvets förlust eller landsförvisning bestraffat Lapparne för sin hedniska vidskepelse och sin trolldom, ehuru man å andra sidan der gjort mindre eller alls intet för deras undervisning, utan lemnat dem i sin förblindelse eller låtit det bero af deras behag att söka den rätta upplysningen, där de kunna finna den.


Medan min usla båt med rask fart skred fram längs Sompiojärvi, hvilade jag, utsträckt, mina af den långa vandringen uttröttade lemmar och njöt såväl af hoppet att snart komma till bebodda nejder som af Sompiojärvis säregna utseende. Men anblicken deraf varade ej länge, ty innan kort lemnade vi sjön, och kosan styrdes längs en genom idel mossar med gräsrika stränder emellan videbuskar sig framslingrande bäck, som under namn af Mutenia å utleder vattnet ifrån detta fiskrika träsk. Sedan vi i par timmars tid färdats längs den i tusende bugter sig slingrande ån, anlände vi till Mutenia by, der jag skildes från min roddare, hvilken skröt öfver att han en gång tillförene skjutsat Länsmannen. Mutenia ås stränder, beväxta med frodigt gräs, sågo ut att vara bördiga, men de voro så blöta, att man nästan kunde säga dem flyta. De kunde endast under torrare somrar bergås, och ett litet stycke ifrån sjelfva åstranden vidtogo idel mossbeväxta gungflyn, här och der med några vattengölar, hvilka omkransades af videbuskar och starr samfc voro tillhåll för tusental sjöfoglar af olika slag. Sompio träsk är af föga djuplek och har, som det tycktes, dels ler- dels gyttjebotten och endast på få ställen stadigare grund. De växter, som på många ställen höja sig öfver vattenytan, förråda orsaken till Sompiojärvis fiskrikhet. Näckrosor, abborrgräs, vass, starr, fräken och säf äro här allmänna. De gifva näring och trefnad åt en mängd insekter, hvilka jemte maskar och ofvannämnda vegetabilier lemna fisken ymnig föda. Träsket har ock allt ifrån äldre tider varit ansedt för outtömligt på fisk och har utgjort hela Sompio bys gemensamma fiskevatten. Inbyggarne anse det hafva dubbelt botten och hålla före att fisken om vintrarna uppehåller sig under det öfra bottnet. Orsaken till denna uppfattning torde ligga deri, att träsket på sina ställen omges af gungfly, under hvilket fisken torde taga sin tillflykt vid oväder. Dess stränder och nejderna deromkring hysa än många minnen, som hänföra sig till fornfolkets gudar och altaren.

I Mutenia by funnos fem hemmansegare, alla, såsom det tycktes, utan särdeles omsorg för morgondagen, Byn ligger på en icke otreflig, lindrigt sluttande höjd med berglig åkerjord, har goda och så vidsträckta ängslägenheter, att de genom upparbetning skulle lemna tillfälle till bosättning härstädes för minst tio gånger så många åbor och kanske för ännu långt flere; och likvisst hade ingen här öfver 10 kor, 2 hästar och 30 får. Of vanbeskrifna fördelar tycktes hafva hos inbyggarene, hvilka äro rena Finnar af Österbottnisk härkomst, hitkomna ifrån Alaperä by i Sodankylä, framkallat fallenhet för lättja och beqvämlighet. Overksamhet och brist på uppmuntran till täflan befordrar sömnaktighet, och sömnen är stillastående. Klockan mellan 7 och 8 på aftonen anlände jag till byn, hvarest alla redan lågo utsträckta längs bänkarna, utan att likväl ännu hafva insomnat. Hundarne, som funno i mig en alldeles ovanlig gäst, upphäfde ett döfvande skall, och min skjutskarl hade all möda att sovera mig mot deras raseri. Genom detta oväsende blef min ankomst till byn snart bekant, och förrän jag hann inträda i rummet, som blef mig anvisadt till nattqvarter, var en gammal man redan mig till mötes med förfrågan, om jag hade communionssaker med mig, och strax derpå kom bud, att en sjuk fanns i byn, hvilken önskade få begå


H. Heliga Nattvard. Begge dessa önskningar beviljades och på morgonstunden följande dag skedde förrättningen. Till densamma infunno sig äfven några friska personer och anhöllo om communion. Jag föreställde dem olämpligheten af denna deras begäran, men då de framhöllo att de hade 25 mils väg till kyrkan, så måste ortens sed och billigheten gälla framför lag, och deras önskningsmål uppfylldes. Ehuru uttröttad af resan, kunde jag icke sofva så långt in på morgonen som byfolket, hvilket fortsatte med hvilan ännu någon timme efter det jag stigit upp. Nattvardsgästerna och äfven öfriga i byn sågo ut som nyss komna ifrån ritröskning, och ingen af dem såg jag förrätta något arbete. Skogen var god och ganska nära, men boningsrummen motsvarade icke detta gynnande läge och de andra förmåner naturen här erbjöd inbyggarne. En af husbönderna var nyligen hemkommen ifrån Kemiträsk, dit han varit rest med sina och några grannars liar för att der af smed iståndsättas, ty höbergningen skyndade på — en nätt färd till smeden på närmare 30 mil utefter vattendraget. Vintervägen var ej ens 20 mil; men man hade ej tillgångar om vintern att betala smeden, ty medel dertill skulle fås af afkastningen från ladugården, som i följd af det goda betet om sommaren då gaf ymnigt smör, hvilket dock om vintern hade bättre betalts i Enare. Man hade icke heller haft råd att förskaffa sig ordentlig lie för hvar person, utan blott för ungefär hälften af de arbetande, eller åt karlarne. Qvinnorna måste förrätta arbetet med gamla odugliga liar eller användas till räfsning. Hvar och en tyckte att det skulle vara för mig särdeles intressant att få samtala med den, som så nyligen kommit Lannanmaalta — så kallas de angränsande orterna söderut — emedan han ansågs hafva mycket att förtälja. Han hade dock föga annat att omtala, än att han bivistat Gudstjenst i Kemiträsk och fått kännedom om några dödsfall m. m. bland allmogen der nere. I Enare och Utsjoki finnes väl icke heller ordentliga smeder, eller ens smedja, men nöden har der tvungit nästan hvarje bosatt man, att sjelf reparera sina liar och yxor, ehuru ej heller der någon kan tillverka nya sådana, utan köpas de på Enare julmarknad af Handlande från Torneå eller bönder från Kemiträsk.

Jag hade sålunda i hast förflyttat mig ifrån de förmenta bergtrollens och sjörånas land, i det jag vandrat öfver de berg, bakom hvilka våra förfäder fordom plägade i sina tankar och ord förvisa dem de önskade ondt, till bebodda nejder, hvilkas inbyggare än tro vidundren finnas der och kunna af några utvalda med oinskränkt makt nyttjas till att befordra såväl ondt som godt. Det regnade ute; man bakade halmblandadt bröd för dagens behof, och i brist på uthus i byn måste jag uppehålla mig i boningshuset, der jag plågades af en olidlig värme och rök, tills man slutligen anvisade mig ett annat pörte, der bakningen redan gått för sig. Så välgörande värmen än är efter skogsfärder, så generande är den, när den är öfverdrifven och dertill förenad med rök och os. Folket, isoleradt ifrån andra, är rikt på fornsägner och vidskepelser. Man visade mig några metallredskap, som man funnit i en stor tufva eller jordhög bakom Sompiojärvi; men då jag redan var något öfver en mil ifrån stället, hade jag icke lust att återvända dit för att forska i denna forntida helgedom. Ibland de metallföremål, man der funnit,


förekom en sölja, något öfver en tum i diameter, incl. stället för torn; och äfven en der funnen messingsring hade än nyligen varit i behåll, men kunde numera icke upptes.

Nybyggarenes lefnadssätt och seder äro här, ehuru de lefva långt skilda ifrån tätare bebodda trakter, icke mera så enkla som bakom bergen, icke så rena och oskyldiga. Plägseder, gamla vanor och förfädrens bruk åtnjuta här ej mera värde, ännu mindre aktning eller helgd. Man hör numera sällan här ordet tavallinen (det sedvanliga) i den bemärkelse som i Enare. Man använder här i stället ordet laillinen (lagligt eller lagenligt). Af tingssaker enskilda emellan och af utmätningar vet man ej, förrän man kommer söderom fjellryggen. Skulder anses i trakterna norrom denna som heliga förbindelser, och finnes hos den betalande ej tillgång eller förmåga att betala, behandlas han enligt Matth. 18:


27. En utmätning är aldrig, men allra minst här uppe, ett lekverk för den betalande. Här i Sompio hade någon, som åsamkat sig en obetydlig skuld af 15 eller 20 R:dr, blifvit för densamma lagsökt. Länsmannen kom med 2 Nämndemän ifrån 15 mils afstånd, verkställde utmätningen, och all husets lösa egendom, bestående af flera kor m. m., strök med, och skulden blef likväl icke till fullo gulden. Hela familjen råkade i armod, husfadern var tvungen att lemna sitt hemman öde och med hustru och flere barn söka sin utkomst som fiskare vid Ishafvet, der han dock inom kort kom till berglig utkomst. Mera dyster och mera sluten är nybyggaren här, än Lappen i Enare; kanske derför att den förre är mera fästad vid sin bostad än Lappen. Lappen släpper om våren sina renar ut på bete i den öde bygden och är nöjd och glad om han om hösten återfinner en del af dem. Nybyggaren har dagligen den enformiga sysselsättningen att vårda sina kreatur och finner dem det oaktadt icke sällan dödade eller sargade af björn och varg. Lappen sköter sitt fiske; och är fångsten dålig i ett träsk, flyttar han till ett annat, eller för han ett rörligt lif på sina jagter efter vildren och annan skogsafvel. Nybyggaren gräfver makligt i sin jord, rothugger buskar och träd, ser sorgsen å det nyss rödjade fältet nya telningar uppspira och väntar med oro på sin ringa skörd, som ofta af frosten afmejas.

Han förlorar derigenom icke sällan håg och lust för sitt arbete, förslappas af för mycket vistande i det varma pörtet, der han söker sig onödig hvila på bänken, medan hustrun tillreder det för dagen erforderliga halmblandade brödet, hvilket sedan fortares jemte surmjölk och illaluktande saltad fisk. Klockan 4 e. m., då jag lemnade byn, hade, så vidt jag kunde finna, ännu ingen vidtagit med sitt arbete, och likväl var det höbergningstid. Orsaken till denna overksamhet lärer väl dock delvis varit den regniga väderleken, dels den, att man såsom högtid anser de dagar, man öfvervarat något slags Gudstjenst *). Mellan delvis skogbeväxta, ömsom högifvande ängar, ömsom vidsträckta mossar, flöt härifrån Mutenia obetydliga å och hade jemt så mycket vatten att vår obetydliga båt kunde flyta; men sedan ån influtit i Kiestojoki, är ej vidare brist på vatten för en liten båt. Två mil ifrån Mutenia by förenar sig Riestojoki med Luiro redan här icke obetydliga elf. Då vi ankommo dit, var dagen förliden, och vi togo land vid Biesto. Der bodde två välmående hemmansåbor, hvilka hvardera ägde femton, kor, förutom annan boskap. Folket på begge hemmanen var af Lappsk race i öfrigt, utom att värdinnan på det ena hemmanet var Finska, af den i Lappmarken vidt frejdade Kyröslägten, och magen på det andra en Finne ifrån Mutenia och af Uleåstammen. Begge åboerna hade flera barn. Allmänna sägen är att frosten i mannaminne icke gjort skada på Riesto. Hemmanen ligga på vestra sidan af Luiro elf, på den icke särdeles höga elfstranden, som har bördig jordmån. A ena sidan finnes en stor och flack mosse. Det var således anledning att undersöka mossens och den öfriga markens beskaffenhet, och på mossen ville jag särskildt fästa min uppmärksamhet. På phanerogama växter var den ytterst fattig. Endast på de vatten

*) Församlingens Prest hade icke besökt Mutenia by, utan kommit endast till Kiurujärvi hemman 7 mil härifrån och någon gång till Lokka, på 4 mils afstånd, allt vintertid. En gammal man erinrade sig likväl, att Prosten Fortelius på en visitationsfärd till Utsjoki hållit Gudstjenst och förhör på Korvanen hemman, 2 mil härifrån; men aldrig hade, efter hans berättelse, någon Prest tidigare besökt Mutenia, och ej heller Länsmannen mera än en


244

sj'ukaste ställena växte starr och andra sumpgräs. På många ställen fanns gungfly och öppna gölar med brunt vatten, som tycktes härröra af i förruttnelse stadd mossa. På åtskilliga ställen tyckte jag mig finna stenigt botten vid 3, 4 å 5 alnars djup. Ofver hela mossen hade vattnet högre värmegrad än elfsvattnet, hvilket deraf uppvärmdes. Den vidtog på sina ställen endast några famnar ifrån elfven, från hvilken en smal åker skilde den. Härifrån nedåt begynte elfven att flyta genom en mer och mindre fruktbar dal, och med renmossa beväxta sträckor syntes numera endast på afstånd ifrån denna. Dvergväxterna hade redan vid Sompiojärvi ersatts af resliga, ehuru glest besådda granar, yfviga tallar och lummiga björkskogar. Det på elfvens stränder växande yppiga gräset vittnade om jordens bördighet, ehuru den nordiska himmeln i förening med folkbrist och håglöshet satte en gräns för större sädkultur, hvilken här ej än intog första rummet efter boskapsskötseln, utan trädde tillbaka för vildrens- och ekorrjagten, som ej kräfde försko tter utan gaf inkomst för dagen. Elf stränderna begynte mer och mer höja sig och antogo formen af jordvallar till skydd mot de omgifvande omätliga kärren. Phalaris arundinacea, hvilken med sin hängande vippa ifrån Sompiojärvi söderut utgjort prydnaden bland gräsen, hade här på åstranden utträngt de mindre och svagare gräsarterna samt förekom manshög och i så täta bestånd att stranden på afstånd liknade en härlig rågåker. Man räknade ifrån Biesto till Neblos-Lokka två mil längs elfven, som här är sakta flytande. Ifrån Lokka räknar man vintervägen endast 5 mil till Tanhua, der innan de stora missväxtåren funnits tvänne hemmanslotter, af hvilka dock den ena då gått i ödesmål, hvarföre der numera bodde endast en åbo. Men i anseende dertill, att vattendraget här gör en betydlig krökning åt öster, utgör båtleden emellan Lokka och Tanhua 9 mil. På denna sträcka förekomma sju betydliga forsar, utför hvilka alla, förutom Karjeleh-Marim-Kuoska, der båten vanligen dragés ett stycke öfver land, mina skjutskarlar styrde båten ned. Benämningen af sistnämnda fors härleder sig ifrån Lappska qrdet marit eller marvvet, försätta i sömn, så att man ej vet hvad som passerar, och har enligt sägen följande tilldragelse att tacka för


sin tillkomst. Då Lavrekas eller Finnarnes Laurikainen, skulle utför Luiro elf lotsa de fiendtliga Karel are eller Ryssar, hvilka, komna öfver fjellryggen, ämnade sig ned till Finland för att härja och plundra, söfde (marit) han dem alla i båten, som han derefter styrde ned i forsen, der alla omkommo, utom han sjelf, som räddade sig derigenom att han, lik en annan Wilhelm Tell, ofvan fallet ur båten hoppade på en klipphäll vid stranden.

Neblos-Lokka bebos af två åbor. Folket der var välvilligt och gaf mig det bästa de ägde: fil, sötmjölk, ost, smör och barkblandadt bröd, men hvarken kött eller fisk fanns för tillfället — så hade den bråda höbergningstiden minskat förråderna. Den ena af husbönderna var Nämndeman, med häradsdomaretitel, och särdeles välvillig, likasom ock alla hans barn. Oaktadt i huset rådande fattigdom, som jag tyckte härröra af för mycket byggande, mindre väl beräknadt hemmansbruk, aflägsna höbol och försummad jagt, kunde man läsa trefnad och förnöjsamhet i allas ansigten och i dem finna bekräftelse på att menniskans sällhet ligger i dess hjerta, liksom modersmålet på tungan. På det ena, eller Häradsdomarens hemman, var folket af Finsk härkomst, men på det andra ledde det sina anor från Lapparne. Husfadren var icke generad att sannfärdigt uppgifva sin härkomst, men barnen hörde ogerna talas derom. Begge husbönderna åtföljde mig härifrån såsom mina skjutskarlar. Ehuru de varit bönder allt ifrån unga år, talade de sig emellan Lappska. Jag låtsade till en början ej förstå deras tal, och mycket förvånade blefvo de, då


jag på detta språk deltog i samtalet. Den som var af Lappsk härkomst, en man om 60 och några år, omtalade från sin barndomstid, hurusom Prosten Zimmerman då, på en visitationsresa till Utsjoki, fördömt Lappska språket. Han berättade, utom om flera andra tilldragelser dervid, såsom bevis på dennes vedervilja för Lappskan, att då sagde Prost till Lokka hemman kallat befolkningen ifrån Sompio byalag, för att vid hans genomresa förhöras i christendomskunskap, samt min sagesman och hans bröder, hvilka då kunde tala endast Lappska, jemte deras fader om morgonen inträdt i det rum, der Prosten hvilat öfver natten, för att uppgöra eld i spiseln, hade fadren, som för att vara artig ställt sig med ett pertbloss i handen invid sängen, der Prosten ännu låg, beredd att hjelpa Prosten att få sin pipa tänd, tillsagt barnen på Lappska att gå ut: monnos olgos, som orden lydt. Prosten hade då hoppat ur sängen, tagit en vedklabb i sin hand samt hotat att dermed slå husbonden, om han ännu talade ndjeflaspråket" och lärde sina barn detsamma. Den hitkallade allmogen, som legat i pörtet eller folkrummet midt emot Prostens, var icke litet öfverraskad, då gubben, som häpen skyndat i pörtet undan Prostens stränga hot, på bruten Finska der utropat: Hivat istavat, tulgat Jcuuldelema Provasti saarna (Grode vänner, kommen för att åhöra Prostens predikan).

Stränderna erbjödo goda ängslägenheter med bergliga skogar, och en och annan liten höstacke syntes här och der på den smala, gröna remsan, som skiljde elfven från skogen. Yxen var här ännu icke satt vid trädroten. De små ängsfläckarne vid åstra-nden voro endast af naturens hand jemnade och möjligen i någon mon rödjade af bäfverns idoga tand. Man föredrog att ifrån dylika små fläckar på 2 ä 3 mils afstånd släpa sitt hö framfor att i närheten af sina hemman rödja åt sig ängar. Som orsak härtill förebars, att hemängen måste gärdas och att sommarbetet för boskapen derigenom minskas, hvilket jag dock, i anseende till ytterst lätt tillgång på gärdsel och ymniga betesmarker, icke kunde anse annorlunda än såsom klen ursäkt. Natten inföll midt på hållet. Här kom ingen äganderätt i fråga, utan allt ansågs vara prius occupantis. Den bästa furan fälldes till stockeld, som, för att ej släckas af möjligen uppkommande regn, uppgjordes i skyddet af kronorna utaf tvänne resliga furor. Elden var afsedd såväl för att värma som för att under nattens dystra mörker upplysa vårt nattlägerställe, der Tillkråkan (Picus martius) då var den enda lefvande varelse, som lät höra sig och liksom tycktes besvara wkonkelos" *) hemska knarrande under det vinden vidrörde den; der Lappskatan (Corvus infaustus) var den enda gäst, som om morgonen besökte vår i följd af regnet slocknande brasa. Blommorna, som redan fägnat sig åt den uppgående solen, drogo åter öfver sig regnväderskappan, men jag ägde ej öådant

*) Vindfälle af två träd i kors emot hvarandra.— Anm. af utgifv.


skydd mot regnet. En god tid af morgonstunden fördref jag i en närabelägen höstack, emedan mina skjutskarlar, voro tröga att fortsätta resan. Slutligen stack solen fram, och de qvicknade åter till jemte naturen samt begynte berätta mig sägner om förvandlingar af menniskor till djur och annat dylikt, utan all ände. Vara, en bonde i Neder-Sornpio by, ,,som icke skjöt en till varg förvandlad eller trollad Eysse", hade jag gerna träffat, ty han var i många afseenden en af de mest beryktade mythiska män, bland de ännu lefvandes antal. Här sjunges om Torajas, Torajaisen Kaisa, här berättas om Suas, om Karjeleh, om Marvim-Varrek, Marvim-Kuoska, Sompion Karvo, om Asa, om Akimelek, om Ara, om Kilpi, Kilpiaapa, Lempo, Pelko, Lintukotolaiset, Muiroakka, Mielikko m. m., Finska och Lappska namn om hvartannat.

Förnöjda kämpade Lokkaboerne för sitt uppehälle på sin af dimmor och frost omhöljda romantiskt belägna udde i den stilla flytande Luiro, som dock äfven i år varit för svag att rädda växtligheten på de små åkertäpporna undan nordanvindens kyla. Oblandadt bröd lärer aldrig varit synligt på deras bord, ehuru de ej voro kringirrande Lappar, utan bofasta bönder. Barken och halmen utgjorde alltid hufvudbeståndsdelen i deras bröd, och blott en ringa procent ingick deri mjöl af hemma vuxet korn eller af rågmjöl, som ifrån Enare julmarknad tillbyttes mot smör eller annan landtmannaafvel; men likvisst syntes ädelmodet och välviljan här funnit en fristad, ty här funnos för närvarande flera fattiga familjer, med hvilka dessa bönder tycktes dela sitt torftiga bröd. Med from känsla och undergifven den Allsmäktiges skickelse omtalade Nämndemannen den öfverståndna allmänna hungersnöden; huru vildrenarna då hade minskats och äfven de tama åtgått till lifvets uppehälle. Boskapen jemte hästarna hade användts till stillande af svält. Foglar och ekorrar hade alldeles öfvergifvit orten. Mången hade under de sista af de olycksdigra åren icke haft utsäde, hvarmed de kunnat beså sina åkrar. Sjelf hade han dock alla år haft något, men skördat intet annat än halm. På det sjunde missväxtåret, eller år 1814, såg han ingen utsigt mera till att erhålla utsädeskorn. Han hade likväl haft aning om, att tiderna nu skulle förbättras, nliksom efter de sju Egyptiska missväxtåren". Fogelfanget hade sistnämnda år (1814) varit bättre än de föregående åren, och äfven ekorrar hade yppat sig i trakten. Af dem hade han skjutit litet mera än till två timmer, med hvilka, jemte några Lispund fjäder, han skulle begifva sig till Kemiträsk, ehuru han numera ej hade flera dra gare än två renoxar. Tiden var för honom ganska dyrbar, ty han fruktade, att hans hustru och deras flera små barn skulle förgås af hunger under hans frånvaro, då han ej var i tillfälle att med jagt skaffa dem något till uppehälle. Medan hans omständigheter voro de allra mest tryckande inträffade Påhl Luiro, en bonde ifrån Neder-Sompio by, på hans gård med några renlass rågmjöl, som han upphandlat i Enare. Alla sina varor fick han då hemma föryttrade i utbyte mot den mest behöfliga och efterlängtade varan, mjöl. Luiro förband sig dessutom att hemifrån tillsända honom utsädeskorn, hvilket löfte denne ock ärligen höll. Men Nämndemannens tillgångar voro redan så uttömda att han ej kunde tillhandla sig mera deraf än sju skålpund, hvilka dock af Luiron Paavo blifvit honom mycket rundligt afvägda. Dessa sju skålpund gåfvo honom en riklig skörd, och allt sedan har intet frostar inträffat, men nu ingaf kornet dåliga förhoppningar. Anda hittills har han till utsäde begagnat afkomsten af det korn han fick af Luiro, och den nästföregående sommarn hade han skördat tio tunnor korn, hvilket på. orten anses för stor skörd. Under de två första åren, efter det han af Luiron Paavo tillhandlat sig förenämnda utsäde, hade han icke till föda användt något af sin kornskörd, utan sparat allt till utsäde. Af det föregående ses, att det icke var ensamt missväxt på säd, som ifrågavarande tid förorsakade den ännu omtalade allmänna fattigdomen i dessa trakter, utan mera brist på vildt. I Enare, der verldshafvet är närmare, visste man icke af hungersnöden, som då sträckte sig ifrån Svevebergens (?) kala klippor till Bottenvikens stränder. Hunger och dyr tid herrskade äfven längre borta i Norrige. Engelska kryssare afspärrade den Ryska seglationen. De, som för hunger och svält under nödåren tagit sin tillflykt till kusten, blefvo merendels der rof för den gängse skörbjuggen, hvaraf dock de barkätande Enareboerne hade föga känning.


Hos kolonisterna Sompio by bebos till det mesta af sådana — finner man mera allvar i tal och omdöme, än hos blandningar. Knappast finnes här i Sompio numera någon nybyggare af ren Lappsk stam. Blandningen, en produkt af den förtryckta och förtryckaren eller inkräktaren, är afundsam, förtadlande samt ej sällan misstänksam, bakslug och ögontjenare, en karaktär hvilken tydligast märkes hos folket åt Unarinperä trakten i Sodankylä, der befolkningen utgöres af en blandning utaf Finskt och Lappskt blod och på flera håll varit omgifven af de framträngande och allt sig tillägnande Finnarne. Den rena Lappen hos oss är af naturen lättrogen och god. Hans grannar af tre ä fyra olika nationer hafva, icke alltid i godt syfte, begagnat sig deraf, hvilket gjort honom misstänksam. Denna egenskap röjes dock icke i hans förhållande till sina stamförvandter eller mot embetsmän. Der Lappen blifvit nybyggare, anse sig hans afkomlingar för Finnar, men till anletsdrag, hår och färg skilja sig hans barn och barnabarn dock ifrån verkliga Finnar, ehuru de, uppväxta i varma porten under regelbundet åtnjutande af tillräcklig föda och under sysselsättning med tunga landtmannaarbeten blifva kraftfullare än Lappen. Att en mängd bönder i Ijo och Simo elfdalar, i Enontekis samt till och med i Lappo, Lappajärvi, Mäntyharju, Jämsä med fl. andra socknar i Finland härstamma af giftermål emellan Finnar och Lappar, kan tagas för afgjordt; men sedan de i flera generationer fört ett Finskt lefnadssätt, äro de hvarken mindre eller svagare än de egentliga Finnarne.

Min färd ifrån Sompio och Lokka nedåt gick lätt. Jag satt i båten och föreställde mig det i början endast som en hvila efter den långa fotvandringen. Snart lärde jag mig dock att inse att jag, oaktadt denna passivitet, med hvarje sekund förkortade min väg och närmade mig södern. Det var helt ovant för mig att bevittna, huru mina skjutskarlar, efter trägen rodd, vid nattlägret somnade genast, som de lagt sig, medan jag, som ej behöft anstränga mig, gjorde mina reflexioner vid den lågande brasan. Jag tyckte, att allt här var mildare; bergen voro aflägsna och tysta och öfverallt rådde lugn. Det höga, det majestätiska i naturen var borta, borta ifrån luften denna känsla af kraftfullhet, som den inger deruppe, det vilda brusandet i vattnet var stilladt, synkretsen liten och obetydlig. Den ljusblå himmeln nedblickade endast emellan trädens grenar och framstod ej i sin storhet och med sitt färgspel fri åt alla fyra väderstreck. Båten hade flutit jemnt på Luiros sel *). Solen spridde en grann rodnad åt W., en uppodlad fläck syntes bakom de lummiga björkarna, och båten stadnade invid en åker med vacker rågväxt, troligen den nordligaste på jorden. Den alltid vaksamme åldermannen Tanhua stod på stranden, önskade mig välkommen och bjöd mig stiga in i sin stuga, hvilket icke behöfde Upprepas, och der trifdes jag väl.


Ifrån Tanhua räknades 5 mil till Luiro hemman, med 6 åbor, hvilka alla hade goda åkrar och betydliga ladugårdar. Jordbruket tycktes hos dem redan täfla med boskapsskötseln. De flesta inbyggare här härstammade af Finska föräldrar, hitkomna mest ifrån Kemiträsk, ehuru de, som först här upptagit hemman, varit Lappar och blandningar; men deras afkomlingar hade dels sålt, dels nödgats för skuld vika ifrån sina hemman, och liksom öfriga af den Lappska stammen, ifrån orten försvunnit. Förvånad öfver de framsteg jordbruket redan i trakterna vid Luiro gjort, tager man gerna en liten omväg och besöker den för sina för orten förmånliga lägenheter, sitt större jordbruk och sina bättre odlingar mera än andra byar härstädes bekanta Kairavuopio by, med 18 husbönder, alla bosatta i omedelbar närhet af hvarandra, på begge sidor om Kitinen elf. Byn hade för mig ett särskildt intresse äfven derigenom, att min farfader, sedermera Prosten i Limingo Nils Fellman, föddes här år 1718, medan hans moder, som flytt undan krigsoroligheterna till Torneå Lappmark, derifrån återvände till sitt hem i Kemiträsk, der hennes man då var kapellan. Man öfverger sin båt i Luiro by, lemnar den åt skjuts

*) ,,Sel" är ett ord neutrius generis, som af förf. icke sällan användes. Jag har icke hört det begagnas i Finland, men antagligt synes vara att det varit i bruk i den del af landet, der förf., som dock skrifver ordet än ,,Sel-' än ,,Zel", bott i sin ungdom. I norra Sverige förekommer det i Norrbotten, Vesterbotten och Jemtland, samt under formerna ,,Sil" och ,,Selder" i Dalarne. Det betyder: ,.Lugnvatten emellan forsar i elf". Jfr. Eietz, J. E., Svenskt Dialektlexikon, Lund 1867, s. 564.

Anm. af utgifv.


karlarne att på en omväg föras till Kairavuopio och vidtager l/2sjelf fotvägen öfver den mil breda mythologiska Kilpiaapa, der folkets skyddspatron, Pelkovanno, vunnit flera af sina sista segrar öfver ortens gamla bjesse, Piru. På färden i den djupa gyttja, man har att här genomvandra, var kompassen min enda vägvisare. Solen var brännande het. Slutligen kom jag till barrskog, sedan jag för länge sedan förlorat den obetydliga gångstig, längs hvilken jag anträdde färden, nådde omsider Kitinen elf, och strax derpå låg för mina blickar Kairavuopio by. Jorden var skön, himmelen klar, och de frodiga, än oslagna ängarne hade för länge sedan påkallat lien, men tanklösheten tycktes hafva gammal häfd äfven här. Man tycktes än icke hafva erfarit, att lifvet utan ordnad verksamhet är likt ett förruttnadt, stillastående vatten och blir odrägligt, när allt får ske utan beräkning och af en blott påtvungen vana. För några dagar sedan steg jag, på annat ställe, nästan torrfota öfver det här förbiflytande vattendraget. Det hette då Tankajoki och flöt öfver hällen som en bäck, infattad i ett tunt mosslager. Nu hade det redan svällt upp till en flod med härliga ängar och åkrar å hvardera stranden. De flacka mossarna sträcka sig ej mera så nära elfstränderna, å hvilka växa hårdvallshö, frodiga blomsterväxter och reslig skog. Ehuru byn för den, som kommer ifrån Lappmarken, presenterar sig ståtlig nog med sina välbyggda, högtbelägna gårdar på båda sidor om elfven, kunde jag likväl icke finna, att Kairavuopio, oaktadt i af naturen gynnadt läge och med goda marker till vidare uppodling, på något vis motsvarar de uttalanden man om den hör i Sompio och Enare. Åkertäpporna voro för små för att nära den här bosatta folkmängden, alla dugliga träd i närheten af byn nedhuggna och endast sådana qvarlemnade, som ej hade något värde. En mängd enrisbuskar och stympade träd på de frodiga och redan ymnig gröda växande åkrarnes renar voro ej till prydnad. Byggnaderna voro utvändigt vackra nog och hade flera rum, af hvilka dock i regeln endast ett hade eldstad, en vanlig pörtugn. Detta rum utgjorde familjens enda boningsrum om vintern. I kamrarne midtemot förvarades redskap och hvarjehanda skräp. En kask och några


rostiga jernbitar ifrån fornfolkets bågar jemte några andra lemningar från den krigiska tiden hängde på väggen hos en bonde. De sades vara funna i skogen och på gräftländer samt ansågos bevisa forntida styrka och mannamod. Litet nedanom byn förenar sig Luiro med Kitinen, som en fjerdedels mil lägre ned utfaller i Kemielf. Det rostfärgade kärrvattnet, som uppgrumlat vattnetLuiro, har nu upphört, och floden visar en klarare yta. Befolkningen här är äfven mycket renligare än den vid Luiro. Ifrån Kairavuopio räknar man en mil till Pelkola, en by bestående af 8 gårdar, och derifrån en mil till Saunavaara med ungefär lika många hemman. Ett stycke söder derom möter Österbottens och dermed äfven Finlands gräns. Lägenheterna äro der goda och välmågan allmän.

Den ort, vi senast genomrest, är lindrigt beskattad. Endast sex R:dr 32 sk:g Svenskt Banco utgå, utan någon förvandling, i ett för allt till höga Kronan från hvarje helt mantal; och likvisst finnes i denna så kallade Alaperä delen af Sompio by mantal, från hvilka skördas ända till 150 tunnor säd, och å hvilka underhållas 100 kor och några hundrade får samt 20 arbetsföra karlar. Mången torde anse, att folket skattar tillräckligt åt armodet. Men det kan, åt sig sjelf lemnadt, icke vara annat än fattigt, der det är overksamt, om ock utrustadt med ännu större fördelar. Sommarn är väl här kort, men starkt drifvande både natt och dag, och menniskan måste se till, att hon icke försummar att begagna sig af det som naturen erbjuder. Men hon behöfver undervisning och bistånd, der hon är okunnig. Länsmannen, föga öfver allmogen i kunskapen om jordbruk och näringar, bor på 6 ä 15 mils afstånd och vårdar sig om sitt. Presten bör vara mera för den andliga än den verldsliga upplysningen, om han vill bibehålla folkets fullkomliga tillgifvenhet och vara dess tröst i andelig nöd. Då folket, skildt ifrån nästan all communication med den öfriga verlden, är utan redskap, utan kännedom om och utan vilja att använda sådana, utan ledare, utan undervisning, ja till och med utan kronoskattens band, så skall, om man ock på det öser ut oförtjenta gåfvor, så länge det exploiteras af egennyttigare och driftigare menniskor, fattigdom, oförstånd och lättja blifva dess trogna följeslagare.


Resan fortsattes utefter Kemi elf. Lägenheterna fortfara att vara lika gynnande, som de varit ifrån Luiro nedåt. Byggnaderna blifva allt bättre, deras inredning och eldstäder ordentligare. De utvisa hvarken högfärd eller fattigdom, utan endast landtmannabeqvämlighet. Större renlighet råder i rummen; träkäril och husgeråd hållas snyggare. Allt detta likasom ock befolkningens beklädnad och utseende gifver intrycket af bättre trefnad och välstånd. Man ser här inga Lapplands klippor, icke Luiro elfs sumpiga omgifningar bakom strandvallen. Man ser på elfstranden en rand af sand vid vattenbrynet och straxt ofvanför resliga skogar eller vidsträckta tillandningar, som utan bearbetning lemna god höafkastning. Med ett ord, allt företedde en stor kontrast mot hvad jag sett endast några dagar tidigare. Elfdalen utvidgar sig mer och mer och erbjuder allt fruktbarare uppodlingslägenheter. De höga fjellen, som man nyss lemnat, hafva ersatts af enstaka skogbeväxta höjder. Endast Pyhätunturi upplyftar sin hjessa, lik en jätte bland alla kullar, och Vilmatunturi reser sig såsom en glänsande kolonn öfver skogsbrynet. Gräsväxten på ängarne tilltar. Vi resa förbi den sista byn inom Lappmarken, Saunavaara, som ligger ett stycke ifrån vattendraget; men med nöje skådar man ifrån den snabbt flytande båten på afstånd byns åkrar, fägnar sig öfver uppodlingens framsteg i Lappmarken och befinner sig med detsamma inom Österbottens område, medan man än ofvan Lappgränsen ser de prydliga byggnaderna på Saunavaara med fönster och dörrar målade i grönt och hvitt.

Framsteg i jordbruk och kultur hafva under tidernas lopp otvifvelaktigt gjorts äfven norrom Lappgränsen. För omkring ett sekel tillbaka fanns i Sodankylä socken endast omkring 100 kor, och uppodlingen af jorden var knappast påbörjad. Af det ofvananförda, som dock berör endast en liten del af nämnda socken, framgår att förhållandena numera äfven der äro sedan den tiden betydligt förändrade. Men man kan med skäl fråga, hvad skall icke med tiden kunna blifva af denna trakt. Sodankylä socken ensamt har en yta af 260 Svenska qvadratmil, hvaraf blott en liten del upptages af fjellsträckor. Skogarne äro merendels goda och äfven annan vegetation frodig. De vidsträckta mossarna och kärren tillväxa ständigt genom nya mosslager på de gamla bäddarne. Genom flera af dem stryka redan bäckar och rännilar fram, och vid deras stränder visar sig redan svartmyllan. Bergen innehålla flera metallarter. Brännmaterialierna från skogar och mossar kunna på tusende år icke förbrukas, blott menniskan, som är satt att vaka öfver allt här på jorden, icke illa använder dem. Lappen är den conservativa, nybyggaren den reformerande, om ock ofta utan urskiljning och eftertanke. Lappen sätter ej yxan till roten af det träd, hvarunder hans förfäder tillbedt sina afgudar; nybyggaren är pioniär för odlingen, men tillika den förstörande, och han kan i sitt odlingsintresse och af håglöshet uppbränna stora sträckor af skog, utan att det ringaste bekymra sig om, hvarken den häfd Lappen åberopar till stöd för sin rätt eller att han för allan tid gör trakten obegagnelig för denne. Men om ock Finnen förstör skogar, hvilka behöfva sekler för att åter uppväxa till sin förra höjd, står han å andra sidan med spaden i hand och afleder med sin kända ihärdighet och kraft och sitt orubbliga allvar det förruttnade och pestutspridande vattnet från mossar och kärr, hvaraf orten förnämligast består, och bereder dem till fruktbärande fält för ett mera tänkande och mera upplyst slagte i en framtid. Lappen har inom denna socken slutfört sin mission, för Finnen återstår det att fullgöra sin.


Talvensaari eller Vuostimo, det första hemman i Kemiträsk socken, till hvilket man anländer, då man på denna väg kommer ifrån Lappmarken, är här det nordligaste, som utgör kronoutlagor efter Kemi härads undervisning. Der finnas två åboer. Lägenheterna äro lika som i det härifrån icke långt aflägsna Saunavaara; men välmågan är större än inom Lappgränsen. Omtänksamheten visade sig redan deri, att man använde björk och andra mindre träd till bränsle och sparade den resliga furan; och dock tycktes detta enda hemman, med endast två åboer, hafva större vedförråder hemma än hela Kairavuopio by. Folket var på den närbelägna ängen. Jag satte mig ned och njöt en stund af talltrastens och den nordiska näktergalens sång, som ljöd ifrån den välansade skogen invid åkerhägnaden och ifrån en hängbjörk vid bolstaden, då husbonden inträffade hos mig. Under det han utöfvade den nordiska gästfriheten i sitt renliga hus med kaffe och mat, som serverades i blåspräckliga porslinskäril, njöt jag i fulla drag af denna för mig då rara välfägnad och var i tillfälle att i gengäld verkställa en mindre presterlig förrättning.


Jag nämnde nyss, att skatten här erlägges efter Kemi härads undervisning, och den är således betydligt högre här än ofvan Lappgränsen. Skall nu detta bidraga till den större välmågan här, att skatten är större, eller är det endast vanan att bära en tyngre börda, som gör att man icke känner den tryckande? Troligen är det väl nöden, som efterhand gjort bonden här så omtänksam, att han, på de tider Kronofogden inträffar för att uppbära utskylderna för året, är försedd med sina 15 ä 20 Daler silfvermynt eller något mindre för att erlägga dem och sålunda säkerställa sitt husgeråd, sina redskap och kreatur mot att för sådant ändamål tagas i anspråk. En god skola för sparsamhet; men sparsamheten är icke så nödig för grannen, som tillfredsställer sin Kronofogde, i brist på en R:dr Rg:s, genom att föryttra en renhud eller något villebråd på marknaden eller på tippbördsstället. Större behof drifver den, som bor söderom Lappgränsen, till större äflan. Man förbättrade här sitt åkerbruk, utvidgade sina ängar och inbesparade årligen flera hundrade dagsverken derigenom att man rödjade sig ängar nära bolstäderna, använde dagligen 3 ä 4 timmar längre tid till arbete än grannen ofvan socknerån eller den så kallade Lappgränsen. Qvinnan, mannens hjelp genom lifvet, uppmuntrad af den förras ansträngning, sträfvade att ur ladugården erhålla största möjliga penningeförtjenst, hvilken år ifrån år ökats, så att mången numera endast genom försäljning af smör förskaffar sig 5 ä 6, ja 10 gånger så mycket penningar som till kronoutlagor erfordras. Enligt gammal plägsed, uppkommen af behof och nöd, är man van att äta med halm uppblandadt bröd äfven der, hvarest i bodan ligger par års spannmålsförråd som besparing till nödens tid. Men då vår Herre åter välsignar landet med rikligare korn och kärna, huru skall det öfverflödiga då användas? Bränvins


arrende utgår redan i Kemiträsk såsom en jorden åtföljande ständig skatt. Den medför således utgift, men också rättighet att tillverka och föryttra bränvin, och denna rättighet vet man äfven att taga vara på. Det föryttras åt den makligare grannen, hvilken hvarken äger rätt att tillverka denna vara eller belastas med erläggande af bränvinsskatt. Sådant sker hemmansegaren i Sodankylä till men för jordbruket och den egentliga Lappen, af hvilken man ifrån aflägsna fjelltrakter emot bränvin tillbyter sig pelterier, till förderf, emedan man derigenom underhåller smaken för bränvin hos Lappen, hos hvilken den redan delvis blifvit en betänklig vana. Af denna handel drager grannen, den idogare och hushållsaktigare Kemiträskbon, en riklig vinst. Han beviljar kredit och nyttjar derefter gäldenären någon tid som sin vasall, men fullgör denne icke afbetalningarne efter aftal, skrides till rättegång och utmätning, ty krediten var endast en snara, som drogs till, när den kom väl om halsen. Då bränvinet sålunda är en god källa till inkomst för Kemiträsk bonden, klyfver han numera sällan sitt hemman i små andelar, emedan hans rätt till bränvinsbränning derigenom skulle minskas; och då tillfälle icke erbjuder sig för honom att åt enhvar af sina söner köpa jord inom egen socken, öfvertager han af den makligare inbyggaren i Lappmarken dennes hemman för sin fordran, som uppkommit genom utkreditering af den goda drycken, hvarmed han i en följd af år försett sin Lappska vän. Försigtigheten ålägger honom att, om ock utöfver köpeskillingen, gifva säljaren så nrycket penningar att han med de sina kan komma öfver fjellryggen och bosätta sig vid Ishafvets kust, der han med ett mödosamt lif pliktar för sin overksamhet på fädernejorden, som han illa användt. Girigheten har dock icke sällan hos köparen bedragit klokheten, och af skadan har mången först efteråt blifvit vis. Köparen underlåter nämligen icke sällan att i den köpta lägenheten utverka sig inrymning eller att med fånget lagfara. Han har efterhand uppodlat och väl häfdat densamma; med ett ord: gjort den till mera inbringande, än då han emottog den. Den oomtänksamma säljarens till Ishafvets kuster utflyttade omtänksammare son, k vilken af torskfänget och hvalfisktran skördat


specieriksdalrar, återvänder oförmodadt till sin förra hembygd, återtager på grund af sin arfsrätt, ofta mot en lumpen penning, sin af den idoga köparen förbättrade fädernejord, som han numera, sedan han på den oroliga böljan under kampen för tillvaron lärt sig bättre känna verlden och dess gång, brukar med samma framgång som Kemiträskaren tidigare gjort det. I denna brännvinshandel torde emedlertid förnämsta skälet böra sökas dertill, att de bästa lägenheter vid Luiro, Kitin en och Kemi elfvar här i Sodankylä för det mesta bebos af Kemiträskaren s af komlingar; dock finner man i den för längre eller kortare tid tillbaka hit öfverflyttade kolonistens hushållning mindre drift och mindre omtänksamhet, än i Kemiträskarens inom Kemiträsk socken. Väl ser man der byggnader, ehuru ofta illa uppförda, med 3 ä 4 rum, men eldstad vanligen blott i ett, och äfven denna utan rökfång; hvarföre man, då man en vinterdagsmorgon inträder i familjens enda boningsrum, finner luften der likasom förpestad, menniskorna smutsiga, vräkande sig på hö eller halm å golfvet, likasom om ingen skulle vilja besvära sig med att stiga upp, ehuru man i granskapet nedanom Lappgränsen redan flera timmar varit i full verksamhet. Slutligen, efter det man en stund i tysthet liksom tvistat om hvems skyldighet det är, uppgör man eld i eldstaden, utdrifves af röken, som sänker sig åtminstone en aln nära golfvet, eller fortfar man, så länge brasan brinner, med att sysslolös vräka sig på sitt läger. Folket är sotigt, som hade det nyss arbetat i ria; och i dessa porten palfva de sig både vinter och sommar. Man följer ortens sed, och ingen vill reformera det gamla. Deremot bor Kemiträskaren der hemma i snygga och renliga uthus om sommaren, och boningsstugan likasom ock de ljusa kamrarne derinvid äro renskurade. Man har der bostäder med rörugnar, så kallade hvita porten, uti hvilka folket icke hindras af rök i sin verksamhet under eldningstiden. Rummet är derföre gladare och ljusare, och vid belysning är man mindre lat och overksam än i mörkret. På hvarje mera välmående hemman i Kemiträsk tillverkas sextio kannor bränvin, hvaraf, om ock hälften fortares hemma, andra hälften föryttras till Lappmarken. Detta gör på 100 bönder 3,000 kannor, motsvarande ett värde


af 6,000 R:dr Banco ass. Men man saknar ej heller tillfälle till annan förtjenst. Från socknens inemot 200 hemman föryttras 3,000 Lispund smör, hvilket gör 15,000 Rb., beräknadt efter 5 Rb. Lisp., 200 Lisp. fjäder, hvaraf erhålles 600 Rb., något torra gäddor, renhorn och hudar, lim, ull och ylleväfnader. Man har sålunda icke någon svårighet i att afbörda sig sina skatter och utlagor. I utskylder till höga Kronan utgår ifrån mantalet i:

Jordeboksränta:
Qvartalspenningar Rb. Silfver 1: 44
1
/2 räfskinn „ „ —: 24

7 1/2 kappe spannmål „ „ —: 27

8 skålpund smör „ „ —: 31 1/5

1 Lispund 12 skalp, torra gäddor „ „ —: 57 3/5

6 årliga dagsverken „ „ —: 54

1 fång hö „ » —: 24 3: 61 */5

Hemmans-och mantalsränta „ „ 8: 1217/20

Summa 11: 7413/20

kronovärde,

hvilket på 10 mantal gör 117 Rb. 40 kopek silfver, allt efter kronovärde, som lär utgå med ungefär 10-dubbelt högre belopp i gångbart mynt.

Men bör jorden i Lappmarken beskattas i likhet med den vid Landtryggen i Österbotten och Kajana län; och när kan det, till förmån för staten och lämpligast för orten, ske? Detta är en fråga, som jag denna gången lemnar för att vid annat tillfälle utförligare aflrandla. Enskilda bönder i Nedra-Sompio eller Alaperä och i Kittilä inom Sodankylä socken, likasom ock en stor del Kuusamobor, hvilka årligen föryttra 60 ä 80 Lispund smör, 20 ä 30 tunnor säd och mycket annat, böra ingalunda härvid tagas till exempel; men de hafva dock ej allenast visat jordbrukets möjlighet i Lappmarken, utan äfven ådagalagt att drift och idoghet jemväl der kan få jordbruket att löna sig. Likvisst vore nyttan af att ordentligen beskatta Lappmarken ännu för ringa, och det tillskott i inkomst, staten deraf komme att hafva, skulle ej motsvara den skada, som tillskyndades orten och det allmänna derigenom, att flyttningen till Lappmarken i sådant fall otvifvelaktigt skulle minskas. Enda lämpliga utvägen att bereda staten större inkomst ifrån Lappmarken vore att förmögenheten beskattades af folket sjelft, d. v. s. så att, i likhet med hvad fallet är i Norge och den norra Lappmarken, socknarne påfördes något visst, som af sockneboerne fördelades på enhvar efter inkomst och vilkor.


Den vackra, vid stilla vatten imponerande Vuostimonsaari lemnar man icke gerna obesökt, sedan man hört bönderna omtala de i deras tycke märkvärdiga stenar, som der förekomma. Jag fann der likväl ej annat anmärkningsvärdt än täljsten i norra delen af holmen. Efter att hafva lemnat Vuostimo och af strömmen befordrats framåt något öfver en mil — längre ville det goda folket den bråda arbetstiden icke skjutsa mig — landsattes jag vid ett välbebyggdt hemman. Under väntan på faddrar för ett barndop, som man ombedt mig att här förrätta, och hvilket torde varit den egentliga orsaken till att man landsatte mig vid denna rika gård, hade man slagtat ett får till min och faddrarnas förplägning samt serverat en välanrättad middag, som smakade mig förträffligt. Jag begagnade tiden derförinnan till att se mig omkring i omgifningen. Vid böljande åkrar stodo träd med hängande fruktklasar, en syn, som gläder och öfverraskar den ifrån tomhetens land kommande vandraren. De voro väl hvarken äppel, citroner eller fikon, icke ens plommon, men dock deras nära slägtingar, greniga häggar och raka rönnar, hvilkas veka qvistar dignade under bördan. Jag gick längre och fann ibland stenar, som man afiägsnat ifrån de bördiga åkrarne, en mängd hallonbuskar, rika på bär, ehuru äfven de ännu omogna, samt ej långt derifrån röda och svarta vinbärsbuskar. Sidländta ängar och yfviga tufvor voro liksom öfversållade af mogna åkerbär. Under min vandring uppsöktes jag af husbonden, som anhöll, att jag ifrån en liten trälåda, hvilken han medhade, skulle åt honom utleta något papper, som han behöfde. Jag gick gerna hans önskan till mötes. Här voro om hvartannat: reverser, protokoller, qvittencer, räkningar, liqvider m. m. Det var ett rättegångsprotokoll, som skulle uppsökas och med mig skickas till


Uleåborg, emedan i målet var vädjadt till högre rätt. Femtio R:dr Rg:s skulle medfölja åt ombudet, som skulle bevaka målet. Tvisten, som angick några kappland jord och flyttning af råhägnad, hade blifvit drifven vid flera häradsting med ombud å begge sidor och slutligen, sedan tvänne syner blifvit å stället verkställda, afgjordt till min värds nackdel. Som stället var bolstaden ganska nära, gick jag dit för att taga i ögnasigte detta värdefulla jordstycke, der emedlertid, emot förmodan, äfven kontraparten infann sig. Här är stället, sade husbonden, hvarom grannen och jag i flera år tvistat. Detta gjorde han med leende min, liksom om tvisten dem emellan vore blott en lek. Så ihärdig Kemiträskaren än är i att arbeta på jordisk vinning, så litet tycks han vårda sig om de skatter för själen och hjertat, som aldrig förgå. Äfven hos de bättre ansedda tycktes man hysa en viss afund öfver bättre trefnad hos grannen. Men ingenting är så ondt att deraf ej något godt följer. Just denna afund dref dem till inbördes täflan och ömsesidig ansträngning att i sin hushållning öfverträffa den andre. ,,Hvilken af oss tycker Ni", sade nu min husvärd, ,,har orätt? Borde icke denna hägnad gå så här?" yttrade han, medan åter motparten ville hafva den så der. nHär har min far hägnat", sade den ena; ,,men här min farfar", invände den andre, m. m. dylikt. Dock uttalade man sig å begge sidor utan vrede, hetta eller förebråelse. „Ja, vi skola tvista ända till Hofrätten!" sade den ena. ,,Ja, ända till Senaten!" inföll den andra.1 Jag begynte föreställa dem obehagligheten af missämja grannar emellan och den stora kostnad denna tvist redan medfört och än komme att medföra, om icke förlikning mellankommer. Rikedomar, sade jag, äro ju en skänk af Herran samt icke ämnade till onödiga rättegångar och förföljelser, utan till god utkomst och välgörenhet. Och hvilken välsignelse ville hvarderas barn uttala på fädrens döda mull, om de ej unnade litet af sitt goda äfven åt dem, utan genom onödiga tvister försatte dem i armod och verldsligt elände samt genom sin oförsonlighet beredde dem dåligt exempel och derigenom åstadkommo dem timligt och evigt ondt. Den ena yttrade nu, bugande: rätt! Den andra, än ödmjukare: rätt, Herre! — Om nu så är, hvarför


skolen I då, tvista, sade jag. De togo mina yttranden i öfvervägande. Niinpä se on (så är det ju), sade de och begynte att vänligare tilltala hvarandra. Husvärden bjöd vederparten till sig till middag och christningskalas, der de hvardera under måltiden medgåfvo sig hafva mångfaldt bättre odlingsjord för sig, sina barn och barnabarn, än den omtvistade jordbiten. Tvisten blef på stället bilagd och penningarna, hvilka voro ämnade åt fullmäktigen, stadnade hemma; men huru råhägnaden skulle gå, det tycktes numera vara för dem begge en likgiltig sak och för mig än likgiltigare. Vänligt deltog trätobrodren i middagsmåltiden, och gästvänligt undfägnades han. Begge tycktes dock numera vara förlägna öfver det, som emellan dem passerat. Så kunna obetydliga saker för lång tid störa sämjan. Det är icke något rent hjertligt, icke heller något högdraget hos Kemiträskaren. Han är mera fåtalig och sluten, något spekulativ och slug. Han valar sig sällan om Josefs skador och är en motsats till den ädla riddaren af La Mancha. Om han i de minsta saker förgår sig eller af ovana och obelefvenhet är ohöfvisk mot en tjensteman, är han färdig till den ödmjukaste afbön eller att, i saker af ringa värde, erbjuda tjenstemannen betydliga mutor, äfven om han ej är öfvertygad om sitt fel; ty för att åtnjuta anseende på orten, vill han hålla sig väl med denne. Han hyser den tro, att en herreman alltid kan bringa honom på fall, men mot gelikar heter det: ,,mies kuin mies" (karl som karl), och han gifver icke vika, der han hoppas till det yttre kunna rättfärdiga sin sak. För några år sedan hade emellan tvänne män vid häradsrätten drifvits en tvist af lika onyttig beskaffenhet som den förstnämnda. En bonde fordrade af den andre två kannor tjära, några skifvor bark till dref emellan siclobräderna i en elfsbåt, två bärlingar, ett öskar och annat dylikt. Vederparten fordrade 12 skill. Rg'.s, l/i kanna bränvin, en nafvare och några jernspikar. Stämning hade ordentligt ågått. Parterne voro ömsom kärande och svarande, och hvardera hade sig till biträde ombud vid tinget. Målet hade redan handlagts vid två ting, då parterna af domstolen hänvisades till liqvid. Vid liqyiden gick summan för begge till ungefär två R:dr Rg:s, med ett saldo den ena till

godo af 4 skill. samma mynt, hvilka utdömdes vid det tredje tinget; men rättegångskostnaden fann häradsrätten skäligt att qvitta. Detta är endast ett exempel bland många dylika. Så processjuk Kemiträskarn och de derifrån till Lappska sidan utgångna kolonisterna än äro, förekommer hos dem likväl sällan eller kanske aldrig slagsmål. Denna mer än vanliga processjuka gaf åt Kyrkoherden i församlingen anledning att nästan i hvarje tingspredikan förehålla allmogen dess onödiga rättegångar, och en gång inledde han sin predikan med följande ord: Joka tahtoo paljon käräjiä käydä, pitäköön kolme kukkaroa: yhden asianajajalle, toisen tuomarille ja kolmannen kirjain kustannukseksi.

Oaktadt Kemiträskarn är fallen för processer, bakslughet och sjelfsvåldiga qvickheter, framlyser hos honom allvar i reela saker, arbetsamhet, ihärdighet och sträfvan till ett oberoende lif. Han är derjemte hjelpsam och gifmild mot de fattiga, och denna gifmildhet kan stundom genom smicker och beröm drifvas ganska långt. Enligt hvad kyrkoböckerna utvisade, hade ingen af nu lefvande infödda Kemiträskbor undergått spöstraff. Väl hade en och annan, dock ganska få, äfven i Kemiträsk slitit spö, men de hafva varit antingen hitkomna tjenstehjon ifrån andra församlingar eller ock Kuolajärvibor, hvilka bo inom Lappmarksområdet, åtnjuta Lappska privilegier i beskattningsfrågor jemte flera andra förmåner.

I Kemiträsk hör man sällan klagan öfver Nordens arffiende frosten, hvilken klagan är allmän längre söderut ända till hafsbandet. Träsket verkar väl här förmånligt på klimatet, men Kemiträskaren synes dessutom vara mera mon om att genom uttorkningar i närheten af sina åkrar fördrifva detta onda, än hans underbyggare, ty ju närmare elfsmynningen man kommer, dess sämre blir åkerbruket. Kemiträskaren är medveten om och omtalar gerna sitt oberoende tillstånd, och ehuru ej fisket här, såsom hos underbyggarene, skänker honom penningar, sitter han förnöjd i sin varma stuga, då han ser Kemibon afhemta den spannmål, denne tillhandlat sig ifrån hans fyllda boda, och inläser lugnt de erhållna penningarna, som han kallar joenhyötyä *), i sin kista. Helt sno

*) Torde syfta på laxfisket i Kemielf. Anm. af utgifv.

pen och flat sitter Kemibon och hör på huru Kemiträskarn, under ironi och illparighet tillstyrker honom att ej besvära sig med det tunga jordbruksarbetet; nog skola vi, säger han, som tyckas vara skapade att träla och arbeta samt stå under oket, odla säd äfven för Eder, blott Ni hemten hit helst någon liten del af de laxpenningar, som försynen skänker Eder utan möda och besvär. Under allt detta prisar han sig lycklig i jeinförelse med sina förfäder, som här rödjat bygd och beredt ett hem för den lycklige odlaren kring Kemiflodens sköna träsk, sedan högre makter från de omgifvande fjellen fördriivit jättarne och nedslagit dem.

Jag var nu kommen till den trakt, der svalorna redan trifvas väl. Detta år hade ingen af dessa älskliga foglar byggt bo i Enare, icke heller syntes de till i Sompio; men så mycket flera hade nedslagit sina bopålar i Kemiträsk, der de om qvällarna glada mötte de stora kodrifterna, som, utom fulla jufver, ifrån det gräsrika betet hemförde flugor och andra insekter, hvilka blefvo svalornas rof. Äfven under dagens lopp frigjorde de fähusen från yrfän och voro sålunda till stor nytta, hvarföre, och emedan man här anser dem medföra välsignelse och trefnad i huset, de hälsas såsom välkomna gäster. De kallas ock för Jesu foglar, och det anses för synd, att nedskjuta en svala eller annorlunda skada den eller dess bo. Tvärtom anlägger man under takröstet ställningar, der de, trötta af den långa resan från södern, kunna stadna och nedlägga sina ägg. Det var ett nöje att se, huru dessa svalor, liksom inbjudande den ifrån betet kommande kodriften att stiga in i fähuset, blefvo allt ifrigare att derifrån undanskaffa de korna plågande småkräken, när de hörde vallhornet ljuda och boskapen rårna. De skyhöga branterna, de kala höjderna och de djupa snårbeväxta dalarne der uppe hade under de senaste dagsresorna efterträdts af ständigt grönskande barrskogar, och bäckarne hade förvandlats till strömmande elfvar. Här erbjöd naturen mera omvexling, och ögat förnöjdes af åtminstone utvändigt ståtliga och snygga byggnader, af hvilka flera kunnat vara åbyggnader på välmående herrgårdar. Sedan man tillryggalagt tre mil inom Finlands landamären i denna bördiga elfdal, ser man på afstånd på en backe Kemiträsk kyrka, den första vigda helgedom sedan jag lemnat Enare; och dock hade jag nu rest närmare 50 mil. Gerna landar man å Kuumaniemi udde, der man hos Kyrkoherden på det gästvänligaste emottages. Elfdalen har redan betydligt utvidgat sig innan elfven här nedanför utfaller i Kemiträsk. Här besökte jag Esaias Mansueti graf, belägen i sjelfva templet, hvars enformighet dock icke länge uppehåller en. Sedan man läst de mindre lyckade verserna på den större klockan i den resliga klockstapeln, är man färdig att åter beundra utsigterna, af hvilka den ,ena täflar i att öfverträffa den andra i skönhet.

Vid Kemiträsk kyrka och prestgård var dock intet tiilgjordt för att försköna, utan tvärtom hade menniskan här våldfört sig på naturen. Man hade i den närmaste omnejden borthuggit de resliga, friska och vackra träden till bränsle, och endast förkrympta och dverglika träd jemte enrisbuskar funnos qvar. Jag gick derför längre bort för att njuta af naturen, på ställen der växtligheten fått fritt utveckla sig. Jag såg gräsrika holmar, hvilka, obergade som de voro, liknade blomstertegar, omgifna af breda kanaler. Jag såg blommor, hvilka, ännu fuktade af daggdroppar, tycktes småleende hviska: ,,morgonstund har guld i mun". Jag fann sjöns omgifningar doftande af rosor, ålgräs, valerian

m. m. Jag såg de dystra, jättelika och nakna Pyhä- och Vilmatunturi, hvilka på afstånd skådade ned öfver trakten och gåfvo ökadt värde åt de skogrika berg och höjder, som omslöto träsket. Alla växter, börjande ifrån den klasrika häggen och den yfviga törnrosen ända till den ensliga åkerbärsblomman tycktes med glädjetårar hälsa den bakom bergen allt högre och högre uppstigande solen. Sed natura paucis contenta. För mig, som med sju mils steg, utan uppehåll, kommit från Enare, föreföllo dessa nejder hänförande med sina prydliga hus, sina odlingar, sina boskapsdrifter och sina af vallherdarnes sång genljudande skogar. Jag minnes ännu som i går den ljufva syn, då jag lemnade Kemiträsk prestgård, huru den stilla sjön utbredde sig emellan gräsrika ängar, hvilka hvimlade af idoga slottermän. En ren himmel utbredde sig öfver sjön, som gjorde tusende skärningar i landet och bekransades af lummiga och resliga trän. Solen hade genomlupit tre fjerdedelar af sin bana och bergens grönskande spetsar kastade sina stora skuggor i djupet af sjön. Luften uppfylldes af tusende foglars sång, och den nordiska näktergalen täflade att öfverrösta alla de andra. Trastens drillar förlorade sig i skyn, och solen försvann bakom tallarnas kronor. Viken smalnade af, och en med uråldriga granar beväxt udde stack fram utåt sjön. Der i fjerran syntes ett hemmans åbyggnad, som liknade ett på en grön flotta flytande träslott. Det var Tuula gård på Tuulaniemi udde. Det vackra träsket, tätt besatt med holmar, beväxta med löfträd och resliga furor, liknade en skärgård. På de större af dessa holmar och de otaliga i träsket utstickande uddarne ser man välbebyggda gårdar, omgifna af ängar, prydda af rosor, spireor, häggar, rönnar och andra resliga löfträd. Holmarna hvimla af glada lam och killingar. I skogarne, der furan ofta står så reslig, att man vore frestad att tro den vara fridlyst, ser man renar, och på den redan bergade ängen fylliga och stolta hästar af Savolaksisk race, jemte talrika kodrifter.

Efter att hafva lemnat Enare vattensystemet med sin ödsliga omgifning, vandrat igenom den blomstrande Ivalo elfdalen, genomträngt ett område, beväxt med granskog, som i täthet täflade med en hampodling och der trädens stammar efterhand förlorade sin smäckra form, blefvo först tjockare med yfvigare qvistar, sedan dverglika och slutligen lemnade rum åt nödvuxna buskformiga löfträd; efter att hafva än höjt och än sänkt sig på Saariselkäs ödsliga klippmassor, nedstigit ifrån alperna till de sumpiga nejderna kring Mutenia å, hvilka man på afstånd föreställer sig vara gräsrika ängar, passerat utefter de i tusende bugter sig slingrande Mutenia och Riestojoki åar med sina gyttjiga stränder, lemnat bakom sig Luiros vanlottade och ödsliga skogstrakter, och sålunda efter 30 mils vandring genom en nästan obebodd öken kommit till Kairavuopio välbebyggda by, till sitt yttre vida ståtligare än Finnmarkens städer, men med smutsiga, till väggar och tak sotbetäckta porten, och derifrån längs Kemielfs klara vatten glidit förbi Pelkola, Saunavaara och Matoniemis, till feernas boning gerna unnade trakter; efter att hafva öfverstått allt detta och ifrån .Kemiträsk kyrkas klockstapel öfverskådar Kemijärvis pittoreska vikar och. ser huru floden stadnat sin fart, likasom sökte den hvila, sedan den genom mossar, skogar och berg banat sig väg och efter stora ansträngningar genom vilda ödemarker kommit till mera leende nejder i de härliga trakterna kring Kemiträsk kyrka — då må det förlåtas en, om man känner sig hänryckt af hvad man nu ser.

Efter den ögonfägnad man här njutit, ooh sedan man hvilat ut några dagar på Kemiträsk vänliga prestgård, tackar man värden och värdinnan för visad gästvänskap, stiger under deras tillönskningar om lycklig resa i båten och flyter med välbehag på Kemijärvis klara yta i dess fjärdar och sund, omgifna af höjder och dalar, bördiga, ehuru stenbundna åkrar, vidsträckta och frodiga ängsmarker samt ståtliga, välbebyggda gårdar såväl i den långsträckta byn som bakom holmar och uddar. Blickar man högre upp mot himmelen, ser man den vilda bergsbygden och resliga skogar förlora sig i det blånande fjerran. Det förefaller som en dröm, att man endast för några dagar sedan lemnat de öde Lappska fjellen och att man än är blott några mil från Lappmarkens gräns. I prostvisitationsprotokollet af år 1777 yttras ock om Kemiträsk, som då ännu hörde till Kemi pastorat, att det är den ,,härligaste fläck i Kemi socken". De långa hägnaderna af sten kring bördiga åkrar bevisa att orten varit bebodd af idogt folk. Kemiträskaren är äfven skicklig i slöjder och handtverk. Snickare och murmästare finnas nästan på hvarje hemman. Många, som aldrig gått i lära och knappt varit utom egen socken, äro så skickliga smeder att de anlitas äfven af utsocknebor. Qvinnorna äro ingalunda verksamma endast i hushållet och ladugården. Lin och hampa hemtas ifrån Ryssland och Tavastland. Ull, vadmal och äfven andra tyger föryttras icke obetydligt till Lappmarken och Hyska Karelen, der qvinnan ligger dagarna igenom på ugnen och spishällen. Men bonden känner ock sitt oberoende. Ingen här har satt sin son i den lärda skolan, på handel eller i handtverkslära, väl icke af förakt för andra yrken, men emedan man anser bondeståndet sitta säkrast i sitt bo och hafva den säkraste utkomst.

Vi hafva nyss lemnat Tuulaniemi bakom oss, och innan kort lägger båten till vid Luusua hemmans strand, sedan tre mil tillryggalagts ifrån prestgården. Årslagen hade tystnat, solen gått ned och fullmånen kastade sitt bleka sken på nejden, som gen-c*-' ljöd af något majestätiskt dån, hemskt men högtidligt. Det är / dånet från Neitikoski, utför hvilken de väldiga vattenmassor, / . ,t som Kemielf under sin långa färd från Norden uppsamlat, våld- Vi* samt kämpande om utrymme och med fruktansvärdt raseri störta sig ned. Det är nämligen här, ett stycke nedanom Luusua hem-j man, som den våldsamma Kemielf, sedan dess vatten i en angenäm trakt njutit hvila och lugn i Kemijärvi 3 mil långa sjö, genombryter landtryggen. På Luusua är ett slags gästgifveri, som underhålles af två hemman, af hvilka hvardera äga omkring

30 kor, 4 ä 5 hästar och 70 ä 80 får, bland dem flera af bättre

race. Man har knappt hunnit stiga in i den rymliga boningsstugan förrän bordet, enligt ortens plägsed, belastas med smör, bröd, lax, torkadt kött, fogelbröst eller annat dylikt och en filbunke. Artigt träder värden fram, bugar sig djupt och säger: det är redan lång tid sedan Ni lemnat prestgården, haf godheten och försmå icke en bondes ringa anrättning. Om man ock på bästa vis undfägnad på Kemiträsk prestgård afreser till Luusua, försmår man ingalunda, särskildt den, som ännu har något qvar af den Lappska aptiten, en sådan välvilja. Då jag tidigt påföljande morgon gick ut, fann jag husbonden sysselsatt med att iordningställa båten till den förestående vådliga färden utför forsen. Han var redan gammal och hade, såsom man sade, i femtio års tid varit en bland ortens mest anlitade forsstyrmän. Invid honom stodo ett par friska afkomlingar till en ung älskad son, hvilken genom vådelig händelse i sina blomstrande år blifvit ett rof för den glupska forsen invid hemmet, efterlemnande sörjande föräldrar och späda barn, hvilka då ännu icke kände sin förlust. Den ena af dem skulle nu styra min båt utför det rasande strömfallet.

Bonden här är icke mera skytt, han är jordbrukare, men jag vet icke hvad som medför honom större vinst, jordbruket eller boskapsskötseln. Att han använder någon del af sommarn till fiske för husbehof är så mycket naturligare, som hvarje vik och hvarje sund i detta närmare tre mil långa träsk är en outtömlig fisksump. Inträffar hög flod, tränger sig Kemilaxen härigenom ända fram till Lappmarken och fångas här i många strömmar i ymnighet. Folket besitter jemväl en viss händighet. Samma bonde, som odlar sin jord, bygger äfven sin båt, förfärdigar sin välgjorda kyrksläda, upptimrar sitt hus, hvilket han sjelf jemväl inreder och målar. Han styr äfven sjelf sin dyrbara lastbåt med ladugårds- och andra produkter nedför de vådliga forsarne till Bottniska viken; och missbjudes han. der för sin, vara, kan han, under afvaktan på förmånligare pris, en hel vecka om dagarna arbeta för dagspenning samt om nätterna sofva i båten och vaka öfver sin last, som understundom kan uppgå till 1,000 ä 1,200 Rubels värde.


Beläget inom polarcirkeln, eller nära 67° polhöjd, är det väl icke sällsynt att temperaturen om vintern här går ned till

— 30°, ja till och med till 40° Celsius, men stiger deremot om sommarn till -f- 20 ä 30°. Vanligen skares kornet tio veckor efter sådden, men vinterrågen, öfver hvars vantrefnad klagas, fordrar 13 månaders tid för att växa och mogna, hvarföre äfven sommarråg odlas. Då vinterrågen väl lyckas, ger den 30 kornet och derutöfver. Kreaturen utfodras nio månader på stall, men emedan ängslägenheterna och sommarbetena äro goda, gifva de större afkastning än på många sydligare orter. Kemiträsk bör besökas den tid af sommarn, då slottermannen afmejar det frodiga gräset, eller då säden börjar att mogna och halmen att digna under de frodiga axen.

Så länge man ännu ej äflades med jordbruk i Norden, beboddes denna trakt af Lappar, eller ända till början af 17:de århundradet; alltså ännu flera sekler sednare än ett kraftfullare folk satte sig i besittning af Lapparnes fordna tillhörighet, det vinstgif vande laxfisket närmare elfvens utlopp i hafvet; ett folk, som icke idkade jordbruk och icke fann sig tillfredsstäldt af den enformiga sysselsättningen att valla får och vakta renar. Äfven elfsmynningarne vid Hvita hafvet voro redan tidigt befolkade af de idoga och fredliga Bjarmerna. Folkmängden tilltog, och det blef på fullaste allvar fråga om mitt och ditt. De svagare träng


des allt högre upp längs vattendragen. Elfsmynningarne stängdes med mera omsorg för att hindra laxen i dess vandring mot flodernas källor, och den afstängdes sålunda mer och mer ifrån dem, till men för upplandsbon. På våldsamt sätt torde Lappen dock knappast hafva blifvit aflägsnad från hafvet. Förenämnda om somrarna fiskande och om vintrarne kringvandrande folk hade upptäckt Lapparnes bosättning vid det stora Kemi vattensystemet, medförde större insigter, öfverenskommo med Lapparne om bolagskap med afseende å fisket i Kemi elfs mynning eller blefvo deras biträden. De sålunda inflyttades antal ökades efterhand genom nya tillströmningar. De inflyttade hade mera kunskaper och mera erfarenhet än de här vistande isolerade Lapparne. De bosatte sig icke en om en, utan i byar, hus vid hus, såsom i Korkaloniemi, Murola, Lapinniemi, Sihtuna, Valmari etc, dels för gemensamt arbete, dels för gemensamt försvar mot anfall. Här uppkom efterhand en blandning af Finnar, Svenskar, Qväner, Lappar och inflyttade från trakterna af Dvina. Af denna sammanblandning har befolkningen i Kemi och Torneå trakten sitt upphof, och christendornens ljus begynte här vid kusten lysa bland dem redan 300 år tidigare än i Kemiträsk. Födda och uppvuxna som fiskare vandrade de väl redan tidigt emellan Ishafvets kuster och Kemi elfs mynning genom denna härliga nejd; men tiden var då än icke inne för dem att taga den i anspråk för egen räkning, utan fingo Lapparne, som ännu den tiden voro talrikare, i ro besitta träskfisket här och idka sin renskötsel vida omkring i Lappmarkens mossrika ödemarker. Det blef slutligen inflyttade från Uleå, hvilka redan vant sig vid jordbruket, som upptogo dessa nejder ifrån sin linda, hvarföre ock Uleå dialekten här talas, men i Kemi en dialekt, som erinrar om den Rysk-Karelska.

Med glad tillfredsställelse öfver att hafva kunnat uppehålla mig några dagar inom Kemiträsk socken lemnade jag ortenden tanke, att den är det skönaste, härligaste, fruktbaraste, och bäst odlade trakt inom polcirkeln, en trakt, som bereder välstånd och trefnad åt ett sparsamt, idogt och kunnigt folk. Såsom bevis på dess flit och omtänksamhet för sina efterkommande må än anföras att, ehuru skogarna äro goda och, i anseende till deras aflägsenhet ifrån afsättningsort, ännu icke behöfva med särdeles skonsamhet behandlas, man likväl icke sällan kring välhäfdade åkrar ser å stora sträckor hägnader af sten.


Sedan man på Luusua hemman gifvit handslag till afsked åt värd och värdinna, tackat för deras välvilja och sagt det goda folket ett vänligt farväl, går man betänksam ned till stranden under det forsen låter höra sitt hemska brus, som kommer hjertat att klappa hastigare och frammanar allvarliga tankar och känslor; ty dess hotelser upphöra aldrig, och dess dystra varningar ljuda utan afbrott. Förmodligen läser det välvilliga folket något sådant i mitt anlete. Qvinnor och män, som här förlorat barn och slägtingar, följa mig till stranden. Det vekare könet ber Gud för mig, liksom fördes jag mot en dödsfara, medan karlarne trösta mig med ett: ,,Herrn har god styrman och behöfver icke frukta. Han har styrt flera hundrade båtar här utför, och ingen olycka har än händt honom i någon fors. Gud har varit med honom". I båten har man bäddat med halm, hvilken är öfvertäckt med en yllerya, och ett par kuddar har man gifvit mig till hufvudgärd. En sådan artighet är berömvärd och kommer väl till pass på Kemijärvis jemna yta; men här i forsen torde ingen kunna vara så flegmatisk, kall eller likgiltig, att han icke förblir sittande i båten och gifver akt på de faror, som hvarje sekund ömsom möta och ömsom äro förbi. Man sätter sig i båten. Tvänne roddare sitta med årorna i hand, färdiga att gripa in efter behof. Styrmannen skjuter ut den lättflytande farkosten. Med ett tjockt tåg af vidja fastgör han styråran vid aktern af båten, pröfvar och pröfvar ånyo dess hållighet, välsignar sig i Jesu namn, ger ett tecken, och modigt sänka roddarena sina årblad i vattnet. Styrmannens blick är allvarlig och orörlig, jag tror jag icke öfverdrifver, om jag säger hemsk. Lekande drifver elfven till en början fram sina vågor. Reslig skog omgifver henne å begge sidor, liksom gröna väggar. Hon är nu inklämd i sin bädd. Men om våren växer hon till, bryter med ungomligt öfvermod sitt stängsel och öfversvämmar skogar, ängar och dälder, hvilka hon öfversållar med isblock, som der uppgräfva massor af jord, kullstjelpa träd och lemna andra i lutande ställning, likasom bugande åt det utan hejd framrusande vattnet. Båten, kommen i strömfåran, drifves fram med en öfverväldigande fart, knakar i sina fogningar under sin kamp mot strömhvirflararna, hvilka, skummande af raseri, kasta sitt yrande stänk öfver båt och passagerare. Längs stränderna, omgifna af berg, stå lutande träd, hvilka nyfikna skåda sina stympade afbilder i de hastigt förbiilande vågorna. Efter en halftimmes sådan färd flyter båten in i Juujärvi träsk. Inemot en mil är tillryggalagd, och båten flyter åter lugnt i stilla vatten. Intet ord har yttrats sedan vi lemnat Luusua hemmans strand. Nu öppnas språklådan och glädje läses i hvarje ansigte. Man talar om vattenståndet i forsen; huru det än gör färden svårare, än lättare, m. m. dylikt, och i glädjen öfver att faran är förbi förlåter man gerna om man märker någon vidskepelse hos sina följeslagare, som dagligen åhöra forsens brus och i hvars vågor mera än en af deras anhöriga funnit en förtidig graf. Efter några minuters rask rodd stiger man ur båten vid Juujärvi gästgifvargård, troligen mera medtagen än de, som arbetat med årorna.


De, som skjutsade mig hit från Luusua, skulle enligt taxa betalas med sextio kopek Banco assign. Den må göra det, som har samvete dertill. Att för resan utrusta båten, som derunder är utsatt icke allenast för nötning utan äfven för fara att krossas, tager i anspråk åtminstone en, kanske flere timmar; en timme åtgår för färden till Juujärvi och sex timmar att staka upp båten derifrån tillbaka till hemmet. På åtta timmar, nödig hvila oberäknad, förtjenar sålunda en trägen man med egen farkost 20 kopek Banco assign.; och har båten tagit skada i forsen, hvilket ofta händer, får båtegaren eller styrmannen vidkännas förlusten. Af vigt är väl, att den resande kan hastigt komma fram och att han icke prejas med öfverdrifna anspråk på skjutslega, men obilligt är att han får resa nästan helt och hållet på bondens bekostnad, ehuru denne torde bäst af alla fullgöra sina pligter mot staten samt med största sparsamhet och flit sörja för sin utkomst.

Emellan skogbeväxta höjder, midt emot det kala Juuvaara, ligger Juujärvi hemman. Berget förlänar åt det eljest nätta stället ett något hemskt utseende, hvartill i sin mon torde bidraga det oafbrutna dånet och de dystra ljuden ifrån de ofvan- och nedanför befintliga forsarne, af hvilka bergen gifva genljud. Hemmanet ligger ödsligt och enstaka. Till närmaste hemman (Luusua) inom egen socken är en mil, och en och en half till den närmaste granngården, Autti, i Rovaniemi socken. Inga ängslägenheter, endast skyhöga berg och vilda skogar omgåfvo den odlingsbara backe, på hvilken Juujärvi hemman är beläget, men å de der upptagna åkerfälten dignade halmen under de fylliga axen. Kreaturens mängd, de välbyggda husen och snygga boningsrummen bevisade välmåga hos egarene. Man skulle tycka att dessa Neitonens afkomlingar, här inneslutna emellan forsar och vattenfall, borde befinna sig i ett outveckladt naturtillstånd; men så var ingalunda fallet. En präktig gammal Bibel och Turun Viikkosanomat m. fl. tryckalster lågo på bordet och sades utgöra söndags- och regnvädersförströelse. Detta, det sydligaste hemman i Kemiträsk socken, liknar icke, i anseende till sina sterila och ödsliga omgifningar, den öfriga delen af Kemiträsk socken ifrån Vuostimo till Luusua. Der anträffar man öfverhufvud god mullblandad, ehuru stenbunden åkerjord, med undantag likväl afHalosenniemi i Nederbyn samt Jussila, Kärppä och Jaakkola hemman i Storbyn, hvilkas egor till större delen utgöras af lerjord, som dock, i anseende till sin större frostömhet, här på orten anses


för den minst värdefulla.

Åkrarne finner man i allmänhet i Kemiträsk vara på fuktigare ställen lagda i ordentliga tegar, men sand- och stenbunden jordmån dikas här icke. Åkrarnes vidd beräknas endast efter korn utsäde, emedan någon mätning här än ej blifvit verkställd. Jag har hört uppgifvas att ungefär 11/4 tunna korn utsås på ett geometriskt tunnland. Sår man tätare, blir afkastningen mindre, emedan halmen då blir klen, axen och kornen små. De förmögnaste bönder hafva 24 ä 30 mjölkande kor, 4 ä 6 ungnöt, 40 ä 50 får, 3 ä 4 hästar samt 14 ä 16 tunnland öppen åker. De fattigaste hafva i regeln 6 kor, 2 ä 3 qvigor, 2 kalfvar, 13 ä


14 får, 1 ä 2 hästar. En del hafva betydligt renar och hålla då ett mindre antal hästar. Råg och korn äro de enda sädesslag, som här odlas. De, som äro i tillfälle att använda Norstk

utsädeskorn, anse dermed verkställd sådd mogna 8 ä 14 dagar tidigare än sådd med eget utsäde. Med Norskt korn afses här endast sådant, som vuxit i Alten. Man besår åkern 4 k 5 år å rad med korn, träder den hvart 5:te eller 6:te år och besår den derefter med råg. Linodlingen har ej lyckats och är efter gjorda mindre försök aflagd; men hampa odla många till husbehof. Endast på få hemman finnas hummelgårdar, men de bevisa dock att humlen trifves häruppe, och å Pietilä hemman förekommer vildt växande kummin, hvaraf skördas till och med till afsalu. Potäter odlas allmänt, ehuru endast i ringa mängd, ty alla klaga öfver klen afkastning. Den högsta afkastning deraf, som i mannaminne i socknen erhållits, är dock 1 tunna och 19 kappar efter 3 kappars utsäde. Kornet utsås vanligen emellan den 18 och den 30 maj. Det har dock gifvits fall, då man, i anseende till sen snösmältning om våren, varit tvungen att uppskjuta kornsådden till 14, ja till och med 8 dagar före Midsommarn och icke dess mindre erhållit god skörd. Höbergningen börjas omkring Jacobsmessan eller den 25 Juli. Säden mognar vanligen till Berthelsmessan (den 24 Augusti). Är den ej då mogen, vågar man dock, af fruktan för köld, ej vänta längre. De, som bebo frostömmare ställen, skörda alltid något före Berthelsmessan så mycket de behöfva till utsäde. Framför allt utväljer man högland torr sandmylla till åkerjord; lågländta och sura marker samt lerjord undviker man, emedan säden der icke allenast mognar sednare, utan ock är tidigare utsatt för frostskada samt hinner der sällan till full mognad. Oländiga stora kärr, som genomflytas af någon bäck eller å, öfvervattnas ofta sålunda att bäcken eller ån dämmes och vattnet höjes 2, 3, till och med 4 alnar öfver sin rätta nivå samt får betäcka mossan i 3 år. Sålunda skall man af dem hafva fått bördiga ängar, hvilka till en början bergås endast hvartannat år, men uppdämmas årligen, och bergås sedermera äfven årligen så snart all mossa hunnit multna. Jag har icke varit i tillfälle att se dylika ängar; men man påstår att ju högre man kan dämma vattnet, desto längre blir gräset, emedan det växer ända till vattenytan, om ock vattnet ligger 2 ä 3 alnar djupt deröfver; och då vattnet kort före höbergningen uttappas,


säges gräset vara tjockt och tätt, men så vekt att det lägger sig. Sådana ängar skola ej finnas många i Kemiträsk, men väl i Kuolajärvi kapell, der mången ej har andra än sådana. Oaktadt hötillgången är riklig, begagnas renmossa och till och med hästspillning till boskapens utfodring. Två Lispund smör om året beräknar man vanligen till afsalu efter hvarje ko. Åt enhvar i huset befintlig person utgifves hvarje Lördag ungefär ett hälft skålpund smör, hvarmed han får hushålla efter behag, men annat smör förekommer icke å bordet, utom å,större högtidsdagar. För hvarje fullväxt person bestås således omkring 25 skålpund smör om året. Den vanliga årslönen för en dräng är här 40 Rbl. Banco assign. och några klädespersedlar. Piglön är

15 å 20 Rbl. Om sommarn betalas and- och skördetiden, utom fri kost, åt en karl i dagspenning 60 ä 70 kopek och åt en qvinsperson 40 ä 50 kopek, men om vintern icke alla tider ens hälften deraf. Till utfodring af en mjölkande ko beräknas 5 hästlass hö och lika många hästlass renmossa eller 15 renlass af hvardera slaget, 5 renlass hö för ett får och lika många lass renmossa samt åtta hästlass hö för en häst. Bark af asp och allt slags löf begagnas vid foderbrist såsom nödfoder.

Unga bondsöner och drängar resa ikring alla delar af socken för att uppköpa landtmannavaror, som de afsätta i Uleåborg och Torneå. För bonden sjelf är det olägligt att den brådaste arbetstiden på höstsommarn nedföra sina produkter dit resp. 35 och 25 mils väg. Gårdfarihandeln har derföre här i hög grad inrotat sig och medför nytta, men medför ock ondt. Den befordrar sedeförderf, ty den är förenad med krögeri och allehanda små prejerier. Om någonstädes, skulle således en uppstad här motsvara sitt ändamål att gagna landsbygden. Den skulle utan tvifvel blifva en upplagsplats för Bottniska vikens, Hvita- och Ishafvets produkter, ty här vore den rätta communicationsmedelpunkten för våra nordligaste orter. Af vigt för trakten vore onekligen att här anlades en stad, som blefve centralort för afsättning af omnejdens produkter. Saknaden af en sådan har emedlertid hos allmogen här alstrat intresse för affärsverksamhet. En stad, anlagd här, skulle tvifvelsutan jemväl befordra nj7ttiga vattenverks


— 275 —

anläggningar. En mängd kalksten vid Akankoski, eldfast sten i Vuostimonsaari, koppar- och jernmalm på åtskilliga ställen icke långt från vattenrika elfvar skulle otvifvelaktigt framkalla sådana företag. Men med för myckna privilegier borde den icke förses; ty om så skedde, kunde den lätt blifva för trakten skadlig, i stället för att bereda densamma nytta. Präktiga vattenfall finnas öfverallt, men skogens stolta prydnader, den ståtliga furan och den resliga granen, ruttna här bort obegagnade och äro under nuvarande förhållanden egnade till föga annat än att hos den, som vandrar i dessa ödemarker, framkalla en känsla af högtidligt lugn. Här stöta floder tillsammans, och sjöar combineras genom dem med hvarandra. Härifrån är den kortaste och tillika den på vatten rikaste vägen till Hvita hafvet och Bottniska viken. Huru många händer, hvilka nu äro fastade vid landthandeln, skulle icke frigöras för jordbruket och andra näringar, om allmogen finge på egen ort föryttra sin vara till ordentliga handlande. Nu måste den transporteras med små farkoster, som lasta


100, högst 200 Lispund, hvilket deremot då kunde ske i stort med barker och andra farkoster, om elfven helst något upprensades. En här född Prest hade dock år 1795 låtit timmermän från orten bygga två däckade farkoster, den ena på 54 fots köl, hvilka af styrmän från Kemiträsk lyckligt fördes utför elfven och dess forsar ned till Bottniska viken, der de med fördel såldes åt trafikanter vid kusten. Men innan communicationsleden förbättras, torde sådana försök, om de ock bevisa befolkningens duktighet, vara förenade med alltför stor risk, för att mana till efterföljd. Härin tills hafva endast produkter af djurverlden ansetts bära transportkostnaden; ja, den långa och med otjenliga farkoster verkställda transporten orsakar att till och med säden svårligen kan med fördel afyttras i Kemi och Torneå, utan att det, som deraf kan undvaras, först förädlas eller rättare förderfvas till bränvin. Men utom det att Kemi vattensystemet erbjuder vattencommunication för hela Kemi Lappmark, är Kouda stora vattensystem, som medels Tuntsajoki tager sin börjanKemiträsk sockens Kuolajärvi kapell och utfaller i Hvita hafvet, med båt farbart, och vid detsamma finnes en bofast befolkning.

De förträffliga hamnplatserna vid Kantalaks, Knäsäguba, Tschornoräka, Keret och Kouda hafva redan länge under missväxtår försett trakten med säd. Under 1808 års krig och äfven under tidigare ofreder nådde, utom flera nödvändighetsartiklar, till och med Indiens produkter denna vägen Bottenvikens hamnar, och man köpte i Torneå Chinesiskt thé, som från detta håll inkommit; och redan i forntiden torde här hafva funnits någon handelsförbindelse med Hvitahafshamnarne. Derom förmäler historien, och de i äldre och nyare tiden här gjorda fynden besanna detta *). Ifrån Joutsensalmi i Kemiträsk uppfiskades för någon tid sedan vapen af jern och annan metall, ibland dem ett svärd af 11/2 alns längd, hvilka likväl råkat i omilda händer och äro förstörda. I trakten af Perunkajärvi inom Rovaniemi socken har man funnit en sköldbuckla, hvilken beklagligtvis, omedelbart efter det den hittades, blifvit använd till smide. Den uppgafs hafva liknat en en hatt. I sistnämnda socken fann en Nikodemus Björk år 1814 bakom Saarenkylä, åt det håll der Vikajärvi sjö ligger, en silfverkedja af vridet arbete. En Olof Havori köpte kedjan och lät deraf åt sig förfärdiga en större pokal. I samma socken hittades omkring år 1815 på Tuisku hemmans ägor en kalfbild af brons, som man förmodar hafva varit af Österländskt arbete.

Först genom Drottning Christinas åtgärder och frikostighet blef Kemiträsk och orten omgifvande nejder föremål för en större uppmärksamhet. Carl den XI:s stränghet mot pligtförgätna embetsmän, hans sparsamhet i hushållningen och önskan att lätta folkets börda sträckte sig ända hit. Trakten gjorde då stora framsteg under utvalda och pligttrogna tjenstemäns hängifna nit och medverkan, och folkmängden fördubblades då hvarje decennium i Kemiträsk och Kuusamo ända till stora ofreden, då vår Lappmark led, förglömdes och åter förföll. Större välmåga hos bonden än i trakterna alltifrån Vuostimo, det nordligaste hemman, som är belastadt med jordskatt efter Kemi härads undervisning, och ända ned till Ivemielfs utlopp, torde man dock för närva

*) Se Undersökning om ett i Finska Lappmarken gjordt fynd af gamla vigter och mynt m. m. Finska Vetenskapssocietetens Handlingar, Tom. I sida 731 och Tom. II sida 107.


277

rande ingenstädes i landet finna. Bönderna gå här välklädda, bo väl och hafva en god utkomst. Deras sädesbodar inrymma, då missväxtår icke inträffa, vanligen säd af flera års afkastning. Mången äter, såsom redan antydts, icke dess mindre halmblandadt bröd. Men om brödet ock är svagare, har man så mycket större öfverflöd på god sofvel, bestående af kött, fisk, god mjölk

m. m. Fisk eller kött kokas vanligen två gånger om dagen; men så snart man kommer öfver Lappgränsen, blifva tillgångarne mindre.

Åbyggnaderna å hemmanen äro vanligen placerade i fyrkant kring gårdsplanen, som dock är öppen vid alla fyra hörn. Å hvarje hemman finnes en stor stuga, som är det egentliga bonings- och arbetsrummet om vintern. Midt emot denna stuga, på andra sidan om förstugan, finnas vanligen fyra kamrar eller en sal och två kamrar. På motsatta sidan af gårdsplanen är fähuset med vidstående halm- och hölada. Den tredje sidan upptages af loft- och stallbyggnaden och den fjerde af någon mindre eller större karaktärsbyggnad, inrymmande gäst- och klädesrum



m. m. Vid större gelag, såsom bröllop, begrafningar och läsförhör, spisar man dock i stugan, som här är det största af alla rum.

Sådan är i korthet orten, som bebos af Neitis eller Neito nens djerfva, tilltagsna, starka, omtänksamma och resliga afkomlingar. Jag har måhända med för starka färger utsirat min beskrifning af Kemiträsk och Kemiträskaren, hvilket alltid är egnadt att skämma bort en god sak. Jag hade troligen funnit orten annorlunda, om jag kommit dit från den rikare södern, än nu, då jag, efter långvarig vistelse i Lappmarken, anlände dit öfver öde fjelltrakter och längs så godt som hela det af mossar omgifna och af förruttnelse luktande Luiro vattensystemet. Men intresse erbjuder i hvarje fall denna trakt och dess befolkning, som slagit sig ned vid foten af de skyhöga fjell, i hvilka onda vålnader sades uppehålla sig och dit våra förfäder förlade hin onde med alla plågoandar, och der åt sig utvalt en däld, rik och fruktbar på alla den nordliga naturens alster. Man må derföre ock vända sig snart sagdt till hvem som helst af nejdens invå


nare, så får man än höra ur hans mun mångfaldiga sägner om vålnader och gestalter, dels alltför stora och dels alltför små för att vara menniskor af vårt blod, hvilka bebott jätteberg, som omgifva denna måleriskt sköna nejd. Den ifrån Neitivaara utgångna gudinnan (skogsnymfen) Neiti, hvilken i dessa sagor uppgifves vara stammoder för det folk, som först slog sig ned i dessa nu fruktbara nejder, erinrar om gudinnan Nora. Hon säges hafva plägat alltid vid soluppgången stiga ned från berget, som bar hennes namn, för att bada sig i NeitikosM. Under ett sådant bad hade hon en gång öfverraskats af en man utaf vårt slägte. Obemärkt af henne hade han på afstånd betraktat den undersköna nymfen, hvilken varseblef honom först då hon, uppstigen från vågorna, på stranden kammade sitt långa hår. Till en början uppskrämd af denna för henne ovanliga företeelse sade hon likväl efter en stund till den okända: rDu är af högre makter afsedd att bo och bygga med mig här". Han hade sig redan bekant Försonarens ankomst till verlden och begaf sig derföre, trolofvad med fjellets fagraste dotter, till elfsmynningen för att äfven hon der skulle blifva christen, hvarefter de återkommo hit för att bebo detta land, der då endast troll och vålnader herrskade. Det ser ut som om sjelfva elfven utgjorde personligheten i dikten. Ungdomsyr och lifskraftig tager floden vid Neitikoski sin början från Kemiträsk, ilar vidare, smärt och insnörd emellan höga, allvarliga hällar och stengördlar *), klär sig i idel skum och fradga, fortgår så en sträcka framåt, tager sig här och der någon hvila, tills hon, mer och mer utvidgad, vid Taivalkoski gör ett halsbrytande fall, hvarefter hon, gammal och orklös, lägger sig på sin sotsäng och dör ut vid Ämmänkoski, der hon begrafves i Bottenvikens

vida famn.

Trakten från Luusua söderut är öde och glest bebodd. Hvarken hus eller hemman ser man ibland på miltal, och äfven om några bostäder finnas här och der, äro de att anses såsom usla kojor i jemförelse med dem man i öfrigt anträffar vid Kemi

*) Elfstränderna omgifvas mest af lösa block, af större och mindre dimensioner, och den fasta hällen förekommer endast sparsamt vid trånga pass.


— 279 —

elf. Detta förhållande ändrar sig först, då man närmar sig den trakt, der Raudanjoki, 13/4 mil ofvanom Rovaniemi kyrka, förenar sig med Kemi elf. Härifrån nedåt antager naturen en gladare prägel; jordmånen och hemmanen blifva bättre och folklynnet lifligare, hvilket visar sig äfven i klädsel, redskap och sätt att röra sig. På de föregående 7 ä 8 milen är det sällsynt att finna annat än barrträd och äfven dem ej frodiga. Elfstränderna bestå af stenhölster eller sandbackar, vanligen höga och branta, emellan hvilka vattnet med skyndsamhet ilar fram, och forsarna vore förutan inbyggarnes rådighet, vana, tilltagsenhet, säkra blick och starka armar ofarbara. Men oaktadt dessa lugnande omständigheter tycker man sig hvarje minut vara i lifsfara i den hastigt nedilande båten, och man känner endast föga lust att öfverskåda de öde nejderna och de steniga stränderna, emellan hvilka styrmannen i stående ställning, stadigt omfattande sin breda styråra, med säkert öga och kraftig arm ger farkosten dess rätta kosa bland skummet och hvirflarna, der ett hårsmåns missgrepp gäller hans och hela båtlagets lif. Det är redan i och för sig beundransvärdt, huru han under den starka fart, båten här gör, kan bibehålla sitt lugn, och ännu mera obegripligt, huru han, då årorna föras af kraftfulla armar för att än ytterligare öka båtens fart, kan beherrska dess rörelser. Gammalt folk uppgaf att man ännu i deras barndom ej vågade styra nedför dessa forsar, utan båtarne drogos utefter stränderna nedanför fallen. Man tillskrifver en Jääskö, som för närmare 100 år sedan var Klockare i Rovaniemi, förtjensten deraf att forsarne begynt befaras. Den tiden var Kontraktsprosten i Kemi kontrakt stationerad i Sodankylä, och under sina ofta inträffande färder med klockareposten lärde Jääskö sig så känna forsarne, att han vågade styra sin båt utför desamma.

En gammal bekant till mig, den pratsamme Isaak, lefde än på Autti eller Inkeroinen hemman och beledsagade mig ända till Viiri. Han omtalade, bland annat, huru han under 1788 årskrig varit ända till Vieremä inom Kuopio län för att för sitt hemman deltaga i byggandet af landsvägen emellan Uleåborg och Kuopio, som om sommaren sagda år blef färdig; huru han om sommarn 1802, under brådaste höbergningstid, var utkommenderad att med


sin enda häst infinna sig å Kempele gästgifveri, söderom Uleåborg, för att jemte en mängd annan allmoge skjutsa Konung Gustaf den IV Adolph derifrån till sagde stad, i staden af bida Hans Majestäts afresa och åter skjutsa Hans Majestäts kök till Kempele. Äfven jag erinrade mig från mina barnaår den tid, då Gustaf den IV Adolph reste genom Einland ända till Uleåborg. Hans svit var dervid verkligen så talrik att bönderna ända från Rovaniemi socken måste till kungsskjuts utsända en häst ifrån hvarje hemmansrök ända till, Uleåborg på ett afstånd af 30 mil, hvaraf en sträcka af 18 mil färdades utefter stränderna af Kemi elf, emedan någon landsväg icke fanns till Rovaniemi och Kemiträsk. Jag minnes än lifligt, huru allmogen då, på såväl fram- som återfärden, passerade förbi Rovaniemi prestgård; de äfventyr, som. hände på resan vid öfverfarten af i elfven infallande åar, omtalades. Bland annat hade två hästar dervid drunknat. Tvänne hästar hade stupat för Konungens trossvagnar och flera blifvit dels förderfvade, dels illa skadade, och tio år derefter, sade man, syntes än hvita fläckar på hästbogar och ryggar, som minnen efter kungsskjutsen. Ingen skjutslega betaltes då; men vintern derpå godtgjordes skjutslegan vid kronouppbörden med 12 skilling R:gs för fram- och återfärden till Kempele. Enhvar, som fick sin 12-skillingssedel, tackade ödmjukt Kronofogden för densamma; men de, som dervid förlorat sina hästar, begreto sin förlust, för hvilken de ej fingo ett öre i ersättning. Äfven farleden ifrån Juujärvi till Autti, 11/a mil, utgöres af forsar. Endast ett par små sel, som bereda de af häftig rodd i forsarne andtrutna roddarene en liten tid till lugn, förekomma på denna sträcka. Strax ofvanom Autti hemman stiger man i land, der Pirttikoski, som väl icke är lång, men har ett brantare fall än de of vanför befintliga forsarne, tager sin början. Man går här öfver en smal landtunga och öfverlemnar åt det tjenstvilliga gårdsfolket omsorgen att jemte skjutskarlarne befordra båten nedför fallet, hvilket för en lumpen drickspenning, ehuru under lifsfara, beredvilligt verkställes. Reser man, såsom vanligt är och äfven nu var fallet, utan egen båt, bäres bagaget öfver näset, ty Autti hemman har båtar både ofvan- och nedanom forsen såväl


— 281 —

för egen som för de resandes räkning. Autti är beläget på en hög och jemn landtunga, icke långt från en af Kemielfs vådligaste forsar. Den som kommer ifrån Utsjoki, kan dock gerna lemna Auttiköngäs, $/i mil ifrån Autti hemman och troligen det högsta vattenfall i Finland, på sidan, emedan det på de Lappska fjelltrakterna icke är sällsynt att, särdeles vårtiden, se lika höga vattenfall. Lugnvattnet på nedra sidan om denna landtunga ligger betydligt lägre än på den andra sidan ofvanom forsnacken. Solen stod ännu högt på himlahvalfvet; men då jag blef upplyst om omöjligheten att före mörkrets inbrott hinna till närmaste gästgifvaregård, tre mil härifrån, emedan de vådliga forsar, hvilka här förekomma, endast vid full dager kunde passeras, föredrog jag det här offererade nattkvarteret framför utsigten att nödgas tillbringa natten i skogen, ty den tiden fanns på denna sträcka ej andra gårdar än Pekkala nybygge, hvilket var föga inbjudande.

Ett stycke nedanom Autti hemman upptäckte jag en i Europa förut icke funnen växt, den späda Arenaria lateriflora. Jag beklagade gårdsfolket för det de hade en icke mindre än 8 mil lång, vådlig färd till sin kyrka och för det de icke fingo någon ro för den invid gården ständigt brusande forsen. Med afseende å vägen till kyrkan tyckte de sig vara vanlottade, men öfver forsen beklagade de sig icke, ty den sade de vara deras visthus, som beredde dem riklig tillgång på sik och lax m. m. Kyrkan i Rovaniemi, som är deras församlingskyrka, sade de sig besöka endast 1 ä 2 gånger om sommarn, men oftare Kemiträsk kyrka, som ligger på 5 1/2 mils afstånd. Folket var resligt och kraftfullt, ehuru icke af Kemiträsk eller Rovaniemi typ, utan troligen af någon äldre Finsk folkstam, som hitkommit förrän Dvinabor och Ulåiter nedsatte sig i trakten. Äfven de tre mil, man har att tillryggalägga från Autti till Viiri gästgifveri, genomlöper elfven en ödslig bergsbygd, der den ena forsen är farligare än den andra, ehuru de alla anses vara mindre än Juukoski och Sirppikoski. På resan dit underlåter man ej gerna att bestiga Kivalonotta, icke för att framleta det silfver eller det jern, som allmogen tror finnas här och i den midtemot på norra sidan om elfven belägna Kaihuanvaara, der man påstår mången bland forn


folket hafva fått sina rikedomar af bergets »haltiat" (herrskare); men för att bese de grottor, som här uppgifvas hafva tjenat trollen och särdeles Jahdin kansa till bostäder, äfvensom för att jemföra dess vegetation med dylika kullars 1 4 2 grader nordligare. Grottor och bergsslott undandrogo sig väl under mitt korta besök mina blickar, men vegetationen fann jag deremot vara helt annan än i Lappmarken. Arbutus alpina, Menziesia coerulea, Diapensia lapponica, Salix herbacea etc, hvilka betäcka dylika kullar deruppe, anträffades icke här, utan «i deras ställe sydligare arter, såsom Daphne mezereum och Actcea spicata, hvilka uppgåfvos vara fordom ditsådda af Hiisis folk och voro, förutom några nödvuxna tallar, de enda prydnader här. Kivalonotta och Kaihuanvaara äro två midtemot hvarandra stående höjder, på hvar sin sida om elfven, och utgöra delar af landtryggen, hvilken likväl norrom Kaihuanvaara är afbruten. Kivalonotta fortsattes, under namn af Kivalo, i nästan sydlig direction med liten lutning åt vester ned mot hafvet, tills hon, vid höjden af Kemi kyrka, afskäres af Akkunusjoki, vänder sig sedermera litet mot öster samt förlorar sig, efter att ännu hafva blifvit afskuren af Simo och Kuivaniemi elfvar, vid Nyby glasbruk i Ijo sockens Olhava by i Bottniska viken. Ännu tror, såsom sagdt, den menige man att guld, silfver och jern finnas fördolda i denna landtrygg; men dessa metaller vårdas af bergets ,,haltia", som upptäcker dem endast för den, som vet erbjuda honom sådant offer han fordrar; ty utan offer utlemnar den mäktige bjessen dem icke.


Ifrån. Luusua ned till Viiri gästgifveri är trakten väl icke enformig, men dyster, och egnade sig derföre väl för Jatulin kansa och den af folktron hitförlagde Hiisi, ehuru å andra sidan skogsnymfen här rentvådde sig för att duga till moder för en christlig afföda. På Viiri bodde tre utfattiga bönder, de första i detta läge, som jag anträffat, sedan jag lenmat det Lappska området. Något spår af det myckna guld, silfver och koppar, som enligt folksägen fordom förts till dessa hemman ifrån Kivalo, kunde icke vidare skönjas. Men gyllene skatter vexla ju ständigt om, och lyckan blott förgänglig är. I äldre tider ansågs elfven härifrån till Kemiträsk för ofarbar, och Viiri säges då hafva varit


— 283 —

medelpunkten för handeln med de högre upp belägna trakterna. Sjelfva namnet tyckes antyda något sådant. Det rena Finska språket, som talas af Ulåiternas afkomlingar i Kemiträsk, hör man icke vidare här. Uttalet är kort och oaccentueradt; ty jag var nu kommen till afkomlingar af den åldriga Dvinastammen, hvilken ifrån Hvita hafs sidan kommit hit i en sednare tid, dock förrän Kemiträsk befolkades af Finnar. Den har, ehuru genom giftermål blandad med den Lappska nationen och Ulåiter, bibehållit en viss egendomlighet i sitt språk samt sin fallenhet för handel och vandel. Sina handelsresor utsträcka de ifrån Bottenvikens hamnar till Hvita hafvets kuster och än längre. I klädseln skilja sig Rovaniemi- och Kemibor ifrån Kemiträskaren endast genom sitt öfverplagg. Kemiträskaren nyttjar en öfverrock, umpitakki, som är ihopsydd äfven framtill nästan ända upp till halsen, der den fastknäppes på det att bröstet under regn och oväder måtte bibehållas torrt och varmt. En sådan öfverrock begagnades i seklets början äfven af de vid gränsen mot Kemiträsk och Sodankylä bosatte Rovaniemibor. Men Kemibönderna ansågo sig

berättigade att kalla alla till Lappar, som nyttjade sådant plagg, och jag påminner mig än ifrån mina barnaår att det vid en sockenstämma i Rovaniemi föreslogs att dessa rockar borde afläggas och alla bära sådana öfverplagg som brukas i Kemi, på det att de ej på sina färder der må blifva skymfade med Lappnamnet, men ordföranden vid stämman tillät icke frågan härom inflyta i protokollet. Kemiträskarn vill ock numera blifva benämd Ylikemiläinen.

Ifrån Viiri nedåt har man till en början inga farliga forsar att passera. Barrskogen sträcker sig ännu till åstranden, men redan nedanom Körkö aflägsnar den sig något derifrån. Förrän man närmar sig Olkakoski, den sista fors före Ounasjokis förening med Kemielf, passerar man förbi en holme, benämnd Linnansaari. Här förevisas jordhögar, hvilka sägas hafva tjenat som batterier mot fienden. Dem underlåter man icke att besöka; men man finner der intet annat än några små kummel eller kullar, hvilka man lemnar orörda för att ej förnärma fornforskarensin rätt. Man tror dem vara anlagda den tid trakten innehades såsom förläning af Riksrådet Stjernskjöld. Kemielf har redan här upptagit den icke ringa vattenmassa, som tillföres henne af Raudanjoki, hvilken erbjuder flera tjenliga ställen för större vattenverksanläggningar. Floden utvidgar sig nu nästan för hvarje steg, och med elfdalens utvidgning tilltager odlingen och välmågan, och med välmågan kulturen och luxen, särdeles i byggnader och klädsel. Man reser förbi det ena välbebyggda hemmanet efter det andra, höjderna aflägsna sig ifrån den numera stillaflytande elfven, och man närmar sig den på en holme anlagda byn Saarenkylä, som prydligt höjer sig öfver vattnet. Denna låga fruktbara holme, der nästan hvarje högre belägen fläck är upptagen till åker, bereder åt 15 å 16 bönder icke allenast välstånd, utan de flesta af dem äro till och med rika, och deras hemman äro be 3/4byggda i öfverensstämmelse dermed. Holmen är mil lång. Dessa utvändigt ståtliga byggnader förlora dock betydligt, då man inträder uti dem. Man kan finna på ett hemman boningshus med ända till 10 rum och derutöfver, stundom fördelade på två. Husen äro ofta inredda utan smak och utan att ens hälften af rummen äro försedda med eldstäder. Det hela ger intryck af skryt och yttre prål. Vi fortsätta färden, och under en sträcka af en mil genomreser man en odlad bygd med samma prydliga gårdar samt emellan dem grönskande åkrar på höjderna och ängar i dälderna, i elfven gräsrika holmar, hvilka af vårfloden öfversvämmas. Denna härlighet fortfar till Ylikjdä by. Uti industri och slöjder öfverträffa Rovaniemiboerne sina grannar. De äro byggmästare, snickare, timmermän, smeder, murmästare m. m. De hafva en särdeles fallenhet för att taga efter allt hvad de se, till och med öfverflöd och fåfänga. Detta har likväl ej skett på bekostnad af jordbruket, deri de än öfverträffa alla sina grannar. Sockensigillet är derföre väl träffadt — en plog och en spade. Strax ofvanom Rovaniemi kyrka upptager Kemielf ett betydande tillflöde, Ounasjoki, som är föga mindre än den förstnämnde. Elfdalen afsmalnar hastigt emellan Ounas- och Korkalonvaara, bildar här Ounaskoski, som icke förmår bereda dessa förenade vattenmassor obehindrad passage, utan formeras här ett stort sel, kalladt Ylikylänjärvi, med många täcka vikar, näs och gräsrika holmar, hvilkas fruktbarhet ökas derigenom att de om våren öfversvämmas af elfven, af hvars då grumliga vatten dem årligen tillföres näring, som bidrager till Rovaniemi församlings välmåga. Sådana kolossala höstackar ser man icke här annorstädes och icke så tätt till hvarandra ens på den beryktade Limingo ängen. Det mesta var redan afmejadt och bergadt, men än syntes något vara oslaget. Hvitklädda menniskor rörde sig raskt emellan volmar och såtor, en del handterande den härjande lian, andra den vårdande räfsan. Här påminnes man ännu mera än i Lappmarken om den nordiska sommarens korthet; ty sommarn igenom måste åkerbrukaren här brottas med naturen för att hinna hopsamla hvad han behöfver för sin utkomst om vintern.

Här på orten var jag född och uppväxt och minnes än den ljufva tiden, då jag i barnaåren deltog i dessa landtliga arbeten; huru man klockan 10 k 11 om aftonen kom hem ifrån höbergningen, badade, åt, lade sig till hvila och var följande morgon klockan 3 4 4 åter ute på ängen; ty de redan rodnande kornaxen och den ljusnande råghalmen manade slottermannen att skynda med det ena för att hinna äfven med det andra, emedan den minsta fläkt från norden satte de härliga åkerfälten i fara för frost. Omkring nämnda lugnvatten ligger den äldsta byn i socknen, Rovaniemi by, hvilken, lik ett mångfärgadt perlband af gårdar, omsluter Ylikylänjärvi. För att rätt njuta af nejdens skönhet bör man öfverskåda trakten först från någon af holmarne midt i Rovaniemi by och sedan från någon af de kullar, som likt kupoler omgifva denna härliga bygd. Ända till 1780-talet lefde befolkningen här hufvudsakligen af fiske och jagt och kämpade, då dessa utföllo illa, med fattigdom och nöd. Hvarje bonde ägde vidlyftiga skogsmarker, der han utlade sina fogelflakor och snaror, virat kallade, underhöll blott några få kor och utsådde endast obetydligt råg och korn. Plogen och harfven voro då ännu här okända. De obetydliga åkertäpporna sköttes med spade och räfsa, mest af qvinnor. Början af nyssnämnda decennium betecknar en vändpunkt i dessa förhållanden. Det var då, som min fader, Esaias Fellman, för tiden Kyrkoherde i församlingen, och Lieutenanten M. F. Clementeoff begynte här


införa ett bättre jordbruk. De nedlade upplånade penningar, i förhållande till sina tillgångar betydande summor, på uppodlingar af mossar, åkrar och ängar, fingo goda skördar, som de realiserade med fördel då 1788 års krig höjde spannmålspriset; en för den skuldsatta förmånlig penningerealisation underlättade betalningen, och de fingo sina nedlagda kostnader inom några år mera än ersatta. Allmogen följde deras exempel, begynte begagna plog och uppodlade sina hemman samt mångdubblade sin ladugård. Derintills hade man köpt sitt utsäde ifrån Uleå och Limingo trakterna och i sitt bröd blandat halm och bark. Nu har man säd till afsalu och förser dermed ej allenast Kemi, utan säljer deraf till och med till Torneå trakten och afsänder till Lappmarken ymnigt af Bacchi håfvor. Skogar och backar nära gårdarne, som ännu för 20 år sedan voro tillhåll endast för kråkor och skator, äro här förvandlade till präktiga åkerfält, och tillgången på penningar är riklig. Till år 1800 och än sednare stodo de flesta i bok hos Handlande, åt hvilka de erlade 6 procents ränta, förutom . hvarjehanda gracer. Nu utlånas här penningar mot knappt 4 procent och äfven till andra socknar. Benägenheten för handel tilltog, och följden deraf var brist på arbetskraft för jordbruket, hvilken brist man sökt afhjelpa genom att införskrifva tjenstefolk ifrån närmaste Lappmarkssocknar; och man har, sedan de vant sig vid ortens förhållanden och den nya sysselsättningen, i dem erhållit utmärkta tjenare. Ehuru luxen på sednare tider betydligt tilltagit, har välmågan icke minskats.

Sjelffallet försiggick dock denna utveckling icke i en handvändning, ty man hängde delvis segt fast vid det gamla. Insjöfiskerierna och laxfänget upptogs fortfarande, äfven den tid, som är den brådaste för jordbrukaren, många arbetare af den besuttna folkklassen. Fogelfänget med flakor och snaror, som vidtog efter slutad höbergning, beröfvade likaledes jordbruket många kraftiga armar, och skörden öfverlät man åt qvinnor och ålderstigna. Af samma anledning hade man ock tidigare bergat hö endast från holmar och elfstränder, der vårfloden framkallat ymnigare växtlighet. Afven bostäderna voro primitiva. Anda till början af innevarande sekel visste man här icke af andra bostäder än rökpörten och badstugor. Den första rörugn på ett bondhemman uppfördes år 1804 af kyrkovärden Michel Koskelo i hans boningsstuga. År1809 voro redan pörtugnarna hos alla bönder nedrifna och nya med rör i deras ställe uppförda. Ordentliga hemmansåbor upphörde efterhand att under den brådare arbetstiden idka träskfiske, hvilket bl ef inhysingars och de fattigas lott. Man begynte ock att åt obesuttna karlar, åt bondsöner och isynnerhet åt Kemibor utarrendera sina laxfiskelotter i Kemielf. Allt detta var egnadt att hos bonden befordra ett bättre jordbruk. Antalet af badstugor och porten ökades vid träskstränderna, dit inhysingarne drogo sig. De fiskade der, hemtade sin fisk till bondens gård och återvände derifrån med råg och korn. Efterhand uppstodo af dessa bosättningar så kallade skogstorp eller nybyggen, hvilka med tiden blefvo hemman. De första åboernas hårda lott var likväl merendels ett lif i armod; men redan den andra generationen slog sig bättre ut på de nya hemmanen, hvarefter nya skogstorp och nya hemman begynte uppstå. De gamla lägenheternas innehafvare njuta dock många förmåner framför åboerna å de nya hemmanen, såväl i anseende till bättre lägenheter som särskildt med afseende å deras delaktighet i det regala laxfisket, som åtföljde de gamla hemmanen, hvilka alla äro belägna vid Kemi och Ounasjoki elfvar.


Ungefär 1/4 mil of vanoin kyrkan finner man den mest bebodda delen af socknen. Der ser man bland annat på ett ställe hela sex hemmans ståtliga åbyggnader hopgyttrade. Då man på afstånd, öf ver gröna ängar, genomskurna af naturliga kanaler, ser de prj^dliga husen, gifva de platsen utseendet af en liten stad eller köping Den kallas ock Pihkaporin kaupunki eller staden Beckborg. Jag vet icke om namnet tillkommit af den stora välmåga, som af ålder herrskat i byn, hvilken bestått af 70 båglotter, eller deraf att man här bodde hopgyttrade, eller af att här i Birkarlarnes tid hållits marknad, eller, hvad som är sannolikast, deraf att man här för längre tid tillbaka skall äflats med tillverkning af hartz och beck. Man har icke hunnit njuta tillräckligt af detta härliga sel, formeradt af Ounasjokis och Kemielfs förenade vattenmassor, innan båten flyter in i Ounaskoski 1/8 mil långa fors och omedelbart derefter landar utanför Korkolo


gästgifvaregård invid Rovaniemi sockens enkla men smakfulla kyrka. Det må mig icke förtänkas om den hos mig, som vid tiden för dess uppförande bott på orten, der jag är född och uppväxt i närheten af den plats, på hvilken kyrkan står, och i hvilken jag varit verksam under mina första tjensteår, väcker till lif varmare känslor än hos en fremmande. Jag minnes än och kan aldrig förglömma de år jag i min barndom tillbragt på orten, utan bekymmer och utan kännedom om verlden och dess ränker. Ända till dess att jag skickades till Universitetet, hade jag aldrig besökt någon annan ort. Jemte två äldre bröder och en tidigt afliden syster uppväxte jag här, yngst bland tretton syskon, i mina föräldrars hus, medan de andra syskonen redan voro ute i verlden för att der söka sin lycka. Sedan en i grannskapet bosatt familj afflyttat från orten, fanns i socknen, utom mina föräldrars hus, en enda ståndspersonsfamilj. Jag minnes än glädjen, då granngårdslieutenanten besökte min fader, hos hvilken han alltid var en gerna sedd gäst; det lästes då tidningar och det politiserades. Jag minnes, huru tings- och kronouppbördstiden voro verkliga årsjubileer genom det tillfälle till sällskap, de beredde. Jag minnes ock, huru, då någon Prest ifrån de öfra socknarna antingen reste till eller återvände hem ifrån Uleåborg, han genom sitt besök vid dylika tillfällen i hela huset väckte ett verkligt nöje och derigenom nästan åstadkom en epok i det enformiga lifvet, och huru Lieutenanten då alltid inviterades att deltaga i högtiden. Men 1808 års krig utbröt; vår aktningsvärda granne följde fanan; mina äldre bröder lemnade äfven hemmet, der jag sedan lefde ensam med mina ålderstigna föräldrar.

I den del af Rovaniemi socken, som för närvarande är upptagen för odling, utgöres jordmånen af dels ler-, dels sandmylla, vanligen med ett tunt lager af matjord. Socknen omfattar 80,184 qvadratmils areal, hvaraf 1,374 qvadratmil utgöres af vatten och 33,624 qvadratmil af impedimenter, utom vatten. Enligt 1827 års mantalslängd funnos i socknen 153 hemmansrökar. Af dessa lägenheter voro 95 af skatte- och 27 af krononatur, 14 äro öde, 15 nybyggen under frihet, 1 prestbol och 1 militieboställe. Skattemantalen utgöra 23 u/48 och kronomantalen 8 29/4s,


ocnödeshemmanen 3 l/ia de under frihet varande nybyggen 2 x/2 mantal, eller tillhopa 37 5/i2 mantal. Torparenes och backstuguhjonens antal uppgår till 82. Ett finbladigt sågverk och 29 mjölqvarnar, af hvilka dock ingen är tullqvarn, finnas i socknen. I densamma underhållas 300 hästar, öfver 2,000 kor och närmare 3,000 får. Åkerbruket har hittills sträckt sig endast till de förmånligare elfstränderna och några träskstfänder. Sedan Fellman och Clementeoff genom sitt berömvärda exempel här befordrade ett allmännare intresse för jordbruket, har man begynt att öfverallt i närheten af åkrar uttorka källådror, jäslera och mossar, hvarigenom nattfrosterna blifvit färre och mindre förstörande och utväg öppnats till ett lönande jordbruk, hvilket allmogen i sednare tiden lärt sig att omfatta såsom sitt säkraste och förnämsta näringsyrke. Den besådda åkern förhåller sig till den obesådda gemenligen som 2 till 1, d. v. s. åkern nyttjas i treskifte. Några, som nyligen upptagit mera åker än de tro sig kunna väl gödsla, hålla dock ända till hälften af sina åkrar i trade. Nybyggare, hvilka till största delen bebo skogstrakter, likasom ock smärre hemmansbrukare hafva deremot endast 5:te, 6:te, 7:de och 8:de delen af sina åkrar i trade. Ibland dem finnes dessutom en och annan, som icke odlar råg, hvilken i skogstrakter samt i öfversta delen af socknen, som är glesast bebodd, säges trifvas mindre väl, emedan der alltid faller mera snö, hvilken der ej så tidigt smälter, som å nederbyggarenes flacka åkrar, hvarföre, och emedan snön i skogsbygder oftare faller på ofrusen mark, brodden under den tjocka snömassan der lättare tager skada. De som hafva sina åkrar i treskifte, gödsla dem hvart tredje år, eller under vårsädet, som alltid är korn. De som begagna täckgödsel, hvartill endast fårspillning nyttjas, gödsla för hvarje sådd, emedan täckgödseln icke mera anses verka andra året, ty i sol och luft förlorar densamma snart sin kraft. Utom med stallspillning gödslas här allmänt äfven med komposter, som beredas af granris, torf, mossjord, tufvor m. m. Dessa ämnen upptagas mot hösten och forslas sedan om vintern hem. Högst skattas dock här den gödsel, som beredes af myrstackar och granris. När gödningsämnena blifvit hemsläpade, uppläggas de i högar, blandade


med kreatursspillning, och öfvergjutas med urin, för hvars uppsamlande under hvarje fähus finnes källare. Dessa högar blifva småningom varma, men först påföljande vinter släpas de ut på åkern, der de nu uppläggas i större högar, gemenligen en på hvar teg, för att följande sommar der utbredas och inplöjas. Det, som om vintern föres i fårhuset eller uppblandas med hästspillning, är redan första året färdigt för åkern. Af hästspillningen kan dock endast obetydligt härtill användas, emedan den, tyvärr, i främsta rummet begagnas såsom tillsats vid utfodringen af ladugården. De mindre erfarna bönderna här tro än att kompostspillningen befordrar ogräs på åkern, men de erfarnare säga att, om sådant någon gång skett, har den blifvit illa tillredd, antingen så att torfven varit grof, hvarigenom gräsrötterna ej tillräckligt ruttnat, utan begynt växa då de kommit på åkern, eller har man öfverhufvud varit mindre noggrann i att undersöka, huruvida fullständig förmultning inträdt. Man plöjer gemenligen fyra gånger om året sin trädesåker, men nyssupptagna och med ogräs mera behäftade åkrar till och med 5 gånger: första gången till 6 tums djuplek, men vid de följande plöjningarna alltid något grundare, hvarutom de äfven någon gång öfverfaras med harf. Första plöjningen företages genast, så snart man hunnit med kornsådden. Allt detta gäller de mera idoga jordbrukarene och dem, hvilkas tid icke mycket tages i anspråk af laxfisket. Linodling har af några blifvit försökt, men med ringa framgång. Hampa odla flere, men erhålla deraf icke ens tillräckligt för husbehof, än mindre till afsalu. Potäter odlas så mycket att man deraf i de flesta gårdar har till ett mål om dagen.

Kornet utsås vanligen emellan den 18 och den 25 Maj och skördas emellan den 15 och den 24 Augusti. Rågsådden verkställes i början af Augusti. En och annan har under sednare år gjort försök med att å oländiga kärr befordra gräsväxt derigenom att han för ett par år uppdämt vatten öfver dem, så högt att de ej bottenfrusit, hvarvid aflagringarna ifrån vattnet förqväfva mossvegetationen samt göra myran fastare och jemnare. Efter vattnets aftappning säges mossen bära gräsväxt, hvilken dock efter något år förqväfves af mossa, som genom förnyad uppdämning åter aflägsnas. Sådana ställen skola af en del bergås endast hvartannat år, och hvartannat genom uppdämning hållas under vatten. Detta odlingssätt begagnas företrädesvisskogstrakter, då tillfälle dertill ges, och på nyanlagda hemman, men ej på de gamla hemmanen vid elfstränderna, hvilka hafva goda ängslägenheter, bestående mest af holmar i Kemielf och tilllandningar dervid. De förmögna anse det för mindre lönande och använda hellre sin tid till fiskeri, uppförande af granna byggnader, landthandel, slöjder m. m. Ladugården inbringar här betydligt mindre än hos allmogen i Torneå trakten; ty utom det smör, som åtgår till husbehof, beräknas i allmänhet endast två å tre Lispund till afsalu efter hvarje ko. Korna utfodras på följande sätt. Om morgonen gifves dem så kallad moska (hötning), bestående af agnar, renmossa och hästspillning, blandad med sådant, hö-affall som hästarna försmått. Efter mjölkningen gifves åt kor


omkring 9 skålpund hö samt åt oxar och ungnöt 7 skålpund halmblandadt hö. En stund derefter, eller inemot middagen, gifves dem dricka. Vidpass klockan 5 eftermiddagen få de åter hö, hvarefter mjölkningen försiggår. Dessa äro de regelbundna utfodringstiderna, och sådan den obligatoriska födan; men dessemellan ger sköterskan, som nästan hela dagen vistas i ladugården, åt de bättre korna och åt oxen en liten hötapp, allt efter som hon tycker att de hafva aptit och hötillgångarna medgifva. Fåren få tre gånger om dagen hö och en gång uppkokt vatteni hvari något hö utlakats. De klippas fyra gånger om året. De

s. k. Finska fåren, som tros vara af Isländsk ras, gifva 6, 7 ä 8 skålpund ull årligen, men dessa förekomma knappast numera oblandade hos andra än bönder i skogstrakter; ty hvarje bondhustru har öfverhufvud varit angelägen om att förskaffa sig s. k. Tyska får, ehuru det ej lyckats bättre än att man i dem fått mindre får, som väl gifva finare, men icke så mycken ull som de Finska fåren, och fastän de utfodras med det bästa hö likväl ofta vantrifvas. Emedan man i allmänhet har godt sommarbete, är man' här benägen att hålla mera hornboskap än man om vintern kan väl föda, hvarföre man äfven nödgas tillgripa ett så motbjudande födoämne, som af det ofvananförda framgår. Endast sällan få.r boskapen mjöl, men åt mjölkande kor gifves understundom något dränk. Vid utfodringen synes man fela deruti, att man ej nog ofta gifver kreaturen dricka, ty erfarenheten visar, att ju mera en ko dricker, jemte det hon njuter god föda, desto mera mjölkar hon; hvarföre ock smörafkastningen här är något mindre än i Torneå, der man gör allt h vad man kan för att få korna att dricka mycket. Följden är ock den att, medan man här beräknar högst 3 Lisp. smör till afsalu efter en god mjölkko, man i trakten af Torneå med samma hötillgångar afyttrar, 4 å 5 Lisp. per ko. I Torneå lära likväl betesmarkerna vara bättre. Der låter man dessutom kreaturen dricka det öfverflödiga af den sura mjölken och gifver äfven något litet mjöl åt boskapen.

Ett mansdagsverke betalas gemenligen med 70 ä 80 kopek om sommaren och 30 ä 40 kopek om vintern. Undern höbergningstiden betingar sig en karl 80 kopek och en qvinna 60 kopek om dagen; en timmerman under Mars och April månader 70 ä 80 kopek; en mindre duglig karl under vinterdagarne endast 20 ä 30 kopek; allt Banco assign. och i husets kost. Den dagliga arbetstiden utgör, om vintern 8 å 10 och om sommaren 12 äl 4 timmar, den brådaste höbergningstiden till och med 18 timmar. Man sofver då endast ungefär 3 timmar på natten och en timme på middagen. De återstående två timmarne åtgå till måltiderna. Då arbetaren sålunda, vid tjenlig väderlek, under veckan måste uthärda ett nästan öfvermenskligt arbete, använder han under denna tid Söndagen till hvila och sömn, undantagande måltidstimmen — och den tid Gudstjenten varar, om han bor nära kyrkan. Husbonden vill dock gerna på Söndags afton äfven spraka med grannen och göra sig underrättad om, huru långt andra hunnit med höbergningen, hvarigenom en täflan dem emellan uppehälles. Äfven tjenstefolket glades, om dess husbonde i sina arbeten hunnit längre än andra.

Qvinnorna biträda egentligen aldrig vid åkerbruket — endast högst sällan vid dikningar — och ej heller vid körslor, men äro outtröttliga vid höbergning och skörd. Tröskningen är deremot helt och hållet qvinnornas sak och förrättas af dem med sådan uthållighet och raskhet, att två personer alltid uttröska en kornria under förloppet af en dag, och någon gång två rior råg. Till detta arbete begifva de sig senast klockan 12 ä 1 om natten och hafva ofta arbetet undangjordt till middagen eller strax derpå. Då är alltid badstugan i ordning för deras räkning. Efter badet kläda de sig något bättre än i hvardagslag och få sysselsätta sig återstoden af dagen med att sy åt sig sjelfva, allenast de sörja för rians eldning och om aftonen mjölka korna.


Den vanliga dränglönen, städseln inbegripen, är:

Kontant: Rbl. 50: — Tvänne skjortor, värda „ 5: — En mössa och en halsduk, värda „ 3: 60 Ett par strumpor „ „ 1: — Två par skor „ „ 5: — Två par handskar „ „ 1: — Två par vantar „ „ 1:20 Ett par sockor eller halfstrumpor, värda ... . „ —: 60 Vadmal till byxor, värdt „ 4: 20

Summa Rbl. B:co assign. 71: 60 Piglön, likaledes städseln inbegripen, Rbl. 22: — och i persedlar: Ett förkläde. . . „ 1:20 En mössa „ 1:20 En halsduk „ 3: — Tvänne linnen „ 6: — 3 skålpund ull „ 2: — 2:ne par strumpor „ 2: — Summa Rbl. B:co assign. 37: 40 Drängar, hvilka äga någon skicklighet i snickeri, kunna tillverka båtar eller annars äro mera slöjdkunnige än vanligt, kunna betinga sig i årslön till och med 70 ä 80 Rbl. Banco assign. utom årspersedlarne, hvilka för alla äro desamma; men piglönerna variera endast obetydligt. Ehuru allmogen här måste räknas till de mera upplysta bland landets befolkning, finner man dock ännu, särdeles hos qvinkönet, hvarjehanda fördomar. Måndag, Onsdag eller Fredag inleder man icke med åkerarbete, ej heller med någon annan

vigtigare sysselsättning, såsom fiskeri m. m., utan med något mindre betydande göromål. Ännu iakttagas i någon mon de så kallade „ Santtipäivät" *) eller de fordna mindre helgdagarne, såsom Apostladagarne, tredje och fjerde dagen i de tre stora årliga högtiderna m. m. Dessa dagar spinner man icke, ej heller på Lördags eftermiddag och ej heller emellan Thomas- och Trettondagen, emedan man derigenom skulle befordra vantrefnad hos fåren. Då hör det till qvinnornas sysselsättning att karda, sticka strumpor och vantar eller att väfva. Under Joulurauhat (Julfriden), d. v. s. emellan Thomas- och Trettondagen, får man icke nedhugga något växande friskt träd; ty då rifver björnen boskapen om sommarn. Tvingar behofvet den missunnsamme att under denna tid göra sådant, sker det bakom grannens gård och betesmarker för att ej störa sin egen boskaps trefnad — grannens boskap bekymrar han sig icke om. Finner man att en afundsam granne tillåtit sig en så syndig gerning, måste man genom trolldom ställa så till, att det onda, som deraf är en följd, drabbar denne. Kan man det ej sjelf, måste någon »runoniekka" anlitas till denna förrättning. På sjelfva Julafton bakas ett stort bröd, hvaraf alla i gården äta första såningsdagen. Förslår detta bröd ej till måltiden, kan äfven annat bröd förtäras, men en och hvar måste få åtminstone litet af julkakan, hvaröfver värdinnan håller noga tillsjön. Efter Mattsmessan, den 24 Februari, tändes ej mera pertan i «pihti" eller pertställen på morgonen, och efter den 25 Mars ej heller på aftonen, ty, säger man, vid Mattsmessan kastas morgonpertfoten (aamupihti) och Mariedagen aftonpertfoten (iltapihti) på ugnen. Hvarje qyäll, på hvilken högtidsdag följer, kokas och ätes sötmjölksvälling; Fettisdagsafton, qvällen före Mårtens- och före Allhelgonadag deremot kött och köttvälling. Uraktlåtes detta, kommer Mårten frysande i förstugan, skälfver och darrar samt ger huset ingen nattro. Den dag, höbergningen afslutats, kokas till aftonvarden sötost, som kallas liosten. Likaså tillredes den första skördedagen skördeosten, och den sista skördegröten. När skörden påbörjas, fästas de ax, som först skäras.

*) Santtipäivät = Dies Sancti. Anm. af utgifv.


under bältet eller linningen och bäras mest hela dagen för ätt kroppens sidor under skörden ej måtte domna. Hvar gång man kommer på åkern för att skära, måste den, som skär, sjelf binda den första kärfven, likasom ock den sista, förrän han går till måltiden. Skäran får ej föras in i rummet, utan slås fast i en knut af pörtet och får aldrig öfverräckas åt en annan, utan kastas på marken, för att af denne derifrån upptagas, på det att man ej må under skörden skära sig med densamma. Under skördetiden får man ej blåsa på halmpipa, ty det befaras framkalla regn. När ritröskningen för året slutförts, måste två kärfvar alltid lemnas otröskade i ritaket — den ena kallas Ukko (gubben), den andra Akka (gumman) — och förblifva der till följande året, den ena i högra och den andra i vänstra gafvelknuten. Den. som sår rofvor, måste dervid hafva hvit halsduk på hufvudet och socker i munnen, på det rofvorna må blifva vackra och söta. Då väggarne i pörtet skuras, får sådant icke ske i riktning mot solen, utan med solen.

Brännvinsbränningen är hos allmogen en mycket grannlaga förrättning, som ofta misslyckas. Dertill anser man alltid någon oväns trollkonster hafva varit orsaken. Man är i detfca afseende mycket skrock- och fördomsfull. För att tillverkningen skall lyckas anses följande böra iakttagas. Då tillblandningen skall ske, bör man först med ett väldigt eldbloss gå omkring blandningskaret, sedan drypa litet tjära och slafvel (?) *) deri; litet glödande aska och något kol bör jemväl kastas i karet och i grytan, der vattnet uppvärmes. Andra tillsätta ännu några gamla hästskor. Då vattnet ifrån grytan skall ösas i karet, der mäskningen eller tillblandningen sker, kastas först två stäfvor vatten i riktningen mot dörren i brännhuset och en staiva bakom eldstaden i detsamma, och dessutom begås hvarjehanda andra hocus pocus. Männen befatta sig ej med denna tillverkning i öfrigt, än att de möjligen biträda brännmästarinnan i sådana göromål, som taga större kroppsstyrka i anspråk. De ord, brännmästarinnan vid nyssnämnda tillfälle upprepade gånger under sakta

*) Troligen misskrifning i stället för nsvafvel". Anm. af utgifv.


mummel uttalar, skola innefatta, bland annat, något slags bön att vattnet må förvandlas till brännvin, liksom på bröllopet i Kana till vin, och att missunsamma menniskor ej måtte skada tillverkningen. Sammaledes göres, när mjölet insattes i karet. Misslyckas tillverkningen, har någon skadat den genom trolldom. Vissa käringar gifvas, som kunna afhjelpa det förtrollade; andra, än insigtsfullare och visa det tillbaka dit, hvarifrån trolldomen kommit eller varit utsänd. Den, som härvid varit den egentliga caussa mali, anses då gemenligen få för hela sin tid dragas med det onda, om ej någon än mäktigare finnes, som äfven hos denne kan afhjelpa detta. Det värsta onda, någon numera anses kunna härvid tillfoga sina medmenniskor, tros vara att de trolla dem till fyllhundar. Detta slags trolleri förrättas olika af olika personer. En ganska nykter tjensteman i orten blef, efter folktron, trollad till suput derigenom att en trollqvinna, då han vid ett tillfälle lemnat något brännvin odrucket i glaset, kastat denna återstod i elden och dervid yttrat: ndu skall hafva sådan lust till brännvin, som detta har lust att brinna i lågan". Det ges äfven käringar och andra vise, som anses kunna råda bot för fyllerilasten, hvarvid jag hört att de flesta använda följande medel. De insätta husets katt i brännvinskitteln, å hvilken hatt och pipor derefter fastkittas, och låta katten förblifva der ett dygn. Om katten då befinnes hafva lemnat något i kitteln, slappes den ut; hvarom ej, får hon än vara der i två dygn, då hon omsider utsläppes från brännvinspannan. I pannan slås då litet vatten, hvilket destilleras ut genom piporna och destillationsprodukten ingifves åt patienten, honom ovetande, i brännvin, under hvarjehanda små besvärjelser. Andra taga från en häst fradga, som torkad inblandas i brännvin, hvilket derefter under hvarjehanda besvärjelser öfverlemnas åt patienten till förtäring. En del konstmakare lära för ändamålet begagna sig äfven af andra tillblandningar, afsedda att framkalla illamående och uppkastningar och derigenom afsmak och vämjelse för brännvinet.

Med boskapen drifves hvarjehanda vidskepelser. Intet kreatur får slagtas på en Måndag. Vid och före boskapens utsläppning på bete på vårsommaren bedrifvas många vidskepelser. Somliga upp


hänga redan aftonen före Allhelgonadagen, andra qvällen före Mårtensdag, en liten påse med salt i grythängslet för den tid de koka sin kötträtt. Efter kokningen nedtages påsen och insattes i koskällan, som placeras på pörtugnen. Fettisdagsafton hålles påsen åter på grythängslet under kokningstiden och föres derefter åter på pörtugnen, der den får ligga till aftonen före Påskdagen, då den af värdinnan eller någon beställd hexmestarinna föres i fähuset, der den för natten qvarlemnas att ligga på en lafve ofvanom dörren. Påskdagsmorgonen, före solens uppgång, skall besvärjerskan åter ensam begifva sig till fähuset, der hon då insätter saltet, som finnes i påsen, i koskällan, ger deraf först åt skälikon och derefter åt alla de andra, i den ordning de stå. Hon går härvid medsols, och ej ens den minsta kalf får dervid lemnas lottlös. Har någon blifvit utan, kommer detta kreatur att rifvas af björn eller eljest förolyckas. De ord, som vanligen härvid uttalas äro: ni skolen påminna eder hemmet, så visst som detta salt är smakligt för eder". Den sista smula, som kunnat blifva qvar i skällan, gifves åt skälikon, hvarefter skällan hänges på hennes hals. Den morgon, då kreaturen släppas ut på bete, beger sig trollqvinnan till fähuset, tar skällan af kon, fyller den med salt och matar deraf åt kreaturen liksom tillförene. Derefter går hon ut till skogen och medför derifrån någon del af en myrstack, hvaraf hon kastar på hvart och ett kreaturs rygg? bestänker dem med urin och uttalar h varjehanda besvärjelser. Sedan lägges grästorf vid yttre och inre sidan af tröskeln till fähuset, och på den inre sidan placeras grythängslet, en yxa, en spade eller annat verktyg af jern, samt en åkerskära ofvanför dörren, på det att boskapen om sommarn ej måtte skada sina fötter. Man kunde väl tycka, att härmed vore nog; men förrättningen är långtifrån slutförd. Trollqvinnan ställer nu en klufven asp eller rönn öfver dörren*"till fähuset. Trädet måste vara upptaget med rötterna och klufvet, utan tillhjelp af yxa eller andra jernverktyg, med blotta händerna, samt ställas så att roten, hvilken jemväl är klufven till hela sin längd, hänger nedom och toppen sträcker sig ofvanom dörren. Trollqvinnan går derefter tre gånger kring fähuset och uttalar, så fort hon förmår:


Gud hevare eder för skogens bestar, för alla faror och farligheter", hvarefter hon kastar på fähusets golf allt livad hon kommer åt af sådana gamla kläder, som de, hvilka skött ladugården, nyttjat i fähuset, äfvensom det hon har qvar af myrstacken. Medan trollqvinnan utfört sina konster, har man tillredt en ost, som före hufvudförrättningen af alla närvarande gemensamt fortares, på det också boskapen alltid måtte hålla sig tillsammans. Vid denna måltid måste alla, både stora och små, njuta äfven litet brännvin. Efter förrättad måltid .ställes en gryta på gården. I den insattes först nyckeln till spannmålsbodan, derpå litet hö och deröfver den kjol, värdinnan eller ladugårdspigan nyttjar i fähuset. Genom öppningen i denna kjol skall en och hvar af boskapen taga i sin mun litet af det i grytan insatta höet, för att bättre påminna sig mjölkningstiden och sin sköterska. Nu beger sig trollqvinnan i full extas i fähuset, piskar der med spön rätt hederligt hvarje kreatur, hvarefter hon på enhvar drar tre kors, ett på nosen, på det att de ej må blifva stungna af orm, ett på korsbenen och ett på bogen, för att ej annat ondt må hända dem. En del smörja än nosen med tjära och öfverskölja kreaturen med kallt vatten. Derpå leder trollqvinnan ut skälikon, gifver noga akt på det ställe, der kon lemnar det första f jät. Den jord, hvarpå detta aftryck finnes, tager hon genast upp med spade och lägger jordstycket tillbaka på marken, men så stäldt, att aftrycket af kons klöfvar äro i riktning, ej ifrån, utan mot fähuset, under hvilket hon derjemte sätter hår af skälikon. Medan nu trollqvinnan och ladugårdspigan begynna att lösgöra kreaturen och drifva dem ut från fähuset, ställer sig folk vid hvarje utgång ifrån gården med stora spön i händerna för att hindra kreaturen att komma utom gården, förrän alla äro utsläppta och trollqvinnan hunnit ur fähuset, hvarifrån hon nu utträder liksom i raseri och halffull, bärande i handen en rönnkäpp med en dervid fästad brinnande svamp och på svampen en sticka, som i någon tid legat i tjära och derför, antänd, lyser som en fackla. Under armen bär hon en psalmbok, en yxa, gamla kläder, enris m. m., springer tre gånger kring kreaturen, läser och mumlar. De ord hon härvid, ehuru otydligt, uttalar, lära vara: »Herren bevare eder för alla bestar, alla faror och farligheter". Sist och slutligen fattar hon tag i skällkon, gör äfven dervid någon trollkonst, hoppar högt upp ifrån marken, kastar allt det hon haft med sig från fähuset öfver skälikons hals och utropar med hög stämma: ,,låten dem nu gå!" hvarpå den öppning, genom hvilken korna skola passera, lemnas utan bevakning, och de rusa åstad. Trollqvinnan tager i detsamma upp psalmboken, skyndar sig framom korna, som åtföljas af qvinnor och barn, hundar och kattor m. m., under skrik och stoj. Första dag man vallat korna bör vallhjonet ifrån det aflägsnaste ställe, der boskapen stadnat, medtaga torf och affall och kreaturen dermed rökas om aftonen.


De som utföra dylika och andra besvärjelser supa gerna och låta sällan begagna sig dertill som nyktra, hvilket ökar det löjliga och vederstyggliga i deras förrättning. Trollqvinnan bjuder man derföre till att hålla vid humör med hvarjehanda godt. Det ges likväl flera bondhustrur, hvilka sjelfva äro kunniga i någon del af dylika stycken, lära de yngre mer eller mindre deraf och begagna icke professionella trollqvinnor, som vanligen nyttjas endast i tätare byar och blott hos dem, som föregående åren varit olyckliga med sin boskap. På många ställen har man bortglömt eller aflagt sådana fördomar.

Sina får släppa bondhustrurna vanligen sjelfva ut på bete. Dock iakttager en del äfven härvid hvarjehanda skrockfulla formaliteter. Exempel derpå är följande: man samlar 9 stercora canis ifrån olika ställen i en stäfva, fylld med flodvatten, vispar dem tills de upplösts i vattnet och bestänker sedan dermed fåren, hvarefter värdinnan eller den som skött fåren stiger på tröskeln och, tunicis muliebris elevatis, låter fåren vandra ur fähuset inter sua crura.

Hästarne utsläppas af män, hvarvid nyckeln till spannmålsbodan icke sällan placeras i ett såll, som ställes på någon nära gården befintlig jordfast sten, dera hästarne, efter att hafva från detsamma ätit spannmål, föras ut genom ledet. Den jord, å hvilken första fjät af hästen lemnats utanför ledet, vändes om, såsom vid utsläppning af kor, och fastspikas med tre gamla jernspikar i marken. Derpå uppsökes en annan jordfast sten. Hästen ledes omkring densamma, två gånger med och en gång mot solen, och slappes lös. Önskar man att en häst skall följa en annan ute på betet, låter man honom svälja hår af den andra hästen och ttrar dervid sakta i hästens öra: »följ din kamrat, liksom den onde följer nämndemannen, hvilken visste det rätta, men orätt svor".


Vid höbergningen måste flickorna, för att korna måtte föda ko- och ej oxkalfvar, samla höet till den första stacken, vara muntra och glada samt, medan de kasta det första höet till stacken, utropa: ,,så här kon kalfvar, ger oss afkastning, ger oss mjölk". När kon kalfvat, aftorkas kalfven med särskilda hötappar, som sedan matas åt modren, derpå tager man i handen brinnande enris, en knif och en nyckel, hvilka tre gånger föras kring kalfven, två gånger med och en gång mot solen, och sedan på samma sätt kring kons spenar, hvarefter enriset kastas ut ur fähusgluggen och knifven instickes i en väggspringa, der den förblir tills kon är tre gånger mjölkad. Då tager man en näfve salt, gnider det mot sin kropp, under vänstra armen, och låter saltet falla tre gånger mellan skjortan och kroppen i handen. Sedan detta är gjordt, gifves saltet åt kon till förtäring. Derpå tages en handfull hö, skares af med knif, brännes litet, skares åter af, svedes ytterligare två gånger samt matas derefter åt kon. Det som kon då skall få att dricka hälles i en stäfva, hvilken tre gånger omkretsas med vänstra foten, hvarefter in eo mingitur, då det är färdigt att gifvas åt kon. När kon skall mjölkas första gången efter kalfningen, måste de första mjölkstrålarne ledas genom en silfver- eller, i brist derpå, messingsring, och få falla ned på marken. Dervid yttras: ^detta åt jordens skyddsandar, åt blå ögon, åt guldtinningar; Jesus göre så att min kära ko ökar mjölken!" Då kastas ringen i stäfvan, der den skall förblifva öfver första mjölkningstiden. När mjölken med stäfvan skall föras in, lägges på stäfvan ett kors af två halmstrån. Den insattes derefter i ett läst rum, och mjölken får ej ses af någon, förrän den är kokad till ost.

Man tror att äfven åkrar och ängar na. m. kunna trollas; men att här beskrifva alla dessa löjliga vidskepelser, hvilka dessutom numera ej af så många idkas, vore för vidlyftigt. De, som ofvan omtalalts, äro bland de allmännaste fördomar, hvilka än äro gängse, icke ensamt i denna socken, utan öfverallt i socknarne vid detta vattensystem, dock mera på aflägsna hemman än i byar. Der måste de redan öfvas i hemlighet för att ej väcka åtlöje hos den yngre generationen.


På rikedom och välstånd sätter folket här stort värde. Uppenbara stölder och inbrott inträffa ytterst sällan; men bedrägeri i handel, och särskidt i hästhandel, utöfvas af många. Stora och kostsamma bröllop äro mycket allmänna och räcka i flere dagar. Kaffe, brännvin, öl, vin och toddy drickes då i mängd, men på gästernas bekostnad; ty redan andra bröllopsdagen samlas åt de nygifta penningar af samtliga gäster. Enhvars gåfvor framhemtas till bröllopsbordet, der man offentligen utropar huru mycket hvar och en förärat åt det unga paret. Ar gåfvan rundlig, tacka gästerna å unga parets vägnar gifvaren med allmänt hurra. Är den liten, kan man möjligen höra någon yttra: ,,nog har han förtärt för den summan". De frikostiga qvarhållas och de mindre frikostiga låter man resa bort. Hvar dag drickes och göras nya sammanskott. Till dylika gelag infinna sig aldrig objudna, utom fattiga, hvilka dock vanligen aflägsna sig så snart de fått se de dansande och undfägnats med en måltid mat. Men besvärjare, hemlighetsfulla, vidskepliga qvacksalfvare och särdeles snöpare, hvilka icke gerna försumma dylika tillfällen, måste man bättre hålla till humörs med brännvin, tobak m. m.; och är man icke uppmärksam mot dem, gå de vanligen missnöjde bort och ofta under uttalande af hotelser. Träffas huset eller unga paret snart derefter af någon olycka, misstankes det hafva härrört af desses trolldom.

Efter brännvinstillverkningens frigifvande förbättrades jordbruket i Kemiträsk och Rovaniemi. Lapparne, till hvilka dessa socknars silfver och koppar hittills blifvit afsatta mot pelterier, uppgräfde nu den glänsande metallen ifrån underjordiska gömmor, för att dermed af Kemiträsk- och Rovaniemibon förvärfva det dem välsmakande brännvinet. Företagsamheten hos bonden ökades, lättjan och overksamheten förvandlades till drift och större ihärdighet. Hvitahafvets hamnar och svedjeländerna i Kuusamo upphörde att vara Rovaniemi- och Kemiträskboarnes kornbodar. Lapparne, hvilka härintills med sina renar åt dem forslat den nödiga brödfödan, behöfdes icke vidare för sådant ändamål. Man begynte tvärtom att till dem exportera den af det hemma odlade kornet tillverkade nektarn, och penningetillgången blef ymnig. Man utplockade sålunda Lapparnes sista styfrar och emottog derefter från dem, först tiggare och sedan idoga armar för sitt jordbruk. Handeln begynte att florera; väl i början på jordbrukets bekostnad, men ejheller detta försummades, då arbetskraft erhölls från Lappmarken. Arbetarena äro dock här få i förhållande till de vidsträckta odlingsbara markerna. Men Kemiträskarens stora privilegier på utmarken för fordom åtagen militärbörda, som numera ej tages i anspråk, motverka nybyggesanläggningar och äro således hinderliga för uppodlingens fortskridande.



Efter i Uleåborg sommaren 1825 åtnjuten läkare vård förflyttade jag mig småningom längre mot norden och ankom så till Rovaniemi, der afsigten var att dröja någon tid hos min moder före afresan till Lappmarken. Då anlände posten och jag emottog en mängd försändelser, ibland dem, utom resolution om min länge sedan beviljade tjenstledighet, Domkapitlets cirkulär angående prästmötet äfvensom ett bref från Kontraktsprosten med uppmaning att ej försmå kallelsen dertill. Nu var det ej mera endast en önskan hos mig att vara med, utan den länge närda tanken derpå mognade till beslut, ehuru jag väl visste att min närvaro vid mötet icke på något vis skulle der befordra eller ändra ärendenas gång. Främst låg ock behofvet af lappska böcker på hjertat.

Min afresa från Rovaniemi, der jag nu dröjde endast några dagar, inträffade på samma tid som man der gjorde sig resfärdig till den på orten vigtiga och beryktade marknaden i Kemi med sin lifliga varuomsättning. Nästan hvarje bonde jag träffade erbjöd mig fri plats i sin båt ned till Kemi, och jag antog den närmaste grannens vänliga anbud. Dagen och timmen till afresan var bestämd. Af en tillfällighet hände att jag anlände till stället, hvarifrån afresan skulle ske, 1/i timme sednare än man var resfärdig. Man hade dröjt utöfver den utsatta tiden, endast för att afbida min ankomst; men icke dess mindre fick afresan icke ske utan traktering, och så bar det af under tillönskan af de qvarblifvande om lycklig resa. Jag fick mig anvisad plats på laxtunnorna, hvarifrån jag hade tillfälle till vidsträckt utsigt. Vi togo land 3/4redan vid Niska hemman, mil nedanom kyrkan, emedan vi der sågo några lastbåtar samlade och andra tillstötte. Efter obetydligt dröjsmål fortsattes resan, sedan styrmännen resonnerat 1/2om vattenhöjden i Valajankoski mil långa fors, hvars sus redan hördes, och de som voro mindre kunniga i att styra i fors, lejt åt sig någon, som styrde ned deras båtar.


De fruktbara nejderna upphörde nu, elfdalen afsmalnade, vildmarker vidtogo och den mossbelupna graniten sträckte sig fram ända till randen af den brusande strömmen. I hällar invid vattenbrynet funnos hål, hvilka man ansett för Jatulers och hin ondes fordna vistelseställen; och den vidskeplige anser sig än icke säker för deras vålnader. Flera sådana hålor finnas vid Valajankoski fors invid Pahtama berg, och en del af dem går djupt in i hälleberget. Vid stränderna utpekas än flata stenar, hvilka tjenat till bord för Biskopen, då han varit hitrest för att genom välsignelser fördrifva de onda ifrån bergen, innan hvilkas helgande christna menniskor icke vågade bosätta sig i orten. Jag skulle väl närmat mig dem, så otillgängliga de än tycktes vara, men då jag tillhörde ett större sällskap, hade jag icke tillfälle dertill. Jag föreställde mig detta hälleberg vara det af Ganander i Mythologia Fennica omnämnda Kipumäki och Kipuvuori, och jag afundades icke Kivutar och Kipulan neito värdinneskapet i detta deras usla hemvist, der de emottogo plågorna, som af våra förfäders vise dit hänvisades, och dit våra nnåjder" och flintokarlar" af de vidskepliga ännu tros kunna ur menniskokroppen förjaga dessa plågor till dem, som martera de onda efter döden. Snart utbreder sig elfdalen åter, det ödsliga och gigantiska har antingen upphört eller syns endast på afstånd vid


Rautionjyrhämä. Här ansågs elfven vara mycket djup, och ett sjörå sades hafva bott der, hvarföre ingen fordom vågat bosätta sig vid dess stränder, innan en modig man, en Karhakka Väänänen, hemma ifrån Savolaks dystra skogar, här slog sig ned och enligt sägen blef stamfader för de härinvid belägna Rautio hemmanens åboer.

Efter att hafva passerat förbi Piimäkallio, inträder man i Elikonkoskis stenregioner. Denna nog långa fors förlorar sin kraft redan vid Linnansaari, der traditionen förmäler under den katholska tiden hafva funnits en liten kyrka, hvilken då tidtals besökts af andliga från Kemi. Bland annat uppgifves Klerken Simon Borkelai hvarje sommar, medan fisket pågick, hafva någon tid uppehållit sig här för förrättande af Griidstjenst. Snart öppnar sig Muurolan suvanto eller sel. Ängar, åkrar och välbyggda gårdar upplifva dess stränder. Flera bergåsar synas på afstånd och te sig som smala ränder mcjt den blåa himmelen. Många af dem beskrifvas som bergråns tillhåll fordomdags. Sedan jag lemnat Naattaset och nedstigit i Sompiojärvis sanka dal, hade jag i och med detsamma upphört att omedelbart trampa på den fasta granithällen. Der uppe var den blottad och endast här och der betäckt med ett tunnt lager grusblandad mossjord. Derifrån söderut låg den förborgad för mitt öga i öfrigt. utom hvad jag på afstånd kunde deraf skönja å Neblos-Lokka och Pyhätunturi inom Sodankylä, Vilmatunturi i Kemiträsk och Kivalonotta i Rovaniemi socken. För öfrigt förekommer graniten här endast i lösryckta block ända ned till Bottniska viken. Ty vid Akankoski, vid Narkaus och vid Taivalkoski m. fl. tyckes det vara andra bergarter, som träda fram i dagen. Höjder och kullar i Rovaniemi och Kemiträsk hafva i öfrigt en afrundad form och uppvisa spridda, större och mindre, dels kantiga, dels afrundade stenblock. Men ju mera man närmar sig Bottniska viken, desto mera långsträckta blifva höjderna, hvilka här hafva sin riktning ifrån norr till söder och äro öfversållade af kullersten, såsom Vammavaara, Kätkävaara, Pisavaara, Törmävaara, Suvannonvaara, Paakkolan vaara m. fl.

Då vi efter två mils rodd ifrån Niska eller Karvo hemman,


stego i land vid Muurola före detta militieboställe, hade båtarnes antal redan betydligt ökats, särdeles ifrån nejden af Rautio. Jag fann dem nu utgöra 16, alla så kallade treböglingsbåtar. De äro trettio och några fot långa, men mycket smala, och lasta 1G0, högst 200 Lispund, utom besättningen, som utgöres af en roddare i framstammen och en eller två i bakstammen samt en styrman. De måste då på hvardera sidan vara försedda med sidobräder, fastgjorda vid båtkanterna. Det första af dem är lika långt som båten och fästes vid båtens öfra, kant med vidjor, så omsorgsfullt att vattnet icke intränger genom fogningen. Vid detta fästes på enahanda sätt ännu ett annat bräde, som dock är något kortare. Vanligen är man redan par dagar före afresan färdig med detta arbete. Derefter sker inlastningen. och då man ser de högre upp boende resa förbi, är man beredd att följa med till marknaden, dit man färdas i stort sällskap. De hufvudsakligaste varorna bestodo af lax och smör; men äfven något lim, fjäder, renhorn m. m. syntes i båtarne.

I Muurola by finnes en laxpata, Muurolan pato kallad. Den är icke af hufvudpatorna, utan annex under Poikkipato eller tvärpatan vid Tervola kyrka. Den är likväl de år, laxen tidigare uppstiger i elfven än Kemi arrendepatorna blifva utslagna, ganska laxgifvande, hvilket äfven i år varit fallet. Den här fångade laxen föres för hvarje dag till de vid det vackra lugnvattnet belägna hemmanen och insaltas der i stora kar, ofta fleras lotter tillsamman, inpackas sedan i halftunnor, mera sällan i hel- eller qvarttunnor, och fördelas derpå genom lottning intressenterne emellan. Ägaren till den båt, hvari jag medföljde, hade en icke ringa lott i detta laxfiske, hvarföre han medförde en mängd tomkärl for att i dem inlägga sin laxlott, som förvarades i den till laxpatan närmast belägna gården. Den tid, som åtgick till laxens inpackning, hvari enhvar af sällskapet tog del, ville jag begagna till att besöka platsen för denna urgamla pata, der jag i mina barnaår lekt mången stund, hufvudsakligast för att undersöka, om några spår till vidskepelse der ännu skulle finnas. I denna afsigt tog jag med mig dit en fördomsfri man af vårt båtlag. Jag var i mitt nionde år, då jag en sommar var inackorderad hos officeren


på nyssnämnda boställe, och sedan jag på morgonen läst min lilla lexa för dagen, fick jag gå till laxpatan för att der roa mig med jemnåriga bondgossar. Till hvarje middag koktes här vid det s. k. asunto eller lägerstället, som var beläget ett litet stycke ifrån stranden, lax för de församlade bolagsmännen. Några bräder utsattes och på dem upplades den kokta laxen ifrån en väldig gryta, sedan man ifrån den först i näfverrifvor uppöst det simmande laxflottet jemte litet spad, som användes till sås. Till en sådan gemensam bolagsmåltid var hvarje besökande en välkommen gäst. Omedelbart ofvanom lägret vidtog en tät och väldig granskog. Då vi pojkar af en händelse gått in i skogen, blefvo vi af en gammal allvarsam gubbe strängt förbjudna att inträda i densamma och utsätta oss för att gå vilse. Jag blef nyfiken och försökte att af de andra pojkarne få veta, hvarföre det icke var tillåtet att gå åt det hållet i skogen, då man obehindradt fick springa åt alla andra håll och kanter deraf. De tycktes känna till orsaken, men vågade likväl icke berätta derom. Efter långt besinnande sade dock en af de äldsta i hopen att bolagets stora isäntä (husbonde) var der och att det var barnen förbjudet att närma sig honom. Men ju strängare man förbjöd mig att gå dit, desto större lust erfor jag att få se isäntä. Gossen förblef dock obeveklig. Följande dag, då de andra gossarne afläggnat sig åt något annat håll, hviskade han mig i örat, att jag skulle följa honom. Genom en mycket tät skog beledsagade han mig nu en sträcka af högst tjugu famnar till en öppen plats. Å denna fanns en stubbe af 5 ä 6 tums diameter och litet högre än vi pojkar. Den öfre delen deraf var formad som ett menniskoansigte. Detta var nu den förfärliga bjessen, bolagets vördnadsvärde isäntä. Gossen visste ock berätta att man tidigt om morgnarne, förrän andra stego upp, förde åt idolen mat, och han fäste min uppmärksamhet vid några gamla näfverrifvor, i hvilka maten framburits. Han namngaf äfven de personer, som hade sig detta förtroende uppdraget, men sättet huru maten tillgodogjordes af idolen samt om och huru han tillbads, derom blef ej fråga. Idolen hade i munnen en träpipa, som var utan skaft och endast med en obetydlig urhålkning, i hvilken fanns litet tobak. Enligt


gossens uppgift hade en viss Adam, en sjelfsvåldig dräng, förfärdigat den åt isäntä, men då nTukkisen äijä" i morgon kommer hit, tillade gossen, får Adam nog förebråelser derför; ty äfven en annan, som satt tobak i isäntäs mun, hade af honom blifvit strängt tillrättavisad. Idolen stod på en liten gräsbeväxt plan, som var af blott några alnars diameter och omgafs af tätt stående resliga granar. Det var under en synbarlig räddhåga, som gossen, hvilken var några år äldre än jag, på omvägar beledsagade mig derifrån. Han tycktes hafva stor respekt för bilden och fruktade icke mindre att vårt besök hos isäntä skulle blifva upptäckt. Ty han trodde att det skulle upptagas ganska illa af bolaget, om jag skulle berätta något åt min far om isäntä, hvarför jag ock troget höll mitt tysthetslöfte, utan att veta hvartill det tjenade. Nu gällde mitt besök att få reda på, om denna vidskepelse ännu fortfor. Vid vår ankomst till stället fann jag planen mycket utvidgad, men ingen idol såg jag der numera. Min fördomsfria beledsagare, en gammal man, försäkrade mig att man i mina och hans barnaår icke mera visade detta slags bilder någon vördnad, hvilket dock icke fullt öfverensstämde med hvad jag då erfor. Han trodde sig äfven veta att den nästföregående generationen icke mera visat denna idol någon dyrkan, ehuru sådana stubbar efter gammal plägsed ännu i långa tider efter det man upphört dermed funnos vid fiskelägena. Ännu i hans ungdom hade här dock funnits tvänne sådana idoler, den redan omnämnde och en annan vid elfstranden, ett litet stycke nedanom laxpatan. Man skall fordom framburit åt dem det fetaste af laxen, men man hade icke bugat sig för dem eller visat dem någon yttre vördnad. Häri instämde äfven den fordna gossen, hvilken än lefde och nu var en förståndig, kraftfull och aktad bonde. Min ciceron gaf mig löftet att under vår resa ännu förevisa mig trenne dylika idoler, en vid Vaajoki, en vid Kaisajoki i Tervola och en vid Taivalkoski i Kemi moderförsamling. Men hvarken vid Vaa- eller Kaisajoki tog vårt båtlag land, och den vid Taivalkoski hade blifvit af Kronolänsmannen i orten förstörd år 1824, då en örfil af Länsmannens hand hade albrutit idolen vid roten. Mitt hopp att få denna relik af Kronoläns


mannen realiserades dock icke, ty då jag ännu samma dag träffade honom, meddelade han mig, att den blifvit af honom uppbränd på sjelfva den plats, der den stått. Äfven denna hade haft en träpipa i munnen. Enligt hvad jag erfarit, torde dylika idoler af trä fordom hafva varit vid fiskerierna vid Kemielf, åtminstone ifrån Rovaniemi nedåt, lika allmänna som stenafgudar hos Lapparne; också en anledning till förmodan att Kemiboerne höra till den Karelska folkstammen.

Muurolan suvanto har en vackrare omgifning än något annat ställe, sedan vi lemnat Rovaniemi kyrkoby;men det vackra förlorar sig åter snart. Man ror förbi Messusaari (Messholmen), om hvilken sagan förtäljer följande: Denna landsända beboddes fordom af troll och gudlöst följe, i hvilkas närhet ordentligt folk icke vågade slå sig ned. De voro äfven för de resande vådliga. De omtalas ännu under flera olika namn, men hufvudsakligast kallas de vuoripeikot (bergtroll), och deras hufvudman var hin onde sjelf. En Biskop måste derför företaga sig en resa ända hit upp för att välsigna landet och genom sin välsignelse göra det beboeligt för christna menniskor. Det var på denna holme han förrättade den första Gudstjensten, ty man hade uppgifvit att de värsta spöken och bergtroll skulle hafva sitt tillhåll på Ropsavaara, en afskyvärd bergstrakt, något stycke härifrån på östra sidan om elfven. De ingåfvo folket mesta oro, och bland dem troddes äfven deras hufvudman uppehålla sig. Under messan, 1/2som utfördes med så klar stämma att den hördes på mils afstånd, såg man hufvudmannen ifrån Bopsavaarannenä, den vidunderligaste stupan i berget, begifva sig vesterut öfver elfven längs vattenytan; men när han kom till strandvallen, mäktade eller vågade han, i följd af hans helighets närvaro, icke höja sig upp, utan strök genom densamma, i följd hvaraf der uppstod en öppning, som än kallas Hiiden-oja eller Hiisis (d. v. s. hin ondes) dike. Sedan hufvudmannen var bortjagad, försvunno äfven hans tjensteandar småningom ifrån trakten, som sålunda blef befriad ifrån dessa plågoandar. Härifrån kunde Biskopen dock icke återvända, emedan högre uppåt elfven förspordes likadana olägenheter. Efter slutad Gudstjenst fortsatte han derför resan uppför elfven och kom middagstiden till det två mil nordligare belägna Pahtamanvaara vid Valajankoski, hvarest vid foten af berget än finnes en jemn häll eller flat sten vid vatten gran sen, kallad Piispanpöytä (Biskopsbordet), å hvilken Biskopen säges hafva intagit sin middag. Han utdref äfven här djeflarne ifrån berget, i hvilket flera hål ännu uppvisas såsom ingångar till deras fordna nästen. Om vuoripeikkors fördrifning hör man talas endast vid den del af elfven, der regala laxpator finnas, d. v. s. icke ofvanom Rovaniemi by; och längre uppåt elfven, förmäler sagan, har den katholska Biskopen icke heller rest. Man säger att trakten längs hela vattendraget genom hans resa hit blifvit beboelig för de christna och att vålnaderna flytt vesterut, hvilket synes antyda att den katholska christendomen infördes hit ifrån öster, liksom resans mål angaf att annan inkomst af landet ej afsågs än laxtionden.


Man styr nu nedför en våldsam fors, Niskakorva, äfven Raappan an väylä kallad. Båten rullas af dess höga och tvära vågor häftigare än vanligt är i forsar, men forsen är icke lång, och farleden är icke heller vådlig, blott styrmannen iakttager försigtighet. Derefter togs land vid Ruikka hemman, der ressällskapet minst fördubblades. Båtarnes antal beror likväl ganska mycket deraf, huru lyckligt laxfänget varit. Här stå flera principaler färdiga till afresa eller än arrangerande om ett och hvarje. Andra undersöka, huruvida deras nyss fyllda och packade halftunnor läka och, om så är fallet, drifva dem eller profva om de insuga än mera saltlake. Man hör den half mil långa Petäjänkoftkis sus, och Kuolionkorvas svallande vågor synas. Åboerne på hemmanen äro samlade på stranden. Det blir fråga om de farligaste stenar i forsen, om Porras, om Kuolionkorva, om Rinnet etc, alla vådliga ställen för båtfärder. Under allt detta har någon af de mindre pratsamma stilla åhört de öfrigas samtal och derunder förnummit, hvilka af dem varit i mesta okunnighet om de farligaste ställena, samt i tysthet mönstrat alla styrmän i sällskapet. Han beskrifver icke de faror, hvilka förestå i forsen, utan säger helt lakoniskt: nhär går allting bra"; men han tillägger: nDu Törmänen, du styr icke sjelf din båt, utan ror i min, och min förroddare för ned din båt". Han ropar åt Pollari, att


— 310 —

hans bror skall styra ned hans båt, och åt Oinas: »ställ dig icke sjelf vid styret, utan låt Korja-Matti styra ned din båt och ro du sjelf i Viiris". Nikkilä tillråder han att vidtala Ylitupa husbonden att följa sig ned utför forsen. ,,Här om dagen", fortfar han, ,,var jag ute för att uppsöka lämpliga ställen för pator och märkte då nedanom Kuolionkorva en förr osynlig sten vid farleden, ditkommen förmodligen vid islossningen; jag vet likväl icke om den vidrör båten, ty den låg något djupt under vattnet; men du bör ej riskera utan orsak; du har ju aldrig styrt ned utför denna fors, och Porras är denna tid farlig; den drar båten till sig, om man ej i god tid noga passar på att styra i riktning mot klippan". Under ett sådant uppehåll inbjudes gemenligen hvarje båts principal till gården, som det heter, talon kunniaksi (till gårdens heder), och är det måltidsdags, finner man, vid inträdet i gästrummet, på bordet en brännvinsflaska, en liten silfverbägare, smör och bröd jemte några tallrikar med de fetaste skifvorna af den härliga Kemilaxen, något kött och några filbunkar. Husbonden bugar sig och ber en icke försmå husets traktering och likasom ursäktar sig för att inga äldre karlar finnas i huset, som kunde dricka den fremmande till *). Först sedan en tilläfventyrs närvarande ståndsperson begynt sin måltid, ber han de öfriga vänligt att stiga fram till bordet, och då nya gäster inträda, ursäktar han sig för att han till vinnande af tid redan bedt sina vänner taga plats vid bordet. Han går ut för att inbjuda allt flera gäster, kommer in med nya, och om ibland dem finnes någon 40 å 50 års man, tager han åter fram brännvinsflaskan, hvilken ställts undan, sedan de äldre bland de tidigare inkomna betjenat sig af densamma. Man hör honom yttra: ,,Rompasaari som gammal man tar väl sig en sup", men denne svarar: ,,ännu har jag ej smakat af den varan". Antila är deremot mindre difficil och under uttryck: ,,jag har aldrig försmått Guds lån", tömmer han den lilla tumlaren och berättar, huru han för några år tillbaka

*) Nästan ingen af yngre män i Rovaniemi förtär brännvin, såsom redan sagts. De kallas ock derför af någorlunda fyllsiga Tervolabor Rovaniemi mamseller eller jungfrur.


— 311 —

af några spjufveraktiga Handlande låtit förleda sig att dricka för mycket toddy och då föresatte sig att aldrig smaka af deras utländska drycker, men brännvinet hade han icke afsvurit sig; dock komme han till rätta äfven det förutan. Ju bättre aptit man har, desto mera smickradt känner sig värdsfolket, särdeles värdinnan, deröfver att anrättningarna äro smakliga, och hon frambär allt flere filbunkar och allt mera äfven annan mat. Under allt detta åto tjenstefolket och legokarlarne i båtarne ifrån sina kistor; men ej heller åt dem försummar man att bära ut filbunkar och surmjölk. Sedan alla äro mättade, beger man sig åter till stranden. Styrmännen äro underkunniga om sin inbördes rang och sin skicklighet. De härboende, som känna forsen bäst, skjuta först ut sina båtar och de öfriga derefter. De äldre rikta ännu sina blickar på de yngre styrmännen och tyckas öfverväga, huruvida det utan risk kan tillåtas dem att styra ned sina båtar. Styrmännen granska ytterligare sina styrårar, undersöka om de äro stadigt fastade vid båten, och rodden vidtager. Styrmännen stå vid bakstammen. Den ena båten efter den andra ilar utför den brusande forsen. För det höga vågsvallet ser man knappast de öfriga båtarne; endast styrmännens hufvuden och axlar resa

sig öfver vågorna.

Nedanför forsen samlas båtarna åter, flera i bredd. Man ser glada ansigten hos karlar och qvinnor. De blygsamma brudarna, hvilka rott i sina fästmäns båtar, afkläda sig hufvuddukarne, aftorka med dem de rinnande perlorna ifrån den svettiga pannan och de rodnande kinderna samt äro icke mera så måna om att dölja sin fägring för sällskapets uppmärksamhet som förut. Här upprepas det vid hvarje fors vanliga samtalet om forsens beskaffenhet vid olika vattenhöjd, om de stenar, hvilka äro närmast farleden, och hvilka af dem, som man säger, draga vattenmassan till sig och hvilka skjuta den ifrån sig, på hvilket afstånd man bör vända båten ifrån den eller den stenen o. s. v. Vanliga regeln "är den, att så snart man ser den båt vända sig, som man närmast följer efter, man i samma ögonblick bör begynna att vända sin båt; ty båten har den fart att, innan man kan få den att vända, den redan glidit fram inemot så mycket som det af


— 312 —

stånd är, på h vilket man vanligen håller båtarne ifrån hvarandra, om man vill hafva gagn af insigten hos den styrman, som styr näst framför en. Samtalet gäller ock ofta de Handlande, som köpa laxen, deras ärlighet och förmögenhetsvilkor m. ni. Under det muntra samspråket, medan båtarne flyta ned utefter den sakta rinnande floden, bjuder enhvar båtegare åt sin styrman en sup, hvarvid öfriga äldre personer icke blifva lottlösa. Snart vidtar en häftig rodd. Man reser förbi berget Vamma, det högsta i nejden. Den ståtliga höjden, som man nyss sett grön, synes snart blåna på afstånd. Om den gäller samma saga, som om de flesta höga berg i Norden, eller att man i äldre tider på dess topp funnit en skeppsköl.



Här är rån emellan Kemi och Rovaniemi socknar; men man vill icke anse den befolkning, som bebor öfra delen af Kemi sockens Tervola kapell, på hvars område vi nu inträda, vara egentliga Kemibor, utan man kallar försmädligt inbyggarene här honka/porvarit. Denna för kränkande ansedda benämning härrör deraf, att deras hufvudsakligaste slöjd består uti tillverkande af laxkäril, af hvilka man ser dem vintrarne igenom forsla höga lass för den blifvande sommarens behof åt laxfiskeintressenterna, som köpa dem för det obetydliga priset af 6 R:dr Sv. R:gs sedlar per läst *). Några Tervolabor hafva väl icke obetydlig andel i laxfisket i Kemielf, men de äro ganska få, och endast de äldsta hemmanen äro i allmänhet gynnade med denna förmån. Största delen af de i sednare tider anlagda hemmanen hafva antingen alls ingen eller ock blott en obetydlig lott i fisket; hvarföre de, som ej behöfva bekymra sig om anskaffande af virke till laxpatorna, om vintrarne tillverka laxkäril, ofta till ett antal af flera hundrade af en enda slöjdidkare. Den mesta laxen, som fångas i Kemi socken, inpackas derför i af Tervolabor tillverkade

*) 12 stycken? eller så många som motsvara 12 hela tunnor? Anm. af utgifv.


käril. Ty utom det att Kemibon är alltför förnäm att använda sin lediga tid för tillverkning af halftunnor, har han dertill icke heller så tjenligt virke som Tervolabon. Kemibons sträfvan och traktan går mera ut på att handla och schackra än att sysselsätta sig med slöjd, mera på att förtjena väl än att hafva endast sin knappa lifsbergning.

Den häftiga rodden hade redan gjort roddarena varma och andfådda, innan man, efter något mera än en half mils färd ifrån Petäjänkoski, såg dem nedlägga sina åror för att taga en liten hvila och lyssna till Narkaus' väldiga stämma. Vi stiga i land endast några famnar ofvanför dess allt sväljande gap, hvarigenom hela Kemielfs mäktiga vattenmassa pressas fram emellan bergfasta hällar, som synas bilda likasom en qvarnränna i stort, för att fortsätta sitt lopp till Bottniska viken, der detta ståtliga vattendrag, hvilket under sitt långa lopp uppslukat tusende bielfvar, bäckar och åar, med all sin kraft och all sin prakt sjelft förintas.

Vid ankomsten till Narkaus fors är, näst de öfiiga hälsningarna, Mikko det första ord man får höra. Är han hemma, uppsökes han, och alla täfla om att få honom till sin båt för att traktera honom med en sup, förrän något vidare förehafves eller afhandlas. Bonden Mikko Niska, en tjenstvillig medelålders man, bebor ett litet hemman invid Narkaus och har hela sin lifstid ifrån 15 års ålder styrt båtar nedför denna äfventyrliga fors, utan att någon båt än för honom förolyckats. Mikko tillfrågas, hurudant vattenståndet i forsen är, och anmodas att styra, hvartill han genast bifaller. Men det skulle fordras för Mikko mer än en hel dag att föra båtarne ned en om en. Hvar och en önskar undfägna Mikko, men han är sin princip trogen att icke taga nere än en sup för gången. Under det han mönstrar sällskapet för att förvissa sig om, hvilka han med säkerhet anser sjelfva kunna styra sina båtar, tuggar han på det, som smakar honom bäst i Rovaniemiboernes väldiga och feta matsäckar. ,,Din båt, Korva, och din, Pöykkö, styr jag icke ned, icke heller din last, Raappana; du Ruikka, ids du icke sjelf styra ned din båt?" De, hvilka af Mikko sålunda tilltalades, voro hans bästa vänner, som han ansåg för


— 314 —

jemngoda med sig sjelf i styrmanskonsten. Forsen är väl nu", sade han, ,,vid elakt vatten, men nog skall jag visa er vägen". Mikko beskrifver vattenhöjden i forsen fåordigt, men distinkt och tydligt, samt uppräknar de stenar, hvilka för tillfället äro de farligaste. Här talas om Vänni, om Niska, om Erantila sidan

m. m., men alla faror kunde undvikas, blott man styr sa och icke så. Mikko skjuter ut båten, ber Korva, Pöykkö, Raappana, Juujärvi och Ruikka följa efter sig, och de andra, om de behagade, utan att vidare nämna någon vid namn. Ett tiotal båtar nedflyta, den ena efter den andra. Jag satt i Mikkos båt och förvånade mig öfver hans skicklighet, huru han undviker Scylla och hastar förbi Oharybdis. Alla de, hvilka Mikko garanterat att sjelfva kunde styra, landade nedanför forsen med alldeles oskadade båtar. Man ser flere båtar i svindlande fart hasta efter; i en del öser man, sedan värsta faran är förbi, ut vatten och andra hasta till lands så fort de kunna. Blott ett par af dem, som Mikko icke uppmanat att sjelf styra, lära fört sina båtar alldeles utan äfventyr ned. Mikko tar nu sin andra sup och hastar tillbaka för att styra ned en annan båt. Äfven Korva och Ruikka afhemta någon. Mikko är ett original. Med den största hastighet skyndade han sig gång på gång upp efter elfstranden, l/g mil, för att afhemta den ena båten efter den andra, och tog aldrig af någon vidare betalning än att han lät traktera sig med en sup, då han ställde sig vid styret eller lemnade båten oskadad nedanför forsen. Inom några timmar styrde han nu ned 8 båtar, och oaktadt den flitiga trakteringen märktes hos honom icke ens tecken till rus eller tafatthet. Alla båtar hade slutligen hamnat nedanför forsen. Ingen båt blef krossad, men några hade intagit för mycket vatten, och endast ett par båtar hade fått lätt botade remnor.

När Mikko någon gång kommer till Rovaniemi om vintrarne, kappas man der om att få undfägna honom, och för att dervid ej förspilla flera dagar än han vill förlora, färdas han ofta om nätterna för att ej blifva anhållen som gäst. En sommar hade han likväl styrt ned endast få Rovaniemibåtar och hade varit betänkt på att icke vidare vara Rovaniemiborna häri behjelplig. Orsaken dertill var följande. Hvar och en, som äger del i krono


— 315 —

laxfisket, är berättigad att, tills kronopatorna blifva utslagna, idka så kalladt strandfiske; men så snart den första regala patan blifvit färdig, bör strandfisket upphöra. Så snart Rovaniemiboerne börjat med laxfänget i någondera af de två inom socknen varande regala patorna, pläga de nedskicka så kallade väylämiehiä, vanligen 4 karlar — legda för mycket hög dagspenning, emedan befattningen anses förhatlig — hvilkas uppgift är att hålla kungsådran öppen och att nedrifva strandpatorna, om de ännu ej blifvit af ägarena upptagna. I allmänhet går man dervid dock med foglighet till väga. Af vattenhöjden i elfven kan man lägre ned med temmelig visshet sluta till, när Rovaniemi arrendepatorna kunna vara utslagna. Man passar derföre på, när den båt, i hvilken ,,väylämiehet" färdas, blifver synlig, och skyndar sig att antingen upptaga sina bragder eller ock att öfverenskomma med dem. De fortsätta då sin resa, men finna de på återfärden olagliga stängsel i elfven, förstöras de genast utan skonsamhet. Mikko hade en gång försummat att upptaga sina nät, då väylämiehet kommo, och dessa hade, antingen de glömt Mikkos förtjenster eller ock af pligtkärlek, redan på nedfärden raserat Mikkos pata och vräkt hans nät i elfven. Denna stränga behandling gjorde Mikko ond på sina öfre grannar. Men det berättas att patfogden sedermera blifvit anmodad att framdeles skona Mikkos pata. Dock skall Mikko alltid, så snart grannarne upptagit sina strandpator, äfven hafva upptagit sin. Om han sedan gjorde det för att icke väcka ond blod hos dem eller för att icke stå i förbindelse hos upplandsbon, eller endast af rättskänsla, det lemnar jag derhän.

Då Mikko nedhemtat den sista båten, voro de små haverierna afhjelpta, och resan fortsattes af alla i ett sällskap. Man passerar Osaus, den enda betydliga fors, utom Taivalkoski, som återstod, och landar icke förrän vid Tervola kyrka, der den egentliga tvärpatan är, under hvilken alla de öfriga högre uppåt elfven belägna regala patorna äro annexer. Här intogs mycken lax, nya båtar tillkommo och ännu flere tycktes vara resfärdiga.

Tervolabon skiljer sig mycket till utseende och seder ifrån den egentliga Kemibon. Kapellet har fått sitt namn af tre något stycke söderom kyrkan belägna, Tervola benämnda hemman, hvilka man anser vara de äldsta i kapellet. De åboer, som först nedsatt sig å dessa hemman, uppgifvas hafva varit hitkomna ifrån Kalajoki Haapajärvi. Kapellet hette länge i Kronans böcker Lapinniemi, hvilken benämning förmenas härröra deraf att Lappar fordom bebott udden, hvarest kyrkan är belägen. År 1627 skall den första kyrka här blifvit uppförd; men den hade i 46 år varit i saknad af egen Prest och under den tiden blifvit af moderkyrkans Prester besökt hvar tredje eller hvar fjerde Söndag, tills församlingen vid pass 1673 fått egen Lärare. Den nuvarande kyrkan är uppförd år 1687. Trakten skall dock burit namn af ömsom Lapinniemi och ömsom Tervola allt ifrån slutet af Gustaf den 1:8 regeringstid, då man uppger de tre karlar, hvilka upptagit Tervola hemmanen, hafva hitkommit. De sägas hafva först bosatt sig litet ofvanom nuvarande kyrkoplatsen, men sedermera flyttat sina bostäder nedanför densamma.


Nedanom Tervola kyrka äro till en början inga forsar; men vattnet är strömt och kallas här Tervolan virrat. Vi lära hafva rest närmare en mil, då elfven begynte utbreda sig till lugnvatten, suvanto. Stränderna voro här lifligare och byggnaderna tillkännagåfvo att välmågan bodde i dem. Men innan kort hördes åter vattnets brus, och snart syntes hvita hvirflar derpå. Vi närmade oss stranden och stego i land vid Nikupeteri hemman, der strömmen redan var så stark att den tycktes vilja draga allt med sig. De flesta båtar hade lemnat Tervola kyrka tidigare än den båt, hvari jag befann mig, och jag anlände bland de sista till Nikupeteri invid Taivalkoski. Här rullas halftunnorna öfver land, öfrigt gods och båtarna föras ned längs stranden. Man ser öfverallt lif och rörelse. Någon öfverdådig Taivalkoskibo erbjuder sig att styra ned båtarna; men han har svårt att få roddare. Han anskaffar slutligen sådana bland sina kamrater. En och annan riskerar sin båt; men större än två, högst tre tunnors last får icke vara i båten. Våghalsarna komma lyckligt fram samt aflönas med brännvin och annan välfägnad. Flera båtar blefvo af dem lika lyckligt nedstyrda. 30 ä 40 båtar hade redan denna dag passerat här. Taivalkoskiboerne voro oss behjelpliga att med folk och hästar befordra gods och båtar, och ej fullt en half dag åtgick för ett båtlag att komma förbi forsen. En bonde inbjöd mig artigt och vänligt att besöka sitt hus, der vid min ankomst i gästrummet å bordet var framlagdt ett rågadt fat kokta nejonögon, graf lax och den på eget vis stekta Taivalkoski siken m. m. Taivalkoski är ett af de fiskrikaste ställen i Kemielf. Till och med nejonögonnsket inbringar denna by icke ringa afkastning. Besynnerligt är att nejonögonen icke x/4gerna gå längre uppför elfven än mil ofvanom Taivalkoski. De kallas i orten nahkiaiset, sing. nahkiainen (skinnig), på Svenska äfven nättingar, och fångas med enkom dertill inrättade mjerdor eller kassar, byggda helst af videtelningar. Dessa mjerdor hafva skapnaden af en kägla eller sockertopp, äro af en alns längd och mycket täta, på det att dessa elastiska fiskar icke må kunna komma ur dem. Vid dager stadna de likväl icke i mjerdan, utan söka upp ingången till densamma och kräla ut derigenom, hvarföre fanget vidtages först då nätterna blifva mörka. I September äro de feta och romstinna; men fanget pågår dock tills elfven blir isbelagd. Ju större höstfloden är, dess rundligare är fångsten, och allra bäst lyckas den vid regnig och mulen väderlek; men då fullmån eller täta norrsken inträffa, är fisket mindre gynnsamt. Då fångsten är god, fås flera tusen på en natt. Hvad man icke förmår använda till hushållet eller sälja som färsk, saltas lindrigt och torkas eller rökes i badstugor samt bindes i knippor om 100 stycken, som säljas för 80 kopek å 1 Rubel B:co assign. De ätas om vintrarne med begärlighet, ty särdeles i början af vintern smaka de väl, då de, gnidna med snö, blifvit stekta på halster eller kol; men längre in på vintern och mot våren härskna de samt äro då fräna och oaptitliga. Då nejonögonen bereda Taivalkoskiboerna en icke ringa inkomst, hafva de ofta utgjort ett trätoämne emellan dem och Pastorn i Kemi i fråga om erläggande af tionde. Gifven mig tionde af nejonögon förmäler berättelsen hafva i tiden utgjort ämnet för ett vidlyftigt läsförhörstal af Prosten Zimmerman; och vid det Prosten förebrådde dem för försnillning, inföll en halfdrucken bonde att till Taivalkoski hemtas flera slags brännvin", h varmed han menat, att nejonögonen, allt efter som de fångas, användas till uppköp af brännvin och att äfven Pastors andel der vid stryker med.


Flere ståtliga byggnader ser man vid Taivalkoski å begge sidor om elfven; men i många andra afseenden hafva förhållandena redan här gestaltat sig på ett sätt, som ingalunda förmånligt kontrasterar emot, hvad man finner i de förut beskrifna trakterna vid Kemielf. De så kallade koskipäivät äro beklagliga tillfällen för befordrande af liderlighet. Sannt är väl att de hafva sin rot i laglig näring; ty Taivalkoski utgör ett af de 8 kolkelagen, hvari det regala laxfisket i Kemielf är deladt. Detta kolkelag tillkommer, bland annat äfven rättigheten att med håf upptaga fisk i Taivalkoski fors. Detta sätt att fiska, hvartill begagnas en ganska liten, men af det finaste hampgaxn bunden håf, som är fästad vid ett 7 ä 8 alnar långt skaft, är nrycket gifvande, men dertill kan icke hvar man begagnas, dels derföre att fiskaren dervid hvarje minut är i lifsfara, dels derföre att allas hufvud icke står bi med att stå midt i forsen på de för ändamålet enkom byggda ganska små ställningarna, hvilka äro placerade emellan klipporna öfver de brusande vågorna. Härtill begagnas derför de värsta utbölingar, som icke hafva något att förlora. De som ega rätt till fisket här, understödja dem om vintrarne, dock endast så mycket att de hafva sitt bröd i tunnaste mon skuret, för att om sommaren använda dem till att håf va, antingen emot andel i fångsten eller för dagspenning; och i hvardera fallet supa de upp sin förtjenst. De äro de, hvilka egentligen bära namnet koskimiehet eller forskarlar. Märkvärdigt var att mången hederlig bonde påstod, att en fullkomligt nykter karl icke får fisk med håf, ej heller vill våga sig ut i forsen eller trifves der bland de skummande vågorna. Sedan jag tyckt mig hafva tillräckligt beskådat, hvad som föreföll på den ena stranden, lät jag sätta mig öfver till den andra. Annu flere dagdrifvare mötte mig här. De hade nyss nedforslat upplandsboernes båtar och varor samt begynte nu med sitt vanliga fiske, håfvandet. Jag följde dem noga med ögonen. Under största lifsfara gingo de långt in i forsen dels längs ställningar, som sågo nog skrala ut, dels med båt och dels vadande. Liksom ur en


319

sump öste de upp ur forsen med sin lilla håf den härliga Kemisiken och mindre lax. Vid nästan hvarje tag erhölls en, två eller tre fiskar. Endast sällan upptogs håfven tom, och ett par gånger var den fylld med så många fiskar att nätet brast, hvilket icke sällan skall vara fallet, när större laxar komma i håfven. Detta fiskesätt lyckades icke på alla ställen, utan voro egentligen vissa så kallade bränningar de lämpligaste dertill. I dessa bränningar fiskade hemmansegarene hvar sitt dygn i tur, och ovissheten om tiden, då turen infaller, ger ofta anledning till slagsmål. Anblicken häraf, af den skummande forsen, af de qvarnar och kanaler för dem samt de små pator, som här funnos, var liflig och upplifvades än mer af den starka trafik, som här just nu pågick. Då en sådan koskimies går ut i forsen, kan han icke medtaga annat än sin håf. Fisken, som han fångar, stoppar han i sin barm, hvarföre han är väl omgjordad med bälte om lifvet, och så snart barmen är tillräckligt fylld, beger han sig, under lika fara, till närmaste strand, der han emellan stenarne har en grop till förvaringsställe för sin fisk, hvilken han nedlägger der tills måltidstiden infaller eller en annan afiöser honom. Denna färd af och till sker desto oftare, ju mera fisk han lyckas fånga. Rättigheten att med håf fiska i Taivalkoski fors tillhör kolkelaget endast till den 25 Juli, ifrån hvilken dag den tillkommer hela Kemielfs laxfiskebolag. Dessa s. k. forsdagar eller koskipäivät äro dock af bolaget upplåtna åt bolagsintressenterna i Kemi moderförsamling emot ersättning på annat håll åt Tervolaoch Rovaniemiboerne. Nästan ingen af dem, som icke bor vid Taivalkoski, fiskar der, utan upplåtes detta fiske antigen på arrende eller emot andel i afkomsten åt Taivalkoski våghalsar eller sjelfspillingar, som de af öfver byggaren a benämnas.

Grästgifvaren Jänkälä, hvilken skulle skjutsa mig vidare, för den händelse att båtlaget skulle här fördröjas längre tid med varornas transporterande förbi forsen än jag ville uppehålla mig å stället, tycktes vara road af att för mig beskrifva fiskesättet och visa mig, hvad han tyckte å stället vara värdt att beses eller jag önskade se. Sedan jag tyckte mig hafva blifvit af honom tillräckligt orienterad i förhållandena, erbjöd jag honom en liten ersättning för hans hafda besvär; men han vägrade bestämdt att emottaga någon betalning för sin tidspillan, emedan, såsom han artigt sade, han mera profiterat af mig än jag af honom. Men slutligen sade han: wviljen I bjuda mig en sup, är allt mer än hederligt betaldt". Sådan vara fanns nog i hans hus, och han var således ej i behof deraf; men olyckligtvis anses brännvinet här som lämpligt skiljemynt. Jag kände väl till seden och sade honom att jag gerna ville bestå honom den, men att jag ej egde och under hela resan icke egt ens en droppe af denna vara. Då pekade han på en ganska nära stående koja, dervid yttrande: ,,nog finns der". Om jag rätt kände min satiriska man, så var det ej af begär efter brännvin, som han framställde nyssnämnda förslag, utan han lär hafva önskat att icke en gång detta oskick skulle blifva för mig obekant, då jag visat mig så intresserad af annat. En sjömanshustru ifrån Uleåborg hade uppehållit sig här nästan hela sommaren och idkat krögeri med god afsättning. Jag frågade qvinnan, som jag träffade utanför sin stuga, huru denna hennes olagliga näring lönade sig och huru den tilläts henne? ^Hvarför", svarade hon, ,,skulle man icke tillåta mig, en fattig enka, som bönderna lofvat och nästan bett komma hit till somrarna, att lifnära mig med hvad jag kan, helst det sker med detta goda folks bifall och samtycke; men nu går det dåligt med min handel, då Presten och en af kronobetjeningen äro på stället". nDe hålla väl ögat på er", sade jag. ,,Icke just så", blef svaret, men det mesta af fisken föres nu till dem, ty de äro", tillade hon elakt, ,,rikligt försedda med samma varor som jag". På begäran förde min ciceron mig till dem. Jag satt hos hvardera en stund och såg mången ,,koskimies" komma in med fisk, som väl aflemnades såsom gåfva, men emot hvilken han i gengäld fick en sup; och sade han sig denna gång icke tycka om en kall, var drängen genast färdig med kaffepannan och bjöd honom kaffe, bemängdt med brännvin, hvilket dracks; hvarefter koskimies aflägsnade sig för att snart igen återkomma med ny gåfva och emottaga ny traktering. Var fisket gynnande, kunde de på två dagar sålunda erhålla sina par tunnor, och mera, sade de, behöfdes icke för sommarn i hushållet. Ursprunget till denna krö


321

geriartade uppbörd, hvilken skedde fullkomligt öppet, uppgafs vara urgammalt. Då våra förfäder fiskade lyckligt", sade gästgifvaren, „ ville de gerna bär på stället tacka Gud för den goda fångsten, och man afbemtade eller inbjöd sina själasörjare någon gång om sommaren hit för att förrätta Gudstjenst vid detta goda fiskeläge. De voro villiga härtill, och en och hvar frambar åt Presten mer eller mindre fisk. Men numera", sade han, ,,är man icke så angelägen om Gudstjensten som om brännvinet, hvarför man gerna ser att Presten icke kommer på en Söndag; ty till och med då vill man fiska, emedan konsumtionen af brännvin är så stor att man måste stjäla tiden af vår Herre. Men i stället för att Presten fordom kom för att bedja Gud, kommer han nu för att undfägna oss med kroppslig välfägnad; ty bjudes icke en sup af Prestens hand, gifves icke heller fisk åt honom, och såsom han mäter, så mätes det äfven åt honom. Och likaså godt kan det vara, tillade han, att Presten får forskarlarnes fisk som Uleåborgska och andra krögare. Åt Länsmannen unna vi ock gerna någon tunna fisk för det han är beskedlig och icke söker vår skada". Under sin vistelse här förrättar Presten morgon- och aftonbön; men vanligen infinner han sig numera endast en eller högst två gånger på sommaren.

I fordna tider var det mycket allmänt att Presterna på orten i tur besökte fiskelägena, förrättade der morgon- och aftonbönen samt undervisade folket; men detta framkallade redan före „brännvinstiden", särdeles vid moderkyrkan, der flere Prester funnos, hvarjehanda missbruk. Ty man höll sig icke alltid till sin tur, utan hvar och en försökte städse skynda till de bästa fiskelägena. Så t. ex. hände för långa tider sedan att, då en Prost en gång klockan 5 om morgonen begaf sig till den nära prostgården belägna laxpatan, Kapellanen redan hade förrättat bön å stället, och då han, med en mängd vackra laxar i sin båt, på hemvägen mötte Prosten, utropade denne, synbarligen misslynt öfver att hafva försuttit sina fatailler: »varkainpa varis jaloilla' (bittida är ju kråkan till vägs), hvartill Kapellanen skulle svarat: »ettei kokko kaikki sais, iso lintu ennättäis" (på det att örnen ej allt uppsluka månde, den stora fågeln förekomme).


— 322 —

Efter omkring ett hälft dygns uppehåll härstädes, öfvergaf jag detta oroliga, ehuru vackra ställe. Att se den ofantliga vattenmassan sammanpressas emellan klippor och hälleberg, den oändliga mängden af större och mindre rivierer, danade af naturen och menniskohand, de egendomliga mineralierna på stränderna och i vattnet, allt detta var både omvexlande och intressant, liksom det ock är öfverraskande att här finna sådana rent nordiska växter, som Pedicularis sceptrum Carolinum, Tofjeldia borealis, Dianthus alpinus och superbus cet. Der elfven nedanför fallet utvidgar sig ser man icke mera dessa mörka, tunga vattenmassor, utan blott skum och fradga välla upp. Karl den som vid Taivalkoski först fått sin båt och last i ordning; ty nu har kamratskapet upphört. Enhvar skyndar sig, den ena till ett, den andra till ett annat af de många fiskeställen eller pator, som förekomma under färden till elfsmynningen, för att uttaga laxlotter och inpacka laxen m. m., under det andra, som ej hafva laxlotter här nere i Kemi socken, afresa direkt till marknaden eller till sina kunder och slägtingar. Man tränger sig fram vid Haara och några andra laxpator genom en öppning, så smal, att en båt med möda kan fås derigenom. Någon gång fastnar båten deri. Då är yxen genast till hands för att vidga öppningen. Jag hade fått nog af uppehållet vid Taivalkoski och tagit plats i en båt, som utan uppehåll for fram. Redan till Sigtuna by synes det vackra tornet på Kemi kyrka, hvilken vi snart uppnådde, ty från Taivalkoski har man dit endasten och en half mil.



Under en sträcka af 60 mil kan man glida fram på detta strida vattendrag. Vi hafva följt det åt från dess obetydliga början i Mutenia å, sett det småningom tillväxa och slutligen med stolt jättekraft framdrifva sin ofantliga vattenmassa, hvilken det klädt i skum och fradga, till det ställe der det slutar sin bana. Jag steg i land och begaf mig till den närbelägna gästgifvaregården, glad öfver att efter en långvarig färd hafva


323

uppnått en ort, hvarifrån allmän landsväg och annat fortskaffningsmedel, än hvad jag härin tills begagnat, stodo mig till buds. Jag blef här artigt emottagen af en ståtlig och välklädd man och af honom införd i gästrummet. Till min öfverraskning fann jag der ett talrikt sällskap af fruntimmer, h vilka af husets värdinna voro inbjudna på kaffe. Rummets väggar pryddes af flere vackra speglar; en vacker kaffeservis stod på bordet, och serveringen ombesörjdes, på värdinnans anhållan, af några bland de unga damer, som voro hennes gäster. Det hela gaf intrycket af mycken trefnad och hade gjort det än mera, om värdinnan mindre ofta hade gått omkring i det glada sällskapet för att ur sin vackra snusdosa bjuda snus, som hon skrytsamt uppgaf vara köpt i Stockholm och af henne parfymeradt med luktvatten och med campher bemängdt brännvin. Sedan jag lemnat sällskapet, begaf jag mig till den närbelägna kyrkplatsen med sina två stenkyrkor och den tredje under uppförande af enahanda material. På samma backe, der kyrkorna voro belägna, stod en byggnad, afsedd till tingshus, men som nu, medan arbetet med kyrkobyggnaden pågick, användes till förvaring af kalk, äfvensom ett par andra uppsnyggade, ehuru illa uppförda allmänna hus, men — socknen till heder — ingen skampåle eller spöstolpe, hvaraf man icke skall hafva behof, vare sig sedan att nittonde århundradets civilisation redan trängt så djupt in hos ortens hyfsade allmoge eller att man känner tillräckligt djup afsky för spöstolpens blodbad, för hvilka till och med djuren fasa. Och finnes tilläfventyrs någon usling, hvilken blifvit till den grad förnedrad, att han klädt kåken, vill man knappt lemna honom boningsplats på sina utmärker, än mindre antaga honom i annan tjenst än såsom nkoskimies" vid Taivalkoski, om han dertill duger.

Jag besökte sjelffallet dessa kyrkor. Den äldsta af dem, Michael, liknar fullkomligt öfriga i landet under 14:de och 15:de århundradena uppförda mindre stenkyrkor. Den står på låg och sluttande mark. De två andra kyrkorna hafva ståtligare läge. Jag inträdde först i den gamla helgedomen, dit man kommer genom ett dunkelt hvalf. Det som der främst fäste min uppmärksamhet, var en stor mängd apostla- och helgonbilder, hvilka


324

lågo fösta i högar invid väggarne, i skrubbar, kring golf och gångar, der de släpade i fötterna på den besökande. Länge dröjer man icke der, innan man åt den, som är fremmande, förevisar Rungii graf — om det kan kallas graf, ty hans lik ligger i en söndrig kista under kyrkogolfvet, der det är åtkomligt för allas blickar. Nikolaus Rungius blef Kyrkoherde i Kemi 1615 och dog 1629. Han var sin tids mest utropade predikant i trakten och anses än såsom helgon. Utom andra framstående egenskaper som predikant, omtalas än hans anda och kraft i bönen. Trakten led en sommar af ovanlig torka, växterna vissnade, säden grodde icke, och man förutsåg hunger och elände. Herr Nikolaus kallade då folket till gemensam bön i kyrkan. Medan han här förrättade bön, utsträckte han sin arm och sade: flså sannt denna arm och hela min kropp efter min död icke skall förvandlas till stoft och aska, utan förblifva hel till domedagen, förbarmar sig vår Herre öfver oss och fuktar jorden före solens nedgång, om edra böner äro allvarliga och i förenen dem med mina". Han blef bönhörd, och såsom han bad, så skedde. Till hans döda kropp, som än är oförmultnad, gör hvarje Kemibo åtminstone en gång sin vallfart. Man vill likväl icke länge vistas här bland de döde; man anser dem för heliga och unnar dem ro under det gamla ärevördiga hvalfvet, som gömmer dem i sitt sköte. Dyster och nedslående var vandringen ibland dessa otaliga sköfLade och vanvårdade helgonbilder i den gamla helgedomen, hvars mörka hvalf påminte om den stilla aftonskymningen och hvars nedtrampade helgonbilder talade till det stora sällskapet, som nu fyllde kyrkan, om en förgången tid med annan åskådning. Först efter det man lemnat templet, begynte man berätta legender om Rungius. De skulle visserligen kunnat vara upplysande för bedömandet af tidsandan i Kemi nu och då; men då jag glömt en stor del af dem, kunna äfven de få jag påminner mig förbigås. Bedröfligt var att se detta åldriga, år 1519 uppförda tempel förvandladt till vintergraf och dess prydnader till skräp. Byggnaden är af särdeles fast och starkt arbete, men endast 35 alnar lång och 22 alnar bred. Den kunde slutligen icke inrymma den folkmängd, hvartill församlingen vuxit. De oräkneliga helgonbilder, som än

finnas qvar, äro särdeles väl skurna i träd, men de flesta äro, såsom sagdt, nedvräkta från sina platser och fallna i stycken; en del ligger i grafvarna under kyrkan, ja till och med utkastade kring kyrkogården. Det såg ut som om en fiendtlig plundring nyligen skulle öfvergått helgedomen. Önskligt vore att någon af aktning för konsten och för att bevara våra forntida minnen ville rädda helst några af dessa dyrbara arbeten undan total förstörelse. Då jag knotade öfver förfarandet med dem, svarade man mig helt kallt: nde hafva öfverlefvat sin tid". Men som minnen från forntiden hade de dock förtjenat ett bättre öde; ty en stor del förrådde skicklighet och konstfärdighet hos sin mästare. De föreställde Apostlar och Jesu lärjungar, Profeter och martyrer. De flesta tycktes vara af en fots höjd. Af dem såg jag under marknadstiden en flytande längs floden ut emot skärgården. Den hade ena handen tryckt mot hjertat och tvänne stora nycklar derunder. Jag ansåg honom föreställa Petrus och hade önskat bilden ett bättre öde. Den uppfiskades och förvaras nu i ett köpmanshus i Uleåborg.

Ehuru detta bergfasta gamla tempel kunnat ombyggas till korskyrka eller utvidgas genom annan tillbyggnad, vidtogs år 1794 med en ny kyrkobyggnad, som, enligt tidens smak, gjordes mera prålande. Den står midt emot den gamla, på vestra sidan om landsvägen, är mycket rymlig och uppförd i Grekisk stil samt prydd med pelare och torn, i hvilket hängde tvänne stora klockor, hvilka icke litet lära hafva påskyndat kyrkaris förfall. Arbetet fulländades år 1799 under den i Österbotten kända kyrkobyggmästaren Riifs ledning. Om orsaken till att denna vackra byggnad misslyckats hör man många, hvarandra motsägande berättelser. Att härvid snålheten bedragit visheten, deri stämma alla öfverens. Knappast var byggnaden fullbordad, innan muren på vestra hörnet begynte visa ganska farliga remnor, hvilka härrörde deraf att den delen af kyrkan stod på sank mark. Orsaken till denna oförsigtiga placering skulle hafva varit den, att man derigenom hade beqvämare tillgång på vatten för murningsarbetet. Man påstår äfven att byggmästaren, hvilken för en del af byggnaden var entreprenör, illa grundat för densamma. Andra


326

säga att för grundningsarbetet skulle användas socknedagsverken, men att de icke utgingo till det antal de bort, ej häller alltid af dugligt folk, emedan den mest arbetsföra delen af befolkningen sommartiden var upptagen vid laxfisket. Då säges byggmästaren hafva låtit sammankalla socknemännen till rådplägning om grundningsarbetet, hvarvid detta ansetts vara så tillfredsställande utfördt, att uppförandet af sjelfva kyrkan omedelbart kunde företagas. Så skulle derpå äfven hafva skett, men med ofvannämnda ledsamma påföljd. I många år hade man redan fruktat för lifvet, då man besökte detta Herrans hus, och år 1819, då Kejsar Alexander I, på väg från Torneå, reste här förbi, fann han kyrkan nära sin undergång. På Kejsarens fråga, hvarföre den illa grundade kyrkan icke blifvit ombyggd, blef svaret att Kemi socknebor äro fattiga och urståndsatta att mäkta med ett sådant arbete, hvarpå den milde monarken befallte att den skulle ombyggas på allmän bekostnad. I följd häraf blefvo 59,133 Ebl. 55 kop. B:co assign., hvartill kostnadsförslaget uppgick, af allmänna medel utanordnade för uppförandet af en ny kyrka i Kemi. Denna stod nu under arbete. Till denna nya byggnad hade det behöfliga virket kunnat tagas ifrån den år 1799 färdigvordna kyrkan, och under tiden hade den åldriga »Michael" kunnat begagnas till Grudstjenst; men man ville låta den remnade kyrkan qvarstå som prydnad på sin vackra plats. Den nya kyrkan, hvartill ritningen uppgjorts af Engel, uppfördes åren 1824—1827 af kyrkobyggmästaren Erik Korp. Den är 58 1/2 aln lång, 35 alnar bred och 15 l/2 aln hög, med torn för klockorna i kyrkans vestra ända. Förrän dessa tre nära hvarandra ännu stående stenkyrkor skola tvänne träkyrkor hafva funnits i Kemi. Den ena ifrån Biskop Hemmings tid *), i närheten af nuvarande Valmari hemman på ett ställe, som än kallas Kirkkoniemi, och den andra, hvilken under

*) Att i Kemi redan vid denna tid funnits sockneprester, finner manaf Konung Magnus stadga om presterättigheterna i Österbotten, gifven år 1335, »på Varfrua dagh Nativitatis". Denna förordning inledes med följande ord:

Wij Magnus med Gudz Nadh, Sveriges ok Norgis Konung, ok Hemming med sama Nadh, Biscop i Abo, helsom jder, älskeliga Kirkiopreste ok mene almoghen, som byggen ok boen i Salu ok Kim Aboes biscopsdöme, kerliga met Gudh ok vare Nadh.


ofreden år 1517 blifvit af fienden uppbränd, i närheten af nuvarande Vaikko hemman. Ifrån forntiden har man för kyrkan räddat några vackra silfverpiecer, ibland dem en förgylld silfverkalk med inskription i munkstil på foten, på hvars andra sida läses: flKiemi Kyrkian tillhörig. Opfeiat 1730". På pätenen finner man äfven munkstil och årtalet 1250, som det tyckes, tillkommet i en sednare tid. En vacker silfverkanna för communionvin samt obetydligt annat af samma metall har äfven för kyrkan räddats från äldre tider undan förstörelsen.



Kemi moderkyrka är belägen 12 3/4 mil åt NW ifrån Uleåborg samt 2 1/2 mil österom Torneå stad. Socknen gränsar i W till Neder- och Öfver-Torneå, i N till Rovaniemi, i NO och O till Kuusamo och Pudasjärvi, i SO till Ijo och i S till Bottniska viken, som här på flera ställen är öppen, men på andra åter har större och mindre holmar, hvilka, likasom ock delvis hafsstränderna, utgöra goda ängslägenheter. Ehuru här finnas ganska många höjder och berg, såsom landtryggen Kivalo med dess afgreningar Ala- och Ylipenikat, Sompavaara, Kirakkavaara, Tainivaara, Lumivaara och Konttivaara, äfvensom Vammavaara, Kätkävaara, Törmävaara, Suvannonvaara, Paakkolanvaara, Rovavaara och Sivakkavaara, alla synliga till Kemi vattendraget, så förekomma dock, särdeles i Tervola och Simo kapell ganska vidsträckta mossar, hvilka troligen utgöra hälften af socknens area. Endast ett fåtal i sednare tider anlagda hemman äro belägna aflägset från vattendragena. Alla gamla hemman i socknen äro anlagda dels vid elfstränderna, dels vid hafskusten, och omedelbart vid åkergärdena vidtaga i allmänhet vidsträckta kärr och mossar, hvilka man hvarken mäktat, eller ens ansett för nödigt eller nyttigt att uttorka, ehuru derigenona icke allenast den odlingsbara ägovidden skulle ökas, utan äfven frosten aflägsnas och boskapspesten undvikas. Denna uttorkning skulle dessutom här lättare kunna verkställas än på flere andra orter, då många kärr och myror äro belägna nära elfven och dess många tillflöden.

Den mest bebodda delen af socknen ligger dock nära hafskusten, der klimatet är mera tempereradt och jemnt, och man klagar icke här så mycket öfver brännande hetta på sandig mark som högre uppåt elfven. Men sommarens ankomst vill här draga något längre ut på tiden än högre upp. I Rovaniemi och Kemiträsk, ja till och med i Sodankylä och Enare, sker vårsådden derföre ock tidigare än i Kemi. Detta härrör deraf att hafsisen ligger här till slutet af Maj och ofta ända till början af Juni månad, äfvensom att snön om vintrarna icke är så djup som der uppe, hvilket här vållar djupare kale i jorden. I medlet af Maj skjuter Kemielf gemenligen, men i träsken och å strömfria ställen ligger isen dock längre. Löfsprickningen sker första dagarne af Juni månad. Boskapen slappes äfven då ut och tages in de sista dagarne af September eller åtminstone med Oktober månads ingång. Snö faller vanligen redan i början af sistnämnda månad, men blir qvarliggande först mot slutet deraf, då ock issörjan i Kemielf begynner gå och isen, om ej synnerlig blida inträffar, lägger sig. I anseende till markens jemnare yta är orten ej så illa utsatt för vindar och stormar som de öfra socknarne, hvarföre väderqvarnar redan 1/2 mil ofvanom kyrkan öfverallt anträffas. Nordan, sunnan, nordost och sydvest skola vara de mest rådande vindarna. Vest- och nordvestvindarne blåsa ej ofta och vara icke länge; och ännu sällsyntare skola ost- och sydostvindarne vara; men inträffa de med regn, äro de långvariga, hvarföre man i orten om dem säger:


Iästä ikuiset tuulet, Iästä ikuiset satehet, Iän ilmat ilkeimmät, Iästä ikuiset pouat, Iän pouat ponnettomat.

Ehuru de flesta hemman äro belägna icke långt ifrån hafsbandet, är man likväl här mera utsatt för frostskador än i Rovaniemi och Kemiträsk. Orsaken till detta förhållande torde ligga deri, att jordbruket här ännu är mera i sin linda än der uppe. De ouppbrukade, fuktiga och sanka mossarna, hvilka ligga nära intill de illa dikade åkrarne, bibehålla långt in på sommaren


käle och utöfva derföre jemte de många forsar, åar och bäckar,, som flyta genom och förbi åkrarne, en menlig inverkan på Kemi sockens jordbruk. De hemman, hvilka ligga vid hafsbandet, sjöar, öppna fält eller nära stillaflytande större vatten, eller hvilkas åkrar vetta mot söder, äro mindre utsatta för frost. Skulle socknen äga större folkmängd, så att det högst förmånliga laxfänget ej behöfde bedrifvas på jordbrukets bekostnad, eller bönder och bondesöner använda den tid af året, som de äro lediga från laxfisket, för jordbruket och ej hufvudsakligast till landthandel och dermed förenadt kringflackande, skulle mycken allmän vinst befordras och befolkningen icke vara nödsakad att vintrarne igenom ifrån städerna och de mot Lappska gränsen belägna Eovaniemi och Kemiträsk socknarne afhemta sitt behof af spannmål. Jordmånen är i allmänhet icke ofruktbar, utan tvärtom på många ställen bördig, och idogare jordbrukare skörda i goda år af rågen till och med 25:te ä 30:de kornet samt af kornet 10:de. Dock må anmärkas att rågen sås så glest, att en tunnas utsäde upptar samma åkervidd som 4 å 5 tnr korn. Rågen misslyckas dock här oftare, ty brodden går ej sällan ut under vintern, samt hinner sednare till mognad än kornet, hvarföre mången alls icke odlar råg, andra endast obetydligt. Men i Kemiträsk och Rovaniemi finner man sin uträkning vid att beså lika stor del af åkrarne med råg, som med korn, ehuru rågen icke sällan måste skäras såsom grön.

På kalksten finnes öfverflöd såväl i moderförsamlingen som i kapellen. Qvarnstenar fås ifrån Törmävaara och andra berg. På Kallinkangas och flera andra ställen finnes ganska tjenlig sten till stenhusbyggnader. Denna stenart har fått namn af flokalk, men kan ej räknas till kalksten, emedan den ej fräser för syror, utan är en art sandsten och skall innehålla äfven lera. Den låter utan stor möda bryta sig ifrån berget med jernstör och klyfver sig lätt i tjockare och tunnare skifvor samt ligger redan i berget till större delen i sådana, så jemna som om de vore skurna. Till färgen är bergarten ljus. Alla dessa tre kyrkor, hvilka ännu här stå bredvid hvarandra, äro byggda af sådan sten, bruten ifrån det närabelägna Kallinkangas. På begge sidor om Taivalkoski fors finnes hornblendeskiffer i djupa lager l/8på en sträcka af mil i längd och 20 ä 30 famnar i bredd, och sjelfva elfven flyter här i en bädd af samma stenart, såsom man kan se af de klippor, hvilka sticka fram mellan böljorna. Denna skiffer är tung och till färgen mörkgrå samt ganska eldfast, hvarföre den på många ställen i socknen nyttjas till eldstäder och föryttrades för någon tid sedan mycket till Torneå •och Rovaniemi socknar. All den sten, som användes till detta behof, uppbrytes på vestra sidan af elfven, emedan den der är mycket eldfastare än den, som finnes på den östra stranden. Till 3/4utseende och färg lika skifferart finnes mil ofvanom Taivalkoski inom Tervola kapell, äfven här på begge sidor om elfven, men den är der lösare och lättare samt ej eldfast. Emellan moderkyrkan och Taivalkoski finnes äfven svart hornblende i stående lager under långa sträckor på begge sidor om elfven; men den är än mera lerblandad och lös än den vid Taivalkoski. För öfrigt bestå stenarterna, liksom uppåt Kemi Lappmark, af granit, röd fältspat, qvarts, glimmer m. m. Gediget guld har anträffats uti några lösa kalkstenar i närheten af Kemielfs utlopp och i -sednare tid äfven utvaskats ur sanden i Kemielf.


Socknens areal uppgifves till 52 Svenska qvadratmil *), hvaraf enligt samma källa endast 1,UB qvadratmil skulle upptagas af vatten, då likväl Simojärvi sjö ensam nästan motsvarar denna vidd. Dess längd ifrån Kemielfs mynning till Rovaniemi sockens gräns utgör längs elfven 6 1/3 mil, men ifrån Simoelfs mynning till öfra ändan af Simojärvi räknas 18 mil eller något derutöfver. Bredden är omkring 6 mil. Den vida sträckan emellan Kemi- och Simoelfvar är alldeles obebodd. Kemi och Rovaniemi socknar äro till åker och äng storskiftade, men icke de högre uppåt elfven belägna socknarne. Skogs- och utmärker äro äfven i Kemi än oskiftade, hvarföre jordtorpare icke finnas här, och under sådana förhållanden kunna torp ej heller med förmån anläggas, då den vidsträckta allmänningen står för hvar man öppen för anläggning af nybyggeshemman, torp och backstugor.

*) Kongl. Finska Hushållningssällskapets Handlingar. Andra Tornen, sidan 80.


År 1840 utgjorde folkmängden i Kemi 4,418 personer, hvaraf belöper sig på moderförsamlingen 2,222, på Tervola 1,373 och på Simo 823, fördelade på 125 5/e oförmedlade eller 81 27/48 förmedlade mantal. År 1749 var den dock redan 2,015. Den har alltså på 91 år något mer än fördubblats. Att folkökningen icke varit större, dertill äro flera orsaker samverkande. Andra orters erfarenhet bevisar, att der jordbruket vanvårdas och fisket är hufvudnäring, der tilltager folkmängden endast långsamt. Detta har äfven här besannat sig. Menligt har här i detta afseende verkat äfven barnens vanvård samt många olyckor, som denna socken ej mindre i förra än i sednare tider fått vidkännas derigenom att en mängd personer drunknat i de äfventyrliga forsarne och det vådliga hafvet. Mycken ekonomisk förlust har derjemte förorsakats af sjukdomar bland boskapen, hvilket i sin mon kunnat verka hämmande på folktillväxten. På tjenstefolk vore mycken brist, om ej Sodankylä, Kemiträsk och Rovaniemi försedde socknen med drängar och pigor. Ty en betydlig del af socknens egen lösa befolkning af mankönet tager ej årstjenst, utan idkar om vintern gårdfarihandel och arrenderar för somrarna laxfisken. Ofta lefva de äfven ogifta. Men oaktadt folkmängden icke är stor och jordeboksmantalen icke heller många, är Kemi pastorat en god bit för Presterna. Ty Kyrkoherdens afiöning uppgår här till minst 6,000 Rbl. S:r, och Kapellanerne hafva tillsammans en inkomst, som uppskattas till 2,000 Rbl. S:r. Detta beror hufvudsakligast af laxinkomsten.

Biskoparne i Upsala och Åbo stredo sinsemellan länge om rättigheten till tionde af fångsten från den laxrika Kemielfven, hvaraf de på platsen tjenstgörande Presterna hade blott obetydlig inkomst. I början af Gustaf I:s regering, eller åtminstone ännu år 1531, hade, såsom man finner af äldre handlingar, Kanikerna i Åbo anammat laxtionden ifrån elfven; men sednare finner man icke vidare i uppbördslängderna några anmärkningar om detta deras intrång i Upsala Biskopens redan tidigt med kunglig stadfästelse bekräftade rätt dertill. Efter den evangeliska lärans införande i landet tillegnade sig Kronan laxskatten, och KjTkoherden hugnades med laxtionde; dock, som det tyckes, ännu icke under Gustaf I:s regering, eller åtminstone ej omedelbart efter 1531, utan synas Kyrkoherdarne, likasom ock Kapellanerna, ännu någon tid framåt hafva fått åtnöja sig med hvad på deras lott såsom delegare i fisket utföll och hvad folkets välvilja lade dertill.

Kemi sockens laxfiske kan, utan öfverdrift, beräknas gifva till afsalu 2,000 tunnor salt lax, som i regeln torde lemna i ren behållning 20 Rbl. S:r per tunna, eller tillhopa 40,000 Rbl., hvilket gör närmare 30 Rbl. per person. Dessutom säljes betydligt taimen, sik,. strömming och nejonögon *). Denna rika källa till penningeinkomst och bristen på folk gör att man här ännu nästan alls icke tänkt på anläggande af nyttiga industriela verk, än mindre på den besvärliga tillverkningen af tjära eller på odling af lin, hampa eller tobak m. m. För laxfisket i Kemielf betalas i arrende till höga Kronan af laxbolagets intressenter 55 tunnor salt lax, som utgår efter årets markegång i penningar; för Ijo elf 45 tunnor och för Uleå 35 tunnor. Emedan dessa socknars första inkomstkälla varit laxfiske, så bära de ock i sina socknesigill symboler deraf. Så har Kemi socken i sitt sigill en lax med bokstafven K på ryggen. Ijo sockens sigill föreställer tvenne mot hvarandra simmande laxar, och Uleå sockens ett i en flod utspändt nät **).

I förhållande till sin stora utsträckning är Kemielf ovanligt fattig på sjöar. Endast några af dess bielfvar, särdeles Raudanjoki, rinna genom större och mindre träsk. På hela sträc

*) Kemielf ansågs i äldre tider hafva gifvit 3,000 tunnor lax årligen; se Dalins Svea Rikets Historia, 2 delen pag. 409, och Mathesii Disp. De Ostrobottnia.

**) De öfriga österbottniska socknarna, mindre väl lottade af naturen, hafva icke så ståtliga vapen. Sålunda har Rovaniemi i sitt sigill en spade och en gräfta; Pudasjärvi en björn; Karlö en sjöfogel: Limingo tre loar på åttkantigt fält; Siikajoki tre sikar; Pyhäjoki tre vesslor; Kalajoki en ren; Lochteå en smältugn och en smedja; Kelviå en bäck, upprinnande ur ett kärr, och en flodstrand beväxt med furor, af hvilka en har en yxe hängande på en gren; Gamlakarleby en sköld med tre kronor, under hvilka ett djur är afbildadt; Pedersö bokstafven P; Lappo en man ridande på en björn och med en klubba i handen; Vörå en björnklo med


— 333 —

kan emellan Kemijärvi och hafvet genomlöper Kemielf icke något annat träsk än det lilla Juujärvi och det lika obetydliga Ylikylänjärvi, der Kemielf upptager Ounasjoki. De öfriga lugn- eller spakvattnen äro högst obetydliga, såsom Kuolasuvanto, Kirkon- och Hautionjyrhämä samt Muurolansuvanto inom Rovaniemi äfvensom Suvanto inom Kemi socken, oberäknadt några än mindre sådana. Insjöfisket här uppe omfattar hufvudsakligast sik, abborre, gädda, harr m. m. Ål, id och sarf fås endast obetydligt. Gers och benlöjor bryr man sig icke om. Den fattige fiskarens lott försvåras än mera derigenom, att han, aflägset bosatt som han är, saknar tillfälle till annan arbetsförtjenst och i brist på salt måste konservera den fisk, som ej kan genast afsättas, genom torkning, hvilket ej lönar sig med insjöfisk. Ladugårdsskötseln skulle onekligen bära sig bättre, men dertill behöfdes större tillgångar, och den som har sådana, slår sig icke ned i ödemarken.

Den befolkning, som nu är bosatt vid Kemielf, utgör, liksom den vid Torneåelfs vattensystem, en blandning af Savolaksare, Karelare och Lappar. Karelarene kommo öfver Landtryggen genom Kuusamo Lappmark ifrån Kem och andra till Hvita hafvet utfallande vattendrag samt gåfvo floden här benämning efter hufvudfloden i sin hemtrakt. Deras ankomst till orten inträffade långt tillbaka i hednatiden, och Erkebiskop Hemming träffade dem redan 1345 vid elfvens utlopp. De medförde hit sina seder och bruk. Såsom ett laxfiskande folk lemnade de vid sitt antag alla orter på sidan, som ej voro laxgifvande. De nedsatte sig således icke i Kuusamo och Kemiträsk, genom hvilka orter de kommo hit. — Först efter christendomens införande i trakten hafva representanter af den Savolaks-Österbottniska förgreningen ifrån dåvarande Uleå och Ijo socknar dit inflyttat, medan landet än tillhörde Lapparne och beboddes af dem. — Karelarene bosatte

ett kors å hvardera sidan; Mustasaari en man, som slungar ett spjut mot en skäl; Lillkyro en urna med buskar och örter; Laihela en ekorre; Storkyro en björn; Ilmola framdelen af en björn; Malax en båt med mast och segel; Närpes och Lappfjärd ett hjerta, omgifvet af en krans; Lappajärvi

ett skepp, seglande för fulla segel (ett sådant finnes äfven i kyrkan hängande vid ett rep, som är fästadt i taket).


334

sig icke enstaka, utan i större grupper, dels för gemensamt försvar, dels emedan i deras hemort bosättningen var sådan. Sina första fasta boningsplatser tyckas de hafva haft i de fordom på orten ryktbara byarne nära Bottniska viken, i de trakter, der Kemi- och Torneåelfvar falla ut i hafvet, samt i den urgamla byn Rovaniemi, medan Lapparne den tiden bodde norr- och österom dem samt äfven emellan dem i skilda byar. Att äfven de, som flyttade hit ifrån Hvitahafssidan, småningom kommit i blandning icke allenast med sina grannar Svenskarne, utan äfven med Lapparne och de sednare hit anlända Savolaksarene, skönjes tydligen. Traditionerna förmäla att de lefvat stundom i vänskapligt, stundom i fiendtligt förhållande till sina grannar. Här idkade de ett mycket indrägtigt fiske om somrarna och drefvo om vintrarne handel med Lapparne och sina stamförvandter öfver den då mycket trafikerade landsträckan emellan Botten- och Hvita-hafvet.

Dessa Karelare oroade till en början icke ortens gamla innevånare Lapparne, utan läto dem länge i fred besitta sina gamla byar i Lapinniemi, vid Narkaus och på andra ställen. De inrättade laxfiskelägen först i Rovaniemi och Muurola. Rovaniemi var i hednatiden en så stor by, att den redan före christendomens införande härstädes fördelade sig i två byar, Ylikylä och Alakylä. Dessförinnan hette nuvarande Ylikylänjärvi sjö Näsmäjärvi. Den än i Birkarlarnes tid stora byn var den tiden belägen bakom nuvarande Törmänen och Maunu hemman på ett ställe, som nu kallas Martinkangas, der man än kan se oräkneliga ruiner efter hus och eldstäder. Traditionen förmäler att byn, då den som mest florerade, kunde utsända 250 bågar på jagt och 1/8 i fält samt att den var mil lång och så tätt bebodd att en katt kunde öfver taken springa ifrån ena ändan af byn till den andra. Att de bott tätt, likasom de fiskande Ryska Karelarene vid Hvita hafvet än bo i voloster, kan man se af dessa ruiner. Skattebågarnes antal i jordeböckerna från Gustaf I:s tid finner man dock icke vara högre än 70. Sannt är väl att ofta fleremän den tiden skattade för en båge, ehuru egentligen hvar man, som orkade bära bågen i skogen och fånga djur, hade bort erlägga hel bågafgift, men så skedde icke alltid; ty flere skattade


— 335 —

endast för l/2och 1/4 båge. Länge lefde de här utan åkerbruk, endast af laxfiske och handel.

Härifrån utflyttade den Karelska förgreningen upp efter Ounasjoki ända till Patokoski, der den öfversta laxpatan är belägen. Vid Kemi vattendraget, ifrån Antila gästgifveri uppåt, bodde då ännu Lapparne, hvilka lära länge bibehållit sig äfven i nuvarande Tervola kapell och på den par mil långa sträckan ifrån Muurola uppåt till närheten af nedra Oinas hemman i Rovaniemi socken, der enligt traditionen funnits och inbyggarne allt ännu förevisa stenrösen och eldstäder, uppförda icke i den fornkarelska, utan i den Lappska stilen. De många redan i jorden nedsjunkna stenrösena i Korkalo och Rovaniemi äro deremot ej af den beskaffenhet som lemningar efter Lapparnes eldstäder. Byns ruiner hafva ett utseende, som i minnet återkallar byarne vid Hvita hafvet. I Lapinniemi och vid Muurola tyckas stenlemningarna deremot vara af Lappskt ursprung. Oinas är det enda stället ifrån Rovaniemi kyrka nedåt, der man inom Rovaniemi socken finner spår till stenafgudar, genom hvilka Lapparnes afgudadyrkan skilde sig ifrån Finnarnes. En gammal visa ifrån hednatiden förmäler, att Sames folk först i Lappmarkeu lärt sig stendja-kan. Kanske der träden upphörde att växa? Ännu efter det man i Rovaniemi vidtog med åkerbruket och ifrån de tätt bebyggda byarne Rovaniemi och Korkaloniemi, d. v. s. Ylikylä och Alakylä, begynte att utflytta till tjenliga hemmanslägenheter, hvilket inträffade vid den tid, då Gustaf I regerade i Sverige, påstår folktraditionen några utflyttningar ifrån Ryska Kem hafva skett åt Keminhaara, såsom t. ex. Mommo och Viiri slägterna i Kemihaara by. Ännu i mina barnaår uppgåfvos de af folket vara Vienan eller Venäjän sukua. Af ,,Vienalaiset" har nemligen benämningen „ Venäläiset" uppkommit. I Sydvestra Finland visste man deremot ej af benämningen Vienalaiset eller Venäläiset, utan benämndes de der nRyssät".

Den Lappstam, som den tiden bodde i trakten, var icke den egentligen nomadiserande Lappen, utan hörde till den nu österom Kölen vistande Skogslappstammen, af hvilken spår än finnas i Enare, Kuolajärvi och åt Ryska sidan vid Maanselkä.

i

Till denna förmodan gifva likheten i stenrösen och gemensamma namn, såsom Sarrio, Sarre, Muuro, Kauko m. fl., anledning.

Efter åkerbrukets införande i trakten ifrån Rovaniemi till elfsmynningen anlände till orten ifrån Uleå sidan den Österbottnisk-Savolaksska förgreningen, icke i stora grupper, utan blott några i sender. Denna koloniserade i början af 17:de århundradet Kemiträsk, hvarifrån den spridt sig åt K iti nen och Luiro elfvar samt åt Kuusamo sidan. Inflyttningen har likväl varit så stark, att befolkningen nästan oforändradt bibehållit både sitt språk och uttal, samt kan på grund deraf med säkerhet åtskiljas ifrån den Karelska inflyttningen i Rovaniemi och Kemi socknar. I Öfver-Torneå är blandningen af Savolaksare och Karelare störst, i Muonionniska, Enontekis och Kittilä minst. Denna sednare inflyttning är af så färskt datum, att man af berättelser och ännu dels hos bönder, dels i kyrkoarkiven befintliga skriftliga handlingar finner, ifrån hvika orter många ännu bestående slägter härstamma eller inkommit. Vanliga orsaker till de sednaste inflyttningarne hafva varit dels krigsoroligheter, dels missväxtår.

Men den Karelska inflyttningen längs Ryska Kemfloden är gammal, ooh äldre än Birkarlatiderna, samt derför insvept i dunkel. Den slog sig ej ned vid bördiga ängslägenheter, utan der laxen beqvämast kunde upptagas, och den markerar sig än med tydliga spär på de trakter, der de fordna marknaderna höllos. Denna inflyttning till Kemi, Rovaniemi och Neder-Torneå har påtagligen skett i större skala på en gång och icke genom enstaka familjer, såsom fallet varit med Savolaksare och Ulåiter m. fl., hvilka sednare inkommit till orter, som än icke voro af Karelare upptagne eller som af Lappar innehades och med seghet bibehöllos. Genom giftermål och bosättning äro dessa förgreningar på många ställen sinsemellan så uppblandade, att de numera icke med säkra gränslinier kunna åtskiljas. Ifrån Rovaniemi och Hietaniemi (vid Torneåelf) kyrkor nedåt elfsmynningarne finner man ganska många namn på orter, hemman och slägter lika med dem, som anträffas i Kemska kretsen i Ryssland, och i språket förekomma stora likheter, likasom man i klädsel, redskap, husgeråd, seder och bruk hos det gamla folket här än fann åtskilligt, som häntydde på gemensamt ursprung med befolkningen derstädes; men icke långt från dessa kyrkor uppåt, der laxfisket minskas, tyckes denna stamförvandtskap mer och mer förlora sig och den Savolakska stammens kännemärken träda fram. Ju tydligare folket markerar den Karelska stammen, desto mera idkar den handel och utöfvar den bättre än de andra. Den från Lapparne utgående förgreningen är deri minst bevandrad.


Förrän sjöleden kring Nordcap år 1554 upptäcktes, tror man Korkaloniemi hafva varit den mest besökta och bebodda af de äldre byarne vid Kemi vattensystemet; ty det hette af gammalt:

Kolme on kuuluisaa kylää, pohjan perän piitaMlla: Toivolansaari Torniossa, Korkalo Kemin kylässä, Kärkilahti (Kexholm) Karvialassa (Karjalassa). Äfven Rovaniemi by var en af de större. Denna by, som gifvit socknen sitt namn, har sin benämning af sin belägenhet emellan åtskilliga höga berg, såsom Korkalonvaara. Ollerianvaara, Nuuks- och Värj akanvaara, Lapinvaara, Santavaara. Kedanvaara, Syväystenvaara, Piiritänvaara, Ounasvaara m. fl. Sådana höga berg kallades i gamla Finskan Rövat och benämnas på orten till en del så ännu. Korkaloniemi och Rovaniemi byar sägas redan före christendomens införande härstädes hafva blifvit af fienden plundrade och uppbrända. Så snart den katholska läran här infördes, upphörde näfrätten, trakten fick njuta Åbo Biskoparnas och Svenska Regeringens hägn, utflyttningar begynte att ske ifrån dessa folkrika byar och jordbruket att idkas. Redan 1581 var jorden här uppe beskattad. Rovaniemi by skattade då för 74 l/2 skattemarker, 18 mantal och 22 bågar, Lautiosaari by för 100 skattemarker, 18 mantal och 43 bågar, Korkalo för 22 V2 skattemarker, 8 mantal och 12 bågar; men ännu 1549 skattades blott efter bågskatten. År 1599 uppbrändes åter under ofreden hela Rovaniemi by, bestående af 19 mantal, hela Korkalo by, som utgjorde 9 mantal, hela Muurola by om 5 mantal och hela Jaatila by, 3 mantal. Uti Paakkola, Koroisniemi och Lautiosaari undgingo detta år alla hemman förstörelsen; men i Koivu

22 k}Tlä lades 4 hemmans åbyggnader i aska. Rovaniemi fortfor likväl ännu länge att vara anmärkningsvärdt såsom Birkarlarnes handelsplats, och der afievererade Lapparne i Kemi- och en del af Torneå Lappmark ännu länge derefter sina kronoutskylder.

Ännu efter åkerbrukets uppkomst och sedan man begynte beräkna jordskatten i spannmål, smör m. m., idkade befolkningen i Kemi, hvartill Rovaniemi då hörde, stark handel. Men denna handel inskränktes år 1531 icke allenast för Kemi, utan äfven för Torneå, Umeå och Ijo till Stockholm och Åbo, hvilket hade till följd att handeln på Ryssland, särdeles utbytet af pelterier mot säd, blef lifligare, och 1589 års förordning, som förbjöd nordliga Finland att handla med utlänningar, lärer i följd af de många konfiskationerna icke litet bidragit till gränseoroliglieterna här uppe och till de många härjningståg, som den tiden drabbade landet på båda sidor om riksgränsen, ända till Hvita hafvets och. Bottenvikens stränder. År 1602 utgick, mig veterligt, det första förbudet för Birkarlar och andre att drifva köpenskap i Lappmarken på andra tider än två årliga marknader, hvilket sjelffallet inverkade äfven på Kemiboernas handel. För öfrigt influerade sjelffallet 15:de och 16:de århundradenas vacklande och restrictiva handelspolitik menligt äfven på förhållandena här. Men då resolutionen på borgerskapets besvär af den 10 Dec. 1672, punkt. V och VII, frigaf handeln med säd och victualier för landtmannen, skall ifrån denna tid ända till medlet af 18:de århundradet en betydande sädeshandel hafva ägt rum emellan Bottniska viken och Hvita hafvet öfver Rovaniemi, hvilket bland annat bidragit dertill att befolkningen norrom Uleåborg under missväxtåren 1696 och 1697 icke led så mycket och att dödligheten i följd af svält icke heller der var så stor som söderom Uleåborg. Ännu för femtio år tillbaka utgjorde, jemte handeln, för hvilken Kemibon sedan äldre tider haft lust och böjelse, fiske och jagt dessa orters egentliga utkomstkällor. Men efterhand


bidrog allmogens i Rovaniemi exempel äfven här till jordbrukets iorkofran. Under denna tid har befolkningen i Kemi och Rovaniemi gjort stora framsteg äfven i slöjder och kultur; men att de derigenom blifvit lyckligare, det bestrida de gamle. Arbets

— 339 —

skickligheten och kulturen kunna väl stiga, men det religiösa lifvet och sederna det oaktadt komma på förfall. Med fördomarnes förskingring och bildningens framsteg uppkomma väl hos hvarje folk riktigare föreställningar, men dervid försvinner ofta enkelheten i sederna, aktningen för dygd och de gudomliga tingen och med detsamma afskyn för det onda. Och det lärer icke kunna nekas att en del laster, ehuru förfinade, hafva tilltagit; men brott af gröfre art äro i orten sällsynta. Äfven luxen har i märkbar mon tilltagit. Penningen såsom ett medel att tillfredsställa begäret efter denna skänker man derföre sin djupa högaktning, och barnen öfvas tidigt till att uppskatta den, men vänjas äfven tidigt vid flit och arbete. Ju mera man närmar sig hafskusten, desto mera finner man hos befolkningen intresset för handel och affärsverksamhet utveckladt och desto mera uppskattas menniskan, icke efter dess inre värde, utan efter siffran, och man är kanske icke alltid så sträng i sitt omdöme, äfven "om Handlandens vågskål icke för hvarje gång är fru Justitias. Kemibon är till sin natur sjelfständig och frihetsälskande, något förbehållsam och fallen för processer, men gästfri och modig i att kämpa mot elementerna.

Men vare nu med allt detta huru som helst. Utvecklingen har i hvarje fall äfven här gått framåt. Äldre personers bekymmer öfver tidsförhållandena kunna väl ofta vara grundade, men äro också icke sällan framkallade af missuppfattning af den nya riktningen, som icke i allt harmonierar med hvad de i sina kraftfulla dagar funnit vara godt och önskvärdt. Ett tilltagande sedeförderf har för öfrigt varit en allmän klagan på alla orter allt sedan Profeternas tid. Men om menniskoslägtet skulle så progressivt försämrats, stode det redan under fänaden, och man skulle icke kunna tillräckligt loforda forntiden på den närvarandes bekostnad. Våldsamma uppträden, mord, oförsonligt hat och blodhämnd voro dock fordom ofta en följd af obetydliga tvister. Falska begrepp och vidskepelser, misstänksamhet, ofördragsamhet och hämndgirighet söndrade ofta de förtroligaste band. I sedernas förfining och i moralitet har nutiden dock hunnit långt framom forntiden. Men huru mången ogillar ej en njutning, hvarutaf

340

han ej mera är mäktig, klagar öfver tidens förderf och prisar den dygdiga ungdomen på hans tid, ehuru hans ungdomsbragder än kunna lefva i godt minne såsom ett bevis för motsatsen. Det må man dock medgifva, att ett enkelt handslag fordom äfven här kanske ansågs kraftigare och mera bindande än ofta nuförtiden på stämpladt papper skrifna afhandlingar. Men hvar tid har sina såväl goda som mindre goda sidor.

En svaghet hos Kemibon är hans fåfänga att vilja uppträda såsom herreman, hvilket icke verkar fördelaktigt på hans ekonomi. En följd af denna sida i hans karaktär är påtagligen hans vurm för granna hästar. Mig förevisades här, bland annat, två sådana, hvilka hvardera kostat inemot 300 R:dr. Dessa voro, liksom de bästa hästarne på orten öfverhufvud, köpta i Tavastland. De bättre hästarne inköras icke sällan till trafvare, hvilka sedan för dyrt pris föryttras antingen på svenska sidan eller åt rika hästvänner i Uleåborg, eller ock till Savolaks, hvarifrån de gemenligen afgå till Ryssland. Åkerbrukets trotjenare, oxen, åtnjuter deremot här icke sympatier. En bonde, som använde oxe för plogen, fick derföre genast det föraktliga namnet nHärkä-Matti" (Ox-Matts). Och då länets patriotiske Landshöfding J. Fredrik Carpelan, som önskade befordra en allmännare användning af dessa djur såsom dragare, åt nämnde bonde, hvilken äfven annars var en driftig man, utverkade Kongl. Patriotiska Sällskapets medalj, fick densamma här benämningen whärkäraha" (oxpenning). Minnet deraf lefver ännu qvar hos allmogen; ty då jag nu passerade orten, berättade man mig om en annan bonde, som för godt jordbruk hugnats med Finska Hushållningssällskapets medalj, att äfven han fått en whärkäraha", ehuru denna medalj hade en helt annan prägel än den förstnämnde. Ortens lämpliga läge för handel och Kemibons ärfda benägenhet för schackrande synas hafva hos honom alstrat begäret efter stor och hastig vinst och gjort honom mindre intresserad för jordbrukarens ädla yrke. Samtal i detta ämne intresserade derföre icke heller honom i samma grad som Kemiträsk- och Rovaniemibon, utan han diskuterade hellre frågor rörande laxfisket, handel och skeppsrörelse m. m. dylikt. Han var föga benägen att anförtro jorden långa förskotter, klagade öfver dess karghet och den nordiska himlens kyla. För getter har allmogen en särdeles vedervilja, som måhända har sin grund i följande tilldragelse. Den sista af detta slägte, som funnits på orten — om det någonsin varit der allmänt, känner jag ej — skall varit en bock, hvilken tillhört en bonde, bosatt i närheten af Kemi kyrka. Det var på en tid, då den mellersta af förenämnda tre kyrkor redan användes för sitt ändamål. En stege, som räckte ända till kroppåsen, fanns ännu uppställd mot den gamla kyrkan. Bocken hade en vacker dag långs stegen klättrat upp på kyrkans tak och derifrån en god stund skådat öfver den kringliggande nejden samt derefter samma väg helt lugnt kommit, oskadad, ned igen. Detta storverk ansågs hafva blifvit utfördt af hin onde sjelf i bockens skepnad, hvarföre egaren genast förkortade dess lif.


Knappast någonstädes i norden, förutom hos en del Grekisk-Ryska trosförvandter, torde allmogen vara så måttlig i att röka tobak som i Kemi och Rovaniemi socknar. Ännu mera sällsynt är det att någon tuggar tobak, och hos ungt folk är bruket deraf i såväl den ena som den andra formen högst sällsynt.

Delar af Grönland och norra Sibirien äro på samma breddgrad som dessa trakter; och hvilka bostäder och hvilket resligt folk finner man icke här, jemfördt med dessa länders. Den endast några mil ifrån elfven bosatte Lappen är äfven kort, hopkrumpen och mager; men lemnar han sin späda son eller dotter att uppfostras i de varma bondpörtena, framalstra sådana Lappar, efter att hafva der uppväxt och der åtnjutit fördelarne af ett regelbundnare lif, nästan lika reslig afkomma som den omgifning, hvari de uppfostrats, hvilket bevisar, å ena sidan, att den ständiga kölden och dysterheten, för hvilken Lappen vintern igenom såväl ute som i sina eländiga kåtor är utsatt, hindrar kroppens utveckling, och å den andra, att ett kallt klimat ensamt för sig ej verkar derhän, blott bostäderna äro varma och glada. Hvad är det då annat än de bättre kulturförhållandena, som bidragit dertill att menniskans kropp här kommit till en starkare utveckling än hos Nordens sämre lottade inbyggare. Ehuru kölden renar luften, härdar kroppen och ökar matlusten, befordrar den likväl mer eller mindre vissa sjukdomar. En under längre tid fortfarande köld af 20 ä 25° hindrar kroppens utdunstning, drar ihop de fasta delarna och gör vätskorna tjocka. Deraf förorsakas matthet och sömnaktighet — hvilket hvar och en, som under en längre tids vistelse i den öfre Lappmarken under den kalla tiden af vintern ofta sofvit i kåta eller under bar himmel, skall erfara — ja till och med slag. Grus i njurarne, gikt och benvärk, bröst och halssjukdomar besvära mycket allmännare Lapparne än de i deras närhet boende Finnarne, hvilka sistnämnde torde för detta för dem gynnsamma förhållande hafva att tacka, förutom riklig tillgång på surmjölk, sina bättre bostäder och ett flitigt begagnande af varma badstugor, hvarigenom transpirationen befordras. Månne man sålunda ej kan antaga att de ogynnsamma förhållanden, under hvilka Lapparne lefvat och lefva, äro orsaken till deras klenare kroppsbyggnad.



Vid hela Kemielfs vattensystem finnes, enligt 1835 års tabellverk, endast 11,013 personers folkmänd, deraf i Kemi pastorat, inberäknadt dem, som bo vid hafskusten nära Kemielfs utlopp, 3,595, i Rovaniemi 2,252, i Kemiträsk 2,716, incl. dem, som bo vid de till Hvita hafvet fallande vattendragen, och i Sodankylä 2,450. I nämnda totalsiffra inbegripes väl icke den befolkning af omkring 100 personer i Enontekis pastorat, som bor vid Ounasjoki, men deremot ingår i densamma den befolkning, som bor vid de till Hvita hafvet fallande floderna Tuntsa och Oulanka, såvidt de flyta inom Kemiträsk pastorat, och som fullt motsvarar Ounasjoki andelen af Enontekis socken. Sannerligen en otroligt ringa folkmängd på ett område af 500 qvadratmil, der åkerjorden på många ställen är ganska bördig, ängslägenheterna goda och skogarna förträffliga. Vid Torneåelfs vattensystem, med vida sterilare jordmån och mindre arealvidd, är folkmängden nära dubbelt så stor, och vid Ijo vattensystemet, med 1/5 så stor arealvidd och en hufvudflod icke stort större än Kemiflodens betydligare bielfvar, lika stor. Denna disproportion härrör visserligen icke af bättre naturförmåner vid de begge sistnämnda vattendra


gen, utan mera deraf att man, i brist på större naturliga förmåner, der redan vant sig vid mindre inbringande näringsyrken. Men skulle folkmängden här stigit till det antal, som vattnets, jordens, skogens och bergens alster förmå underhålla, vore befolkningen här kanske ej så penningerik som nu är fallet. Hufvudsakligast och nästan endast de bästa och fruktbaraste ställen vid hufvudelfvarne äro bebodda, och endast de mest renderande näringar behöfva tillgripas. Flera stora träsk och de på gräsväxt rika trakterna kring de mindre vattendragen äro än lemnade till fristäder åt sjöfoglar, uttrar och andra djur; ty det är endast i några veckors tid, som man höst och vår der idkar fiske. Rovaniemi socken, med sin folkmängd af något öfver 2,000 personer, anses upptaga en areal af icke mindre än 80 qvadratmil.

Denna folkfattigdom i förening med en vådlig, besvärlig och kostsam båtfärd utefter elfvar gör att endast dyrbarare alster nedtransporteras. Om man undantager ett redan nämndt finbladigt sågverk vid Sinettä ås utlopp i Ounasjoki, har hittills intet större vattenverk i hela Kemielfs vattensystem varit anlagdt. Detta sågverk anses väl inbringa Rovaniemiboerna för stock och planktransporter 10,000 Rub. papper årligen; men för öfrigt lemna hvarken masteträd, bjelk, plankor eller bräder inbyggarne vid Kemielf någon inkomst. I sednaste tider har beredningen af pottaska blifvit här känd. Tillverkningen af tjära och beck, som i det hela ock är en föga lönande industri och egnad att sköfla skogarne och utarma dem för de efterkommande, inskränker sig till husbehof, men kimrök, harts och terpentin köpes ifrån städerna. Dels folkbristen, dels ortens goda åkrar, ängar, lax- och annat fiskafänge, men i synnerhet folkets välmåga och fallenhet för handel, gör arbetslegorna vida dyrare än på andra orter, hvarföre de besvärligare och mera arbete fordrande yrkena, tillverkning af tjära och sågning för hand, så goda skogarna än äro, icke anses löna sig. Kemielf, så vattenrik den än är, är i anseende till flera betydande forsar äfventyrlig och svår att med större båtar passera, och färden uppför elfven är med större farkoster rent af omöjlig. Sannt är att vårtiden, då floden svämmar


öfver sina bräddar, stockflottor kunna nedföras, ja till och med

däckade farkoster hafva, såsom redan nämnts, ända från Kemiträsk blifvit nedtransporterade och med fördel försålda till städerna, hvilket sistnämnda dock hör till enstaka undantag från längre tid tillbaka. Detta mäktiga vattendrag borde dock kunna förmedla en lifligare och beqvämare trafik. Redan ofvan Kemiträsk hafva flera icke obetydliga tillflöden förenat sig dermed,, såsom Kitinen, hvilken derförinnan i sig upptagit två 20 och några mil långa bifloder, Luiro och Jesiö, samt Tenniö ifrån Kuolajärvi kapell, förutom flera andra med båt farbara tillflöden. Jumisko och Käsmäjoki infalla omedelbart i Kemiträsk, och vid Rovaniemi kyrka tillstöter Ounasjoki stora elf, som är vida öfver 30 mil af sin sträckning med båt f ärbar och upptager mera än 30 likaledes med båt farbara åar. Vid folkmängdens tilltagande måste väl denna mäktiga elf medelst strömrensning göras farbar äfven för större båtar och faran vid forsfärderna minskas. De minst farliga äro forsarne i Ounasjoki, hvarföre ock flera smärre jakter med varor derifrån fordom, då Torneå handeln på Finnmarken denna väg idkades, flodtiden nedkommit, men med större svårighet blifvit nedstyrda ifrån Rovaniemi framåt än dit, ehuru likväl i allmänhet lyckligt. Ifrån Kemiträsk nedåt intaga de i orten vanliga treböglingsbåtarne sällan större last än 160, högst 200 Lispund, och äfven då måste vid flera forsar, såsom Pirttikoski, Säpsä och Juotas, ofta åtminstone någon del af lasten, särskildt vissa tider af året, forslas öfver land, hvilket, såsom vi sett, är fallet äfven vid Taivalkoski, och de torna båtarna dels nedfiras längs stränderna, dels forslas med hästar eller af menniskor dragas öfver land. Uti de svårare forsarne drifves båten med oerhörd skyndsamhet af strömmen, och roddarne måste under största ansträngning söka befordra båten till än hastigare fart, för att den skall lyda styret och hinna väja för stenarne, hvilka, äfven invid sjelfva hufvudådran, ofta ligga i zigzag och så nära hvarandra att, om styrmannen helst litet misstar sig på kursen, eller båten icke flyter med beräknad hastighet, icke allenast den kan krossas och lasten förloras, utan äfven båtfararenes lif vara på spel. I händelse af kantring, är det säkraste medlet för roddarene till räddning att fatta tag i båtkanten. Om de dervid icke komma under båten, utan kunna hålla sig fast vid sida» af densamma, och båten icke krossas emot klipporna, händer vanligen att de, om de resa i sällskap med andra, upptagas nedanför forsen. Men styrmannen räddas vid sådana tillfällen i de större forsarne endast sällan, emedan han vanligen, sedan båten stött på, ännu till det yttersta bjuder till att rädda den och han, när den kantrar, ifrån sin upphöjda plats i bakstammen, icke mera, hinner haka sig fast vid båten. Under färden uppåt efter strömmen lyder båten icke åran, utan skjutes den fram med så kallade bärlingar, d. ä. 5 ä 6 alnar långa, slätthyflade och välrundade störar eller käppar, ett arbete, som äfven för de vanaste och starkaste armar är ytterst påkostande; och der forsen är som häftigast, gå dessutom en eller flera personer långsmed stranden och hjelpa till sålunda att de med ett tåg, hvars ända är fästad vid framstammen, draga båten uppför fallet, hvarvid en af bärlingsmännen står vid fören och med sin stake väjer för stenarna, medan den andre ifrån bakstammen skjuter på. Är det grundt, stiga alla eller några ned i vattnet och föra upp båten omedelbart med handkraft eller, såsom på en del ställen är nödvändigt, draga den öfver land. På dessa färder uppför elfven äro båtarna utan lösa sidobräder, och 50 ä 60 Lispund anses då vara tillräcklig last.


Sådan är båtfärden i den vattenrika och strida Kemielfven, hvars sträckning ifrån Kemiträsk kyrka till elfsmynningen är icke mindre än 24 mil. Skulle två procent af de varors värde man årligen nedtransporterar ifrån Kemiträsk och de lägre ned belägna orterna vid elfven i 3 ä 4 år erläggas, kunde elfven dermed säkerligen så rensas, att den icke allenast kunde befaras med 3 å 4 gånger större båtar än nu, utan äfven, om så säkra styrmän, som nu stå till buds, dervid begagnas, med mindre fara för lif och egendom. Häremot kunde invändas, att uppfärden derigenom icke skulle underlättas och att elfven äfven derefter årligen fordrade rensning, då stenar vid islossningen lätt kunna föras i farleden och göra den på många ställen farlig. Det årliga underhållet medtoge dock otvifvelaktigt en ganska ringa kostnad, och större båtar, än nu användas, kunde i hvarje fall då begagnas, äfven utan att slussar, hvilka såsom alltför dyra inrättningar icke torde bära sig i en så glest bebodd trakt, behöfde inrättas. Men allmogen fortfar gerna med sina gamla vanor, och kanske det ock vore för mycket begärdt att få detta verkstäldt genom dess åtgärder. Något kunde dock med god vilja äfven af den fås till stånd. Men då t. ex. en stenbrytare för någon tid sedan


erbjöd sig att ifrån Osaus fors, 1 mil ofvanom Tervola kyrka, för en ersättning af 4 skill. ifrån hvarje hemman, som var beläget ofvan denna och begagnade ifrågavarande båtled, ifrån farleden bortspränga den enda farliga sten, som der fanns och hvilken en Michaélidags morgon, antingen 1805 eller året förut, vållade 10 personers död under en kyrkfärd, utom de smärre olyckor den årligen förorsakat, antogs icke anbudet. Skulle en sådan strömrensning blifva verkställd icke allenast upp till Kemiträsk, utan äfven på några ställen högre upp, dels i Kemielf, dels i Ounasjoki, Kitinen och Luiro elfvar, skulle äfven billigare produkter, såsom tjära, beck, harts, pottaska, ja till och med tyngre skogsalster, hvilka nu genom skogseldar gå förlorade, kunna nedforslas, och möjligen äfven de malmer och bergarter, hvilka på många ställen här finnas, komma till användning. *)

Jag var tvungen till ett något längre uppehåll i Kemi kyrkoby än jag hade af sett. Jag hade nämligen här tillhandlat mig ett åkdon, som tarfvade reparation, innan det kunde användas för den långa färden till Åbo. God tid hade jag således till att såväl ytterligare initiera mig i ortens förhållanden, hvilka dock

*) Vid Keminhaara i Rovaniemi innehåller Kivalonotta jernmalm, af framlidne Bergmästaren Printsskjöld pröfvad till 70 procent. Såväl der som i det närabelägna Kaihuanvaara, vid Raudanjoki m. fl. ställen tror man sig hafva funnit silfver. Näränkävaara och Irinavaara förmodas äfven innehålla ädla metaller, t. o. m. guld. A Ostsavaara inom fordna Ryska området samt å Talven- eller Vuostimonsaari i Kemiträsk förekommer en lätt smältbar stenart, som kunde förtjena närmare undersökning. Kopparmalm förekommer vid öfre Jääskö i Rovaniemi och har undersökts af framlidne Brukspatronen Steinholtz. (Sådan finnes äfven vid Irjättivaara i Pudasjärvi, der den undersökts af målaren Toppelius). Sjö- och myrmalm finnes vid Kaukas i Kittilä, vid Kellojoki i Sodankylä och i Rovaniemi vid Norvajoki, Karvonautio, Koskiniemi, Sinettä, Sonkajärvi m. fl. ställen. Vid Taivalkoski förekommer, såsbm redan nämnts, skiffer, som torde kunna användas till. bland annat, räknetaflor.

redan förut voro mig ganska väl bekanta, som särskildt att studera lifvet och förhållandena å



Marknaden i Kemi.

Kemi sockens kyrkoby är en gammal handels- och marknadsplats. Redan innan städer i norra delen af landet anlades, var den känd såsom sådan, och i Kongl. brefvet, gifvet anno 1531 die Sancti Michaélis, ,om olage köpenskap laga och olaga Hampner i Norlanden" m. m. bestämmes »att Hernösand, Hudikzwall och andre olage Hampner skall aflegges, och skie ingen Seglatsie Norrebottn utan till tesse efterskrefne 4. Hampner, som äre Tornöö (= Torneå), Ula (= Uleå), Kim (= Kemi) och Ya ( = Ijo)". Redan detta förhållande var egnadt att väcka mitt intresse för denna marknad.

Första marknadsdagen på morgonen samlades mycket folk på marknadsplatsen, och äfven jag hade styrt dit mina steg. Marknaderna hade tidigare hållits på en holme invid kyrkan och prostgården, men en vådeld förstörde år 1821 alla de på holmen befintliga marknadsstugorna, gamla ruckel, till ett antal af 40 ä 50 och tillhöriga borgare från Uleåborg och Torneå. En del af dem voro i det skick att de sågo ut som om de stått der allt sedan Gustaf II Adolfs tid, då man varit sinnad att i den gamla, då redan privilegierade hamnen anlägga en stad. Dessa ruckel hade icke allenast varit liderlighetens nästen, utan man hade till och med hållit före att sjelfva hin onde och hans handtlangare huserade här, hvarföre man förmodar att fördom och vantro haft sin hand med vid eldens uppkomst. Det hade varit middagstid en vacker sommardag, då eldsvådan i denna hop af ruckel uppstod. Menniskor till hundradetal hade infunnit sig på platsen, mera för att skydda den endast af ett smalt sund derifrån skilda prestgården, än för att rädda de ännu af elden icke angripna husen å marknadsplatsen. Upplyst folk på orten hafva enstämmigt för mig berättat, huru menigheten hade sina ögon uppmärksamt fastade på branden för att observera, om hin onde skulle fly undan lågorna. Innan kort angrep elden den värsta krogstugan, kallad Orren tupa (Orres stuga), emedan den i tiden ägts af en krögare Orre, efter hvilken den i flera ledgått i arf. Der skola en mängd tjufnader, till och med mord och andra ohyggligheter hafva blifvit begångna. Medan allas blickar sålunda voro riktade på densamma, dref i ett nu en väderhvirfvel, hvilket vid eldsvådor icke skall vara ovanligt, ut genom skorstenen en mörk pelare af rök, sand och aska, som med ett fräsande ljud delvis föll ned i vattnet, medan rökpelaren tog sin riktning mot prestgården, hvilket framkallade höga rop af förvåning och bestörtning hos folkmassan, som ej visste hvart den skulle fly. Men då djefvulen, ty det var naturligtvis han, som for ut genom skorstenen, märkte att flere Prester stodo på motsatta stranden, vek han af mot norr, hvilket af menigheten hälsades med hurrarop. Här mötte honom emedlertid ortens gamla helgedom, ,,Michaél", hvarpå den onde vände af mot söder och flydde med största skyndsamhet emellan kyrkan och prestgården i riktning mot Torneå, åt hvilket håll äfven Hiisis folk, då det under den katholska tiden utdrefs från Kemi, skall hafva tagit sin tillflykt.


Den nuvarande marknadsplatsen var stor och rymlig, men trängseln det oaktadt stor på vissa ställen; ty der folkmassan var mest hoppackad, dit ville en och hvar tränga sig. Af ortens slöjdtillverkningar syntes ej ett spår, men så mycket rikligare voro utländska manufakturer och kolonialvaror representerade. I gårdarne voro alla rum upptagna af dem, icke ens stallen undantagna. En och annan vinhandlare från Uleåborg och Torneå hade redan i god tid före marknaden intagit sin kammare. De sämsta krögarene måste hålla till godo med badstugor, för tillfället uppslagna små stånd, bord eller blott och bart ett bräde, å hvilket de vid på backarna uppgjorda eldbrasor tillagade sina kaffepunschar; och brister det ved, finnes alltid till hands tjenstfärdiga personer, som för en sup anskaffa dem sådan. Derinvid har någon gammal sjöman eller sjömanshustru slagit sig ned för att realisera sitt lilla lager, bestående af nålar och tarfligt glitter. Mången köper det ena och det andra blott för att hafva köpt, ja, till och med sådant, som en annan tycker sig icke vilja taga emot ens för intet. Allmogen till heder måste man dock säga att guldsmederne tycktes göra de bästa affärer,


hvilket bevisar icke allenast välmåga hos densamme, utan ock omtänksamhet. Ty det är dock alltid bättre att placera sina öfverflödiga penningar i gedigna saker än i blott lysande skräp. Säljarene sitta troget vid sina varor, omgifna af en gapande, köpslagande och prutande marknadspublik. Här utbjudas öfverflöds- och beqvämlighetsartiklar af alla i orten kända slag. Vinningslystna menniskor ifrån städer och landet hafva uttänkt alla möjliga medel, hvarigenom penningar kunna inkasseras. Har man funnit på något nytt, går affären så mycket bättre. Omkring gårdarne stryka oblyga och oförskämda slynor. Deras närvaro och den stora trängseln förmå den stilla åskådaren att aflägsna sig från den värsta tummelplatsen. Jag vek in hos en Köpman, med hvilken jag hade att uppgöra en liqyid. Handeln var hos honom så liflig att han för tillfället ej hade tid att sysselsätta sig med mig, utan bad mig vänta, hvarföre jag satte mig ned på kanten af en väggfast säng, den enda för sådant ändamål användbara plats i rummet, hvilket var så uppfyldt af varor och folk att Köpmannen der knappt hade utrymme för det bord, vid hvilket han satt med sina handelsböcker och papper framför sig. Hans biträde var under allt detta strängt upptaget med att betjena kunderna, hvilka köpslogo om alla möjliga varor, de der dels voro uppradade på hyllor, som fyllde hela gafvelväggen, dels upptogo den emellan nämnda hyllor och bord belägna delen af golf vet, der man såg tunnor, sockertoppar, kaffesäckar m. m.

Huru liflig taflan än var, begynte det dock redan blifva enformigt att betrakta den, då i detsamma en reslig gammal man, hufvudet högre än nästan alla andra närvarande, inträdde. Hans hållning och embetsmannamin hade nog beredt honom plats i trängseln, äfven om detta icke skulle varit en följd af den allmänna aktning den af alla kände gamle mannen åtnjöt. Det var ortens högt ansedde Kronofogde, assessor N., en veteran i det allmännas tjenst, hvari han tillbragt mera än 50 år. Kommen i enahanda ärende som jag — han hade af Köpmannen reqvirerat varor — fick äfven han det svar att tiden nu ej medgaf liqvidens uppgörande, men att räkningen skulle utskrifvas under påföljande natt. Han satte sig bredvid mig på sängkanten och,


emedan han fått kännedom om anledningen till min härvaro, inledde han samtalet med att inbjuda mig till sitt hus, der jag, om mina angelägenheter med Köpmannen icke kunde i dag uppgöras, under lugnare förhållanden i fred och ro kunde tillbringa min tid. Jag antog inbjudningen så mycket hellre, som den vänlige gamle mannen erbjöd sig att blifva min ciceron och initiera mig i ortens förhållanden, hvilka han kände i grund och botten. Vi bröto således upp och anträdde en promenad, under hvilken han fäste min uppmärksamhet vid allt, som, han ansåg vara af intresse. Han kände noga till varutillförseln till marknaden, laxpatornas antal och konstruktion, huru mycket laxfisket inbringade, likasom ock ortens seder och förhållanden öfverhufvud. Tiden förflöt angenämt, och sedan vi vandrat något mera än en timme, drog gubben fram ur sin ficka sitt gamla stora Eskilstunaur och yttrade: nu kunna vi småningom aflägsna oss härifrån för att komma hem till laga thétid". Så skedde; och då vi inträdt i hans hem, gaf gubben med ett ärligt handslag tillkänna att jag var välkommen, och lika vänligt emottogs jag af hans fru. Ordning och gästfrihet rådde i huset, och jag erfor härvid känslan af att från ett haveri hafva nått en säker hamn, ty lifvet på marknadsplatsen hade icke varit inbjudande. Den gamle mannen egde väl icke egentligen högre begåfning, och hans bokliga insigter voro icke heller stora, men han var en den mest exemplariska tjensteman, åtnjöt i fullkomligaste måtto sina förmäns förtroende och sina medmenniskors aktning; ty han var ytterst ärlig och ordentlig samt tjenstvillig och välgörande emot allmogen, dock aldrig på bekostnad af det rätta. Han trifdes icke utan arbete, och hvad man kallar nöjen, roade honom föga, om något nyttigt ej kunde dermed förenas. Han trifdes godt i en trängre krets, der han kunde utlägga sina åsigter om nyttiga näringar och industrier, om hurudant folket är och hurudant det borde vara samt huru det borde, ledas i sina sträfvanden. Medlen till Kemiboernas bättre utkomst och välmåga syntes han hafva sökt noga utgrunda. Mot sina välgörare var han mer än vanligt: erkännsam, trofast mot vänner, försonlig mot ovänner och tjenstvillig mot alla, som anlitade honom, ådagalade alltid vördnad för


Gud och religion samt nit i sin tjenst och för statens bästa. Nöden hade i yngre dagar lärt honom att spara och umbära, och då han, mera än 70 år gammal afsomnade, lemnade han efter sig en icke obetydlig förmögenhet. Den under de sednare åren i hans fögderi, isynnerhet i Rovaniemi och Kemi socknar, tilltagande luxen hos allmogen kunde han icke utan misshag omtala. En bonde, sade han, bör hålla sig inom sitt stånd, vara rent af bonde och ej herre. Nu dricker bonden kaffe och nyttjar rom, och han kläder sig såsom herremannen, hvilket allt gjorde gubben missmodig. Barnfödd i en kapellförsamling nära Vasa, hade han i sin ungdom, dertill tvungen af yttersta fattigdom, vant sig vid mycket sparsamt lif. En underofficer, hvilken i sina yngre dagar varit krigsfånge i Sibiriens öde trakter och der öfvat sig i böner och andakt, hade åtagit sig hans undervisning, men lärarens insigter sträckte sig ej utöfver enfaldig christendomskunskap samt att skrifva och räkna något litet. Allt det öfriga N. lärt sig, hade han på egen hand inhemtat, medan han tjenat hos hederligt folk. Utfattig, som han var, hade han med sin förbemäldé lärare, då de hvarje Sön- och Högtidsdag vandrade till kyrkan, sommartiden gått med jackan under armen och skorna i hand för att ej onödigtvis utsätta dem för nötning, och ej förrän kyrkan blef synlig kläddes dessa på. Försynen skänkte honom först en anställning såsom renskrifvare, och redan såsom sådan gjorde han små besparingar. Innan kort utnämndes han till mönsterskrifvare vid Österbottens regemente och snart derefter till Kronofogde i Kemi härad. Tjensten hade i följd af dödsfall blifvit ledig och balans hade yppats i kassan. Den som ville och kunde betäcka denna, ansågs vara närmaste man att blifva Fogde. Tjensten erbjöds N. af Kamreraren i länet, som tillika utlofvade honom sin borgen för balansen och uppbörden. N. antog allt vara gyckel och bad sin förra principal och välgörare att ej roa sig på hans bekostnad. Men det blef allvar utaf saken, och


N. blef Kronofogde vid tjugo och några års ålder. Stark hushållare fortfor han att vara äfven sedan han erhöll förmögenhet,, men han var gifmild mot dem, som utan eget förvållande råkat i fattigdom, liksom han ock var mycket hjelpsam mot sina anhöriga..

— 352 —

Den första marknadsdagen ville handeln med lax icke taga någon fart. Man sade att intet köp blifvit under denna dag afslutadt i den branchen. Köpmännen ville icke bestämma något pris, utan önskade öfvertaga varan på så kalladt öppet köp, eller med andra ord till det pris, som påföljande vinter fastställdes af Handelssocieteten i Uleåborg, hvilket åter var beroende af det pris, hvartill laxen kunde foryttras i Stockholm. Vid sådant köp får säljaren genast på hand en rund summa penningar, minst tre fjerdedelar af varans beräknade värde, men slutliqyiden uppgöres först om vintern, efter det Handlanden sålt sin vara i Stockholm. Dervid anses det icke obilligt, om Köpmannen af priset för hvarje tunna innehåller för sitt besvär och sina umgälder

m. m. 12. ä 15 R:dr R:gs. Ofta händer likväl att rikare och mera spekulativa bönder i Kemi icke sälja sin lax här, utan tvärtom köpa sådan af andra eller åtaga sig att för viss ersättning befordra deras lax till Stockholm och der föryttra den för egarens räkning, mot mindre provision än Köpmännen pläga beräkna sig; hvartill ock är skäl, ty om en sådan bonde förlorade sin last, vore för egaren ofta mindre utsigt att af honom erhålla betalning, åtminstone till fullt belopp, än af en Köpman. Overksamma äro bönderna ingalunda i att forska efter laxpriset. Man underhåller i sådant afseende brefvexling på Stockholm, gör sig underrättad om, hvilken tillförsel der är om hösten att emotse ifrån andra orter och hurudan den varit under sommaren m. m.

Litet nedanom marknadsplatsen har elfven, ifrån hvilken man öst all den rikedom, som låg i de laxtunnor, hvarmed båtarne voro fyllda, redan blandat sitt vatten med hafvets. Den mäktigas väg synes ej mera der. Hon har funnit sin öfverman och i hafvets vida famn slutat sin oroliga bana. Här möter en skärgård, hvarken vacker eller rik på fruktbara holmar, men dock med någorlunda god jordmån, ur hvilken den täcka Arenaria lateriflora ymnigt skjuter fram emellan gräset och är här mindre sällsynt än den nära kyrkan sparsamt växande Calypso borealis. Emellan dessa holmar stryker laxen fram, en del till Kemi vattensystemet och en del till Kaakamanjoki, sedan ett parti redan förut afskilt sig för att sträfva upp efter Torneåelfs vattensystem. Stränga författningar och noga eftersyn äro icke tillräckliga att förekomma fiske i dessa sund, der denna hafvets rikedom passerar för att söka sig till floderna, ifrån hvilka den med gemensamma krafter borde upptagas för att gemensamt fördelas. Redan af dessa försåt uppskrämda, tros många partier återvända till hafvet eller åtminstone blifva försigtigare gentemot de nya försåt, som möta dem vid de i elfven utslagna allmänna patorna; men ju vaksammare laxen är, desto slugare blir den, som vill fjettra honom. Kemibon har i detta afseende uttänkt alla möjliga medel, och man kan föga tillägga något till förbättring af hans fiskesätt, utan blott önska att de missbruk, som dervid ske, skulle kunna afskaffas — nämligen olaga fangen och onödigt uppgrundande af elfven äfvensom mindre sköfling af skogarna vid uttagandet af virke för patorna in. m. dylikt. Man skulle tro att med färre pator eller laxstängslen all den lax, som nu fångas, skulle kunna upptagas, hvarigenom många dagsverken skulle sparas, skogen lida mindre och elfven mindre uppgrundas af på laxpatorna upplagd sten, som om hösten vräkes i elfven.


Andra marknadsdagen på morgonen aflemnades hos min värd den ena rapporten efter den andra om huru man under natten dobblat och spelat på värdshusen. Den gamles hvita hår liksom reste sig, då han åhörde berättelserna. Jag kan icke förstå, sade han, nutidens menniskor, som redan i sina unga år, då det skulle bättre anstå dem att dricka sötmjölk och kallt vatten, vänja sig vid sysslolöshet och starka drycker. Man ser dem icke allenast på aftnarne oupphörligt sitta vid toddyglasen, utan äfven på förmiddagen taga bäska supar, hvilka förderfva dem till kropp och själ. De yfvas öfver sina studier och sina kunskaper, men de sakna det oaktadt vett. Så klagade gubben. Andra marknadsdagen äro alla, äfven de hvilka drifva reelare handel, samlade på marknadsplatsen. Den manliga delen af befolkningen ser man här allmänt vandra i de sedvanliga höga pjexstöflarna, med benkläderna instuckna i skaften, hvilka räcka till knäna och icke sällan äro under knäna ombundna med strumpeband. Icke utan en viss stolthet och allvarsamhet spatserar en del på stranden vid sina båtar, under det de med hvarandra


förtroligt afhandla någonting mer eller mindre vigtigt, medan andra bönder, som hafva mindre varor eller mindre spekulationsanda och redan på öppet köp öfverlåtit sina laxtunnor åt Handlande, vandra omkring med fullständig »marknadshyra". Här tecknas bondens och Köpmannens märken på lax- och smörtunnor, hvilka numreras och bokföras. Här drifva af och an bondesöner och döttrar, drängar och pigor. Här och der ser man i en båt någon fästmö vid sin sömnad i sällskap med någon äldre eller medelålders qvinna, med hvilken hon, efter slutad marknad, beger sig hem till fots utefter elfstranden och vandrar från gård till gård för att uppbära brudhjelp. Brudarna äro på bästa vis utstyrda i helgdagskläder och med ring nästan på hvarje finger; men för att bruden dess mera måtte lysa, är hennes följeslagarinna klädd i hvardagsdrägt, dock rent och snyggt.

Det vandrande sällskapet ökas af skojare och lättingar, som ströfva i närheten af krogstugorna. De äro hemma ej allenast ifrån denna, utan äfven från flera närgränsande församlingar, köpa och sälja, men företrädesvis gapa. Deras hufvudsakligaste kännemärke är, utom ragglande gång, blå rock och sjöskumspipa samt någon nyss köpt siden- eller kattunsduk vårdslöst kastad om halsen. De bättre bondedöttrarna uppträda i något slags elegantare hemväfda yllekläder, utan utländskt prål, med undantag af någon smakfullare halsduk. Åt illa ansedda qvinnor bjudas i marknadsgåfvor af deras gelikar så kallade makiaisia, bestående af semlor, sviskon och ,,halfva qvarter", hvilka dels antagas och dels försmås, allt som karlen är till. Andra begära marknadsgåfvor af ungkarlar, och enhvar finner slutligen sin like. Har någon ärbar flicka låtit så bedraga sig, att hon kommit till märkbart rus, har hon svårt att mera få en anständig fästman. Hamnen är full af båtar och jakter. De förra tömmas, de sednare fyllas. Handeln med lax och smör är i full gång. Utom dessa artiklar ser man i båtarne fjerdingar, fyllda med hjortron, åt hvilka bär man likväl här icke förstår att gifva den ans och det värde som uti Kola i Ryssland. En och annan burk af de aromatiska åkerbären, med mycken omsorg kokta i socker, finner man äfven här. På stranden och vid landsvägen hvimla mot middagen, utom denna verksamma krets, lutande mot hvarandras axlar eller arm i arm, menniskor, hvilka allt mer och. mer äro i behof af stöd. En och annan tiggare tränger sig fram i folkhopen med sina påsar, hel- eller halffyllda genom menighetens välvilja. En ofärdig flicka satt vid sina kryckor, påsen fylld med mat, och den ena kringlan och den ena slanten efter den andra ökade hennes förråder. Så gick det tiil derute.


På Fru H:s och Mamsell B:s välarrangerade" eller, som det ock hette, „ hederliga" värdshus, der endast ,,bättre folk kunde taga sig ett rus", roade sig en annan publik. Jag gick der förbi med några Köpmän, som jag träffat i hamnen. Redan på afstånd hörde man derifrån skrål och hvarjehanda utrop, såsom: »sexor alla, qvarter alla* m. m. dylikt. Mitt sällskap visste berätta om flere, hvilka alltsedan föregående dag der sysselsatt sig med detta finare rofferi, der slutligen alla förlora och endast värdshusets egare förtjenar. För att lära känna äfven denna sida af marknadslifvet, föreslog jag mitt sällskap att vi skulle gå in. Så .skedde äfven. Der tycktes vara god råd på pipor och tobak, punsch och vin. Der äro församlade ståndspersoner från nära och fjerran till muntert lag. Der sitter vid dörren eller eldstaden, äfven i inre rummet, en och annan förnämligare bonde, vanligen af någon herreman införd ifrån det yttre rummet eller ifrån marknadsplatsen, men knappast någon, som icke har minst sina 30 tunnor lax. Han är tillbakadragen, stoppar aldrig i sin pipa, om icke någon ståndsperson anmodar honom dertill eller bär tobakslådan eller sin egen tobakspung åt honom till begagnande. Han inskränker gerna sin konversation till frågor om laxprisen och laxfångsten på andra orter samt utsigterna för afsättningen af lax på Stockholm. Han försöker utforska hvart herremärnen göra af med sin lax, och till hvad pris de föryttra den. Till den herreman, som är med honom väl bekant och icke har något glas eller tömt det, kan man se bonden höfligt bugande vända sig och fråga, om det kunde vara honom tillåtet att bjuda ett Bhalft qvarter", hvilket ock är lämpligt, ty dricka heter det om herrar och supa om bönder, ehuru de begge, gunås, gifva samma resultat, ruset. Denna förmiddagstraktering


var den vämjeligaste och minst anständiga, ty här var ej fråga om annat än ,,rena och bäska", hvilka ord repeterades af hvarje inkommande. Det var i sjelfva verket mera än obehagligt att här se denna mängd af menniskor sysselsatta med spel och dobbel, öfverlemnande sig åt lyckträffen och med passionen afmålad i sina ansigtsdrag. Men att vid beskrifningen af dessa spelsällskap gå längre, det skulla vara att såra anständigheten och kasta skugga på menskligheten. En herreman om trettio år, hvilken någon tid varit i statens tjenst, men redan öfvergifvit den, satt afsides i ett hörn af rummet, undanskymd af en stor tegelugn. Han deltog ej i kortspelet af orsak, som det sades, att han hade hvarken- penningar, penningevärde eller kredit och derför blifvit från det hedervärda spelbordet afvisad. Hans i hög grad förstörda utseende antydde att han redan var trött vid lifvet, ledsen vid sig sjelf och verlden och färdig att skjuta sig för pannan. Han hade redan länge arbetat i Bacchi vingård. Den som var mest lycklig i spelet, lät bära ett glas åt denne sorgbundne menniskohatare. Fördjupad i sina tankar, der han satt, blef han liksom uppväckt och studsade till, när han observerade glaset. Hans uppsyn blef gladare, men hans utseende ännu mera afskräckande, då han med den }'ttersta glupskhst skyndade sig att taga den första klunken. Några f. d. Svenska Officerare ifrån Vesterbotten, knappt medelålders män, sutto jämte några Köpmän

ifrån Torneå och andra civila personer vid en nysstömd bål i väntan på en annan, som också snart inbars. I detta muntra lag afhandlades politiska frågor. Man tycktes förstå sig på icke mindre än att gifva höga embetsmän goda råd, lära Riksens Ständer att stifta lag och Konungen att styra Riket. En mängd andra rörde sig sysslolösa omkring. Man hörde gyckel och tadel, smädelser, hån och skratt, utan all begriplig anledning. Ett i sanning föga upptyftande föredöme för allmogen, hos hvilken bogaret efter öfverflöd och vällefnad här redan är ganska stort. Vi hade sett nog och aflägsnade oss.

I skymningen hvimlar det ännu emellan husen och på backen af hvita, röda och blå skepnader; men sedan det blifvit mörkt, är allt stilla der ute, och man förstår knappt bvart folkmassan ifrån marknadsplatsen försvunnit. Man åker eller går till sin bostad, möter gående och åkande utan att höra buller och stoj. TiH allmogens beröm måste sägas att här sällan förekomma slagsmål, hvilka å våra andra, äfven mindre marknader äro så vanliga, och än mera sällan tjufnader. Sedan allmogen begifvit sig till hvila, dels i sina båtar, dels i gårdarne, och affärerna för dagen äro afslutade, ökas half- och helherrarnes antal på näringsställena vid de i författningarne förbjudna, men i tysthet tolererade spelborden. Här skälla tärningar, här ropas banco till dagens inbrott, då Köpmannen hastar till sina affärer, men andra ännu stadna qvar, taga sig tankställare", beräkna sina vinster eller förluster, tänka på återeröfring af sina förlorade kapitaler eller på att öka sin vinst under tredje marknadsdagen.


Tredje dagen var Köpmannen redan på morgonen i lika verksamhet, som de föregående dagarne, och man kunde tydligt märka på honom att endast den var välkommen, som erbjöd varor eller penningar, ty sista marknadsdagen var inne. Mycket, sade han, var gjordt med mindre fördel, och mycket var ogjordt. Det ena graverade honom icke mindre än det andra. Äfven allmogen var sjelffallet tidigt i rörelse och ordnade sina angelägenheter. Endast på dem, som tillbringat natten på de nhederliga" värdshusen, höll den lilla guden med vallmokransen ännu, fast middagstimmen snart var inne, bindeln öfver de af tärningsspel, nattvak och rummel trötta ögonen. Frågade man efter någon mera betydande bonde, kunde det hända att man fick till svar: nhvem vet hvar han sofver, han har i natt varit ,,herrain kanssa juomingissa ja prikoilla" (med herrarne i dryckeslag och på raffel). Ja, man mötte ännu på gatan eller landsvägen, som genomlöper marknadsplatsen, herremän, hvilka kommo direkt från sitt nattliga öfverdåd. En, för h vilken vägen tycktes vara nog smal, hörde man på afstånd ropa åt en mötande vän: Jag har dussinet fullt". På stranden var lif och rörelse. Öfverbyggarene, så kallas Eovaniemi-, Kemiträsk- och Tervolaboerna, finner man der sysselsatta dels med att ifrån sina båtar löstaga de provisionella sidobräderna, hvilka lemnas på stranden till jordegarens förmån, dels med att bära sina reseffekter till desamma, nyktra och ordentliga, som deras vana är. Andra hafva redan skjutit ut sina båtar och staka dem med bärlingar uppför den strida elfven. Rocken hafva de för värmens skull kastat utaf sig, och den rödrandiga eller enfärgade västen säges vara rfodrad" med bancosedlar, med hvilka han, om han är Rovaniemieller Tervolabo (Kemiträskaren har ingen andel i laxfisket), främst betalar — om det ej redan skett — jordegaren, af hvilken han arrenderat rättigheten till laxfiske. Har han några hundra R:dr utöfver det dertill erforderliga beloppet och sina öfriga utgifter för fisket, uppoffrar han en skärf till kyrkan och församlingens fattigkassa. Yngre bönder och förmögnare bondesöner, hvilka arrenderat laxfiskerättighet för 1,200 ä 1,200 R:dr, äro ganska nöjda, om de för sin risk, sitt besvär och sina många äfventyrligheter vid fångsten och varans transport till marknaden hafva ett öfverskott af 300 R:dr. Väl kan förtjensten någon gång uppgå till 100 procent och till och med mera, men stundom inträffar äfven att de, utom sin möda och sitt besvär, förlora några hundra R:dr. Här hade samlats äfven en talrik skara Kemioch Torneåbor, Archangelska bönder och kontryssar, jaktkarlar


m. m. Man hörde Rovaniemibon med sin gälla röst utropa: nei silmhäänkhään!", Kemibons: ,,varokhoon Torniolaiset kinthaithaan!", Torneåboernas: ,,perkele viekhöön!" m. m. Här bråkades Svenska och Finska i flera munarter på ett sätt, hvarpå man med skäl kunde tillämpa Holbergs uttryck: ,,det Mesopotamiske Sprog var et underligt Sprog". Ett allmänt jubel uppstod, då en fiskörn slog ned på en större fisk än han förmådde lyfta upp till sitt element. Fogeln flaxade en stund på vattenytan, men länge varade ej kampen, ty inom en minut var han försvunnen i djupet.



Min chaise var i ordning. Jag steg deri, nöjd öfver att kunna lemna denna förunderliga marknad, och fortsatte min färd söderut. Ett litet stycke ofvanom elfvens utlopp far man öfver densamma med färja, ser åkrar på båda sidorna om elfven, men de utgöra äfven här blott en smal sträcka af några hundra alnars bredd, bakom hvilken vildmarken vidtager. Man följer hafskusten åt och anländer till Karjalahti, en liten vik af Bottenhafvet, tätt omkransad af hemman, hvilket erbjöd en gladare och angenämare anblick än Ishafvets dystra klippstränder och oroliga vatten. Den vackra nejden öfvergår likväl snart i en ofruktbar hedartad och obebodd trakt, der Kemiboerne ännu skryta af att deras förfäder under stora ofreden år 1717 om vintern nedgjort en esqvadron fiendtliga ryttare och en annan afdelning vid Mikkola hemman, icke långt ifrån färjstället. Efter att hafva passerat denna öde sträcka befinner man sig i Simo kapell. Man passerar förbi Simo kyrka, uppförd af trä år 1692 på en sandhed. Den kan inrymma på sin höjd 2 ä 3 hundra personer och utvisar all möjlig anspråkslöshet och fattigdom, ehuru församlingsboerna äro förmögna. Befolkningen här synes vara en blandning af Kemi och Ijo folktyperna. Man tyckes hafva här avancerat något mera i jordbruket, om det ock äfven här tydligt förmärktes att


fisket fjettrade många idoga armar, till men för förstnämnda näring, ehuru Simo elfdal erbjuder goda ängsmarker till öfverflöd. Man sysselsätter sig äfven med djurfångst och jagt, hvarpå man har ett synligt bevis deri att man på stallsdörrar ser uppspikade en mängd roffoglar, såsom ädelfalkar, ugglor och örnar, ett bruk, som för öfrigt förekommer ända upp till Kemiträsk. Simojoki utflyter från den vid gränsen mot Kuusamo socken belägna tre och en half mil långa Simojärvi, till hvilken flera större och mindre sjöar hafva sitt aflopp genom Vättäjoki, Sappanajoki, Panomajoki m. fl. åar. Detta vattendrag utfaller efter ungefär 15 mils lopp under åtskilliga krökningar ett stycke söderom Simo kyrka i Bottniska viken. Elfven är full af forsar, af hvilka mera än hundra namngifvas. Dess stränder äro, såsom nyss nämnts, rika på ängsmarker, hvilka jemte de på furor rika skogarne vänta på kolonisation från annan ort, ty den vid skälfångst och laxfiske vana kustbon vill icke flytta inåt landet.

Här foro flere resande förbi mig och andra mötte. Den ena vagnen var grannare än den andra; och ju grannare åkdonet var, desto högre lyftade min skjutspojke sin mössa och desto ödmjukare bugade han sig redan på afstånd. Hans exempel vann efterföljd till och med hos mig, som på länge ej sett sådan ståt, oaktadt jag, lik Postmästaren i Skara, som, då Gustaf III passerade der, ej såg annat af ståten än dammet från de nådiga hjulen, i följd af den raska fart, hvarmed de ilade fram, ej kunde upptäcka någon i de täckta vagnarne. I Uleåborg, der jag sedan erfor att de resande voro endast tyska handelsexpediter, som reste i landet med sina profver på både lofliga och förbjudna varor, fann man sig icke förvånad öfver mitt misstag, då det till Vasa till öfning sammankallade krigsmanskapet, hvilket väntade sin mönsterherre, kort förut gifvit en sådan resenär militärisk honnör. Jag erinrar mig härvid ett yttrande af en rådman i Kajana, som sade: wSå förändra sig seder och bruk. Då Kejsar Alexander I, salig i åminnelse, hade nåden att besöka vår stad, fanns hvarken der eller i hela Kajana härad bättre åkdon än en kurirkärra, och äfven den det enda i sitt slag; men nu finnes endast i Paldamo socken 8 vagnar, hvilka väl i brist på vägar ej der finna användning och i följd af sin oduglighet ej heller kunde begagnas; men de äro vagnar ändå".


Man passerar med färja öfver Kuivaniemi å, som tager sin början i Oijärvi och Kivijärvi sjöar, genomskär landtryggen Kivalo och faller ut i hafvet nästan parallelt med Simojoki. De densamma omgifvande markerna sägas vara sterilare än de vid Simojoki, men upptagas af lika härliga skogar, och på för anläggning af vattenverk tjenliga ställen skall ej heller Kuivaniemi å lida brist. Utom vid mynningen skall intet hemman förekomma vid denna å, men uppe vid Oijärvi träsk skola några välmående bönder vara bosatta. Resan fortsattes genom den af skogbeväxta sandiga marker bestående Ijo socken, hvilken väl vid inskjutande hafsvikar har att framvisa gladare nejder, ehuru man äfven der på många ställen finner Kivalos nakna klipphällar sticka fram i dagen; och än kargare blir jordmånen, då man närmar sig Nyby glasbruk i Olhava by, anlagdt vid en vik af hafskusten, der fartyg för brukets räkning lossa och lasta. Landsvägen, bygd under 17:de århundradet, är här dragen nära hafsstranden samt öfversvämmas och skadas ofta af ifrån mossarne vid Kivalo nedfiytande vattenmassor. För något mera än ett hälft århundrade var stället den vildaste ödemark, der man trodde bergens och skogarnes vidunder uppehålla sig och som man af sådan orsak var rädd att ensam passera. På det af endast ett tunnt lager grusblandad jord betäckta hälleberget hafva anlagts vackra åkrar och uppförts, utom glasbruket, präktiga byggnader och ett mindre sågverk, samt mossar och strandmarker förvandlats till ängar, hvarefter all fruktan för Lempo, Hiisi, Vuoripeikot och andra skogens gastar försvunnit. Der byggdes af grundläggaren äfven flera fartyg.


Glasbruket anlades år 1785 af Johan Mattsson Nylander, då Handlande i Uleåborg, sedermera hugnad med Hofråds titel. Denna anläggning, liksom alla nya företag på aflägsna orter, mötte både löje och misstro. Okunnigheten och fördomen utskrattade den som en dåres verk; ty på afsättning af glas till eget lands allmoge var på den tiden endast föga att räkna: och icke ens till de närmaste städerna köptes hans glas här hemma, utan från Stockholm, der den fintliga anläggaren af Nyby glasbruk inrättade en glashandel. Genom hans ihärdighet och skarpa förstånd bragtes bruket derhän att det icke allenast bar sig utan gjorde anläggaren till en rik man. A bruket fanns en hel koloni af arbetare, Tyskar, Svenskar och Finnar. Det bildade skild församling med egen Prest, hvilken räknade dubbla tjensteår, emedan Bruksegaren förbundit sig att der Bbåde skolaoch kyrka underhålla" (Kougl. Br. af d. 22/8 1786). Men Nylanders, i egenskap af ägare till Nyby eller Säynäjoja inom Ijo socken anlagda nybygge med dera inrättade glasbruk, ansökning om nådigt bifall till att den vid sagde bruksinrättning antagna.-Presten måtte såsom Pastor ensam få taga befattningen med alla. prestaembetet derstädes tillhörande göromål samt nybygget således skiljas ifrån Ijo församling, afslogs genom Kongl. Majestäts Nådiga Bref till Domkapitlet af den 18 Oktober 1793. Om honom cirkulera hvarjehanda historier och berättelser, hvilka icke alla äro honom till favör. Men äfven härvid torde man kunna besanna.' ordspråket, som säger: »den som blifvit i ett funnen, blir med tio bunden". Ty liksom allting lätteligen kan öfverdrifvas, så lärer det varit äfven med anläggarens af Nyby glasbruk renommé.


Den egenheten lärer han dock hafva haft, att det mera intresserade honom att vara tadlad än o omtalad.

Nylander var väl inskrifven hos Konung Gustaf III, som älskade genier af alla slag, men ej hos dennes efterträdareregeringen. Han var, bland annat, särdeles motvillig att betala beviljningsafgiften; och i anledning deraf ankom år 1801 ifrån Hans Majestät Konung Gustaf IV Adolph ett bref till dåvordne Landshöfdingen i Uleåborgs län General Carpelan, hvilket än finnes ibland inbundna handlingar å Landskontoret i Uleåborg. Det var kort men kraftigt och af följande innehåll:

— — — — Hafven I hos Oss i underdånighet anmält, hurusom Hofrådet Johan Mattsson Nylander öfverlemnat alla sina fastigheter åt sina barn samt undangömt sin kontanta behållning, hvaraf händt att I icke kunnat af honom indrifva sistlidet års beviljningsafgifter; och länder Eder till svar att I, i brist på godvillig betalning, ägen att bysätta honom". När han för detta ändamål genast derpå afhemtades till Uleåborg, anhöll han af den honom åtföljande rättsbetjeningen att blifva förd direkt till Landskansliet, der han ville betala allt. Landshöfdingen var på sitt embetsrum och Nylander framräckte åt honom en diskontsedel på 16,666 R:dr 32 sk:g. eller, som det den tiden hette, en tunna guld, föregifvande att han ej hade andra penningar. Men då för tillfället på ränteriet ej fanns så mj^cket penningar, att liqvid kunde äga rum, återbegärde han sin sedel, förebärande att han ej kunde betro den åt Herrarne, och anhöll att få vara på fri fot tills man kunde göra sig deraf betald. Han vann sin afsigt att få vara otidig mot Länestyrelsen, h varpå han, efter att hafva blifvit frigifven, genast erlade den af honom fordrade summan, som utgjorde omkring 100 R:dr.

För allmogen var det en gåta, hvarifrån han erhöll så mycket penningar, som han nedlade i byggnader och uppodlingar samt använde för bruksrörelsen; och emedan han vanligen liqviderade med nya sedlar, uppstod ryktet att han tillverkade åtminstone en del af dem sjelf, hvarföre han ofta, då arbetarene om aftnarna kommo för att begära liqvid, trött af dagens mödor tillsade dem att infinna sig påföljande morgon, emedan han ej


363

nu hade färdiga penningar, men ville tillverka sådana under natten; och då han påföljande morgon åt dem utgaf nya sedlar, komna direkt från Stockholm, stärkte han afsigtligen den enfaldiga hopen i dess tro att han tillverkade falskt mynt.

Hvad som var mörkt och förborgadt för andra, det såg Hofrådet ofta med klar blick. Uleåborgs stads utveckling låg honom nära om hjertat. Det smärtade honom mycket att stadens handel den tiden, liksom många småstäders i landet än i dag, låg i Lybeckarnes händer. De lurendrejade in och utprånglade här sina varor, och Tyskarne reste vintrarne igenom omkring i landet, inkasserande penningar. Han tycktes hafva svurit dem ett oförsonligt hat; ty det grämde honom att landets egna Handlande voro endast deras bokhållare och vasaller. Men hvad han än föreslog, det må hafva varit huru förnuftigt som helst, afslogs af stadens äldsta och borgerskap. Han appellerade till Handelssocieteten, men der mötte honom lika motstånd. Man förmådde icke uppskatta hans förstånd och uppfatta hans stora planer. Han insåg att Uleåborgs stad i framtiden icke kunde umbära Toppila hemmans ägor som lastageplats, och då han icke kunde genomdrifva sin åsigt att hemmanet för sådant ändamål borde åt staden förvärfvas, köpte han det sjelf. Först då insåg man hvad man försummat, och han afstod hemmanet utan vinst åt Handelssocieteten. Hvad Nylander vidare gjort till befordrande af nyttiga inrättningar och näringarnes fortkomst i landet, vore för vidlyftigt att här beskrifva. Allmänna meningen är likväl numera den att hans verksamhet varit mycket gagnelig, befordrat industrin och näringarna samt särskildt skeppsbyggeriet, utrikes handel och sjöfarten i Uleåborg, hvilkas framgång det Amerikanska frihetskrigets utbrott gynnade.

Man passerar Olhava by och kommer efter ett långt och mera ödsligt håll till en bättre och mera odlad nejd vid utloppet af Ijo elf. Gårdarne äro här bättre byggda än i den öfriga delen af socknen. Likvisst skall bosättningen äfven här glesna redan några verst uppåt Ijo elf; men nedåt mot hafskusten finner man vid elfven en ståtlig bygd. Sedan man med färja farit öfver den strida Ijo elfven i närheten af dess utlopp, befinner man sig vid socknens gamla träkyrka. Ehuru uppför icke tidigare än 1694, skulle man af dess yttre och de hos allmogen om densamma gängse legenderna tro den vara mycket äldre. De många berättelser, man i Lappmarken hör om Ijoboernes härfärder till Kuolansuu, Kantalahti och andra orter vid Hvita- och Ishafvet, voro egnade att hos mig framkalla önskan att forska i det gamla pastorsarkivet härstädes, för att med tillhjelp af möjligen der förvarade anteckningar kunna i dessa berättelser skilja det fabelaktiga från det rent historiska. Detta beviljades mig äfven beredvilligt, men tidens knapphet tillät mig dock sådant hvarken nu eller på återresan. På vägen emellan Prostgården och kyrkan gjorde man mig uppmärksam på den så kallade ,,Kirkkoherrankivi". På denna sten, ungefär 100 famnar ifrån Ijo hamn och af 7 ä 8 alns yta samt ungefär 1 aln i höjd, säges ett ströfvande parti Ryssar år 1582 hafva lefvande bränt kapellanen i Ijo Matthias, sedan de först inlindat honom i ett laxnät och ut


bredt torr halm på stenen, för det han med kyrknyckeln skulle ihjälslagit tvänne Ryssar.

Vägen härifrån till Haukipudas kapell af Ijo socken är mera enformig. Haukipudas å, som öfverfares med färja, har sin upprinnelse ifrån Puolanka träsk i Hyrynsalmi socken, genomlöper någon del af Muhos socken, flyter under namn af Kiiminkijoki genom Ijo sockens Öfver- och Neder-Kiiminki kapeller och utfaller litet nedanom Haukipudas kyrka i Bottniska viken. Trakterna kring detta vattendrag afyttra betydligt byggnadsvirke till Uleåborg. Icke långt ifrån färjstället är församlingens år 1762 uppförda träkyrka, hvars yttre presenterar sig rätt bra, men invändigt är utstyrd med fasaväckande målningar, föreställande helvetet och målade af Toppelius. Man ser här nakna menniskor omhvärfda af lågor och rök, plågade af ormar, djeflar och alla möjliga mörksens andar, under det att beelzebub sjelf grinar och fägnar sig. Härifrån går resan till Uleåelfs utlopp genom ömsom sterilare, ömsom fruktbarare, ömsom odlade och ömsom oodlade nejder, vackra ängar och sandiga hedar. Man har här staden Uleåborg framför sig, det förträffligt belägna Landshöfdingeresidenset, som förut varit ett kronobränneri, på ena sidan och


— 365 —

stadens redd på den andra. Der lågo förankrade en mängd, helt säkert på andra tiotalet, stora fartyg, de flesta skepp, med svajande flaggor, medan andra inkommo, Gud vet ifrån hvilka verldsdelar, med god vind och utbredda segel, stolt läggande sig i ro vid de redan förankrade fartygens sidor. Vi närmade oss staden. Brokiga skaror, som den härliga aftonstunden lockat ut i det fria, sågos vandra på stranden, der färjan snart lade till. Jag såg der flera b