ANTECKNINGAR

UNDER MIN VISTELSE

LAPPMARKEN

af

JACOB FELLMAN.

andra delen.

HELSINGFORS,

Finska litteratursällskapets tryckeri

1906.

 

 

Ur Lappsk Mytologi och Lappländsk Sägen.

Den uppsats, som följer här nedan, har varit utsatt för vexlande öden och har derföre sin egen lilla historia. Då en redogörelse för densamma möjligen kunde gifva någon vägledning till uppdagande af ett utaf L. L. Laestadius på 1840-talet författadt, men härintills icke offentliggjordt mytologiskt arbete, hvilket, på sätt af det nedan anförda kommer att framgå, står i ganska nära samband med här föreliggande uppsats, har det synts utgifvaren icke vara olämpligt att något utförligare omtala särskilda, med dessa begge arbeten sammanhängande omständigheter.

I ett bref, som utgör svar till J. L. Runeberg å en den 14 November 1839 dagtecknad skrifvelse till förf. af dessa anteckningar, omtalar den sistnämnde, att han under senare hälften af 1830-talet genom sin vordne lärare Professor Linsen åt Finska litteratursällskapet erbjudit nu ifrågavarande uppsats till publikation, sedan den likväl först genom sällskapets försorg blifvit af någon sakkunnig person genomsedd och förbättrad — men dock utan rätt för en eller annan att deraf ,,något excerpera eller plockvis utgifva". Med eller utan fullt skäl — utgifvaren har ej undersökt förhållandet — anmärker förf. emedlertid i samma * bref, att detta oaktadt i landets tidningar flyga omkring åtskilliga af hans uttalanden i uppsatsen, hvilken, tillägger han, kostat honom allt för mycket besvär för att låta en hop unge vetenskapsmän utplocka det bästa deraf och lemna resten på hyllan. Närmaste anledningen till detta uttalande gaf dock måhända ett af Litteratursällskapet till förf. framstäldt förslag, hvars innehåll kommer att af det nedansagda framgå.

I förberörda bref vänder sig förf. nu till Runeberg med förfrågan, huruvida ej han, som tidigare utlofvat förf. sitt biträde

vid offentliggörandet af någon del utaf „anteckningarna" — af hvilka );första och andra året" jemväl sedermera år 1844 utkommo i Borgå under Runebergs inseende — ville genomse nu ifrågavarande manuskript, hvilket förf. emedlertid återfått från Litteratursällskapet jemte dess nyssnämnda uttalande.

I detta Runeberg nu delgifna uttalande, som ingårsällskapets protokoll för den 1 Maj 1839, heter det bland annat:

att ifrågavarande Lappska Mythologiska Lexicon väl innehåller icke obetydliga bidrag till kännedom om Lapparnes gudalära, om de traditioner, hvilka om hjeltar och trollkarlar, dels ifrån den Mythiska tiden, dels ur en sednare tidsålder finnas i behåll, äfvensom uti Lappland befintliga forntidsminnen och monumenter; men som äfven artiklar ur den finska traditionen ingått, utan att de blifvit kritiskt skiljde från de Lappska föreställningssätten; förf. äfven betraktat de Lappska traditionerna endast ur historisk synpunkt och derföre antingen alldeles förbigått sådana, som blott ur den mythiska synpunkten kunna vara vigtiga, äfvensom än lefvande eller nyligen aflidne personer blifvit någon gång uppräknade som mythologiska, ansåg sällskapet, som låtit granska arbetet af ett utskott, detsamma hvarken i anseende till valet af artiklar eller deras behandling och framställning äga den kritiska noggrannhet, att sällskapet kunde åtaga sig omsorgen och bekostandet af dess tryckning i dess nuvarande skick; men som sällskapet derjemte fann detsamma icke blott vittna om författarens lofvärda nit för den fosterländska litteraturen utan äfven innehålla rika bidrag till ett fullständigt arbete af ifrågavarande art, beslöt sällskapet att hos förf. anhålla om tillåtelse att för sitt ändamål begagna manuskriptet.

Till detta förslag af Litteratursällskapet gaf förf., såsom redan antydts, dock icke sitt bifall. Men för sitt projekt synes det ej heller hafva lyckats honom att vinna Runeberg, hvars svarsbref dock ej finnes i behåll.

Kort derefter emottog förf. emedlertid från L. L. Laestadius ett bref, som är dateradt Karesuando i Torneå Lappmark den 15 December 1839 och har följande lydelse:

Järnte det jag tar mig friheten till Herr Kyrkoherdens upplysta pröfning öfverlemna följande korta afhandling, såsom prof på den äktaste Luleå Lappmarks dialekt, (ehuru såsom vanligt belastad med tryckfel, då ingen i språket kunnig behandlar Correcturet), vågar jag äfven framställa till Herr Kyrkoherdens öfvervägande följande: Den såkallade franska vetenskapliga Expeditionens medlemmar hafva nu 2:ne år årad velat förmå mig att skrifva en afhandling i Lappska mythologien, hvartill jag, såsom född och uppväxt i den ramaste delen af Lappmarken, förmodas äga goda materialier. Denna deras önskan har jag väl icke alldeles kunnat vägra; men som Lappmarken är vidsträckt och de mythologiska föremålen, lika som språket, klädedrägten och lefnadssättet, befinnas vara mycket olika i olika Lappmarker; så har jag vågat taga min tillflyckt till herr Kyrkoherdens erfarenhet i den delen af lappska mythologien, som rörer de finska lappmarkerna, häldst jag icke vet, om något öfver dessa Lappmarkers mythologi blifvit publiceradt, utom Tornei och Tuderi afhandlingar1). Jag föranledes till att begära råd i denna del af Herr Kyrkoherden, så nrycket häldre, som jag hört att Herr Kyrkoherden utarbetat en skrift i detta ämne. Min anhållan är således, att Herr Kyrkoherden täcktes underrätta mig, om detta arbete snart utkommer af trycket, då jag naturligtvis väntar med min afhandling; men om arbetet icke är ämnadt att snart befordras till trycket, så vågar jag anhålla, om det vore möjligt, att genom Doktor Castrén i Kemi eller direkte, få låna manuskriptet på en kortare tid, för att deraf göra excerpter. — Utom de Svenska förf. som äro af något värde, har jag äfven studerat de Norsk-Danske, hvilka i alla afseenden äro rikhaltigare i det som rörer lappska mythologien" 2). — — — — — — — — — —

1) Wahlenberg har ingenting i den vägen, och Sjögren (i anteckningar öfver Kemi Lappmark) är alltför fattig; såsom icke varande hemma i språket.

2) Uti sitt svarsbref, hvartill ej något fullständigi konsept, utan endast anteckningar föreligga, Säger förf. bland annat: „Danska missionären Lenart Sadenii manuskript, hvaraf utdrag ingår i G-ananders Då emedlertid manuskriptet, såsom af det ofvansagda fram går, för tillfället ej befann sig hos förf., tillsände han Lsestadius ett något otydligt utkast dertill, som delvis ännu finnes i behåll med några af Lsestadius dera gjorda anteckningar. Då synes förf. äfven hafva föreslagit Lsestadius att i samarbete med honom utgifva ett arbete i Lappsk mytologi. Derom vittnar nedanstående utdrag ur ett den 31 Juli 1840 af Laestadius skrifvet bref, hvaraf största delen berör annat ämne och derföre kommer att i annat sammanhang meddelas, men det hithörande lyder som

följer:

,,Karesuando den 31 Juli 1840.

Jag får härmed aflägga min ödmjukaste och förbindligaste tacksägelse för 3:ne Bref, samt isynnerhet för den liberalitet, hvarmed Herr Kyrkoherden behagat med mig communicera sitt manuskript i Lappska mythologien, hvilket allt jag bekom först i går den 30 Julii; men som Tit. skrifver att den bör med det första återsändas och något så godt tillfälle, som nu icke lärer så snart yppa sig, nödgas jag med Titul. *) från Dorpat, som nu .härifrån afreser, återsända manuskriptet, efter att hafva genomläst detsamma en par gånger, hvarvid jag vågat göra några små anmärkningar i marginalen. Dersammastädes har jag äfven anfört orsaken hvarföre jag icke kunnat antaga Tituli benägna anbud, att utgifva ett gemensamt arbete i den Lappska mythologien 2).

mythologia fennica, borde efterforskas hos Tornbergska slägten i Vesterbotten eller i Torneå. Jag såg det fordom hos Doctor Wegelius (i Uleåborg), som var en samlare. Måhända förstördes det dock vid Uleåborgs brand." Utgifvaren har velat låta denna notis inflyta här till möjlig vägledning för forskare.

1) Heller, en dorpatsk student, som jernte en sin kamrat vid namn. Nilkenheim, på resa till Lappland, hade några veckor uppehållit sig hos förf. för att blifva af honom något instruerad för sin Lappska färd.

Utgifv.

2) Detta anförande har utgifvaren ej kunnat der återfinna. Men orsakerna voro nu måhända desamma, som angifvas i det längre fram intagna bref vet af den 17 April 1845.

Då manuskriptet återkom, åtföljdes det af följande uttalande:

,,S. H. T. till författaren af detta manuskript:

Jag har under några timmars genomläsning af detta manu

skript (hvilket för de många interpolationer och öfverstrykningar, som der förekomma, varit något svårt att taga reda på) funnit åtskilliga intressanta upplysningar, men författaren tyckes icke hafva begagnat Jessens sammandrag af alla norska missionairers ingifna berättelser till missions collegium i Köpenhamn, ej heller tyckes Författaren hafva begagnat Den anonyme hos Leem, hvilka äro att anse såsom förnämsta källor för den Lappska mythologien. I allmänhet tyckes Författaren hafva bordt göra ett urval af äkta Lappska traditioner, och framför allt framställa dem i sin helhet, under det de lånade och ursprungligen icke Lappska bordt hafva en underordnad plats i arbetet. Att urskilja äkta Lappska traditioner fordrar mycken bekantskap med Lapparnes fordna och närvarande förhållanden; dock kan man lätt urskilja de ursprungligen Lappska, om man först gör sig närmare bekant med nästgränsande nationers traditioner. Af dem hafva Lapparne lånat en stor mängd af de berättelser, som nu cirkulera bland dem. Såsom ett säkert criterium kan man antaga, att Lapparne ursprungligen icke haft konungar, prester, skepp, Princessor m. m., hvadan alla de traditioner, uti hvilka sådana saker förekomma, icke äro att anse såsom äkta, utan lånade af nästgränsande nationer. Uti äkta Lappska traditioner förekommer alldrig sådant, som har någon gemenskap med konungar, princessor, skepp, prester m. fl. Observeras bör äfven, att traditionerna äro olika uti olika Lappmarker och redan i Torneå Lappmark äro traditionerna om Stalo mycket förblandade. Vida genuinare förekomma dessa traditioner i Luleå Lappmark.

Inga utdrag har jag nu kunnat göra af detta manuskript, hvilket äfven kan vara mindre nödigt, då det snart torde blifva allmängjort genom trycket. Af undertecknads fragmenter i Lappska mytJwl. är I delen eller Gudaläran färdig i manuskript, hvilket enligt särskildt accord med Franska Expeditionen kominer att lemnas till Prof. Marmier; och ehuru manuskriptet skall till mig återställas, sedan det blifvit begagnadt, torde det likväl vara osäkert om det någonsin kommer att tryckas på svenska, åtminstone icke förr än alla delarna blifvit färdiga och öfversatta på franska. Således komma mitt arbete och författarens af hosföljande manuskript, som härmed tacksammeligen återställes, icke i collision, utan vore det min önskan, att Författaren ju förr dess häldre låter genom trycket publicera detsamma.

Karesuando den l:sta Augusti 1840.

L. L. Laestadius."

Ar 1845 synes Laestadius — troligen emedan hans i ett tidigare bref uttalade förhoppning, att fö rf:s arbete snart blefve publiceradt, ej gått i fullbordan •— åter hafva anhållit att få del af manuskriptet. Detta blef ock, jemte en del andra handlingar, bland dem en afskrift af Litteratursällskapets förenämnda prot. utdrag, under vintern 1845 till honom öfversändt, nu i det skick, hvari det till Litteratursällskapet öfverlemnats. I detta exemplar har Laestadius gjort nästan alla de kantanteckningar, hvilka, af honom signerade, finnas här nedan tryckta såsom noter till förf. uppsats.

I ett bref af den 1 7 April sistnämnda år, hvaraf synes att förf. ånyo upprepat sitt förslag om samarbete med Laestadius, skrifver denne bland annat följande: — — — — — — — —

,,I allmänhet tror jag icke att våra arbeten kunna komma i collision, då jag, med förbigående af det locala, sökt sammanfatta de allmännare mythologiska föremålen, vetenskapligen ordnade, jämte antydande af orsakerna till den småningom utbildade Folktron. Jag har till följe af detta behandlingssätt uteslutit allt sådant, som jag ansett vara oäkta eller lånadt af Främmande Nationer, såsom berättelser om konungar, princessor in. m. Deremot har jag utförligare afhandladt de äkta Lappska mytherna, uti hvilka nationens egendomliga tänkesätt afspeglar sig. Detta kan synas af sjelfva indelningen. Första delen innehåller alla allmännare mythologiska föremål, andra delen innehåller offerläran, 3:dje delen spådoms Läran, 4:de delen Fabelläran. Farbrors arbete kan derföre vara lika nyttigt, att gå ut af trycket, som mitt, derest tryckningen kan ske utan förlust. — — — —

Af Fransmännens hittills utgifna arbeten har jag fått en hel hop med Planscher, föreställande vuer och Landskaps målningar från Norrige och Spetsbergen, men något särdeles i vetenskapligt hänseende har icke ännu hunnit hit." — — — — —

Då Lsestadius sedermera i December 1845 återsände manuskriptet och förenämnda handlingar, hade han dertill fogat ett uttalande, som antagligen nedskrifvits under inflytelse af den senare i Lappmarken och dertill angränsande orter vidtutbredda religiösa sekterism, för hvilken han der blef upphofsman. Med utelemnande af den delen, hvari ett af Laestadius för ,,Fransmännens" räkning utarbetadt manuskript af botaniskt innehåll omnämnes, är brefvet sålydande: — — — — — — — — —

,,Jämte det jag får betyga min förbindligaste tacksägelse för lånet af manuskriptet, jämte öfriga handlingar, hvilka härmed tacksameligen återställas, får jag derjämte, i afseende på innehållet af ett sednare bref, förklara, att jag icke kan taga någon vidare befattning med detta förtjenstfulla manuskript, emedan min upmärksamhet, vänd åt annat håll, tages i anspråk af andra, till Religionen hörande ämnen, hvilka synas mig ega ojämförligt större vigt, än det mythologiska. Ungefärligen en femtedel af manuskriptet har jag lånt, och infört i mitt arbete. Och har jag skrifvit till Graimard, att Farbror såsom skyldig erkänsla för denna beredvillighet, att låta mig begagna manuskriptet, borde få ett Exemplar af mitt mythologiska arbete, sedan det blir färdigt tryckt. De sednare delarne af detta arbete hafva redan i sommar blifvit affärdade till Gaimards commissionair i Stockholm" 1).

1) Såsom detta bref utvisar hade Lsestadii «befattning" med manuskriptet redan varit ej så alldeles obetydlig, ehuru kanske, att döma af förslaget om samarbete, med författarens afsigt ej fullt öfverensstämmande.

Konsept till förf:s bref till Lsestadius i dessa ämnen finnas ej i manuskript samlingen. Utgifv.

Senare blef manuskriptet öfverlemnadt till Professor Gabriel Rein, som synes hafva intresserat sig för dess offentliggörande. I bref af den 16 Oktober 1848 säger Rein sig redan hafva tagit ihop med manuskriptet ,,för att bereda det till tryckning", men anmärker att läsningen af de lappska namnen och uttrycken beredde honom svårighet, hvarföre han återsände detsamma till förf. för att, enligt dennes erbjudande, utskrifvas med tydligare handstil och derefter till Rein ånyo öfverlemnas. Om allt detta skett eller ej, är för utgifv. obekant, likasom ock orsaken till att arbetet då ej blef utgifvet.

Derefter synes förf. ej vidare hafva lagt någon hand, åtminstone vid den „lexikaliska" delen af manuskriptet, hvilket derutinnan föreligger oförändradt i öfrigt, utom att, såsom i brefvet till Runeberg äfven antydes, de artiklar i detsamma, som handla om ,,ännu lefvande personer", blifvit öfverkorsade.

Huruvida äfven uppsatsens allmänna del varit meddelad Litteratursällskapet och Laestadius kan ej med visshet afgöras. Att så ej skett synes dock vara det antagligaste. I denna del förekomma nemligen inga anteckningar af Laestadius, och den omnämnes ej heller, åtminstone ej särskildt, i Litteratursällskapets förenämnda protokoll. För riktigheten af nyssberörda antagande talar för öfrigt äfven den omständighet, att manuskripten till hvardera delen bär skild pagineringsföljd och att handstilen i den allmänna delen röjer en person, som ej förrän mot slutet af 1840-talet vistades på den ort, der förf. bodde. Denna del har således antingen ånyo utskrifvits (jfr. hvad Rein skrifver här ofvan) eller ock utarbetats långt senare än den lexikaliska delen, måhända för att särskildt för sig offentliggöras.

Utgifvaren har nu emedlertid till en uppsats sammanfört dessa begge, hvarandra kompletterande manuskript. Dervid har dock den allmänna delen, som synbarligen ej blifvit slutligen utarbetad, undergått en delvis icke obetydlig omgestaltning i afseende å dispositionen af materialet, som derjemte fördelats under skilda rubriker, ehuru sådana ej förekomma i författarens manuskript. Till den allmänna delen, der äfven en del ändringar i afseende å stilen vidtagits, har öfverförts allt som hänför sig till Saivo-läran, hvilken af förf. berörts i begge afdelningarna. Och jemväl några andra mindre öfverflyttningar från den ena delen till den andra hafva egt rum. Derjemte hafva ur uppsatsen uteslutits särskilda af förf. intagna utdrag ur Lappska sånger, emedan de i sin helhet ingå i annat sammanhang. Hänvisningarna från den ena delen till den andra äro tillagda af utgifvaren.

Manuskripten bära för öfrigt icke ens någon allmän rubrik. Den, hvarmed uppsatsen nu är försedd, har tillagts af utgifvareu, som bland många påtänkta stannat vid just denna. Den har nemligen synts bäst motsvara det som förf., enligt ett uttalande, som han infört i slutet af uppsatsens allmänna del, med densamma

— särskildt den lexikaliska delen — egentligen afsett, eller att utgöra en, om ock icke fullständig, samling af sådana, dels redan i folkets minne utdöda, dels ännu bland såväl Pinnar som Lappar i Lappland gängse sägner, hvilka hafva en mer eller mindre mytisk karaktär. Synbarligen befarande, att den oegentliga rubrik, hvarmed uppsatsen i Litteratursällskapets protokoll betecknats, gifvit anledning till större anspråk på innehållet än förf. afsett, yttrar han derföre i förenämnda bref till Runeberg, att arbetet ej bör få ndet ärofulla namnet mythologi".

På ett så dunkelt och då än mindre än nu utredt område, som den endast fragmentariskt kända lappska mytologin, har förf., som lefde i en aflägsen vrå af landet, utan nödig tillgång till litterära hjelpmedel, aldrig ens velat försöka att ingå i någon djupare kritik. I ett bref till en vän, af tidigare datum än Reins förenämnda skrifvelse, säger han derföre ock, på tal om nu ifrågavarande uppsats, sig beklagligtvis icke vara i samma lyckliga läge som Ganander, hvars mytologi han förmodar ej skulle hafva sett dagen, om arbetet ej utförts under Porthans inflytelserika beskydd och sakkunniga ledning.

Men hvilket öde har drabbat Lsestadii ofvannämnda manuskript? Ligger det måhända förlagdt någonstädes i Paris eller i Stockholm? Eller har det, efter att redan hafva aflemnats hos Gaimards kommissionär på sistnämnda ort, af författaren återtagits och möjligen förstörts; eller har det på något annat sätt gått förloradt? Ibland den Gaimardska expeditionens publikationer ingår i hvarje fall icke någon mytologi af Laestadius, ehuruväl Marmier (Relation du Voyage I sid. 312) uppgifver att en sådan komme att der inflyta 1). Men publikationen af det Gaimardska verket blef ju ock, såsom bekant, aldrig slutförd.

I sin Lappska Mytologi uppger Friis (s. XI) bland andra källor för detta sitt arbete äfven ett ur Laestadii hand utgånget „ defekt Manuskript, indeholdende nogle Fragmenter i Lapska Mythologien, nedskrefvet 1840 og i sin tid af Pastor Stockfleth overladt Författeren til Afbenyttelse". Här synes således vara fråga endast om något konsept, men icke om de för „Fransmännen" afsedda manuskripten, hvilka han säger sig hafva afsändt till Gaimards ombud i kStockholm.

Enligt ett meddelande af Direktor Qvigstad i Tromsö, som kom utgifvaren tillhanda efter det ofvanstående nedskrifvits. förvaras i Universitets biblioteket i Christiania bland aflidne Professor Friis' efterlemnade manuskripter ett litet defekt häfte, omfattande 14 blad liten oktav, innehållande anteckningar af L.

L. Leestadius om Lapparnes Mytologi, gjorda med stöd af J. Fellmans anteckningar i samma ämne. Vägledd af detta meddelande har utgifvaren häraf genom bibliotekets välvilliga tillmötesgående och försorg erhållit afskrift af dessa blad, som befunnos innehålla, utom excerpter ur Jakob Fellmans anteckningar äfven några af Lsestadius i anledning af dem gjorda uttalanden. Detta häfte anser Qvigstad, under hänvisning till s. 163 af Stockfleths år 1860 i Christiania tryckta dagbok, vara rester af det manuskript Friis erhållit af Stockfleth, som mot slutet af år 1844 uppehöll sig några dagar hos Lsestadius i Karesuanto. Att det var en del af detsamma, som var afsedt att publiceras i Frankrike, eller kopia deraf, tar Qvigstad för gifvet. Utan sammanhang dermed är Lsestadii manuskript i Christiania Uni-

1) M. Lsestadius, pasteur de Karesuando, devant lui-méme expliquer dans tous ses détails cette mythologie qu"il doit si bi en connaitre par la longue étude qu'il en a fait, nous ne voulons point toucher å une tåche, qu'il est mieux que nous en état de remplir." Marmier. 1. c.

versitets bibliotek i hvarje fall icke; ty han yttrar der bland annat, att han ej velat i detta arbete (hvarmed ej gerna kan afses annat än Lsestadii oftanämnda mytologi) intaga de många lappska sånger, som förekomma i Kyrkoherden Fellmans manuskript, emedan genom öfversättning af dem det mesta af språkets egendomliga skönhet skulle gå förloradt.

Utgifv.

 

I.

Inledande öfversigt.

Hvarje folks tidigare religiösa åskådning har rönt stark inflytelse af de naturförhållanden, under hvilka folket lefvat. Den har påverkats såväl af klimatet i det land, der den danats, som af landets geografiska läge och konfiguration, af dess större eller mindre fruktbarhet och beskaffenhet i öfrigt m. m. dylikt.

I af naturen rikt lottade länder kunde menniskorna redan tidigt bo förenade i större grupper. Sammanlefnaden beredde styrka och jordens gifmildhet riktade folket, som gaf uttryck för sin välmåga genom rikt utrustade tempel, genom kostbara idoler och annan yttre prakt i gudstjensten, samt i flerfaldiga med densamma förbundna inrättningar. Utvecklingen i såväl andligt som materielt hänseende fortskred der jemförelsevis raskt.

Endast mödosamt framalstras och formar sig deremot allt i den höga norden, och isynnerhet i den bebodda verldens yttersta ända, i det mörka och kalla Lappland; der ingen enskild egendom fanns innan Lappen tämde renen; der fiske och jagt ända till en jemförelsevis senare tid voro de enda utvägarne för menniskan att uppehålla lifvet; der man af sådan anledning var tvungen att bo i enstaka, ifrån hvarandra långt aflägsna hyddor och kojor; der jordmånens ofruktbarhet och klimatets hårdhet på vida sträckor omöjliggör nästan all vegetation; der den herrskande årstiden är vintern och der fördenskull ej allenast de högsta bergstopparne betäckas af evig snö, utan äfven i myror och kärr kälen på många ställen bibehåller sig året om; der sålunda, såsom Ovidius sjunger, ,,Nix jacet, et jactam neo sol pluviaque resolvunt, Indurat Boreas, perpetuamqve fecit".

Tvungen att lefva under sådana yttre betingelser, afskild från den öfriga verlden och ifrån likar, blir menniskan hopkrumpen och trumpen. Under dylika förhållanden hvarken befordras kunskaper eller alstras sköna konster eller uppammas en förfinad smak. Ty de tvinga fantasin till hvila, förslöa tanken, som blir inåtvänd, och hämma menniskans ej blott psykiska utan äfven fysiska utveckling.

Sådan har Lappens sorgliga lott varit, och hans hedniska religion bär derföre prägeln af barnslig naivitet. Hans vädjan till högre, öfversinnliga makter bestod under hednatiden hufvudsakligen i tillbedjan af de under, han fann i naturen, och i böner om tillfredsställandet af det timliga lifvets nödtorftigaste behof. Han byggde sig icke tempel, hvartill han ej ens hade tillgångar. Hans gudstjenst saknade all yttre ståt och prakt. Han hade då icke ens prester i egentlig mening.

Men äfven hos Lapparne gjorde sig dock behofvet af andakt gällande. Husfadern kände det såsom en naturlig pligt att jemväl i detta afseende sörja för de sina. Nästan hvarje familj hade derföre i närheten af sin bostad uppstäld sin Tiermes, sin Beive eller sin Storjankare (Stuorra Junker) eller — såsom den gemensamma benämningen för alla sådana idoler var — sin Seita. Inför denna bild framsade han sina böner, inför den afgaf han sina löften och offer. Någon gång kunde till och med en enskild person hafva en Seita endast för sig, hvilket t. ex. hade varit fallet med Katssok Adja i Utsjoki, vidare omtalad längre fram.

Men äfven det af i regeln endast få familjer bestående byaeller Siita-laget hade gemensam Seita och gemensam offerplats, der denna var uppstäld. Här anstäldes samfälda offer, hvilka å byalagets vägnar framfördes af byns äldste eller ock, der det gällde frågor af större betydelse, af någon för ändamålet tillkallad nåide. Liksom Seita bilderna öfverhufvud, hade äfven denna gemensamma Seita sitt distrikt, som den välsignade med villebråd och annan afkomst.

För dessa byalagens Seitor, inför hvilka man äfven anstälde enskilda offer, äfvensom för de gemensamma offerplatserna utsagos vanligen ställen, der naturen var storartad, ty der troddes gudomliga väsenden bo, eller som annars hade något anmärkningsvärdt, ss. någon bergstopp eller hög klippa, en stor jordfast sten, en holme eller udde, eller något näs, eller ock någon plats invid en källa eller grotta m. m. dylikt.

Seita bilderna voro i allmänhet mycket talrikt förekommande. Endast för Luleå Lappmark uppräknar Scheffer, efter Samuel Rehn, 30 sådana ifrån sextonhundratalet.

Ett sådant heligt ställe, der man vanligen utom idolen, som var antingen af trä eller sten, hade ett altare, liknande ett bord eller en lafve, och deromkring en mängd uppradade renhorn, hemburna såsom offer, egnades icke annan omvårdnad, än att den jemte altaret, liksom ock vägen dit, pryddes med grönskande qvistar, om sommaren af björk, om vintern af tall eller gran; ty Seita älskade grönska.

Spår af sådana offerställen finner man ännu öfverallt i Lappmarken. Sålunda hafva en hel mängd berg och klippor, allt intill den dag som är, bibehållit sina benämningar af passé- eller ailesvarek (heliga berg). Talrikt förekommande namn på floder och träsk antyda att gudar äfven vid dem tillbedts. Sådana äro t. ex. Passejok, Passejavre, Ailesjok, Ailesjavre (helig å, heligt träsk). Heliga träd och heliga lundar, hvilka hade sina särskilda andar, funnos jemväl, och dyrkan egnades derföre äfven dem.

Qvinnor och giftvuxna flickor, likaså kreatur, Lappens trogna följeslagare hunden ej ens undantagen, fingo ej tillträde till de heliga bergen eller de heliga ställeri, der gudomligheter voro uppstälda; och framför allt gälde detta Ukkos och hans hustru Ravdnas altare. Den qvinna eller giftvuxna flicka, som öfverskred den i antydt afseende omkring bilden utstakade gränslinje, hotades af döden eller någon annan svårare olycka. Qvinnorna fingo i allmänhet icke heller offra, utom åt en del qvinnliga gudomligheter, eller, med vissa undantag, hvarom mera längre fram, ens närvara vid anställandet af offer. Det var dem till och med förbjudet att beträda den stig, som från Lappens bostad ledde till hans gudabild, och att begagna sig af den särskilda dörr, genom hvilken han från bostaden begaf sig till densamma. Allt detta var en följd deraf, att qvinnorna ansågos vara af sin menstruation förorenade.

Lapparne gjorde sig väl gudabilder af såväl trä som sten, men de voro dock i sjelfva verket mera stendyrkare. Seita bilderna af trä benämndes Muorra Jubmel (trägud). De uppstäldes på någon vacker, helst gräsrik plats vid insjöar eller på åstränder, der man idkade fiske eller djurfängst, men ock i skogar, der man bodde eller vistades. De stodo på eller invid altaret, der sådant fanns, och utgjordes antingen af trästolpar eller rotfasta stubbar, hvilka än voro så tillspetsade i ändan, att den liknade en forntida lappmössa, än hade särskildt formadt ansigte och hufvud, stundom af björkrot. De kunde äfven, om det var Tiermes bild, ses utrustade med flinta och stål och jemväl med hammare. De begge förstnämnda såsom sinnebilder af elden, och hammaren såsom ett uttryck för gudens förmåga att förkrossa.

En naturlig följd af Lapparnes större benägenhet för stendyrkan var, att Gedgge Ibmel eller Jubmel, som var den gemensamma benämningen för alla stengudar, ansågs för högre och mäktigare än Muorra Jubmel och derföre hölls i större helgd. Stor vördnad hyste de särskildt för stenar, som af vattnet i forsar urhålkats, eller åt hvilka naturen annars danat någon egendomligare form. Sådana stenar och klippor utkorades till gudomligheter och formligen invigdes för sitt heliga ändamål. Stundom utgjordes gudomligheten af en större, mörkare sten undertill, och en mindre, hvit sten hvilande på denna; hvarom. kan ses t. ex. i sången: Noidi juoigem.

Blott en idol af sistnämnda slag har jag varit i tillfälle att se. Den fanns emellan Langojavre och Padar, ungefär 2 mil söderom Enaren. Den större stenen var här en till formen något aflång, fast gråsten af mycket mörk färg och fin structur. Den var af en och en half ä en och treqvart alns längd, Den andra, som bestod af temmeligen hvit qvarts, var afrundad och något större än ett menniskohufvud. Den uppsattes nu åter, såsom den ansågs hafva varit fordom liggande, ofvanpå den förstnämnda, större stenen. En annan dylik gudomlighet uppgifves än kunna Bes vid Palojärvi, en half mil åt nordost ifrån Thomas Kyrös bostad i Enare sockens Ivalo by. Den mörka stenen säges dock der vara stor som en liten klippa, men den hvita endast af en kalotts dimensioner.

Synnerligt värde satte man på stenar, hvilkas formernågon mån liknade menniskokroppens. Så t. ex. offrade de förbifarande åt en i ett berg vid Porsanger fjorden synlig hvit fläck, liknande bilden af en menniska med hufvudet nedåt och fötterna uppåt.

Äfven uppstäldes någon gång flere heliga stenar i rad invid hvarandra. Af dem förestälde då en t. ex. Storjunkaren, en annan hans hustru, de öfriga hans barn och tjenare.

En af fem sådana stenar bestående grupp, benämnd Darra eller Tarra, skall än finnas på en holme i den fors, som bildas der Torneå elf utfaller ur Torneå träsk. Den har fordom varit mycket besökt, men numera sedan elfven ändrat riktning, är den knappast åtkomlig. 1)

Stengud af menniskoskepnad kallades Gedgge olmush (stenmenniska), till skilnad från andra heliga stenar, hvilka benämndes Passé gedgge (helig sten), ehuru dock äfven stengudarne föllo under den allmänna benämningen Seita.

1) Af dessa stenar, säger-Tornseus å s. 15 i sin beskrifning öfver Torneå Lappmark, stå i rad ,,främst en stor karl, efter honom 4 stycken andra i folkskepnad och hattar på hufvudet. Dock ingen Lapp vet säga huru de dit komne äro, ej heller äro de dyrkade vordne, efter folket svårligen på den holmen komma kan".

Härom yttrar dock von Duben i sitt arbete om Lappland och Lapparne s. 235 not: ,,Denna Torneei berättelse anföres äfven af JRegnard (sid. 110 följ.), som besökte stället 1681 och omtalar: att gudarne voro ganska fula och besmorda med blod och fett; ställda på friskt björkris; rundtomkring funnos fyrkantiga käppar med inskriptioner bland dessa en större, på hvilka hufvud-seiter brukade resa. Hattarna (löst pålagda stenar) funnos blott på de största figurerna. Tre af familjen borttogos af de resande, oaktadt Lapparnes varningar och protester; och hade icke stor-seiten varit så tung, hade han fått följa med. Se för öfrigt längre fram under ,,Taranukko".

Utsifv.

Heliga stenar af mindre dimensioner uppstäldes vanligen på berg, men äfven på enahanda lokaliteter som trägudarne.

Sjelfva stenen eller bilden i och för sig ansågs dock icke verka något, utan endast den i densamma inneboende gudomligheten. Likasom trägudarne invigdes för sitt heliga ändamål, skedde sådant derföre ock med stengudarne. Idolen smordes eller öfverströks härvid med renblod och fett af björn, bäfver eller annat djur, som guden sändt i Lappens fångstredskap. Innan denna smörjning skett ansågs hon icke vara värd att tillbedjas. Men efter sådan smörjning och invigning var idolen Ibmel (Grud), hvilket framgår af följande dervid begagnade inaugurationsord:

,,Vuiddu, vuiddu passé sieidde, Pora taikke ik pora, Lsege todded mu Ibmelam."

„ Smörjes, smörjes min heliga Seita, Ät eller ät icke, Var likväl min Gud."

Till sådan smörjning begagnade fiskarlapparne fiskflott, på det att de ifrån de elfvar och träsk, invid hvilka idolerna voro uppstälda, måtte erhålla god fångst.

Men för att guden skulle fortfara att vara bevågen, fordrade han offer och god vård. Sådana smörjningar måste derför tid efter annan upprepas. Ju oftare smörjningen skedde, och ju frikostigare man dervid var i afseende å fett, desto nådigare var guden, desto rundligare och fetare hans gåfvor — allt under den förutsättning, att man derjemte förstod att tillbedja honom rätt; i hvilket afseende man dock kunde finna vägledning hos trolltrumman, denna Lappens högtskattade rådgifvare i alla hans förehafvanden.

Stengudarne voro stundom inhägnade. Om då ekorre eller annat djur skjöts inom hägnaden, skulle djurets fötter, hufvud och, om det var fogel, äfven vingar offras på stenen; men öfriga delar fick skytten behålla för egen räkning.

Vanligt var att en gång hvarje år höja upp stenen, om den var lös, samt bädda under och omkring densamma med friska qvistar af gran eller löfträd. Då sådant skulle ske, nalkades Lappen gudabilden, liksom då han gick att offra, med blottadt hufvud och krypande på händer och fötter. Allt eftersom stenen vid denna förrättning föreföll lättare eller tyngre, ansåg han sig kunna deraf sluta till gudens större eller mindre bevågenhet.

Var guden icke gifmild i det afseende man bad honom om, eller afvärjde han icke nöd och elände, ehuru han fått emottaga offer och tillbedjan, kunde det hända, att man återtog de offer man redan gifvit honom — isynnerhet de ståtliga renhornen — eller att han öfvergafs. Detta stod, väl icke alltid, men dock vanligen, i sammanhang med öfverflyttning till annan bygd (såsom t. ex. i sången Noidi juoigam), hvilket i allmänhet skedde då mindre riklig tillgång på fisk, villebråd eller annat, som erfordrades för lifsuppehället, begynte visa sig på den ort, der man bodde.

Mot de gudar, som sålunda ej vidare bönhörde dem, voro Lapparne stundom ganska tyranniska. De uttalade hotelser mot dem och foro ut mot dem i sånger, ja de till och med slogo dem sönder eller uppbrände dem och skaffade sig nya belåten eller, såsom det under en sednare tid någon gång inträffade, kastade sina spåtrummor i elden eller i elfven och öfvergingo till de christnes gud, hvartill de ifrigt uppmanades af prester och andra embetsmän.

Att öfvergifva gudar var hos Lapparne urgammal sed och låg i sjelfva verket i sakens natur; ty då man af nyss antydda eller af andra orsaker bytte om boningsplats, hade man icke ens alltid kunnat medtaga sina gamla gudabeläten, äfven om man så velat. Men sådant kunde man ju i regeln icke ens vilja, då det ju var gudarnes oginhet, som tvang till afflyttning. Man åtnöjde sig härvid, såsom nyss nämnts, dock icke alltid ens med blotta öfvergifvandet, utan man misshandlade med hugg och slag, ja till och med uppbrände sådana Seitor, på hvilka man upphört att lita. Dervid sades dock hin onde hafva sökt att med all sin makt bevara Seitan, hvarföre man hade svårt att få den antänd om ej god tjärved fanns till hands. Men anskaffade man nio väl kådiga och torra furukronor, så måste Seitan förbrinna. Så heter det t. ex. i sången till Tatsha Seita: .,om mig illa går, samlar jag nio kådiga tallkronor, uppbränner dem på detta heliga ställe och flyttar till ett annat". Ännu hör man ock ur folkets mun berättelser om huru gudar misshandlats. Så förtäljer man t. ex. om en viss Sara, att han i vredesmod med yxa slagit sin Ibmel. Sådana handgripliga yttringar af missnöje med gudar lära dock varit mera vanliga i den christna tidens början, än i den rent hedniska forntiden. Jfr Mytol. under Vuolabba.

Men likasom vid invigningen af en Seita nåide skulle anlitas, likaså torde man knappt h af va vågat förstöra eller öfvergifva en sådan utan att nåide tillkallades och åtspordes, isynnerhet om det icke var ens enskilda beläte. Om uppbrännande af en Seita och om orsaken dertill lemnar Högström i sin år 1747 tryckta Beskrifning om Lappmarken s. 197 en så målande skildring, att vi ej kunna neka oss nöjet att här återgifva densamma. Högström skrifver: ,,Det berättas, att i Lule-Lappmark har för 30 år sedan sig tilldragit, att enär Pesten ibland Rendjuren begynt gå i svang, hvarigenom en stor myckenhet af dem bortdödt, hafver en Lapman trägit och med all upptänkelig flit flere resor om dagen infunnit sig hos sin och grannarnes Afgud, som de hade i skogen, i mening att han skulle hjelpa honom. Men enär ingen bot dera fölgde, förelade denne Lapman sin afgud en viss tid, med utlåtande, at om han ville blifva ärad och dyrkad för en Gud, så skulle han åtminstone inom samma tid stilla sjukdomen; Men i annor händelse blifva förbränd och alldeles utrotad såsom en bedragare. Den förelagda tiden gick till ända, och Rendjurs störtning påstod lika fult. Lapmannen lät fördenskul sit gjoixla slut gå i verkställighet medelst en stor stock elds görande ikring och ofvanpå Afguden, hvilken så mycket förr blef förderfvad, som hela byalaget i många tider den samma med åtskilliga feta saker smort, och således hade elden med honom en större kraft, än uti annor osmord sten.

Just då detta påstod, blef Lapmannens förfarande hos Byamännen bekant, hvilka derföre mangrant sig på platsen instält, och i fullt upsåt ville dräpa uphofsmannen, samt honom, såsom försoning hos Gudarna, låta förbränna. Men han gaf deremot tillkänna, huru ofta och trägit, som han denne Guden på sina knän och med bart hufvud troligen tillbedit och om hjelp anmodat, samt ändteligen honom en viss dag förelagt, att stilla fänadsstörtningen med tillsägelse och hot, som förmält är. Och emedan han ingen hjelp åstad komma kunnat, ty har han honom med allan rätt såsom en bedragare förbrändt, jemte förmodan: att om han varit den rätta Guden, som gjort himmel och jord med alt h vad deruti finnes, så hade han väl kunnat borttaga sjukdomen och altid friat sig för elds förtäring, hvarmed the uti ondska församlade Lapmän blefvo stillade, samt läto sig åtnöja med hvad som skedt war".

Lapparnes hedniska religion med sina talrika större och mindre gudomligheter, såväl manliga som qvinliga, sina oräkneliga andar, vålnader, rån och troll, utgjordes på den tid den blef föremål för allmännare uppmärksamhet hos främmande dels af lemningar ifrån en hos dem länge bevarad urreligion, dels af tillsatser från en jemförelsevis nyare tid. De antogo, åtminstone redan då, tillvaron af två lika eviga väsenden, hvilka samverkat vid verldens skapelse och voro upphofvet, det ena, Jubmel eller Ibmel, till allt godt, det andra, Perkel eller Pergalag, till allt ondt. Perkels medverkan härvid hade haft till följd, att allt icke blef så godt, som Jubmel hade önskat. Jubmel benämndes emellertid Stuorra Passé Seita, ädnam ja alme siunädädje, store, helige, Gud, jordens och himmelens skapare. Om härledningen af ordet Jubmel eller Ibmel, som hos Lapparne uttryckte det allmänna gudsbegreppet, hänvisas för öfrigt till hvad längre fram anföres under Jumy.

Det torde dock numera blifva svårt att med bestämdhet åtskilja det ursprungliga från allt det som tillkommit genom lån från främmande nationer. Måhända saknar emedlertid den mening icke skäl, som håller före, att Perkel hos Lapparne var ett yngre väsende, om han ock ansågs hafva tagit del i verldens skapelse; och kanske icke heller den, som i detta begrepps framträdande spårar fremmande inflytelser från en först jemförelsevis senare tid.

Denne Perkel ansågs emedlertid vara så mäktig, att han en gång med kedjor af jern fängslat Jubmel samt kastat öfver honom ett stort berg, under hvilket Jubmel nödgats ligga en längre tid, utan att hafva kunnat frigöra sig derifrån. Sedan detta emedlertid omsider lyckats, hade Jubmel i sin tur fängslat Perkel och likaledes lagt ett berg öfver honom. Men Perkel slet sig lös, dervid uppkastande stenar och dam till himmelens höjd. 1) Perkels stora magt ledde ock dertill, att äfven han, i likhet med gudarna, måste hyllas och blidkas med offer, på det att han ej måtte skada menniskor och djur eller framkalla annat ondt i verlden.

Om den onda och den goda maktens samverkan vid verldens skapelse har jag af Finnar i Kemi hört en berättelse, fullkomligt öfverensstämmande med den, som enligt Högström förekommer hos Kaitom Lapparne i Luleå Lappmark. Den må derföre här ord för ord anföras.

Dessa Lappar säger Högström (a. a. s. 57) förmäla: «när Grud skapade verlden, lade han råd med Perkel, eller den onde, huru allt skulle tillställas. Gud ville att alla trän skulle bestå af märg, alla sjöar af mjölk, och att på alla gräs, blomster och örter skulle växa bär. Men den onde lade sig deremot, hvarvid det ock förblef".

De forntida Lapparne trodde emedlertid ej allenast på själens odödlighet, utan äfven på kroppens förnyelse efter döden. Ej blott menniskan utan äfven djuren skulle uppstå i en annan verld, med nya kroppar, bättre och skönare, än de hade här i lifvet. På denna åskådning grunda sig Lapparnes sed att i jorden nedgräfva offerdjurens ben. Likaså seden att åt den döde.

1) Andra förmäla att åskan en gång varit bunden af Perkel eller Jeettanas, hvilket visar att åskan, Aijeg, Juni, Jwny, identifierats med Jubmel. (Jfr Del I s. 599.)

dels pä,, dels i den hög, hvari liket jordades, nedlägga ej allenast sådana redskap, hvaraf denne i lifstiden haft behof, såsom båge,

xe, knif, elddon m. m. för män, sax, nål och annat dylikt för qvinnor, hvartill kom, sedan den döde legat tre år i grafven, ytterligare litet tobak eller annat som den aflidne i tiden t}rckt om. Allt detta var nemligen afsedt till begagnande i en annan lyckligare verld, sedan den aflidne der, i den förmultnade kroppens ställe, erhållit en fullkomligare lekamen.

De dödas boningar i underjorden voro, utom Saivo aimo, livarom mera längre fram, två. Den ena, Jabme aimo eller Jabme aibmo, eller, som den ock benämndes, Tuon- eller Tuonenaimo. Finnarnes Tuonela. Äfven den var belägen på något visst, ej närmare angifvet afstånd under jordytan. Der regerade Jabme akka, de dödas moder, öfver de döde, Jabmek, hvilka skulle uppehålla sig i Jabme aimo någon tid för att senare förflyttas, de goda, som der lefvat efter gudarnas vilja, till den eviga sällheten hos den öfverhimmelska Radien, och de onda, som ej ens i Jabme aimo förhättrat sig, till evig olycksalighet i Bota aimo. de osällas boning, djupt nere i jordens inre.

Der styrde Rota eller Rota akka, pestens moder. Rota aimo benämndes ock, med afseende å de osällas svåra tillstånd derstädes, dels Fuodno- eller Huodno aimo, uselt hem, dels Shap

1)es aimo, svart hem, dels ock Mubben aimo, annat hem, äfven den ondes hem, eller ock Fastes sadjai, svårt tillstånd.

Jemväl Lapparne förestälde sig således för lifvet efter detta ett tillstånd, som än var lyckligt än olyckligt. Menniskan, så trodde de, hade lif, anda och själ. Med lifvet förstodo de sjelfva lifsfunktionerna, med andan andedrägten, med själen det evigt bestående, som i aimo omgafs med ny kropp.

För öfrigt företedde Lapparnes religion under hedendomens senare tider många olikheter på de skilda trakterna. Egentligen voro endast nåiderna invigda i dess detaljer. Sjelfva folket hade en blott ytlig kännedom derom. Endast nåiderna egde tillräckligt förstånd och förmåga att i angelägnare fall aflocka besked af spå/trumman, detta af Lapparne flitigt anlitade instrument, som var oumbärligt, icke minst då det gällde att utforska gudarnes vilja. Allt, hvaraf man hade behof, begärdes af gudarne; och då äfven hos Lapparne, om ock endast långsamt, nya behof efterhand uppstodo, bjöd följaktligen hvarje nåide till att inventera något nytt medel, hvartill man kunde taga sin tillflykt för att i behofvets och lidandets stund hos gudarne finna den hjelp, som de gamla metoderna ej vidare syntes kunna aftvinga dem. Sålunda råkade efter hand mycket af det gamla och ursprungliga i glömska och ersattes med något nytt, hemtadt från fremmande nationer eller från den christna läran.

I många afseenden voro åsigterna derföre mycket olika. Då skrifkonsten var för Lapparna okänd, och allt hos dem således fortlefde endast genom muntlig tradition, samt christendomen dessutom utöfvade sitt inflytande tidigare på en del orter än på andra, var sådant ju ej heller att undra på. Måhända är derföre hela åskådningen om ett osällt tillstånd efter döden, liksom ock den om förflyttningen till den himmelska öfvergudens sälla boning, först senare tillkomna begrepp; ty de forntida Lapparnes böner afsågo ju ej annat än tillfredsställandet af timliga behof. Lånade voro antagligen äfven många af deras gudomligheter såsom t. ex. Radien och Rariet, hvilka ej synas hafva varit kända i Kemi Lappmark; och flere andra dertill.

Inverkan af christendomen ger sig tillkänna äfven i de å spåtrummorna anbragta bilderna. Sålunda har man på en del af dem funnit Jubmel Atshe (Grad fader), Jubmel pardne (Grads son), Jubmel ailes vuoinga (Gud den helige ande) och, i en senare tid, äfven Christus med apostlarne. Då Lapparne ännu långt in i den christna tiden såsom hjelpare i nöden i allmänhet skattade sina gamla gudar högre än de christnes gud, hvilken de trodde icke mycket befatta sig med utdelandet af jordiska förmåner och derföre länge nog endast sällan åkallade, vore anledningen till sistnämnda bilders anbringande på spåtrummorna svår att finna, om man ej kunde deri skönja en politisk beräkning. Efter den christna lärans införande förföljdes Lapparne ofta strängt för det de fasthöllo vid sina gamla gudar och vid bruket af spåtrumman. För att emedlertid få behålla detta af förfädren begagnade och efter dem ärfda instrument, och med detsamma åtminstone en skymt af sin ursprungliga religion och sina kärvordna gamla plägseder, sökte man stämma de makthafvande för sig genom att på spåtrummorna afbilda ej allenast prester utan till och med verldsliga personer, såsom t. ex. ortens amtmän och fogdar. Hvarföre då icke af samma anledning äfven afbildningar, som hänförde sig till den christna läran? Ty oaktadt allt detta fortfor man att offra till sina hedniska gudar, att med trolltrummans tillhjelp fråga dem till råds i alla möjliga fall, ja, att till och med låta den afgöra, huruvida man skulle gå till kyrkan eller ej. Hafvande qvinnor upphörde ej heller, ehuru christna, att äta Sarakkas gröt och dricka sitt Saivo tshatse (Saivo vatten).

Men härmed må nu hafva varit huru som helst, ursprungliga eller åtminstone af hög ålder voro i hvarje fall Lapparnes Saivolära, deras hedniska dop, hembärandet af offer samt tron på nåiderna och deras trolldomskonst, hvarom må anmärkas, att dertill icke hörde samma osvikliga tro på ordets makt, som annars är utmärkande för den finska folkstammen. 1)

1) Det hade väl varit följdriktigare att låta kapitlet om Lapparnes hedniska gudomlig-heter följa omedelbart härefter. Men sådant skulle hafva fört med sig den olägenhet, att de här nu mellanliggande kapitlen kommit att ryckas nog långt ifrån sitt sammanhang med förstnämnde kapitel, enär den jemförelsevis vidlyftiga framställningen under i alfabetisk följd ordnade rubriker, som ansluter sig dertill, tyckts böra tryckas omedelbart efter kapitlet om gudarna. Af sådan anledning har här iakttagna ordningsföljd föredragits.

Uteifv.

Troll- eller Nåidekonster.

Hvad man i svenska språket förstår med trolla, motsvaras i Lappskan af nåitot. Näidastallet betyder utöfva trolldom, skryta af att man kan trolla; nåites är en gemensam benämning för alla de vid trolleri erforderliga redskap; nåitesolmai är en trollkarl; qivope eller qwopes var en trollqyinna, som var så långt försigkommen att hon kunde ,,juoigat" eller sjunga på det fordomtima öfiiga sättet; nåites pargo, nåites vuot beteckna männens trolldomskonst, och qwopesvuot qvinnornas häxeri.

Ehuru denna konst är ett uttryck af förvirrade begrepp om tingens ordning, betecknar den dock ett utvecklingsskede hos menniskan till en högre lära; ty den innefattar etb vädjande till andeverlden. Huru Lapparne inhemtat densamma, och när den hos dem kommit i bruk, är obekant. Omnämnas må dock, att en del antagit, det de, liksom andra Skandinaviens folk, lärt sig den af Odin, som skulle hafva fört den med sig till norden, ehuru den hos de öfriga folken derstädes tidigare kommit ur bruk, i följd af den christna lärans tidigare utbredning till dem.

Väl spåras äfven hos Lapparne dunkla föreställningar, syftande på ett sådant inflytande. Men att Lapparne skulle inhemtat trolldomskonsten af Svenskarne, det tror jag icke. Må så vara, att de äfven af dem upptagit åtskilliga konstgrepp härutinnan, men sjelfva konsten är påtagligen hos Lapparne urgammal och har hos dem af ålder idkats, ej allenast i gränstrakterna mot Sverge, utan äfven vid de Terska och Murmanska kusterna, der den ännu, ehuru i hemlighet, är i full utöfning.

Lapparne ansågos emedlertid fordom vara så skickliga häri, anmärker Scheffer, såsom om de skulle haft sjelfva Zoroaster till läromästare. Till och med andra folkslag sägas hafva sändt sina barn till dem för att lära sig trolla. Så läser man hos Snorre Sturlason, att Assur Tote ifrån Helgeland skickat sin dotter Gunhild till Finnmarken för att inhemta ,,finnekonster".

De, hvilka voro födde med särdeles fallenhet för yrket, lärde sig detsamma omedelbart af andarne. Detta skedde genom och. under sjukdomar. Den första sjukdomen inträffade i barnaåren, och det sjuka barnet hade redan då uppenbarelser i trollkonsten. Vid den andra sjukdomen tillväxte visdomen, men först vid den tredje, som inföll under mannaåldern, blef trollkarlen fullt färdig i yrket. För utöfvandet af konsten behöfde en sålunda utbildad trollkarl ej ens skilda trollredskap. Han hörde och såg allt som passerade i vida verlden. Men detta tillstånd skänkte honom ingen glädje, ty hans själ plågades oupphörligt deraf.

Kunskapen i trolldomskonsten fortlefde dock egentligen derigenom, att föräldrar undervisade sina barn deri. Ty hvarje till mannaåren kommen Lappe var åtminstone något initierad i densamma, om man ock i vigtigare fall var tvungen att anlita de professionela nåiderna.

För dessa hyste Lapparne stor vördnad och djup aktning. De voro deras profeter, som för dem uppenbarade förborgade saker och tillkommande ting. De voro deras prester, i ty att de förrättade offren. De voro deras patriarker, som genom sina vidskepliga påfund styrde menigheten. Af dessa skäl var nåideembetet begärligt och icke minst derför, att man betalade väl för nåidernas tjenster, hvilka voro mångahanda; ty allt af större vigt skulle af och genom dem uträttas. De påstodos bland annat ega en särdeles förmåga i att framkalla den vind, som hade blåst då de föddes. De sålde derföre vind i band, försedda med tre knutar. Löstes den första knuten, fick man tjenlig vind; öppnades den andra, blef vinden stark; men löstes den tredje, kunde det ej aflöpa utan skeppsbrott.

Utbildningen till nåideembetet måste vidtaga redan i unga år; ty nåidens verksamhetstid utsträckte sig egentligen icke till den sena ålderdomen. Sällan kunde nemligen en nåide bibehålla embete och anseende längre än till omkring 50 års ålder; ty nåiden måste vara frisk och af felfri kroppskonstitution. Redan om han förlorade en tand, eller om hans tänder af värk eller annorledes skadades, ansågs han icke vidare vara särdeles duglig i sitt fack.

Nåiderna voro olika i rang och i trolldomsförmåga. livad en icke förmådde, det kunde en annan, som stod i intimare förhållande till Saivok; men besegrades en af en annan i trolldom, voro de ofta lika goda vänner ändock. Den besegrade erkände villigt sin underlägsenhet och kunde helt vänligt säga: jag trodd© icke, käre broder, att Du vore så stark i din konst och mig öfverlägsen.

Af första rangen voro de s. k. Girade nåidek, flygande troll. De kunde icke allenast flyga i fogelskepnad utan ock framträda såsom allehanda andra djur, eller såsom storm- eller orkanbyar (nåide puskak, hos finnarna noidan puuskat).

Nåider af andra rangen voro de, hvilka kunde gå i love (dvala), d. ä. låta själen öfvergifva kroppen, som blef qvarliggande, och antingen ikläda sig skepnaden af något djur, ss. varg, björn, ren eller fisk, och sålunda begifva sig ut i verlden, eller ock röra sig der endast såsom ett andeväsende. 1)

Till nåider af tredje ordningen hänfördes de, som utan att ega nyssnämnda för den första och andra klassen utmärkande egenskaper, kunde med ordets makt eller med andra medel uträtta stora ting. Sådana voro t. ex. återställande af stulet gods dymedelst, att tjufven bragtes i samvetsnöd eller plågades af sjukdom eller smärtor, — hvilka någongång kunde t. o. m. förorsaka hans död, men annars fortforo tills han återbar det stulna, — eller ock straffades med att nödgas ikläda sig skepnaden af varg, oxe, orm eller annat djur — en fördom, från hvilken folket, isynnerhet i den inre Lappmarken, ännu icke fullkomligt frigjort sig.

Sina nåider indelade Lapparne vidare i puorre dakke nåidek eller, såsom de ock kallades galkke nåidek, hvilka använde sin

1) I Kemi Lappmark omtalas äfven nåider, som kunde simma med sten imder armen:

,,Kivisellä soutaa, Vettä myöten kolkuttelee".

Men de lära ej hafva varit af Lapparnes nåider. Enligt Pinnarnas i Kemi Lappmark mening fick den, som kunde utföra detta konststycke, allt hvad han önskade.

konst till att göra godt, ss. att frigöra menniskor från trolldomar, som de varit utsatta för, m. m., samt paha dakke näidek eller sådana som öfvade sin trollkonst till att skada. Sistnämnda nåider sväfvade alltid i fara att, lik friskytten, träffas af egen kula; ty den, som misslyckades i att genom trolleri bereda en annan ondt, blef sjelf föremål för detsamma. Jfr längre fram under Kiikan. 1)

De unge män, som voro qvalificerade för nåideembetet, fingo uppenbarelser af gudomen, antingen genom någon Saivogadze eller i drömmen, eller ock beledsagades de af sin läromästare ned till Saivo, der de fingo undervisning af afsomnade nåider.

Sedan den unge mannen sålunda undervisats i trolldomskonsten, blef han till sitt embete invigd genom en högtidlig ceremoni, hvarvid flera nåider voro tillstädes. Den äldste bland dem satte sig jemte den unge aspiranten invid, men utanför dörren till bostaden med fötterna bredvid hvarandras. Derpå uppstämde den unge nåiden sin juoigam (trollsång), som han beledsagade med slag på trumman. Om nu Saivor eller nåidegadzek infunno sig och gingo öfver deras fötter in i tältet eller kåtan, så att endast den unge aspiranten hade en verklig känning deraf, men den gamle nåiden deremot icke erfor något omedelbart vidrörande, utan endast en allmän känsla af deras närvaro, då blef aspiranten omedelbart utnämnd till ;;nåidde" (noaidde) och af alla erkänd såsom sådan. För sin höga uppgift skulle han dock invigas genom Saivonamma dopet, hvarom mera här nedan.

Ifrån den stunden började Saivogadzek att förtroligare um

1) Ännu för 30 å 40 år sedan (således i slutet af 1700-talet) lefde i Kittilä en viss Klavu, som ansågs vara en Paha dakke nåide. Då han trollade, dansade han under juoigande inom ett tunnband tills han föll i love (dvala), under hvilken han fick veta allt hvad han önskade, hvarefter han utsände sina andar till att utföra det onda han afsåg. Emedan han stod i förbund med hin onde, fick han räfvar så mycket han önskade. På sin sotesäng afföll han dock ifrån Perkele och fick nåd, hvarföre Perkele, då han vid dödstillfället infann sig för att emottaga nåidens själ, men fann sig bedragen, vid sitt utträde ur sjukrummet gaf en skräll, lik det starkaste åskdunder.

gås med den unge nåiden, hvilken nu kunde utvälja så många af dem som han behagade till sina skyddsandar. De uppenbarade sig numera oftare för honom, dels då han sof, dels ock i vaket tillstånd, ja, till och med på ljusa dagen. De visade sig för honom än såsom unga Lappar än såsom Saivo nieidak (Saivo döttrar), hvilka föreföllo hårda som sten, då de lade sig bredvid honom. Dessa andar kallade Lapparne för sina Tontok, Haldok (sing. Tontto, Halddo).

Saivogadzek försökte alla medel till att öfvertala och förmå Lapparne att antaga dem i sin tjenst. Mottogs anbudet, fingo de deras bergbostäder till ,,Torvo" (skydd, skyddsställe). Förhöll sig deremot Lappen motvillig gentemot detsamma, blef han ofta genom hotelser och af Saivogadzek åsamkade plågor tvungen att bifalla dertill.

Såsnart Lappen antagit en nåidegadze i sin tjenst, undervisades han af denne i trolldomskonster, i offerceremonier och i att sjunga rune- eller juoigam sånger. Han blef med ett ord Lappens både läromästare och lydige tjenare.

De gadzek, af hvilka nåiderna betjenade sig (nåide gadzek), voro af två slag. Puorre gadzek voro goda genier, med hvilkas tillhjelp nåiden kunde, bland annat, bota sjukdomar hos såväl menniskor som djur. De nåider, som hade sådana i sin tjenst, kallades Puorre dakke eller galkke nåidek = välgörande nåider, hvilka brukade hjelpa dem tillrätta, som voro besatta eller annars lidande. Det andra slaget af nåidegadzek var Paha dakke- eller Pergalag-gadzek. De voro behjelpliga i att göra skada genom bl. a. att utsända Tyre, hvarom mera genast. De kallades äfven Porram gadzek, emedan de lik elden tärde sina offer genom smärtor, plågor och lidanden.

Men utom nåidegadzek funnos äfven andra gadzek af nere slag. Sådana voro t. ex. Joulogadzek, åt hvilka offrades på julaftonen, m. fl.

Till nåidernas tjensteandar hörde äfven de s. k. Ganflugorna. Dem erhöllo nåiderna af en fogel, som benämndes Vuokko eller Väroslodde (Ganfogel), hvilken de för ändamålet påkallade. Dessa foglar afgåfvo från sin fjäderskrud insekter, som liknade löss och voro ganska giftiga. Dem uppsamlade nåiderna sorgfälligt, dock icke med bar hand, samt förvarade dem i bergshålor invid gudarnes belåten insatta i små askar, benämnda ganaskar, eller ock enligt Högström i små pungar, ur hvilka de sedan utsände dem såsom Granflugor för att genom dem skada både menniskor och djur. Sedan ganflugan, som af en del ansågs vara djefvulen sjelf, fullgjort sitt uppdrag, korn hon tillbaka till sin egare och kunde då blifva besvärlig till och med för denne sjelf. Ty om den afsänts mot någon, som var dess egare i trollkonsten öfverlägsen eller med honom jemnbördig, hände det att den egna ganen 1) blef en plågoande för sjelfva egaren.

De ansågos förorsaka skorbutism eller ett skabbartadt utslag (Ruobba), vidare stygn, magsvullnad, blodspåttning, hostning, benvärk och de flesta andra af Lapparne kända sjukdomar. Vid sjukdomsfall anlitades derföre nåiderna till att fördrifva de gan

1) Finname i Kemi trolla än ,,tillbaka" s. k. troll- eller pestskott, som ansågos hafva träffat menniskor och djur och gjort dem sjuka. Detta skedde med allehanda besvärjelser, hvarvid bl. a. yttrades ,,menköhöt koirat kotiansa". Ännu i den dag som är tro de vidskepliga derstädes att pest- och andra bölder härröra af trollskott. Sådana böldsjukdomar härjade fordom, mera än under sednare tider, på Vester- och Österbottens slätter och lågiändta sumpmarker, såsom

t. ex. i Limingo socken och äfven på flere andra trakter. En härd för densamma var isynnerhet Lapinjänkä, i Kemisocken belägna mosse, som ligger lägre än elfsvallen. Det skall icke sällan hafva händt här, att en häst, hvilken man tog ifrån betesmarken, frisk såsom det tycktes, inom några timmar derefter var död; och äfven med andra djur skall förhållandet varit enahanda. Man sade då att pestskott från luften träffat dem, hvarföre ock sjukdomen, som stundom angrep äfven menniskor och helt hastigt förde dem i grafven, benämndes ,,ampumatauti", och den som deraf träffades sades vara ,,ammuttu" (skjuten) eller ,,loukattu" (träffad). I en till domkapitlet afgifven beskrifningom Kemi träsk, daterad den 21 Januari 1753, anmärker Nils Fellman om denna sjukdoms härjningar derstädes: ,,Skottet har ock under tiden dödat boskap, hästar och renar, dock ej så ofta som i de nedre församlingarne i Kemi socken".

Sjukdomen ansågs uppkomma genom stygn af en i luften flygande pil. Den började dermed att å kroppen visade sig en liten

flugor, af hvilka den sjuke i regeln ansågs vara besatt. Men för att lyckas häri, måste nåidens trollkraft vara starkare än dens, som utsändt ganflugan. För att motverka deras skadliga inverkan fanns det dock personer, som kunde från de sjuke ,,bita ut" gan. Ganfiugorna kunde ej heller skada den, hvars faders namn utsändaren icke kände.

Det var likväl icke oeftergifligt att nåiden skulle få sina Gan af Vuokko; ty nåidegadzek kunde förse honom med Ganstaf i stället för Ganask. Denna staf hade formen af en yxe, och äfven den var giftig. Slog nåiden med den antingen menniskor eller kreatur, blefvo de strax sjuka och kunde icke återfå helsan, om ej en annan nåide genom trolldom botade det onda.

I samma syfte som af Gan eller Ganflugor betjenade sig nåiderna, såsom sagdt, äfven af Tyre eller såsom namnet af våra Lappar uttalas Teure eller Tiure, hvilket ord betyder krälande mask. Tyre var dock icke någon sådan, utan en af djurs hår eller växters fjun hoprullad, med hål försedd boll. Men Tyre utsände såsom sina handtlangare företrädesvis sådana maskar, och deraf namnet. Med Tyres tillhjelp trodde man nåiderna

mörk fläck eller strimma, som utvecklade sig till bulnad. Otvifvelaktigt lärer ock vara, att insektstygn bidragit till sjukdomens spridning. Till i pest döda kreatur, som förblifvit ofvan jord eller vårdslöst nedgräfvits, sällade sig naturligtvis hvarjehanda insekter, hvilka sedan, då de satte sig på menniskor och djur, till dem fortplantade sjukdomen. Sådant inträffade försträdesvis under lugna och soliga dagar.

Af ofvannämnda folktro lät emedlertid ej allenast Solander utan ock sjelfve Linnseus, den senare på auktoritet af Prosten Ervast, som tillsändt honom pestbölder, förleda sig att antaga tillvaron af en Furia infernalis (Fauna Suecica N:o 2070), hvilken vistades i djupa mossar och kärr samt hastigt kunde förorsaka döden hos de menniskor och djur, som af henne träffades. Men huru den kunde flyga med pilens hastighet, det förmådde nämnda stora naturforskare ej förklara. Ej att undra på, då djuret hänfördes till intestinal djuren, hvilka ej äro bevingade. Sjelfva det förmenta djuret var väl ej heller annat än af pestsmitta inficieradt blod eller fiberämne från ett kreatur, som angripits af pesten.

kunna upphetsa icke allenast möss, mygg och annat dylikt utan äfven ormar till att genera och skada andra. Såväl Tyre som Gran, hvilka tyckas vara okända för Imandra Lapparne, omtalas dock vidare längre fram.

Vid nåidernas trollkonster tillkom spåtrumman, Qvobdas eller Kobdas, äfven benämnd Kannus, 1) en framstående roll. Lika troget som Pohjola värdinnan vårdade Sampo, lika omsorgsfullt förvarade Lappen sin trolltrumma. Den var för honom ett omisteligt redskap, ty genom den erhöll han af gudarne de för sitt behof nödiga anvisningarna. Den hölls derföre ock väl gömd, insatt jemte ringen i ett omhölje af lomskinn, så att den ej städse skulle vara tillgänglig för hvar mans blickar; och ingen giftvuxen qvinna fick vidröra den. Flyttade man bo, skulle trumman afföras sist, och det af en mansperson, vanligen på en väg, der ingen aunan förmodades passera. Ty om det inträffade, att en fullväxt qvinna inom tre dagar derefter gick samma väg, antingen dog hon, eller utsattes hon för annan olycka, om hon ej snart åt trumman offrade en messingsring.

Trumman rådfrågades i hvarje vigtigare angelägenhet innan något annat företogs. På dess egenskaper och sättet att behandla den berodde i hög grad gudarnes bevågenhet. De bästa trummor ansågos de vara, hvilka man erhållit såsom arf.

Trolltrumman förfärdigades af björk, gran eller tall, som växt på något särdeles ställe och hvars safringar ej gingo raka, ej heller mot solen, utan med densamma, hvarföre sådana träd ock höllos heliga. Härvid tillgick sålunda, att trädet klöfs och

1) Benämningen Kannus lärer dock förekommit endast hos de Lappar, som bodde närmare gränsen mot Finland, hvarföre ordet torde vara af finskt ursprung — om det ej är allt ifrån den tid, då finnar och Lappar hade gemensamt språk. Den benämndes äfven ,,kansi" (lock), måhända deraf, att af den lyckobringande Sampo endast locket qvarstadnade i Pohjola, medan det öfriga samt dermed ymnigheten och rikedomen fördes till Kaleva folket.

I Lappajärvi sjö (Vasa län) finnas två små runda holmar, hvilka benämnas Kannus och förmälas hafva uppstått deraf, att Lapparnes spåtrummor der kastats i sjön.

3

böjdes derefter till en ring, med den klufna sidan uppåt, bvarefter öfver denna ring spändes beredt renskinn. Med af albark tillredd röd färg målades derefter på skinnet en hel mängd figurer och bilder, föreställande gudar, genier (nåide gadzek), solen, månen, morgonstjernan, lappkota, stolpbodar, allehanda djur m. m.

Scheffer afbildar och beskrifver (Lappland kap. XI) fiere sådana trummor. På en ses trumskinnet vara genom ett tvärstreck deladt i två afdelningar. På strecket står i främsta rummet Termes eller Tiermes och bredvid honom hans tjenare samt dernäst Storjunkaren, likaledes med tjenare. Närmast dem äro afbildade i fiygt stadda foglar (troligen Saivo loddek) eller andra Saivo djur. Öfre kanten var prydd med stjernor och öfver Storjunkaren syntes bilden af en halfmåne. Nedanom strecket var Christus och en hans apostel, hvilka begge, tillkomna i en senare tid, åkallades jemte de förenämnde. Midt på den jordiska delen var tecknad solens bild och för öfrigt en ren, en varg, en oxe, en sjö, en ekorre, en räf, en orm o. s. v.

Men både trummor och bilder funnos för öfrigt af olika såväl form som beskaffenhet. Allt sådant var beroende af en och hvars godtycke eller på orten rådande sed. Bland bilderna kunde man sålunda på en del trummor se angifna äfven olika länder, hvarvid Lappland alltid intog midtelpartiet och det största utrymmet. Med sådana trummor sökte man utröna, hvilka resande man hade att vänta och hvarifrån de kommo. om de voro välvilliga eller elaka menniskor, om de medförde goda eller onda tidningar, när besök af fogden, presten eller någon annan mera betydande person var att emotse, och annat dylikt. Sådana begagnades företrädesvis af Kemi Lappar, som erlade skatt till 2 ä 3 riken och alltså oftare än andra hade att befara dylika besök, hvilka icke sällan, utom kostnaden, medförde äfven annat obehag. Uppbördsmannen tog nemligen dervid ofta af Lappen allt hvad han öfverkom och skulle dessutom, liksom ock presten, af denne åtnjuta fri resa och fritt traktamente. Han uppträdde i äldre tid nära nog såsom en röfvare.

I Kemi Lappmark, der Tormeus säger sig hafva funnit de mesta ,,djefvulska konster", hafva trolltrummorna ock i allmänhet varit vida större än den här ofvan beskrifna, hvilken haft en längd af tretton tum och en bredd af tio och en half tum.

I Finnmarken, säger Leem, har man, jemte spåtrummor af ofvan beskrifven art, för ändamålet begagnat sig både af byttlock och målade skålar. En af sistnämnda slag, som han beskrifver, hade i bottnet haft två aflånga hål, invid hvilka ett räföra, en räfnos och en klo varit fastade. Trumskinnet var genom streck afdeladt i fem fält, alla utsirade med olika bilder. Bland dem sågs både Gud fader, Guds son och den Helige ande, en kyrka, Jungfru Maria, som skulle hjelpa barnsängshustrun, samt invid henne Joula beive Herrak, åt hvilka sistnämnda, en hvar, en julnatt var helgad. Vidare såg man der hin onde, som betecknade sjukdom, och hans hustru, en i luften sväfvande djefvul, som häntydde på helvetets eld (Helvet dolla), hvari själarna marterades, en cirkel, kallad helvetes kittel, hvari själarna kokades, och en rektangel, som benämndes helvetes graf (helvet havde), i hvilken alla de föstes, som trodde på djefvulen. Slutligen fanns der, utom en mängd hedniska och andra bilder, jemväl en fängslad djefvul, som Gud fader vid verldens skapelse sålunda fjettrat. Redan då Leem kom till Finnmarken spårades således en blandning af hedendom och kristendom i dervarande Lappars trolldomskonst.

Spåtrummor funnos äfven, som hade formen af en båt. Sådana skola fordom hafva blifvit begagnade i Kemiträsk. De benämndes Lådde Karbashak (en liten båt) och äfven Luotta muor eller Luotta muorre. Tuderus har för dem namnen Lista muor och Brotte muor samt äfven Hyden venet.

Vid trolltrummans begagnande erfordrades en rnetallring (veike), af ungefär en riksdalers storlek, och en hammare (arpa). Vid ringen hängde hvarjehanda öglor af koppar, messing eller silfver. Arpa var af renhorn och två grenig, med hammare i hvardera grenen.

Då trolltrumman rådfrågades, satte man sig enligt Lapparnes sed på sina ben, höll trumman upp med venstra handen och lade ringen på. trumskinnet, hvilket man derefter begynte att bearbeta med hammaren, i början sakta, men efter hand allt häftigare. Gick ringen nu med solen, var det ett lyckligt förebud, och stannade den snart på den figur man önskade, så skulle allt gå väl. Men kom ringen ej dit, eller gick den mot solen, var ondt på färde, och önskningsmålen skulle derföre ej uppfyllas.

Såsom lyckligt förebud ansågs härvid äfven det, om ringen kom på Radien eller andra tecken, som utmärkte goda gudomligheter; såsom dåligt deremot, om den stannade på onda väsendens. Grodt tecken — påtagligen i en senare tid — var det i allmänhet ock om ringen gick öfver Jubmel Atshe, Jubmel pardne och ailes vuoinga och derifrån åter tillbaka till Jubmel Atshe samt stadnade der. Men stannade den ej genast, utan gjorde svängningar hit och dit och först derefter förblef liggande på Jubmel Atshe, var detta ett tecken på Guds onåd eller vrede, som måste med offer försonas.

Trolltrumman skulle gifva svar i en otalig mängd fall. Den skulle upplysa om hvad som passerade på aflägsna orter; om fiendtligheter vore att förvänta; om en sjuk skulle tillfriskna eller dö; huru han skulle botas eller gudarne förmås att återsända sjukdomen dit, hvarifrån den kommit; hvilka offer gudarne eller de döde för detta ändamål önskade för och af den sjuke. Den skulle äfven utreda, hvilken jagt för tillfället vore den bästa, vare sig efter björn, räf, vildren eller annat villebråd; till hvilken trakt man i sådant afseende eller för fiske borde begifva sig; hvilken Seita vore den frikostigaste, och huru guden kunde förmås att vara gifmild. Af den skulle man vidare få veta, hvar en förlorad ren skulle uppsökas; vilkoren för renarnes och renkalfvarnes trefnad; om en hafvande qvinna skulle få lätt eller svår förlossning; genom hvilka offer och medel sjukdomar och andra olyckliga tillbud kunde botas och afvärjas o. s. v. Trolltrumman skulle, med ett ord sagdt, gifva besked om och i allt.

I att begagna trolltrumman och äfven i trolldom voro väl alla Lappar något hemmastadda. Hvarje man kunde derföre på egen hand reda sig i saker af mindre betydelse. Men i vigtigare sådana måste, såsom sagdt, nåide tillkallas. Isynnerhet var detta fallet då det gällde att bota sjukdomar och anlita jabmeker, att bereda andra skada, att taga hämd, att öfverskåda det, som var förborgadt, och isynnerhet för att bestämma, hvilka offer man i sådana fall skulle hembära gudarne.

Den egentliga grundorsaken till alla sjukdomar ansågs härflyta ifrån Saivofolket och isynnerhet af Lappens i Saivo bosatte afsomnade anförvandter (Jabmek), hvilka antingen längtade efter den sjuke och med dödens tillskyndan försökte få honom till sig, eller ock ville å honom hämnas för utlofvade, men försummade offer, för uraktlåten vördnad eller annan liden oförrätt. Att använda vanliga läkemedel hade alltså varit fåfängt. Man tog derföre sin tillflykt till nåiden och hans magiska konster. Härvid vägledde honom trumman. För att förmå de döde att ej trakta efter den sjukes lif och för att stilla deras längtan efter honom utlofvade han å den sjukes vägnar åt dem offer. Tilläto icke de dödes andar den sjuke att lefva, måste nåiden derom underrätta denne.

Vanligen kände eget lands nåider hvarandra. Rådde ej fiendskap emellan dem och stod ej heller den sjuke i ovänskapligt förhållande till någon af dem, då hade sjukdomen antagligen tillskyndats genom någon aflägset boende, okänd nåide, och då kunde den vanligen botas endast genom nåidens andefärd till Jabme aimo. Men äfven om sjukdomen icke hade sådan orsak, kunde för dess häfvande andefärd vara nödvändig, dels för att betvinga jabmekerna eller blidka vålnaderna, dels särskildt för att förmå Jabme akko, de dödes Gud, som var de döde behjelplig i att befordra menniskorna till jabme aimo, till att afstå från sådant. Detta kom isynnerhet i fråga, då den sjuke var någon vigtigare person, såsom fader eller moder eller annan anförvandt, den man ej ville mista.

I särdeles svåra fall hände det ock, att flere nåider samarbetade. De församlades då i en kåta för att utröna trummans utslag. Utföll detta illa, måste det utforskas, hvilken af gudarne var vredgad och hvilka offer äskades Om ej heller dessa medförde hjelp, då måste den af de församlade nåiderna resa till Jabme aimo, som hade de starkaste Tilles, Dilles eller Dirri, något visst djur t. ex. varg, björn eller korp eller något annat, hvaraf nåiden betjenade sig såväl för att hjelpa sig sjelf eller andra som ock för att göra skada.

Då en nåide uppmanades att bistå en sjuk, tilltalade han först sin nåidde lådde sålunda: Hatte dal kottsho duu matkai (nöden bjuder dig att resa), hvarpå han tillsade fogeln att kalla nåidegadze till hjelp. Sedan detta skett, vidtog förrättningen. Dervid kommo såväl synliga som osynliga varelser tillstädes. De synliga voro, utom förrättningsmannen sjelf, minst två i högtidsdrägter, dock utan bälten om lifvet, klädda qvinnor. De hade hvita dukar på hufvudet och kallades Sharak. Vidare en man, kallad Märro divve eller Meurem divve (hufvudman i trolldom) och dertill ännu en halfvuxen flicka. Det för alla andra, utom för nåiden, osynliga elementet utgjordes af Arja, såsom prseses, samt nåidegadze och två, Rudok benämnda qvinnor, hvilka Arja fört med sig.

Så snart alla, både de synliga och de osynliga, voro församlade, tog nåiden af sig mössan, löste bältet och skobanden samt lade handen för ansigtet, satte derpå händerna i sidan, vred sin kropp fram och tillbaka samt yttrade: valmastattet liärge. shatsalet vänas, (sadlen renen, utskjuten båten). Han slog nu på sin trumma och uppstämde sin trollsång, hvari de öfrige instämde i chorus; utkastade derpå ifrån eldstaden med bara handen glödande kol, slog sig på knäet med yxe, hvilken han derefter svängde med begge händerna och sedan bar tre gånger omkring förbemälda Sharak, samt nedföll slutligen liksom död på marken.

Der låg han nu utsträckt längre eller kortare tid, dock ej öfver ett dygn, hvarunder hans från de kroppsliga banden lösta ande besökte aflägsna orter, oftast i underjorden och i passé varek (de heliga bergen), såg der flerahanda Saivok och åhörde der trollsånger, som osynliga varelser utförde.

Medan nåiden låg i sin dvala, dels sjöngo dels underhöllo Sharak med dämpad röst ett samtal, som gick ut på att söka utgrunda, i hvilket Passé värre (Saivo) hans ande nu månde ila och hvad han der hos Saivorne finge se och höra. Då de sålunda, genom att uttala namnet på åtskilliga passé varek, omsider lyckades nämna det, hvarest nåidens ande befann sig, rörde sig dennes ena hand eller fot, ett tecken på att han begynte uppvakna. Detta fick ej på något sätt påskyndas. Ty vidrörde man honom, så att han, fast aldrig så litet, kom ur sin ställning, dog han genast. En stund efter det man spårat sagde tecken till uppvaknande, hörde man nåiden, hvars ansigte under dvalan mörknat till och betäckts med svettperlor, vuolet zäbme eller med hviskande röst, liksom om han drömde, uttala de ord han hört på den aflägsna orten. Såsnart detta förnams af qvinnorna, begynte de sjunga med högre röst, till dess att nåiden omsider vaknade och meddelade h.vad som bör göras. 1)

På dessa andefärder var Saivo fisken eller Saivo ormen nåiden behjälplig vid att i de dödas rike, jabme aimo, kämpa med de döde, hvilka antingen ville från jorden bortrycka den sjuke, om hvilken nu streds, eller ock hindra utlemnandet af någon bland de sina (d. v. s. de döde) till menniskors tjenst på jorden. Ty jabmeker (dödingar) upphemtades icke sällan af nåiderna från jabme aimo till jordelifvet för att der vara till tjenst med att vakta renar eller uträtta hvarjehanda annat; och hvad dessa Jabmek i sådant afseende åtagit sig att ombesörja, det fullgjorde de väl, blott man gaf dem utlofvade offer samt i allmänhet höll de med dem slutna aftal. Härvid måste dock nåiden städse utfästa offer åt såväl Jabme akko, de dödas gudomlighet och vårdarinna, som cck åt Jabmekerna, de döde, hvilka sökte motverka honom i hans förehafvanden. Offren bestodo vanligen i något djurs ben, som för ändamålet nedgräfdes i jorden och sedan af Jabme akko omgåfvos med ny kropp, och sålunda kunde blifva de döda till gagn.

Till Lapparnes trolldomskonst har icke hört att uppgräfva lik ur kyrkogårdarne, hvilket Finnarne brukat, eller att annars

1) ,,Under denne Forretning", säger Friis a. a. s. 69, med cite-. rande af Hammonds Missionshistorie såsom källa, ,,lurede Djsevelen og onde Aander paa Noaiden, men Horogales's Hund Strabo holdt Vogt ved Legemet. Den holdt Djsevelen og hans Engle borte fra Legemet, knurrede og bjseffede saaledes, at Tordengudens Tjener vaagnede og gik hen till Aöeekas, Tordenguden selv, som da med sin Hammer slog saaledes paa Djaevle og Trolde, at de ikke kunde hindre Noaidens Aand fra at komme tilbage til Legemet, ei heller slaebe det bort eller tilf0ie det nogen Skade."

Not af Utgifv.

oroa de döda. 1) Deremot var det hos dem vanligt att glödga jern, såsom yxor, knifvar m. m., doppa dem eldröda i någon med vatten fyld kittel, eller med dem ursinnigt slå omkring sig, eller sönderhugga torfhus och redskap, eller att rista figurer i isen, eller ock att intaga besynnerliga ställningar och dervid förehafva någonting ovanligt. Men ej heller den Lappska nåiden kunde uträtta någonting utan ;;läsning", hvarvid det man önskade ofta upprepades och nåiden allt emellanåt föll i extas.

Med trollkonster ensamt för sig kunde dock icke allt uträttas. Dertill måste man i allmänhet ännu, för att få sina önskningar uppfyllda, hembära gudarne

 

Offer.

Såsom redan antydts ansåg Lappen sig icke kunna påräkna gudarnes bevågenhet med mindre än att han egnade dem offer. Samma ord, värro, som användes i betydelsen af offer, betecknar derför äfven skatt. Genom trolltrumman tillfrågades guden, hvil

1) Något sådant synes dock, åtminstone under en senare tid, hafva förekommit hos de ryska Lapparne vid Imandra, der trollkarlarne anse det vara det verksammaste medlet mot döden i svåra sjukdomar, om nian lyckas stjäla små, lefvande barn från deras föräldrar eller ock barnlik från begrafningsplatsen. Jfr. del I. s. 561. Hos de ryska Lapparne florerar trolleriet ännu. Så t. ex. bor i Neidens by en hustru vid namn Balak, som anses ha förmågan att gå i lowe (dvala) och derigenom tillrättaskaffa stulet gods. Hon anses i Enare, vid Varanger fjorden och i hela Ryska Lappmarken som orakel. Sin konst skall hon hafva lärt sig af sin man Feodor, som dock numera ej sjelf vill befatta sig med trolldom. Ingendera af dem kunde förmås att ens emot ersättning initiera mig i sin konst.

Vidare bor vid Imandra en Lappe, benämnd Simana, hvilken ;irligen ifrån såväl Finland — och det icke allenast från Österbotten och Karelen, utan till och med ända från Savolax och Tavastland — som isynnerhet från Ryssland emottager besökande, hvilka anlita hans trollkonst. Jfr. del. I. s. 558 ff. och »Suomi" 1846 s. 97.

I Notosero (Nuottejavre) by lefver en man, kallad Antoschka bolschoi eller Suur Antti, som likaledes faller i love och derigenom

ken varro, offer eller skatt, han önskade eller fordrade. Ju mera frikostig och ju mera nitisk Lappen i afseende å offer var, desto mera benägna trodde han gudarne vara att uppfylla hans önskningar, hvilka alltid afsågo endast enskild nytta och enskild vinning; ty den hedniske Lappens böner gälde uteslutande hans timliga välfärd och nycker.

Utan afseende på årstiden kunde offer hembäras när som helst; och så skedde äfven. Lappen var i allmänhet mycket färdig härtill och kunde offra de minsta småsaker. Öfverhufvud var dock stor frihet i detta afseende rådande, och endast vissa högtidsdagar voro offer obligatoriska. Den egentliga offertiden var hösten. Då offrades af hela byalaget åt Tiermes (Thor), Beive (solen) och Storjunkaren. Offren bestodo dervid hufvudsakligen af horn och ben, förnämligast af brunnrenar, hvilka man allt ännu brukar slagta på hösten, Mattsmässotiden, omkring den 21 September, dels emedan de under stimtiden, som inträffar kort derefter, ej måtte förföra sig på renhjorden eller dess vårdare, dels ock emedan dessa renar under ingen annan årstid äro så feta som då. Åt Beive offrades äfven midsommartiden.

Dessa offer voro sålunda i regeln icke dyrbara. De offer deremot, som afgåfvos i tillstånd af nöd eller under något löfte, botar sjuka, ger anvisningar för återfående af stulet gods m. m. Att döma af ett kort samtal, som jag hade med honom, tycktes han sjelf vara öfvertygad om sin förmåga i antydt afseende och om betydenheten af sin konst. Om denne Suur Antti och om Simana jfr Förf:s anm. till pag. 135 i Sjögrens: ,,Kemi Lappmark" Suomi 1846 s. 98. Jfr. äfven del. I. s. 558 ff.

Den kanske mest beryktade nu lefvande trollkarl (lovemies) i ryska Lappmarken är dock Miihkali, som är bosatt omkring 40 verst ifrån Kantalax och årligen emottager en mängd besökande ifrån Finland samt ifrån ryska Karelen och öfriga delar af Archangelska guvernementet.

Utgifv. förmodar att det är samme Miihkali, ur hvars mun Lönnrot upptecknat en mängd af Kalevala runorna. Han skulle i sådant fall hafva varit son till den än ryktbarare runosångaren Arhippa, hos hvilken Lönnrot gjort än värdefullare skördar. Jfr. ,,Biografinen Nimikirja", Helsingfors 1879—83, under Arhippa.

voro vanligen kostsammare. Dock ansåg man sig i mindre betydande fall af nöd, såsom t. ex. då endast ett rendjur var sjukt och man bad om dess återställande, icke behöfva utsträcka sin offervillighet längre än till horn och ben af renar.

Sådana mindre offer verkstäldes inom familjen eller alldeles enskildt. Men om en människa låg illa sjuk, eller om flera af Lappens kreatur på en gång hemsöktes af farsot eller vantrifdes, eller om man möttes af någon annan större motgång, eller eljes var i nöd, då hembars dyrbarare offer till den gud, till hvilken man hade största förtroende, eller som trumman angaf, eller till fiere gudar, när hjelp icke syntes kunna vinnas hos en. Men detta offrande skedde ock ofta helt anspråkslöst under löfte om större offer framdeles, för den händelse att man blef bönhörd. Dervid blef offret antingen genast nämndt eller ock utlofvade man det, som guden önskade, hvarom trumman framdeles skulle rådfrågas. Trummans utslag var det ock som ofta afgjorde, hvilken gud offret skulle hembäras; ty man kunde derförutan ej alltid veta, hos hvem bästa vilja och förmåga att i det förevarande fallet bringa hjelp kunde finnas. Till sådana större offer anlitades alltid nåide.

I vissa fall, såsom vid svårare sjukdom, farsoter i renhjorden, giftermål m. m., fann Lappen sig stundom föranlåten att såsom offer utfästa, utom renar, hvilket var det vanliga, äfven andra djur, såsom hundar, bockar, getter, får, kattor och tuppar, hvilka han, sedan löftet en gång var gifvet, anskaffade från andra orter. Ty hvad Lappen under sådana förhållanden lofvat, det höll han troget, kosta hvad det ville, liksom han än gör det med afseende å sina löften om gåfvor till kyrkan. Men man offrade, såsom sagdt, hvarjehanda. Sålunda finner man t. ex. af sången till Tatsha Seita, att man offrade äfven messingsringar, koppar- och silfvermynt. Åt Ora Galles fick dock hvarken honeller kastreradt handjur offras, åt Sarakka ej något handjur, dock med undantag af tupp. Offret åt Beive skulle deremot vara ett ungt handjur.

För barn, som man hoppades få, offrades ock hela djur. Medan fostret än var i moderlifvet, hembars såsom offer en qviga, vid barnets födelse en hund, och efter födseln likaledes något djur. Offerdjurets kropp nedgräfdes härvid i jorden, om råd och lägenhet sådant medgåfvo. Men der tillgångarne ej tilläto sådant, var nian ursäktad, liksom man allt fortfarande är det äfven hos oss, om af sådan anledning christningskalaset uteblef.

Ett egendomligt offrande af helt djur förekommer hos de Terska Lapparne i trakten af Ponoi, en by belägen i ostligaste delen af den ryska Lappmarken. Detta offer hembars för renarnes trefnad och förökelse samt fredande för varg. Härtill användes det största och mest felfria rendjur, som i byalaget kunde öfverkommas. Det skulle flås utan användning af knif eller annat jernredskap. Derefter fick kroppen, stödande sig på bakbenen och med frambenen uppåtsträckta, stelna af köld. Sedan sådant skett, invigdes kroppen, under sång och bön, till gud x) för byalaget och benämndes Kovrre eller Kevrre (se derom längre fram under rubriken Kovrre).

1) Friis, som äfven omtalar ,,Kovre" efter ett manuskript af L.

L. Laestadius, hvilket han till begagnande erhållit af Pastor Stockfleth (Jfr. Friis: Lappisk Mythologi, Christiania 1871 s. XI och 143 ff.) yttrar härom: ,,Bi:meligvis var det dog ikke den flaaede Eenkrop, som dyrkedes, men denne stod i samme Forhold till den Guddom, der antoges at fremme Rensdyravlen, som andre Billeder till andre G åder. Sandsynligvis var det en Hunren, som ofredes, og heri faar man da Förklaring paa den sseregne Omstsendighed, at flere af de Basse-varek. hellige Fjelde, som Leem opregner, have Tilnavnet Bassealdo, hellige Simle, f. Ex. Mceiske vare basse aldo, Mseiske Fjeldets hellige Simle, Nieid vare basse aldo, Jomfrufjeldets hellige Simle, og flere. Uagtet intet nsevnes derom i Missionserernes Skrifter, har det rimeligvis ogsaa i Finmarken i de aeldste Tider veeret brugeligt om Hesten at ofre en hel Een for Held med Eensdyravlen. Det, som nemlig tyder herpaa. er, at man paa Runebom No. 1 finder en Hunren stillet op iblandt de överste Guder som Offer. Kovrc eller Kevre, som denna offerren kaldtes af de terske Lapper, er rimeligvis Finnernes Kekri, Käkri eller Köyri, der, efter Agricola, var en Guddom, som havde Omhu for Kvseghjordens Trivsel. Til denne Guddoms iEre holdt Finnerne fordum en Fest om H0Sten paa Allehelgens Dag, som derfor endnu af Finnerne kaldes Kekri. Man slagtede et Faar, som tilligemed anden Mad spistes till iEre for Guddomen. Lappernes Kovre eller Basse

Offerdjuret styckades annars led för led, hvarvid benen dock ej iingo bräckas utan skulle förblifva hela. Lappen trodde nemligen, såsom sagdt, att äfven djuren komme att ånyo uppstå efter döden. Af offerdjuret ansåg han sig derför i regeln kunna tillgodogöra sig köttet; ty gudomen kunde skapa nytt kött och ny hud kring benen och hade derför lika stor nytta af dem, som af en hel ren. Dock iakttogs härvid att en bit af hvarje köttstycke sattes i rifvor för gudarnes räkning.

I trakten emellan Imandra sjö och Kouda elf i ryska Lappmarken säges man än, liksom fordom vid Tydals fjället på den svenska gränsen mot Norge, offra kreatur, såsom kor, hästar och får, sålunda att man binder dem fast invid afguden och lemnar dem der lefvande åt sitt öde. (Jfr. del. I. s. 560). 1)

Offret till Sarakka åts endast af qvinnor: men deremot voro offren åt Oragalles, åt Saivo, åt Jabmeks och Leibolmai förbehållna männen till spis. Offren till Radien Atshe och Radien Gjedde förtärdes af begge könen.

Af ofvan antydd orsak — djurens uppvaknande till nytt lif i Saivo — var man således mycket angelägen om att offerdjurets ben skulle förblifva oskadade och alla tillvaratagna. Om derföre

aldo, hellige Simle, og Finnernes Kekri har altsaa i Almindelighed taget vseret Yppighedens og Frugtbarhedens Symbol, men det er vel nu ikke muligt at afgjere, om Lapperne have laant Ideen af Finnerne — eller omvendt".

Ofvanstående uttalande af Friis har anförts här, dels på grund af det intressanta deri, dels emedan allt hvad Laestadius yttrat om Kovrre är taget ur författarens till dessa anteckningar manuskript, hvartill man kan sluta af den marginalanteckning Laestadius i samma manuskript gjort vid den längre fram intagna rubriken Kovrre.

Den omständighet, att djuret skulle flås utan tillhjelp af jernredskap, tyder måhända på, anmärker Laestadius enligt Friis 1. c, ,,at denne Offerskik var meget gammel eller f ra en Tid, da man endnu ikke kjendte Jernredskaber".

Utgifv.

1) Att sådana offer förekommo i Norge ännu omkring 1790 ses af Friis a. a. s. 154 f. Jfr. ock här nedan under rubriken Akka. Utgifv.

t. ex. en hund kom öfver ett sådant ben och förtärde det eller annars bortförde det, måste han tillsätta lifvet och lemna motsvarande ben ur egen kropp i stället för det som gått förloradt. En ytterligare anledning, utom den redan sagda, till att Lappen var så mån om att alla ben skulle tagas i förvar, förelåg deri7 att han då kunde hoppas att i framtiden möjligen få draga nytta af sitt offerdjur, sedan det lefvat upp på nytt i en herrligare, frodigare och stoltare gestalt än det hade här på jorden.

Då Lappen gick att offra, trädde han aldrig ut ur sin kåta genom den vanligen, och af alla begagnade dörren, utan genom den heliga dörren, en liten öppning bak i kåtan, genom hvilken qvinnorna aldrig fingo gå — emedan de ej fingo beträda de fjät, lappen trampade då han begaf sig för att offra, likasom de ej heller fingo komma till närheten af de helgade stenarne — genom hvilken dörr fjällappen inbar mest allt sitt kött, åtminstone det som var af offerrenar, och fiskarlappen sin fisk, besynnerligen om den var fångad i någon af de heliga sjöarna eller der man invigt en helgedom åt Saivo; genom hvilken slutligen den fångade björnen inbars.

Då fjällappen skulle offra, satte han sina hundar i band; ty om en hund gick öfver hans fjät medan han offrade,1 öfverfölls hans renhjord af vilda djur eller sargade och dödade hundarne hans renar. Sammalunda gjorde ock fiskarlappen med sina hundar både vid offring och då han begaf sig att fiska i heliga sjöar.

Hvarken vid offring eller vid sådant fiske fick man tala högt, utan borde dervid iakttagas största möjliga tystnad.

Var det fråga om någon vigtigare angelägenhet och offringen således borde ske med all möjlig solennitet, voro ceremonierna mångahanda. Härvid måste nåide anlitas och ett eller flere djur offras.

Sedan nåiden genom trumman utforskat, åt hvilken gud man borde offra och hvilket djur guden äskade, afskildes offerdjuret från den öfriga hjorden och förseddes i högra örat med ett märke. Derpå beredde sig nåiden för förrättningen med en dags fasta och tvagning af alla sina lemmar. Då dagen för offringen infallit, begaf sig nåiden jemte den, som hembar offret, äfvensom alla gästerna till offerplatsen, der en gudomlighet alltid invigdes, om sådan förut ej fanns derstädes. Nåiden eller blodmannen var härvid iklädd högtidsdrägt. Omkring högra armen eller handen hade han en kedja af messing och öfver hans venstra axel hängde ett bälte, som lik ett ordensband 1) sträckte sig öfver bröst och rygg ned till högra sidan, der dess ändar förenade sig. Skedde offringen åt en Saivonieida eller åt någon af Akkerna, bar han på hufvudet en hatt af hvitt linne. Kring offerrenens horn bands, säger Scheffer, trådar, hvilkas färg berodde deraf, åt hvilken gud offret var afsedt. Sålunda utmärkte man med hvit tråd offret åt Solen, med röd det åt Storjunkaren och med svart det offer, som var ämnadt åt Rota (döden).

Offerdjuret framfördes nu inför afguden eller det berg, den klippa eller den grotta, hvar gudomen ansågs bo. Först tillfrågades gudomen dock om offret var tacknämligt. Nåiden sjöng, och de öfriga instämde: mait zelkak Ton stuorre passé Seita, dam ddshok d. ä. hvad Du befaller, store helige Gud, det får Du. Sedan nåiden än beskrifvit gudens bragder, upprepade han: mait zelkok! dam ddshok, hvad Du befaller, det får Du; hvari åter alla instämde.

Var guden obenägen att emottaga offret, hvarom trumman gaf besked, bjöds det åt en annan, vanligen större gudomlighet. Tillfrågades t. ex. Beive först, och han var obenägen, sporde man Aijeg: mait aukijt, mait värro sitte! hvilka fördelar, hvilken skatt, säg! hvilket jemväl af alla upprepades. Trumslagningen påstod så länge, att ringen, gående med solen, upphörde att glida och endast hoppade på ett ställe, ehuru nåiden fortfor att hamra. Det djur. på hvars bild ringen sålunda stadnade, skulle alltså offras, äfven om det gälde Lappens enda hund för vildrensjagt.

1) Leem uppgifver, att den Lappe (i Finnmarken), som offrade, bar något hvitt linne öfver skuldrorna, en bindel omkring hufvudet och hade dertill ännu en blomsterkrans, hvarmed offerdji;ret omvirades.

Efter det nåiden med knif gifvit offerdjuret nådestöten, hvilket skedde med sådan skicklighet och precission, att det genast nedföll liflöst på marken, afdrogs huden med stor skyndsamhet, inelfvorna uttogos och djuret styckades. Sedan detta skett, afskilde nåiden från offerdjurets kropp nos, ögon, öron, hjerna och lungor samt en liten bit kött af hvarje lem och framför allt, om offret var ett handjur, dess genitalia. Det öfriga insattes i offerkitteln. Sedan det der fått koka en stund, uttogs det, som tillkom Damen- eller Tamen-kare, hvarom mera här nedan, och stäldes i ordning medan det, som qvarblef i kitteln, fortfor att koka.

Såsnart köttet ansågs vara behörigen tillredt, nedföllo alla gästerna på knä, välsignade maten och bådo den gud, hvilken offret var tillegnadt, att gunstbenäget emottaga detsamma samt vara dem nådig och behjelplig i det han anropades om. Derpå tog blodmannen af köttet och sade eller sjöng: dat lä N. N. bjergo ( = det är N. N:s — här nämndes namnet på den gudomlighet åt hvilken offret var afsedt — mat eller kött), och äfven gästerna gjorde likaledes. Sedan man förtärt framdelen af offerdjuret, hvars bakdel sändes hem att der användas för husets behof, tog sig nåiden en dryck af soppan eller köttspadet och sade: dat lä N. N. kare (det är N. N:s skål eller kärl). Efter slutad måltid föll man åter på knä och bad ytterligare guden vara nådig och ej försmå offret.

Nu ihopsamlade blodmannen alla offerdjurets ben och nedlade dem tillika med hufvudet och ofvan anförda, redan tidigare afskilda delar i ett slags likkista af näfver, öfverströk den med blod och nedgräfde den högtidligen i jorden. Först då ansågs det som fullkomligt offer. Det var detta fat som kallades Tameneller Damen-hare.

Med afseende å Damen-kare skulle iakttagas att, sedan nedgräfningen skett, öfver detsamma lades en bild af den gud, åt hvilken offret hembars. Den var förfärdigad af björk och i största möjliga öfverensstämmelse med samma guds bild på spåtrumman, samt dessutom försedd med gudens märke, på det att guden skulle igenkänna sitt offer. Äfven detta beläte, som benämndes Värro muorra (skatte trä), öfverströks och korsades med offerdjurets blod, och dess ögon utmärktes med fett af samma djur. Värro muorra blef vanligen sålunda tillskuren, att af trädets rot formades gudens hufvud och sjelfva kroppen af stamdelen. Detta iakttogs vid alla offer åt Saivo, åt Jabmekerna och åt Sarakka. Men då man offrade åt Radien atshe eller åt Radien Grjedde, stäldes rotändan nedåt.

På hvardera sidan af Värro muorra sattes ytterligare med spetsarne öfver bilden sammanböjda björkqvistar, hvilka benämndes Gielde muorra (spännträ).

Solens Damen-kare eller Värro muorra utmärktes ofvantill medels ett med taggar utrustadt klot, som på alla sidor beströks med blod. Men i stället för gielde muorra sattes vid solens värro muorra en spinnrock, hvarmed man ville beteckna solens gång och strålar. På Oragalles' ,,Damen-kare" sattes en väldig hammare. Dermed skulle han bortjaga hexor och troll samt onda vålnader öfverhufvud. Någon gång nedgräfdes afgudabilden (värro muorra) jemte offret, hvilket äfven omtalas af Högström (kap. 11 § 22), som tillika omnämner, att han funnit allehanda belåten och bilder, äfven under liknelse af renar, jemte åtskilliga slags offer i jorden nedgräfda. Det synes, säger H. vidare, som skulle sådana offer vara ,,destinerade" åt den, som är rådande under jorden, liksom de lägga på marken och hänga upp i trän offer åt dem, som äro på jorden och i luften regerande.

Gästabuden till gudarnes ära firade de med sång och trumslag, och ju klarare trumman dervid ljöd, desto mera behagade det guden.

Offer hemburos äfven åt Rota. Men ceremonierna voro icke desamma, som vid offer åt andra gudar. Åt Rota, hvars bild hade skepnaden af en menniska, har man offrat äfven döda hästar, hvilka hela nedgräfvits i jorden, på det att Rota måtte på dem rida bort till Rota aimo (afgrunden). Men emedan Lapparne icke hade hästar, köptes sådana för ändamålet hos angränsande nationer. Hästen åtnjöt nemligen fordomdags icke stort anseende hos Lapparne. Så t. ex. ansåg man i Luleå Lappmark, att hästen ej kunde dö af ålder, emedan den, sade man, ej skapats af gud, utan af den onde.

Man hembar, såsom sagdt, offer för alla möjliga ändamål. Sålunda offrade man icke blott för att gudarne ej måtte göra skada, utan äfven af tacksamhet för att allt gått en väl. Då man t. ex. lyckats fånga en vildren, lemnades vanligen någon del deraf på fångstplatsen, vare sig skinnet af hufvudet eller ock hornen eller fötterna, såsom offer åt ställets Seita. Den, som dödat en björn, behöll väl hud och kött, men af tacksamhet mot den gud, som befordrat jagten, nedgräfde man i jorden björnens hufvudskål och ben, eller anstälde man annat offer åt honom. I sammanhang med björnjagten förekommo derjemte vidlyftiga ceremonier och sånger, hvilka omständligen beskrifvas af Scheffer.

I något samband med offrandet stod väl äfven det, att den ren, som drog ett lik till grafven, aldrig vidare fick komma hem, utan skulle slagtas och förtäras vid grafölet jemte det att benen nedgräfdes i jorden. I Utsjoki brukar man nu gifva denna ren åt presten för likpredikan och jordfästning. Någon fördom torde dock icke numera ligga till grund härför, helst sådant ej alltid iakttages, om ej den aflidne derom förordnat. 1)

Stundom offrades, säger Leem, mjölk, gröt, ost eller annat dylikt smått. Ett slags offer var äfven det, att man vid afflyttning från ett ställe, der man bott, spillde litet mjölk på marken såsom gärd af tacksamhet mot ställets Lares. Åt vissa Lares, eldstad, tröskel m. m., offrades äfven brännvin eller annat. Ett sådant offrande kallades samestebme.

Om man vid de högtidliga offren, vid hvilka man i regeln hade att iakttaga tystnad, försummade detta eller något annat, som hörde till de urgamla ceremonierna, trodde man att offren icke behagade gudarne. De uuga nåiderna måste derföre grundligen undervisas i allt som hörde till offertjensten.

1) Jfr här nedan under Saligavin.

Utgifv.

4

Offringen var således, såsom af det ofvansagda framgår, en hos Lapparne helig akt. En annan sådan var

Dopet

eller vattenösningen, som hos Lapparne, liksom ock hos Finnarae, var urgammal sed och i bruk långt innan christendomen hos dem vann inträde. Emedan barnet dervid fick namn, kallades denna akt af dem Namma kasta (hos Finnarne nimen anto). Det torde hafva skett genast efter födelsen, måhända redan vid den första tvagningen. Härtill synes man kunna sluta äfven deraf, att såväl hos Lapparne, som hos Finnarne här uppe, den tro är rådande, att barnet är oroligt och grinigt ända tills det blifver döpt och fått namn.

Vanligen sades barnaföderskan, redan innan hon födde, hafva i drömmen fått af någon jabmek uppenbarelse om det namn barnet borde erhålla. Der sådant ej inträffat, skulle fader eller fränder med trolltrummans tillhjelp utröna detta. Voro de ej skicklige dertill, anlitades nåide för ändamålet.

Den christna lärans fordran, att barnet skulle döpas af prest, kunde Lapparne, efter denna läras införande hos dem, dock icke undgå att efterfölja. Men sedan det kyrkliga dopet verkstälts, blef barnet omdöpt. Detta nya, dop, som kallades Same namma dopet (lapp namn dopet), förrättades vanligen, eller åtminstone ofta af barnets moder, men i hvarje fall af qvinna. Det kunde verkställas endast af sådan qvinna, som icke varit barnets fadder vid det christna dopet. Genom Same namma dopet ansågs det christna dopet vara aftvättadt.

Benägenheten för Same namma dopet, som länge fortfor, lärer till en del härrört deraf, att Presterna icke ville tillåta Lapparne att uppkalla sina barn efter deras hedniska förfäder, hvarmed de på ett betänkligt sätt lederade Lapparne i deras fördomar. Lapparne höllo nemligen före, att de döde (Jabmek) i Jabme aimo längtade efter sina på jorden vistande anförvandter och vänner, och att de således traktade efter deras lif för att få dem till sig. Deraf seden att gifva barnet namn efter någon afliden slägting, hvars berörda längtan man sålunda trodde sig stilla, enär den döde, hvars namn dervid kom till användning, sålunda liksom uppkallades och ånyo lefde upp på jorden i och genom barnet; hvilket ock uttryckligen utsädes vid sjelfva döpelseakten. Sålunda trodde man att barnet skulle vara fredadt för de dödes benägenhet att förkorta dess lif.

Det sålunda gifna lappnamnet behöll barnet hela lifvet igenom, om det fortfor att vara friskt och trifdes väl. Men var barnet skrikigt, sjukligt eller oroligt, erhöll det nytt namn genom nytt dop, som kallades ädda namma dopet (ny namn dopet). Nästnämnda tillstånd hos barnet ansågs nemligen vara ett bevis på, att någon Jabmek var förtörnad och framkallade sjukdomen eller vantrefnaden hos detsamma. Det fick derföre nytt namn efter den Jabmek, som förmodades hafva föranledt det onda. Det nya namnet kallades Saivo namma (Saivo namnet); ty vid detta dop invigdes den döpte åt Saivo, medan barnet deremot i Same namma dopet tillegnades Sarakka. Hvartdera dopet förrättades på ungefär enahanda sätt, och vid hvartdera offrades något; vid det förra åt Sarakka, vid det sednare åt den Jabmek, efter hvilken barnet fick namn.

En Lapp kunde, allt efter omständigheterna, omdöpas och erhålla nytt namn huru många gånger som helst. Ty skedde icke förändring i det tillstånd, som föranledt ny namn dopet, eller utsattes man senare för enahanda obehag, måste åter nytt dop ske och nytt namn gifvas. 1) Nåide skulle ock, såsom redan sagts, undergå Saivo namma dopet.

1) En sådan omdöpelse (uusi nimi kastet) var för 80 å 90 år sedan (detta nedskrefs sannolikt på 1830-talet) ej okänd bland Finnarne vid Kemi och Ijo elfvar. Ja, ännu så nyligen som år 1803 säges Bonden Erik Lampela i Tervola kapell, efter att en längre tid hafva varit sjuk, låtit omdöpa sig till Isak och derefter tillfrisknat. Sådan är iitminstone folktron. För öfrigt kände jag i sagda elfdalar under början af seklet äfven andra personer, om hvilka menigheten trodde, att de blifvit omdöpte eller, såsom det hette, aftvättat den christna döpelsen (pessyt pois ristin ja kasteen). De hade alla varit lyckliga i

Jemväl ådda namma dopet verkstäldes af qvinna, som kallades Lavgädne eller dopmoder. Under hennes tillsyn uppvärmdes vattnet, hvari man insatte två björkqvistar, den ena sådan den hade växt på trädet7 den andra böjd till en ring. Derpå tilltalade dopmodern barnet sålunda: ,,Du skall blifva så fruktsam, sund och stark, som den björk, hvaraf denna qvist är tagen". Derefter kastade hon i vattnet en ring, ett spänne, eller en plåt af ett silfverbälte eller ock något annat glänsande föremål. Detta föremål kallades namma skello. ,,Här kastar jag", sade hon dervid, ,,namma skello i vattnet. Blif du så skinande och härlig, som denna skello är." Derefter skedde sjelfva dopet, hvarvid den, som nydöptes, tillades det namn, som den jabmekas, hvilken i barnet skulle ånyo lefva upp, här i lifvet burit. Förrättningen slutade med orden: ,,Nu är du döpt vid den dödes (N. N.) namn. Få se huru väl det bekommer dig och du trifs dermed".

Namma skello fastades nu på den nydöpte, på en gosse under armen, på en flicka i barmen. Den hölls i helgd och ansågs bereda skydd mot hexeri och trolldom, hvarföre den alltid bars. Då gossen uppnått mognare ålder, fastade han likväl sin skello vid sin trumma, der den ansågs vara mycket gagnelig.

Stundom uppvärmdes dopvattnet i en blank messingskittel. I sådant fall behöfdes ingen annan skello, än denna kittel, som då tillföll barnet.

Liksom man genom Samedopet ville rentvå sig från det christna dopet, synes det såsom om man velat hos de gamle gudarne ursäkta sig äfven för det man begagnade sig af den christna nattvarden. Ty länge fortlefde seden att, då man begaf sig till kyrkan för att begå nattvarden, vid första källa, de gamle gudarne till ära, utföra en akt, som hade likhet med nattvarden.

förvärfvandet af jordiskt godt, särdeles ur skog och vatten, hvarföre man trodde att de på antydt sätt kommit i Tapios och Ahtis gunst. Af de troende kallades ett sådant dop Pirun kastet och den döpte ,,kastettu piru" (en döpt djefvul). Ej ens i mellersta Finland lärer denna fördom på alla orter ännu vara fullkomligt utrotad, hvilket deremot numera är fallet hos de finska och norska Lapparne.

 

Om Lapparnes hedniska gudomligheter.

Lapparnes gudomligheter har man indelat i fyra skilda klasser. 1)

Första klassen

omfattade alla de öfverhimmelska gudomligheterna, d. v. s. dem, som ansågos bo öfverst, eller i stjernhirnmelen. Bland dem var Radien atshe (Radien fadern) den högste och förnämste. Han hade oinskränkt makt både i himmelen och på jorden, såväl öfver alla andra gudar som äfven öfver Lapparne; eller med ett ord öfver allt, som skapadt var. Derpå syftar äfven hans namn. Radien betyder nemligen makt, välde, och atshe källa eller ursprung. Detta namn ansågs derför beteckna, att alla andra gudomar hade sin makt från honom.

Radien giedde eller Radien kiedde, som var son till Radien atshe, var den andre i öfversta stjernhimmelen. Han kallades ock, dels Rara giedde, dels Tjuorve Radien eller Tjuorve Rajan,2) emedan han tillbads för vinnande af trefnad såväl i hemmen som bland renarne.

Radien giedde styrde väl allt; men icke ens han verkade i kraft af egen fullkomlighet, utan hade, liksom andra gudar, sin makt af Radien atshe, hvilken ansågs för så helig, hög och majestätisk, att Lappen icke ens vågade nämna honom vid namn samt att sjelfve Radien giedde måste vörda honom.

1) Här omnämnda gudomligheter äro i allmänhet vidare omtalade äfven tinder hvar sin rubrik i längre fram intagna, i lexikalisk form affattade framställning. Utgifv.

2) Enligt Friis (a. a. s. 56 och 58) var Tjuorve Eadien hustru till Jrtadien atshe och benämndes derföre äfven Radien akka, samt Ruona nieida, som genast skall omtalas, hans dotter. Utgifv.

Men Radien atshe icke heller skapade sjelf. Äfven det hade han uppdragit åt Radien giedde, hvilken på grund af faderns förmåga utförde denna akt likasom han utöfvade dennes styrelse makt. Under denna voro till och med Rota och de andra underjordiska gudomligheterna, som voro af ondt och djefvulskt väsende, hemfallne.

På spåtrummorna afbildades Radien giedde som en stor byggnad, på begge sidor försedd med pelargångar, föreställande hans armar, medels hvilka han uträttade och ordnade allt.

Möjligt är dock, att hela denna uppfattning af Radien giedde har sin grund i christendomens påverkan. Ty en del Lappar kände blott en Radien, såsom högste gud, hvilken dock ej var de christnes gud, emedan han jemte denne funnits anbringad å spåtrummor. Tjuorve Radien skulle åter enligt deras mening haft ungefär samma uppgift som Maderatshe, eller att vid menniskans aflelse nedsända själen att förkroppsligas.

Bland högste gudomligheter nämnas vidare Radier, — hvilken tillagts samma uppgift, som enligt hvad nyss omförmälts skulle tillkommit Tjuorve Radien, — och äfven Hariet. Men i Kemi Lappmark synas såväl desse som ock sjelfva Radien hafva varit okända. Y) Der hafva Aijeg (åskan), Beive (solen) och Storjunkaren varit de högste gudar. Aijeg omtalas vanligen såsom wstuorra passé Seita", store, helige gud, eller såsom wstuorramus passé", högsta helgedom, hvilket epitet man lärer tillegnat äfven Storjunkaren. 2)

1) nVaralde olmni (verldens man, herre), omtalas af Forbus från Arjeploug och Pite, äfven från Norge af Fräs enligt Nserö manuskriptet. Han står i rang efter Horagalles; är gud för frugtbarheten; han afbildas på trummorna; han hade äfven der sin särskilda nåid. Enligt Forbus synes V. olmai och Radien vara densamme." (v. Dtiben: Lappland och Lapparne s. 244.)

2) Om Storjunkaren, nsom ej omtalas af de norsk-danske författarene", anför v. Diiben (a. a. 233) efter ett mscr. af Rehn: ,,Den andre Lapparnes afgud är Storjunkaren, den de kalla Guds Ståthållare. Detta ord är taget af det norska tungomålet, emedan de kalla sina Landshöfdingar Junkare; alltså kalla Lapparne sina afgudar Stor

Öfverhimmelsk gudomlighet och näst Radien i rang är slutligen Rana nieida, äfven Ruona nieida kallad. Hon bodde icke långt från Radien, och äfven hon var ganska mäktig. Hon hade vårdnaden om de berg, som på våren först grönska, och hon lät gräset der växa till renarnes föda och trefnad.

 

Andra klassens

gudar bodde i himmelen och således lägre ned än de af första klassen. Hit hörde Beive, Beivve eller Bseivve (solen) och de tre Ailekes olmak (helige män). Af en del hafva hitförts äfven Oragalles, Gäseolmai och Biega olmai m. fl., som dock af de flesta räknas till nästföljande klass.

Beive framställes på spåtrummorna såsom boende i midten af himmelen. Såsom symbol af hans verkningskraft öfver hela verlden utgingo der ifrån himmelens centrum i olika riktningar fyra Lavtshek (sträck), ett i hvarje af de fyra hufvud vädersträcken. 1)

På tre af dessa sträck stodo, en på hvarje, gemenligen Lapparnes tre Ailekes olmak, till hvilkas firande fredag, lördag och söndag voro anslagna. Främst bland dessa helige män var Puores- eller Sodna-beive ailek, guden för söndagen, hvilken dag ansågs för den heligaste och förmånligaste för trollmässors hållande. Den dernäst kraftigaste bland dem var Lava ailek, lördagsguden. Den tredje var Frid ailek, fredagsguden, som väl, äfven han, var

junkare, som är större än andra Landshöfdingar, efter de hålla honom för Guds Junkare eller Ståthållare. Denne Storjunkare tillskrifva de den magten, att de säga honom såsom en Guds Ståthållare hafva magt utöfver alla djur, som äro björnar, vargar, räfvar, uttrar, renar, fiskar och foglar; att han gifver god lycka dem att fånga."

Utgifv.

1) Att en del af de ryska Lapparne än betrakta solen såsom gudomlighet ses af Del. I. s. 600. Uta-ifv.

helig, men icke så hög som de begge förstnämnde. Den som brutit genom att arbeta på någon af nyssnämnde dagar skulle hembära försoningsoffer åt desse gudomligheter.

Andre Lappar hafva dock helgat fredagen åt Sarakka, lördagen åt Radien och endast söndagen åt de tre Ailekes olmak, hvilka sistnämnda möjligen stå i sammanhang med någon dunkel föreställning om den christna treenighetsläran.1)

Tredje klassens

gudar voro de underhimmelske, eller de, som uppehöllo sig i luftkretsen nedanför himmelen. Af dem bodde Maderatshe högst, tätt under solen, samt dernäst Maderakko och Oragalles (Thor, åskan).

Till denna klass hörde äfven Gäseolmai (sommarmannen) och Biegaolmai (Del. I. s. 29), herrskaren öfver väder och vind, öfver vattnet och hafvet, hvilket man genom offer sökte förmå honom att stilla, samt Leibolmai, 2) jagtguden eller brödmannen, som

1) I Nserö manuskriptet, skrifvet år 1723 och först begagnadt af Friis, läses: ,,Disse Aileker ere Lappernes Underguder eller Storengle, skabte af de tre store, himmelske Guder i den Hensigt, at de her paa Jorden stedse skulle gaa Lapperne til Haande og före deres Benner op til bemeldte 3 Storguder (Horagales, Varaide olmai og Bieggagales) isserdeles naar de have Eunebommens Raadforelse n0dig. De anraabe da en vis af disse Aileker, nemlig om Lördagen Nubbe ailekes, om sondagen Ailekes olmai og om Fredagen Gulman ailekes, at de skulle befordre Euningen, at den maa gaa heldig for sig og at de skulle rekommendere deres Forespergsel til ett godt Svar hos de 3 Storguder, hvorfer de ogsaa af biide dem med Vinger, som de, der i en Hast maa flyve fra og til Himmelen og jorden". Friis a. a. s. 76.

Utgifv.

2) Namnet är en sammansättning af leibe, som betyder al, och äfven bröd, samt olmai, man. Albark användes nemligen vid de ceremonier, som egde rum i anledning af lycklig björnjagt.

Utgifv.

kunde befordra god jagt, äfvensom Tshatseolmai, fiskeriets gud, motsvarande Finnarnes Ahti.

Hit hörde slutligen, utom en mängd mindre genier, äfven Maderakkos tre döttrar Sarakka, Juksakka och Uksakka, hvilka uppehöllo sig nederst i luftkretsen, närmast jorden, som de ofta måste besöka, emedan å dem ankom att bispringa qvinnorna, särskildt i allt, som hörde till dessas speciela funktioner och åkommor 1).

Maderatshe, som var de högste gudars budbärare, betecknades på spåtrummorna vanligen med en liten cirkel, stundom med en triangel eller en sexhörning, stundom ock såsom en framstupa liggande man. Ibland hade han der sin plats vid Radien giedde, i sned riktning ifrån solen, från hvars öfversta tömme eller sträck (lavtshe) en väg då ledde till Maderatshe. På andra trummor fanns han deremot afbildad i bredd med solens lavtshe. Lägre ned var hans hustru Maderakko. Såväl hon som Maderatshe fingo emottaga offer efter trummans anvisning. Maderakko, som tillbads i såväl trä- som stenbeläten, hölls dock. såsom qvinnokönets skyddsgudinna, i större ära än Maderatshe. Hon skulle jemte solen och Gäseolmai, med den af Radien Giedde dem förlänade kraft, bidraga till allehanda varelsers tillkomst, lif och trefnad.

Såsnart Radien Giedde skapat en själ, sände han den till Maderatshe för att öfverlemnas åt Maderakko. Detta fullgjorde Maderatshe sålunda att han, efter att hafva öppnat sin buk och inneslutit själen deri, färdades rundt omkring solen genom alla dess lavtshek och från den nedersta af dem, från hvilken äfven på spåtrummorna en väg ledde till Maderakko, styrde kosan till henne, som nu emottog själen och skapade kropp omkring densamma.

1) En del författare hålla före, såsom sagdt, att Juks- och Uksakka voro samma person. Äfven förf. af dessa anteckningar synes hafva varit tveksam i denna fråga, men dock stannat vid att upptaga dem såsom skilda gudomligheter, hvilket äfven Friis gör.

Utgifv.

Skulle en gosse födas, sände Maderakko kroppen vidare till sin andra dotter Juksakka, eller, såsom hon äfven kallades, Staukeädne eller Stilkoädne (barnmoder). För att emedlertid Juksakka, som ansågs kunna förvandla foster af mankön till qvinnligt, icke skulle göra detta, hembars åt henne offer, såväl efter trummans anvisning, som äfven eljes. Ty Lapparne voro mindre angelägna om flickebarn, hvilka icke kunde vara till nytta vid jagt, ehuruväl de dock egnade dem, såsom de svagare, samma ömma omvårdnad som gossebarnen.

Om deremot en flicka skulle födas, lemnade Maderakko kroppen till sin äldsta dotter Sarakka eller Saragakka för att af henne begåfvas med en qvinnas natur och egenskaper.

Men vare sig att fostret sålunda kom i Juksakkas eller i Sarakkas sköte, intog Maderakko det ånyo i sitt för att fullkomna det; och först derefter bragte hon embryot i den qvinnas moderlif, som skulle framföda barnet till verlden. Fullgörandet af alla dessa uppdrag kunde de onda makterna under jorden, Rota, Huodno (Fuodno), Paha engal och Mubben Olmai icke förekomma. J) Äfven alla djurs aflelse skedde genom Sarakka och Juksakka.

1) Om alla dessa omgångar yttrar Friis a. a. s. 88 följande:

,,Denne eiendommelige Forestilling om, hvorledes Mennesker og Dyr bleve skabte og fremfodte, synes i alle sine vsesentlige Trsek, at vare segte lappisk, ikke saameget af den Grund, at ingen lignende Ide forefindes hos nogen af de beslsegtede Nationer, men meget mere, fordi den er en tro Afspeiling af Folkets Skjsebne eller egne ydre Vilkaar gjennem Aarhundreder. Saalangt tilbage, som Historien ved noget at fortselle om det lappiske Folk, har det nemlig vseret nedt til at vige for Overmagten, for framtraangende kraftigere Nationer, og, hvorsomhelst det af disse er paatruffet, er det blevet anseet for godt Bytte. For at vildlede sine Fiender, Tschuder, Kareler o. fl. a., maatte Lapperne altid paa sine Vandringer gjere Krogveie og f0lge skjulte Stier. Kun ved indiansk Listighed lykkedes det dem at f0re sine Forfolgere paa Vildspor. Dette farefulde og forfulgte Liv bragte dem, naturligt nok, til at tro, at no,°;et Lignende ogsaa fandt Sted i Aandeverdenen, eller at Barnet, allerede ferend det kom til Verden, var udsat for onde Aanders Efterstrsebelse. Ligesom Tschuder os- Kareler

Sarakka, som i Lappens bostad hade sin plats vid eldstaden, åkallades vid hvarjehanda förrättningar. Hon var den bland Åkkorna och kanske bland alla gudomligheter, som oftast anropades af Lapparne, hos hvilka hon stod i stor gunst och hölls i högsta ära. Jemte barnets moder kände hon födslosmärtor. Sarakka vårdade sig om att forstret såväl hos qvinnor som hos renar trifdes väl i moderlifvet och hon sörjde äfven för en lycklig förlossning, hvarföre hon flitigt tillbads ej allenast af qvinnor utan ock af män. Åt henne offrades, utan att trumman rådfrågades, hvarjehanda mat och drycker. Barnaföderskor drucko före förlossningen Sarakkas vin och åto-, sedan de blifvit förlöste, i sällskap med andra qvinnor Sarakkas gröt samt föranstaltade gästabud till hennes ära.

I denna gröt insattes tre pinnar; en klufven, på hvilken tre ringar hängdes; en annan svart och den tredje hvit. De lades sedan under dörren (uks eller uksa) och fingo ligga der i 2 eller 3 dygn. Befanns den svarta pinnen då vara borta, betydde det att antingen modern eller barnet skulle dö. Saknades deremot den hvita, kommo de begge att förblifva vid lif. Gröten åts dock icke innan trumman, derom tillspord, gifvit sitt utslag. För öfrigt offrade man åt Sarakka tuppar, höns, hundar och renkalfvar, af de sistnämnda dock endast sådana som voro af honkön. Blott qvinnor var det tillstadt att förtära af dessa offer.

Uksakka, dörrgumman, vaktade ut- och ingången och hade derföre sin plats vid dörren. I gengäld offrades åt henne vid hvarje måltid något af den mat och dryck man då förtärde. Hon var nyssfödda barns beskyddarinna och afvände från dem all

forfulgte Lapperne her paa Jorden, saaledes lurede Fudno, Baha Engel og andre onde Aander paa Barnesjselen. For at vildlede dem maatte derfor Mader-aöce f0rst skjule den nyskabte Sjsel i sin Mave og gjere Krogveie gjennem alle Solens Straaler, inden han vovede sig ned med den til sin Hustru, der igjen hemmelig bragte Sjselen med den ferste Begyndelse till Legerne hen til en af sine Detre, og ferst ved disse

— eller paa 4:de Haand — kom den til sin menneskelige Moder, som skulle fede den til Verden."

Utgifv.

— 60

fara. Hon mottog dem vid födelsen och man förestälde sig derföre henne såsom jordegumma. Hon bistod äfven qvinnorna vid deras reningar. Häri har man väl ock att söka orsaken till att kvinnorna, hvilka ansågos för orena, medan de hade sin tid, aå ej gerna voro lidna annorstädes än vid dörren, der Usakka vistades. I följd af denna deras orenhet var det väl äfven som de, för Sarakkas skull, då måste afiägga krage och bälte, ej fingo gå lika klädda som andra och ej heller spisa med andra. Afven särskilda högtidsoffer egnades henne. 1)

Andre Lappar, som höllo Radien atshe och Radien giedde för samma väsende eller Jubmel, den högste guden, ansågo att dennes hustru Särgedne, som han förlänat makten att skapa menniskosjälen, förde den till Maderakko för att af henne omgifvas med kropp.

Andra åter trodde Sarakka gifva fostret kropp, sedan Radien skapat själen.

Oragalles, Ukko, åskan eller Thorgubben, var en af Lapparnes mest ärade gudomligheter och äfven en af de äldste. Han benämndes jemväl Aija, Aijeg, Atshe, Atshe gadze, Ora, Örjas, hvilka begge sistnämnde namn antyda, att han var en tjenare åt maktens fader. Hos en del Lappar kallades han ock Toraturos Podne, Ajan, Pajan, Termes, Tiermes eller Dermes, Diermes. Han bodde, liksom Maderakko, i den mellersta luftkretsen. På spåtrummorna betecknades han vanligen med en dubbel hammare. Han var mycket mäktig, hög, stark och sträng. När han blef vred, slog han ofta lös stycken af berg, kullkastade träd, ja, till och med dödade såväl menniskor som djur. Då han lät höra sin röst i skyn hemburo Lapparne derföre honom otler, hvilket också annars skedde.

1) Månen ansågs ock hafva inverkan pä barnaföderskor. Då en (jvinna förmärktes vara hafvande och månen, vid hvilken Lapparne förliknade en hafvande q vinna, hade en stjerna of van sig, var det ett tecken, att qvinnan gick med ett gossebarn. Stod deremot en stjerna under månen, skulle hon föda ett flickebarn. Var åter en stjerna framför månen, komme barnet att trifvas väl samt frodas och tillväxa utan lyten. En stjerna efter månen förebådade deremot, att barnet skulle födas med lyte och dö strax efter födelsen.

Till hans funktioner hörde äfven att befordra lif och helsa samt att förfölja troll i bergen. När något djur var förtrolladt, skulle man under juoigande och hamrande på trumman försöka att med offer beveka Oragalles att frigöra detsamma från förtrollningen. Han kunde äfven, på nåidens bön, förmås att göra menniskor skada samt att hämnas för mot någon öfvad oförrätt. Men träffade han ej med sitt straff den som åsyftades, eller blef han motverkad genom trollkonst, vände han sin förderfbringande makt mot den nåide, som anlitat honom om bistånd, och endast genom många försoningsoffer kunde han då blidkas.

Oragalles var ej så vis som han var rättvis och stark hämna re af alla oförrätter. Han var plump och blef derföre stundom rasande och ursinnig, hvarföre man ock förestälde sig honom såsom bunden. Han måste derföre lösgifvas, då han skulle verka något, vare sig godt eller ondt. Han var nemligen både god och ond, emedan han ledde sin härstamning af såväl ondt som godt, ity att han var den ondes son, men guds fosterson.

Han tillbads i en bild, som liknade Beives och stod, liksom dennes, på en lafve; men till åtskilnad från Beives var hans vanligen försedd med en hammare vid högra sidan eller, såsom man ofta såg honom afbildad på spåtrummorna, med dubbel hammare (vätser). I hufvudet af hans bild inslogos kiselstenar och stål eller jern, hvarmed han skulle slå eld.

Liksom Rana nieida vårdade sig om rendjuren, så äfven Oragalles, hvilken förlänade dem styrka. (Jfr för öfrigt under Atshe.)

Fjerde klassen

af Lapparnes gudomligheter omfattade de underjordiska.

I främsta rummet stod Saivo (helig) med sina Saivo olniak (Saivo- eller bergmän) och Saivo nieidak (Saivo- eller bergjungfrur), hvilka väl alla uppehöllo sig under jorden, men äfven verkade på jorden och i den nedre luftkretsen.

Det var en gammal tro hos Lapparne, att i de berg, som de kallade Saivo- eller Passé varek (heliga berg), samt äfven annorstädes närmast inunder jordytan, i Saivo aimo, uppehöllo sig enahanda varelser som de sjelfve voro; att dessa varelser, hvilka bodde spridda, 4 eller 5 på samma ställe, utom qyinnor och barn, der förde ett lefnadssätt, liknande Lapparnes. De som bodde i Saivo aimo voro fromma och goda varelser, hvilka der befunno sig i ett lyckligare tillstånd än menniskorna (Lapparne) här på jorden. De voro ett rikt, välmående och ståtligt folk, väl bevandrade i runekonst och i trolldom. De hade der samma slags djur, som de hvilka funnos på jorden, men ståtligare och värdefullare, liksom ock deras husgeråd och kläder voro af vida bättre beskaffenhet än Lapparnes.

De olika Saivohemmen stodo med hvarandra i samfärdsel, hvartill man der, liksom här, använde renar; ty hästar, af hvilka ett annat folk, Hiisis folk, men ej Lapparne betjenade sig, förekommo ej heller der.

Jemförda med Saivo olmak betraktade sig Lapparne såsom arma eländiga och usla menniskor, som behöfde bistånd och beskydd af folket i Saivo, dit Lapparne derföre önskade sig. De f ordna Lapparne hade ofta besökt Saivo, der umgåtts med Saivofolket, dansat och juoigat med deras såväl män som qvinnor, söner och döttrar. 1) Några finnas än, hvilka kunna nämna vid namn personer, som besökt Saivo och vistats der hela veckor såsom gäster hos Saivofolket, rökt med dem tobak samt af dem undfägnats äfven med brännvin, goda filbunkar, god ost och andra präktiga anrättningar.

Emedan Saivofolket stod menniskan till tjenst, skulle hvar Lappe hafva sina Saivok och dessutom till sitt förfogande tre slag af Saivodjur, flere eller färre af hvarje, hvilka alltid kommo tillstädes, då egaren juoigade efter dem. De voro Saivo lådde (Saivo fågel), Saivo gvolle (Saivo fisk) och Saivo sarva (Saivo ren). Alla dessa djur kallades med ett gemensamt namn Saivo vuoing

1) ,,Naar Taalen ser om Saivo", säger Friis a. a. s. 114, ,,naevnes aldrig Ordet akka eller Hustru, men ikkun nieicla, Pige, rimeligvis for at an ty de, at Aegtenskap ikke lsenger existerede i Saivo."

Utgifv.

eller vuoinga (Saivo- eller helig ande) eller S aiv o gadze (Saivo följe).

Fåglarne voro af olika slag och storlek. En del såsom svalor, finkar och sparfvar, andra såsom orrar, ripor, svanor, örnar och vadare. Till färgen voro somliga hvita och spräckliga, andra svarta på ryggen, hvita på vingarne och gråa under buken, somliga ljusröda, några smutsgrå, bruna och gråhvita. Således af alla möjliga färger. Deras namn voro äfven många ss. Alpe, Orje, Konagas, Sagan, Varrehavkke, Guoikkahavkke, Serpets, Gisa, Huttik, Gaasa, Maaka, Bippo, Stavre, Sherrek, Paimats, Habik

o. s. v. De gjorde sin egare hvarjehanda tjenster. De följde honom, när han juoigade efter dem; de visade honom vägen, då han var på resa; de voro honom behjelplige vid jagt; de bragte honom underrättelser från aflägsna orter samt togo vara på hans renar och annan egendom.

Endast då de voro så beskaffade kallades de Saivo låddek; hvaremot de Saivofoglar, som af Nåiderne användes till att skada menniskor, benämndes Väros- eller Vuorjes Idddek. På en sådan fågels rygg kunde Nåiden resa långa vägar. 1)

Saivoftskarne (Saivogvolle) voro, bland annat, egnade att bevara nåidens lif, då han begaf sig till Jabme aimo antingen för att derifrån upphemta någon sjuk menniskas själ eller för annat ändamål. De forntida Lapparne förestälde sig nemligen, då en menniska låg illa sjuk, att hans själ var skild från kroppen och befann sig i Jabme aimo redan innan lifsfunktionerca hos den sjuke upphört. Man försökte derföre att genom offer och nåidens tillhjelp återfå den derifrån. (Se vidare härom under kapitlet om Nåiderna.)

Saivo renarne (Saivo sarvak) uppeggades att slåss med andra

1) En del af de här uppe förekommande fåglar ansågos vara Fastes låddek (orena fåglar), på finska »saastaiset linnut". Sådana voro

t. ex. Skarffo (Pelecanus carbo) eller i allmänhet de, hvilka lefde af as vid hafskusten, hvarifrån de stundom gjorde besök uppe i landet, der de betraktades såsom förebud till något ondt eller till elakt väder eller annan vedermöda. Såsom sådana ansågos äfven en del arter af slägtet Larus ss. t. ex. Lams canus.

nåiders Saivo sarvak; och på utgången af en sådan kamp berodde egarens öde. Jfr sången om Pavus Nilas.

För att skada andra användes äfven Saivo gärbmas (Saivo ormen). Ju kraftigare Nåiden kunde juoigä, desto större var hans orm. På den kunde nåiden resa till Jabme aimo eller de dödas boning.

Ju flere Saivok Lappen egde, desto mera betj^dande ansågs han vara. Derföre bjöd hvarje Lappe till att skaffa sig af dem så många han kunde, ja, ända till 10 å 12 och än flera. Då nåiden antog en Saivo i sin tjenst, blef han bestänkt med Saivo tshatse d. ä. Saivo vatten, ett mycket klart vatten, som flöt ur den källa, det träsk eller den å, i eller invid hvilken Saivok bodde, och af samma vatten tog nåiden sig en styrkedryck, då han skulle täfla med andra nåider.

Saivok gingo i arf samt köptes och såldes. Föräldrar brukade ock, medan de ännu lefde, skifta sina Saivok emellan sina barn; och den som fick inånga Saivok i hemgift ansågs hafva ingått ett lyckligt giftermål. Hade föräldrarne dött, utan att hafva sålunda skiftat sina Saivok, kunde barnen endast genom att hembära dessa Saivok offer förskaffa sig deras bistånd och bevågenhet.

Liksom åt gudarne, skulle offer hembäras äfven åt Saivok; och trumman angaf, hvilket offer vore tacknämligast. För godt fiske brukade man åt Saivo offra en silfverpenning eller en droppe qvicksilfver, som utkastades i det träsk eller den ä-, der Saivo dominerade. (Jfr här nedan under Juotasjoki.) Om Lapparne efter föräldrars eller någon slägtings död voro lycklige i fiske, djurfän ge eller annat dylikt, ansågo de det såsom gåfva af den döde och kallade det Påktshos puorre (se Lindahl Ohrling under Påktjos). Offer hemburos äfven åt Saivo värre (Saivo berget) och åt Saivo gedge (Saivo stenen).

Saivok tillbådos, liksom Seidor, i idoler. Der en sådan var uppstäld, vare sig vid ett träsk, i en lund, på ett berg eller annorstädes, och med offer invigd åt Saivo, der bodde Saivo och verkade med gumdomlig kraft i sjelfva idolen. Han rådde öfver fiskarne och skogens djur i den trakt, som hörde till hans distrikt, och han kunde genom Saivo gadzek tillkalla sådana äfven ifrån andra orter. Lappens större eller mindre utbyte af fångsten berodde väl egentligen af Saivos godtfinnande; men för att fångsten skulle utfalla väl, fordrades i hvarje fall att åtlyda, ära och tillbedja Saivo samt gifva honom offer eller värro (skatt). Genom sin Saivo kunde Lappen äfven, om han var invigd i nåidekonsten, ifrån Saivo aimo uppkalla Saivogadzer sig till biträde.

Saivoidolen och Seita voro således i många afseenden lika. Begge erhöllo de offer, begge anlitades de i enahanda afseenden, begge hade de sina områden, öfver hvilka de rådde och begge hedrades de med epitetet Ibmel eller Jubmel. Lika många fiskeställen, vildrens- eller bäfverfängen, som tillhörde, antingen Lappen enskildt, eller den by, i hvilken han bodde, lika många Saivor eller Seitor rådde öfver de djur och de fiskar, som funnos i trakten.

En sådan idol vågade man i allmänhet icke nalkas utan offer, men den förlorade sin gudomliga kraft, då man upphörde att offra åt den eller då man, såsom ock kunde hända när fångsten var ringa och andra Saivor eller Seitor gåfvo mera, borttog sina redan gifna offer och förde dem åt andra gudomligheter eller åt nya sådana, som man invigde.

Dessa Saivo-offer inneburo således i sjelfva verket, äfven de, en dyrkan af de döde; ty Saivok motsvara icke, såsom en del hålla före, Finnarnes ^haltiat", utan voro afdöda menniskor, hvilka, sedan de lemnat jordelifvet här, hamnat i Saivo aimo, der de fått nya kroppar, fullkomligare än de här haft, samt blifvit kunskapsrikare och öfverhufvud kommit i ett lyckligare tillstånd än det, hvari de befunnit sig här i lifvet.

Med dessa varelser i Saivo ingingo Lapparne formliga förbund, naturligtvis en hvar för sig. Dervid betingade sig Lappen att Saivo skulle gifva honom goda råd i allt, lycka i fiske och jagt m. m., meddela honom kunskap om allt, hvaraf honom gjordes behof, skydda hans lif o. s. v. I gengäld deremot utfäste sig Lappen att tjena Saivo med lif och egendom. Och ju mera han här i tiden ärade Saivok medels juoigande, trummande och 5 offer, desto större sällhet hade Lappen att efter döden vänta sig i Saivo, dit han hoppades att då komma.

En bland de många tjenster Saivok bevisade Lappen, var att de gjorde fisken fet och välsmaklig samt tillgången derpå riklig. Men utsatte man nere bragder än tillbörligt var, blef straffet att man ej fick någon fisk alls. Fel slog fisket äfven om man ej visade Saivok tillräcklig aktning. Fisken kunde då försvinna från varpet till och med då man redan tydligen såg henne vid stranden.

Liksom man vid Julmånens nytändning, af aktning för gudarne, ej fick företaga sig något arbete, som förorsakade buller — en vidskepelse som ännu är allmän bland Finnarne i Kemi och Torneå — likasom man af enahanda orsak ej fick hugga ved på de dagar, som voro helgade åt Ailekes olmak; likasom man ej heller fick vara högljudd vid offerceremonierna eller i allmänhet i närheten af heliga ställen; likaså hörde det till aktningen för Saivok, att ej oroa dem med buller och oljud. Sålunda fick man t. ex. i närheten af ett Saivovarre, ett Saivojavre eller en Saivomuorra (Saivo berg, träsk eller träd) ej tala högt, än mindre ropa eller åstadkomma buller, och sådana aftnar, då vindstilla rådde, der ej ens hugga ved. Endast stubbar och vindfällen skulle derföre då der användas till bränsle, om förut huggen ved ej fanns att tillgå. (Om Saivogadzek in. m. se kapitlet om nåiderna.)

Huru länge tron på Saivor och Seidor i sjelfva verket bibehållit sig visar följande berättelse, som år 1829 meddelades mig af en någorlunda ansedd bonde, den redan tillförene omnämnde Pehr Korvanen i Sompio by.

I Kittilä finnes ett Särkijärvi benämndt träsk. Vid dess strand uppgaf Korvanen, att man ännu i adertonde århundradet såsom träskets genius tillbedt en Seita eller Saivo, af hvars godtycke det ansetts bero, om fisket här utföll väl eller illa. 1) En hade en hans farbror, hvars namn jag numera icke erinrar Jfr här nedan under Lombo eller Lompsolo.

Utffifv.

mig, begifvit sig att fiska i nämnda sjö med föresats att ej, såsom andra ännu den tiden gjort, offra åt Seita, ej heller på något sätt tillbedja honom. Men han fick första, andra och tredje natten intet, hvarföre han högeligen vredgades på träskets Seita och beslöt att uppbränna den. I sådant afseende begaf han sig till skogen för att insamla tjärved. Men han mötte der en menniskovålnad, som sporde honom, hvart han ville taga vägen. Jag går, hade fiskaren svarat, att uppsöka tjärved för att uppbränna träskets Seita (jfr sången om Tatsha Seita), som ej ger mig fisk. Vålnaden afstyrkte honom från denna föresats, hvilken han dock envist vidblef, tills vålnaden likväl slutligen fick honom öfvertalad, att än en gång lägga ut sina bragder, försäkrande att han skulle få fisk likasom förut. Och så skedde äfven, ehuru han ej offrade åt Seita, som dock fick förblifva på sin plats.

Sjelf hade Pehr Korvanen i ynglingaåren jemte en äldre man fiskat i samma träsk. Fångsten hade emedlertid utfallit illa, hvarföre Korvanen blifvit af sin äldre kamrat på fullt allvar tillrådd att för bättre fisklycka offra åt träskets Saivo och visa denne all tillbörlig vördnad. Men i stället för att derutinnan följa den gamles råd hade han begynt att föra oljud och fara ut i svordomar för att derigenom förjaga alla vålnader från trakten.

Följande natt vaknade han emedlertid deraf, att han våldsamt slungades ett godt stycke från sitt lägerställe. Han gjorde nu sina kraftiga execrationer, dervid uttalande alla möjliga tillmälen, utströdde het aska och yttrade dervid: gån hädan alla onda andar, jag är herre här. Han insomnade väl derefter på nytt, men vaknade åter efter en stund deraf, att han kastades än längre från sin sofplats. Under uttalande af ytterligare förbannelser hade han åter lagt sig till hvila, men kastades än en tredje gång från sitt läger, hvarefter han åter efter all sin förmåga for ut mot vålnaderna, upplysande dem om, att han ej vore den bästa karl att göra med. Först nu fick han ro. Men påföljande morgon hörde såväl han sjelf som kamraten ljud af årslag från sjön och en röst yttra; Låtom oss ro sakta och ej tala högt, att den mannen ej blir störd; han tyckes ej vara god att göra med.

Min sagesman försäkrade, att han hvarken förr eller senare tillbedt Saivo, men efter den gången aldrig vidare blifvit af Saivo oroad. Endast någon gång, tillade han, hade Saivo derefter visat sig för honom i drömmen, men dervid talat fogligt med honom. Han tycktes vara fullt öfvertygad om att han ofvanbeskrifne natt kämpade med Saivo och fördref honom från träsket, der ingen derefter förmärkt dess närvaro.

Till fjärde klassens gudomligheter hörde vidare de, som bodde på något bestämdt, icke närmare angifvet afstånd under jordytan, i Jabme aimo. Der uppehöll sig Jabme- eller Jdbmem akko, de dödes moder, och Jabmekerne, dödingarne, hvilka der fingo ny kropp i stället för den de qvarlemnat på jorden. I vården om desse biträddes Jabme akko af Jamikätser, underjordiska andar eller dödsknektar. Åt henne och åt Jabmekerne offrades för lång lefnad och i allmänhet vid svårare sjukdomsfall, och äfven då man ville uppkalla någon Jabmek antingen för att vårda renar eller för att lefva upp på nytt i och genom något barn. Såväl hon som de döde traktade nemligen efter menniskornas lif. Isynnerhet sina på jorden lefvande anhörige önskade de döde att ju förr dess heldre få till sig och åsamkade dem i sådant afseende hvarjehanda sjukdomar. Offer egnades äfven Jamikätserne.

De af de döde, som en längre tid lefvat efter guds vilja i Jabme aimo, förflyttades derifrån till Radiens sälla boningar, hvaremot de, som icke ens der förbättrat sig, förvisades till

Bota aimo. afgrunden, hos de ryska Lapparne äfven benämnd Jorsala, som var belägen djupt in i jorden. Dit förvisades öfverhufvud alla de ogudaktige, men isynnerhet de, som svurit, mördat eller stulit, hvilka sistnämnde de forntida Lapparne ansågo för så vederstyggliga varelser, att det knappt hölls för klandervärdt att mörda en sådan. Der plågades de af Rota, en äfven till denna klass hörande gudomlighet, och derifrån kommo de aldrig till Radien i stjernhimmelen.

Äfven Rotas bild hade utseendet af en menniska. Åt Rota, som tidtals uppehöll sig på jorden, dit hon kom för att skada såväl menniskor som djur, offrade Lapparne, dels för att hon måtte begifva sig derifrån, dels ock i motsatt syfte, eller att hon måtte göra utflykter från Rota aimo och sålunda genom sin frånvaro derifrån bereda någon tids lindring åt de stackars döde, som dvaldes der; dels äfven då ingen hjelp syntes vara att förvänta hos andra gudar. Offer till Rota skulle ock hafva skett för att friköpa någon själ från afgrundens qval. 1) Ceremonierna vid offring åt Rota synas dock ej hafva varit i allo desamma som då offer hemburos åt andra gudar. Jfr för öfrigt här nedan under Rota.

Utgifvaren tillåter sig att här göra ett litet afbrott i författarens framställning och dertill foga några ord.

Jernför man nu denna framställning, i hvad den angår de forntida Lapparnes uppfattning af lifvet efter detta, med åtskilligt af hvad förf. i öfrigt uttalat ss. t. ex. att såväl Radien, som den onde, antagligen voro hos Lapparne under christendomens inflytelse tillkomna begrepp; att den forntida Lappen i sina böner utbad sig endast jordiska förmåner; att, såsom i manuskriptet flerstädes uttalats, men åter utstrukits, Jabme aimo och Saivo aimo — hvilkas inbördes förhållande förf. i sin framställning icke klargjort — voro liktydiga, samt att, enligt författarens uttalande, åtminstone Saivoläran varit hos Lapparne ursprunglig, finner man att hos förf., liksom för öfrigt ock är fallet i alla hans föregångares arbeten härutinnan, rådt mycken osäkerhet i detta ämne, hvari ej heller forskningen ens ännu torde sagt sitt sista ord.

Det har emedlertid synts utgifvaren icke opåkalladt att låta här inflyta någon utredning derom, hvartill en senare tids forskning kommit i detta — liksom Lapparnes mytologi öfverhufvud — endast fragmentariskt kända ämne, äfvensom i frågan om utvecklingsgången af Lapparnes gudalära i allmänhet. Utgifvaren har derföre, under hänvisning i öfrigt till ,,Lappisk Mytho

1) Icke ens ännu är det ovanligt, att Lappar skänka (offra) något till kyrkan, ej allenast i och efter utstånden olycka, utan ock för vinnande af medgång eller efter vunnen sådan.

logi" af J. A. Friis, Christiania 1871, och v. Diibens arbete ,,Om Lappland och Lapparne", tryckt i Stockholm 1873, trott sig kunna härtill foga några uttalanden, hemtade ur sistnämnda arbete.

Författaren deraf, som anser alla föreställningar hos Lapparne såväl om den himmelska lycksaligheten och afgrundens qval, som om ett ifrån Saivo-aimo skildt Jabme-aimo, bero på fremmande inflytelser från en senare tid, yttrar blad annat å

s. 242:

,,Jag uppfattar Saivo helt enkelt såsom de förklarade, genom döden fullkomligade, förfäderna, hvilka beskyddade och inverkade på sina efterkommande; de (Saivorne) bodde icke såsom Vallhalls einheriar på ett samlingsrum, gemensamt för alla, utan hvarje på sitt särskilda ställe, i den trakt, der han lefvat och verkat, det land han sjelf ägt, dock äfven de såsom einheriarne i ett fullkomligare tillstånd än då de lefde."

Sin uppfattning om den sannolika utvecklingsgången af Lapparnes gudalära sammanfattar v. Diiben slutligen i följande uttalande, som ingår i a. a. s. 285 ff.:

,,Utan tvifvel var naturdyrkan ursprunglig bland Lapparne, som bland andra vilda folk; först uppträdde hon såsom fruktan för vissa naturföreteelser, glädje och tacksamhet för andra; sedan inlades en själ i naturföremålen och denna antogs ega likhet med menniskans. Häraf finner man hos Lapparne blott få spår; i personifiering af fjällen, i vördnaden för alen och rönnen (såvida icke den sista är nordisk, thordyrkan), i Seitarnes lif och rörelseförmåga. Ett bland de lifligast qvarstående är det jag nyss meddelat om vördnaden för björnen, i hvilken vi finna en motsvarighet till den öfver hela verlden gängse seden hos vildar, att i större kraftigare djur se inneboende en stor kraftig ande och derföre dyrka den. Sol-dyrkan hör ock till denna grupp. I vördnaden för Ruona-neita och Radien-kidda, likasom för skog-, vatten- och storm-gudarne, för åskan, ser jag början till öfvergång från ren naturdyrkan till kult af personliga gudar. — När Lapparne hunnit denna ståndpunkt var det lätt för dem att från sina vestra och södra grannar upptaga Thors dyrkan. Hans makt röjdes i de redan dyrkade solen och åskdundret, i jordens upplifvande af regnet och stormen, i åskans förstörande inverkan; men det att Lapparne mindre uppfatta honom såsom troll-dödare, mera såsom årsväxtens befordrare, visar, att de upptagit honom under en ganska aflägsen tid (af Götar?); att han hos dem icke, som hos de nordiska folken, slår med hammaren, utan skjuter med regnbågen, visar på egendomlig föregången föreställning innan han upptogs.

För Radien, Jubmel, Perkel etc. fanns sannolikt ingen sådan förebild; derföre hafva de ofullständigt ingått i Lapparnes föreställning och gudalära, ehuru möjligen Jubmel, såsom Ilmar, tillhört Lapparne, liksom Finnarne. Den dualism, som är förenad med dessa, gudsbegrepp, striden mellan ondt och godt, antyder deras christna ursprung; ty ingenstädes har jag inom Altai-folkens religioner funnit ursprungliga spår till något sådant. Lapparnes gudar voro alle gode och sjelfständige, ehuru de till följe af den anthropopatiska uppfattningen kunde vredgas, hämnas och derigenom skada.

Bredvid detta och på fullt egendomlig grund står Saivoläran och dyrkan af Seitarne. Tanken på ett lif efter detta är de flesta menniskoracernas tillhörighet. Först efter en lång process tager han formen af andlig odödlighet. Oftast torde han börja med den föreställningen, att det andra lifvet är en materiel fortvaro af det första jordiska, med alla dess bestyr, men befriadt från dess sorger, med förhöjda krafter och njutningar. Detta andra lif tillbragtes, enligt Lapparnes föreställning, i Saivo-hem, i de lefvandes granskap; de döde intresserade sig djupt för de lefvande, kunde inverka på desse och stodo i ständig beröring med dem, liksom de af dem äfven påverkades tillbaka.

En bland dessa påverkningar var den dödes öfvergång i den lefvande, ett slags återuppståndelse, hvilken fick sitt uttryck i om-dopet. Detta, som jag förut anmärkt, torde i den ursprungliga föreställningen hafva varit icke blott ett återupptagande af den dödes namn, utan ett upplifvande af den döde sjelf, ehuru numera tillgängliga uppgifter icke fullt bevisa detta. Jag föranledes till detta antagande såväl af denna idées utbredning kring hela verlden, som af läran om åkkorna, hvilken derigenom får ett naturligt samband med Lapparnes öfriga föreställningar. Hon blir då icke blott en myth till förklaring af alstringens hemlighet, utan står i samband med en dunkel föreställning om själavandringen.

Det är antagligt att man, åtminstone senare, utmärkte de dödes hemvist med en sten, en ,,bemärkelse-sten", sådan som omtalas här nedan i samband med sången om Peijen-neita. Vid dessa skedde nu offren till de dödes minne och maner. Desse saivo-kedge blefvo sedermera Seitar, allt som under tidernas lopp minnet af deras ursprungliga mening förbleknade, som anthropomorfismen utvecklade sig och man lärde känna andra folks gudar, hvilka utmärktes med bilder. Man uppsatte sedan sådana Seitor under helt annan föreställning, man gaf dem betydelsen icke af minnes-stenar öfver förfädren, utan af förfädrens gudar; i stenen fanns lif, saivo-läran blef en troll-tro, sådan hon ännu till en del qvarstår i vissa trakter.

Först de döde, sedan deras märken: Seitarne, sökte man göra sig gunstige medelst offer af flera slag. Dessa kunde till en början utföras och utfördes äfven naturligast af den nära anförvandten: han kände bäst sina fäder och deras maner. Men ju längre man afiägsnade sig från den ursprungliga idéen, ju flere gudar som tillkommo, ju mera invecklad gudaläran blef, desto svårare blef ock att finna rätta guden och rätta offret, desto nödvändigare särskilt utbildad kunskap i ämnet. Så uppkom behofvet af en särskild prestkast. Men härtill togs föredömet icke från de nordiske grannarne, utan från de asiatiske; nåiden och hans trumma: schamanismen, infördes och inympades på Lapparnes gudalära. Jag kan icke anse trumningen ursprunglig hos dem, af två skäl. Det ena är det, att den lapska shamanismen har så talrika, i detalj gående likheter med den nord-asiatiska, som är den mest utbildade och vidast spridda, att de icke kunna hafva skildt ursprung. Det andra är det, att hos Lapparne i öfrigt saknas all antydning till den för shamanismen grundläggande tron på vetandets, på ordets, på sångens magt, som genomgår den iinska föreställningen och der bryter ut på så talrika ställen i runorna — jag vill blott påminna om Kalevala, runan XXX, der Väinämöinen icke blott i vredesmod qväder fram jordbäfning, utan sjunger den unge Joukahainen, med hund och allt, ned i kärret. Men denna uppfattning är gammal, från ursprungliga hemtrakten, ty trumman har icke ingått i finska religionen; Sampo är för Finnen en afundsvärd lappsk tillhörighet."

Så långt v. Diiben. Vi lemna åter ordet åt anteckningarnes författare.

Utom förenämnde gudomligheter funnos hos Lapparne, liksom äfven hos Finnarne, hvarjehanda mindre gudomligheter, såväl manliga som qvinnliga, samt dertill ännu andar, rån, vålnader, troll och hjeltar. Så var t. ex. Tshevres jubmel gud för utterfänget, Muorje jubmel bärgud, Gvolle jubmel fiskgud, Gårra olmai farsoternas gud, Styren olmai specielt koppornas o. s. v. På vissa trakter bodde Tshappes olmai, svarta eller onda vålnader. Haldok funnos ock af alla möjliga slag.

För öfrigt tillades allt, hvaraf Lapparne ansågo sig hafva att vänta nytta eller skada, någon gudomlig kraft, såsom t. ex. morgonrådnaden (Idedes guovso) och aftonrådnaden (Ekkedes guovso).l) Af dem var den förre en god, den sednare en ond gudomlighet. Morgonrådnaden hade derföre på spåtrumman sin plats vid Radien, men aftonrådnaden vid Rota. Då nu trumman rådfrågades angående en tillernad resa och ringen dervid stannade på morgorådnadens tecken, borde resan företagas på morgonen; stannade den deremot på aftonrådnadens, borde den anträdas på aftonen. Tillspordes åter trumman under sjelfva färden och ringen då stannade på aftonrådnadens tecken, borde resan fortgå under hela natten, men blef den stående på morgonrådnadens, skulle morgonen afvaktas och resan först då fortsättas.

Af dessa mindre gudomligheter och andeväsenden kommer en del, bland annat, att afhandlas under efterföljande i alfabetisk

1) Jfr längre fram under Ravvad.

Utffifv.

följd ordnade rubriker. Der har dock upptagits äfven för gudaläran fremmande sägner, insamlade hos både Lappar och Finnar i Lappmarken, der dessa folkelement länge bott jemnsides med hvarandra och öfvat inflytande på hvarandras lifsåskådning och traditioner. Vid begagnandet af lappska ord och uttryck hafva dessa i regeln skrifvits såsom de uttalats af den, som för mig berättat mythen eller sagan, och endast der jag spårat större språkfel, har jag nyttjat det mest antagna skrifsättet. 1) Såsom vid ofvanantydda förhållande naturligt är, förekommer här såväl finskt som lappskt språk om b vartannat. Men hvarken i ett eller annat afseende gör framställningen anspråk på fullständighet.



II.

A.

Aasan kivi, en sten, belägen litet ofvanom Tanhua hemman vid stranden af Luiro elf. Den kallas så, emedan en viss Aasa, sittande vid densamma, medelst juoigande (sång) framlockade en vildren till den motsatta stranden och sköt den öfver elfven med sin båge. Nedanom denna sten är Martyrien kivi, Martyrernes sten. Begge hållas heliga. 2)

1) Detta uttalande, om det ock sträcker sig äfven till enskilda ord och namn, hänför sig kanske dock i främsta rummet till de utdragur hippska sånger, som förekomma i manuskriptet, men här uteslutits, emedan de i sin helhet införas på annat ställe.

Utgifv. 2) Aasa, ett allmänt qvinnonamn i Torneå Lappmark, tros vara contraheradt af Agneta. Månne namnet vara lånt af Asarne?

L. L. Laestadius in mars:.

Abradius, morgonstjernan hos Lapparne. Ekkedes abradius, aftonstjernan. De vägfarande skola fordom hafva offrat åt dem, på det att dessa stjernor, under resor, som företogos i månens första och sista qvarter, skulle visa de resande vägen eller vara dem till ledtråd. v)

Adjag, en källa, i hvilken Havitsen nieida (Havitses dotter), Havitsen galggos (den overksamma käringens) fosterdotter, förvandlades till groda. Den puckelryggiga grodan (Rana temporaria) kallas derföre än Havitsen nieida. Puckeln skulle hafva uppkommit deraf, att Havitsen galggo, just då flickan hoppade ned i källan, slagit henne på ryggen med en jernspade. Se vidare under Havitsen galggo.

Ajakkajarvi, en sjö i Enontekis. Derinvid är ett forntida offerställe. (Grape V. A. H. för 1804 sid. 89.)

Ajattaja. Einnarne i Lappmarken omtala, att der fordom funnits två fruktansvärda andar, Ajattaja och Leikkiä, om hvilkas function de dock numera icke känna vidare, än att de voro förskräckliga gastar, som ropade i skogarne för att locka till sig utkastade barn. (Se under Äpper.)

Aija, Aijeg, farfar eller morfar, äfven åskan. Se under Atshe.

Aile, qvinnonamn, förmodligen af Ailes, helig, felfri. Månne af fornsvenskans Ajleg? Ailes vuoinga, det samma som Passé vuoinga d. v. s. Helig Ande. Ailesvarre, det Heliga berget. Ett så benämndt berg ligger ett litet stycke ifrån Padarjavre i Enare, åt Peltovuoma sidan. På detsamma kan ett af de fordna offerställena än skönjas. Ailesjavre, det heliga träsket, är ej långt derifrån mot Peltovuoma. 2)

1) Morgon- och aftonstjernan fanns utmärkt med sitt egna tekn på spåtrumman. Morgonstjernan var en god, aftonstjernan ansågs som en ond gudomlighet. Föll visaren på morgonstjernans tekn, borde resan företagas om morgonen, föll den på aftonstjernan, borde resan uppskjutas till följande dag. Jessen.

Lsest. in märg. 2) I Luleå Lappmark finnes ett berg vid Saggat träsk, som kallas Ailatis, fordom heligt hållet. Leest. in märg.

Ailekasvarre. Tre så benämnda berg finnas vid Teno eller Tana elf; ett nedanom Utsjoensuu eller Utsjoknjalbme (Utsjoki elfs mynning); ett annat nedanom Nuvvus, och det tredje der Enare- och Karasjok sammanlöpa och förenade bilda Tana. På alla dessa berg har man offrat. På dem alla, liksom på de flesta andra höga berg i Lappmarken, finner man, utom offerställen, äfven en och annan upprest sten. Om sådana ställen hysa en del nomadlappar samma tanke, som Jakob om det rum, i hvilket han, emellan Bersaba och Haram hvilade öfver natten. Se 1 Moseboken 28: 16—18.

Ailekes olmak (sing. olmai), trenne Gudomligheter hos Lapparne. De bodde lägre ned i luftkretsen än de högste gudarne. Till deras ära höllos fredagen, lördagen och söndagen heliga. Man fick derföre på dessa dagar ej ens hugga bränsle och dermed förtörna Ailekes olmak. Skedde sådant likväl, framkom vid första hugget blod från trädet.

Enligt andra var dock fredagen helgad åt Sarakka, lördagen åt Radien eller Rariet, men deremot söndagen åt de tre Ailekes olmak. 1) Se härifrån afvikande uppgifter hos Ganander, Myth. Fenn. under Akklikes olmai, och Acerbi Voyage au Cap-Nord, Paris 1804, Torne III. sid. 250. Jfr äfven här ofvan s. 55.

Aimo benämndes bland annat de under jordytan belägna ställen, der dels haldok eller skyddsandarne, dels de döde bodde. I förra fallet hette det Halddo aimo, i det senare Jabme aimo, de dödas hem eller boningsort. Här förblefvo de döda, dock ej för evigt, utan blott för en tid, under uppsigt af Jabmeakka, dödens hustru, hvarefter de goda med renade kroppar flyttade till den himmelska Guden Radien, men de onda eller de, som ännu der uppfört sig illa, till Rota aimo, der de skulle undergå evigt straff. Jfr Halddo shokka.

Med Aimo förstods ock i allmänhet de dödas tillstånd efter

1) Ajlekes olmaj; utförligare hos Jessen och den Anonyme. Men jag anser dem för lånade af chatholska helgonabilder, samt en dunkel föreställning om Treenigheten.

Lsest. in man;',

77

detta lif. "Ibmel aimo" är ungefär detsamma som Finnarnes,Herran huomassa". 1)

Hvilken inflytelse de döda kunde hafva på väderleken, det kände Lapparne ej; men var det solsken, ansågos de vara glada och muntra, under regn deremot modstulna och trumpna. Var det regn och solsken tillika, då firade de döde bröllop:

,Peive paiste ja arvve; te jamisak häjak",

eller såsom det hos Finnarna i Sodankylä heter:

„Päivä paistaa, vettä sataa: Tuonen kauhasa häitä juodaan." 2)

Jfr för öfrigt här ofvan s. 61 ff.

1) De gamle Lapparne trodde icke allenast på själens odödlighet, utan äfven på kropparnes förnyelse i en annan verld. Äfven djuren skulle uppstå förnyade i en annan verld. Härpå syftade nedgräfvandet af offerdjurens ben. Utom Jaabma-aimo, Ruott-aimo, Radienaimo, Ibmel-aimo, förekommer äfven Sarakkan-aimo hos Jessen och den

Anonyme.

Lsest. in märg.

2) Det var en allmän tro hos Lapparne, att endast troll af första rangen kunde stiga så högt upp i luften, att de der nådde de aflidnes bostad. I Peivas juoigam (Peiviaises sång), som jag hört endast af Finnar i Lappmarken, heter det att denne beryktade trollkarl kommit ända upp på Otavas ås (Karlavagnen):

Olinpa minä noita nuorempana Ilman papin parran painamata, Ristin riemun rikkomata, Kävinpä puitten juurten aldatti Istuin otavaisen orren päällä.

Så sjunges än i Kemi- och Torneå Lappmarker.

Akenus, en liten å, hvilken vid Kittilä kyrka utfaller i Ounasjoki. I denna å skulle Lapparne fordom hafva offrat, men för hvilket ändamål, det vet man icke numera.

Akimelek, uppges som en verklig person, hvilken skulle hafva varit bosatt i Sodankylä sockens Sompio by. Hans stora hjeltebragder inföllo under den mythiska tiden. När han lefde är derföre ej bekant. Om honom har jag hört förtäljas af en Anders Korvanen, som dog å Korvanen hemman i Sompio by år 1822 vid några och sextio års ålder. Han skröt af att vara sonssons sonsson till denne Akimelek, som skulle hafva anfört Sompio-, Sodankylä och Kemikylä Lapparne i en strid, som de utkämpat mot Ryska stråtröfvare ifrån trakten af Kola. De mötte dem vid Sompio Tunturit, der Akimelek slog fienden i grund vid Sotavaaran kuoppa. Han hade egenskapen att kunna förborga sig i moln och vind (puuskat). För sina fiender kunde han göra luften så mörk, att de ej voro i stånd att skjuta honom. På sådant sätt räddade han sig flere gånger undan dem. I Juutimaa inspärrade fienderna honom uti hans skogsboda. För att rädda sig derifrån kastade han ut sin pels. Mot denna, som drefs af vinden, afskjöto fienderna sina pilar i den tro att det var Akimelek. Sedan alla deras pilar voro förbrukade, utträdde Akimelek, som derefter, tack vare sin förmåga att förborga sig, efter hand nedsköt alla sina fiender. Efter fienderna, som voro Juutilaiset (Norrmän), fick stället sedan namnet Juutimaa. Enligt sägen hade såväl Ryska som Norska stråtröfvare utfäst höga premier åt den som till dem öfverlemnade Akimelek antingen lefvande eller död.

Ännu år 1820 qvarstod på ett ställe, en mil ifrån Korvanen hemman, ett åt Akimelek helgadt stort furuträd, kalladt nAkimelekin karsikko". Han säges hafva sjelf afqvistat det, och ingen hade vågat nedhugga detsamma. På våren sistnämnda år hade dock en Enare Lappe, Samuel Hennisson Walle tillbringat natten vid detta träd och deraf gjort sig en stockeld. Han blef derefter sjuklig samt dog några år senare. De vidskepliga i Sompio tro än att detta helgerån förorsakat hans död.

Akka eller Akko, Aijegs hustu, äfven Ravdna eller den barnlösa kallad 1) De offer, som hemburos henne, bestodo mest i renhorn och ben af renar. Åt henne helgades merendels bergshällar och grottor. Spår efter hennes altaren ses än i Enare nära Akkojavre (Akujärvi), hvilket träsk äfven var henne helgadt. Vidare en mil ifrån Wuovdeguoikka eller Outakoski i Utsjoki vid ett träsk, jemväl benämndt Akkojavre; vid Nuottejavre eller Notosero by; vid Akkavaara i Kuolajärvi; emellan Aijegjavre och Einarinlahti i Enare m. m. Hällarna och ingången till grottorna smordes vanligen med ren- och fiskfett. Likaledes var en nästan midt i Sompiojärvi sjö befintlig sten, som skjuter upp högt ofvan vattenytan, helgad åt henne. 2)

Söderom denna sten finnes på fastalandet en ovanligt stor tufva eller mossbelupen jordhög, der man än i sednare tider funnit messingsringar samt bitar af jern och andra metaller. Åt denna tufva, hvilken jag ej varit i tillfälle att se, än mindre undersöka, skall man offrat till och med lefvande djur.

På andra sidan om träsket säga de gamle sig hafva sett ett offerbord, liknande bottnet af en båt.

Aldekes, Aldek, blixt, ljungeld, se Atshe.

Aldoh, svall, som emellanåt uppkommer i oceanen före instundande storm. Dess naturliga orsak känna Lapparne icke, utan tro att hafvet sålunda hotar eller bereder sig till ilska.

Akkavarre, ett berg nedanom Utsjoensuu. Här har fordom varit étt hedniskt offerställe. På sjelfva bergets topp, som föreställde Guden, finnes än mycket renhorn.

Allakash eller Alla-Kaise är ett af de högsta fjäll i Kaalasvuoma by af Jukkasjärvi socken. Det är beläget 10 mil väster om kyrkan, är en mil långt och ^dels mil bredt. Kaalasvuoma

1) I Enontekis finns ett litet träsk, Akka Saivo, hvarest fås den största och fetaste fisk. Tviflar dock, huruvida med Akka alltid mentes Ravdna.

Lsest.

2) Jfr här nedan under Yuolabba.

Uteifv.

— 80 —

boerne hafva under hednatiden här offrat åt Seita. Ännu ses här lemningar af renhorn. Amyntavarre (Finn. Amynta vaara) i Enontekis. Ett berg, hvilket än hålles i vördnad. Annevarre, ett berg midt emot Utsjoki kyrka och prestgård. Det kunde uppväcka storm och åska.

Arnnehavd.de, finnarnes Arnihauta, gropar, hvaruti skatter förmodades vara nedgräfda. 1) Sådana gropar uppvisas å Rastekaise fjäll och på andra ställen. Dessa skatter böra uppsökas midsommarnatten. Då. säger man, uppstiger från dem rök, med ledning hvaraf man kan finna skatterna, och då är vårdaren Arnne mest benägen att utlemna dem. Det bästa sättet att komma åt dem har ansetts vara att, sedan man funnit stället, hvar skatten ligger, sitta der under tre midsommarnätter. Ställets halddo, Arnne, ger dock ej ut skatten, om man ej fullgör det förbehåll, hvilket den, som nedlagt skatten, gjort vid det han lemnat densamma i halddos förvar. För att komma åt en sådan skatt rekommenderas äfven att köra med en tupp till stället; att ro dit med båt af näfver; att simma med sten under venstra armen m. m. Ännu har man här den tro, att skatter finnas, som vårdas af Arnne, och denna tro underhålles deraf, att nedgräfda penningar någon gång hittats. Allt ännu, likasom i äldre tider, hafva ock Lapparne for sed att gömma penningar i jorden, der de stundom förblifvit liggande, då egaren dött utan att hafva underrättat hustru eller barn om gömstället.

Ara, en urgammal Lappsk slägt, hvaraf flera medlemmar i den Mythiska tiden gjort sig bemärkta.

Aran oivve, Äras hufvud eller kulle, ett berg, hvarest Kaitom Lapparne uti en sten vördat sin stuoramus passé, största helgedom. Med dess tillhjelp har en mäktig Lappe, Patto-pådnja, uti en drabbning derinvid öfvervunnit en Stalo, som han hade mött här. Lappen, som hade sin koja invid en myra, öfver hvil

1) Arnihauta uttalas i Torneå Lappmark: Aari hauta; detta Ami, eller Aari torde vara slägt med Lapparnes Aran, eldstad.

Laest. in märg.

ken hans dotter dageligen gick, hade lagt märke till, att hennes fötter dervid aldrig blefvo våta, och han förstod då att Stalo höll till med hans dotter och bar henne öfver myran. Strid uppstod nu här. Men då Patto-pådnja icke kunde besegra Stalo, anropade han berget om hjelp. Då emellertid Stalo gjorde detsamma, kunde ingendera få öfvertaget; ty allt hvad Lappen lofvade gifva åt berget, det utfäste äfven jätten. Omsider utlofvade Lappen den jernyxa jätten hade i sin hand. Lappen segrade då genast, och jätten fick med lifvet plikta för sin fräckhet. 1) Ifrån denna tid har yxan, som ingen rost skall kunnat bita på, beständigt förblifvit vid samma sten, ända till hösten 1745, dåden borttogs af en Kaitom Lappe. som skall hafva lofvat att i dess ställe der nedlägga hornen och benen af en renoxe, hvilket han ock, säger Högström, förmodligen gjort. 2)

Aronsobbe, finska Aaronin sauva, Arons staf, Orion, 3 stjernor i constellation, ledde de vägfarande på rigtig stråt.

1) En variation af denna saga har jag från Qvikjock.

En Fiskar Lapp fann en stor sten i sin båt. Han förstod genast att Stallo lagt denna sten i hans båt för att pröfva hans styrka. Lappen lyftade bort stenen och hotade: Förbannade Stallo, vore du här, skulle jag hafva slungat denna sten mot ditt hufvud. Andra dagen fanns en större sten i Lappens båt. Lappen svor och hotade samt lyftade bort stenen. Tredje dagen fanns en ännu större sten i Lappens båt, hvilken han med möda orkade vältra ur sin båt. Då teg-Lappen — men vid Lappens återkomst från sitt fiske stod Stallo på strand och manade ut Lappen. Då blef det napptag. Stallo lofvade till Passé Lappens hufvud, om han skulle få seger. Då föll Lappen på knä, men reste sig upp igen och lofvade hela Stallo jämte yxan åt Passé. Staallo a/dan aksjoinis Passai. Då dignade Stallo till marken och låg på äkta Gothiskt vis stilla medan Lappen gick efter yxan, hvarmed han högg hufvudet af Stallo. Petrus Laestadius: Journal, 2 delen sid. 462.

Lsest. in märg.

2) Se Beskrifning öfver Lappmarken af Pehr Högström, Stockholm 1747 sid. 184. Utgifv. anser sig böra här anmärka, att denna yxa, enligt Högström 1. c, funnits, icke vid Aran oivve stenen, utan invid en sten nära Gellivare. Förf:s uppgift här ofvan, att den skulle funnits på Aran oivve, beror således uppenbarligen på felläsning. Jfr under Saggaguoikka.

6

— 82 —

Arko gedgge, finska Arkku kivi, en fyrkantig sten, liknande en kista, å fjället Jeskadam i Utsjoki. Den skall fordom varit med någon vördnad ansedd. Atshe, far, Aija, Aijeg, farfar eller morfar, Pajan, den högtboende, den mäktige, den höge, den store, Oragalles, Ora gubben, gamlingen (namnet rådbråkadt af utländska författare, som följt Gananders Mythologia Fennica, till Horogallen, Horangelis m. m.) eller, såsom han ock benämndes, Termes, Djermes eller Tiermes, Thor, finnarnes Ukko, urfader, storfader, diminutive äfven tillagd smeknamnen Ijäinen, Ukkonen, Pitkäinen, Jumalan käskyläinen.

Enligt Högström (pag. 177 och följ.) säges han vara skapad i smyg af Perkel i) i en klippa, utan att Jubmel (Gud) skulle få veta deraf. Men sedan Jubmel ändock fått kännedom derom, gick han till klippan, uttog Ukko derifrån och uppfödde honom. Och emedan Atshe, Termes, Thorgubben, sålunda är den ondes barn, men Guds fosterson, är han både ond och god. Hans förnämsta och egentliga uppgift var att döda och förgöra spöken och troll och äfven deras Seidor, hvilka ofta blifvit af åskan träffade och förstörda. Detta gjorde han med sin båge, Atshanjuoksa-davgge eller Pajan davgge (Regnbågen eller Storfadrens båge). Och emedan han genom denna sin verksamhet gjorde menniskorna godt, hvilket de ock funno sig böra erkänna, hels-t

1) Undertecknad har, så väl i Stats Tidningen för Juni Månad 1836, som ock i Lappska Mythologien, sökt visa, att Perkel icke är mycket gammal såsom Mythologiskt väsende; utan är Perkel utan tvifvel en mägtig och tyrannisk Birkarl, hvilken under- Påfvedömet blef en Djefvul. Förr än folket fick föreställning om en tyrannisk magt, kunde det icke gerna göra sig begrepp om ett ondt och tyranniskt ande väsende. Till följe häraf är sagan om Perkels mandater icke så gammal, som man vanligen tror. Jubmel är deremot ett urgammalt Mythologiskt väsende, hvarom utförligt i min L. mythologi. Termes betyder backgräfvaren, af Lappska terrne, Finn. törmä. Pajan är obekant i Svenska Lappmarken, men här i Torneå Lappmark kallas åskan Pajan, som betyder efter min enfaldige tanka ,,Smeden". Om åskans många namn och Mythologiska betydelse utförligt af Jessen och Lsest.

Lsest. in mar«.

han i annor händelse kunnat göra dem skada, så bör jemväl han, .säger Högström, räknas till Lapparnes afgudar.

Andra Lappar, säger Högström vidare, hafva berättat annorlunda. Då en flicka, säga de, i skogen satt sig vid ett träd, kom den Onde och bad henne lägga torr tjärved i mudden (Lappsk pels), som hon hade under sitt hufvud. När hon gjort så och han antändt veden, blef hon varse, att mannen hade horn. Förskräckt ville hon fly, men kunde ej undkomma. Hon blef hafvande och födde en son, som alltid var orolig och gret. Då kom Gud, tog barnet med sig upp i skyn och frågade, hvilkenkera det ville vara till hjelp, sin far eller mor. Mor, svarade barnet. Fadren med all sin slägt ville det förfölja, hvilket Thor ock gör i det han flyger i luften, klyfver berg och slår eld i träd, under hvilka de söka skydd o. s. v.

Tiermes tog en faderlig vård om menniskan, hvars försvarare och välgörare han var. Han skänkte menniskan lifvet, vidmakthöll hennes hälsa, och ej ens döden kunde emot hans vilja skada. Han fördref andar, som voro skadliga vid jagt och fiske, gaf menniskan styrka att försvara sig mot vålnader m. m. Han gaf jorden den välgörande fuktigheten, genom att bakom molnen rulla stenar, hvilka i hans starka armar svettades regndroppar och lik svampar afgåfvo vatten, hvaraf dugg och regn uppstodo. Med flinta och stål slog han eld. Man bönföll derföre hos Oragalles, att han måtte skona renarne.

Idolen af trä, i hvilken Tiermes tillbads, hade skapnaden af en menniska. Den var dock utan fötter. Kroppen var af björk, hufvudet af björkrot eller svall. I sin högra hand hade han en hammare, hvarmed han sönderkrossade onda andars hufvuden. På hufvudet var inslagen en jernspik eller en stålnagel och flinta, hvarmed han slog eld. Bilden var uppstäld på ungefär ett bågskotts håll ifrån Lappens kåta. Den stod på ett tre alnar högt altare, hvilket, likasom ock vägen dit, alltid var omsorgsfullt prydt med grönt, bestående om sommaren företrädesvis af björkqvistar, om vintern af granris, som tid efter annan ersattes med nytt. Omkring sjelfva bysten hade man hopat såväl utvalda renhorn, hvilka voro så afskilda från hufvudet, att ett stycke af hufvudskålen följt med, så att begge hornen hängde tillsammans och kunde stå upprätta, som ock af andra ben utaf renar. Framför bilden sågs en näfver rifva. I den sattes en bit kött af djurets hvarje lem och det hela öfvergöts med litet fett. Allt efter som denna provision blef förtärd, gafs ny.

Sålunda framställes, enligt Schsefferus, Aijeg i den Vesterbottniska Lappmarken. I Kemi och Torneå Lappmarker deremot, säger Tornaeus, 1) bestod Seidan endast af en på rot stående stubbe eller en stolpe, helgad att tillbedjas. Vid invigningen af Aijegs idol iakttogs, att kroppen af den ren, med hvars blod och fett belätet smordes till Gud, skulle nedgräfvas i jorden bredvid idolen.2) Vanligen gjordes familjens enskilda Gud 14 dagar före Michaeli, då den ock invigdes. Byalagets gemensamma Gud invigdes med större högtidlighet i alla intressenters närvaro.

Aijeg föreställdes dessutom någon gång boende i stora grottor i hällebergen. Så t. ex. tillbads han vid en grotta i Aijeg, på finska Ukko, benämnda klippa i Enare träsk, något mera än en mil ifrån kyrkan. Der finnes ännu en mängd renhorn och ben. Den del af sjön, som ligger emellan denna stora offergrotta och fasta landet, heter ock Aijeg selgge, eller på finska Ukonselkä. Han tillbads ock vid Aijegjavre eller Ukonjärvi, 5 mil söderom Enare kyrka och ej långt från Einarinlahti, i ett berg, som än kallas Aijeg. Vid mynningen till grottan ser man ännu,

1) Scheefferi von Strassburg Lappland pag. 118 och Johannis Tornsei Beskrifning öfver Torneå och Kemi Lappmarker, 1672, sid. 15.

2) Det är ett misstag af Schseffer, som missförstått Lappen Spirri-Nilses ord, att hela renen gräfdes ner i jorden, Det var icke renen, utan renens ben som gräfdes ner i jorden, sedan Lapparne sjelfva spisat upp köttet, och detta benens nedgräfvande i jorden, brukligt vid alla offer, syftade på offerdjurets förmodade uppståndelse i en annan verld. Se vidare min Mythl. 2:dra delen, eller offerläran. Schseffers felaktiga öfversättning af Spirri-Nilses ord har blifvit rättad af Högström cap. 11 § 22.

Lsest. in märg'.

äfven der, en stor mängd horn och ben, utgörande rester af offer, som hemburits Aijeg. Under sin vistelse i en sådan grotta blef Aijeg en gång fängslad af Jeettanas (hvarom längre fram under Jeettanas).

Åskan var en af de större gudomligheterna. Mythen ser i honom en gammal, mäktig, vördnadsvärd och allvetande gubbe, hvars bestämmelse var att göra menniskan, ifrån hvilken han å mödernet härstammade, godt. Han älskade menniskorna som sina barn, men han var, ehuru rättvis, derjemte mycket allvarsam och sträng. Han hörde ända upp till skyarna, hvad menniskorna talade. Gjorde någon narr af honom, blef det aldrig ostraffadt. Brast man det minsta i aktning mot honom, tog han oundvikligen hämd. Men vördnad och helgd fordrade han ej allenast för sin person, han tålde ej heller att någon missaktade eller förklenade hans redskap. Sådana voro, utom Atshen- eller Atshan juoksa, fadrens båge, det är regnbågen, hvarmed han krossade klippor och berg, Atshan shasko, Atshan aldekes eller Aldek, Fadrens blixt, ljungelden, Atshan raide, åskdunder, Atshan dolla, fadrens eld, Aijeg vetsher, åskans hammare, hvarmed han söndermalade vålnaders hufvuden. 1)

Tron att åskan förföljer troll i bergen har för öfrigt synbarligen sin rot deri, att bergstopparne vanligen äro mera utsatta för åskslag än skogarne. På den menniska, som vanvördat honom, kastade han derföre ock ifrån bergen stenar. Han slog ihjel hans renar, sönderslet hans redskap, uppbrände hans koja, förstörde hans gudabild och offerplats, som ofta funnos på sådana ställen; och hvilket allt gifvit anledning till mythen, att han herrskade öfver gudar, djeflar och menniskor.

Fadrens båge (regnbågen), säga Lapparne än, utmärker att verlden ej skall förgås genom vatten utan genom eld, hvilket de uttrycka sålunda: ;.Pajan davgge märkash nu ädnag, atte mailmme ii galga tshatsiin, inutto dålain hävvanet". Det var

1) Om de ryska Lapparnes vördnad för åskans dunder och för regnbågen jfr Del. I s. 599. Utgifv.

alltså åskan, såsom guds tjenare, hvilken efter Ibmels allsmägtiga råd skulle förstöra verlden. Afven i annat heter det om honom, att han är Guds tjenare (Ibmel palvaledje), eller på finska ,,Jumalan käskyläinen". Ty huru skulle han, säga våra Lappar, hafva blifvit fängslad, om han varit den högste guden.

Aijeg omtalas ofta såsom ,,stuorra Passé Seita", store helige gud, och äfven ,,stuorramus passé", högsta helgedom. Jfr här ofvan s. 60 äfvensom Del. I s. 215, 4.11 och 613.

Akko, Ukkos hustru, hölls ock i stor helgd; se för öfrigt under Bavdna här nedan och Del. J s. 215.

Atshen nieida, som efter orden skulle betyda åskans eller lädrens dotter, är hos Enareboerne en forntida kättjefull och spotsk flicka eller jungfru, hvilken hänger uppe i månen och derigenom förorsakar, att den i klart väder synes fläckig. Andra säga sig hafva af sina förfäder hört, att månens fläckar härröra af Mano Rakko, hvarom framdeles under Rakko.

Atsitshe, Stalos hustru, en elak qvinna, hvars affoda förföljde Lapparne, liksom Stalo sjelf. Hon benämnes äfven Rutakis och Stalo ämed, Stalos hustru. Se Lindahl och Ohrling i ofvan citerade bok under Atsitje. 1)

Atsitshen-ädne, Atsitshes mor, förmodligen Stalos svär2) mor.
Aver. Före solens uppgång och efter dess nedgång synes, som bekant, reflex (aver) på himmelen. Den lofvar ymnighet och förebådar gj^nsam väderlek. Averjavr kalla Lapparne Imandra träsk nära Kantalax i R}rska Lappmarken.

1) Stalos hustru kallas i Luleå Lappmark ,,Rutagis", Drottningen, samt stundom ,,Lutak", vägglusen eller blodsugerskan.

Lsest. in märg. -)

2) Den stora dagsländan kallas i Luleå Lappmark Aatjits Edne. d. v. s. åskans mor.

Leest. in märg.

87


B.

Balvolde. Så kallades å vissa orter hexornas samlingsplatser. Lyderhorn, Omgång och berget Domen (nära Vardehus) i Ost-Finnmarken ansågos vara sådana. Der sainmankommo de om julen och aftonen före midsommardagen under gestalt af hundar, kattor, vargar och andra djur, drucko, dansade och gjorde sig hvarjehanda nöjen. Djeflarne spelte här med dem kort och musicerade med trummor, pipor och lur, ett slags valdhorn hos Lapparne. Jfr Leems Beskrifvelse öfver Finnmarken, 21 kapitlet.

Beive eller Beivve, solen, efter vår dialect Peive, hos Sjö-Lapparna Bäivve, dyrkades för det han gaf ljus och värme. 1) Solen var moder för allt lefvande. Isynnerhet ansåg man solen genom att värma renarne verka, att deras kalfvar växte och trifdes väl. Beive befordrade ock jagten. Beives dyrkan beskrifves af Schaefferus hafva varit enahanda som Aijegs eller Tbors. Der Aijeg tillbads, der tillbads derföre äfven Beive. Man hade deras bilder uppstälda på samma altare, och de företräddes till och med af samma bild. När man bad om lif och välfärd samt försvar mot andar, vålnader och dylikt, anropade man Aijeg. Bad man deremot om ljus, värme och växtlighet, offrade man inför samma beläte åt Beive.

Utom de offer, som enligt trolltrummans anvisning egnades Beive, skulle denne till ära dessutom årligen tillredas en Jubtse (gröt), hvilken åts midsommaraftonen af såväl män som qvinnor. Före måltiden föllo alla under djup andakt på knä, tackade och tillbådo solen, dervid bönfallande att han ville kasta sitt välgörande sken på deras renar och äfven på andra djur. Efter måltiden upprepades samma ceremoni, hvarvid man bönföll om god mjölkafkastning och trefnad för renarne. Åt Beive offrades äfven kreatur eller åtminstone kreatursben, som dock skulle vara af hvita. djur. (Jfr Del. I s. 613.) Jfr Del. I s. 599 f.

Besosing. Uti Högströms ofvanciterade Beskrifning uppgifves pag. 52, att Lapparne fordomdags offrat sina barn lefvande åt en afgud Besosing. Att sådant skulle skett en mil ifrån Kemiträsk anför han ur Gabriel Tuderus' manuscript. Afven i Nils Fellmans Berättelse öfver församlingarnes i Kemi Lappmark ursprung af den 3 Juni 1751 J) läses: ,,hafva Lapparna tillbett sten och träd afgudar och thet, som faseligt varit, offrat them sina barn, som ock skall vara skett här vid Kemiträsk, två mil nedanför Kyrkan, på en till stora träsket instickande bergsklint, den Lapparne fordom kallat Bessousing (helig Boning), men sedermera af Nybyggare Ämmänniemi kallad", emedan der skulle tillbedts en qvinnlig gudomlighet. 2)

Numera är namnet Bessousing eller Besosing hvarken i Kemiträsk eller någonstädes i Lappmarken bekant och omtalas ej heller i andra af mig kända handlingar. Men då stället, der hon skulle tillbedts, har likhet med dem, hvar Biegolmai, vädermannen eller väderguden, hade sitt säte, ville jag anse Bessousing eller Besosing för liktydigt med den ännu till namnet kända Biegolmai. Den särdeles ömhet Lapparne hysa och alltid haft för sina barn är ett vigtigt inotskäl mot den svåra beskyllningen, helst den ingenstädes är bevisad.

Bevel eller Bjevel, hin onde, böfvel. Se Lindahl och Öhrling under Beivel.

Biega Galles eller Biegolmai, vädermannen, väder- eller luftguden, bodde i höga klippor och branter, disponerade öfver väder och vind, hvarföre han kunde gynna de resande med medvind,

1) Införes in extenso på annat ställe. 2) Månne man kan antaga denna uppgift för säker? Uti Tuderi manuscript, som sedermera utgafs från trycket af Lönbom, finnes icke denna uppgift bekräftad. Ingen annan författare har vetat tala derom, att Lapparne skolat offra sina barn. Jag är nästan rädd, att finnarne i Kemiträsk endast af en fördomsfull misstanka, orättvist påbördat Lapparne detta rysliga offrande, som icke ens är sannolikt. Ett sådant lunk borde väl någon gång hafva omtalats i deras sagor, men derom har jag aldrig hört den minsta skymt. Lsest. in mara-.

men också bereda dem motvind samt öfverändakasta skepp och fart}'g på sjön. Genom ihållande vind ifrån samma sida plägade han till aflägsna orter bortföra renarne, ty renen har för vana att gå i motvind. Storm, hagel och oväder hade annars sin plats i Huodno aimo, hvarifrån de utslängdes med Biega Gralles' skåfvel (Koaivo). Åt honom skall än offras i trakterna af Terskoi och Imandra i Ryska Lappmarken, der han dyrkas i bergsklintar. 1)

Biegga-åivash, en fjälltopp ungefär två mil söder om Enare kyrka. Här anse Enareboerne Biegolmai hafva bott och blifvit medels offer tillbedd.

Bisse, det samma som Passé (helig). Bisse pjergo (heligt kött); så kallades hjertat, emedan det fordom offrades åt afgudar. (Lindahl- Öhrling.)

C.

Carin, Ustru Carin, Gustru Carin,2) det är hustru Carin. Enligt en tradition hos Utsjoki och Tana Lapparne tjenade hon såsom flicka länge hos en prest. Men emedan hon sydde på söndagarna, infann sig Pirru och lockade henne i sin tjenst. Flickan igenkände ej honom och emottog anbudet samt tjenade Pirru i sju år, utan att veta, huru tiden framskridit, och utan att ens ana till, hvem hennes husbonde var. Emedan denne emellertid städse vid sin hemkomst skref något namn i en stor bok, som låg på bordet, började hon att misstänka honom och skref under hans frånvaro Jesu namn deri. Då Pirru nu återvände, blef han deröfver rasande, dref bort flickan, som han dock beledsagade ett godt stycke väg, och gaf henne boken. Hon gick med den till presten, sin förre husbonde. Der undersöktes boken, hvari

1) I Gananders ofvan citerade bok, under Tiermes, benämnes han orätt Biegsolmai.
2) Denna berättelse är lånad. Lsest. in märg.

många personer funnos antecknade såsom redan tillhörande den onde. Bland dem var presten med hela sitt husfolk. Men då de sålunda tingo vetskap om sitt förestående öde, omvände de sig och fingo nåd. För prestens hustru, som tidigare dött, var dock nådetiden redan förbi.

Christoffer, 1) en i Kemi Lappmark mycket beryktad man, hvars mor skulle hafva hetat Caisa. I spetsen för ett talrikt ströfparti af Lappar och Finnar skall han hafva infallit på ryska sidan och der plundrat många orter, såsom Kouda, Knjäsäguba, Kantalaks m. fl. Resan dit och derifrån till Kola skulle hafva skett öfver Imandra träsk. På färden begagnade han sig af skidor, på hvilka han skred fram så snabbt, att han på Imandras is fasttog fiendtliga ryttare, som redo i fullt sträck. Ankommen till Kola, belägrade han dess slott, men omkom dervid.

Andra berätta, att, då han på Imandi^a förföljde en ryttare, hans ena skida stött mot en sten och brustit, samt att han derefter utanför Kola slott träffats af en kanonkula, som dervid afskurit hans ena fot. Hans ben tro de våra ännu finnas förvarade i Kola kyrkas kupoler. Lårbenen skulle vara fyra spann eller ungefär fem och ett hälft qvarter långa. I Kola kände man dock åtminstone numera ej något om honom och. hans bragder, ehuru hans följe på färden dit skulle hafva uppgått till hela 300 man. Detta uppgifves hafva varit det sista strof tåg åt detta håll ifrån vår sida. 2)

1) Oäkta. Lsest. in märg. 2) I ett gammalt manuscript på pergament i Salo kyrka i Österbotten, infördt i Åbo Tidnings bihang år 1785, sid. 29, läses angående dessa ömsesidiga strof tåg: Anno 1498 combussit exercitus Ruthenorum Norbothniam, temporis Stenonis Sture. Anno 1517 secunda vice. Anno 1588 tertia vice, vel secundum alios 1589. Tunc fuerunt Ijoenses in Oantalahti et ceperunt multa spolia tempore vernali. Tempore vero Bartholomsei combustum est Templum Ijoense denuo. Interim Ijoenses fuerunt in Ruthenia ad littus maris Biarmici. Pastor

I Kantalaks och Kovda har man efter en sådan förstörelse byggt nya kyrkor, men i Knjäsä har allt sedan dess ej funnits någon kyrka. Der omtalas än med mycken ledsnad, att svenska knektar uppbränt deras kyrka. Klockan från kyrkan i Kantalaks uppgafs samma knektar hafva sänkt i Niva elf. I sistnämnde by, som nu bestod af blott 70 hushåll, skulle då, enligt sägen, hafva funnits 200 sådana. Den fordna byns ruiner utvisa äfven, att byn tidigare varit vida större än den för närvarande är. (Jfr Del. I s. 535 och 547 f.)

Enligt en annan, på finska sidan gängse berättelse hade besättningen å Kola slott begynt att dagtinga med Christoffer och lofvat insläppa såväl honom som hans följeslagare inom slottsvallen, dock med förbehåll, att de skulle inkomma en om en genom ett hål, som de ville anbringa i vallens stockvägg. Dä Christoffer, hvilken inträdde såsom den förste, för den låga ingåugens skull måste huka sig ned, hvarvid nacken emellan kasken och pantsarn blottades, passade man på och afhögg i och med detsamma hans hufvud. Äfven alla de öfriga, som ingingo, blefvo nedsablade, och endasjt några få lyckades fly och sålunda undkomma, men ledo på hemfärden svårt af hunger. De qvarstannade som kolonister i Kuusamo och Kemiträsk och sägas hafva varit de första nybyggare der uppe.

Enligt en anteckning af Nils Fellman, före detta Kapellan i Kemiträsk, skulle dessa bönder hafva sommartid tordats upp till Kola och dragit sin båt öfver det ungefär */* mil breda näs, Sotataival kalladt, som skiljer Nuotte- ifrån Kemijoki, spolierat Kantalaks och Kovda samt beredt sig att storma Kola slott. Kyssarne skulle då, under sken af att vilja göra fred, inbjudit dem i slottet, der förplägat dem med bränvin samt, sedan de blifvit öfverlastade, massakrerat dem. Vid detta tillfälle hade en bonde vid namn Pål Halonen jemte några andra af finnarne slup

loci D:n Jacobus [Fellman] cum tota familia captus, sed se pecunia redemit. — — — — —• — — — — — Anno 1591 fuit exercitus noster ad Kuolansuu, ubi dux exercitus globo bombardi obiit, nempe Johannes N. Cesi rum eo periere 300.

pit på flykten; och då de på återfärden med vin- och häggbär sökt stilla sin hunger på holmarne i Kemi träsk, hade de funnit der goda lägenheter. Halonen hade derföre året derpå återkommit dit med sina fyra söner och jemte dem nedsatt sig der på en udde, hvarå han först svedjat och inbergat ansenligt råg, samt sedan upptagit åker och byggt hus. 1)

Denne Halonen, som var född i Uleå sockens Muhos kapell, har varit den förste bofaste åbo, som blifvit i laga ordning såsom nybyggare inrymd i Kemiträsk, hvilket skedde vid pass år 1630. Men Christoffers tåg borde hafva passerat ungefär 40 år före denna tid.

En mythisk Christoffer (Risto) omtalas i följande afstympade och bristfälliga sång:

Valkian sanat.

Tuoss" on tyttö tuuvitettu Pohjan jäisessä tuvassa, Kivisessä kellarissa, Sisällä lumisen linnan. Yöllä hamppu kylvettihin, Päivällä hamppu karhittihin, Ruton vesille vietihin Verikko, veljesten kutoma, Apen aineillen panema, Sisarusten kehräeleinä, Vyörytettihin vetehen Myötä virron potkittihin. Saatihin halia hauki, Halastihin hauvin vatta, Saatihin siloinen siika, Halastihin siian vatta, Saatihin tuli punanen. Varsin vanhin Väinämystä, Risto taisi tulen lumoa Valkiaisen vaaputella, Risto taisi riistat tietää

1)- Jfr Del. I s. 369.

Väet vanhat vähenellä, Risto joukossa jalompi. Risto juosta ripsutteli, Ratsut rattaliin sukesi, Santti saastatut salolla, Kekälehet kengitellä, Polvi se porossa pyöri, Eapenessä kynnöstäpi. Mies musta merestä nousi Ylös aallosta yleni, Oli liyytä hyppysissä Jäätä jörkäle käessä, Risto kärsi käsin ruveta, Ilman rauta rukkasitta, Ilman vaski vanttusitta.



D.

Diile eller Dirre. Se under Tille och hos Schseffer.

Domen eller Domefjället, beläget emellan Kibergs by och Vardön (Vardöhus). Litet ofvanom vattenytan leder här en öppning in i fjället, der man tror underjordiska vålnader, Pakte- eller Vare-olmuk (Vaaran Peikot), fordom hafva bott. I början af den christna tiden offrade man en gång härstädes åt dem en lefvande hund. Man hade dervid lämnat hunden vid mynningen af kulan. Men genom en tre mil lång underjordisk gång, hvilken härifrån under Varanger fjorden befanns leda till Pasvig, kom hunden oskadad dit. Detta ansågs bevisa, att vålnaderna då redan aflägsnat sig från orten, som derefter kunde bebos af christna Norrmän. Sagan är sålunda af gothiskt ursprung. Derefter skulle här ej hafva offrats åt dessa vålnader.



E.

Einara Antti eller Einaran Antti var en så stor trollkarl, att han kunde förvandla en renkalf till varg och åka med den.

Han hade ock förmågan att göra sig så liten, att han kunde färdas i en träsked. En sång om honom förvaras än i minnet och tinnes införd längre fram.

Ekkeds Abradius. Se under Abradius.


F.

Fastes sadje, se Rota aimo.

Finne girkko, det är Lappkyrkan. En grotta med detta, påtagligen från Norrmännen härstammande namn, finnes å ett berg å Vadsö benämnda holme i Varanger fjorden. Grottan är nästan fyrkantig, liknande en kammare, och skall af Lapparne fordom begagnats som offerställe. Sjelfva grottan har väl kunnat tjena till boning för fornfolket, det må hafva varit Lappar, Skandinaver eller andra; men den utanför grottan än synliga stensättningen skulle jag anse heldre vara af Gothiskt än af Lappskt ursprung. Åtminstone har man icke härintills funnit något sådant minnesmärke efter Lapparne. Den består af fyra sidostenar, om 4 ä o alnars längd, och en locksten i form af (oläsligt) kors. Stället skulle i alla fall förtjena fornforskares uppmärksamhet.

På denna holme skall Vadsö by fordom hafva varit, men blifvit sedermera flyttad till fasta landet derinvid. En annan Finne girkko, i form af ett torn, finnes på en utskjutande halfö i Kjöllefjorden. (Leem kap. 20.)

Faareväggen, ett slätt fjäll vid Ofotens norra sida i Saltens fögderi och Ofotens prestgäll (Norge). Åt detta skall man hafva offrat t. o. m. lefvande kreatur. (Ur Beskrivelse öfver Vardehus amt, förvarad ss. manuskript i Finnmarkens amts arkiv.)



G.

Gam lade karbas, se under Lade karbas. G-an voro små kräk eller flugor, som hade utseende af löss.

Dem förvarade Nåiderna i askar, kallade Ganaskar, och skickade dem ut för att skada menniskor och djur. De kunde gå i arf efter fader, om han varit Nåide. De skapades af Vuokko, en djefvul i fågelgestalt. Jfr ofvan s. 30 ff.

Geddeges akko eller Geddeges galggo. 1) Den som lyckades att komma till tals med Geddeges akko fick gemenligen löfte på allt, hvad han begärde; och hvad hon lofvade, det höll hon äfveri. Hon kunde disponera isynnerhet öfver väderlek och vind, hvarföre hennes många bedrifter företrädesvis omtalas af de vid hafsbandet bosatte Lapparne. Hennes hufvudstation var Lagesvuodno (Laxefjorden), men hon tillbads i hela Finnmarken och finska Lappmarken. En gång kommo fiender till Laxefjorden. Man underrättade henne att de redan härjat på motsatta sidan af fjorden. Då de nu skulle segla öfver fjorden för att hemsöka äfven dess andra strand, framkallade Geddeges akko så stark storm, att de alla omkommo, utom en, hvars lif hon afsiktligen skonade, på det att de öfrigas öde måtte blifva kändt på hans hemort. Hemkommen berättade denne, att här ej bodde riktiga menniskor, utan varelser med öfvermänskliga krafter. Derefter blef orten för alltid förskonad från fiendtliga anfall.

Goveiter, underjordiska andar. Begreppet lånadt från Norrmännen. Gårra olmai, se ofvan s. 73.



H.

Halddo, rå, i det närmaste motsvarande Finnarnes Haltia. (Jfr ock Kanas här nedan.) Allt hade sin egen Halddo; 2) hvarje skogslund, hvar sjö, fors (jfr Del. I s. 599 f.), skatt, hus, berg,

1) Geddekes akko: kommer af Kiedde, hed, och tron på denna gudomlighet synes vara äkta. Obekant i svenska Lappmarken. Lsest. in märg. 2) Idén om halddo, ädnam halddo, är mera Finsk än Lappsk. Lsest. in märg.

djur, fiskarne m. m. Man hade sålunda Tshatse (vatten) halddo, sednam (jordens) halddo, mätse (skogens) halddo m. m. Halddo var en skyddande och vårdande ande. Så t. ex. drog björnens halddo försorg om dennes vinterföda, som bestod af mjät, honing, hvaraf halddo tillredde en dryck, af hvilken björnen dagligen fick en kopp. Denne halddo skyddade björnen, liksom vargens halddo vargen (Del. I s. 558), äfven emot fiender och gaf honom alltid goda råd. 1)

1) Af i sådant afseende förda samtal emellan djur och deras skyddsandar må ett, som berättats af förfinskade Lappar i Sodankylä, här anföras. Det gäller bäfvern, det dyrbaraste djuret på orten, och. är af följande innehåll:

Skyddsanden:

Kansipää, tarkka pajun leikkaaja, Virran väkevän vieressä. Mitäs kuuntelet kansipää?

Bäfvern:

Taitavia talon miehiä, Jotka vaivaavat meitä.

Skyddsanden:

Älä nuku nurmikkohon, Älä karsi karia.

Bäfvern:

Vakavasti tiiän tulevan, Ehkä en näe, vaan ymmärrän; Taitaa parempi olla Painua veden alle. Siellä ei tuuli tule, Ei siellä vesi kastele, Kuin nurmen reikähän menen. Jossa levon saan.

Bäfverfångaren måste derföre vinna halddo för sig.

— 97 —

Bland de offer, som Lapparne nedgräfde i jorden, voro äfven offren åt sednam halddo, som rådde öfver jordens skatter, såsom björn i ide, räfungar m. m. För erhållande af vattnets skatter, såsom fisk, bäfver m. m., offrades åt Tshatse halddo;1) för vild

ren och äfven för andra skogsdjur åt mätse halddo o. s. v.2)

Halddottshokka, ett berg nära Karasjok kyrka. Här bodde en halddo med sitt husfolk inne i berget. Han underhöll der hvarjehanda kreatur, såsom kor, får och renar. Der hade en flicka, dotter af Eric Ericsson, hvilken under konung Carl den XILtes krig flyttat ifrån Muonioniska till Karasjok, blifvit bergtagen. Fadren gick upp på berget, stack sin staf i dess inre och sade: Ger ni ej bort min dotter, skall jag bränna detta berg och land. Då hade halddo ämed, trollets hustru, yttrat till sin man: Grifvom bort flickan, eljest bränner denne gubbe vårt land och nedrifver vårt hus. Flickan, som hörde denna rådplägning, blef fri. Hon hade sett hos trollet hvarjehanda redskap af samma slag som menniskorna begagna. Hon hade der förtärt ost, fil, mjölk, fårkött m. m. Annu råder hos Lapparne fördomen om bergtagning. Isynnerhet då något barn förvillats i skogen och förkommit, anses det vara bergtaget. 3)

Hannula Matte, Finnarnes Hannulan Matti, en trollkarl, som bodde i Kittilä. Han ägde förmågan att ikläda sin ovän djurskepnad och förmå honom att sålunda löpa omkring i verl

1) Åt tshatse halddo, som bodde i vattnet, offra Lapparne vid Imandra än en större eller mindre silfverpenning, på det att han måtte utlemna den bäfver han vårdar. Jfr Tshatse olmai och äfven Juotas.

2) N. B. Väl förekommer Ädnam Halddo till namnet ända till norra delen af Piteå Lappmark, men dess functioner sammanflyta alldeles med ,,Kadnihas", så att finnarnes ,,Haldio" synes vara synonymt med Lapparnes ,,Kadniha".

Lsest. in märg.
3) Här i Karesuando och MTionioniska har man färskare berättelser om bergtagning. Om Lapparnes umgänge med de nnderjordiske samt om bergtagningen, utförligt af undertecknad. Lsest. in märg. 7

den. Hans bror Parsias eller Parsiainen hade en gång upphetsat hans oxe att löpa af och an i skogen. Oxen lopp dagar och nätter samt kom slutligen i full fart in på sin husbondes gård. Hannula Matte, som genast insåg orsaken härtill, förvandlade Parsias sjelf genom trolldom till oxe. Länge nödgades denne såsom sådan drifva omkring, tills det slutligen föll honom i hågen att gå till Hannula Matte. Denne fann genast att oxen var hans förtrollade broder. För att frigöra honom slog han med sin staf oxen på ryggen, j^ttrande: ,,Äle Jcuoska veljas dme", (vidrör icke din nästas egendom). Parsias återfick då genast sin menskliga gestalt. 1)

Harnes lådde, kallas bergsfogel (?), emedan hon visade de resande vägen.

Havitsen galggo (skrifves af förf. äfven Hattisen galggo), 2) grodans moder, var en finsk qvinna nere i landet, hvilken hade gifvit sin illaartade dotter till fosterbarn åt Navitsen galggo. Då flickan sedermera erfor att hennes verkliga moder blifvit mördad, tog hon det så illa upp, att hon ville dränka sig i en vak, Adjagi. Fostermodren förebrådde henne allvarligen för sådana tankar; men då hon det oaktadt störtade sig i vaken, slog fostermodren henne dervid med en järnspade ett slag på ryggen. Flickan blef deraf puckelryggig och förvandlades till groda. 3) Se under Adjag.

Äfven i Finland förtäljas enahanda sagor. Sålunda går i Tavastland en sägen, att grodan vore en förtrollad nneitty" (flicka eller jungfru). Och likasom man der anser det för ovärdigt att martera en groda, så är det äfven i Lappmarken. I norra Österbotten och i Åbo län misshandlas grodan deremot skoningslöst. A sistnämnde trakt kallas hon ock ,,konna" d. v. s. rackare, skälm.

1) Finsk saga. Lsest. in märg.

2) Månne lånad af finska mythologin? Laest. in märg.

3) I Qvikjock finnes långa berättelser om prinsessors förvandling till grodor, men sådane sagor, fastän de nu cirkulera bland Lapparne, äro icke äkta och derföre har jag icke upptagit dem i min Mythologi.

Lsest. in märg.

Herman, en bland Norrmän och Lappar i den Norska Finnmarken känd gudomlighet, som än säges nattetid inträda i sofrummen under menniskoskepnad. Finnes då ej dricksvatten i rummet, dör det yngsta barnet. Man lägger sig därföre ej gerna utan att tillse, att dricksvatten finnes inne för natten. Se vidare under Vuovro.

Hessen, Vespertilio, flädermus, finnes blott i den nedre Lappmarken. För den, som lyckas fånga detta i Lappmarken sällsynta djur, förebådar det något godt. En fångad flädermus får man ej slå ihjel, utan bör hon insättas i en ask. Der säges hon lefva ända till 8 dagar. Jemte asken förvaras hon derefter gerna af vid Lappska gränsen bosatta bonddöttrar och pigor i de kistor, der de hafva sina kläder insatte, hvilket tros befordra godt parti vid giftermålet. 1)

Hiien markkinat, hin ondes marknad, firas midsommarnatten. Den onde för dervid ordet. Af den, som för första gången kommer till sådan marknad, frågas hvad godt han önskar sig. Derefter ställer sig den tillfrågade att lyssna vid stranden af forsen, invid hvilken marknaden hålles. För att få sin marknadsgåfva, bör han stå så nära stranden, att han kan se sin bild i forsen. Der får han sedan anvisning på det han önskar sig och frågar efter, såsom Arnnehavdde eller annat godt. Sådana marknader skola hafva hållits i täta skogslunder vid stränderna af Jesiö och Kitinen elfvar. 2)

Hiertshulos, förmodligen Hjertte- eller Hertte-suollo, hjertholmen, en i Luleå träsk belägen holme, der Lapparne tillbedt någon gudomlighet. Se Symbolik und Mythologie der alten Völker von Frans Joseph Mone, 1822, V. Theil. sid. 23.

Hommar, en jätte eller ett troll och tillika en falsk älskare hos Imandra Lapparne. Han blef genom Tetkas dotter, som han

1) Hessen. Obekant i Svenska Lappmarken. Lsest. in märg.

2) Jfr under Tshatse olmai.

Utsnfv.

besvikit, trollad till Jorsola (afgrunden), 1) hvarom en sång förekommer hos dessa Lappar.

Horpuksen petäjä, en gammal lutande fura vid sidan af fjället, då man längs den allmänna stråkvägen ifrån finska sidan bestiger Luirontunturi. Detta träd skulle den nitiske prosten Porbus haft till ryggstöd, då han här predikade för nyssomvända Lappar. Deraf förmäles trädets lutning hafva uppkommit. Det hålles än i sådan vördnad, att ingen resande velat begagna sig deraf till stockeld, hvilket otvifvelaktigt annars skulle skett. 2)

Huodno eller Hvodno, hos andra Fuodno, dålig, usel, som ingenting godt kan uträtta, utan blott ondt. (Hos Lindahl och Ohrling: Diabolus.) Emellan Huodno och Nevres olmai, begge lika skadliga, är den skilnad, att den sednare alltid är människa, medan deremot Huodno kan representeras äfven af varg eller björn, som är i den ondes tjenst, af hin onden sjelf m. fl. I allmänhet säges om den, som gör skada, voi huodno eller huodno raukke, ve stackare, usling. Med Huodno betecknas äfven en ofärdig och i trasor klädd menniska. Det är merendels sådana som man tror kunna genom trolldom uträtta mycket, hvarföre trollkarlar än bruka gå i trasiga kläder. 3)

Huodno aimo = Rota aimo.



J. I.

Jabmeaimo, en plats under jordytan, der Jabme akko herrskade. Här vistades de döde först någon tid och kommo derefter

1) Finsk idé. Lsest. in märg.

2) Zacharias Forbus tillträdde år 1718 Kuusamo pastorat, hvartill Enare då var annex. Derifrån transporterades han år 1734 till pastor i Laihela uti Österbotten. Andra Lappar tro dock, att det varit hans far, prosten i Kemi Laurentius Forbus, om hvilken här är fråga.
3) Huodno torde komma af finska huono. Fuodno är ett lånadt begrepp af Norrmännens ,,fanders". Alltså är hvarken huodno eller fuodno af lappskt ursprung. Lsest. in märg.

antingen till Radiens saliga boningar, eller ock till Rota aimo, de olycksaliges hem i underjorden. Se här ofvan s. 23, 53 och

s. 68. Jame-kätsek, dödsknektar, vårdare, uppsyningsmän m. m. i Jabme- och Rota-aimo.

Jabmem akko, Jabmiakka, dödens moder eller herrskarinnan i Jabme aimo. At henne offrades för lång lefnad, emedan man trodde att Jabmem akko traktade efter de dödes själar. Trumman tillfrågades derföre, genom hvilket offer man kunde rädda den sjuke undan döden: Mait verro Jabmek siitta (hvilken skatt eller lösen fordra de döde eller Jabmem akko, dess tjenare eller tjenarinnor). På de renar, som offrades åt henne, bands omkring högra örat eller hornet en svart ylletråd. Köttet förtärde dock Lapparne gemenligen sjelfva, så när som på hjärtat och lungorna, dem de skuro i tre delar, hvilka träddes på lika många spön, bestrukna med blod. De insattes sedan jemte benen och små bitar af andra köttstycken i en kista, hvarefter denna, som liknade en Ahkio, nedgräfdes i jorden. Häraf synes framgå, att Lapparne icke, åtminstone icke allmänt, lemnade sina lik obegrafda eller ofvan jorden, såsom E. Lagus uppger i sin beskrifning öfver Kuusamo socken (Vetenskaps Akad:s handlingar för år 1772). 1)

Jabmesen Guolban, de dödes landttunga, en forntida begrafningsplats vid Tana elf, litet ofvanom Utsjoki elfs mynning. De vidskeplige färdas än mycket sakta der förbi för att ej blifva bemärkta af eller oroa de döde, dem de i lugnt väder tro sig höra tala.

Jameshak, de under jorden vistande dödes andar. Åt dem offrade icke allenast Lapparne utan äfven Finnarne. Se G. Rein, de vetere Catilia sidan 53. Finnarnes Manalaiset, Männingäiset.

Jatulin kansa: 2) voro stora och mäktiga jättar, som bodde

1) Om Lapparnes offrande åt de döda, samt anledningen dertill, utförligt af Jessen och Laestadius. Lsest. in märg.
2) Lånadt af norska sagor. Jfr Fage, Norske säger. Lsest. in märg.

i underjordiska grottor och hålor vid Kemi elf och andra stora vattendrag (,,enot")- De lefde af fiske och svedjebruk, blefvo christna och byggde Kemi kyrka. Deras tre byggmästare voro från Kangasala i Tavastland. I Kittilä påstår man, att tre Jatuler uppbyggt Öfver Torneå kyrkas klockstapel i Sälkivaara, och att tre refben af dem än förvaras i kyrkans hvalf. De sägas vara af bildade ofvanom dörren till sagda klockstapel, der bilderna än påstås vara synliga. 1)

Jauva, Ivar Ivarsson, en beryktad trollkarl, som för 50 ä

60 år sedan lefvat i Tana.

Ibmel, se under Jubmel, Jumy och Atshe.

Idja navte, natt kräk. Så kalla de vidskepliga här vargen, som är af ondo, hvilket ofta anses vara synonymt med mörker.

Jettanas, Jeettanas, 2) menniskoätande vidunder, som bodde dels i hålor i de mest ohyggliga och branta bergväggar, dels i hafvet. De omtalas såsom ofantligt stora och starka samt ansågos vara menniskoätare. I ett mål förtärde Jeettanas en tre år gammal oxe och drack dertill två ankare öl, sedan han likväl först retat aptiten med ett hälft ankare brännvin.

Jettanas vågade sig ej allenast i färd med menniskor, utan fängslade en gång sjelfva Termes, åskan, som länge var hans fånge: ,,Termes läi tshadnum gidda", eller såsom andra säga: ,,Pajan läi tshadnum gidda" (Termes var fastbunden? åskan var fastbunden). Intet regn fuktade då jorden. Bäckar, åar och

1) Om Jat.ulin kansa har förf. publicerat en skild uppsats, som ingår längre fram. Jfr Juotas och Kivalon otta. Utgifv.

2) Lånade historier. I den Svenska Lappmarken förekomma visserligen en hel hop med sagor om jettar och troll, om konungar, prinsessor m. m, men jag anser alla dylika historier vara lånade från Norge och Sverige, hvadan jag funnit mig föranlåten att utesluta sådana historier från den Lappska mythologien. Jettanis, af svenska jätte, finska jatuni, är icke ursprungligen Lappsk och denna historie isynnerhet är mycket oäkta. Ruobba, den skorfvige, var i kamp med Stallo enligt en berättelse från Torneå Lappmark. Der förekommer historien om Kuobba på helt annat sätt.

Lsest. in mars.

elfvar torkade ut, och jorden förlorade sin fruktbarhet. Sjelfva ,,inära" (oceanen eller Ishafvet) led och klagade. Äfven hafvets Jettanas suckade.

Såsom upphof till allt detta onda misstänktes bergs- eller landt-Jettanas, enär han, som bodde i bergshålor, hade intresse af torka. 1) Då Jettanas engång föll i tung sömn (nager), vågade derföre en af Termes raskaste drängar sig in i Jeettanas grotta och lyckades befria sin husbonde genom att afskära hans bojor. Termes steg genast upp till skyarna och gaf derifrån starkaste blixt, dunder och regn. Vattnet sqvalade genom bergets remnor in i Jeettanas grotta. Nu vaknade Jeettanas och hotade att uppäta sina drengar, som ej bättre bevakat fången. Men han gjorde det dock ej, emedan han behöfde dem som betjening.

Under det åskan var fången hade landet lidit af torka i den grad, att många, såväl människor som djur, dött deraf. Nu deremot led man af för mycket regn; ty åskan ville straffa Jeettanas med öfversvämning i sju veckors tid. Alla hålor och grottor fylldes af vatten. Jeettanas måste nu öfvergifva sin bostad och träda ut, ehuru dagsljuset var olidligt för hans ögon. Af sådan anledning kunde Jeettanas också ej, såsom Stalo, vandra omkring i skogarna, ännu mindre såsom Toritta flyga i luften, aimost. Likväl af bildades Jeettanas icke, som Polyfem och Tontta, enögd, utan med två ögon.

En man, som hölls fången i en Jeettanas grotta och befarade att blifva af denne uppäten, befriade sig derifrån genom att sticka ut ögonen på Jeettanas. Dertill nyttjade han dennes egen eldgaffel. Medan jätten sof och sedan fången förvissat sig om att gaffelns grenar passade in på dennes begge ögon, upphettade han gaffeln och stötte den i dem. Jeettanas drengar hörde väl hans nödrop och skyndade till hjelp, -men för sent, ty fången var redan borta. (Se vidare under Ruobba.)

Inari, en af stygis brådstupande forsar. Inarin vesi Pohjo

1) Dessa olika intressen voro ock orsaken till en uråldrig fiendskap emellan åskan och Jeettanas; ty den förre lät så mycket regn falla på jorden, att Jeettanas ej kunde hålla sin grotta torr.

lan puolessa, ett afgrundens träsk ytterst i Norden, dit troll och alla onda vålnader hänvisades. Kallas äfven Kalari såsom synes af strofen: ;,Inarihin ilkiähän, Kalarihin karkiahan". Med Inarin vesi mente de gamle Enare sjö, och med dess brådstupande forsar afsågos de vattenfall, utför hvilka vattnet ifrån nämnda sjö längs Patsjok elf flyter till Ishafvet.

Jongo egde förmåga att vandra i djurskepnad, men öfverraskades sofvande af Ryssar och slogs af dem ihjel. Se vidare anteckningar om Kemi Lappmark af A. J. Sjögren, Helsingfors 1828, sidan 145.

Jorsala omtalas af Lapparne vid Imandra och i Kantalaks trakten. 1) En del betecknade dermed afgrunden, andra en afiägsen ort. Andra, som sade sig icke känna ordets betydelse, ville kanske icke meddela, hvad de derom trodde. Alla stämde deri öfverens, att ingen for dit frivilligt. Se under Homrnar.

Jovla, en af Gud så fördömd familjefar, att hans afkomlingar icke fingo bo på jorden. De blefvo derföre fördrifna upp i luften, der de sväfva som onda andar och äro hin ondes tjenare. 2) Jfr följ. rubrik.

Jovla Herra, eller Jovla beive Herra, Julherre,3) hos Högström s. 180 ,,Jaluoherra", ,,Jauloherra", förmodligen tryckfel i stället för Joula herra. At Jovla herrak (pl.) utsattes i Torneå Lappmark aftonen före juldagen, besynnerligen under något gjordt löfte, små skepp, båtar eller rifvor af näfver, i hvilka inlades

1) ,,Jorsala" är utan tvifvel lånadt af Norrmän, föranledt af en dunkel föreställning om Jerusalem. Det heter t. ex. Sigurd Jordsalafarare.

Lsest. in märg.

2) Äfven Pisses (troligen af bjesse) och junkkaras (troligen af Junker) afkomlingars öde blef att antingen fly landet eller bo i grottor. Lapparna anse det som ett Guds straff att ej få dö i sin födelsebygd. Denna fördom har dock skingrats i den mån christendomen här gjort större framsteg.

3) Af nästangränsande nationer lånade begrepp, liksom Joulo kadse. , Lsest. in mars;.

något af all den mat, som den dagen åts. Dessa båtar förfärdigades af furuträ den tid man slagtade offerrenar till Julen och skola varit af tre qvarters eller högst en alns längd. De voro försedda med segel, åror och master samt här och der korsade och öfverstrukna med dessa renars blod. De uppsattes invid kåtan i höga granar på hopvikta qvistar. Korsad blef äfven sjelfva granen, som ännu dessutom delvis öfverströks med blod (Högström i ofvan citerade bok sid. 188). Hos Leem förekommer, cap. 19, benämningen Joulo Gradze.

Jag tror icke att Joula herrak blifvit åtminstone allmänt dyrkade i Kemi Lappmark. En gammal man i Kittilä kallade dem ,,Joulan suku" d. ä. Joulas slägt, som skulle vistats vesterut. De, som tillbedt dem, sade han vara dömda att för evigt sväfva i luften.

Joutsensalmi, ett sund i Kemiträsk. En härinvid bosatt Lappe, hvars söner voro säkra bågskyttar, hade af ett fiendtligt Ryskt ströfparti blifvit tvungen att stå på ena stranden af sundet med ett svanägg på hufvudet, ifrån hvilket en af sönerne, stående på den motsatta stranden, skulle med båge och pil skjuta ned ägget. Sönerne ville hellre blifva dödade än riskera fadrens lif, men då målskjutningen slutligen på fadrens tillstyrkan verkställdes af den yngste bland dem, aflopp saken lyckligt. Andra påstå att detta skett vid Joutsensalmi i Enare (jfr. Del I s. 276).

Ippa. Om honom vet man intet annat än att han varit Mainas galggos man. Hans tempel, som är i Turevuobme, d. ä. Thors skog, i vester Tana, kallas än Ippa girkko. Han var mycket stark och hade än starkare söner, ty Mainas galggo förlänade dem styrka. Jfr sistnämnde rubrik.

Ippel, se under Kanas. Jubmel eller Ibmel, Gud i allmänhet hos Lapparne. Se under Jumy, Atshe och Del I s. 599 samt här ofvan s. 26.

Juksakka, Maderakkos andra dotter. Hennes uppgift var att af Maderakko emottaga de foster, hvaraf skulle blifva gossebarn. Hon kunde äfven förvandla qvinligt foster till manligt och fick mottaga offer för att hon måtte befordra detta mål. 1)

Juksakka lärer hafva fått sitt namn af de bågar, Juks 1. Juoksa, som stodo vid dörren och af henne bevakades. Juks betyder annars ock de remmar, hvarmed skidorna fastbindas vid den skidandes fötter.

Junksatar, en Lappsk gudomlighet, osäkert om af manligt eller qvinligt kön, som redan kommit i glömska. Månne af Juksat, hinna? Hjelpte kanske trollkarlar som lågo ,,i love" (dvala) att på några timmar hinna besöka långt aflägsna trakter eller att inhemta kunskap ifrån Jabme aimo.

Jumy, som enligt Tornseus, i ofvan citerad bok, af Lapparne anses för deras stamfar, är ofelbart de Skandinavers Yme. De af nu lefvande Lappar, med hvilka jag härom talat, veta ej af någondera såsom deras stamfader. Ordet Juma eller Jubma, hvaraf Jubmel påtagligen uppkommit, förefinnes dock än i det lappska språket. Dermed betecknas det dån, som uppkommer i bergen före, vid och efter storm. Jubma eller Juma, det dånar; atshekas jubma, åskan dånar, hvilket i forntiden ansågs föranledas deraf, att Juma eller Jubma vandrade (således en gudomlighet) på skyarna. (Jfr här ofvan s. 22 not.)

Junkker eller Stuorra Junkker, Storjunkaren, befordrade boskapsskötseln, jagten och djurfångsten. Han representerades af en eller flere stenar, men också af träbeläten. Idolen invigdes genom att smörjas med fett och renblod. Enligt Tornseus sida IG har han aldrig blifvit dyrkad i Torneå- och Kemi- samt näppeligen i Piteå- och Umeå-, utan endast i Luleå Lappmark. Detta är dock ett påtagligt misstag; ty Junkker har såsom gudomlighet lemnat minne efter sig åtminstone vid ett berg, 1/4Pöyliönvaara, nära Junkkara hemman, beläget mil från Rovaniemi kyrka, der hans beläte, en trästubbe med menniskoansigte, varit uppstäld; vidare vid Taivalkoski i Kemi, vid Lehmijoki i

1) Juksakka och Uksakka (se under denna rubrik) anses af en del författare såsom samma väsende.

Uteifv.

Tervola och vid Muurola i Rovaniemi. Man föreställde sig honom som en vacker, lång man, klädd i svart Junkerdrägt. 1) Han hade fötter liknande fågelns2) och var utrustad med bössa för fågelskytte. I förhållande till Jubmel var han en underordnad gud, en Gruds ståthållare; 3) men likasom Atshes och Beives omgafs äfven hans bild med en inhägnad af renhorn, som kallades Tjuorve gardde, horngård. 4)

Juoigam 5) kallades Lapparnes fordna nationalsånger, hvaremot psalm benämndes lavl eller lavllo. Sålunda säger man: juoigat olmui pirra, Ibmel sane lavllot, d. ä. att juoiga eller gnola menniskors, men sjunga Guds ord. Dessa juoigem äro ganska omelodiska. Fordom juoigades vid den hedniska gudstjensten för att lyckas i fångsten af vildrenar och andra djur, samt för erhållande af hvarjehanda förmåner af gudarne. Ännu juoigas såväl för samma ändamål, som för att derigenom af hålla vilddjur och bestar ifrån renhjorden, men äfven blott till tidsfördrif. Jfr Love.

Juotas, Juutas, en betydlig fors i Juotasjoki, som ifrån närheten af Kivalonotta flyter till Rovaniemi socken. Vid Juotas har i äldre tid funnits en Jatulin kylä eller by, der det fordna bergsfolket ,,Jatulit" bott. I Juotasjoki offrades fordom åt Veden haltio, (dess vatten rå), små silfverpenningar, för att

1) Junkker är i Lappskan ett låneord. Hos de gamle Tyskarne utmärkte det någon furstlig person. Hos Krimska Tatarerna hade Chan till predikat Ohuncher. Se Stralenberg Tab. Polyglotta, tryckt 1730, sida 65.

2) Ännu anses det vara till särdeles prydnad hos den Lappska ungdomen att hafva små och klena fötter.
3) Schseffer: sidan 96 följ.

4) ,,Junkar" är ett af Norrmän lånadt namn. Enligt Samuel Rhens anmärkning hos Scheffer kallades Norrmännens amtmän fordom Junkrar; hvarmed kan jämföras Daljunkaren i svenska Historien.

Lsest. in märg.

5) I trollspråket kallades det icke Juoiget, utan ,,Zabmot", hva

dan vuolet Zåbmot under sjelfva spåningsakten, enligt Leem.

Lsest. in mars;.

,,haltio" skulle utlemna åns skatter, bestående af äkta perlor. Jfr Halddo.

Ivvan paappa pardne, presten Ivans son, var känd för sin styrka. Han var gift med Trolla galles dotter Trolla nieida, hvarom längre fram under Trolla galles.

Järtto, abyssus, afgrund, djup. Se Lindahl och Ohrling i ofvan citerad bok.



K.

Kadnihas, se under Halddo.

Kainolash eller Kainohaljo (af kaino, rep). Kainolash kalla Lapparne Svenska eller Norska män; Kainohaljo, en Svensk eller Norsk qvinna 1) (synonymt med Rivko). Dem anse Lapparne än ej fullkomligt som sina likar. Om en sådan qvinna är mycket god mot dem, så kunna de om henne ej uttala sig med större beröm eller smicker än att säga: nTe tä ko olmush" = hon är som menniskan, d. ä. Lappen. Mera sällan yttras sådant om män, af hvilka Lapparna vanligen bemötas oartigt.

Kaleva. I Kittilä omtalas en Kaleva, som skulle på beting upprödjat Limingo äng i Österbotten, känd för sin stora utsträckning. Lika väldig, som hans kraft var, lika stor var hans matlust. Innan han begynte med nämnda arbete, hade han ätit en hel dag, hvarvid han yttrat: ,,Tämä päivä on syömä päivä, huomenen on työ päivä" (Denne dag är måltidsdag, morgondagen arbetsdag). Då han sedan vidtog med arbetet, sade han: ;,Niin kaukaa kaatukohon, kuin ääni kuuluu" (falle det på så stor sträcka som rösten höres). Vid det han nu högg till, föll för första slaget skogen på en yta af flera verst i längd och bredd. Då han skulle ihopsamla det nedfälda, utlät han sig: ,,Niin kaukaa kootkoon, kuin ääni kuuluu" (må det samlas så långt ifrån som rösten höres). På en dag var arbetet slutfördt. An kunna Lapparna

1) Lindahl och Öhrling under Kamolats.

knappt föreställa sig, huru en så stor yta, som förenämnda äng, kan vara uppröjd af menniskohand. Kallanvaara (Matts) i Kemiträsk, en af den sednare tidens trollkarlar. 1) Kalmisto, så kallas än begrafningsplatserna från hednatiden.

Kallompaste tsjolme, Ottavaaransalmi, ett sund på sydvestra sidan af Enare träsk. Traditionen förmäler, att tvenne trollkarlar, stående på livar sin sida om sundet, här stridt om en flicka, som dervid stått på en sten i samma sund. Hon skulle tillhöra den af dem, som kom med lifvet ur striden. Begge afskjöto samtidigt sina pilar och hvardera föllo. Byamännen trädde härå tillsammans; och då flickan ansågs vara orsaken till kämparnes död, dömdes hon att lefvande begrafvas emellan de begge döde.

Kana neidapor, en gudomlighet hos de fordne Lapparne.2) Lindahl-Ohrling 1. c. Kanas, Kanesak, liktydigt med Halddo eller, enligt Jukkasjärvi dialekt, Ippel, Ippelak.

Kaptukas, Kaptukainen, en af forntidens trollkarlar, som bott emellan Enare och Sompiojärvi. Efter honom har Kaptukas jegge eller Kaptukaisen jänkä, uppkallats. Han hade der haft sin Vuobman, i hvilken han en gång genom trolldom lockade flera hundra renar. (Om detta slags fänge jfr anmärkningarna till sången ,,Noidi juoigem", intagen längre fram.)

Kannus, se under Qvobdas. Kärra olmai, en af de onda andar, som kringspridde farsoter. Karkias pådnja eller Karkias Ravkke, af Finnarne äfven

1) Se Rtihs, Finland och dess innevånare, andra upplagan af Arvidsson, sidan 45 och följande.

2) Kadnika neida kallas i Luleå Lappmark de underjordiska jungfrurna, hvilkas gula, långa hår räcker till midjan. Deras sång skall vara ljuflig och tjusande. Den kallas Kadnika vuolle.

Lsest. in märg.

kallad Karkiainen, blef ihjelslagen af sin medtäflare i trollkonsten, den beryktade Torajas, den store nåiden, som kastade hans kropp i elfven, der en gädda tog Karkias, som emedlertid gjort sig liten som en nagel, i sitt sköte. Karkias vistades nu under gäddans lefver ett helt år eller tills gäddan fångades af Torajas, för hvilken Karkias' vistelseort ej var obekant. Karkias lefde härefter tre år ,,i hus", men blef nu, vid sin återkomst från en lycklig vildrensjagt, ånyo ihjelslagen af Torajas, som nu insatte liket i en likkista och förvarade det sålunda tre år i en bod,, hvarefter han ville forsla det till begrafningsplatsen. Men under färden qvicknade Karkias till och befriades från likkistan af begrafningsföljet, som hörde hans rop.

Karkias var en af första rangens nåider, men hans hemort är obekant. Om Karkias och Torajos finnes en sång, införd längre fram.

Katsok adja utmärkte sig såsom en af de förnämsta trollkarlar och bodde litet ofvanom Utsjok njalbme, Utsjoki elfs mynning. Han var en af de sista hedningarne i Utsjoki och hans afgudar finnas än vid ett i Utsjoki elf befintligt laxfiskeställe, numera Utsjoki prestgård underlagdt, der lax fångades med pata. De utgöras af tre stenar. En är på stranden invid vattenbrynet. Den är ihålig och skall alltid omedelbart efter fångsten hafva blifvit smord med fett, isynnerhet ihåligheterna. Den andra ligger nära strömfåran; och den tredje, som skall hafva varit hufvudguden, i sjelfva fåran. Dessa gudomligheter gåfvo dock ej allenast lax, som redan då fiskades här, utan äfven vildrenar. Nära härintill finnas nemligen flere gropar, fordom använda till vildrensfänge. I dem förde gudarne vildrenar, samt fingo derför offer af renhorn, fett m. m. Annu ser man i backbrynet invid elfven en mängd renhorn, och man finner här sådana ända till tre alnar djupt i jorden. Detta fångstsätt är närmare beskrifvet

anmärkningarne till den längre fram intagna sången ,,Noidi juoigem".

En renlappe, Aslak Aslaksson, uppgräde för omkring 20 år sedan åtskilliga af förenämnda renhorn och tillverkade af dem skedar. Men enligt sägen skulle hans renar derefter begynt vantrifvas, han sjelf blifvit fattig och sjuklig samt dött några år senare eller år 1819.

För att utreda i huru många led Utsjokiborna varit christna är Katsoks genealogie, såsom af nere känd och alltså säker, ej utan betydelse. Hans dotter antog christna läran och kallades i dopet Christina. Hon blef gift med en Clement Nilsson, som bodde vid Padjelkevnes (Yliköngäs), en fors i Tana elf. De hade en son Samuel, hvars son Hans var skolmästare i Utsjoki och far till Samuel Hansson Lämmä, född 1776. Lämmäs farfars morfar hade alltså än varit hedning och tillbedt afgudarne vid Utsjoki laxpata.

Detta goda fiskeläge lärer tilldelats pastor i Utsjoki af den orsak, att de första christna härstädes ansett det vara vådligt att vistas der och att der idka fiske.

Katter eller Kather, förmodligen Finnarnes Hattara, en gammal gudomlighet, som bodde på lågländta, tufviga ställen (kuotke). Se under Kuotke.

Keirash eller Kerashe, stillkråka. Enligt en sägen hos Lapparne skulle en bonde, som vägrat att gifva Frälsaren bröd, då han begärde sådant, till straff för sin oginhet hafva förvandlats till stillkråka och förvisats till skogarne för att der föda sig af trädens maskar. (Lindahl-Ohrling under Kerats.)

Keijukasak, synonymt med Finnarnes Keijuset, Keijukaiset, Männingäiset, Kirkonväki, Manalaiset. Se under Jameshak.

Kevrre, Kevrres, den starke. En gudomlighet, som Lapparne numera känna endast till namnet. Förmodligen samma som Finnarnes Keuru, Köyry eller Kekri, eller måhända identisk med Ryska Lapparnes Kovrre (se under denna rubrik), eller var det kanske blott ett epithet för Ibmel (Gud). Kevres Ibmel = den starke guden. Se under Trolla galles.

Kiikan, hin onde. Jfr Ganander Myth. Fen. under Perkele. Sålunda benämnde Lapparne de illa sinnade trollen.

Kilpi aapa, i Sodankylä socken, emellan Luiro och Kairavuopio byar. Der täflade Fan och Pelko i kapplöpning. Se under Pelko.

Kipumäki och Kipuvuori, troligen Pahtama berg i Rovaniemi socken. Dit förvisades sveda och värk.

Kirjotus puu eller petäjä, ett på norra sidan om Luiron tunturi, der vägen leder ned till Sotavaaran kuoppa, stående furuträd, i hvilket bokstäfverna M. R. S. iN. A. S. R. och figuren JK samt årtalet 1610 äro inskurna. Ej långt derifrån står på bergsklinten ett kors, kalladt Ristinpuu, alldeles likt de ryska korsen. Detta kors skulle enligt en bland Lapparne gängse sägen vara upprest till åminnelse deraf, att tre svenska herremän, nemligen en domare, en fogde och en skrifvare, i fordom tid skulle blifvit här af ryska stråtröfvare mördade och plundrade. Möjligen kunde det ju ock vara upprest af tyranniska Birkarlar.

Kirsti Nuohtua, en trollhexa i ryska Lappmarken på den tid då den vidtberyktade Peivas beskyddade Kittilä. Se Helsingfors Morgonblad för år 1839, n:o 8.

Kitti Anders, eller Anders Stinasson, lefde för ett hälft århundrade sedan i Utsjoki, der han öfvade trolldom i syfte att bota sjukdomar. Man är än i Lappmarken ej alldeles fri från sådana fördomar, hvilka likväl hos Lapparne förekomma i ringare grad, än i de angränsande finska socknarne.

Kivalon otta, ett berg vid Kemi elf i norra delen af Rovaniemi socken. Att onda vålnader fordom bott der omtalas än af Lappar och Finnar. Finnarne benämna dem dels Hiien väki, dels Jatulin kansa. 1) På öfversta toppen växer i ymnighet Actcea spicata, en växt med giftiga bär, som anses vara dit förd af Hiisis folk.

Kivipattas, en stenstod, uppstäld på Luiron tunturi invid en fordom helig hållen, porlande källa, ifrån hvilken vattnet flyter både till Ishafvet och till Bottniska viken.

Klubben, ett högt berg, beläget en mil ifrån Nässeby kyrka vid Varanger fjorden. I detta berg finnes tre häl, hvilka fordom varit högt skattade som offerställen.

1) Om Jatulin kansa har förf., såsom redan anmärkts, skrifvit en särskild uppsats, som meddelas längre fram. Utgifv.

Kobdas, se under Qvobdas.

Kovrre eller Kevrre, den mägtige, den starke. Så benämnes hos de Terska Lapparne, som bo ytterst på halfön emellan Kola och Kantalaks fjordarne, en utan begagnande af knif eller annat jernverktyg flådd renkropp, så uppstäld att den stöder sig på bakbenen och har frambenen sträckta uppåt. Sedan renkroppen i denna ställning stelnat af köld, inviges den till byalagets Gud medelst sång och böner, i hvilka hela menigheten deltager. I sången, som ledes af Nåiden, sittande framför djuret, underrättas Guden om sina åligganden. För att erfara om Guden blir nådig och mägtig faller Nåiden i dvala, från hvilken ingen får väcka honom.

Till detta tillfälle hemtar en hvar sin bästa ren inför den församlade menigheten, hvarefter Nåiden bland dessa renar utväljer den största och felfriaste till Kovrre. Alla i bj^alaget frambära nu genast sina offer, och ju mera offer djuret får, dess mägtigare, villigare och gynsammare blir guden. En sådan Kovrre uppställdes hvart år till Julen. För ej mer än sex år tillbaka skola der ännu sina hundrade personer hafva tillbedt Kovrre. Men i senaste tid hafva auctoriteterna inskridit mot denna sed, hvarföre numera högst 15 ä 20 personer i största hemlighet göra sådant.

Offren skola afse renarnes trefnad och förökelse samt fredande för skada af varg. 1) (Jfr här ofvan s. 43.)

Kumme Vuolle, den underlige Olof, en af forntidens trollkarlar i Gellivarre. Han kunde gå i Love och utröna hvilka besök man hade att vänta för dagen. Härigenom undvek man flere fiendtliga anfall.

Kuotko, ett lågländt, tufvigt ställe med vågformig yta, der Kather, Finnarnes Hattara bodde; t. ex. Katherkuotko i Enare. Kuotsa kalddo, se under Trolla Galles.

1) Historien om Kovrre är intressant och som det synes äkta. Den har jag icke hört i svenska Lappmarken. Men detta sätt att offra eller slakta offerdjuret omtalas af några norska författare.

Lsest. in märg. (1840).

8

Kuovva manno ansågs herrska under Februari månad. Jfr Högström i ofvan citerad bok sida 179. "Vidare säger Högström, sida 188, att man å en viss tid i Februari månad plägade binda hö och gräs, sådant som Lapparne begagna i sina skor och vantar, vid renarnes horn samt derefter genom att skramla med ringar och annat dylikt äfvensom bulta på ahkiorna inbjuda Kuovva manno att äta. Numera vet' man ej hos våra Lappar om Kuovva manno annat, än att Februari eller den andra månaden i året så benämnes.

Kuvva, en Enare Nåide. Han kallades ock Anarash petssejuolgge, den barkfotade Enarebon, emedan Enareboerne alltid varit, liksom de än äro, barkätare. Han förde allt villebråd ifrån Kittilä till Enare, men det återfördes derifrån till Kittilä af Torajas, den beryktade Nåiden, hvarom en sång, på annat ställe införd; ännu finnes bevarad.

Käreitär, ketunemä, som kunde befordra räffångsten. Är än på somliga orter känd till namnet såväl af Lappar, som äfven af Finnar i Lappmarken.



L.

Lådde Karbas eller Gam lådde Karbas, ett slags spåtrumma i form af ett fartyg, som Lapparne hängt i träd. Se Nils Fellman i ofvan citerad beskrifning af år 1753, på annat ställe införd.

Lavrekas, Finnarnes Laurukainen. Om han varit Finne eller Lappe till sin härkomst, det utreder traditionen ej mera. Men han är känd ej allenast i Kemi Lappmark, utan äfven i de närmast angränsande finska socknarne, hos Lapparne under det Lappska och hos Finnarne under det finska namnet. Han ansågs dels för trollkarl, dels endast för en med öfvernaturliga krafter begåfvad man, som var landets välgörare och försvarare mot såväl Tatshak (Datshak) eller Juutilaiset d. ä. Norrmän, som mot Karjelak eller Venäläiset, d. ä. Ryssar. Han omtalas hafva i nästan alla Kemi Lappmarks församlingar på ett underbart sätt förgjort stora ströfpartier af begge dessa Lapparnes arffiender, hvilka sällan nndgingo döden, då de råkade ut för Lavrekas.

För vinnande af sitt syftemål ställde han sig ofta såsom iiendernas lots och vägvisare. När han sålunda engång beledsagade sådana öfver Enare träsk och de för svår vind voro tvungne att landstiga på en holme, skjöt Lavrekas, sedan de alla der insomnat och vädret stillat sig, ut alla båtar, nio till antalet, och steg själf i den sista. Emedan icke allenast deras vapen, utan ock all deras proviant var i båtarne, råkade de här ut för så svår hungersnöd att de, för att uppehålla lifvet, afskalat barken från 100 furor och uppätit den, hvaraf holmen sedan fått namnet tsjuotte petsse suolo, hundra tallars holmen. Då Lavrekas nio dygn efter sin affärd åter besökte stället, voro de flesta af dem döda och endast några få ännu vid litet lif. Gammalt folk säga sig ock hafva der sett lemningar af menniskoben.

Vid Kalba, en holme i Kalbaselgge midt i Enare träsk, påstås Lavrekas på lika sätt hafva förgjort fyra båtlaster ströfvande Karjelak.

Jemväl Kemiträskarene tillskrifva honom enahanda bragd på deras område, der han skulle hafva förgjort ett större ströfparti i Jumisko. Medan fienderna, med undantag af vakten, sofvit, hade han lyckats förmå denne att aflägsna sig för att plocka bär, hvarefter Lavrekas bundit alla deras nio båtar vid hvarandra och skjutit ut dem. Då vakten märkte detta, hade han väl satt efter honom, men blifvit af Laurukainen ihjelslagen med yxa.

Han ägde ock förmåga att försätta menniskor i sömn (marit, marvvit) och var äfven i öfrigt en fullkomlig „ silmänkääntäjä". Med begagnande af denna sin förmåga hade han i Kittilä utfört ett med det nyssbeskrifna enahanda storverk i Ounasjärvi. En annan gång styrde han som vägvisare för en fiendtlig tropp sin båt utför ett vattenfall, hoppade dervid sjelf ut på en klippa och räddade sig medan alla de andra omkommo. En del påstå detta hafva inträffat i Karjelak marvim kuoska i Luiro elf, andra i något af Patsjokis vattenfall, med 7 båtlaster Karjelak (Del I s. 244).

En annan gång skulle han vägleda ett fiendtligt ströfparti öfver Påles (Pallas) Tunturi. Medels sin trollkonst lät han då eldar lysa och byar framskymta nedanför fjället. För att de säkrare skulle åtkomma det väntade stora bytet, uppmanade han dem att skynda sig med att anfalla byn innan folket der kunde bereda sig till försvar. Med ett bloss i handen sprang han sjelf främst. Men då han kom nära fjällbranten, gjorde han sig osynlig och kastade sitt bloss utför stupan. Fienderna, som voro Karjelak, rusade blindt efter blosset och omkommo alla.

Dylika tilldragelser omtalas äfven på norska sidan i Kjelvig, Tysfjorden, Solövig, der svenskar skulle blifvit narrade och nedstötta.

Leibolmai, Gud för skytte och fågelfänge, bodde på de heliga bergen. Ordet betyder brödmannen, den som gaf lifsuppehälle, särdeles vildrenar. Inför denne liksom inför öfrige Gudar gjordes, enligt Leem, bön, offer och knäfall morgon och afton. 1)

Leikkiä, se under Ajattaja. Lempo (ur finskan), Hin onde, föreställes af Lapparne såsom flygande i luften. Levin Tunturi i Kittilä, anses än med någon slags vördnad. Liet muorak. Så benämndes med offerdjurs blod bestrukna käppar, som begagnades vid trolldom.

Lintukotolainen, ett slags dvergar, hvilka Finska nybyggare i Lappmarken förmena bo i ett land, eller, såsom de säga. en vrå af verlden, i öster. De äro så små, att ett par har plats nog att ligga tvärs öfver ett bord, (på hvar sin hälft af skifvan?), på ett fönsterbräde eller på bottnen af en tunna. Lapparne afse detsamma med Shavr. Se Lindahl och Öhrling under Tjaur. Jfr ock Neitikurkkio.

1) Leibolmai, jagtguden, deriveras al' ,,Leipe", alnus incana (al), emedan detta träds bark ingick i jagton, synnerligast i björnjagten, h varom en utförligt detaljerad berättelse af Fjellström intagen i undertegknads mythologi.

Lsest. in marer.

Lobmo, linska lumous, förtrollning. Stalo kan t. ex. ,,lobmot" en bösskula, så att den förlorar sin kraft och ej skadar honom. Äfven en del menniskor kunde wlobmot" kulan, så att den ej hade af sedd verkan. Mot silfverkula eller silfverknapp lyckades sådant dock hvarken för Stalo eller för menniskor. Derför är en Lappe ej gärna en sådan förutan. Genom lobmo kan man äfven förtaga kraften af spön (vid spöslitning), förgift, trolldom m. m. Tjufvar sägas kunna lobmot hundar så, att de ej skälla, och menniskor så, att de ej vakna. Har dock hunden låtit förrän trollkarlen vetat af densamma, då hjelper ej hans konst. (Partigängaren Löfving skulle år 1716 på Carlön hafva skjutit en fiende med silfver kula.)

Lombo eller Lompsolo, en beryktad trollkarl, hvilken bott vid Seitajärvi sjö emellan Peltovuoma och Enare. Med sin Seitas tillhjelp fick han der mycket fisk. På den motsatta stranden hade en annan trollkarl bosatt sig. Denne fiskade utan Seita och fick intet. För att bättre lyckas i sitt fänge nedslog han derföre, medan Lompsolo sof, dennes Seita, hvaraf påföljden var att han fick ymnigt fisk, medan deremot Lompsolos fångst helt och hållet slog fel.

Lompsolo byggde sig nu en annan Seita och lyckades åter så väl i sitt fiske, att all fisk gick i hans nät och ingen i grannens. Begge trollkarlarne kommo då öfverens om att genom sin trollkonst afgöra tvisten. I sådant afseende skulle de sammanträffa å närmaste berg. Lompsolo anlände till mötesplatsen under skepnad af en renoxe, men blef, då han sprang uppför berget, genast igenkänd af sin redan på platsen befintlige motståndare, som yttrade till honom: ,,du är Lompsolo". I följd häraf erkände sig Lompsolo för besegrad, begaf sig öfver landtryggen och sökte ut åt sig en annan boningsplats. 1)

Love, finska Loveen langeta, fallande i extatiskt tillstånd af medvetslöshet eller, såsom hos Lapparne, själens vandring till aflägsnare orter, under en tillfällig skiljsmessa från kroppen, för att undersöka orsaken till annars oförklarliga händelser, eller för

1) Ur Helsingfors Morgonblad Eör år L839 n:o (i.

att förvissa sig om någonting m. m. Peiviäises hustru t. ex. begaf sig sålunda i Love till hofvet i Stockholm, då hon erfor att hennes man der skulle döpas till den christna läran. I Love besökte man ock Jabme aimo, de dödas boning, med flere ställen, der man sökte upplysning eller hjelp.

För att falla i Love, skulle man äga skicklighet i konsten att juoiga, ett egendomligt sätt att sjunga, hvars upphofsman var Pergalak, som åter hade bibringat densamma åt en qvinna emot det att han spottade på hennes hand och hon derifrån bortslickade saliven. Juoigem säges numera tillhöra ensamt hin onde, som juoigande for till helvetet: »Per-galak lä juoigem helvetti mannam." Lappen juoigar ej gärna, då han är sysslolös, utan endast då han är i vall eller förrättar något arbete: att göra det eljest är synd. Jfr Juoigem och inl. till uppsatsen „sånger och sagor" här nedan.

Luottamuorra, ett slags spåtrumma, liknande kölen på en ahkio. Se Nils Fellman i ofvan citerade beskrifning. 1)

Lur, ett slags instrument hos Lapparne, hvilket de blåste då de vallade sina renar. Detta gjorde de dels för sitt nöje. dels ock för att afhålla björnar och vargar ifrån hjorden.

Lådde bitta kalla Lapparne en matbit, som de om vårarne, då flyttfåglarne ankomma, äta omedelbart efter uppvaknandet på morgonen, eller förrän de gå ut. De tro sig sålunda undgå att blifva af dem bedårade. Isynnerhet var göken i detta afseende ansedd för farlig. Den som på morgonstunden på fastande mage hörde göken var under hela året icke älskad af sin nästa. Detta kunde dock afhjelpas genom att gå tre gånger omkring ett furuträd och äta något af dess bark. Hörde man sålunda lommen, fick man det året ej mjölk af sina hjordar. 2)

1) J.Hiiitd muor kallas af Tuderus Lista muor och brolti muor samt Hyden vcnet. LsBSt. in märg.
2) Obs. om Jjidlile pitta samt om Hera arter trollfåglar utförlig! af .Icsscn och Lasi LSt. in mara,'.



M.

Maderakko bodde i den lägre lnftregionen, närmast till himmelen. Hon var egentligen barnsängs Gudinnan och emottog genom Maderatshes förmedling själen af Radien l) för att, sedan hon i sitt moderlif skapat kropp omkring denna, öfverlemnas åt hennes dotter Sarakka, om det var en flicka, men åt dottern Juksakka, om det var en gosse. Ifrån döttrarnas sköte tog dock Maderakko fostret åter i sitt och först derefter öfvergick det i den qvinnas sköte, som skulle framföda barnet.

Lapparne offrade derför åt Maderakko på det att hon skulle låta sina döttrar, icke allenast Sarakka, utan äfven Uksakka och Juksakka, betjena qvinnorna. 2) Men hon skall hafva blifvit tillbedd äfven i afseende å vildrens-, bäfver- och annat djurfän ge.

Maderakko betyder hos Utsjoki- och Enareboer fars eller mors mormor (Maderatshe åter fars eller mors far- eller morfar). Ordet härledes af Mad eller Mader (= rot) och akka, käring. Maderakko betyder alltså egentligen urmoder, stammoder. Numera i den christna tiden betecknas äfven Eva såsom en Maderakko. 3)

Maderakko kunde se i mörkret. Åt den blinde, som tjenade henne i sju år, gaf hon synförmågan och åt den döfve under lika förhållande hörseln. Åt den, som gått vilse, och öfverhufvud åt resande visade hon vägen och kunde äfven meddela människan förmågan att aldrig förvillas. Hennes offeraltare bestod på ett ställe vid Tankajoki i Sompio by af tre stenar, uppstälda på jemn mark i en skogstrakt, å sådant ställe, der inga andra stenar funnos i närheten. Dessa stenar voro alla af olika storlek, men alla jemna och släta.

<1) Jfr under Sergudm. Qtgifv. 2) Ganander i ofvanciterad bok. 3) Enare- och Nototseroboer säga Maderaijegh, Madderaitegeh,

Förfäder (Lindahl och Öhrling under aitegeh). Mader, Madder, betyder äfven horizont. Pålva lä maclderin, det är moln på himmelen.

Ett sådant offerställe skall än finnas äfven vid Shoktshavarevashas, Suksivaaranlehto, nära Kuirujärvi i Sodankylä socken. Såväl stenarne som många ben och horn af vildrenar, gumsar och bockar skola der än kunna skönjas.

Å andra ställen har hon blifvit tillbedd uti en någorlunda hög, väl afqvistad stubbe, eller två sådana invid hvarandra.

Åt henne offrades ren-, får- och fågelkött sålunda att en liten bit af hvarje köttstycke sattes i ett tråg eller i en rifva. Någon gång, då man ville gifva henne det mest tacknämliga, offrades ett helt djur. Detta skulle vara antingen en vildrenshona (ej tjur), en gumse eller en bock, alla med fullständiga horn. Då man gick för att tillbedja henne, tog man redan på afstånd, eller så snart nian såg idolen, mössan i hand och bugade sig ödmjukt tre gånger. Sitt offer lade man på den största af de tre stenarne eller på toppen af stubben och begynte, liggande på knä, sin sång, hvari man lofvade vara Maderakko i lif och död trogen och tillgifven:

,,Mon läni maderest Ja maderi mon bådam Maderakkost mon lära ällam Ja Maderakko kuului mon bådam." '1)

Ifrån Mader jag är Och till Mader jag kommer, Af Maderakko har jag lefvat Och till Maderakkos nejder jag kommer.

1) I anledning af detta fragment yttrar M. A. Castren (Nordiska resor och forskningar, H:fors 1870 s. 115) följande:

., I):r Lönnrot har fästat min uppmärksamhet dervid att dessa benämningar (Maderakka och Sarakka) möjligen härstamma från de finska orden manner, fastland, och saari, holme. I filologiskt hänseende möter denna härledning inga svårigheter, såvida manner (urspr. mantere, deraf mander och slutligen manner) enligt det Lappska språkets lynne och lagar kan öfvergå till madder, liksom hinta öfvergår till hadde.,rinta till rådde, pinta till Udde, kant till gadde, sand till sai/du o. s. v. Ifrågavarande härledning bekräftas i afseende å Maderakka ännu ytterligare af följande mig utaf kyrkoherden J. Fellman Finnarne i Lappmarken har jag hört gnola:

,,Minä olen Maderissa käynyt Ja tulen jälleen Maderihin."

Den som tjenade och tillbad Maderakko måste alltid hafva sko på venstra foten. Då han bytte om hö i den venstra skon, skulle det ske med största skyndsamhet.

Äfven tillskrefvo Lapparne, liksom Grötherna sin Finna, Maderakko förmågan att uppenbara tillkommande ting samt kraften att råda och styra allting till det bästa. Om Maderakko se för öfrigt här ofvan s. 57 f.

Maderatshe, se ofvan s. 57.

Mainas galggo, Ippas hustru, 1) ägde förmågan att meddela andra styrka. Hennes tre stora och starka söner bodde först med modren i Tana. Men sedan de der röfvat åt sig ett stort antal renar, bosatte de sig i Aviovarre, som sålunda skulle fått sina första inbyggare. Detta skulle passerat under den första tiden af Lapparnes härvaro, då en stor nåide gått omkring och bestämt af hurudant folk hvarje trakt skulle bebos. Denna sak ordnade han medels följande sång:

benäget meddelade fragment: Mon lä Mad der est ja Madderi mon boadam, Madderakast mon laem aellam ja Maderakka kuullui mon boadam Detta är påtagligen en öfversättning af de i vår christna begrafnings-ceremoni förekommande orden: Af jord äst du kommen, till jord skall du varda. Om nu i Maderakka och Sarakka i sjelfva verket de finska orden manner och saari ingå, så är ingenting troligare, än att Finnarne omdöpt de Lappska Seiderna och kallat Maderakka en på fastalandet befintlig Seida samt med namnet Sarakka åter betecknat sådana Seider, som Lapparne dyrkat på sjöholmar."

Om ,,Madderattje" och ,,Madderakka", som enligt Castren oriktigt kommit att få betydelsen af skapelsens fader och moder, ehuru de ursprungligen betecknat jordens fader och moder, se äfven samma arbete Del III s. 89.

Utgifv.

1) Mainas galggo kalla Lapparne i allmänhet en hustru, som är beryktad, berömd, stor och namnkunnig; som kunde uträtta mycket genom trolldom och andra egenskaper.

,,Ocj ogast Ise karru kattas mtioddak, Anarest lae riemo-vieljak, Karasjogast karggo-coarvek ja ci/jak, Avjovarest lse kieibme-poldne, Vuovdda kuoikast karkka-coddagak ja alla jienak, Kuovddokseinost lse varra-nibek, Lagesvuonast lse skoarre-muoddak."

ellei' i svensk öfversättning:.

1 Utsjoki äro 1) afundsamma muddar 2) I Enare lustiga bröder, I Karasjoki de höghorniga och granna, I Aviovara är skökornas kulle, I Outakoski högljudda och skrikhalsar, 1 Kautokeino blodiga knifvar, I Laxefjorden helt utslitna pelsar.3)

Af några i Utsjoki, som kunna finska, har jag* hört visan sjungas med följande ord:

«Utsjokeen asettukoon katehen paltsakat, Inarihin riemu veljet, Karasjokelaiset olkoon kenokaulat ja konot, Aviovaarassa olkoon kiima kukkula, Outakoskelaiset — isokurkkuset ja korkia ääniset, Koutokeinolaiset veri veittet, Lagisvuönosa turkki paltsakat."

Manala eller Tuonela är hos kolonisterne eller nybyggarne detsamma som Jabme aimo hos Lapparne, d. v. s. de dödes rike. Samma tanke ligger derföre i nybyggarens: wjo meni manalaan,

1) Skola blifva eller skall bo. Så uttryckes ofta i trollsånger det som skall hända; ty hvad Näiden ser i sin immagination, det sker eller har redan skett.

2) Muodda utnött lappmudd eller pels, från hvilken håret fallit af och hvars skinn krympt ihop. Symbol af fattigdom.
3) Jfr den längre fram intagna sängen om Laxefjordsborna.

— 123 —

tuonelaan", som i Lappens: ,,Te jabmioi manai", tog afsked af verlden. Lapparne utmåla likvisst icke sitt Jabme aimo så förskräckligt, som Finnarna sitt Manala eller Tuonela, utan tvärtom som ett lyckligt hem.

Manala Matte ( = Manalan Matti eller Tuonelan Tuomas), känd af Lappar och Finnar i Lappmarken. Liksom Charon eller Loke förde han de dödas skuggor öfver floden till Tuonela eller Manala, dit ingen lefvande kommit förutom Osmotar, ölets uppfinnare; ty Väinämöinen, som hemtade derifrån borren, är icke ens till namnet känd i Lappmarken.

Marvivarek eller Marvin varek, linska Marvimavaarat, flera berg i Sompio, hvilka förmodligen hafva sitt namn af sådant insöfvande (marit), hvarom nämnts under rubriken wLavrekas".

Mielikon pahta, en fjällbrant i Sompio, der en strid fordom förefallit emellan Ryssar och traktens inbyggare, hvarvid en Mielikko benämnd person mycket utmärkt sig. (Ännu år 1576 var en Mielikko Skatte Lappe i Sompio. Se samma års Uppbördslängd för Kemi Lappmark.)

Mielikki tillskrifva somliga förmågan att kunna befordra björnfänget samt hindra björnen att göra skada. Om henne heter det i runan:

Mielikki metsän emäntä, Sepä ohtosen sukasi Harvakarvan kasvatteli Alla kuusen kukka latvan.

Mokko, en jätte i Kittilä, från hvilken den nuvarande befolkningen i Aiakylä eller Mokko by leder sin härkomst. Han 1/4 gräftade tunnland åker per dag och skröt derföre af att vara ,,mies muita mokompi", d. ä. en man, mer än andra, af hvilken anledning Lapparne, som då bebodde orten, gifvit honom namnet Mokko. Traditionen förmäler om hans härkomst, att han varit ett oäkta barn från Stockholm. Genast efter födseln skulle han, inlindad i en packe lärft, blifvit utkastad på gatan, h varifrån han upptagits af någon och slutligen genom ödets skickelse kommit till Finland. För der begånget mord flydde han till Lappmarken och slog sig ned som jordbrukare i den trakt, der nuvarande Mokko by är belägen. (Jfr Del I s. 651.)

Mubben aimo, detsamma som Rota aimo.

Mubben olmai, en ond ande eller gudomlighet, som ville menniskor ondt och hindrade Gudarne i deras afsigt att göra godt; tyckes på somliga orter vara liktydigt med Paha Engal, en benämning, som troligen tillkommit under den christna tiden.

Muiro akka, Ponja rokkes hustru, var en af de större trollhexorna, eller s. k. girdde nåidde, d. ä. flygande troll. Men hennes man var dock ännu större i trollkonster. De fruktades båda af menniskor och lefde sinemellan i största osämja. Muiro akka försökte derföre ofta att förgöra sin man. Engång öfverföll hon honom i vargens skepnad, då han på en jagtfärd sof vid en stockeld. Hon försökte bita halsen af honom, men han vaknade, fattade sin yxa, som låg bredvid honom, och lyckades att af vargens svans afhugga en bit, som genast förvandlade sig till ett stycke af Muiro akkas byxor.

Derefter hyste han icke något vidare förtroende för sin hustru. Med spjutet i sin hand ställde han sig derför på vakt ett stycke från sin stockeld, invid hvilken han, förutseende hustruns ankomst, qvarlemnat sina kläder för att vilseleda henne. När hustrun sedan, äfven nu i vargens skepnad, rusade på kläderna vid stockelden, rände gubben spjutet genom vargen, som dervid genast åter förvandlades till hans hustru. Hon erhöll dock tillgift mot löfte att aldrig mer trakta efter hans lif. Äfven såret läkte han genast med tillhjelp af sin trollkonst.

Gumman förblef dock oförbätterlig till sitt sinnelag. En gång när gubben var ute på liske i en liten båt och höll på att vittja sina nät, uppstod med ens en våldsam orkan (nåide puske), som drog fram öfver träsket. Såsnart han varseblef orkanen, insåg han genast att han härför hade att tacka sin hustru. När orkanen nådde hans båt, tecknade han derför med sin knif ett kors i vattnet. Stormen stillade sig genast, blod syntes på vattnet och Muiro akka befanns flyta död på dess yta, klufven i fyra delar. 1)

Märro åivve, hufvudman i trolldom, se ofvan s. 38.



N.

Namma guolle, en viss fisk, som hölls för särdeles lyckobringande. För att kunna fånga henne, måste man redan i barndomen vara omdöpt. Det var hos Lapparne brukligt att omdöpa den som var svårt sjuk. (Se ofvan s. 50 ff. och Leem i ofvanciterad bok 19 kapitlet.) Möjligen afses detsamma med Namma qvelle hos Granander i Mythologia Fenn.

Nattasek eller Nattaset, tvenne höga bergstoppar vid Sompiojärvis nordöstra ända. På den ena af dem, kallad Pyhä, finnes än en stor mängd renhorn, emedan den tjenat till offerställe för den by, som lång derinvid.

Navitsen galggo, se Havitsen galggo.

Nekke, finska Näkki, Näck, föreställes som en rephärfva, köysi vihti, liggande i vattnet. Han finnes i vissa djupa vatten (finska jurmut) och fångar dem som simma. Såsom hans boningsställen uppgifvas i Sodankylä: Sotakoski, Ukonmukka och Ukonsuvanto. Der vågar den vidskeplige än ej gärna färdas ens i båt, utan att derförinnan med handen tre gånger kasta vatten på stranden. I Enare och Utsjoki känner man om honom ej vidare än namnet. Enligt Lindahl och Ohrling skall han likna en omvänd båt och visa sig isynnerhet före oväder. 2)

1) Muiro och Muuro äro namn som förekomma ännu i de äldsta kyrkoböckerna i Rovaniemi.

2) Obs.! Här i Torneå Lappmark liknar vesinäkki ett naket barn, och skall vara sedt af en ännu lefvande nybyggare under ljustring. Det som liknar köysi vihti borde närmare undersökas, ifall sagan kunde ega någon grund.

Lfest. in mav.e;.

Neitikoski, det är jungfru forsen, den första forsen i Kemi elf, vid dess utlopp från Kemiträsk. (Dess sista fors vid utloppet i hafvet heter Ammänkoski.) Neitikoski är en af Kemi elfs största forsar och har sitt namn deraf, att en skogsnymf ifrån det nära belägna Neitivaara kommit till forsens strand och der anträffats af en man, med hvilken hon sedan gifte sig och blef stammoder för det första folket, som bott i Kemiträsk. (Jfr Del I s. 277 f.)

Neiti Kurkkio, tre stora vattenhvirflar i nyssnämnda Neitikoski, hvilka fordom slukat hvar sin flicka och behållit dem flere år under vattnet, hvarifrån de dock slutligen återkommit lefvande.

Äfven omtalas än, att i hafvet finnes Kurkkio (hvirfvel) med så stor kraft, att den ifrån en mils omkrets uppslukar fartyg med manskap och last till underjorden, dit hafvets vatten anses rusa i sju år och under andra sju år flyta derifrån tillbaka. Har man proviant för sju år, kan man lefva rätt väl der och helbrägda återkomma. Der bor ett folk, kalladt Aäreläiset, som lifnära sig endast med fågelägg. Aäreläiset äro så små, att tre af dem kunna tillsammans sofva på bottnet af en enda tvättbunke (sammet). Jfr Lintukotolaiset.

Nippegpelmorash, finska: kengän puolenrova, ett ställe emellan bergen Kaisavarek och Toresoivve, har sitt namn deraf att en trollqvinna eller hexa här spökat med en sko.

Njäkog, den som drömmer om hvad som skall ske. Lapparne höllo dem för trollkarlar, som af sina drömmar trodde sig kunna spå om tillkommande ting.

Nuoliniemi, ett hemman i Torneå, som enligt traditionen har sitt namn deraf, att en stor batalj emellan Finnar och Lappar der skulle förefallit. (Nuoli = pil.)

Nyrkkes, som gaf ekorrar (Ganander i ofvancitered bok), är än till namnet känd af några Enarebor. Frågar man, hvad han var för en, blir svaret dock förmodligen: hin onde, hvilket de numera säga om alla forntidens gudomligheter.

Nåidde, plur. Nåidek, Nåider, trollkarlar, hos Finnarne Noidat, Myrrysmiehet, 1) Intomiehet m. m., voro af flere slag. Se här ofvan s. 26 ff.

Pabas dakke Nåidde, äfven Nevres Olmai, benämndes en Nåide, som gjorde ondt; Galkke Nåidde, en som kunde inse, hvarifrån det onda kom, och äfven kunde afhjelpa det.

Framom dessa i trollkonst voro dock Grirdde Nåidek, de flygande trollen. Dem tillskrefs förmågan att gå i dvala och ikläda sig den skepnad de behagade. De benämndes derföre ock stuorra Nåidek, stora trollkarlar.

Dernäst i anseende voro de, som kunde ikläda sig djurskepnad, såsom fisk, ren, varg, björn m. m. Sådana förvandlingar omtalas här ännu från den hedniska tiden. Bland annat säges en Lappe i Sodankylä hafva antagit skepnad af en id och såsom sådan begifvit sig utför elfven för att forska efter orsaken dertill, att ingen lax vidare steg upp i elfven. Kommen till elfsmynningen fann han der tvärpator, som hindrade laxens framträngande. På sin långa färd var han utsatt för många faror. Sålunda blef han på ett ställe fångad i not och var redan upptagen i båten, men räddade sig genom att hoppa öfver båtkanten tillbaka i elfven. Dervid hade han dock oturen att skada några fjäll under ena framfemin, hvaraf följden var, att han, då han sedan återtog sin kropp, som under tiden legat på stranden ett

1) Hos en del ,,Myrrysmiehet", som i äldre tider vandrade omkring i nordliga Finland med anspråk på att vara hetydande män och såsom sådana äfven firades af de fördomsfulla bland såväl borgare som bönder, var det en specialitet att bära ormar i sin barm, hvilket sjelffallet väckte stor beundran, men af de mera fördomsfria bland allmänheten ansågs kunna ske utan fara, emedan sådana ormar skulle beröfvats sina tänder. Ännu i mina barnaår kunde man få se en och annan Myrrysmies med orm i barmen. De förevisade äfven s. k. ormstenar, som de föregåfvo sig hafva tagit ur ormens käft, men som i sjelfva verket ej voro annat än flintstenar ifrån till kuststäderna inkommen ballast. Sådana finnas i stor myckenhet på den s. k. Sundsbaken invid Uleåborg, der de kallas ,,käärmeitten kärsäkivet". Med

s. k. ormlekar hafva dessa stenar, som annars ej förekomma i landet, derföre ingen gemenskap.

stycke nedanom den plats, der Sodankylä kyrka är belägen, vid bröstet hade en hudlös fläck, som för all hans tid förblef der. Nedanom Hietasuanto fann han elfven vara djupast, ty der såg han ej dagens ljus.

Nåiderna trollade äfven gerna, sade man, en ovän att löpa i djurskepnad, helst såsom varg, hvilket djur hos Lapparne än är det mest föraktade för den myckna skada det gör. Ännu är det svårt att öfvertyga dem om det orimliga häri. Till bevis för riktigheten af sin uppfattning anföra de, att det stundom ges vissa djur, såsom varg och björn (förmodligen sjuka), hvilka ej frukta för menniskor, utan infinna sig vid deras fiskelägen och mätta sig der med fiskafskräden, vittja (dock endast björnen) deras nät, och ej skada kreatur. Sådana anse de vara till djur trollade menniskor. 1) Andra, säga de, äro åter så närgångna att de intränga till och med i husen och göra der skada. Dem anse de vara upphetsade af trollkarlar, eller ock trollkarlar, hvilka iklädt sig sådan skepnad för att skada andra menniskor. När ett djur blifvit fångadt, på hvars kropp man tyckt sig finna märken efter bälte eller skoband, hvilka Lapparne pläga spänna på sig så hårdt, att de på kroppen lemna märken efter sig, tror man ock ett sådant djur vara en till djur trollad menniska. Fångas en fisk, omkring hvilken tagelmask snärjt sig och efterlemnat märken, är likaså en och annan än färdig att tro den vara en förtrollad menniska, hvarföre en sådan fisk kastas bort.

I Sodankylä sockens Kairavuopio by säges en bonde vid namn Vaara hafva fångat en björn, eller enligt andra en varg, som under huden kring länderna haft ett bälte med vidhängande knif, syl, borr och andra till ett lappbälte hörande föremål, hvilka alla likasom sjelfva bältet varit förvandlade till kött, ehuru formen bibehållit sig. Detta skulle gifvit vid handen, att man här hade att göra med en Lappe, som förvandlats till djur, hvarföre köttet ej åts, och till och med skinnet tvekade man att sälja.

1) Äfven Finnarne der uppe äro så, fångna i denna vidskepelse, i synnerhet i Sodankylä, att de under antydda förhållanden ej skjuta dessa djur.

Oin samme Vaara berättas, att han på en jagtfärd vid sin stockeld anträffat en varg med tårar i ögonen. Han märkte genast att detta ej var ett verkligt vilddjur, och han gaf derföre vargen mat. Vargen aflägsnade sig ej förrän den tvangs dertill af Vaara. Några år senare kom en Rysse ifrån Kola och omtalade för honom att han varit i två år trollad till varg och då en gång af Vaara undfägnats med mat vid en stockeld. Orsaken till att han då tårades hade varit den, att hans kamrat kort förut blifvit skjuten.

Det ansågs äfven vara mycket farligt att fånga en till djur förvandlad menniska, emedan den, som sådant hände, vanligen blef af dess anhöriga genom trolleri bragt om lifvet, eller åtminstone utsatt för stor olycka. Vaara förekom likväl för sin del allt sådant genom sin trollkonst.

Naidde gadze, 1) pl. gadzek (se Leem i ofvan citerade bok), andar, genier, som voro Nåiderna behjelpliga. De undervisade dem i trollkonsten och dess hemligheter samt lärde dem trollsånger och dylikt. De voro af två slag, goda och onda. Af de goda lärde sig trollkarlarne att bota sjuka, att fördrifva skadliga insekter m. fl. nyttiga konster; af de onda att skada menniskor och boskap. Se härom vidare här ofvan s. 29 ff.



0.

Olkkajärvi, ett träsk, en mil ifrån Rovaniemi kyrka, i riktning mot Kemiträsk. Vid detta träsk skulle många hedniska Lappar hafva blifvit ihjälskjutna af christna Finnar. Det säkra är att der finnes flere så kallade ;;Lapin rauniot", Lappgrafvar.2)

1) Om ,,gadzeli utförligt af Jessen; intaget i Lgest. mythol.

Lgest. in märg.

2) De af Finnarne så kallade ,,rauniot" måtte hafva varit detsamma som Lapparnes ,,Äånam Jcåtek", uti hvilka Lapparne hafva bott under Tjudernas och Karelernas ströfverier. Sådana gropar finnas uti alla Lappmarker, hvarom utförligare uti Lgest. mythol.

Lsest. in märg. 9

Likadana uppvisas vid Pirttijärvi, vid Vikajoki elf, ett par mil ofvanoin förstnämnda ställe, på Linnanvaara vid Linnankivi, två, mil ofvanom Hovaniemi kyrka uppför Ounasjoki elf, och vid Saitta (äfven i Rovaniemi), der, enligt hvad allmogen berättar, en bonde, Inkila, ifrån Kemi sockens Ilmola by, med sitt anhang skulle förstört en större Lappby och tillegnat sig Lapparnes der vordna fiskelägen, hvilka derefter ända till socknedelningen tillhört Inkila, ehuru belägna 12 a 13 mil ifrån egarens bostad.

Onkamajärvi, en sjö söderom Sotatunturi, 6a/2 mil ifrån Kemiträsk kyrka, känd för sina mäktiga haldok. Tervolaborna, hvilka fordom förstört en der befintlig stor Lappby, hade länge derstädes bedrifvit ett fördelaktigt fiske. En gäng voro här hela åtta notlag församlade. Medan fiskarena lågo försänkta i sömn vid ett sund, var ett fiendtligt ströfparti just i beråd att öfverfalla dem, men ortens haldok hade då uppväckt en hafvande qvinna. Då hon såg fienderna från den motsatta stranden på en flottbrygga nalkas fiskeläget, uppväckte hon fiskarena, som emottogo dem på stranden och slogo dem alla ihjel. Än under de sistförflutna åren, påstås det, har vid notdrägt i detta sund uppdragits menniskoben, sablar och pertuskor eller tvåeggiga stridsyxor. Dessa stråtröfvare sägas hafva kommit ifrån Hvitahafs sidan.

Ora galles, se under Atshe och hos Acerbi i ofvan citerade bok s. 250.



P.

Paha Engal, se Mubben olmai.

Pahdanpää, se Del I s. 391, der en stensättning omtalas.

Painiers, Painias eller Taddalmis (döddal), finska Painiainen, i Norska Finnmarken Döddal,1) maran, har oftast en ekorres,

1) I Luleå Lappmark ,.Täddalmis". Laest. mytholog. Det ma väl vara' skett bedrägeri med maran, så är dock visst, att maran är ett Psychologiskt fenomen, en oordentlig blodets tryckning på hjärnan,

131

men äfven en hunds, ett barns eller en ung flickas skepnad. Hon trycker de sofvande på bröstet.

För några år sedan besvärade Painias allt gårdsfolk å Riesto hemman i Sodankylä sockens Sompio by. Husbonden och hans svärfader, hvilka ansågos för Haltiomiehet, gjorde hvad de kunde till att besvärja och förbanna maran, som här visade sig under skepnad af en ekorre; men förgäfves. En dag laddade man sina bössor för att skjuta henne förstinstundande natt, ty hvarje natt visade hon sig för någon. Under natten låtsar drengen, som var en skalk, våndas i sömnen. Alla vakna. Drengen vidhåller envist att maran, som nyss plågat honom, sitter på en träpinne vid taklisten. Husbonden inbillar sig se henne och lossar skottet, hvilket äfven svärfadern gör, Sålunda fortforo de att skjuta, tills drengen, som slutligen begynte befara att någon kunde träffas af skotten, finner sig föranlåten säga att maran sprang ut, då skjutandet äfven upphörde.

De efterföljande nätterna jilågade maran dem åter, och man försökte nu att fördrifva henne med svordomar och besvärjelser samt bultande med yxor mot knutar, väggar, golf, trappor m. ni. Men intet syntes hjelpa; ty maran fortfor att plåga dem hela vintern eller ända till dess att drengen flyttade ifrån huset. Detta anses än i byn som verkligen passerad händelse.

Pajan, se under Atshe.

Pakte oive, om en stensättning der se Del I s. 391 f.

Pakte olmai, finska Pahdan eller vaaran mies, Lindahl och Ohrling: latro, torde vara finnarnes vuoren peikot (peikko) och vuoren väki. Se under vuoren väki.

Parek, ett berg, troligen af vulkaniskt ursprung, nära Vetsejok njalbme vid stranden af Tana elf, två mil norrom Utsjoki kyrka. Ännu stiger värme ifrån djupet upp mot dess topp och åstadkommer ihåligheter i den på berget liggande snön. Pordom har man trott att här skulle finnas Tshakkalagak. (Se under denna rubrik.)


som uppväcker fantasier eller föreställningar; och en inre föreställningär för den åskådande detsamma, som en åskådning utifrån. Lsest. in mar»'.

Parkko, messling, kommer hit upp ifrån landets sydligare delar, företrädesvis om vintern och isynnerhet i köpmans gods, samt förgör många menniskor. Mot sommarn beger hon sig på Ishafvets branta klippor och hoppar derifrån ned på något fartyg samt lemnar sålunda orten, sedan hon der åstadkommit tillräcklig förödelse, för att hemsöka andra trakter.

Passé javre, heliga träsket vid Sulitelma (Wahlenberg: om Lappska fjällens höjd, sidan 32). Så benämnda träsk förekomma älven annorstädes öfver allt i Lappmarken. Bland många andra finnes i Kuolajärvi kapell ett Passé javre, hvars vatten flyter till Kuolajärvi träsk genom Passejoki. Annan orsak till att de fått sådant namn känner man numera icke, än att vid dem påtagligen funnits offerställen. Se vidare under nästföljande rubrik.

Passé värre, synonymt med Ailes värre, det heliga berget, på hvilket Gud, .Tub m el, då han hvälfde om jorden, räddade två syskon, en gosse och en flicka. Vattnet ur träsk och elfvar flöt dervid öfver landet och alla menniskor drunknade, undantagande förenämnda två syskon. Dem räddade Gud sålunda, att han tog dem under armen och förde dem på ofvannämnda berg. Sedan all fara var förbi och gud låtit syskonen gå ifrån sig, skiljdes de åt och gingo hvar sin väg för att utforska om andra menniskor än de funnes i verlden. Efter att i tre år hafva vandrat omkring sammanträffade de åter och kände igen hvarandra. De åtskiljdes derföre på nytt och träffade ej hvarandra förrän efter ytterligare tre år. Äfven nu igenkände de hvarandra. Men då de tredje gången möttes, återigen efter tre år, voro de främmande för hvarandra. Nu beslöto de att följas åt. De aflade tillsammans barn, af hvilka alla menniskor, som nu lefva i verlden, leda sitt ursprung.1)Bönder i Kemi Lappmark hafva berättat för mig en annan version af denna saga. En gång, sade de, uppstod så stor flod, att alla menniskor, så när som på en prest, drunknat. Af djuren hade endast ett hvitt sto förblifvit vid lif. Presten begaf sig ut att rida stoet och samlade dervid en mängd små stenar.

1) Högström sidan 57 och följande. Gud förvandlade dessa stenar till små barn, och från dem skulle det nuvarande menniskoslägtet utgått. Passé värre benämndes gemenligen ock alla de berg, på hvilka Lapparne fordom haft sina afgudabilder, eller någon Gudom blifvit tillbedd. Men i allmänhet blefvo alla stenar och berg, som hade någon egendomlig form eller skepnad, af de forntida Lapparne helige hållna. Vid dem förrättade de böner och gjorde sina knäfall. Ännu i Leems tid besöktes de årligen, och äfven om der icke alltid offrades, så vidrörde man åtminstone de förut der offrade benen.

Man ville icke bo i närheten af ett Passé värre, ej hellre taga nattläger vid ett sådant, allt af vördnad och fruktan för gudomligheten, som man hvarken ville eller vågade oroa genom skrik eller annat buller. Man vågade icke heller der eller i dess närhet skjuta fågel eller annat djur; och gjorde man det inom visst afstånd ifrån helgedomen, skulle något af det skjutna djuret offras der. Hade man med sig helgdagskläder d. v. s. kläder, som voro af färgadt, helst blått tyg, iklädde man sig dem, då man passerade förbi det heliga stället, för att åter afkläda sig dem, när man väl hade detsamma bakom sig. Då qvinnor färdades förbi ett sådant berg, vågade de icke se ditåt, utan gömde sina ansigten; en fördom, för hvilken man icke ens ännu är allestädes fri.

Ensamt för Luleå Lappmark uppräknar Scheffer trettio sådana berg. Och icke mindre rika på Passé varek har den Finska och ryska Lappmarken samt den norska Finnmarken varit. För Finnmarken kunde en otalig mängd uppräknas i Varanger, vid Neiden, i Tana, vid Laxe- och Porsangerfjordarne m. fl. ställen. (Se Leem cap. 20.) Vid sistnämnda fjord har Leem på ett ställe, der två heliga klippor stå, funnit en hel mängd passem muorak, stekspett, från offertiden. Vid Tana laxelfven finnes äfven ett sådant berg, benämndt Gållevarre, hvilket namn skall hafva uppkommit deraf, att här offrats guld för lycka i vildrens fänge, som här skall hafva varit särdeles gifvande.

Det Passé värre, öfver hvilket gränsen emellan Sodankylä och Kemiträsk socknar går, kallas numera Pyhätunturi, sedan landet intagits af Finnar. På detta berg, som i äldre tider utgjort ett synnerligt föremål för Lapparnes dyrkan, församlades de för att offra. I särdeles helgd hade en i berget befintlig, för bottenlös ansedd skrefva blifvit hållen. Vid berget finnes Passejavre, numera Pyhäjärvi benämnda träsk, hvarifrån Passejok, numera Pyhäjoki, utflyter.

Stundom hafva dessa berg ganska egendomliga namn. Så t. ex. finnes i Varanger Meiske värre passé alddo 1) eller Meiske bergets heliga renko, ett med björkskog beväxt, men nedtill kalt berg, der man offrade åt Storjunkaren, och vidare Neide värre passé alddo eller det heliga junfrubergets renko, der man offrade åt Jovla gadze. På Nejdens fjäll finnes ett heligt berg med det besynnerliga namnet Gruuli baste värre eller fiskskedberget. På Magerön förekommer ett som kallas Senne — samfund m. fl. 2)

Patto pådnja, Patto podne, segrade vid en nära Grellivaara belägen sten, som fordom varit en af Lapparnes stuoramus passé (största helgedom), öfver Stalo. Se Högström s. 184 ff.

Pavus Nilas var en galgge nåidde, eller en sådan, som använde sin konst till att förhjelpa den, som blifvit förtrollad, till sitt förra tillstånd igen, eller till att dermed uträtta annat godt. Han jemte en annan trollkarl vid namn Piittus lefde samtidigt i början af den christna tiden. Begge bodde vid Tana elf, fem ä sex mil ofvanom Utsjoki kyrka. De voro sinemellan i största ovänskap och förföljde hvarandra så mycket de kunde. Ofta iklädde de sig skepnad af djur, såsom fågel, fisk, groda, räf, varg m. m., för att obemärkta kunna gifva akt på hvarandra. En gång hade begge förvandlat sig till vildrenstjurar och möttes på Jeskadam, ett fjäll mellan Utsjoki kyrka och Tana elf. De igenkände dock hvarandra och begynte ett förtvifladt slagsmål, hvarmed de fortforo hela dagen. Härvid öfverraskades de af Pola Wuola Jouna, det är Olaf Polas son Jonas, hvilken såsom

1) I'a detta berg skola Lapparne hafva offrat åt Storjunkaren. Se Leem a. a. kap. 20.
2) Jfr ock här ofvan s. 43 not. Utgifv.

skicklig i trollkonster genast insåg att dessa ren tjurar ej voro af Guds utan af hin ondes djur, helst rentjurar endast sällan slåss, med undantag af parningstiden. Snart fann han ock att de voro Pavus Nilas och Piittus, hvarföre han ej ens gjorde försök att fånga dem, utan inskränkte sig till att med spjutskaftet gifva dem h vardera kraftiga slag på ryggen. De kämpande skilj des då genast åt och begåfvo sig i fullt språng, Pavus Nilas öfver fjället Rastekaise, som deraf erhöll sitt namn — Rastekaise betyder nemligen ,,tvärs öfver fjället" — till Laxefjorden och Piittus till Tana elf. Hemkomne återtogo de begge sin menniskoskepnad. Alla fiendtligheter dem emellan upphörde nu, och derefter behöfde ingen vidare frukta för dessa stora nåider, hvilka kunde trolla en hvar, som förnärmade dem, att löpa i djurs skepnad, tills någon förmådde återgifva honom menniskogestalt. 1)

Peivas, finska Päiviö, Päivänpoika och Päiviäinen, hos tinska talande Lappar någon gång äfven Auringoinen d. ä. lilla solen. Peivas var girdde nåidde, eller af första rangens trollkarlar. Hans bedrifter besjungas isynnerhet i Karasjoki, Kittilä och Peltovuoma, hvilka orters välgörare han var; ty när villebrådet försvann från orten återförde han det dit. Ehuru Peivas, såsom son till Peive (i skrifter vanligen Beive), Solen, var Lapparnes förnämsta undergörare, vet man likväl icke af några offerställen eller altare, vid hvilka han skulle blifvit tillbedd, utan föreställde sig Lapparne honom städse såsom menniska. Äfven i sången om hans strid med Torakas, som han i öfvernaturliga egenskaper öfverträffade, framträder han endast som en mäktig trollkarl, hvilken genom sin stora förmåga att gå i dvala var allseende och kunde åstadkomma allt hvad han ville och hvad som behöfdes. Allt skedde likväl genom tillhjelp af Ibmel, Gud, som han tillbad och som i allt villfor Peivas' önskningar. Peive, Solen, sin Fader, tyckes han likväl hafva mest anropat. Hans

1) Lappska sagor om dem finnas införda på annat ställe i detta arbete.

otaliga bedrifter besjungas än i Sodankylä och Kittilä dels på Lappska, dels på Finska; men alla dessa sånger förekomma numera endast i afstympade stycken. Den förnämsta af dem är sången om hans tvist med Torakas, hvilken ingår längre fram.

Traditionen tillegnar Peivas flere söner. De flesta sagor öfverensstärnma dock deri, att de egentligen voro endast tre, Wuolleb, Issak och Johanas, som kallades Peivas parnek (Peivas' söner). Äfven dem tillskrifver man många stora egenskaper.

En mängd Lappar vilja leda sin härkomst ur denna slägt. Detta är fallet icke allenast med lappfamiljer i vår Lappmark, ss. t. ex. med en stor del af de forna Lapparne vid Ounasjoki, utan äfven i grannrikena. Ja, till och med bland blänningar, hvilka redan antagit finskt lefnadssätt, finner man dem som gerna skryta af att vara afkomlingar af Peivas, utan att de likväl kunna uppgifva ifrån hvilken af hans söner de skulle härstamma. Man finner dem dock hänföra Peivas' tillvaro till århundraden senare än hans slägt är i historiska aktstycken känd; och likväl sträcka sig alla dessa sagor och små fragmenter af sånger om Peivas, så nyligen Lapparne än tro honom hafva lefvat, in i det mythiska. Förklaringen till denna anhögfärd är dock ganska enkel. Då Lapparne tillskrifvit solen all välgörande och lifgifvande kraft, vilja de äfven gerna räkna sin härkomst från solens son d. ä. Peivas; och äfven bland de finska talande här uppe finnes en dunkel föreställning om något sådant beträffande dem sjelfve.

I alla trakter af vår Lappmark gå än berättelser om Peivas' bedrifter, hvilka likväl ofta förblandas med hans söners storverk.

Äfven hans förenämnda tre söner, hvilka alla voro ovanligt starka karlar och de säkraste bågskyttar, ansågos nemligen ega förmåga att från himmelen nedkalla och utverka Guds välgerningar. De kunde nästan efter behag nedgöra sina fiender, öfvervinna sjelfva Torakas eller Toranki, Lempo och Lemmingäs (Lemminkäinen?). Deras gästabud kunna i afseende på tillgång på kött förliknas vid Wäinämöinens brorssons. Men deremot erfar man icke, att i deras gelag skulle förekommit öl.

Af sönerne var Wuolleb den starkaste. Han öfvervann sjelfva Stalo. Kampen begynte, såsom vid Stalo feider var vanligt, med att lyfta sten, och först derefter skulle det gälla lif eller död. Den som i stenprofvet var underlägsen flydde vanligen genast, och detta blef nu Stalos lott. Han sprang i riktningen mot Ishafvet. Men Wuolleb lät saken icke blifva dervid beroende, utan förföljde Stalo. Denne hoppade nu öfver Nejden elf eller Näytämänjoki. Wuolleb gjorde sammaledes, upphann och dödade Stalo samt återvände hem, rikt belastad med silfver. Mere Ryssar (Karelare) har han krossat i sina armar. Ofta flydde de undan utan att ens våga mäta sig med honom. Han var icke allenast så stark, att han obeväpnad nedlade en björn, utan äfven så vig och snabb, att han springande kunde upphinna en vildren. Äfven hans förmåga i trolldom var utöfver vanligheten; men att döma af hans bedrifter i den vägen, tyckes han icke hafva kunnat gå i love, eller sådan dvala, hvarunder själen, frigjord från kroppen, begaf sig till aflägsna orter för att utforska upphofvet till något ondt. Härtill begagnade han andra; och sedan han sålunda fått den upplysning han äskade, verkställde han med ordets makt sina trolldomar.

Äfven Issak hade med sin båge nedgjort många Karjelak och deras höfdingar. Johanas var ock väldig i trolldom.

Peivas hade 30 drengar och ännu flera pigor. De vuobman, hvari han fångade vildrenar, sägas hafva upptagit områden, som hade flere mils utsträckning. Så t. ex. från Suinarovi i Kittilä ända till Ollastunturi, en sträcka af 5 mil. Också säges han i sin vuobman vid Parmarova i Kittilä hafva på en gång fångat mer än tusen vildrenar. 1)

Traditionen, hvilken såsom sagdt, dock ofta förblandar honom med hans söner och afkomlingar, förmäler att han döpts till den christna läran i Konungens hof i Stockholm, dit han begifvit sig för att inför Konungen klaga öfver de ofog Lapparne

1) Jfr här nedan under Venetjärvi. Utgifv.

lidit af Kemibor och Birkarlar. Hans hustru skulle i love öfvervarat dopet, öfver hvilket hon hade varit mycket förtörnad. Såsom andeväsende hade hon dock icke kunnat utöfva inflytelse på honom vid detta tillfälle; men så stor trollkarl mannen än var, trollade hon honom sjuk vid hans hemkomst.

Ur Peivas slägten hafva utgått stora nåider, hvilka varit betydande män hos Lapparne. Men deras lif och verksamhet har infallit vida längre tillbaka i tiden, såsom redan antydts, än traditionen förmäler; ty de sista undergörarene af denna slägt hafva säkerligen lefvat före eller under Birkarlarnes tid eller aldra senast under Gustaf den Lstas regering, då landet befriades ifrån Birkarlarnes och Kemibornas förtryck. Redan i 1576 års uppbördsbok för Kemi Lappmark finnes nemligen i Kittilä by upptagen en Päiviä bland skattbetalande Lappar; i 1579 års Morottaja Peives son i Somby; Peivesar Ikäpeivesson, Ikämiel Peivesson och Junna Ikäpeivesson i Kuolajärvi; Madz Ikäpeivesson, Sarria Ikäpeivesson i Enare m. fl.

I Lappmarken, särskildt i Kittilä, är den tro allmän, att inbyggarene i Kittilä by äro afkomlingar af Päiviäinen. Hans enda dotter, hvilken antog cbristna läran och vid dopet kallades Christina, skulle nemligen blifvit gift med en Påhl Ylityinen, som för begånget mord flytt hit ifrån Finland och upptagit Ollila hemman, det äldsta i Kittilä by. Vid samma tid skulle två Savolaxare här bosatt sig, den ena på nuvarande Jääskö 1) och den andre å Mokko hemman. (Jfr Del I s. 652 f. och här

o f van under Mokko.) Nu påstods att Nils Henriksson Salmijärvi, hvilken ännu lefver, i nionde led härstammar från'Päiviäinen, och att Erik Henriksson Salmijärvi, som dog för 20 år sedan: var en afkomling af densamme i sjunde led. Anders Salmi, Erik Kokko och Johan Kariniemi, alla boende i Kittilä by, voro bröder till denna Salmijärvi. Alltså äro åboerne i Kittilä

1) Måhända är det denne, som förf. åsyftar i en anteckning, der han säger, att i Kittilä bott en undergörande Finne, som än gynnar sina afkomlingar i vildrens- och bäfverjagt samt andra företag, ehuru för länge sedan afliden. Jfr här ofvan s. 64.

nederby till hälften af Lappsk och till hälften af Finsk härkomst.

En annan tradition förmäler, att Kittilä har sitt namn af en Christina, efter ortens språkbruk Kitti, hvilken gömt sig i en räfgrop och sålunda ensam undkommit och räddat sitt lif undan en härjande fiende samt sedermera gift sig med en christen Finne och blifvit stammoder för Kittiläborna — troligen samma saga olika framställd.

Peltovuomaborna åter vilja härleda sitt ursprung ifrån Päiviäinen genom dess son (med son förstås ofta afkomling) Pierra Ravkke, hvilken skulle der bosatt sig och bortgift sin dotter Inger med Johan Niemis son ifrån Öfver -Torneå, kallad Juuti Pieti. Denne skulle haft en son Peko, hvilken varit farfar åt det der nu lefvande gamla folket.

Skulle nu för dessa sagor finnas någon historisk grund, så kunna de dock icke lämpas på den uråldrige Peivas, utan på någon af dess afkomlingar.

Peiveg, dagen, solen, eller solen eller dagen tllhörande. Han var bror till Peivas, och äfven han utmärkt för sin styrka. En i Enare träsk befintlig holme, der han öfverträffade Piru i att lyfta sten, kallas än efter honom ;;Peivas vielja suolo", Peivas' brors holme.

Pelko, Peikko, 1) egentligen gräl, slagsmål, men hos Sodankyläborna en mythologisk person. Han blef traktens välgörare, derigenom att han ifrån densamma fördref Piru sedan han först tillegnat sig dennes kapitaler. Tillgången var följande: Pelko antog drengtjenst hos Piru, med villkor att tjena denne tills han nötte ut ett par skor. Eör denna tjenstetid skulle Pelko få i lön så mycket silfver, som han förmådde bära bort, då han lemnade Pirus tjenst. Men skorna voro så beskaffade, att hvad Pelko nötte om dagen, det växte åter under natten. Pelko observerade detta och fyllde dem derföre med sand, som han ofta fuktade, hvarefter skinnet snart förmultnade och i skorna

1) Jfr Del I s. 251, der han benämnes Pelko vanno.

Utffifv.

uppstod hål vid hål. Strax derpå lemnade Pelko Pirus tjenst, rikt försedd med silfver penningar. 1)

Pelko bodde emellertid i Pirus grannskap, var ofta hans bolagsman i hvarjehanda företag och förvärfvade sig derigenom stora rikedomar. En gång hade de i sambruk ett stort svedjeland. Piru, som hade arbetat på detsamma mera än Pelko, ville icke unna Pelko hälften af skörden. Han föreslog derföre Pelko, att den af dem, som påföljande dag åkte till svedjelandet med ett vidunderligare djur, skulle få hela skörden. Förslaget antogs. Piru kom åkande med en hare, Pelko med sin hustru, på ett besynnerligt sätt ispänd. Piru (fan) tillerkände Pelko segern.

En annan gång hade de tillsammans fångat en mängd ekorrar. Det var öfverenskommet, att hela fångsten skulle tillfalla den, som kunde framkalla det som den andre mest fruktade för. Pelko fruktade mest Gud, Piru en hväsande orm. 2) Pelko kastar en orm bland ekorrarne, hvarefter Piru cederar dem alla åt honom.

De ingingo flere vad. En gång derom, hvilkendera förmådde kasta Pirus guldhammare högre upp i luften. Piru kastade så högt, att hammaren knappt kunde ses. Pelko tog derpå hammaren. Den var så tung, att han knappt förmådde svänga den. Men när Pelko än svängde guldhammaren i sin hand, än lade den ned på marken, blef Piru otålig och brådskade på. Pelko svarade: Jag väntar på molnet, som kommer der, och tänker kasta hammaren ofvanpå det. Af fruktan att mista sin guldhammare betalte Piru utan vidare vadet.

Ett annat vad gälde, hvilkendera af dem förmådde ropa högre. Piru skrek till så att bergen gåfvo genljud. Pelko började nu att vira band af stadiga granqvistar omkring sitt hufvud, hvilket, sade han, annars kunde taga skada, emedan han

1) Historien om drängtjensten har jag hört i Luleå Lappmark, men den har för det mesta gått mig ar minnet. Om jag mins rätt, så skulle skorna vara af menniskoskinn.

Lgest. in märg.

2) Obs.! Fruktan för ormen var en egenskap hos Stalo. Lsest. in marff.

ville ropa så högt, att bergen skulle spricka. Piru betalade äfven DU genast vadet, emedan han fruktade att hans hustru och barn skulle krossas i bergens remnor.

En gång buro de tillsammans en stor gran. Den som först tröttnade skulle betala vadet. Piru gick främst, bärande i toppändan; och då förbehållet var, att ingendera skulle få se bakom sig, satte sig Pelko på rotändan, från hvilken han skulle bära. Piru tröttnade och betalade vadet.

En annan gång sprungo de i kapp längs en blöt myra, Kilpiaapa i Sodankylä. Hvardera skulle springa en mil, fram och åter. Pelko låter sin hustru ikläda sig hans kläder och ställer henne vid ena ändan af myran. Från den andra vidtar kapplöpningen. Piru lemnar genast i början Pelko bakom sig, men förrän han hunnit fram till målet, ropar Pelkos hustru åt honom: Jag är redan här. För att segra på återfärden skyndar Piru då genast tillbaka till utgångspunkten; men huru förvånad blef han icke, då Pelko mötte honom der med utropet: ,,Jag är här". Vadet gälde så mycket silfver, den vinnande orkade bära. 1)

Ett af deras vad gick ut på, hvilkendera af dem kunde, springande mot en fura, stöta sitt hufvud djupare in i trädet. Pelko hade huggit en så stor urgröpning deri, att den inrymde hans hufvud jemsmed öronen, och öfvertäckt den väl med bark.

1) Stalo proponerade Askovis, hvilkendera orkade kasta Stalos Isbill högre. Stalo kastade först så högt, att Isbillen knappast syntes, men då Askovis hotade att kasta billen på molnen, tordes icke Stalo lemna sin bill åt Askovis. Askovis börjar derpå att vrida vidjor. Då Stalo frågade hvad Askovis ämnade göra med vidjorna, svarade han: ,,Jag tänker bära bort din silfverbod". «Nej kära, gör icke det min son", säger Stalo. Stalo och Askovis hade fiskat tillsamman. De skulle nu bära fisken på en gran. Stalo gick förut med smalare ändan, och Askovis satte sig på tjockare ändan och körde på Stalo. Stalo gick så fort att han spottade blod. Alla dessa försök med Piru igenkännas uti Lapparnes berättelser om Askovis och Stalo, af hvilka de förnämsta äro intagna i Lsest. missionsresor i Lappmarken, andra delen, sidan 463, 464, 465 och följande.

Lsest. in mars;.

Piru rusade med hufvudet mot trädet, men endast en liten grop uppstod deri, hvarpå Pelko stöter sitt hufvud in i sin urgröpning och vinner äfven detta, liksom alla öfriga vad, hvilka det skulle blifva för vidlyftigt att här omtala.1)

Sedan Piru förlorat all sin egendom åt Pelko och förgäfves sökt att återfå den genom mordanslag mot denne, öfvergaf han orten och har alltsedan dess icke visat sig å dessa nejder.2)

Dessa och dylika historier berättas af innebyggarene i Sodankylä såsom verkligen passerade händelser.

Pelppejavre, det är Pilträsket. Två så benämnda träskfinnas invid Enare kyrka. Der sägas Lapparne med sina pelpek pilar 3) hafva nedskjutit ett större fiendtligt ströfparti. En annan tradition förmäler, att denna batalj förefallit emellan Birkarlar och Kantalaksbor. 4) De sistnämnde, ifrån hvilka de nuvarande Enare Lapparne härstamma, fiskade den tiden i Enare träsk, hvarifrån Birkarlarne förgäfves sökte förjaga dem.

1) Äfven detta försök har passerat mellan Askovis och Stalo. Lsest. in märg.
2) Månne icke Piru har varit en Birkarl? Lsest. in märg.
3) Lapparnes pilar, hvilka alla förvarades på heligt ställe, voro af tre slag:

l:o. De vanliga, hvilka nyttjades vid ekorrjagten, voro i begge ändarne tvärskurna och hette njålak, pilar, af njål eller njålla;

2:o. Kjorves, hvilka till utseendet närmade sig njålak, men voro större och hade tre jernspetsar i ena ändan;

3:o. Pelppe, liknade ett spjut eller svärd samt nyttjades mot fiender eller större vilddjur. Bågar (Dawgge), hvilka länge utgjorde Lapparnes förnämsta va

pen, funnos af två slag:

Gieda daivgge, som spändes med blotta händerna, och

Juolgge daivgge, fotbågen.

När de fingo bågar vet man ej; men att de ursprungligen ej

egt sådana, synes framgå af deras sagor.

4) Enligt tradition skola de äldsta Lapparnes pilar hafva varit försedda med en Lomnäbb i spetsen.

Laest. in märg.

Pergalak, finnarnes Perkele, var fordom så mäktig, att Gud, då han skapade verlden, rådgjorde med honom huru allt skulle ordnas. Pergalak, som är upphofvet till allt ondt, frambragte då det onda i verlden. Lapparne trodde ej heller att något ondt af Gud kunnat tillstädjas, utan är allt detta af Pergalak. Gud ville att alla träds och andra växters ådror skulle vara fulla af märg — Lapparnes största delis och läckerhet —, alla sjöar bestå af mjölk och alla örter gifva bär; men Pergalak lade sig häremot, hvarvid det ock förblef. Han tillbads och fick offer på det han ej skulle göra skada. En gång skall han hafva fängslat sjelfva Jubmel i järnkedjor och kastat öfver honom ett berg. Se Högström i ofvan citerade bok, sid. 57, 175 och 176. Jfr här ofvan s. 21 f.

Perrom, en forntida gudomlighet, hvarom man numera ej vet annat än att han bodde i en mycket låg, mot något vattendrag småningom sluttande hölstrig mark, såsom i Perromabmer vid Savtsejavre i Enare, nära Utsjoki sockens gräns. Namnet skulle gifva anledning till den förmodan, att han hade likhet med Finnarnes Piru eller Slavonernas Peron, Vendernas Perkunnust.

Pimentola föreställa sig Finnarne i Kemi Lappmark såsom en ort, liggande långt i öster, nära himmelens rand, eller vid horizonten. Der råder både naturligt och andligt mörker.

Piruguba, litet norr om Turja fjället nära Kantalaks. Der förmenas en hin onde ännu bo. Piittus, se Pavus Nilas.

Pohjalan Eukko, Loaus hustru, en skogsgumma i Norge, Nordanfjälls, som skulle locka renar och elgar i snaran. Hon kallades afven Louhi.

Pohjalan Impi, immi, neitty, en spotsk och fräck mö, som föraktade friare, men för att afkyla sin kättja kastade sig i hafvet. Hon blef der hafvande af Meri-Tursas, enligt andra af Musta mies, och födde nio söner, alla utbölingar och arga bofvar, ibland dem Pakkanen, Puhuri, Hyyttö m. fl.

Synty neitty Pohjalassa Impi kylmässä kylässä, Jok' ei suostu sulhaisihin Mielly miehihin hyvihin.

Pohjan portti, långt borta i norden. En de] tro den vara emellan Ponoilandet och Samojedien eller halfön Kanin; en del i Woronowska viken emellan Novaja Zemlja och Samojedien, en del ,,Turjan Tunturilla", och slutligen en del ,,Ruijan Tunturilla'',

m. m. De flesta hafva hört af sina förfäder, att den hufvudsakligast skulle bestå af koppar.

Pola Wuola Jouna, Olof Polasson Jonas, var en puorre dakke nåidde, ett troll som använde sin konst till att göra godt. Han var en så stor nåide, att han kunde straffa sjelfva Pavus Nilas och Piittus. Se under Pavus Nilas.

Ponja rokke, se under Murjo akka.

Porsa aapa eller Porse aappe, i Sompio, vid vestra sidan af Kobdesjok. Vid dess ena ända, kallad Sompion kardo, skall fordom helighållits något ställe, der många Lappar, hvilka undan fiender sökt skydd hos sina der befintliga afgudar, blifvit af fienden ihjälslagne.

Porsanger, en fjord i Ishafvet, öster om Nordcap. Ungefär en half mil ifrån dess botten inåt landet anträffas ett af de fordna Lapparnes aldra heligaste offerställen, bestående af tvenne höga klippor nära hvarandra. Se Leem i ofvan citerade bok, cap.

20. Jfr ock här nedan under rubriken Rastekaise. Påses alkais, en af Lapparnes fordna anförare, som tappert försvarade sina förfäders rättigheter mot Finnarnes intrång.

Påssjo eller Påsjo, ett förvaringsställe, som än finnes i hvarje Lappkoja vid väggen rnidt emot ingångsdörren. Der förvaras käril och vid måltider öfverblifven mat. Ingen får gerna stiga deröfver, och isynnerhet anses det vanvördigt om en qvinsperson gör det.

Om Påssio och dess betydelse utförligt i Lsest. mythol. Leest. in märg.

Påssjo raike eller Påssjo uksa, helig dörr eller liten öppning i ändan af kåtan, midt emot ingångsdörren. Genom Påssjo raike fick ingen gå ut eller in, utom skytten, då han begaf sig på jagt eller återvände från sådan färd, eller den som gick för att offra. Genom den skulle ock allt vildt af jägaren inhemtas i kåtan. Qvinnor fingo ej ens beträda den väg, längs h vilken något dödadt vilddjur blifvit i byn infördt. Jfr ofvan s. 45.

Annu äro skyttarne mycket fallna för skrock. Hustrun får ej vidröra mannens jagtkläder och ej sofva hos honom natten före jagtfärden.

Man vill påstå att Påssjo uksa än finnes hos en och annan i Kemikylä och begagnas endast för jagtändamål. Kemikyläborne skola äfven torka renklöfvarne och af dem skrapa pulver, hvilket de, medan de skida i skog och mark, strö efter sig, på det att ingen vildren måtte utgå ur den ring, deras skidspår bilda. Färskt kött får än i Kemikylä ej införas i Siljo, d. ä. stället omkring kåtan eller boningshuset, eller den såkallade gårdsplanen.

Pädja Clement, eller Clement Pädjasson, en beryktad trollkarl, som var af samma beskaffenhet som Kitti och Jauva, om hvilka här ofvan.



Q.

Qvobdas eller Kobdas se här ofvan s. 33 ff.



R.

Radien, voro himmelska gudomligheter. Radien Atshe Radien Fadren) var den förnämsta. Han hade fullkomlig makt öfver alla andra Gudar. Radien Giedde var hans ende son. Fadren skapade intet, utan uppdrog åt sin son att skapa allt. Dessa gudomligheter stodo öfver de andra och aktades af Lapparne för mera än de. Radien upptog de döde till sig sedan de

10 först en längre tid efter döden varit i de dödes land, Jabme aimo, och der uppfört sig efter Gudarnes vilja. Se för öfrigt här ofvan s. 53 ff. 1) och Del I s. 612.

Rakko, äfven Mano-rakko, månens rakko, som ville tjära månen, finnarnes Rahko. Om månens tjärande hafva Lapparne nästan lika berättelse som Finnarne. Rahko ville stjäla, men befarande att i månljuset blifva upptäckt, gick han för att tjära månen. Han blef dock der fastsittande och synes än i klart väder med ett ämbar i den ena och en qvast eller sudd i den andra handen. Andre mena att det varit Atshen nieida, åskans vanartade dotter, som detta öde vederfarits. Se under denna rubrik.

Rana nieida, eller Ruona nieida, vårens gudinna, en af Lapparnes största gudamakter. Hon bodde högt uppe i stjernhimmelen, herrskade öfver fjäll, på hvilka renmossan tidigast om våren trädde fram genom skaran, och gaf derigenom åt renarne, som under vintern lidit af svält, det första goda vårbetet. Om sommarn frambragte hon gräs och örter ur jordens sköte. Det var derföre på våren, då skaran täckte renmossan, som hennes altare företrädesvis dignade under bördan af offer. Se här ofvan s. 55.

Rariet, uppges ock såsom en af de förnämsta gudomligheterna, högst uppe i stjernhimmelen, och allestädes närvarande. 2)

Rastekaise, ett af de högsta fjällen i Lappmarken, på gränsen emellan ost- och vest-Finnmarken, ej långt från Utsjoki prestgård. Der hade Lapparne fordom haft en af sina förnämsta helgedomar, bestående, liksom vid Porsangerfjorden, af två stora stenar. De vidskepliga hysa än fruktan för desamma. Uppstår oväder på berget, anse de detta än såsom ett bevis på att Guden är vredgad. Jfr ofvan under: Pavus Nilas.

1) Om radien utförligare af Jessen, men anses för oäkta af Lsest. Lsest. in märg.

2) Radien, Radier och Rariet enligt min tanke synonyma, men

förväxlade af Sidenrus. Lsest. in mare;.

Rasti Nikulas, Nils Rasmusson, bodde litet ofvanom Utsjoensuu, nära Jabmesen Gaolban, de dödas boningsställe. Traditionen förmäler, att han i sin ungdom varit en stor Nåide samt på afguderi och trolldom mycket begifven, men att han senare blef omvänd och en af de bästa christna. Han skall hafva arbetat mycket ifrigt vid Utsjoki kyrkas uppbyggande.

Ravdna, Ukkos hustru, den barnlösa, som aldrig föder. Hon kallas äfven Akko. Rönnbären voro henne helgade. De växte ock vanligen ymnigt vid hennes grottor.

Ravna Piettar, Pehr Ravnasson, lefde på samma tid och ställe som Rasti Nikulas. Traditionen har ej mera hans storverk i minne, men han anses hafva flitigt öfvat trolldom och djefvulska konster, d. v. s. varit stor Nåide och en på sin tid aktad man.

Ravvad ravvem, rodnad på himmelen. Idedes ravvem, morgon rodnad, ekkedes ravvem, afton rodnad, hvarmed Gud tillkännagaf om förestående väderskifte. (Jfr här ofvan s. 73.)

Rekkerkaise och Laddowaido, berg i Piteå Lappmark, der Lapparne fordom levererat batalj. Se Lindahl och Öhrling under Tjude och Petr. Lsest. Journal, 2.dra delen pag. 500.

Reppen eller Reppan, rökhålet, som är i taket på en lappkoja. Vid månens nytändning hängdes i denna Reppan en ring, genom hvilken månskenet skulle intränga.

Rigges, ring, egentligen messingsring. Sådana ringar plägade gifvas i faddergåfva. Försummades det, blef barnet mindre sparsamt. Dessa ringar anses än af de vidskepliga hafva läkande kraft. En sådan skulle man bära, då man vidrörde lik eller afförde dem till deras hvilorum. Se Lindahl och Ohrling under Rigges. 1)

Rim, Rima, Rime, kallades en runstaf eller ock ihopfästade trä- eller hornskifvor, hvarpå Lapparne med vissa streck

1) Om betydelsen af de många messingsringar och annat skrammelverktyg, som Lapparne bära, utförligt af Jessen och Leest. Jfr Bloms Resa genom nordlanden och Finmarken.

Lsest. in märg.

och märken hade antecknade alla sön-, högtids- och öfriga dagar för hela året. Således almanack. Se Lindahl och Ohrling under Rim. Motsvarade således Finnarnes Riimispuu. 1)

Robba, Rvobba eller Ruobba, var Stallelavkkes, andre säga Stallemåkkes (finska Teräsmukka) son. Han omtalas såsom mycket skorfvig, smutsig och trasig; hvarföre Ruobba än i dagligt tal brukas i nästan samma bemärkelse som Finnarnes Ryökäle. Fadern hade i lifstiden förordnat att han efter sin död skulle begrafvas under en höstack, hvilken derpå skulle i tre nätter bevakas af hans tre söner; första natten af den äldste, andra natten af den, som dernäst följde i ålder, och den tredje natten af Ruobba, som var den yngste och sämste. De två äldre ansågo sig dock vara för goda dertill. Ruobba deremot önskade att fadrens vilja skulle uppfyllas. Han begaf sig derföre att vakta redan den första natten. Medan han vaktade, kom en hvit häst till stacken och åt af den. Hästen hade betsel och sadel af koppar. Ruobba satte sig på hästens rygg, red åstad och mötte Jeettanas, som förebrådde Ruobba strängt för det han red med så stark fart. Ruobba genmälde: wHästen åt så mycket hö från vår faders, Stallemåkkes, stack, att vår boskap denna vinter lärer dö af svält". Jeettanas svarade: wNämn ej åt någon härom; jag ger dig hästen med dess redskap, och för din tystlåtenhet belönar jag dig derutöfver med så mycket koppar, hästen orkar bära".

Ruobba vaktar äfven den andra natten och får då på samma sätt en än stoltare häst med silfverbetsel och silfversadel samt så mycket silfver hästen förmådde bära.

Afven tredje natten håller Ruobba vakt och får då en häst med guldbetsel och guldsadel samt så mycket af samma metall, han med hästen kunde bortföra, äfven nu liksom de föregående nätterna mot heligt löfte till Jeettanas, att ej orda något om dennes tillvaro.

1) Om Lapparnes runstaf och de gamla Lapparnes tideräkning utförligt i Lsestad. mythol. Leest. in märg.

Samme Jeettanas hade då nyligen bortröfvat en konungadotter och qvarhöll henne i sin grotta, hvars mynning var på sluttningen af en nästan lodrätt stupande klippa. Konungen hade för sitt hoffolk yttrat, att den, som kunde fråntaga Jeettanas hans dotter, skulle få henne till äkta. Men hon kunde ej befrias annorlunda än att man ridande kom in i Jeettanas grotta. Dagligen redo granna herrar utanför grottan, men ingen kunde ens närma sig ingången. Ruobba, som hade de hästar han erhållit af Jeettanas, hoppades med dem kunna intränga i grottan. Han går till konungens hof och anmäler sig hos dennes betjening. För sin osnygghet anvisas han att bo i stallet. Slutligen tyckades det honom att få personligen inför konungen andraga sitt ärende. Han får samma löfte som hoffolket. Första dagen försöker han att med den kopparbetslade hästen nå grottan. Han lyckas väl komma närmare öppningen än de andre, men ej ända fram, Andra dagen rider han hästen med silfversadel och kommer väl något närmare målet än dagen förut, men når dock icke detsamma. Tredje dagen lyckas det likväl honom att med den guldbetslade hästen komma till mynningen af grottan, hvarifrån den på sin räddare väntande prinsessan hoppar i Ruobbas armar och föres till konungen, som, enligt sitt löfte, gaf henne åt Ruobba till hustru.

En annan version häraf är följande: En Jeettanas, som bodde i hafvet och hejdade fartyg, så att de, ehuru de gingo för fulla segel och hade god vind, ej kommo ur fläcken,1) hade engång under sådana förhållanden bemäktigat sig ett Kongligt skepp, å hvilket sjelfva Konungen befann sig. Emot det att Konungen frigafs utlofvade han åt Jeettanas allt som kommit konungens hus till godo under hans frånvaro. Under denna tid hade åt honom födts en dotter. Hon växte upp, blef vacker och ståtlig, men måste enligt faderns löfte gifvas åt Jeettanas. Då den betrckte fadern förde sin dotter till hafsstranden för att öfver

1) Till denna myth har Lapparnas okunnighet om strömsättningarna i hafvet, som kunna verka att fartyg under fulla segel vid medelmåttig vind, föga komma fram, möjligen gifvit anledning.

lemnas åt Jeettanas, mötte han Ruobba. Denne, som emellertid förut blifvit af Geddekes akko undervisad om, huru Jeettanas kunde förgöras, anhåller om konungadotterns hand. Konungen bifaller härtill om Ruobba kan förgöra Jeettanas. Enligt Geddekes akkos uppgift kunde man med en värja, som vägde nio viegos, d. ä. inemot 400 svenska skålpund, döda tre Jeettanas. För att förvissa sig om, huruvida han skulle segra, borde han dock medtaga en rakke (knähund) och låta den först slåss med Jeettanas' hurtta = dogg eller annan stor hund med hängande öron. Om knähunden dervid öfvervunne doggen, skulle allt gå väl. Ruobba gjorde så, men knähunden lyckades ej besegra doggen. Ruobba fann nu, att smeden, som smidit värjan, brukat underslef och bortstulit något af jernet. Han vågar derföre, oaktadt knähundens nederlag, upptaga striden med Jeettanas. 1) Denne, som ifrån sitt skepp stigit ned på stranden för att emottaga konungadottern, hade tre hufvuden, men Ruobba afhögg dem alla. Det var dock ej nog dermed. Vid alla strider med jättar måste nemligen tre öfvervinnas; ty två efterföljande sökte alltid hämnas, om den förste besegrats. Följande dag, medan Ruobba och konungadottern således ännu voro skyldige att vänta på stranden, kommer ett annat skepp seglande. En Jeettanas, försedd med sex hufvuden, steg derur och fordrade konungadottern. Men äfven hans hufvuden föllo för Ruobbas svärd. Tredje dagen kom åter ett skepp. Derifrån framträder en Jeettanas med nio hufvuden. Ruobba slår till, men blott åtta hufvuden falla. Men emedan Ruobba upptäckt smedens bedrägeri, lyckades det honom dock slutligen, efter långvarig kamp, att af hugga äfven det nionde hufvudet, hvarpå konungadottern genast tog Ruobba till sin man.

Rosto, en mycket mäktig man, som fordom bott emellan de tvänne, genom ett sund förenade Rostejavre, hvilka ligga på sjelfva fjällryggen och afbörda sig sitt vatten, det östra träsket

1) Många Lappar, isynnerhet i den ryska Lappmarken, förmena än, att hvarje ondt genast är afhjelpt, blott man finner orsaken dertill. Samma uppfattning således som i synnyn sanat i Finnarnes runor.

— 151 —

genom Lainio och Torneå elfvar till bottniska viken, samt det vestra genom Malanger dalen i Norge till Ishafvet. Rota aimo. Dit kommo efter döden de, som ej lefvat efter Gudarnes vilja. De benämndes med flere namn. Se här ofvan s. 68 f., och äfven under Rotalanda, afgrunden, innerst i jorden. Der herrskade Rotta eller Rota akka öfver syndare och gudlösa och plågade dem. Hon pinade äfven djur.

Åt Rota akka hafva Lapparne offrat och hos henne sökt hjelp, när ingen hjelp kunde väntas af andra Gudar. De offer, som gåfvos åt Rota akka, bestodo hufvudsakligast i ben af häst, ren eller andra kreatur. Man trodde att hon kunde omgifva dessa ben, hvilka nedgräfdes i jorden, med kött och hud samt sålunda återupplifva djuren och begagna sig af dem. Bäst behagade henne likväl en död häst, som hel nedgräfdes i jorden. Med denna skulle Rota akka göra utfärder från afgrunden, hvarigenom själarne för någon tid fingo frid. 1) Offret kunde till och med hafva en själs frigifvande till påföljd.

Rota akka skickade dödande sjukdomar och pest öfver menniskor och djur för att derigenom öka sitt rikes befolkning. 2)

Rotto, Finuarnes Rutto, pesten, föreställdes alltid kommande till vår Lappmark söderifrån (Lannasta) bland köpmansgods. Hon gömde sig så väl i ahkion, att hon ej kunde ses, och höll sig stilla till dess hon kom till bestämd ort. För henne var det nemligen omöjligt att, utan att utsätta sig för faran att sjelf omkomma, ensam vandra genom de vidsträckta öde trakterna emellan Lanta (den del af Lappland och Finland, der jord

1) Jfr dock här ofvan sid. 68 f. Utgifv.
2) Om Ruotta och dess offer utförligt i Lsest. myth. efter Norska författare. Jfr Budsticken, en Norsk Tidskrift, hvarest förekommer mycket intressant af v. Westen och andra författare om Nordlanden och Finmarken. Antingen Ganander eller Sidenius eller båda två hafva irrat sig, då de (Gran. Mythol.) tala om Rodaman, hvilket ej kan vara annat än misskrifning i stället för Ruotädnam. Lsest. in mars:.

bruk idkas) och den egentliga Lappmarken. Ej heller skulle hon kunnat i nämnda ödemark, der grannarne icke sällan bo sina 10 mil från hvarandra, göra större skada. Derföre infann hon sig på Lapparnes samlingsställen.

Till Finmarken kom hon i fartyg, helst bland hampa.sådant afseende ställde hon sig på lur på Pahtek, branta berg, eller på klippor och i grottor, der hennes egentliga boningsort var, och hoppade derifrån i förbiseglande fartyg. Dock gjorde hon ingen skada förrän hon kom i land. Ofta hände att en Rotto, som kommit på fartyg och i Lappmarken anstalt mycken förödelse, åter dolde sig i något köpmansgods och for ner till ,,Lanta", för att der föröda. Likaså ville den, som kommit ifrån ,,Lanta" till hafsbandet, gerna der inpractisera sig på fartyg för återresan.

Var det en menniska, som hon på sin destinationsort först öfverföll, öfvergick hon ifrån den ena menniskan till den andra tills hon ödelagt hela ortens befolkning; men skjöt hon först på en ren eller ett får, dog hon sjelf.

Enareborne afbilda Rotto under formen af ett nystan, Utsjokiborne i skepnaden af en hermelin. I en del af den Norska Finnmarken framställes hon såsom två vandrande dockor. Komma de i ett boningsrum och der endast promenera, döda de alla, som äro i rummet, hvaremot ingen dör, om de der dansa en stund. Rotto vill isynnerhet förgöra allt som är prålande. En köpman hade till Enare medfört underrättelsen, att Rotto var i antågan dit. Man utstyrde derför en ren med. många dyrbarheter och Niirenberger gods. Rotto anföll renen och omkom. Hon var alltså ej så farlig, blott man visste af hennes ankomst, innan hon anföll någon menniska. En gång, då man äfven var varskodd, dränkte man Rotto i Könesguoikka sålunda, att ahkion jemte godset, hvaruti hon var förborgad, frivilligt gafs förlorad; och en annan gång på enahanda sätt i Wuolekewnes. Begge dessa forsar äro i Utsjoki socken.

Rudok. Två eller flera osynliga qvinnor, närvarande och behöfliga vid trolldom. Se ofvan s. 38. Ruotta, äfven Druotta eller Drotta. Högström härleder

ordet af Göthernes drott. Åt honom offrades i rifvor af den mat, gemenligen ost, mjölk och fisk, man åt Julafton och Julmorgon. Hade man mjöl, gjordes deraf en kaka af en Riksdalers omkrets och väl en tums tjocklek. Sedan i den insatts litet mjölk och ost, gräddades den på glöden och sattes derefter fram åt Ruotta. Ändamålet med offret var, bland annat, att Ruotta ej skulle tillfoga qvinnorna skada. Ruotta stod på en vanlig offerlafve. *) Högström i ofvan citerade bok, sid. 189 och följ.

Russa eller Ruossa kierro, ett forntida offerställe i Enontekis.

Rutakis, Stalo ämed. Se under Atsitshe.

Rutjan koski, ett förvisningsställe för Perkele. Se Turjan koski.



S.

Saahra, Sara, stormens och ovädrets Gud, bodde på fjäll och höjder, i stora klippor och i hälleberg. Derifrån utsände han storm och oväder. Åt honom offrades för att undgå svårt väder på resor. Spår af hans fordna offerställen finnas än på Saraskaide, ett nära fjället Rastekaise befintligt näs, som formeras af Tana elf och Levojok. Der åtminstone straffades man af Sara med oväder, om man ej dyrkat honom eller om man eljest brutit i den vördnad han fordrade. 2)

Sagga guoikka, ej långt ifrån Gellivaara. Der har man uti en sten vördat en afgud. Se Högström i ofvan citerade bok, sidan 183.

Sakkamieli, kärleksgudinnan; se Mone i ofvan citerade bok,

1) Ruotta i Luleå Lappmark, är detsamma som Rotto i finska Lappmarken. Ltest. in märg. -)
2) Månne icke Sara vara blott en förkortning af Sarakka'.' Lsest. in mar»-.

sidan 57. Af Finnarne i Lappmarken än känd till namnet, som dock hos dem uttalas: Sukkamieli.

SaiV, Saivo, se här of van s. 61 ff.

Saligavin kallade Lapparne det bränvin, de drucko vid en tre dagar efter begrafningen, till åminnelse af den afiidne, anstäld festmåltid, hvarvid slägt och vänner förtärde köttet af den ren, med hvilken liket förts till begrafningsplatsen. Till ceremonierna härvid hörde äfven att alla ben sorgfälligt samlades och insattes i en kista, som derefter nedgräfdes i jorden. Hade den döde varit rik, slagtades denne till åminnelse ytterligare några renar under de närmast följande två eller tre åren, och äfven benen af dem nedgräfdes såsom offer. Jfr Scheffer kap. 27.

Sallan tunturi, ett fjäll nära Salla by i Kuolajärvi, har fordom vördats såsom traktens stora gudomlighet. Fjället har tre toppar, Pääsalia, Rohmoivve och Sotatunturi. De i Olonets och Norra Karelen vidt bekanta Salliset, hvilka äfven här äro kända såsom finska hjeltar, ehuru endast till namnet, anser man hafva utgått från Pääsalia.

Same-sednam, funnet land. Lapparne gifva sitt land denna benämning, emedan det är af dem funnet och, efter förjagande af ett annat vandrande folk, af dem intaget. Det folk, som uppehöll sig här före Lapparne, skulle hafva senast bott vid Porsse å, som faller ut i Tana elf. I en vidlyftig nationalsång beskrifva Lapparne sina öden före och efter landets intagning af dem; hvarom kan ses i sången ,,Same aednam alggo-olbmui pirra", införd här längre fram.

Saragads eller Sarak, den som skapat verlden, dock skild från Gud. 1) Namnet kunde möjligen vara härledt af ,,Saret", skapa, tillskapa (creare, formare). 2)

Sarakka. Namnet påminner om Brahmas maka Sarasadi; och i afseende å sin funktion erinrar hon om Slavonernes Didi

1) Högström a. a. s. 179. Jfr Dalin Sv. Hist. del I s. 126 och 198 samt Lindahl och Öhrling under ,,Saret".
2) Sara gads lär vara förkortadt af Sarakka-kadse. Lsest. mythol. Laest. in mare\

leja. Hon var en af Lapparnes öfverjordiska gudomligheter och Maderakkos första dotter. Då en qvinna föder känner Sarakka smärta liksom barnaföderskan sjelf. Hon var ifrigt tillbedd af hafvande qvinnor och äfven af andra. För en lyckligt skeende förlossning drucko de henne till i bränvin eller vatten och åto Sarakkas gröt. Om Sarakka se för öfrigt här ofvan s. 58 ff.

Seita eller Seida, hvarom kan jemföras Del I s. 306—308 och s. 558 ff. samt den inledande öfversigten till denna uppsats, benämndes i allmänhet alla såväl trä- som stenafgudars beläten. Trä Seidor, hvilka man numera högst sällan är i tillfälle att se, säga äldre personer hafva bestått af en hög stubbe eller två sådana stående invid hvarandra. De voro väl afqvistade och antingen med eller utan utskurna ansigtsdrag. Åt dem bars till offer mat, bestående af ren-, får- eller fågelkött, skuret i små bitar och insatt i tråg eller näfverrifvor. Sedan detta aflemnats åt Seidan fick man på en del orter ej förrän tre dagar derefter besöka stället. Då hade guden hunnit förtära allt. Ännu i början af detta sekel och ända intill medlet af 1820-talet funnos Seitor i Rovaniemi, Tervola och Kemi. Då jag 1803 om sommaren vid åtta års ålder bodde nära Muurola laxpata i förstnämnde socken, fanns der en sådan. Den var af något mindre storlek än manshöjd och stod ett litet stycke ifrån fiskarens „asunto" eller lägerställe i en tät skog, ungefär tjugu famnar ifrån stranden. Den hade menniskoansigte och ur dess mun hängde en liten pipa med en mindre urgröpning, fyld med tobak. Något tidigare hade der stått äfven en annan tätt invid stranden. Sådana skulle ännu hafva funnits, år 1824 en vid Taivalkoski i Kemi moderförsamling, samt år 1825 en vid Vaajoki och en i Tervola vid Kaisajoki. Huruvida de ännu fingo offer, det förstod jag 1803 ej att närmare undersöka, och ej heller sedermera har jag fått säker kunskap derom. Dock ser det ut såsom

1) Utförligt i Lsest. mythol. Obs.! Säiteje, Lindahl et Öhrling Lappska lexicon, hvaraf Seite eller Säite tycks vara contraheradt. De gamle Norrmännens ,,Seid" torde vara en ytterligare contraction af Lapparnes Seite.

Lsest. in mars.

om så skulle hafva varit fallet åtminstone ännu 1803. (Jfr Del I s. 306 ff.) Det är sådana idoler som afses med de i chatechesen omtalade stubbar.

Sten Seitor, eller åtminstone lemningar af sådana, kunna ännu ses i Lappmarken vid de flesta fiskrika träsk på uddar och näs och vid elfvar. Bäst bibehållna har jag funnit sådana vid Seitaguba i Ekaterinehamn vid Kolafjorden, i Gollevarre vid Gollevarre vuobman mellan Tana elf och Varangerfjorden; vid Puolmagjavre, på Ailekesvarre nära Utsjoensuu, i Nuvvus vid Tana elf, vid byn Seita dersammastädes, vid Käras- och Enarejoks sammanlopp och vid Seitänoikianniska i Hyrynsalmi socken i Österbotten. Ej långt från Rautusjärvi nära Jokela hemman i Kittilä skall än finnas en gammal afgudabild af menniskoskepnad och mans storlek. Den skall hafva ögon och öron och omkring kroppen tre näfverbälten, hvilka sistnämnda dock torde vara skämtsamma tillsatser från en senare tid. Vidare finnas Seitor vid Seitanvuopio och Seitalobbelo i Enontekis, vid Lobbela, två mil från Peltovuoma; tvenne, en på hvar sin holme, i Padarjavre; vid Korsojavre och vid Peltovarreoivve, två mil ifrån Pulju hemman i Kittilä; vid Palojärvi, en half mil åt NO ifrån det öfversta Kyro hemman i Enare; vid Särkijärvi, Puljujärvi och Jänkijärvi i Kittilä; vid Seitajärvi i Sodankylä; nära Seitakorva i Kemielf, der gränsen går emellan Kemiträsk och Rovaniemi socknar, m. fl. ställen. Sådana finnas nemligen öfverhufvud å hvarje plats, der hedniska Lappar bott och vistats.

I skogsmarker helgades åt gudarne ej allenast .berg, hällar och jordfasta stenblock, utan äfven lösa stenar, som för ändamålet upprestes. De sistnämnde voro dels ensamstående dels två eller flere tillsammans. Af dem var då en hufvud Seita.

På en bergklint, kallad Pakte oivve eller Pahdanpää, nära Utsjoki kyrka och invid träsket, fann jag 1820 minst tio sådana voluminösa stenar, uppresta på hälleberget. De hade en eller flere små stenar under sig på bergets mot träsket sluttande sida, synbarligen dit satta såsom stöd. 1)

1) Om stename på Pahdanpää jfr Del I s. 391 f.

En half mil från Utsjoki kyrka finnes i och vid Utsjoki elf tre sådana helige hållna stenar; en, som är ihålig, vid stranden ; en i vattnet ett stycke ifrån land samt den tredje och största, hvilken varit den förnämsta af dessa gudomligheter, midt

elfsådran.

Vid Langojavre i En are har jag sett två stenar, som gemensamt utgjort en afgud. Af dem var den ena inemot två alnar lång, en och en half aln bred samt grå till färgen, den andra hvit, af ett menniskohufvuds storlek. Den ligger på den större. En annan dylik tvåstens gudomlighet skall finnas vid Palojärvi, likaledes i Enare. Jfr anmärkningarne till sången ;;Noidi juoigam", införd längre fram, och äfven här ofvan s. 16 f.

Sharak, qvinnor som närvoro vid trolldom. Jfr här ofvan s. 38.

Shoktshavarevashas, finska Suksivaaran lehto, ett ställe nära Kiurujärvi hemman i Sodankylä sockens Sompio by. Der skall fordom hafva funnits ett åt Maderakko helgadt altare, vid hvilket hon i långa tider dyrkats. (Jfr under Maderakko.)

Sholkasporre. Så kallade Lapparne fordom sina begrafningsplatser. Så benämnas ännu de som funnits vid Nuvvus, vid Wuowdaguoikka och vid Jabmesen guolban. (Se denna rubrik.)

I sin beskrifning öfver Kuusamo socken säger E. Lagus, att Lapparne fordom ej jordat sina döde, utan lemnat dem ofvan jord, inneslutna i ihåliga stockar. Men hos de hedniska Lappar, som bott här, har förhållandet åtminstone icke varit sådant.

Shuoje, Shuojek, tomtegubbar, elfvor, lares, penates. Se Lindahl-Öhrling under Sjuoje.

Shutsenes, Sutshenes, äfven Sutshenes råvko, plejades. sjustjernan. ,,Sutshenes råvko vuollen åddet" = ligga under bar himmel. Fabeln förmäler att himmeln förbarmat sig öfver en tjenare, som under den strängaste köld blifvit af sin husbonde till natten utdrifven, samt öfvertäckt honom med denna stjerna och sålunda bevarat honom för all skada. (Jfr Lindahl-Öhrling under Sjuttjenes.)

Skadesi suolo hafva de fordna Lapparne kallat antingen Sverige eller ock hela jordklotet. Fabeln förmäler, att en liten fågel, som Lapparne kalla Kadsepia, 1) blifvit af en örn förd till högsta etherhafvet och der sjungit: ,,Hei denne mannens rundlar i flygten, Skadesi suolo syns hit som en upprest påle": Voi tam olmai kirtelemijt, shulden orro skadesi suolo. Se Lindahl och Öhrling i ofvan citerade bok.

Skalkajavre, ett träsk i Luleå Lappmark, invid hvilket mycken afgudadyrkan fordom öfvats. Se Mone i ofvan citerade bok, sidan 23.

Skogbonda, husbonde öfver alla skogsdjur. Såsom sådan hafva Lapparne fordom ansett björnen, emedan han enligt deras tanke är den starkaste och grymmaste, och sålunda kan råda öfver de andra. Lappen vågar likväl ensam med sin bössa, sitt spjut och sin hund förfölja björnen, såväl vid bar mark som vintertid, och nedlägger vanligen honom utan att blifva skadad. Sällan tror Lappen att hans egna krafter äro tillräckliga att döda björnen, utan anser han det vara gud, som gör det genom honom. Både före och under kampen anropar han derföre gud om bistånd. 2)

Smierra katto (verbotim smörkatt) eller Para, finnarnes Para, hos finska nybyggarne i Lappmarken äfven Vuoren eukko och jemväl Pirun emäntä, svenskarnes Bjära, norrmännens Trollkatt. Smierra katto var en genius, som ansågs befordra god smörafkastning. Hon framalstrades ur trasor genom trollkonster af trollqvinnor. För att framföda en Bjära förfors på olika sätt. I den norska Finnmarken omlindar man för ändamålet en pinne med garn, så att den får formen af en liten fågel, en svart katt eller ett svart möss, hvilka begge sistnämnda former Bjäran har

1) Kad sa pia är Parus sibiricus Pall.

Lsest. in marg.

2) Om björnfångsten och Lapparnes ceremonier dervid, se Fjällströms utförliga afhandling, hvaraf det förnämsta är intaget i min mythol.

Leest. in mara

äfven i en del af våra, till Finnmarken gränsande trakter. Medan nyssnämnda arbete pågår, vandrar qvinnan omkring med vaggande gång. Materialet omskakas flitigt och dervid yttrar qvinnan: ;;shadda, shadda, smierra katto" (föds, föds, bjära). Dessa ord upprepas i oändlighet, allt under det man fortfar med skakningen. Andra skola tillagt: nmon addam dunji paha para sjelom ja ruroasham" (jag gifver dig stygga bjära min själ och min kropp).

Sedan bjäran omsider fått lif, hvilket i Sodankylä ej ansågs inträffa innan man lät blod ur högra handens lillfinger droppa på den tillernade bjäran, fortsatte qvinnan: ,,gwode, gwode, paha para" (smierra katto); bär, bär, du onde bjära. Bjäran frågar då: Hvad skall jag bära? Smör och mjölk, svarar trollkonan.

Af nybyggare, hvilka ifrån angränsande finska socknar inflyttat till Lappmarken, har jag hört, att om någon granngårds värdinna åhör en sådan förrättning och, innan trollqviunan sjelf hinner svara bjäran, yttrar till denna, i anledning af nyssnämnda fråga: Du skall bära endast smuts och orenlighet, — Bjäran då öfverhopar huset med sådant ur grannarnes gödselställen. Det smör och den mjölk man väntat att hon skall bära till huset uteblir då.

Men annars är Bjäran mycket mån om husets bästa. Hon t. o. m. diar grannens kreatur och bär mjölken i sin värdinnas byttor. Hon skyr icke ens att för dennas räkning stjäla smör ur grannens tjärna. Bjäran misshandlades derföre skoningslöst af den som kom öfver henne. Egarinnan var då i dödsångest och röjde sig sålunda. Ihjelslogs en Bjära, medan hon stal mjölk ifrån grannens byttor och kor, dog dess egarinna i samma ögonblick. Gramla, vidskepliga personer skola än finnas, som förmena sig hafva sett bjäran dia kor.

Någon gång kunde en Bjära förvandlas till verklig katt. Sotavaara, ett berg norr om Luiron Tunturi. Se änder Akimelek. Sotavaaran kuoppa, en djup dal vid Sotavaara, hvarest fordom ett större ströfparti Karjelak (Ryssar) ihjälslagit hvarandra, dertill förmådda genom trolldom af en qvinna i Sompio, som sålunda ville hämnas på dem, för det de bortröfvat hennes son.

Ställe laukke, Stålöga, var Ruobbas far. Hvad han och hans function egentligen varit, vet man ej mera, men han var så betydande, att sjelfva Jeettanas fruktade honom. Han benämnes af somliga Lappar Ställe måkke, af Finnarne i Lappmarken Teräsmukka.

Stalo, pl. Stalok, i skogarne vandrande troll, ungefär motsvarande Finnarnes Vuoren Perkele, afbildas som en man med kaftan, vanligen af rödt kläde, hvilken under hakan var tillknäppt med ett silfverspänne. Kring lifvet bar han silfverbälte. från hvilket på venstra sidan hängde en knif med skaft af silfver. I venstra handen hade han en pung, innehållande silfverpenningar, och i den högra en staf. En hund åtföljde honom och skyddade honom för öfverfall medan han sof.

Om Stalos upprinnelse hafva Lapparne olika meningar, af hvilka följande äro de mest antagna:

l:o. Stalo har tillkommit vid verldens skapelse och Atsitshe har varit hans hustru.

2:o. Till Stalo förvandlades den menniska, som bröt sitt döpelseförbund, hvilket skedde derigenom att man, medan man tvättade sitt ansigte och sitt hufvud, afsade sig dopet och korset samt förskref sig åt fan: „Kasta ja rista passa eriti ja lopped jeshas pirrui". Sedan ålåg det honom att uppehålla sig i ödemarker och skogar (,,stalostet" = lefva ensam för sig) samt derifrån tillfoga menniskoslägtet så mycket ondt han kunde.

Denna senare mening kan tilläfventyrs hafva sitt upphof deraf, att fremmande äfventyrare, hvilka såsom rymmare bott i öde trakter af landet, derifrån bedrifvit hvarjehanda ofog samt sedan åter försvunnit; ty Stalo sades vara alldeles lik en menniska, dock med förmåga att göra sig mycket större än riktiga menniskor, det är Lappar. 1) Lapparnes Stalo erinrar i mycket

1) Obs.! Stalo var ursprungligen ingenting annat än gamla vikingar och röfvare, som satte sig ner i ensliga skogstrakter och

om Finnarnes Vaaran Perkele, som äfven kunde skada såväl menniskor som djur och lät dertill lega sig. Jfr Vuorenväki.

Då en Stalo anfäktade en menniska, gick kampen ut på lif och död. Detta gjorde han dels för att tillvälla sig den anfallnes egendom, dels ock legd dertill. Lyckades han i sistnämnda fall döda sin motståndare, afflådde han offrets ansigtshud och öfverlemnade den åt den, som legt honom, för att sålunda bevisa att han verkställt uppdraget.

Stalor utsändes hit (till Utsjoki och Enare) merendels ifrån Imandra Lappmarken nära Kantalaks. Der anser man finnas trollkarlar, som äga förmåga att upphetsa dem. Man vill derföre ej gerna förolämpa Ryska Lappar, emedan de utan större besvär kunna besöka dessa trollkarlar och med deras tillhjelp hämnas. Till Karasjok kommo Stalor merendels ifrån vester.

När en Stalo ville anfalla en menniska (Lappe), föreslog han först antingen brottning eller ock täfian i att lyfta stenar. Menniskan kunde ej afslå utmaningen, emedan den, som gjorde så, ständigt förföljdes af Stalo och slutligen mördades af honom försåtligen. I striden ansågs den vara segrare, som förmådde kasta motståndaren under sig. Segervinnaren ägde rätt att döda den besegrade, hvilket alltid skedde med Stalos silfverskaftade knif. Med annan knif kunde Stalo icke bringas om lifvet.

Den menniska, som öfvervunnit en Stalo, får ej vara i fred, förrän han kämpat med tre sådana. Blefvo de alla af honom besegrade, var han för alltid fredad för dylika och ägare af omätliga skatter. En och annan af en Stalo utmanad menniska har undgått enviget derigenom, att han i Stalos närvaro lyftat


oroade Lapparne dermedelst, att de stundom röfvade deras renar. Men den förskönande sagan liar icke allenast gjort Stalo till menniskoätare, antydande en ännu högre forntid, då Lapparne stodo i beröring, eller åtminstone kände verkliga sarkophager, utan ock har Stalo slutligen blifvit förvandladt till ett mythologiskt väsende, såsom i Finnmarken och de Finska Lappmarkerne. Uti de Svenska Lappmarkerna är Stalo en vanlig menniska och till drägten en Bersärk.

Laest. in märg.

11 stora stenar och sålunda ådagalagt oerhörd styrka. 1) Det var isynnerhet Nåiderna, som voro utsatta för dessa envig, efter hvilka de sedan länge voro sjuka och utmattade, ehuru de vanligen blefvo de segrande och af Stalos skatter gjorde sig rikeligen ersatte. An bäras ,,Stalosilba" eller silfverbälten och knifvar med granna metallskaft, hvilka förfädren bekommit i sina envig med Stalo. Om hvarje rik och mäktig Lappe trodde man för öfrigt fordom, att han fått sina penningar af Stalo. Ännu finnas två Varanger Lappar, nemligen Thomas Andersson Unjarga och Hans Andreas Jonsson, begge rika på silfver, hvilka de vidskepliga tro hafva öfvervunnit hvardera tre Stalor och sålunda fått sina rikedomar.

Stalo anses vara särdeles rädd för prester. Medan den berömda missionären Sandberg, under hvars tid vidskepelsen hos Lapparne ännu var stor, undervisade i en lappkoja, infann sig Stalo utanför densamma i afsigt att förmå husbonden till envig, hvilket han flere gånger förgäfves eftersträfvat; ty Lappen hade alltid lyckats undvika honom. Man meddelade nu detta åt Sandberg och beklagade sig öfver den oro Stalo beredde i hela huset. Sandberg hade då gått ut och ropat: ,,Kom att kämpa med mig, jag är stark och rik". Härefter hade de aldrig mera besvärats af Stalo.

Äfven Stalos qvinnor hafva vågat sig i kamp med menni

1) Ännu år 1821 säges en Stalo en natt hafva öfverfallit Kronolänsmannens i Utsjoki två söner. Den äldre af gossarne var 15, den yngre 13 år. Fadren hade förrättat en utmätning någonstädes nära .Ryska gränsen, och derföre ville man nu hämnas. Man hade legt Stalo att öfverfalla länsmannen, men Stalo vågade icke anfalla denne, som var stor och stark, utan angrep i stället hans förenämnde söner. Stalo hade härtill valt en tidpunkt, då såväl fadren som presten och befolkningen i Utsjoki öfverhufvud öfvervarade julhögtiden och marknaden i Enare.

Stalos ögon och händer hade befunnits vara hårda som sten. Och ehuru gossarne jemte en tillstädesvarande Lappe hade bultat om honom af alla krafter, var det utan all verkan. Men slutligen begynte de alla tre att välsigna sig och förbanna våldsverkaren, hvarpå denne omsider försvann.

skor. En ung och stor Stalodotter kom en gång till en af de mest ansedda ungkarlar i Sodankylä. Hon utlofvade all sin egendom åt den unge mannen om han öfvervann henne, men fordrade att få hans, om hon behöll segern. Enviget skulle börja med brottning och gälla lif och död. Men innan kampen begynte önskade Stalodottern blifva älskad af den unge mannen. Han sade sig vilja villfara hennes begäran; men i och med detsamma drog ynglingen Stalodotterns knif ur slidan och skar dermed upp hennes mage samt tillegnade sig alla hennes medhafda penningar.

Stalo kunde bringas om lifvet äfven med bössa, men endast om man skjöt med kula af silfver eller med en silfverknapp; och detsamma anser man än i dag vara fallet med de rymmare, af Lapparne kallade Låuper eller Låper, hvilka då och då stryka här omkring.

I Bugöfjordens grottor, ett par mil österom Vadsö, och på andra dylika ställen hafva flere Stalor fordom bott med hustrur och barn. Man hyser alltså om dem lika mening som Finnarne i Kemi om sina Jatulit. En af de vid Bugöfjorden bosatte Stalor hade till sitt väsende och sätt så liknat en menniska (Lappe), att han lyckats få till hustru en Lappflicka. Hustruns bror kom en gång på besök till deras grotta, hvarifrån han endast med systerns tillhjelp kom undan med lifvet. Då Stalo kom under fund med att hustrun befordrat svågerns flykt, fann äfven hon sig föranlåten att fly från honom. Han kom väl för att återtaga henne, men uppbrändes af hennes bröder i förening med andra Lappar.

På sidan af en fjällbrant vid samma Bugöfjorden synes i en flere hundra alnar hög grå klippa två hvita ränder i riktning uppifrån nedåt och under dem, såsom det ter sig på afstånd, en menniskobild af flere famnars längd, formerad af i den gråa klippan insprängd qvartsartad sten. Sagan förmäler, att af tvänne Stalor, som här skurrat backe, den ena fallit ifrån sina skidor och förvandlats till sten.

Af förmenta Stalografvar uppvisas många vid hafsbandet.

Sådana förekomma, bland annat, en nära Vadsö, och en emellan Vadsö och Andersby. Emellan Vadsö och Ekkerö, särskildt vid Saltjern, och på flere andra ställen vid Varangerfjorden, skola många Stalor vara begrafne, dels i bergsklyftor, dels under stora stenar. De, som sett lemningar af deras ben, påstå hufvudskålarne vara mycket stora och benen af extremiteterna inemot dubbelt så långa som hos menniskan. Dessa ben, hvilkas storlek Lapparne såsom vanligt öfverdrifva, äro påtagligen lemningar efter fallna vikingar. Stalor ansågos nemligen hafva kommit hit merendels från hafssidan, der Stalografvar än omtalas och en och annan bautasten än finnes, eller åtminstone funnits. Under en på Saltjernsfjället befintlig sådan sten säges Stalon Heicko Stephansson vara begrafven. Den uppgifves likna en enahanda sten, som finnes invid Mårtensnäs handelsplats. Den sistnämnde har formen af en pelare och höjer sig fem alnar ofvan jorden, är en och en half aln bred och ett qvarter tjock samt omgifven af tolf hvarf ringsättningar. Vid sidan af denna sten, under ringsättningarne, säges en stor och mäktig Stalo vara begrafven.

Äfven vid Puurinjarga, beläget något inåt fjorden ifrån Nässeby eller Unjarga kyrka, säges en mäktig Stalo vara jordad; likaså vid Salesnjarga under en sten, stor som ett hus. Sådana förmodade grafvar förekomma äfven på andra ställen vid Varangerfjorden.

En bautasten af tre alnars längd, och huggen som den vid Mårtensnäs, säges vara horizontelt liggande på marken vid Skogeröns norra ända. En dylik visas icke långt ifrån Patsjok elfs utlopp till Ishafvet. Lapparne kalla sådana stenar Stalo gedgek, Stalos stenar, Stalo havvdek, Stalos grafvar.

De uti Lappmarken befintliga så kallade bautastenarne äro för öfrigt ofta kolossala råa stenmassor och klippor, under hvilka man anträffar ben, som kallas Stalos ben. Af dessa och några andra vid Einnmarkens kuster belägna bautastenar — längre upp i landet söker man dem förgäfves — hafva Norrmännen dragit den slutsatsen att gothiska folkstammar fordom bebott orten, och detta påtagligen med fullt skäl; ty Lapparne hafva aldrig begagnat huggen sten, h varken till afgudar eller annat. Hvad en och

— 165

annan i sådant afseende tillskrifver Lapparne, tillhör helt säkert något annat folk. Se under Säytsse Gedgge.

Stalo ämed, se under Atsitshe.

Starod, en af Lapparnes fordna afgudar, hvaraf numera föga mer än namnet lefver i minnet. Litet nedanom Vuoudaguoikka eller Outakoski finnes dock än på Norska sidan af Tana elf på ett ställe, kalladt Starodsvuobme, Starods skog, en stor samling af renhorn, hvilka skola blifvit offrade åt Starod för lycklig fångst.

Struot, Struota, Julafton. Då anser man att äfven under hednatiden firats fest hos Lapparne. Några hafva hållit före att Struot varit en gudinna, hvilken isynnerhet den dagen blifvit dyrkad, i likhet med Syriernes Astarte eller Astaroth. Se Lindahl och Ohrling i ofvan citerade bok under Struot. 1)

Stuorek, Stuorak, jättar, resår, äfven stora herrar eller som de ock kallas Storkarlar. Stuorra Junkker, storjunkaren. Se här ofvan s. 106 och flere andra ställen. Styrenaldo, berget Styres renko, ett gammalt offerställe vid Varangerfjorden. Se Leem i ofvan citerade bok, kap. 20.

Styren olmai sände kopporna kring landet.

Suas eller Suvvas skall i lång tid varit Sompio bys Radeädde, det är ålder- eller hufvudman, rådgifvare. Han hade tidigare än de öfriga i byn fått något begrepp om christendomen. En gång afgaf han inför Siitalagets (byns) gemensamma afgud, en stor tufva eller jordhög vid Sompiojärvi, löfte om ett mer än vanligt stort offer, om han bönhördes, men hotade att i motsatt fall öfvergifva honom. Detta skedde vid en tid, då prest kommit till orten för att döpa det då ännu hedniska folket. Suas bön hade icke haft önskad verkan, och han blef den förste i byn, som räckte presten sin hand samt lät döpa sig. Detta skulle Sompioboerne hafva mycket illa upptagit och gråtit i an

1) I Svenska Lappmarken kallas julafton Ruott-Ekked. Lsest. mythol. Jfr Högström. Lsest. in mark.

ledning af hufvudmannens affall ifrån förfädrens tro, men omsider dock låtit förmå sig att följa sin Hadeäddes exempel. Man vill anse att Suas, redan innan offerlöftet, för presten förklarat sig beredd att antaga dopet, men att han af fruktan för menigheten icke vågat utan påfallande anledning öfvergifva sina förfäders gudar. I Mutenia by ej långt från Sompiojärvi lefva än personer, hvilka påstå sig i femte led härstamma ifrån denne Suas. Jfr del I s. 478.

Suasvaara, ett berg icke långt ifrån Autti eller Ingeröinen hemman nära socknegränsen emellan Kemiträsk och Rovaniemi. Der påstås ännu skogsrån emellanåt låta höra sitt dån.

Sulitelma eller högtidsberget, det högsta fjäll i Svenska Lappmarken. Här hafva hedniska Lappar offrat åt fjällguden. Särgedne, Jubmels gemål, skapade alla menniskors och djurs själar. Denna förmåga var henne förlänad af Jubmel.

Säytsse gedgge, Mårtensnäsby och köping i Ost-Finnmarken. Detta sitt Lappska namn, Säytsse gedgge, hvilket betyder: en sten, som är smord eller att smörjas med sälspeck, har orten fått af den der befintliga, under Stalo omnämnda stenen, som af Norrmännen kallas bautasten. Den skall fordom, som det tros, erhållit tillbörliga smörjelser. Se under Stalo.



T.

Talvadas, en gammal begrafningsplats vid Tana elf, på Utsjoki sidan om riksgränsen och några mil ofvanom Utsjoki elfs mynning. Der anses fordom hafva stått en kyrka, hvilken dock under pågående gudstjenst skulle blifvit af fienden uppbränd, hvarvid presten och hela menigheten äfven blifvit lågornas rof.

Tamän, en afgud hos de fordne Lapparne. Se Lindahl och Öhrling i ofvan citerade bok.

Taran ukko, Taron ukko, Danske gubben, en sten af menniskoskapnad på en holme midt i en stor fors i Torneå elf, litet nedanom dess utlopp ur Torneå träsk. Den kallas i Tornsei beskrifning s. 15 darra, men prononceras af nutidens inbyggare (såsom hos Venderne) Tara, Tarha. Främst står en stenbild (Taran ukko) liknande en stor karl och bakom denne fyra andra, äfven de af menniskoskapnad. Se här ofvan s. 17.

Tatsha Seita, Danska eller Norska guden, skall under form af en stubbe varit tillbedd vid Kitinen elf, inom Kittilä bys område. En sång, hvaruti han dels bönfalles, dels hotas, finnes än i behåll och ingår längre fram. Här ligger äfven

Tatshe kallio, Danska hällen, ett af forntidens förnämsta offerställen här uppe. Termes eller Tiermes, se under Atshe. Termuslahti i Kemiträsk. Der skall fordom hafva varit en stor Lappby, hvilken Birkarlarne, förrän Lapparne gåfvo sig under deras välde, sägas hafva förstört. Sagan förmäler, att manfallet dervid varit så stort, att träd af takveds storlek simmat i blod. Termusvaara, en bergshöjd i Kemiträsk, på hvilken Termes fordom blifvit tillbedd. Thor, se under Atshe. Tille kallade Lapparne det djur, såsom varg, björn, korp m. ni., af hvilket trollkarlarne betjenade sig för att skada andra menciskor eller hjelpa sig sjelfve eller andre. Se Lindahl och Ohrling i ofvan citerade bok.

Efter att hafva ur Pellmans manuskript afskrifvit ofvanstående om Tille, fogar Lsestadius dertill i Christiania manuskriptet (jfr ofvan s. 10) följande, här tillagdt af utgifvaren:

,,Förenämnde Lexicografer anföra äfven några exempel, hvilka äro upplysande. ,,Mo tille le tat lädde", denne fågel är min tillhörighet. Vi finna här klafven till Jessens (Del 3, s. 23) förut anförda ,,Dielle" eller ,,Tirri". Tille är nemligen den skapnad eller hamn af djur, fågel eller fisk, som Trollkarlen måste antaga vid en resa till underjorden, eller då han ville skada någon, antingen han nu sjelf eller hans ande antog denna skapnad, eller han genom sin trollkonst skickade en infernalisk ande i en gifven djurgestalt att uträtta sitt ärende. Häraf förklaras flera mörka talesätt i Lappska mythologien, till ex. Saivo lådde, af hvilka flere exempel (?) uppräknas af Jessen (del I 6). Äfven det andra exemplet af Lindahl et Öhrling ,,Svalab tiilen tokko rajab": jag skickar hviträfven såsom Tille, antyder detsamma; men tille, fen. „tila", har nu fått betydelse af tillstånd, tillfälle. Till ex. jag har icke ett sådant tillfälle, jag är icke i sådant tillstånd."

Tontta, Olli Tontta, finska Tonttu. Emellan Stalo och Tontta göra Lapparne bland annat den skillnad, att Stalo har två ögon liksom menniskan, men Tontta blott ett. Tontta är skyddsande för det ställe, der han bor; medan Stalo deremot vandrar af och an samt gör illa. Äfven Tontta kunde väl göra ondt, men detta gjorde han endast åt fremmande, för att befordra dens fördel, som han beskyddade. Tonterna subordinerade under en Olli Tontta. I Sodankylä hafva de flesta onda andar haft sitt tillhåll, och derifrån gingo de ut i bygderna. Under en sådan vandring mistade Olli Tontta en gång sin synförmåga. Dervid tillgick sålunda: Under sin vandring träffade Olli Tontta en gosse, som kallade sig Jesh eller Itte och var sysselsatt med att smälta bly i en riugn och stöpa bösskulor. Olli Tontta tillsporde gossen, h vad han gjorde. Denne svarade: ögonsalva. Olli Tontta bad att få af salvan i sitt öga, emedan han länge besvärats af ögonsjukdom. Gossen lofvade; men emedan salvan förorsakade smärta i Ögat, sade han sig ej vilja dermed behandla Olli Tonttas öga med mindre än att Olli Tontta, som var så stor att han kunde svälja en menniska, lät binda sig. Sedan detta med Olli Tonttas bifall försiggått, hälde gossen smält bly i Olli Tonttas öga. Olli Tontta slet sig genast lös, men fann ej gossen, som han velat straffa, utan aflägsnade sig slutligen, beklagande sig öfver att Jesh gjort honom så mycket ondt. Olli Tontta var nu helt och hållet blind.

Somliga anse Olli Tontta vara svart och försedd med horn samt bära en hötapp vid svansen.

Torajaisen kallio, ett hälleberg på norra sidan af Torankijärvi sjö, igenom hvilken Kouda elf utfaller till Hvitahafvet. Å nämnda ställe, som ligger midt emot Vuojitsaari, skola fordom Lappar eller Karelare haft ett större offeraltare.

Torajas, en beryktad trollkarl i nåidernas tid. Han besegrade såväl Kuvva eller Anaras petsse juolgge, som Karkias, och han återförde vid hvartdera tillfället till Kittilälandet det derifrån röfvade villebrådet. Jfr de längre fram intagna sångerna härom.

Torajas Kadja, Finska Torajaisen Kaisa, var dotter till Torajas. Hon lät döpa sig och måste derför öfvergifva sin födelseort. Hon blef gift till Kittilä by med en Johan Paksu, en dit ifrån Finland för begånget mord inflyttad kolonist, ifrån hvilken Mickel Jokelas åttatio år gamla hustru i femte led uppges härstamma. Det är dock ett här uppe vanligt skryt att vilja leda sin härkomst ifrån guda- eller hjelteslägter. Redan långt tidigare eller år 1579 funnos emellertid, enligt Kronans räkenskapsböcker, i Kuolajärvi by flere afkomlingar af en Torajas. Sådana voro t. ex. Clement Torajasson, Toinar Torajasson, Mielikirja Torajasson, Nama Torajasson m. fl.

I Kittilä förstörde hon flere afgudabeläten. Bland dem var en stor Seita vid Jäggejavre (Jänkijärvi), hvilken var af hela byn tillbedd.

Torakas, kanske Thors afkomling, son eller dylikt, Finnarnes Toranki. Till någon grund för härledningen af hans namn har jag ej lyckats komma. Att beteckna honom såsom skyddsgud vore kanske för vågadt. Han lefde i ryska Lappmarken, hvars lappska befolkning vill leda sin härkomst från honom, vid samma tid som Peivas i Kittilä. Liksom denne var Kittiläbornas stöd och välgörare, var Torakas det för ryska Lappmarken. Då Peivas hade till Kittilä återfört vildrenarne ifrån trakten af Tuntsa och Kouda elfvar, försökte Torakas kalla dem tillbaka, men förmådde, enligt traditionen i Kittilä, dervid ej något mot Peivas' konst och makt. Äfven i Kuolajärvi och Kuusamo, hvilka orter under Peivas' tid och kanske ända till Sigisnmndska gränsetraktaterna räknades till ryska Lappmarken, är hans namn ännu berömdt. Torankijärvi vid Tuntsa elf samt Torankijärvi och Torangin taival i Kuusamo skola vara benämnda efter honom. Traditionen förmäler ock att en af hans söner, det är efterkommande, Poro-Heikki kallad, bosatt sig i Kelontekemä äfvensom att dennes son begynt att uppodla Sassali hemman i Sodankylä. Han skulle hafva varit farfarsfar åt den nuvarande åbon, hvilket dock ej heller slår in med tideräkningen. Jfr för öfrigt sången om Peivas och Torakas.

Toresoivve, en helighållen fjälltopp emellan Muondesjavre och Tana elf.1) Tores betyder egentligen det, som är tvärs öfver, hvarföre fjälltoppen torde hafva sitt namn deraf, att den måste öfvergås af dem, som vandra ifrån Enare till Jorgastak, eller ock deraf, att den i fjällkedjan står på tvären.

Torisaari, 2) en holme i Torankijärvi. En här befintlig hög klippa, liknande ett torn, har fordom hållits i stor helgd.

Torvvo, Sjölapparnes Dårvvo (förtröstan), en trollkarl, som bott vid Puolmakjavre. Om hans bedrifter har traditionen ej förvarat stort annat, än att han ägde förmåga att genom trolldom till sin vuobman 3) kalla vildrenar när han behagade.

För sin trolldom straffades han af vår Herre, enligt hvad man ännu på fullt allvar tror, med att, under det han utöfvade trollkonster, förvandlas till sten. Tillgången dervid hade varit följande. Sedan Torvvo i omförmäldt afseende utfört sin trollsång, hade han försatt sig i dvala inför sin afgud, genom hvars åtgärd han önskade få vildrenar i sin vuobman. Sådana rusade äfven nu fram i stora flockar. Då väckte honom hans son tvärtemot hans uttryckliga förbud. Torvvo förebrådde sonen härför strängt. Men när andra flockar ytterligare framkommo, väckte sonen det oaktadt åter Torvvo, som emellertid ånyo fallit i dvala. Torvvo, som häröfver blef än mera uppbragt, sade då: „Väcker du mig än en gång, så dör jag". Nu kommo åter vildrenar och föllo i vuobman, hvarvid sonen ånyo väckte Torvvo. Denne försökte resa sig upp, men var redan då mållös, och i ett nu befanns han vara förvandlad till sten.

Vid Puolmakjavre visas än denna sten, hvilken på afstånd liknar en sittande menniska och än kallas Torvvo galles, Torvvo gubben. 4)

1) Jfr Del I s. 611 f.

2) Kanske Tornisaari? Utgifv.

3) Om vuobman jfr sången Noidi juoiggam, införd längre fram.

4) Härvid anmärker Lsest. i Christiania manuskriptet: ,,Leem tyckes hafva fattat saken annorlunda, då han säger, att hvarje Lapp hade

— 171 —

Toutsho, det högsta fjäll i Talina by af Jukkasjärvi socken, har varit Talmabornes offerställe. Det är beläget fyra mil norrom kyrkan, är tre mil långt och en half mil bredt. Här finnas många högar af renhorn. Se Zetterstedt i ofvan citerade bok sidan 188.

Trolla galles, trollgubben, lefde med sin hustru

Trolla galggo och sin dotter

Trolla nieida

under jorden. De tålde icke, isynnerhet gubben, dagsljuset. Trolla galles hade en gång antagit skepnad af en utter och uti detta tillstånd blifvit skjuten af Ivan paappa pardne, presten Ivans son. Då denne kort derefter mötte Trolla galggo, sade hon till honom: ,,Du har skjutit min man, troende dig hafva skjutit en utter. Du skall icke så lätt slippa ifrån den saken". Men äfven hon blef sedermera dödad af Ivan paappa pardne med tillfajelp af Trolla nieidas list, hvarom sagan förmäler följande.

Genom att dricka ifrån Kewres kalddo, starkhetskällan, fick Trolla galggo styrka. Trolla nieida hade emellertid flyttat drickskärlet ifrån Kewres kalddo till Kuotsa kalddo, förruttnelsekällan, h varigenom Trolla galggo förlorade mycket af sin styrka. Ivan paappa pardne, som hade tre mycket starka drängar, hade en gång uppdragit åt den svagaste af dem att tillreda måltiden, hvaremot han sjelf med de två starkare drängarne gick till sitt arbete. Medan det för måltiden afsedda fårköttet kokade, kom Trolla galggo in och begärde af drängen lefvern af fåret, som ostyckadt låg i grytan. Men drängen gaf icke. Trolla galggo tvingade nu drängen under sina knän och qvarhöll honom der medan hon åt upp hela fåret från grytan. Drängen, som var så stark, att han förmådde bära små, med granskog beväxta berg, blygdes att omtala tilldragelsen för sin husbonde och slagtade derför ett annat får samt anrättade måltiden deraf. Men då måltiden ej var i ordning vid männens återkomst, insåg husbonden


sin Tårvo paike. ett visst ställe, der han anropade Gudarne". Jfr här ofvan s. 30. Utaifv.

huru saken förhöll sig. Nästa dag uppdrog han åt den i afseende å styrka andra i ordningen af^ drängarne att anrätta måltiden för dagen, medan han, åtföljd af de två andre, åter gick till arbetet. Men såväl han som den starkaste drängen, hvilken den tredje dagen skulle tillreda måltiden, behandlades på samma nesliga sätt af Trolla galggo. Den fjerde dagen skickade han alla tre drängarna ut och stannade sjelf hemma för att koka. Afven då infann sig Trolla galggo, men blef nu af Ivan paappa pardne dödad under den brottningskamp, som emellan dem uppstod.

Ivan paappa pardne hade fått sin ovanliga styrka derigenom, att han diat sådan, först ifrån björnens och derefter i ännu högre grad ifrån oxens öra, men mest dock ifrån örat på något tredje djur, hvilket var starkare än både björnen och oxen.

Han var gift med Trolla nieida. För att få henne hade han låtit sina drängar med rep sänka sig ned i Trolla nieidas grotta. Inkommen i grottan hade han vid samma rep bundit Trolla nieida. Sedan drängarne väl hissat upp henne, nedsänkte de åter repet för att draga upp sin husbonde. Men då de emellertid fattat tycke för Trolla nieida, afskuro de repet, lemnande sin husbonde i grottan. Genom grodans tillhjelp kom dock Ivan paappa pardne lyckligt ifrån grottan, tog Trolla nieida ifrån drängarne och gifte sig med henne.

Tshakkalag, plur. Tshakkalagak, liknade menniskor, men hade hvarken hår eller röst. De voro små som späda barn och lågo i jorden, några qvarter under ytan, skenbart såsom lik, men voro dock lefvande. 1) Deras magar voro fyllda med silfver, merendels penningar, och de hittades derigenom att, der de lågo, marken ofvanom dem ej ens vintertid frös till, hvarföre snön på sådana ställen ej blef länge qvarliggande. Man fikade efter dem för de stora rikedomarna i deras magar. De hafva funnits särdeles vid Tshakkaljok nära Tshakkaloivve midt emot Utsjoki

1) Den Anonyme hos Leem skrifver vZhikkalaggah", försäkrar att sådana djur verkeligen blifvit fångade och att köttet var smakligt m. m. Lsest. mytholog.

Lsest. in marg.

kyrka, på andra sidan om träsket, vid Tshakkapuoltsak i Lagestuoddar och i berget Parek vid Tana.

Andra säga att de bodde i elfvar och källor och fångades sålunda, att man ställde stönar på stranden. De iklädde sig dem och kunde sedan ej undkomma.

Tshappes eller Tshaba-olmak, Svarta män, voro onda gudomligheter eller vålnader, som sände sjukdomar öfver menniskor och djur.

Tshatse olmai, det är Vattumannen, fiskeriets och vattnets gud, som sände fisken i bragderna, är förmodligen samma som Tshatse halddo eller Mara halddo, eller ock deras hufvudman; ty det tyckes som om blott en Tshatse olmai skulle funnits, medan deremot haldok funnos i hvarje sjö med ymnigare fisktillgång. Han tillbads egentligen midsommarnatten vid forsar. Man satte sig på stranden och afvaktade att få besked i anledning af de önskningsmål, man härvid hyste. Man fick då ej yttra något, ej ens svara på de frågor, som ur vattnet nådde ens öra. Först sporde rösten, hvad vill du veta? Man skulle då endast tänka på det man önskade, vare sig det var penningar, vildrenar, fisk, bäfrar eller annat. Under det man sålunda tänkte på hvarje sin önskan, beskref Tshatse olmai sättet huru den kunde realiseras. Slutligen visade han sig i menniskoskepnad och försvann genast derpå. 1) Han kunde äfven skada, och hans förnämsta biträde härvid var Nekke (se under denna rubrik). Åt Tshatse olmai offrades, liksom åt Tshatse halddo, en silfverpenning för erhållande af fisk och perlor.

I Ryska Lappmarken berättades mig följande: Vid Varsuga, en by på Kola halföns kust vid Hvitahafvet, utflyter en liten elf. Vid den bodde två Ryssar. De fingo år 1825 ej lax, som annars här utgjorde det hufvudsakliga fisket. Mot slutet af sommaren drömde den ene af dem, att Tshatse olmai, vattnets herrskare, sade honom: wGrif mig ditt hufvud, så får du fisk". Då hade karlarne fått tag i en tiggargosse, kastat honom i elf-

1) Jfr under Hiien markkinat.

Utaifv.

ven och derefter åter varit mycket lyckliga i sitt fiske. Händelsen berättades mig af flere personer såsom fullkomlig sanning. Men då vid anstäld undersökning fullt bevis ej kunnat åstadkommas, hade männen undgått straff.

Tshatse olmai och Leibolmai motsvarade nästan sjörå och skogsrå. Den förre vårdade sig om vattnet och det som lefde deri, den senare om skogarne och djuren, som i dem hade sitt tillhåll.

Tshaur, finnarnes Lintukotolainen, dverg, ett slags små menniskor af högst tre fots längd. De bodde i Lintukotola, ett mycket aflägset land långt bort i öster. Se under Lintukotolainen. Jfr ock Ääreläiset,

Tshokkosh, finnarnes kohtaus, anföll menniskor med oförmodade, hastigt påkommande sjukdomar. Se Leem kap. 19.

Tshude, Tshudek. Under denna benämning inbegripa Lapparne alla dem, som fordom härjat deras land och bekrigat dem, utan afseende på om de varit Karjelek, Tatshak (Datshak) eller Laddelashak, det är Ryssar, Norrmän eller Pinnar. (Del I s. 223.)

Enligt sägen hafva Tshudek en gång vid Tshudevarre, ej långt ifrån Muondesjavre, ätit upp hvarandra. En gång hade devid Sompiotunturi mördat fogden, domaren och skrifvaren, som kommit hit ifrån Sverige för att uppbära skatt. På detta ställe finnes än ett träkors upprest. Jfr Suomi 1846 s. 75.

Tuitto tillbads vid Rasi kalddo, Raasikaltio; det är Angelica archangelica källan, hvilken genom en milslång bäck ifrån den Norska sidan faller till Tana elf midt emot Utsjoensuu. Omkring källan och vid stränderna af bäcken växer, utom lummig björkskog, äfven mera gräs, än på orten i allmänhet är vanligt, och deribland en myckenhet angelikor, Lapparnes delis. Detta ställe, som om sommaren erbjuder den skinnbeklädda Lappen en behaglig svalka, har hållits heligt liksom Einnarnes ,,Noro", der Neitokainen uppfriskade vandraren med angenäm svalka.

Andra berätta att här icke offrats åt källan, utan åt en nära densamma befintlig sten, Tuitto gedgge, Tuittos sten, kallad. Vid denna sten ser man än en myckenhet renhorn, hvilket bevisar att åt Tuitto gedgge offrats för god jagt. På sådana ställen funnos ock vanligen bäfrar, hvilka i äldre tider utgjorde Lapparnes dyrbaraste jagtbyte. Häraf behöfver dock icke följa, att ju icke äfven källan kunnat få sina offer för den myckna angelikan och den härliga svalka, som här erbjudes.

Ture vuobme, det är Tures skog, eller en skogstrakt, tillegnad Ture. Om denne Ture haft något samband med Finnarnes Turri, Tursas eller Turrisas, det kan ej mera afgöras. Vid Ture vuobme i Vester-Tana finner man Ippas (se ofvan under Ippa) tempel, ett hälleberg, med flere ihåligheter. Sannolikast är att afguden Thor här lemnat minne efter sig.

Turjenjarga eller Turjanniemi kalla en del Lappar och Finnar i Lappmarken äfvensom Karelare den halfö, som emellan Kantalaks och Kola fjordarne sträcker sig ut emellan Is- och Hvitahafvet ända till Ponoi; och det vatten, som omger den, benämnes Turjan meri eller, såsom det af Finnar och Lappar i Kemi Lappmark äfven kallas, Aluan meri, hvilket dock sträcker sig ända till Alten. 1) De i denna trakt befintliga höga bergen heta Turjan tunturit. En del afse likväl med Turjanmaa äfven den för dem kända delen af Norge, det är Nordanfjälls, och med Turjanniemi den nordligaste delen deraf eller trakterna kring Nordcap. Men de flesta förstå med Turjanmaa och Turjanniemi ett långt i NO beläget, okändt land, fullt af allt ondt, såsom troll, onda vålnader, sjukdomar, bestar m. m. Benämningen lär vara lånad af Ryska ordet Tura (fucus), en alg, som af hafvets vågor uppkastas på stränderna, hvaraf fordom hela trakten torde hafva hetat Turan.

På det af de våra kallade Turjanniemi är Puri eller Pur Tunturi det högsta. Dit räknas ifrån Kantalaks 180 verst, och lika mycket ifrån Pur till Semiostroff. Ryssarne kalla det Purno volok. Deras egentliga Turja fjäll, derifrån deras Liätse och Tjorta samt andra ohyggligheter utgå, eller der de åtminstone anses hafva sitt tillhåll och derifrån de än utsända ormar och andra plågoris, ligger icke långt ifrån ryska byn Umba,

1) Jfr Ganander under Aloenjärvi.

belägen midt emot byn Keret, tvärs öfver hafsviken. Under Turjanniemi tro en del af såväl våra Lappar och Ryska Lappar som äfven af Karelare och Ryssar finnas en stor ihålighet eller afgrund, som än drar vattnet till sig, än flåser det ut, hvaraf ebb och flod härröra. Då man således om dessa orter hade det begrepp, att allt ondt kom derifrån, var det icke att undra på om sjukdomar och annat otyg, såsom Rutto, Rupeus, Mato (ormen), Kohtaus (Lapparnes Tshokkosh), Hiisi m. m. af Nåiderna förvisades dit, och att sjelfva elden derifrån hemtades, allt såsom följande sånger utvisa.

Ruton sanat.

Kussa mun kyiset kintahani, Maan matoset vanttuhuni, Joilla ma Ruttoon rupian Rumempia rantamahan, Kajetta kaatamahan, Pahempia painamahan, Pettämähän Perkelettä 'l Ukko ylinen Jumala, Mies tarkka Taivahalla, Auki pilviä pitele, Päästä puskut Taivahalle, Tuimat Turjan Tunturille ! 1)

Eupeuksen sanat.

Kusta on ruma ruvennut, Kusta on pahoin pannut Taikka kipu tuima tullut? Jo on pahoin pannut. Tuonne ma sinun ajan,

1) Se ock Ganander a. a. under ,,Hijjen-hevonen"

Tuonne Turjan tunturille,

Lapin maalien aukiallen,

Pohjan pitkällen perällen,

Kussa pilvet vuoria piirtävät.

Töyrä kiviä viertelee

Ja puut kumoon vääntelee;

Siellä sinun sias olkoon!

Jvuma jälkes paratkohon,

Paha hyväksi tehköhön,

Pakot rumat repiköhön,

Kipu kivet särkeköhön,

Kipu kannot kalvakohon,

Kipu meret tyytäköhön,')

Kipu vuoret siirtäköhön,

Kipu kalliot kalvakohon,

Kalliot halki haljaskohon!

Tulkohon nyt Tuonen Tuora,

Joka rumat rupeukset

Ja pahat paiseet painelet

Ja kivun kansa huojennat!


Rupeuksen sanat.

(Variant.)

Mistäs on ruma ruvennut,

Kustas olet pahoin pannut:

Joko vaimon vaivahuonehesta

Eli piian pirtin rikkehistä

Eli huoran hurmehista?

Tuonne ma sun manaan

Pohjan pitkähän perähän,

Lapinmaallen aukiallen,

Taka Turjan tunturitten,

Kussa ei käy karjan kynsi, Vaella hevosen varsa.

1) Alii: kyytäköhön.

Maon sanat.

Mairo 1) mannusta yleni,

Kala kiistan kankahalta,

Tuosta syntyi syöjän keuhot.

Sikisi madolle —• —• - —•.

Mato musta, kyyvvi herja,

Tuonen toukan karvallinen,

Ähkyläisen aidan vitsas,

Tinatuoppi Tärpyläisen,

Syöttiläisen rintasolki,

Sulien karvat, mullen. karvat,

Lepän karvat, lemmon karvat!

Kirjavan kiviin lakamen,2)

Kaunis kartehen alainen,

Puun juurten pujettelia,

Läpi mattahan meniä,

Kivikoppelo kotosi,

Lahokanto kartanosi.

Lhdelvis,3) Kalevan poika,

Sylkytteli keuhkojansa

Pohjolan kodan edessä,

Turjalan tuvan sivulla,

Naula vaskinen valahti

Keuhosta Kalevan pojan.

Piru nukkui kalliolla,

Kuola kaatui konnan suusta,

Kino kärmehen kidasta,

Siihen Herra hengen loi,

Silmät siunasi Jumala.

Hiien manaus.

Mene, Hiisi, Helvettihan, Karkia kavala henki, Ilman suitta suuruksitta, Ilman liemen leipomatta, Jouvuskele joutuisasti

1) Mairo = ett slags mara.

2) Bör kanske vara: Kirjava kiven takainen. Utgifv.

3) lhdelvis, en af Kalevas söner, som öfverträffade de andra i klokhet. Han var ,,itte viisas".

Oli e vuorta korkiata, Vastoin varvikkomäkiä Tuonne taka tunturitten! Ota hiiestä hevonen, Valko vaarasta valittu, Joll' on lampi lautasella, Vesi selvä selkäluulla, Josta velhot vettä juovat,

Tuli kurkut kuikkasevat,

Katheet kaloja vetävät! *

|Här vidtar ,,into" (extas).]

Astu tuonne tuokemmaksi, Inarihin ilkiähän, Rutjan koskehen rumahan, Tuonne Turkin asumille, Aina Aasian rajoille, Tuolle puolen Turjanniemen, Taka Turjan Tunturitten! Siell' ei papit paita päällä, Messumiehet miekka vyöllä, Sanan saarnaajat kotona: Sieir on Ohto synnyttänyt, Tääll' on Ohto synnyttänyt, Tääll' on lapset ristimättä, Pojat kaikki kastamatta, Pienoiset pisertämättä.

Neitty Maaria Emonen, Kaunihimpi kasteen viskin, Istua tuhotteleepi Hyisen hettehen sivulla, Hyisen kaivon kainalossa, Sata sarvia olalla, Kuusi muuta muhkurata, Kaikki täynnä voitehita, Kaikki voijetten nimellä.

Maista, Kiesus, kielelläsi, Suullasi, sula Jumala, Onko näissä voitehissa Lihan päälle vietäviä, Haavoihin hajottamista!

- 188 -

Pää on kieleni kipiä, Kuiva kurkkuni käriä, Siell' on vaiva varpahissa, Suoni sormia vetääpi. Peukaloita pakottaapi: Ei mieli mesiä tehnyt, Kylki kuita kasvattanut, Kuin on ruoka ruumenessa, Oljessa oma osani.

Matajaisen manaus.

Lemmon liiva, konnan kuola. Pahan hengen partakarva, Tule työtäs kattoinahan, Pahojas parantamahan! Lemmon liiva, konnan kuola, Mene sinne, kunne käsken, Kalliolle kaukaiselle, Tunturille tuimimmalle; Mene tekiäs tekosioille (hos andra teitaille), Panias parmahaisille, Siellä sulle ruat tehtynä, Siellä sängyt saatettuna: Mene, hahto, vesittömihin. Mene kalliolle kattoinahan, Lievon alle lepäämähän! Koivukossa kartanosi, Paju syntys, paju sukus, Ja vesissä sinä asut.

Tulen loihtiminen,

Itte vanha Väinämöinen Iski tulta tuikutteli Rautaisen rahin nenässä, Petäjäisen pielen päässä. Siitäpä säj et suikahti

— 181 —

Alimaiseen Aluan merehen. Tehtiin nuotta kanervoista, Eipä se pitänytkähän; Tehtihinpä hampun luista, Heitettihin Aluan merehen, Saatihin haleva hauki, Löyttihin sälevä siika, Saatihin sälevä särki, Löyttihin kerä punainen, Ei kärsitty käsin ruveta, Ilman rautarukkasitta, Vaskisitta vanttuhitta, Kivisittä kintahitta. Tuli Akka Pohjolasta, Tukki tulen sukkahansa, Kekälehen kenkänänsä, Meni Akka Pohjolahan. Palkittihin pajulintu, Eipä tulta tuonutkahan, Ei se sitä tuonutkahan. Palkittihin mettiäinen, Toi se tulen Akan kansa; Siit' on pantu pakkuloihin, Koottu kojun känsäsihin.

Turjan koski, ett stort vattenfall i Ponoi eller någon annan elf i den yttersta Norden. I Finlands nordligaste socknar ansåg man de flesta åkommor vara följder af trollkonster, öfvade af Lapparne, hvilka derför förvistes till Turjan koski, Turjanniemi, })Lapin laajoille majoille" etc, de enda ställen man ville unna åt Lapparne.

Minä laulan Lappalaisen, Salasyöjäni sanelen Ylitse tulisen kosken, Poikki Pohjolan joen; Laulan halki hartionsa, Puhki leukansa puhelen, Paijan kauluksen kaheksi, .Rikki rintalastasesta; Siihen laulan lakin päähän,

Sitte laulan lakin päähän Vihon Wiipurin matoja. Joukon jouhikärmehiä, Satakunnan sammakoita, Joille syötän syöjäni, Puretan purettajani. Onpa mulla musta koira, Rakki rauan karvallinen, Suolet vaskiset vatassa, Kuparista kuuraeltu, Jok' on luinehen purevi, Euotoinehen rohoavi. Sitt' on laulan Lappalaisen Turjan koskehen kovahan, Alle koprun korkeimman, Keskelle kosken kiveksi, Tulena palelemahan, Säkehinä säihkymähän. On mulla orit punainen, Hevonen hyvän näköinen, Joll' on rautaiset kaviot, Teräksiset temmottimet; Joll' on lampi lautasella, Vesi selvä selkäluilla, Lähet länkien sialla, Jost' on norjat vettä juovat, Lappavat kylän katehet, Tulikurkut kuikkasevat, — Lakahtui Lapilta kieli.

Med följande sång troddes alla hastigt påkommande sjukdomar kunna förvisas (till Turjan koski).

En tiiä, poloinen poika,

Poloisiksi päivikseni:

Joka puu purevi minua, Joka sammakko sanovi,

Joka lehvä leikkoavi, Pahimmatki maan matoset, Ilman linnut ilkeimmät

Pesän päälläni pitävät, Alla jalkoini asuvat. Minä luotan Luojanani, Turvaamina Jumalahani; Älä heitä, Herra Jesus, Hylkeä, hyvä Jumala, Naisten naarojen sanoja, Miesten mieliarveluja! Josk' ei tuosta kyllä liene, Lennäs, kokko, koilliselta, Laskeu 1) Lapista, lintu, Joll' on suu satoa syltää, Kita kuutta keihäsvartta, Syömähän kylän kiroja, Kylän noitaa nokkimahan,2) Ailahia appamahan! Ei sen pursto pullistate, Selkäruoto rongistate, Syy essä kylän kiroja, Kylän noitaa nokkiessa, Ailahia appaessa. Josk' ei tuosta kyllä liene, Ukko kultainen kuningas,

Vaari vanha Taivahinen, Aita rautainen rakenna, Teräksillä seivästele, Maasta asti taivosehen, Sisiliuskoilla sitele, Käännyttele käärmehillä, Heitä hännät häälymähän, Päät vankat vapisemahan, Syömähän kylän kiroja, Kylän noitaa nokkimahan, Ailahia appamahan I Josk' ei tuosta kyllä liene, Tuonne ma kipuja käsken, Tuonne vaivoja valitan Turjan koskehen kovahan, Jossa puut tyvin menevät, Latvoin heinät lankiavat,

1) Handskriften har ,,laskekse". Utgifv.
2) Alii: Noijtmtoita nokkimahan.

— 184 —

Kanervoin kukat katovat, Latvoin lakkapäät petäjät; Jost' ei nouta polvenansa (Josf ei nouse koskonkahan), Perit' ei sinä ikänä Tuonen koskesta kovasta, Kalman kirjokarsinasta. Jos vain et sitä tottele, Kyllä tästä kyyin annan: Hankin harmajat hevoset Joet pitkin juostaksesi, Järvet liuotellaksesi Pimiähän Pohjolahan, Tarkkahan Tapiolahan, Joss' on muutki murhamiehet, Ikuiset pahan tekiat, Joit' ei nouta polvenansa, Perit' ei sinä ikänä.

Rutjan koski, dit Perkele förvistes, tyckes icke vara samma som Turjan koski, helst Enare sällan namnes i sammanhang med Turjan koski.

Pois, Perkele, pakene Inarihin ilkiähän, Alahmohon ahtahaseen, Rutjan koskenen rumahan, Huruskohon huutavahan; Viekkös, Perkele, omasi, Kodon konna kotihinsa, Isäntänsä iltamalle, Emäntänsä einehelle, Muun perheen murkinoille!

Tyre, en af djurhår och växtfjun sammanrullad boll af ett mindre äppels eller en större valnöts storlek. Tyre begagnades af trollkarlar isynnerhet för att utskicka skadliga djur, ss. ormar, grodor, möss m. m. till att plåga andra menniskor (Scheffer a. a. s. 166), för hvilket ändamål Tyre äfven köptes. Tyre kunde vandra hvart än dess ägare önskade, var snabb som vinden och träf

185

fade allt, som kom i dess väg. Tyre förfelade derföre ofta målet och skadade andra än afsedt var. Tyre var dock ej, såsom Gan, dödande utan endast ett plåga beredande väsende (Mone a. a. s. 34). Af våra Lappar uttalas ordet Teure, Tiure (krälande mask); ty det var mest sådana Tyre spridde ut för att bereda menniskor och kreatur obehag. Jfr härom s. 32.



U.

Udjus, en så mäktig trollkarl i Kuolajärvi, att han kunde uppväcka döda, sitta öfver elden m. m. Se Morgonbladet n:o 36 för år 1842.

Ukko, se under Atshe.

Uksakka, dörrgumman, Maderakkos tredje dotter. Hon vaktade ut- och ingången. Henne föreställde man sig såsom jordegumma. Se för öfrigt om henne här ofvan s. 57 ff.



V.

Vadas kunde straffa med storm och oväder, låta skepp stöta på grund, förgöra dem m. m. Hon tillbads fordom nära Laxefjorden uti en tornformig klippa, Vadas pahte, som har ett utsprång, liknande en menniskas arm. En ovanligt stor mängd renhorn ses än omkring densamma. Då man reser förbi klippan, vågar man ej ens i den dag som är uttala dess namn. Gör man det, uppkommer genast storm och oväder.

Veike, se Qwobdas.

Velpel (= halfbroder), var samtida med Rauna Piettar och Rasti Nikulas och bodde på samma trakt som de. Ehuru man ej vet hvad han uträttat, tillägger dock teaditionen honom större förtjenster än vanliga menniskor. Om en Velpel står antecknadt i Utsjoki församlings kyrkoräkenskaper för år 1712, att han med föräringar bidragit till Utsjoki nya kyrkas byggande.

— 186 —

Venetjärvi. Vid stranden af ett träsk med detta namn säges Peivas hafva nedgräft sitt silfver. Somliga söka förgäfves dessa skatter i Venetjärvi i Rovaniemi, andra vid en sjö med samma namn i Sodankylä.

Vera eller Värra, så kalla Lapparne än Vadsö köping i Norska Finnmarken. På en holme midt emot den nuvarande köpingen, som derifrån flyttats till det närbelägna fastlandet, hafva Lapparne fordom haft ett af sina vigtigaste offerställen vid en grotta, som af Norrmännen än kallas Finne kirke.

Vidja, ett mindre fjäll på östra sidan om Rautus träsk i Jukkasjärvi socken. På detta fjäll hafva Rautusjärviborna offrat åt sin Seita. Se Zetterstedt 1. c. s. 188.

Virankannos, troligen en af Lapparnes och Finnarnes gemensamma afgudar. 1) Ordet har flera betydelser. Dermed afses: l:o att bära eller locka fåglar till flakor och snaror; 2:o fågelfångst med dessa redskap; 3:o liten stubbe, eller idol. I Sodankylä Lappska dialecten begagnas ,,kannos" i stället för ,,kvoddos": [bäre han (fåglar i fångsten)], som är 3 pers. imperativ act. af kvoddam (gvoddam); i Sodankylä förfinskade dialecten ,,kannam", jag bär.

Viron akka. Hon var i Kemi och Torneå Lappmark samt i Trinnäs fordom tillbedd och dyrkad. Hon tillbads (enligt Högström, Nils Fellman och Tuderus) i form af en stubbe eller ett träbeläte med menniskoansigte och anses hafva varit en gudinna för jagten. 2) Man har ansett hennes namn vara ett lån ifrån Esterna, hvilkas land på finska benämnes Vironmaa. Men då hon var beskyddare af djurfänget, hvilket hos Lapparne skedde och ännu för det mesta sker med fiakor och snaror (på finska „virat" af virka, viran; vsiellä on minun virat, tuolla hänen"), synes man med mera skäl kunna af detta ord härleda hennes benämning, som af författare mycket rådbråkats. An heter hon

1) Hon anses egentligen för en finsk gudomlighet, som befordrade hafreväxten. Wirancannos Oauran caitzi. (Agricola.)
2) Scheffer a. a. s. 104; Högström 1. c. s. 182; Nils Fellman 1. c; Tornseus a. a. s. 15.

nemligen hos dem Viron akka, än Virku akka, än Vires akka

m. m. Af dessa benämningar är dock ingen af Lapparne eller bönderne i Lappmarken känd. Dock berättas ännu allmänt i Kemiträsk, att Lapparne fordom der dyrkat en afgud kallad Viron akka, hvars idol skulle hafva stått i en tät skog. Jag tror likväl att Finnarne i Kemiträsk dyrkat henne likaväl som Lapparne. 1)

Vuokko, en elak fågel eller hin onde i fågelgestalt, som gaf trollen ganflugor. Se Tyre och G-an.

Vuolabba, så kallades en Olaf Pehrsson Päiviä. Han var afkomling af den uråldriga Päiviö eller Peivas slägten och en af den christna tidens hjeltar. Genom Guds skickelse hade han blifvit sänd till Enare för att der förstöra afgudabeläten samt fördrifva troll och djeflar ifrån bergen. Endast genom Guds underbara bistånd bevarades härvid hans lif undan hedningarnes förföljelse. Honom tillegnas ännu i Enare det ärofulla namnet ,,Seita poldde" d. v. s. uppbrännare af afgudar. Han anses för traktens välgörare, ;;emedan han rensat den från dessa styggelser och afgrundens redskap". Den största svårighet i hans värf hade mött honom då han skulle uppbränna det ryktbara Akkas tempel, ett hälleberg i Muddusjavre sjö, två mil ifrån Enare kyrka, der än en stor mängd renhorn finnes. På resan dit insjuknade han svårt. Sedan han tillfrisknat, fortsatte han färden, men Akka framkallade ett så svårt väder, att han var nära att omkomma på träsket. Vid tredje försöket slapp han dock fram, ehuru äfven då så svårt väder med hagel och regn rasade,

1) ,,Fellman tror, kanske icke utan grund, att den af Tornseus beskrifna Viron akka bör deriveras af Finska ordet „virat", Giller, Fogelflakor, äfvensom Finnarnes ,,Virankannos" härstamma från samma ord, hvadan ,,Viron akka" skulle betyda Fogelfiake Gumman d. v. s. Jagt Gudinnan (icke de Liffländers käring, såsom Torneeus menat). Virankannos skulle betyda en Fogelflake stubbe d. v. s. en Gudomlighet för god Fågelfångst, hvilken Gudomlighet dyrkades i en stubbe: måhända någon stubbe, hvarpå flaken hängde, hade fått detta anseende, då der ofta ficks fågel."

Lsest. i Christiania manuskriptet.

att han, oaktadt sina böner och välsignelser, icke lyckades få upp eld. Slutligen, då han skulle göra ett sista försök dermed, sade han sig handla i Gud Faders och Sons och den Helige Andes namn och lyckades då omsider antända veden, som han i stora massor uppstaplat på och omkring hällen. Då trädde den onde fram ifrån brasan i form af en sjöfågel, tog sin tillflykt till vattnet och flög derefter flaxande öfver sjön. Efter några dygns oafbrutet brasande föll klippan i spillror, hvilka af Vuolabba sänktes i träsket. Vuolabba var född i Peltojärvi by och hade i sin ungdom tillbedt afgudar. Hans far Pehr Päiviä dog omkring år 1670. Se Tornseus i ofvan citerade bok sid. 28 ff. Härom finnas ock åtskilliga sägner.

Vuorenväki. Härmed förstå Finnarne i Lappmarken alla de troll och onda vålnader, som fordom bott i bergen. Man gjorde skillnad emellan dem och skogsvålnader, såsom Stalo och dylika; ty vuoren eller vaaran perkele var ej detsamma som mettän perkele. Vuorenväki bortröfvade och bergtogo väl ibland, liksom Jeettanas, prinsessor och andra vackra jungfrur, men de gingo icke såsom Stalo och andra skogsrån dem inpå lifvet. (Jfr Del I s. 308 och här ofvan under Pakte olmai.)

Vuovro var hos Lapparne en ande eller vålnad, som nattetid vandrade omkring. Om hon då kom i ett rum, medan alla dervarande sofvo, och ej fann vatten, åt hon upp någon af de sofvande. Men fanns der vatten, gick hon bort utan att göra skada. Ej ens ännu lägga sig derför Lapparne till natthvila utan att tillse att vatten finnes att tillgå i rummet. Norrmännen i de till vår Lappmark angränsande delarne af den Norska Finnmarken tillskrifva sin Heiman en alldeles enahanda funktion.

Till denna fabel har väl antingen Lapparnes benägenhet att dricka under natten, som är en följd deraf att de om aftonen göra så godt som sitt enda mål för dagen, eller ock någon sömngångares försvinnande gifvit anledning.



Å.

Årja, prseses bland de osynlige i ett trolldomscollegiuni. Se här ofvan s. 38.



Ä

Ämme, stuorra passé ämme. För henne hafva Lapparne i Jukkasjärvi hyst en särdeles vördnad. Man trodde henne gifva dån i bergen. Ammi = farmor eller mormor.

Äpper eller Epper, finnarnes Äpäret, vålnader efter sådana oäkta barn, som blifvit vid födseln mördade af sina mödrar och af dem i jorden nedgräfde. De vidskeplige tro sig än höra deras rop1). Sedermera blefvo äfven barn i allmänhet, hvilka dött odöpta, kallade Äpper. 2) Jfr Högström a. a. s. 199 och 207.

1) Lappame tro, säger Friis a. a. s. 105, att sådana barn länge irra omkring i skog och mark för att uppsöka sin moder, dervid de än gråta och jemra sig, än skratta. ,,Raaber man til Aanden", säger Friis vidare, ,,og giver sig i Tale med den, aabenbarer den, hvem dens grusomme Moder er. Eforer man den jamre sig, b0r man give den et Navn, da den eliers, som udept, ingen Eo finder. Denne övertro, skapt af den bradefulde Samvittighed, har maaske ofte netop virket til at hindre Barnemord i hine 0demarker, hvor det saa let kan skjules. Moderen vover ikke att ombringe Barnet, da hun er overbevist om, at dette vil rabe hende. Laestadius fortseller, at det har haendt, at man har fundet Barn, hvis Tunge var afskaaret, for at det ikke skulde skrige som Apparas" (Äpper).

Utgifv. 2) Äpper motsvaras af hvad Finnarne i Vasa län kallaIhtiriekko. Sådana anses finnas bl. a. i Lappajärvi socken vid Multisilta nära kyrkan, på sandbacken nära Söyrinki hemman i Tarvola by, nära Pellinen hemman i Purmojärvi by och på flere andra ställen. De vidskepliga höra dem än skrika der. Men på de orter i Lappmarken, derjag vistats, vet man om dem numera ej annat än namnet Äpper eller Epper.

Medels läsning af trollformler, medels offer och annan vidskepelse trodde man sig kunna blifva befriad från dessa spökerier. Deraf ?,Äpper lokko", ,,Äpären luvut", läsning mot spökande barn.

Ställen, der man tror sådana barn vara nedgräfda, finnas många. Bland dem må nämnas tre i Rovaniemi socken, gränsande till Kemi Lappmark, nemligen Ahkionmaa och Veitikanjänkä, nära prestgården, samt ett emellan Rompasaari och Hanni hemman i Muurola by.

Ääreläiset: se under Neiti Kurkkio.



Lappska Sånger och Sagor

Den kortfattade framställning, som här föregår texten till sångerna, har icke blifvit af förf. nedskrifven såsom inledning till desamma. Någon sådan finnes egentligen icke i manuskriptsamlingen. Men för att helst i någon mån söka afhjelpa denna brist, har utgifvaren dels ifrån inledningen till författarens beskrifning öfver finska Lappmarken, som ingår på annat ställe i detta arbete, dels ifrån spridda ställen i första delen af detsamma här sammanfört, hvad förf. i ämnet yttrat. En mindre del af det nedan sagda finnes derföre redan förut här och der i detta arbete uttaladt.


Musik och sång hafva väl redan tidigt varit hos Lapparne i bruk. Men deras musikaliska instrument och praestationerna på dem voro dock äfven i äldre tid, likasom de äro det ännu, af enklaste beskaffenhet. Utom flera slag af trummor, hvilka likväl, åtminstone redan mot slutet af den hedniska tiden, icke begagnades för beredande af sällskapliga nöjen, utan vid ceremonierna till gudarnes ära och vid öfvandet af trolldomskonster, förekommo hos dem af gammalt äfven andra instrument, såsom horn och af näfver eller trä tillverkade lurar. De begagna sig äfven af ett ytterst primitivt blåsinstrument af videbark, och jemväl munharpan har länge varit känd hos dem. Men icke ens vid bröllop finna dessa instrument användning; ty musik förekommer icke vid dem, utom någon gång i den nedre Lappmarken, der dansmusiken då utföres på fiol.

Sång har deremot sedan urminnestid hos dem omfattats med stort intresse. Sina sånger kalla de ,.juoigam" eller ^juoigem", och 13 att sjunga sådana heter ,,juoiget" eller ,,juoigastet". För psalm begagna de deremot ordet ,,lavl" eller ,,lavllo", och att sjunga psalmer heter ;;lavllot".

Dessa juoigam-sånger utföras på en egendomlig och nog enformig melodi, som är än sorglig och klagande, än munter och bedjande, än full af hämdlust och raseri o. s. v. Då sången skall gifva uttryck åt harm, sker sådant ofta i förening med tandagnisslan, och då den är hånfull, utföres den med, åtminstone för ovana öron, mindre behagliga läten. Texten är ofta improviserad och består numera icke sällan af endast några få ord, hvilka af sångaren i oändlighet upprepas med tillsats af hvarjehanda biljud såsom aaa, ooo, oaa och andra dylika. De ständiga omqvädena af ljud, ord och till och med enskilda stafvelser förläna emellertid dessa sånger i all deras enkelhet en viss fläkt af poesi. I afseende å innehållet äro de vanligen skäligen magra, och högst bristfällig är i allmänhet äfven formen, som man söker upphjelpa just genom nyssnämnda tillsatser af hvarjehanda läten. 1)

Men ehuruväl sången hos Lapparne afstannat i sin utveckling, sjunger Lappen dock flitigt. 2) Likasom barnet jollrar, jollrar äfven han under sång om de honom omgifvande föremålen. Han sjunger, komponerande texten tillika, om hafvets vågor, om insjöns böljor, om den grönskande lunden, om den brusande forsen och den porlande källan, om det frodiga trädet, om den kullfallna furan och den vissnade granen, om det ena eller andra

1) På tal om nu ifrågavarande manuskriptsamling yttrar dock Donner i sina ,,Lappalaisia lauluja", s. 24, bland annat följande:

,,Näiden (käsikirjoitusten) seassa oli kaksi hyvinkin pitkää, kumpikin sisältävä enemmän kuin 200 värssyä, ja toinen nimeltään suola (varas), toinen kaskias (oik. karkias) raukJci juoigam, kurjan Kaskian (Karkian) laulu. Kumpikin näistä on niin prosallinen, kuin suinkin saattaa ajatella; yhtä hyvin olen minä, niiden keveästi sujuvan ja muodon puolesta säännöllisen mitan tähden, ottanut toisen kokonaan ja toisesta otteita, siten todistaakseni, että mitalle tehtyjä lauluja on muuallakin Lapinmaassa, eikä vaan Päiven paarne'n syntymäsijoilla."

Not af TJtgifv.

2) Om Enarebornas kyrkosång jfr Del I s. 402.

— 195

djuret eller, med ett ord, om allt som ter sig för hans blick och framstår för hans åskådning.

Den, som vallar renar, bör sjunga flitigt. Ty om vallhjonet förhåller sig tyst, infinner sig vargen lätt i renhjorden. Liksom finnarne i sina ;;paimenlaulut", väljer Lappen äfven härvid ofta fritt ämnet för sin sång. Vargen, som är en svår fiende för renhjorden, der den åstadkommer mycken skada, är då ett ständigt återkommande föremål. Såsom exempel må anföras en vallhjonssång, som är vanlig i Utsjoki och der begagnas ej allenast under vallgång, utan äfven då man uppsöker sina renar, isynnerhet om man dervid upptäcker spår efter varg eller eljest kommer att tänka på detta djur. Texten består af endast följande fyra ord:

Kumpi koikan, kukkes seipe.1)

Men genom förenämnda upprepningar och tillsatser uttänjes sången i oändlighet.

Egentligen juoigar Lappen blott då han är sysselsatt med något eller stadd på vandring. Ty att juoiga utan att derjemte uträtta annat anses numera, i den christna tiden, för både syndigt och farligt, emedan djefvulen då kan göra sångaren skada. Sådant förmår han deremot ej, om man är sysselsatt med något, medan man sjunger. Det är ock djefvulen, så anser man, som lärt menniskan konsten att juoiga. Enligt ryska Lappars utsago har den onde deri undervisat en gammal qvinna, som utfäst sig att, för vinnande af lärdom häri, ifrån en glödande sten uppslicka djefvulens spott (Jfr här ofvan s. 118). Nära till hands ligger härvid den förmodan, att det varit presterna, som i äldre tid bibringat Lapparne denna föreställning om uppkomsten af konsten att juoiga.

Men utom dessa, om jag så får säga, alldagliga sånger, som vanligen äro fastade vid det synliga, förekomma hos Lapparne

1) Magra varg med långa svansen.

ännu s. k. Tolas juoigam, eller forntida sånger, i hvilka äfven öfvermenskliga krafter och osynliga ting beröras. I dem dels skildras Lapparnes tidigare öden, dels äro de sådana, som utfördes vid offer och trolldomar, dels sådana, medels hvilka man afsåg att söka framkalla ymnighet i skog och sjö. Då de i äldre- tid utfördes inför samlad menighet, leddes sången af Raadeädje, Serve-olmai, Siite-ised eller nåide. Af dessa sånger lefva dock numera i regeln endast ofullständiga fragment i minnet hos någon äldre person. Och äfven dem yppar man högst motvilligt, dels af fruktan för verldsligt straff, dels af religiöst nit. Ty sådana djefvulska och till förderf ledande sånger, säger man, böra ej komma till efterverldens kunskap. Någon gång tyckte jag mig äfven förmärka, att man, äfven om man annars var villig att meddela mig sånger, afsigtligen bortlemnade något, under uppgift att man glömt det. Jag hade dock stundom anledning att betvifla uppgiftens riktighet, Sålunda utelemnade nemligen en af mina sångare alltid förbannelser, emedan han fann dem vara så syndiga att han icke velat lära sig dem, ehuru jag tror att han det oaktadt hade dem i minnet väl förvarade.

Man spårar således äfven här samma räddhåga i detta afseende som hos alla mindre civiliserade nationer. Bland de folkslag, hos hvilka de forntida sångerna till stor del allt ännu lefva endast i folkets minne, okända för verlden, torde väl Finnarne stå högst i civilisation. Men bekant är med hvilken jalousie äfven en del bland dem gentemot fremlingar bevarar dessa sånger såsom hemligheter; hvartill grundorsaken påtagligen är densamma som hos Lapparne.

Den förbehållsamhet, som man i antydt afseende finner hos de sistnämnda, har djuptgående rötter, hvilka likt växten haft sin näring ur både ljus och mörker. Ännu förvaras i Samelands sägner minnet deraf, huru mången hos dem aktad familjefader klädde stupstocken för det han öfvat den forntida sångkonsten. Ja, ännu Sveriges upplyste och för sina visa regeringsåtgärder vördade Konung Carl XI såg sig i början af sin regeringstid föranlåten att, under inflytelse af en vilseledd tidsanda, fälla dödsdom öfver en stackars Sameländare, som af sina fördomsfulla och

egennyttiga grannar utpekats såsom trollkarl, ehuru han i sjelfva verket ej var annat än en kännare af sitt folks fordna nationalsånger; dessa sånger, hvilka för det fattiga folket voro en tröst i kampen mot just samma grannars inkräktningar. Och huru sådana personer behandlades af en del prester, derom kan man läsa hos Thomas von Westen, Tornaeus, Tuderus m. fl.

Men om ock sålunda alla de medel, som fordom användes till utrotande af fördomar och vidskepelser hos Lapparne, icke kunna gillas, måste man dock gifva sitt erkännande åt ,,visa konungars och sanna presters nit" 1) att äfven bland dem tända det eviga ljusets fackla och sålunda hos detta naturfolk inplanta en menniskan värdigare och med den himmelska sanningen mera öfverensstämmande lifsåskådning.

Sex år hade jag redan lefvat bland Lapparne utan att hafva fått kunskap om, att forntida nationalsånger än bevarades i minnet hos dem. Frågade jag dem, om de kände till sådana, hvilket jag allt ifrån min ankomst till orten flitigt gjorde, blef svaret alltid, att dylika djefvulska konster redan för längesedan, Gud till ära, blifvit af en faderlig öfverhet och fromma prester tillintetgjorda. Händelsevis hörde jag omsider en sådan sång sjungas af en Lappe, som ej visste, att jag var i hans närhet. Kännedomen om dem sade han sig väl icke hålla för synd, men han hade ej vågat yppa dem för mig af fruktan för verldsligt straff. Först efter de heligaste försäkringar från min sida, att icke bringa sångaren på ofärd, kunde jag omsider förmå honom att för mig recitera några af dessa sånger, hvilka sålunda blefvo de första, som jag upptecknade på Sames språk.

Enligt hans åsigt vore betydelsen af dessa sånger, af hvilka han lärt sig några i sin barndom, numera ingen, isynnerhet för en christen menniska, öfver hvilken den onde ej kan få stor makt. För sig ansåg han dem till och med hafva varit till nytta. De hade nemligen kommit honom att inse, hurusom honom af vår Herre vederfarits större nåd än förfäderna, hvilka, såsom han af dessa sånger funnit, lefvat i hednisk villfarelse och djupt

1) F. M. Franzén, Skaldestycken, Åbo 1810, B. I s. 45.

mörker. Sångerna hade derföre gifvit honom anledning att prisa sin Frälsare för den himmelska lära, hvaraf han gjort honom delaktig.

Hufvudsakliga innehållet i dessa hans sånger och fragment af sådana var, hurusom Lapparne fordomdags anropade sina afgudar om gynsam jagt och godt fiskafänge, helsa m. m., hurusom de fordrade, att de offer, som de hemburo gudarne, skulle af dem mångfaldt vedergällas, samt slutligen huru de, om guden ej gåfve dem det begärda, ej allenast skulle öfvergifva honom, utan till och med fråntaga honom de horn, de åt honom redan offrat, ja, t. o. m. förstöra honom.

I Lapparnes gamla sånger framlyser merändels förtviflan och dysterhet, bekymmer och lidanden, sorg och nöd. De afmåla ett mjeltsjukt lif, som ej går på rosor eller i blomsterströdda dalar, ehuru i dem då och då skymtar fram äfven minnet af en lyckligare tid.

Liksom mest all nordisk folkpoesi, äro äfven Lapparnes sånger romantiska. De gifva i dem lif åt bäckar, åar, vatten m. m., men i dem afmålas icke Lappens egen kraft, utan någon utom honom stående öfvermensklig förmåga, med h vars tillhjelp skogar och berg störtas i hafvet och andra storverk utföras. Jättar och andra medhjelpare frammanas i dem från jordens inre och från djupet, och såväl de som luftens bevingade inbyggare, hvilkas medverkan han äfven tager i anspråk, stå honom bi i hans förehafvanden. (Jfr Del I s. 235).

Den i finska folkpoesin förekommande alliterationen, som då och då framträder äfven i de lappska sångerna, det vemodiga lidandet och betrycktheten, som i dem begge lyser fram, tyckes tala för att de utgått från samma utsäde, ehuru det blifvit hos hvartdera folket på olika marker olika odladt. Ty redan förrän den finska folkpoesin nått sin nuvarande utveckling voro Lapparne skilda från Finnarne. Beröringspunkterna emellan dem fortforo dock äfven derefter att vara många. Ej underligt således, att den finska sången öfvat inflytande på den lappska, liksom ej heller, att den sistnämnde stannat i sin utveckling i följd af de bekymmersamma förhållanden, under hvilka Lappen lefvat.

Tyvärr har en del af de utaf förf. upptecknade sångerna icke vidare kunnat återfinnas.


Till sångerna ansluta sig sagorna. I dem omtalas, bland annat, huru Asa-Thor 1) förföljt jättar och vålnader på fjällen, uppbränt de flesta höga kullar och undanröjt vålnaderna ifrån dem; huru Lapparne segrat öfver jättar samt nedgjort skockar af björnar och vargar, hvilka med sina skarpa tänder genomgnagat de stenblock, innanför hvilka Lapparne haft sina af naturen danade boningar; huru de tro sina förfäder hafva med tillhjelp af andeväsenden utfört heroiska bragder i strider med Joter, Sky ter, Kareler och andra folkslag, med hvilka de kommit i beröring; huru koppar-, silfver- och guldbetslade hingstar burit Lappska hjeltar till i klippor inhuggna slott och till konungaborgar på långt aflägsna orter, der mera än en af dem utfört storverk, tagits af konungar i beskydd och, liksom Ruobba, äktats af någon prinsessa. Allt ännu sätter man tro till de orimligaste fabler, och man hänför icke sällan de i dem omtalade tilldragelserna, de må sedan vara af hvad art som hälst, till de närmast hädangångna generationerna. Man inbillar sig att personer, som lefvat under sist förlidna sekel, varit i farliga fejder och hårda strider med jättar, stalor och andra dylika varelser, hvilka varit så starka, att de slungat hela berg, omkullkastat skepp m. m. dylikt, och så kolossala, att de utdruckit hela träsk för att släcka sin törst. Ofta får man höra berättelser om nåider, som täflat med hvarandra i trolldomskonst, och sökt skada hvarandra; om menniskor, som förtrollats till djur och nödgats vandra i verlden under sådan skepnad, 2) äfvensom om en mängd andra dylika orimligheter. Man får ock höra sägner om, huru Pelko stred med den onde och besegrade honom, om bedrifter, som utförts af Peivas, Akimelek, Torajas, en Lavrekas m. fl. heroer, och äfven

1) Jfr nästföregående uppsats under Atshe.

2) Jfr mytol. här ofvan under rubrikerna ,,Nåidde" och ,,Pavus Nilas."

200

i hvarjehanda andra ämnen. Af dylika fabler återfinnas många i här nästföregående uppsats.

För bearbetningen af de lappska texterna till efterföljande såväl sånger som sagor och bibelöfversättning står utgifvaren i oersättlig tacksamhetsskuld till Direktorn för Seminariet i Tromsö, Herr J. Qvigstad, som med det mest förekommande tillmötesgående och af varmt intresse för saken åtagit sig det mödosamma och tidsödande arbetet att transskribera och till tryck utarbeta dessa texter, hvilkas offentliggörande endast derigenom möjliggjorts. Af herr Qvigstads hand är äfven den norska öfversättningen till nästnämnda sagor, likasom ock allt annat, som här nedan ingår på norskt språk.

Ur O. Donners »Lappalaisia lauluja", Helsingfors 1876, hafva dessutom här intagits de derstädes med n:ris 25, 26, 28 och 30 betecknade sångerna, hvilka äro hemtade ur J. Fellmans anteckningar. De i samma arbete med n:ris 27 (Kumppi juoigas) och 29 (Karkias raukki juoigam) utmärkta sångerna, som äfven härstamma ur J. Fellmans anteckningar, hafva deremot här tryckts efter Qvigstads bearbetning. De med n:ris 34 och 35 betecknade sångerna äro af utgifv. införda i fullkomlig öfverensstämmelse med skrifsättet i J. F:s manuskript. En sång ingår äfven här ofvan å s. 122. Tyvärr har orten, hvarifrån sångerna härstamma, särskildt angifvits endast för en del af dem. Men af en till Stockfleth afiåten skrifvelse till svar på dennes i bref af den 13 april 1838 gjorda förfrågan, huruvida ifrågavarande sånger, af hvilka Stockfleth fått sig ett par tillsändå såsom prof, öfverkommits i Utsjoki, framgår att en del väl erhållits derstädes, dels af der bosatte Lappar, bland dem Nils Nilsson Länsman j:or, dels af Norska Lappar, af hvilka Lars Larsson ?)från Tana eller Vester-Tana" särskildt namngifves, andra deremot i Sodankylä och Ryska Lappland.

Utom den lappska texten till sångerna meddelas här äfven de af förf. verkstälda öfversättningar — af en del till endast svenska, af andra till endast finska, af en del till både svenska och finska, och slutligen af ett fåtal äfven till tyska. Till några af sångerna saknas tyvärr den lappska texten. För några andra är den svenska texten tagen ur ^Fosterländskt album", H:fors 1847, hvilket vid enhvar af dessa sånger finnes särskildt angifvet. Enligt bref från Redaktionen till förf. äro dessa svenska bearbetningar verkstälda af Professor B. O. Lille. Närmast till originalen ansluta sig de finska texterna.

Af konceptet till ett bref, adresseradt till F. M. Franzén (år 1828), synes, att äfven Franzén intresserat sig för de af förf. samlade lappska sångerna, af hvilka han anhållit att få sig tillsända — uppenbarligen i och för deras öfverflyttning till svenskt språk i bunden form. Denna begäran hade dock förf. då ännu ej kunnat efterkomma. Huruvida han gjort det senare, är obekant. Deremot har till J. L. Runeberg, påtagligen i samma syfte, af förf. afsänts åtskilliga lappska sånger, med nödiga kommentarier. De öfverlemnades sedermera af Lektor Strömborg till utgifvaren, utan att Runeberg veterligen lagt någon hand vid dem.

Nämnas må ännu, att förutnämnde öfverste Galemin (Jfr Del I s. 530), enligt hvad konceptet till ett af förf. till G. aflåtet bref utvisar, sysselsatt sig med att, vare sig i notskrift affatta lapparnes melodier, eller ock komponera musik till deras sånger. Der anhåller nemligen förf., att G. ville till honom ;;envoyer les chansons lapponiennes, qui vous avez mis en musique". De af förf. verkstälda tyska öfversättningar af en del utaf de här nedan intagna sångerna hafva måhända tillkommit för nyssnämnda ändamål. Några noter till lappska sånger finnas dock icke bland författarens efterlemnade papper.


'e af Provst J. Fellman optegnede lappiske Sange og Sagn er fra forskjellige Tider og med forskjellig Lydbetegnelse. Den Lydbetegnelse, som han tilslut synes at have stanset ved, er den, hvormed de lappiske Sagn er optegnede. Den afviger fra Skrivemaaden i det norsk-lappiske Skriftsprog i fölgende Punkter:

1) I Begyndeisen af Ord bruges p, t, k for b, d, g.

2) Stemmelös b (bbj, d (dd), g fgg) betegnes ved p (bp), t (dt), k (gk). 3) I 2den Stavelse bruges u for o. Da denne Lydbetegnelse er fuldkomnere end den i Sangene

anvendte, har jeg lagt den til Grund ved Udgivelsen af Fellmans lappiske Tekster, i det jeg dog ikke sserskilt har betegnet stemmelös b, d, g undtagen i Sagnene, hvor Fellman selv har anmerket disse Lyd, og idet jeg i Sangene med Fellman bruger

o for at betegne den lukkede o-Lyd i 2den Stavelse. Den dunkle a-Lyd i Finmarklappisk, som Friis betegner med ä, betegner Fellman undertiden med o, sjelden oa; i disse Tilfselde har jeg benyttet Tegnet ä. Naar Fellman har anmerket läng Vokal ved at skrive den dobbelt, har jeg brugt Lseogdetegn, altsaa a for aa. u som 2det Led i en Diphthong har Fellman betegnet med u, v eller w\ i dette Stykke har jeg beholdt Fellmans Betegnelse.

Inkonsekventser i Skrivemaaden har jeg rettet, naar de ikke har vseret begrundede i dialektiske Eiendommeligheder.

Endel af Fellruans lappiske Sange har O. Donner trykt i sine Lappalaisia Lauluja, s. 139 — 159, i Utsjoki-lappisk Sprogform og med tilföiet finsk Overssettelse. Af disse Sange findes Nr. 25, 26, 28 og 30 ikke lsengere blandt Fellmans efterladte Papirer.

J. Q.vigstad.

1.

Sånger.

1.

Karkias rawkke juoiggam.

Torajas, stuorra noaidde, Torajas, tat kullum noaidde, kutte toalvoi vallje mia sednamest ja säti mm nselge-njalbmai, atte mist i lsek piebmo ike mikkeken valljit, ja toalvoi puok min vallje ja säti Kittel gednami, Kitteli mia vallje puok, sepke oago kulit cacin sepke koddit vuvdm aepke maiden valljit. Kurrus lse tuoddarak, kurrus lse vuovdek, kurrus lse cacek. Nsewres olmai säti mia njalbmai nselge, ja te lsei taggar nsewres olmai, kutte säti puok vallje

mija sednamest eriti. Iko lse tat olmai saddam, saddam vela sednami, kutte pukta fast ruoktot vallje mija sednami? Jope tat pukta, Ibmel fast vallje ruoktot pukta sikke cacin atte sednamin. Kitto lsekkos sednama halddai, kitto sednama saddadsedjai, ja halddai kitto lsekkos sednag tuhat kasrde, ko Ibmel lse armo takkam, atte puvti fast vallje ruoktot. Kudne ja cabba kitto lsekkos tudnji, cabba Ibmel, ki caccai ja sednami puktik vallje fast ruoktot! Vaikke nsewres olmai toalvoi kalle vallje,

3, 9, 17. mija A, mia B. 4. midjidi AB, min Aa. s. Kitteli AB. ie, is. almai A. 27. atte AB, ja Aa. si. kertai A, gerdde B. 36. atte A, ja B.

- 204

40. nu cabba Ibmel toalvoi fast ruoktot. Öiega Ibmeli lsekkos kitto sednag tuhat kserddai! Kutte mu vallje toalvoi'' Naewres olmai tam tagai sikke cacest atte sednamest. Kl vallje toalvoi eriti? Torajas, tat pahas nsewres olmai, kutte vallje min sednamest toal

voi

50. ja nselge midjidi puvti, Torajas, tat kulukas olmai, te säti midjidi nselge, te caski mu jamas, toaivoi mu jabmam lsemen. Mutto impe mon tallaken jab

mam, mutto mon viesom tallaken, im mon jabmam, mon viesost lsem tallaken. Ibmelest mon velaken viesotam,

60. Ibmelest lse mu viessom, Tbmelest mon viesotam, vaikke toaivoi tat nsewres ol

mai, atte mon jabmam lsedjim, ja mii väldi ja caski caccai, palkesti mu jokkai. Hawgga fast mu väldi, ja hawgga mu njielai. Talle mon lsedjim ribri vuold. Hawgga väldi suodjalussasas

70. ja pijai mu ribris vuollai. Tanne mon viessum jage pirra, mutto te pijai sitta tat nsewres olmai firmides cac

cai, ja te son väldi mu pajas, ja te pessim viesocet ja ellim kolbma jage vieso sist, ja te mannim urtokseidnoi, oggum vaidit tobben. Teko urtokseinost pottim koat

tai,

so. te caski tat nsewres olmai mu jamas, ja te tagai munji arko ja pijai mu arko sisa. Tobbe mon orroim tasto arko sist kolbma jage, ja sitta vulgi kirkko-sednami mu toalvvot, . ja kaik si potti. Pappa maida tast lsei.

90. Te tadjim: Ellet mu vuolgate, im mon lse vela jabmam, vaikke jabmem lse munji toaivotuvvum. Te puok olbmuk celkke, ja päppake tajai: Manne viesso olbmu arko sisa lae pidjam' Mon tadjaim: Im lsem jabmam, vaikke mon lsem toaivotuvvum

jabmen.

loo. Nsewres olmai illusi mu jabmam lgemen; mutto vaikke son toaivoi, atte mon lifcim jabmam, nu im mon Isem jabmam. Tat olmai toaivoi,

53. jabman AB, jamas Aa. 55. mutto A, fall B. 56. tallaken pro tälken A, dallagen B. 53. tallaken A, dallagen B. 69. suojalusas A, suojelusas B. 75. viesotjet A, viessoset B. 73. vaitijt A, vaisijt Aa, vajsiit B. 79. Uttokeinost A, urtoggejnost B. si. jabman AB, jabmas Aa. 89. tasa AB. 97. arkui A, arko sisa B. 104. nu A, nut B.

— 205

atte mon lifcim jabmam, mutto mon gelam vela tallaken, vela tallaken, tallaken, tallaken.

Aha mu pardne teikki poadali!

no. Mon im vseje tabe Iset. Te pardne tallan podi ja kirdi teko cukca. Nxibbek lifci poattam ja vuoccam parne cukcan. Mutto pardne tajai: Jos mon lifcim vucéum valf

f arina, im mon lifci jabmam. Ja poadnja suttai sagga, ja pardne manai mubbe almacin.

Poadnja celki: i2o. Pardnam, månne poadak taina hämoin mu lusa?

Pardne tajai: Jus ton vasok, jus mon lsem tu vasastattam, te mon vuolgam fast kirddet kseidnoi.

Pardne vulgi. kirddet kaeidno

ses, te poadnja coactge hamost kirdi parne mai]i"|ai. Te viegai parnes ruoktot,

no. ja te soai sseivoiga gednami. Acce: Ale poacte lödde kovin mu ouddi!

Pardne: Im mon, accam, tiettam tam, atte lifcik mu vuoccam.

Ja teko soai tanne halaiga, te suttaiga soai kaskanseska, ja saddai rido, ja ko soai toarraigakaskanseska, pardne cokkani muora oaksai, ja te tajai tobben:

HO. Joko ton, accam, munji lsek vassom ? Teko ton lsek munji nu sagga vassom, te im mon geneb poade tu lusad, im poade eeneb tu lusad. Acce: Mi tu saje tsewdda, pardnam, ko vuolgak? Pardne: Tewddus kutte sitta, im mon seneb poade, im koasseke, im alme vuold iso. mon aeneb poade tu lusad.

Te tat kulusa noaide pardne, teko kirdi, te vulgi. Te acce paci eriti. Te poadnja suttai nubbe poad

njai. Te nsewres olmai säti valljid tokko puok, sepke mi oago kuole cacin sepke koddit vumin

159. sepke mange vallje.

no. tapi A, tabe B. ni. sitta A, talan B. 119. almatjin A, olmusm

B. 121. hämuin A, hamojn B. 123. vasastattam A, vasastallam B. 127. tjorke suoje guoim A, soadge hamost Aa, sådge hamost B. 129. te A, ja B. 133. tjokkai muorre åvsi A, sokkaj muore åwsi B. uo, 111. vassam AB. 156. veljok AB. 159. mannakhan AB.

Af denne Sang findes i Fellmans Papirer 2 Optegnelser: A den förste Optegnelse med senere Rettelser (Aa), B den endelige Redaktion. Sangen er udgivet af O. Donner i ,,Lappalaisia Lauluja", s. 145 ff. M. A. Castren fortseller i sine ,,Reseminnen från 1838—1844", s. 29 f., at han ved Ivalojoki af en Fisker hörte ,,ett på Finska affattadt qväde", som efter hans Fremstilling af dets Indhold maa have vseret identisk med denne lappiske Sang. Fellman oplyser, at den er optegnet af en Nomadelaps Hustru i Sodankylä. Enkelte Fennicismer tyder hen paa, at den lappiske Sang er Gjengivelse af en finsk Original, saaledes v. 27, 46 sikke -— atte for sikkeja, fn. sekä — että; v. 51 kulukas; v. 64 caski caccai — fn. löi veteen; v. 121, 127 häbmo af fn. haamu, for lp. hähme; v. 15.1 kulusa. Sangens Sprogform og Ordforraad stemmer med den finmark-lappiske Dialekt; dog viser enkelte Ord Slegtskab med sydligere Dialekter; saasom v. 56 viessot, leve; 114, 133 vuoccet, skyde, findes först i Juckasjärvi og sydligere Dialekter; v. 68, 70 ribrre. Lever, v. 119 almas, Menneske, findes i Lule-lappisk; v. 119 mubbe findes i Pite-lappisk. Paafaldende er de grammatiske Former v. 65 jokkai, v. 84 orroim,

v. 98 tadjaim, v. 109 poadali (Optativ paa -lim som i Torne-lappisk), v. 159 mannakhan. TJrtoi urtokceidno (v. 77, 79) (sml. urtolmai i Kuvva, v. 18) er vel = orddo i Udtrykket ,,ordo vagget," gaa paa Jagt (Karasjok, obs.), v. 78 vaidde = et vildt Dyr; efter Aa og B skulde lseses vaisit af vaise, der förekommer i Lulelappisk = Ulv, og i Lindahls Lex. Lapp. = Dyr; v. 116 valffarina. af val/far, der maa vsere = falffar (Varanger), Rifle.


Salig Karkias' sång.1)

Torajas, den store nåiden, och bragte oss till svält,

Torajas, den beryktade nåiden, att vi icke hafva föda

som bortförde ymnigheten från ej heller några G-uds gåfvor,

vårt land och förde alla våra håfvor bort

Tinsk öfversättning hos Donner: Lappal. lauluja s. 150 ff.

och förflyttade till Kittilä landet, till Kittilä våra håfvor all,

10. hvarken få vi fisk från träsken, eller vilda renar ifrån skogen icke heller annan fångst. Torna äro fjällen, torna äro skogarne, torna äro vattnen. Den elake mannen bragte svälten i vår mun, och det var en sådan dålig man, som förde all ymnighet

20. bort ifrån vårt land. Är då icke den man född, född ännu på jorden, som hemtar åter ymnigheten till vårt land? Ja, han hemtar den, Gud för ymnigheten åter så till vatten som till land. Pris vare jordens Herre, pris jordens skapare,

30. och Herren vare lof många tusen gånger, för det sig Gud förbarmat, att han bragte ymnigheten åter. Ära vare och stor tack Dig, Du sköne Gud, som till vatten och till landet förde rikedomen åter! Fastän ovännen så visst bortförde brödet,

40. så den sköne Guden hemtade det åter. Den sköne Guden vare lof många tusen gånger! Hvem förde bort mitt bröd? Ovännen gjorde det, både ifrån vatten och från land. Hvem brödet förde bort? Torajas, den onde ovännen, som ymnigheten förde från vårt

land

50. och hunger åt oss bragte, Torajas, den beryktade mannen, han beredde åt oss hungern, han slog mig liflös, hoppades mig vara död. Men jag då likväl icke dog, utan lefver än, jag dog icke, vid lif jag är i denna stund. I Gud jag ännu lefver,

60. i Gud är mitt lif, i Gud jag lefver, ehuru han hoppades, den uslin

gen, att död jag vore, och han tog mig och i vattnet

kastade, slängde mig i ån. Gäddan sedan tog mig, och gäddan slukade mig. Då var jag under lefvern. Gäddan tog i sitt beskydd

70. och höll mig under sin lefver. Der jag bodde rundt ett år, men sedan han utlade, den stygge mannen, sina nät i

vattnet, och han tog mig upp, och jag slapp att lefva så och lefde trenne år i hus, och så jag gick på vildrensjagt, fick der vilddjur. Då från jagten jag kom hem,

so. då slog den elake mannen mig till döds och gjorde så åt mig likkista och satte mig i kistan in. Der var jag sedan. i kistan trenne år, och sedan han sig gaf åstad till kyrkogården mig att forsla, och alla kommo de. Presten var der äfven.

90. Då jag sade: Forslen mig icke, jag är ännu icke död, om ock döden är åt mig önskad. Nu alla menniskor yttrade, och äfven presten sade: Hvarför lefvande en menniska i kistan insatt är? Jag sade: Jag var icke död, ehuru jag är önskad död att vara.

100. Fienden sig gladde (troende) mig vara död; men fastän han hoppades, att död jag skulle vara, så var jag icke död. Den mannen hoppades, att död jag skulle vara, men jag lefver än, ännu denna stund, denna stund,

denna stund.

Ack, om min son komme hit!

no. Jag mäktar icke vara här. Då kom sonen strax och flög som tjäder. Andra skulle kommit och skjutit sonen i tjäderns

skepnad. Men sonen sade: Om jag blifvit skjuten med

sälbössa, skulle jag ej dött. Och gubben vredgades mycket, och sonen gick i skepnad af en

annan menniska. Gubben sade:

120. Min son, hvarför kommer du i denna skepnad till mig?

Sonen sade: Om du (mig) hatar, om jag dig förtörnat, då jag ger mig af att flyga min väg.

Sonen gick att flyga sin väg, då i knipans skepnad fadern efter sonen flög. Han hemtade sin son tillbaka,

i3o. och nu de satte sig på marken. Fadern: Kom ej ifogelskepnadinförmig.

Sonen: Ej jag, fader, visste det, att du skulle mig skjutit.

Och då så de talade, osams de blefvo sinemellan och träta uppstod, och då de kifvades sinemellan, satte sonen sig på qvisten af

ett träd, och talade så derifrån: HO. Ar du då, min fader, på mig

förtörnad? Då du nu på mig är så förtörnad, så kommer jag till dig ej mera, ej jag kommer mer till dig.

Fadern: Hvem fyller din plats, min son, då bort du går?

Sonen: Fy lie den som vill,' jag ej mera kommer, icke någonsin, ej så länge himmeln står

iso. jag mera till dig kommer.

Så den beryktade nåidens

son, som han flög, så han for, och fadern stannade borta. Och gubben blef ond på andra

gubben. Ve den stygge mannen, han förde allt villebråd dit, och vi få ej fisk från vattnen, vildrenar ej ifrån skogen,

159. ej heller annan fångst.

Ifrån hvilken ort Karkias, af Finnarne kallad Karkiainen, var hemma, utreder icke denna sång. Att han var af första rangens nåider synes af sångens hela innehåll. Sålunda framgår af v. 127, att han var girdde (kirdde), flygande. En sådan nåide kunde flyga icke allenast i skepnad af fågel, utan ock framträda såsom vind, storm eller orkan, nåide puskek (finska: noidanpuuskat), hvilket allt endast första klassens nåider förmådde göra. (Jfr här ofvan s. 28).

Att åter den Torajas, Finnarnes Torajainen, om hvilken här är fråga, var en Kittiläbo, och icke den Torajas eller Torakas. Finnarnes Toranki, som gjort sig beryktad i den ryska Lappmarken, der många orter, såsom Torankijärvi, Torankijoki, Torajaisen saari m. m., uppkallats efter honom, det finner man såväl af denna som af flere andra sånger.

Nu ifrågavarande sång är tillkommen i en mycket svår tid, då brist rådde icke allenast på vildrenar, utan äfven på all annan afkomst såväl från vatten som från land. Med ,,vallje", ,,valjo" och ,,valle" (finska: vilja) afses nemligen icke allenast vildrenar, utan äfven all annan tillgång, som beredde rikedom; således än vildrenar, än bäfrar eller annat villebråd, än vattnets håfvor, än i allmänhet fångst, ymnighet, välsignelse, bröd, lifsbergning o. s. v.

Vildrenarne utgjorde dock fordom, såsom ock ännu, det förnämsta föremålet för Lapparnes jagt. Dessa djur öfvergifva periodiskt sina vanliga vistelseorter; om hösten, emedan de då, så länge marken är bar, oroas och skrämmas af jägare, och andra årstider i följd af en eller annan af naturförhållandena beroende orsak. Fisken dör här ibland ut i sjöar och elfvar, eller minskas tillgången på sådan i följd deraf, att antingen dess rom under kall väderlek förlorar sin alstringsförmåga, eller ock att den af otjenlig väderlek tvingas att uppsöka andra uppehållsställen. Ekorrens vandringar bero af tillgången på furu- och granfrö. Mårdens åter af ekorrens; ty mården icke allenast förföljer ekorren, utan äfven nyttjar såsom hviloplats under sina ströftåg ekorrens bo, der hon ock merändels ynglar. Räfven, fjällrackan m. fl. följa efter lemlar och möss. Förekomsten af djur, som lefva af

14 vegetabilier, beror likaledes i hög grad af väderleken. Otjenlig sådan kan derföre både höst och vår helt oförmodadt medföra afsaknad icke blott på fisk, utan äfven på allt vildt på den ena sidan om fjällryggen, medan man samtidigt på den andra, der gynsammare klimatiska förhållanden varit rådande, icke har någon känning af sådan brist, utan kan glädja sig åt god fångst i både skog och vatten.

Lappen, som icke uppfattade den naturliga orsaken till allt sådant, utan endast erfor dess verkningar, måste derföre, då han hörde talas om riklig tillgång på naturens håfvor i grannbyn, medan hans egen by led brist, enligt sin religiösa åskådning komma till den slutsats, att den som i grannbyn var mest ansedd, rik, mäktig och vis, hade genom utomordentliga medel förorsakat allt detta, sin egen by till fördel, grannbyn till nackdel. Redan i den hedniska tiden hade nemligen Lapparne förenat sig till större och mindre byalag, „ kiille", ,,siita", af hvilka en och hvar i afseende å jagt och fiske hade sitt vissa distrikt, som var mera eller mindre gifvande, allt eftersom byns gemensamma Seita, under hvars hägn det stod, var gifmild eller njugg, mäktig eller maktlös. Gammal god sed bjöd derjemte, att man ej utan vidare fick idka fångst på fremmande bys område.

Med sin Seitas bistånd hade nu Torajas, ,,stuorra noaidde" (jfr ofvan s. 127), till Kittilä bortfört all ymnighet (vallje) ifrån grannbyn och bragt befolkningen der till fattigdom och svält. Han kallas derföre i sången nnsewres olmai" (finska: nöyrä mies) eller föraktlig, dålig, egennyttig man, ovän, usling, fiende, som beredt sig fördelar på andras bekostnad (vv. 16, 45, 62, 80, 100). Någon skulle nu afhjälpa detta onda och trolla ymnigheten tillbaka till landet. Karkias ville göra det och försatte sig derföre i love, ett extatiskt tillstånd, hvarvid själen frigjorde sig från kroppen och begaf sig på vandring för att utröna det ondas upphof.

En sådan vandring skedde vanligen i något djurs skepnad, på det att man skulle vara oigenkännlig, då man kom i oväns land, der man skulle utforska orsaken till det, som borde afhjel

pas. Denna måste man nemligen lära sig känna för att kunna komponera sådan sång, hvarmed något öfvermenskligt skulle uträttas. Så berättar man t. ex. att, då nåiden Jongo och andra Sodankyläbor icke fingo fisk ur elfven, Jongo såsom den insigtsfullaste försatte sig i love, dervid qvarlemnande sin kropp på elfstranden litet nedanom det ställe, der Sodankylä kyrka nu är belägen. Han begaf sig nu i skepnad af en id utför Kemi elf, der han, ett litet stycke ofvanom dess mynning fann orsaken, en pata utslagen tvärsöfver hela elfven. På återfärden fångades han vid denna pata i en not och upptogs i båt, men lyckades att derifrån åter kasta sig i elfven. Han stötte sig dock vid båtens kant och förlorade dervid några fjäll invid öfre fenan, hvaraf han under hela sin återstående lefnad hade märke på sin kropp. (Se om honom vidare här ofvan s. 104 och 127 f.). Ännu finnas fiskare här uppe i Norden, hvilka blifva mycket uppskrämda, om de se en fisk frigöra sig ur ett nät, och än mera om en sådan kastar sig ut från båten; ty man fruktar än, att någon i love liggande själ kunde vara i fisken förborgad. Nu hade Karkias redan varit i love, ty han visste (vv. 1—16) huruledes vallje försvunnit ur landet. Då han derföre nu skulle sjunga eller trolla den tillbaka, föll han först (v. 21) i extas och såg snart (v. 28) sina önskningar uppfylda, i det att vallje syntes återvända, hvarföre han i de följande verserna tackar sin Ibmel (Seita) för nåden. Vv. 44— 48 sjungas med extas och tandagnisslan, och likaså äfven andra ställen der namnet Torajas eller orden ^nsewres olmai" förekomma.

Med v. 53 begynner beskrifningen af en annan tilldragelse, hvarom traditionen ännu allmänt fortlefver hos nybyggarene i Lappmarken. Torajas och Karkias hade en gång på jagtfärd mötts vid Ounasjoki. De hade då råkat i svårt slagsmål, hvarvid Torajas slagit Karkias ,,liflös" och kastat dennes kropp i en vak. Karkias ?,drunknade dock icke"; ty han gjorde sig genast så liten som en nagel och blef omedelbart derefter uppslukad af en gädda. Torajas, som emellertid ansett honom vara död, blef dock snart af sin skyddsande upplyst om, att Karkias ännu var vid lif och uppehöll sig i vattnet. Han satte derföre ut sina bragder och fångade Karkias i ett gäddnät. Karkias bodde nu tre år i hus, hvarefter Torajas åter dödade honom, då han återkom från en vildrensjagt, och nedlade kroppen i en likkista, som han insatte i en bod för att den der skulle vara i säkert förvar. Men då han tre år derefter skulle forsla liket till begrafningsplatsen (v. 87), qvicknade Karkias till och började sjunga (v. 90): „Ellet mu vuolgate" (forslen mig icke) o. s. v. Lapparne hade nemligen i sjelfva verket, åtminstone redan i den halfchristna tiden, begrafningsplatser; ty långt innan man ens begynt att tänka på Lapparnes undervisning, besökte katolska prester Lappmarken för att döpa barn, viga brudpar och begrafva lik.

Sedan Karkias emellertid befriats från sitt trånga fängelse, likkistan, kallade han (v. 109) genast inför begrafningsföljet sin frånvarande son till sig; förmodligen i afsigt att för Torajas, stuorra noaidde, och äfven för öfriga närvarande ådagalägga, att icke heller han var någon dufunge i trollkonsten. Afven sonen hade emedlertid gjort så stora framsteg deri, att han kom flygande i skepnad af en tjäder (v. 112). Detta förtröt Karkias, som ej ville tåla någon, som kunde jemföra sig med honom i trolldomskonsten, och han förebrådde derföre sonen, som sålunda infunnit sig. Sonen, som emedlertid skulle blifvit af fadern skjuten, om han ej kännt igen honom, ville nu lemna denne, men fadern flög efter honom i skepnad af en knipa och förde honom tillbaka, hvarefter emellan dem uppstod träta, som hade till följd, att sonen, oaktadt fadrens böner, öfvergaf honom för alltid. I sin vrede begynte nu Karkias, som ansåg sig hafva gifvit ett eklatant bevis på sin trolldomsförmåga, att sjunga ofärd öfver sin ovän Torajas ,,te nsewres olmai" (v. 155 ff.).

Denna juoiggam har, likasom ock sången om Peivas och Tårajas, meddelats mig af en Anna Riim eller Kallash, hustru till en Nomadlappe i Sodankylä. Ehuru hon räknade sin härkomst ifrån Peivas, förekomma det oaktadt i sången icke allenast många fennicismer utan äfven grammatikaliska oriktigheter eller åtminstone afvikelser från det allmänna språkbruket. Af dem må här anmärkas följande:

Rawkke borde heta i genetivus Rawke.

1. 9 står mia i stället för min;

— 213

1. 65 står jokkai i stället för jokki;

84orroim Yl
85sitta J)
88kaik >;
89tasa V
98tadjaim n
107 f.,, tallaken
151kulusa "
2.

„ orrum; „ tasto; „ puok;

„ tast; „ tadjim; „ talgen; „ kulukas (1. 51)

1.
Pseivas ja Torakas.

Ledji kserde kuokta stuorra noaide,

kuokta kulusas noaide;

nubbe lsei Pasivas,

ja nubbe lsei Torakas. Torakas, tat aimost kirdi

ja mia sednamest vallje nuortta-sednami toalvoi. Te Pseivas marjest manai ja toalvoi vallje ruoktot

ja nu stuorra joawko, atte ratti vela towddu. Te Torakas kirdi Kittel gednami ja toalvoi vallje fast ruoktot ja mariercrus aldo csepatest rasta Kitinen joga manai. Oinipa tat Pseivas, ki maT|est

lsei, ja su jokki palkesti ja te vallje fast ruoktot toalvoi ja Kittel sednami puvti. Ja te lsei ollo vallje Kittel sed

namest ja sednag sello Sotekyle sednamest.

Af denne Sang findes i Fellmans Papirer 2 Optegnelser: A den förste Optegnelse, B den endelige Redaktion.

v. 3. Peivas A, Pejvas B. v. 6. mija A, mia B. v. 6. 9. 13. is. 20. valjo AB. v. 12. 19. 20. Kitteli AB. v. 14. siebast A, sjebast B.

Peivas och Torakas.

Det fanns en gång två stora och förde renarne igen tillbaka,

nåider, och under sista renkons hals två beryktade nåider; öfver Kitinen elf han färdades. den ena var Peivas Men detta märkte Peivas, som och den andra Torakas, var efter, Torakas, som i luften flög och honom i elfven vräkte och vildrenarne ifrån vårt land och sedan renarne tillbaka dref till Österlandet förde. och till Kittilä landet hemtade. Då gick Peivas efter Och då var mycket renar i Kitoch hemtade renarne åter tilä landet och i så stor flock, och ymnighet i Sodankylä nejatt gångstig ännu synes. den. Dä flög Torakas till Kittilä

landet

Peivas1) och Torajas eller Torakas.

Såväl Peivas som Torajas, af Finnarne kallade Peiviainen och Toranki, voro flygande nåider. Torajas var så egennyttig, att han ville ifrån Kittilä afföra alla vildrenar till trakten af Torankijärvi på ryska sidan. Men Peivas upphann honom vid Kitinen elf i Sodankylä, der han anträffade honom fördold under halsen af den renko, hvilken såsom den sista i flocken sam öfver elfven. Peivas grep nu Torajas, kastade honom i elfven och återförde vildrenarne till Kittilä. Enligt en dels utsago hade Peivas härvid med handkraft slungat Torajas i vattnet, enligt andras skulle detta skett med ordets makt. Peivas tillskrifva

1) En annan sång om Peivas, som förf. hört af Finnar i Lappmarken, hör till dem, som ej vidare finnas i manuskriptsamlingen. Jfr Mytol. här ofvan under Aimo. Jfr ock dersammastädes under Peivas och äfven under Torajas.

nemligen Lapparne nastan lika stor förmåga att verka genom ord, som Finnarne sin Väinämöinen, sin Ilmarinen, Lemminkäinen m. fl.

Peivas betyder liten sol. Men till betydelsen af Torakas har jag icke kunnat med någon säkerhet leda mig. Att beteckna honom såsom beskyddare eller skyddsgud vore kanske för mycket vågadt.

Vid upptecknandet af denna sång har jag följt uttalet i Sodankylä, der den för mig sjungits af Anna E-iim eller Kallash. I språkligt hänseende må följande anmärkningar göras.

L. 1. Sodankylälapparne säga alltid kuokta (i stället för

kwokta och gwokta eller, hvilket torde vara det rättaste, gowfta). I stället för det vanliga miin förekommer här (1. 6.) mia. Med vallje menas i denna sång endast vildrenar. JEllo (1. 21.), finska elo (födoämne), har här samma bety

delse som vallje och kommer af selain, gellet, lefva. Sotekiile, en form, som mera närmar sig det finska uttalet, i stället för Sotekile (Sodankylä).

I Kittilä sjunges på finska en om denna i någon mån erinrande sång, hvarmed en finsk kolonist förmenas hafva trollat en såsom trollkarl beryktad Lappe. Det heter i den:

Lappalainen laajavatta Lappen med sin vida mage Karpahan kaloja syöpi, En liten båtlast fisk han äter, Umpilammin J) vettä juopi, En liten sjö han dricker ut, Hiien kurkkulrun kiherrä. I Hiisis svale dis* trassla in.

3.

Kuvva.

Kuvva, Kuvva, kulukasnoaidde, toalvoi rasta stuorra seno, Anaras psecce-juolgge, fertti rasta stuorra seno viegakesi vallje mija sednamest, tet,

1) Egentligen: ett litet träsk utan afiopp.

padjel paljes tuoddaran Anara sednamest Anara sednama sisä padjel paljes tuoddaran, toalvoi vallje puok. rasta stuorra seno Torajas, kulus noaidde, puvti vallje mija gednami. kesi vallje ruoktot Kitkan Kitkan Kittelas padjel muorra-kierragi, urt-olmai illusi, vuole alme nasti ko vallje mija sednami almoti.

Af denne Sang findes i Fellmans Papirer 2 Optegnelser. A (den förste) og B (den endelige Redaktion).


v. 2. Jeg formoder, at poecce-juolgge egentlig skulde skrives pcecce-juolgge = finmarklapp, spiecce-juolgge (en Person, paa hvis Födder Tserne vender ud, men Helene ind ad). — v. 18. urtolmai formoder jeg egl. skulde skrives orddo-olmai og ssetter det i Förbindelse med ordo vagget (gaa paa Jagt) (Karasjok obsolet); orddo-olmai altsaa = J seger; sml. Karkias rawkke juoiggam, v.77.

Kuvva.

Kuvva, Kuvva, kuuluisa noita, Inarin maan sisähän Inarin petäjäjalka, kuljetti viljan kaikki. veti viljan meidän maasta, Torajas, kuuluisa noita, kuljetti poikki ison enon, veti viljan takaisin täytyi yli ison enon juoksuttaa, yli puitten latvojen, poikki puuttoman tunturin alempana taivaan tähtiä

v. 3. 8. IO. i6. i9. valjo AB. v. 5. verti A, ferti B. 7. Anaran Ar Anava B. v. 8. kaiktin A, puok B. v. io. ruoptuot A, ruoktot B. v. i2. vuollil almen nastit A, vuole alme nasti B. v. 13. Anaran sednainin A, Anari sednamest B. 16. mija A, min B. v. is. Variant: ortoolmai.

— 217 —

Inarin maasta yli puuttoman tunturin, poikki ison enon toi viljan meidän maahan.

Kitkan,., kitkan, Kittiläinen

urtomies iloitsi,

kun viljan meidän maahan il

moitti.

4.

Noidi juoiggam.

Pahas olbmuk fastes jenait curvvuk. Jenait adnebettet mm paikin, eppet kalga olio lawkit jottet tai fielloi padjel. iEdnam tiwrek färga kalggek tin sajit roggat ja msece pasdok toalvvot tin, ko ti riebmabettet min kottinsemek uvsait lekudet. Tiktet orrot kidda amas olbmui viesok! Mi lsep tam gednam assek, ti leppet ramsas sednam orrok, kibbel sednam vadjolsedjek, klabber sednam jottalsedjek; vasse mist lse tin ala. Ti kaikkobet ja pidggibet mm pivddosadjamek. Orrop uccan kalvoin tin psedoi titi.

Tist lse eednag suola-mänak, mi st lse olio orromsajit.

Mon tat aigom vuolggetj ottelet, ti maida vuolgget jottelet!

Nubbe sadjai ko ti poattebettet,. vuokkases ksedge kuorast nokkastet kalggab ettet. Te monke oainam, ko ti leppet oaddemen. Firrek ksedgek mu oudast, ruttek koddek mu majest. Allet likka ouddal, ko tak ksectgek kuskek tin njseigga! Likket talle ksecastet.

Mon lsam jo olio koddit puk

tam ja pidjam julgit kidda, asike si koasta seneb jottet tm oudast eriti. Valddet, vieg|et stuorab kgedge ja vilggis ksedge! Kuowcak puktujek tm lusadek,. radjabettet ti täit eriti!

iEneb joawko mi lsep oaid

nam, ja tak toppuk mm Jubmeli lut huoddoit, rudait,, kollit ja silbait. Son adda taitke jecaidi.

v. 5. taina ABC. v. 10. laakkotet ABC. v. ie. jottelsedjek AC. v..

24. 25. jottalit B. v. 27. vuogases ABC. v. 29. oidnom AB, åjnam C^

v. 35. neiga A, niegai B, niegoj C.

— 218

Mi lsep su palvvalam aive, Assop tai ja kseccop seike tak lse takkani muttern ksedge altsimek! sudnji maideken purit. Tast orrop lodka oanekes aige Mi cokkip sudnji ja nokkop tai kseccalet, kodde-corvit ja kuowca-tawtit, maggaras paikke tat lse! cuowkokaetta son tait kowsi. Jos ml tam made fidnip, Mi täi taiddep ko mi puktep tasa Ibmelsemek ala suttat, altsimek Ibmel räkkadet, ko son min padjelksecca, nokkop oanekes aige! ja valddet eriti corvidsemek Te tak kalle pottek vissa ja kuowca-tawtidsemek. tasa min lusa. Mi Isep su vuoidadam Te valddop kedgit kiedaidassakuowca puidikuoim mek, ja kodde puidikuoim. ko mi oaidnep tait poattemen Kukkas mannop lakka! ja occop altsimek siega Ibmel! Te mi pidjop tabba tawggen Te mi kawdnap valljas ja ärvas ja vuorgo-njuolain paccop,

Ibmel, jes kuttek mait son happet, ko mi mattep su palvvalet, ja vuoiddop täi altsimek pivdko mi mattep su kudnijattet. dosaje!

Denne Sang har O. Donner udgivet i Lappalaisia Lauluja,

s. 132—136, efter en Optegnelse af Castren. I Fellrnans Papirer findes 3 Optegnelser af denne Sang: A, der synes at vsere seldst, B og den endelige Redaktion: C.

Af Fenuicismer kan merkes v. 12 viesok for viesoit, v. 23 orromsajit for orromsajek. — I v. 2 skulde man have ventet jenain for jenait — v. 15. kibbel, ojämn, tufvig. v. 16. klabber, ojämn, oslät — v. 54. han fortserede dem uden at knuse dem. kokset = spise op det, som tilkommer andre. v. 81. lad os bruge tabba (Underarmbenet) som Bue; sml. Nr. 5 v. 26, 31, 32; Overssettelsen ,,i bågen" krsever Allativ: tawggai.

v. 54. tjuoukuketta AB. v. eo. tu AB, su C. v. 70. lodga B, mangier i A-C. v. 74. puktep AC, mattep B. v. si. tawgm ABC.

Nåidernas sång1.

Elaka menniskor ropa fula ljud. Ljud I gifven uppå våra trak

ter, ej skolen I taga många steg öfver dessa bräder. Jordens maskar snart skola på edra ställen gräfva och skogens vilda djur er taga, när I begynnen

10. våra kåtors dörrar öppna. Låten vara slutna okända menniskors hus! Vi äro detta lands inbyggare, I aren hålornas folk, ojemna markers kringstrykare, steniga markers vandringsmän; fiendskap till er vi hysa, I rifven och förstören våra fångstplatser.

20. Vi hafva små förråder, för eder skull, banditer. I hafven många tjufska barn, vi hafva flere boningsställen.

(Hufvudmannen till sin medsångare:) Jag tänker gå hädan hastigt, gån I äfven skyndsamt bort! På ett annat ställe, när ni kommen, vid sidan af en tjenlig sten skolen 1 sofva litet. Då ser äfven jag,

30. när ni sofven, stenar trilla framför mig, vildrenar ränna efter mig. Rören eder icke förr än dessa stenar stöta till er! Uppstigen då att se.

Många vildrenar jag redan hem

tat och fäst fötterna fast, ej förmå de mera löpa

40. undan eder bort. Tagen, hemten då en större

sten och en hvit sten äfven. Björnar hemtas inför eder, slagten I dem undan.

(Medsångaren sjunger:) En större skock vi hafva sett, och de taga bort ifrån vår gud villebråd och penningar, guld och silfver. Han gifver äfven dem åt fremmande. Vi hafva dyrkat honom flitigt,

50. och desse hafva icke gjort honom något godt. Vi samla åt honom vildrenars horn och björnars

ben, ständigt han förtärde dem. Vi nu väl lära vredgas på vår gud, då han oss öfverser, och taga bort våra horn och våra björnben.

60. Vi hafva honom smort med björnfett och med vildrensflott. Långt må vioch sökom oss god Gud! Så vi finna en välförsedd och

gifmild Glud, när vi kunna honom tjena, när vi kunna honom ära. Lägrom oss då och uppsökom någon sten åt oss!

Förblifvom der orörliga en kort

tid och insomnom för att se, hurudant det stället är! Om vi så mycket fånga att vi kunna der åt oss Grud inviga, sofvom en kort tid! Då nog de l) komma säkert hit till oss.

Så tågom stenar i våra händer,. då vi se dem komma nära! Och ställom frambenspil2) i bå

gen och med pilar af benpipan skjutom, en och hvar så godt han hinner, och fångstställe åt oss smörjom!


Noitalaulu.

Pahat ihmiset ruumia ääniä antavat. Ääntä pidätte meidän seuduil

lamme, ette tule montakaan askelta

astumaan näitten lautojen päällä. Maan matosten pian pitää teidän sijanne kaivaa ja metsän petojen viedä teidät, kun te rupeatte meidän kotaimme ovia auko

maan. Antakaat olla kiinni ontoin miesten huoneet! Me olemme tämän maan asuk

kaat, te olette väkeä luolikkojen, epätasaisten maitten vaeltajat, kiviperäisten paikkain kulek

sijat; viha meill' on teitä kohtaan.

1) d. v. s. vildrenarne. 2) Jfr Qvigstads anmärkningTe kiskotte ja hajoitatte meidän pyyntipaikkojamme.

. Me olemme vähin kaluin, teidän, petolaisten, tähden. Teili' on paljon varkaisia lapsia,, meill' on monta asuinpaikkaa.

(Johtaja laulukumppanilleen:) Minä aion lähteä kiiruusti, tekin menkäät nopeasti! Toiseen paikkaan, kun te tulette,. sopivan kiven kupeessa nukah takaatte. Silloin minäkin näen, . kun olette nukuksissa, vierivät kivet minun edessäni,. laukkaavat peurat minun jälissäni. Älkäät liikkuko ennen kuin nuo kivet koskevat teihin. Nouskaat silloin katsomaan.

här ofvan till denna vers. Utgifv.

Minä olen jo paljon peuroja

tuonut ja pannut jalat kiinni, ei ne voi enää paeta teidän edestänne pois. Ottakaat, noutakaat isompi kivi ja valkoinen kivi! Karhut tuon teidän etehenne, raatikaat ne pois.

(Laulukumppani laulaa:) Isomman joukon olemme nähneet,

ja ne ottavat Jumalamme luota viljan ja rahaa, kultaa ja hopeaa. Hän antaa niitäkin vieraille. Me olemme häntä palvelleet

ahkerasti, eivätkä he ole tehneet hänelle mitään hyvää. Me kokoamme hänelle peuransarvia ja karhunluita, alinomaa hän niitä nauttikin. Siis me nyt taidamme Jumalaamme suuttua, kun hän meitä ylenkatsoo, ja ottaa pois sarvemme ja karhunluumme. Me olemme häntä voidelleet karhunkuulla ja peurankuulla.

Kauas menkäämme pois ja etsikäämme itsellemme hyvä Jumala. Niin me löydämme viljavan ja armollisen Jumalan, kun me osaamme häntä palvella, kun me osaamme häntä kunnioittaa. Asettukaamme sitten ja katso

kaamme muuan kivi itsellemme! Siinä olkaamme vähän aikaa ja nukkukaamme nähdäksemme, minkälainen se on paikka! Jos me sen verran saamme että voimme siellä itsellemme jumalan rakentaa, nukkukaamme vähän aikaa! Min ne kyllä varmaan saapuvat tähän meidän tykömme. Ja ottakaamme kiviä käsihim

me, kun näemme heidän lähenevän! Ja pitäkäämme reisinuoli jout

sessa ja sorkkanuolilla ampukaamme, kukin minkä ennättää, ja voidelkaamme meille pyynti

paikka!

Pahas olbmuk, d. ä. elaka menniskor. Så kallade Lapparne dem, som åstadkommit dem skada, äfven om sådant skett utan afsigt; ty det var den onde oller ovännen (fienden), som verkat derhän, att de skadat.

Här kornmo nu till ett fångstställe okända menniskor, förde der oljud och uppgåfvo fula läten, hvarigenom vildrenarne skrämdes bort. Då det derjämte enligt gammal god sed ansågs för otillständigt att vara högljudd, ej allenast under offriDg, utan

999

öfverhufvud i närheten af gudomligheter — och en sådan fanns alltid uppstäld, åtminstone vid betydligare fångstställen — voro dylika gäster högst ovälkomna och väckte förargelse såväl genom sitt otillbörliga uppträdande öfverhufvud som särskildt derigenom att de minskade utbytet af fångsten.

Vildren fångade Lapparne fordom bland annat sålunda, att de på släta och jemna höjder eller på elfstränder, der vildrenar brukade passera, gräfde gropar af flere alnars både djup och mynningsdiameter. Sådana gropar benämndes wRoggek" (sing. Rogge = graf) och uppkastades till ett antal af 3—20 eller ännu flere i bredd, med några famnars mellanrum. På dessa mellanrum uppsattes hög gärdesgård, kallad pertus, för att hindra renarne att der gå fram. Grroparne täcktes väl med pertor eller alldeles tunna trälister, och på detta täckelse, som benämndes ,,lavdek", utbreddes mossa, så att det blef osynligt för vildrenarne. Då nu vildrenarne iföljd af gärdesgårdarne voro tvungna att gå öfver täckelset, brast detta och djuren störtade ned i groparne. I dessas botten voro inslagna upprättstående spjut med spets af jern, torr björk eller furu, af hvilka de djur, som nedföllo i gropen, genomborrades.

Äfven detta fångstsätt var väl ganska gifvande; men det mest förödande var dock fångsten medels vuobman 1), hvarom här är fråga.

Med vuobman fångade man antingen på jemna, med renmossa rikligt beväxta skogstrakter, eller ock på öppna myror och fält, der man vid skogsbrynet hade god tillgång på virke för att uppsätta de erforderliga hägnaderna. Dessa hägnader voro ofta en half eller till och med en hel mil långa och så stälda, att de bildade liksom en djup vinkel, hvars sidolinier vid de yttersta flyglarne voro långt (ända till en svensk mil) aflägsnade frän hvarandra. Der voro hägnaderna låga och bestodo af endast 2 ä 3 öfver hvarandra lagda stänger eller gärdsel. Men i den mån man närmade sig spetsen eller kilen, desto högre och stadigare byggdes gärdesgården.

1) Jfr här ofvan s. 137 och 170 samt Suomi 1847 s. 276 S.

Närmare vinkelns eller kilens spets kommo hägnadens begge armar så nära hvarandra, att emellan dem var endast en smal passage, som utmynnade i ,,soatte gardde", en fiere famnar djup utgräfning och äfven den omhägnad.

När nu en vildrensflock visade sig inom hägnaden, dref man den mot kilen, till en början försigtigt; men sedan flocken kommit nära densamma, rusade man efter den under skrik och stenkastning. Uppskrämda trängde sig renarne igenom den smala öppningen, som ledde till soatte gardde, af Finnarne kallad ,,sotakartano" (krigsteater), och föllo ned i gropen, derifrån ingen räddning var möjlig. Ty soatte gardde var både djup och stor. Men icke nog dermed. Äfven i dess botten stodo stadigt fastade hvassa spjut, som genomborrade de dit nedfallna djuren. De, som möjligen ännu anträffades vid lif i gropen, dödades med; pilar 1) och stenar (1. 79 ff.).

Om man afsett endast att fånga renarne, hade dessa spjut varit onödiga; ty ifrån gropen kunde de icke undkomma. Men det var äfven af vigt att de fångade djuren skulle genast dö (v. 38 ff.) och ej dö af svält eller magra af, hvilket skulle blifvit följden, om fångststället på längre tid ej skulle besökts af fångstmannen. Ty man vistades der, hvarest fångsten för tillfället visade sig vara mest gifvande (1. 23), och besökte endast tidtals sina andra fångstställen för att efterse, om ej äfven der vildrenar händelsevis fallit in. Om så skett, sade man: Ibmel förde dem dit.

En del Lappar hade derföre, utom vanliga enkla fångstgropar, till och med fiere vuobman (1. 23). Om vintern, när större snöfall inträffat, var nemligen fångsten med vuobman tjenligast på slätter, om hösten deremot i skogstrakter. Sina kojor hade man så placerade, att man ifrån dem kunde se, när vildrenar kommo utanför vuobman.

Från närheten af ett ställe, der bilden af en Ibmel (gud) stod, fick i allmänhet ingen fånga (1. 45 ff.) som icke varit med.

1) Med ,,vuorgo", hvaraf de å 1. 82 i denna sång omtalade pilarneskulle vara gjorda, förstås benpipan (tibia) på renens framben. ,,Tabba"

(1. 81) är här deremot en pil, gjord af crus superius på samma ben.

•om idolens inrättande eller icke hörde till det byalag, som egnade

•den sin omvårdnad och derföre af densamma betjenades. Ej heller fick någon från gudens verkningsområde skrämma bort vildrenarne eller annat, som var föremål för fångst; men guden fick ej heller bortgifva något deraf åt andra än dem, som invigt och tillbedt honom samt offrat åt honom (1. 49).

Nu hade, såsom sagdt, obehörigt folk emedlertid infunnit sig vid ofvanbeskrifna vuobman och genom «fula ljud" bortskrämt vildrenarne från trakten samt sålunda gjort skada åt det byalag, som under ledning af sin hufvudman här satt sig ned och här tillbad sin gemensamma Seita. Dessa främlingar hotas (1. 16 ff.) i sången, som utföres af hufvudmannen jemte medsångare, icke allenast med döden och att maskar skulle komma ;;att gräfva deras ställen", d. v. s. de ställen, der de komme att ligga såsom lik, utan ock med att vilddjuren skulle taga dem, om de begynte öppna dörrarne till deras, landets barns, kojor.

Ehuru nu dessa fångstmän här flitigt tillbedt sin gud, smort honom med fett af såväl vildren som björn samt offrat åt honom både renhorn och björnben, hade han dock icke hindrat de „ elaka menniskorna" att beröfva såväl guden sjelf som dess tillbedjare villebråd och penningar, guld och silfver (1. 45—55 och 60—63). Ouden borde derföre nu straffas.

Der sådant skulle ske, var det, såsom sagdt, icke ovanligt, att man öfvergick till handgripligheter och förstörde gudabilden (jfr ofvan s. 19 ff.). Uti nu ifrågavarande fall skulle, enligt hvad af sången framgår, de ännu qvarvarande hornen guden fråntagas samt han och hela stället öfvergifvas. Derefter skulle man på annan ort åt sig utse ny gud (1. 64—65) och der „smörja" åt sig (1. 84) nytt fångstställe (pivddosaje), ett uttryck, hvarmed man dock afsåg icke blott vuobman, utan äfven vildrensgropar i allmänhet och jemväl fiskelägen, vare sig sedan att de tillhörde ett helt byalag eller någon enskildt.

Hvarje sådant ställe hade nemligen sin särskilda Seita, som rådde öfver fångsten i omnejden och derför fick emottaga offer,

•dels till tack för god fångst, dels för att stämma honom väl äfven för framtiden. Utom feta saker till smörjelse offrade man företrädesvis ben, framförallt de ståtliga renhornen, men äfven allt möjligt annat, till och med silfver, guld och penningar. De offrade renhornen radades omkring idolen i en rundel eller krans. Ju längre tid och af ju flere den tillbets, desto mera tillväxte kransen. Under uttalande af särdeles medömkan öfver förfädrens mörker hör man derföre ännu Lappen af hornens mängd göra sina slutsatser angående det större eller mindre anseende och förtroende, idolen åtnjutit, liksom ock beträffande längden af den tidrymd, under hvilken den dyrkats. På vigtigare offerplatser representerades gudomen helst af någon sten af särdeles form, eller ock af ett hälleberg, någon grotta eller annat dylikt. Äfven den gud, som uti nu ifrågavarande fall borde utses i den öfvergifnes ställe, skulle vara af sten. Men här föreslår Raadeädje, byåldermannen, som å 1. 24 begynner gifva sina medintressenter förhållningsorder i frågan, en gudomlighet af mera ovanligt slag. Han förordar nemligen (1. 41) en större sten och en hvit sten. 1) Dessa skulle, sade han, hemta björnar, som fångstmännen sedan borde ansa (1. 44). 2) Efter att hafva funnit lämplig sten, borde man sofva 3) derinvid, och först sedan man i drömmen fått klart för sig, att guden komme att blifva gifmild, skulle den, nom vi så mycket fånga, att vi kunna den åt oss till gud inviga", med första fångets fett smörjas och till gud inaugureras (1. 73—84).

5.



Lapparnes sång om Pavus lilas på hans resa i Ryska Lappmarken.

Vulgi Pävus Nilas nuortta- rasadi son tobbe oanekes aige, aednami tassa ko son lsei keerggam tobbe altsis vieg^at tobben kornit, fidnoines;

J) Se härom s. 16.

2) ,,Kadjabettet" betyder här icke blott att flå djuret, utan äfven att ansa dess kött på det vid slagt öfliga sättet.

3) Jfr. mytol. under Torvvo.

v. 2. alii jafoit (Mel).

saddai sudnji vuolggem-aigge ruoktot. Son lsei räkkadam altses tob

ben vuolggem-läkkai alma mange hilbbuskeetta, mi i laek kuiluni pseggimen

Same-sednami.

Ko son vuolggam lse matkkai tobben,

10. jos son pseive outa lges matkustam, te son saddai hgettai matkistes, kaunai vaddost jeeas lsemen. Te son kseccaladdai hutkideskuoim. I son pgessam mokteke; su sivetak heitte ksessemest su kalvvo-kerrisides. Te son väldi koanstas ouddan, luiti jecas nakkari di oanekes

aiggai, oini oadidedines lages meld

20. jecas mar)est matkustedjit, mak lse tukkam su kerrisides

ala; valdi koansta-hutkes ouddan

nakkaristes,

kacci tiurek tievva kerrisi ald, ksecai nruorra-oaksai; jope cokkaj^djeki oidnu tobbe.

Valdi namatuvvum sivet tabba kiettases, vuorgo nubbe kitti njuollan altses, räkkadi pisso altses tan kuok

tast, sama oanekes nokkamistes, lagedi muorra-oavse cokkajsedje

vuosta su sivetes tabba ja vuorgo, pijai pisso-läkkai täit, paci son tam fallelagas lödde, ki cokkai muorra-oavsest. Nakkaristes likkai pajas paikest eriti vuolgget, lagedi ruoktot maccat fastes psedoit, nuortta-sednamest mar)r)ases

cuovvoledjit. Vulgi jottet jes eriti, i son huollam aldeske, mi olbmaid son juo leemaslam, mänai matkes, peesai eednama

sas, eli eeloides, tassa ko son arvvedi, sednamistes. Jope kullui muittalus nuorttagednamest, atte kalggo tobbe jabmemin kseccaladdai.

v. 1. nuortta-sednami: Kola trakten i ryska lappmarken. v. 12. vaddo: nyttjas om motgång i företag och under färder. v. 23. tiurek: pienet kun pienet madot — pienet matelevaiset — nyttjas om små insekter, som kräla på marken och på träd, isynnerhet om larfver, men ej så mycket om bevingade insekter. Bönderne i Kemi talade i min barndom om något slags insekter, små som filspån, hvilka sades i milliontal fästa v. 39. mangasest. v. 42. lsedsam lge.

sig vid slädmedarne och göra släden så tung, att hästen ej förmådde draga lasset. Alla kunde ej se dem. En man ville visa mig dem genom ett hästbetsel, och då jag ej kunde se dem, undrade han deröfver. (Med betsel menar förf. här troligen grimrna eller hufvudlag.)

v. 44. ,,han levede sit vanlige Liv, saalsenge han vilde, i sit Land". Man skulde vente eli cellemides for eli celoides.

Lähti Paavus Niilas itäisehen maahan itsellensä sieltä eloa noutama

han, viipyi siellä vähän aikaa, kunnes selvesi siellä asiois

tansa; tuli hänelle takaisinlähtö aika. Hän oli laittautunut sieltä läh

temään valmiiks ilman mitään ilkeyttä, jota ei ole kuultu juteltavan

Lapinmaassa. Kun oli lähtenyt matkalle sieltä, jos hän päivän yhden lienee kulkenut, niin hän joutui hätään matkal

lansa, huomasi olevan hänellä estehiä. Niin hän koetti konsteillansa. Ei hän päässyt millään muo

don; hänen juhtansa herkesi vetä

mästä hänen tavara-ahkioitansa. Siis hän otti konstinsa esihin, laskeupi uneen vähäks aikaa, näki unessansa tavallisuuden

mukaan

20. perässänsä kulkioita, jotka oli tunkeutuneet hänen ahkioihinsa. Otti konstineuvonsa unessa esiin, putosivat tiurit kososti ah

kioista, katsoi puun oksaan; jopa istujakin näkyi tuolla. Otti mainitun elävän etujalan

ylikontin kätehensä, alakontin toiseen käteen nuoleksi itselleen, teki pyssyn itselleen niistä kahdesta, samassa vähäaikaisessa unessa,

30. laski puun oksalla istuvaa kohden hänen elävänsä etujalan ala- ja

ylikontin, pani pyssyn tapaan niitä, ampui sen haukan näköisen

linnun, joka puun oksalla istui. Unestansa nousi ylös paikasta pois lähteäksensä, laitti takaisin palajamaan rumia petoja. itäisestä maasta perässään juo

vu vij a.

228

40. Lähti itse kulkemahan pois, eli tapansa mukaan, niin kauei hän huolinut itsestäänkään, van kun halusi, maassansa, mikä mies hän olikaan ollut, Jopa kuului juttu itäisestä meni matkaansa, pääsi maa-maasta,

hansa, että akka siellä kuoleman kanssa taisteli.


Pavus Nilas sig begaf till

östra landet för att der åt sig afhemta korn, dröjde der en liten tid, tills han der sitt ärende uträt

tat. Inföll så för honom tid för åter

resan. Eesfärdig han gjort sig derifrån utan någon elakhet, hvarom man ej hört i Lappland

talas.

10. När han anträdt återresan, knappt en dag han lärer fär

dats, då han kom i nöd på resan, fann sig hafva hinder. Då försökte han med sina kon

ster. Ej slapp han fram på något vis, hans kreatur') hörde upp att

draga hans varuahkior. Då tillgrep han sin konst, försatte sig i sömn för liten

stund, såg som vanligt, medan han sof,

20. vandrare bakom sig, som trängt sig i hans ahkior2);

tog sina konstgrepp fram i sömnen, då föll fullt af små djur ned från ahkiorna, han såg upp mot trädens qyi

star; der var äfven en som satt. Tog i sin hand ett visst djurs

frambens öfverben och benpipan i andra hand till

pil åt sig, gjorde sig bössa af dessa två under samma sin korta sömn,

3o. riktade mot den som satt på trädets qvist sitt djurs frambens öfverben

och benpipa, gaf dem ställning af en bössa, sköt derpå den fogeln, falken

lik, som satt på trädets qvist. Ifrån sin sömn han uppsteg för att resa ifrån stället, förmådde att tillbaka vända fula bestar, som följt efter honom ifrån östra

landet.

40. Gaf sig sjelf att färdas bort, ej det honom gaf bekymmer, hvilken man han nu än varit,

J) Med kreatur afses här kör-renar.

2) Varorna i ahkion hållas fastbundna med rep; och under dem hade dessa följeslagare, små djur, trängt sig in i åkdonen.

han for sin väg, kom till sitt Men det spordes snart från

land, öster landet, lefde sitt vanliga lif, att en käring der med döden så länge han fann för godt, i kämpar,

eget land.



6.

Taca Sieidde.

Lappen offrade åt sina gudar ej allenast ben af de dyrbaraste djuren, utan ben och horn af djur i allmänhet. Såsom offer hembars derjemte hvarjehanda annat, t. ex. metallringar, koppar- och silfvermynt m. m., hvilket äfven framgår af denna offersång till Tatscha Seita ( = norske guden).

Huruvida sången, som sjöngs för mig af en lappman i Kittilä kapell och enligt hans uppgift skulle användts såsom offersång för en Seita högt uppe vid Kitinen elf (således nära dess källor) inom samma kapells område, är äkta, vet jag ej; men så är för mig uppgifvet. Sången har följande lydelse:

Täca sieidde! mon kuoddam 10. puvtam saucacorvlt mseci vallje oudast vseikkeruda, msece ako ouddi, cace vallje oudast, ko munji purist ksevva. ko mon purist oagom, Mutto jus munji poastot ksevva, vseikkerieggait addam vuosarga mon cokkim ouce ouddal pseivvekuksu, pikkas muorra-kierragit, puvtam kaskapeeive poaldam tam passé paike, sarvva corvit sirdam nubbe sadjai. sarvva saliahan ouddi, Jus mon purist oagom,


v. i. kuodtän A. v. 2. 3. outan A. v. 2. veihkerutait A. v. 4. puris A. v. 5. mesitriegkait adtan mannotaka A. v. 7. kaska peiven A. v. s. sarvan tjnorvit A. v. 9. outen A, v. 10. tsautsan tjuorvit A. v. 11. meehtsi äkkui outen A. Efter v. ti. tilföier A: ja kaigkai läja salahan outen. v. 12. puris A. v. 14. 15. mon ouftsi laja muora kohtsin A.

loge stuorra sarvva addam sudnji pares ragad-aige, vela tasto ucca koddasit cace juvso oudast, mädjeg ja kuouca oudast pseuracrt ja riebanit, rista-riebanit ja käsit, ja ko mon puok tait oagom, mon puvtam ollo oaffar, pseivas-tala cace vallje oudast, tasto riebanit ja ketkit,

30. vgeikkeruda koalmad oase.

Af denne Sang findes der i Fellmans Papirer 3 Optegnelser; A (den förste, i en Dialekt, der ligner Kaaresuanto-lappisken), B og C, der synes at vaere en Omssetning af A paa Utsjokilappisk.

Den norska Seita.

Tatscha Seita! minä kannan metsän viljan eestä vaskirahaa, veen viljan eestä, kun minä hyvin saan, messinkirenkaita annan maa

nantaina ennen päivän nousua. Tuon keskipäivällä hirvaan sarvia hirvaan saannin etehen, tuon lampahan sarvia metsän akan etehen, kun minulle hyvin käypi. Mutta jos minun pahoin käy, minä kokoan yhdeksän pihkasta puun latvusta, poltan tämän pyhän paikan, siirryn toiseen paikkaan. Jos minä hyvin saan, kymmenen isoa hirvasta annan hänelle parhaalla rykimän

ajalla. Vielä sitten peurasia veen viljan edestä, majavan ja karhun eestä peurasia ja kettuja, ristikettusia ja kissoja. Ja kun kaikkia näitä saan, minä tuon paljon uhria, hopia riksin veen viljan edestä, siihen vielä kettuja ja ahmoja, vaskirahaa kolmannen osan.

Denna sång bestyrker såväl det, att Lappen, hvars utkomst var knapp och mödosam, bönföll hos sina gudar blott om det

v. ig. lokki vuoras sarva A. v. 20. sijan parah puoidte aiken A. v. 21. vel tastu ietsa unnis peaurlt loki mati A. v. 22. tjatsin salahan outen A. v. 25. riepit A. v. 26. kaihtin teit for puok tait A. v. 27. ollö uhri. v. 29. outan A.

jordiska, hvilket han ansåg stå i deras makt att förläna, som äfven det, att dessa gudar i gengäld för sina gåfvor fordrade offer och tillbedjan, likasom ock, att den gud, som ej var gifmild, öfvergafs och stundom t. o. m. förstördes. På Lapparnes heliga orter finner man ock numera öfverhufvud endast sten Seitor qvar, emedan de Seitor, som varit af trä, blifvit dels af Lapparne sjelfva, dels af prester och andra tjenstemän redan i äldre tid uppbrände.

Tilläggas må här, att Lappen, som för mig reciterade sången, återgaf den äfven på finska, i öfrigt lika med ofvanstående version, utom att följande verser lydde:

v.
7. Tuon keskiviikkona
v.
9. honkakannon etehen

7.

Msecce-oltauk.

Meecci-olbmuk koccujuvvujek mak lse olbmuidi skadalagak,

skuttaren, jus tait i mati riekta vuorddet si mannik puoklagan pivddoi, ja jecaidgesek varotet, mseci huodxlo pivddi skuttarak, sei tak kalle taggaragak si occik puoklagan huotMoit, vuolgi taggari mai]i]ai, mak leggik väralagak nuftko taggar kuoucai, eeloidi ja maida olbmuidi, kumpi, sarvvai, puoiddagi pivdnuko kuoucak, kampek dek. ja jecak taggaragak, 20. Visut taggaras olbmak ain jecaidiki väralagak, keccujek sasrvvekodde kaskast, mseci vadjolsedjek, maid ml ksek taggaras tivras, väralas

koccop ja skadalas mseci huoctåoit väralagamus huodcton. vulggik occat ja ksecastaddat. Kuoucak, ksetkek, sarvvak, Mon odne kalkam aiccat

1. kottjojuwo. 10. mak mii kottjop.

— 232

ja varast adnet jeccam, joko mun poadam rak aiccat kuouca, ki munji Ise väralas. Jeccam kasketam,

30. jus mon im oago tauggam aitorak hoapost valmasen, ko mun poadam aiccat porre

huoddoit. Oskeldam mon kalle tuvddelet nierrasam tauggam ja keiggit, jusjo kuoucca podi

mu ala. Suottas lse munji oaidnet msecci

olbmak, ko mon täit oainam vagassemen taugidsesekkuoim, ja ko mon poadam kullat,

40. atte tak lse pivddo-olbmak, ksek hseggassesek pivddek mse

cest Ibmelestesek altsisek selatusa. Tak lse munji nu hauskek oaid

net, ko tak vagasik ja laulodek rivtes laullagit ja maida joaud

delaske laullagit. Likka mon anam hausken sin joauddelaske laullaglt, tam titi ko si mannik meci

mield ijait peivit taugidaesekkuoim, so. ko si riebanit, cseurrait, mad

jegit^ ja ain jeca taggaras tivras ja amas huottdoit pivddik. Amas sednam sellek vagasik, kaeit min calmidsemek kaecadek, cabba huoddoit maida oaidnep, 8ep mi koitag sidjidi maiden

peesa takkat, kilddik min maida tak vagassedje olbmak.

Noidi karjek taiddik maida lset lakkasin, ko si oidnudek sagga ibmasen ja cabbasen

60. ja oidnudek maida sagga fastenki. Si tak kalle £ei lsek rivtes kod

dek, madjegak, cseurrak, riebanak, ko si oidnujek fästen, ja si jaukkik maida jålggis eed

namin, ja si jaukitek fakkist. Olbmak mannik taugidsesek

kuoim kuoute kuoulost tai huoddoi

lusa, mait mi oinimek månnamen tam jålggis sednamest,

7o. ja ml poattemen lseimek tai

koddi lusa, ja tast ledji kuoucak, ja olbmuk ledji viel poattemen. Nubbe saji pivddekodimek mi täit ollorak ja cabba amas huoddoit, ja te mi ksecasteimek, te tuok-ki olbmuk ribmi pivd

det. Te ml podimek lakka ja taugidsemek räkkadiskodi

mek

80. paccim-lakkai nubbit olbmuit, ksek tast räkkanedji pivddet. Te sist okta raukkali: Poattet teikki ja mannet eriti! Te jaukki olio huoddok, ja tak nubbek olbmuk, ksek

ledji min oidnusi poattam, si jaukitedji aitorak fakkist. Te mi pokkuseimek ja celki

mek:

Tobbe laek noaidek oktan

90. sin huoddoidsesekkuoim mat

kustsemen. Valddop vara tam gednamest ja tiktop tait kodditnjolgastet, purin mielain tiktop mannat keidnussesek hilbbes noidit, huoddoidsesekkuoim vagget rivtes tuoddar-selgit, ja ocadednop albma-olbmui vadjolam-paikit noidi sedna

mest! Nseures ja fastes sednamak

100. fastes ellit tolvvuk padjelassa

sek. Muorait cuppop sin padjeli, vai muorai coarvek cacta pasta

sedji! Kectgit cuvkkop, launjit käik

kop, miestagit polttop ruoudde-rogganikuoim, husköp kectgit cuoukas aksoikuoim! Jus aksok piedgganik, jus merresak nokkik, valddop vgecent,

no. cabmop cuoukas noidi huoddoit! Tak ksedgek lse sin selatusasek, ja tai kedgi sist lge jecak ki pahas noaidek. Stuora sednam kaikodednop noidi titi, kuoute keerddai pidjop launjit eriti sednam ald! Vuolgget eriti, pahas skadalas sida-toallek, aimo pieggai halddui! Mi odne taiddep addet aimo

piegga halddui noidit tam sednam sist

laudnje- ja rippa-ruive mield. no. Mi odne aiccap tinfakkistjauk

kamen ja keerggap eriti tam paikest. Ko mi tam oagoimek puttesen

fastes assin, eriti vaggelednop matkkas8Smek! Ko kgergaimek eriti tam pai

kest, laullagikuoim ml jottop, matkkamek laulodep, viel noidi sednam puttestei

mek. Suöivan suivvik calmidsemek. Visses paikit porjas-olbmak

vudjik

130. cace mielddi vådnasidisek

kuoim, vara adnek matkistsesek ja visut keccek jodo padjeli, maggar paikkai si kalggik lä

gedet sin vådnasidisekkuoim. Aito sama läkkai nuko pisso

olmaiki ksecca visut, puore huoddo pä

rast jecas varjal vserjoines, nuko mserramatkke-olmai mat

kustsemestes ksecca jecas visut juokke ksecastsemest.

140. Amas olbmak vaggik juokke

rogge cada, occik sednam saddoit, occik sednam ribait ja kedgit altsisek hgervvan ja avnasen, keccik jeca matkki-olbmait, åmas räsit åmasaddik, mecin coggik, puktik coakkai,

v. 94. keinoidesekguoim. v. 119. laune ja (riba) riva.

234

pidjik vuorkkai, occik visait, Orrot rauhest sednamistadek, occik noidit, allet vigga gednarnassamek, kseccat ja valddet taina kaskano. orrot rauhest sednamistadek, om.it. orrop rauhest sednamistamek! Visak valddek altsisek oase, Tokkimsettomak leppet midjidi iso.noaidek valddek altsisek oase, sidakuoibmen, vulggik kuoute kuvllui. tokkimsettomak lsep mi tidjidi Täit noaidek pidjik lägesek sidakuoibmen. mi eld ukken mi tist, noaides olbja tolvvuk muoraidi stukkait, mak! kectgi ala altsisek pivdosen. Ti ruottabettet njeljin julgin, Visak tolvvuk eriti noaide ti ruottabettet kuvtin julgin, kalvo, nuko niego huotktok mannasednam ciegain occek maida bettet, altsisek rasit porramussan, parkukkes suojaidseddekkuoim rasen. kirddib ettet, Taggar rauhe-paikit, nuko fastes loddek kirdasik. kost sei kivsed noaidek, sei iso. Odne oidnubettet tabi, mseci huocMok itten kullubet kukken. i6o. seige jeca fastes kivsek, Suoiva oidnu tm hämest, valljijednop altsimek siega ornuko fastes tolia suoiva kukromsadjen! kas manna. Muorait, kettgit karssop visut, Kukken mi kalggap ässät; >ruoudde-aide pidjop tm oidnusest i kalga mikken jeccamek ja noidi gednam kaski! ellit lset, Noaidek njuikkuk muorra-aide mak lge midjidi tokkalagak. padjel, Adnet täit, mi tokkimsettom ruoudde-aidek lsek sidjidi nanlifci! nos kalle, Midjidi i tökki noidi pärast si pallik ruoudde-aidest. eellet.

Metsämiehet.

Metsämiehiä sanotaan tarkoiksi he etsivät kaikenlaista riistaa, pyssymiehiksi, jotka lienee vaaralliset he menevät kaikenlaiseen pyyn-karjalle ja myöskin ihmisille, tiin, niinkuin karhut, sudet metsän riistaa pyytävät tarkat ja muut senkaltaiset, pyssymiehet, aina muillenkin vaaralliset

io. metsän vaartolaiset, joita me

kutsumme vaarallisimmaksi viljoiksi. Karhut, sudet, peurat, jotka ovat ihmisille vahingolli

set, jos niitä ei osaa oikein vaania ja itseänsä varottaa, ei ne kyllä semmoiset juokse semmoisten perään, niinkuin semmoisten karhuin, sutten, hirvien ja kärppäin pyy

täjät.

20. Tarkasti semmoisia miehiä katsellaan kansan keskuudessa, jotka semmoisia kalliita, vaa

rallisia ja vahingollisia metsän eläviä lähtevät etsimään ja katsomaan. Minun tänään pitää tarkata ja vaarasta varottaa itseni, jos minä ratki tulen havaitse

maan karhun, joka mulle on vaarallinen. Itseni puretan,

30. jos minä en saa Joutsiani aivan äkkiä valmiiksi, kun minä tulen näkemään p\i

revia eläviä. Uskallan minä kyllä panna poskelleni joutsen ja ojentaa, jos jo karhuki tulis

päälleni. Ihanat ovat mun nähdä metsä

miehet, kun minä ne näen kävelevän joutsinensa, ja kun tulen kuulemaan

JO. että he ovat pyyntimiehet, jotka henkensä elatukseksi pyytävät metsästä jumalalta itsellensä elatusta.

He ovat mulle hauskat nähdä, kun he ovat kävelemässä ja laulavat oikeita lauluja ja lauluja joutavia. Kumminkin minä pidän haus

kana heidän joutaviakin lauluja, sentähden kun he kulkevat

metsiä myöten öitä päiviä joutsinensa, so. kun he kettuja, saukkoja, ma

javia ja aina muita semmoisia kalliita ja outoja eläviä pyytä

vät. Oudon maan elävät kävelevät, joita meidän silmämme tark

kaavat, kauniita eläviä myös näemme, emme kuitenkaan heille mitään

pääse tekemään, kieltävät meitä myös nuo kuleksivat ihmiset.


Noitain karjat taitavat myös olla lähellä, kuin he näyttäytyvät kovin ihmeellisiksi ja kauniiksi

o. ja näyttäiksen myös kovin rumiksikin. Ne ne kyllä ei ole oikiat peu

rat, majavat, saukot, ketut, kuin he näyttäiksen rumiksi, ja ne katoavat myös puutto

massa maassa, ja he katoavat äkisti. Ihmiset menivät joutsinensa, kahtaalta päin niitten viljahin

luo, jotka me näimme menevän

siinä puuttomassa maassa,

70. ja me tulemassa olimme niitten

peurain tykö, ja siin' oli karhut, ja ihmiset oli vielä tulemassa. Toiselta puolen aloimme pyy

tää me niitä monilukuisia ja kauniita outoja eläviä, ja kun me katselimme niin muutkin ihmiset alkoivat

pyytää. Siiloin me tulimme likelle ja Joutsiamme aloimme valmis

taa

80. amptiaksemme toisia ihmisiä, jotka siinä valmistautuivat pyy

tämään. Min heistä yksi vaati: Tulkaat tänne ja menkäät pois! Niin katosi iso vilja, ja ne toiset ihmiset, jotka oli

vat meidän näköhömme tulleet, he katosivat aivan äkkiä. Silloin me nauroimme ja sa

noimme : Tuolla ovat noidat ynnä

90. heidän viljansa kanssa matkus

tamassa. Ottakaamme vaari tästä maasta ja antakaamme niitten peurain

nulkastaa, mielihyvällä antakaamme

mennä matkoihinsa ylpiäin noitain, viljainsa kanssa kuljeskella oikean tunturin selkää, ja hakekaamme ilmi ihmisten

jälkiä noitain maassa! Huonot ja rumat maat ioo. rumia eläviä kantavat päällänsä.

Puita hakatkaamme heidän päällensä että puitten sarvet läpi pistäisivät! Kiviä musertakaamme, turpeita

kiskokaamme, pensaita irroittakaamme rautakuokkain kanssa, lyökääm

me kiviä rikki kirvehillä! Jos kirvehet särkyvät, jos kalsot loppuvat, ottakaamme vasaroita,

no. lyökäämme rikki noitain eläviä! Ne kivet ovat heidän elatuksensa ja niitten kivien sisällä ovat muutkin pahat noidat. Ison maan repikäämme noitain tähden, kaksin kerroin ottakaamme turpeita maan päältä! Menkäät pois, pahat haitalliset

taloudenpitäjät, ilman tuulien haltuun. Me tänään taidamme antaa il

man tuulien haltuun tämän maan noidat turpehen ja mullan kanssa.

120. Me tänään näemme teidän äkisti katoavan ja kerkiämme pois tästä paikasta. Kun me sen saamme puhtaaksi

pahoista asukkaista, pois menemme matkoihimme. Kun pois kerkiämme tästä pai

kasta, lauluin kanssa jutatkaamme, matkaamme me runoilkaamme, vielä noitain maan me puhdis

timme.

Varjona kulkevat silmissämme. Vissiä paikkoja purjemiehet kulkevat

i3o. vettä myöten venheinensä, vaarin ottavat matkastansa ja tarkkaan pitävät silmällä

kulkuansa, minkälaiseen paikkaan heidän

pitää laittaa itsensä venheineen. Aivan samaan laihin kunpyssy

mieskin katsoo tarkkaan, hyvän viljan

parissa varjelee itsensä aseinensa, niin merimatkamies matkus

taessaan katsoo itsensä tarkoin joka katsannossa.

140. Oudot miehet kulkevat joka

kuopan kautta, etsivät maan hedelmiä, hakevat maan rikkoja ja kiviä itsellensä koristeheksi ja ase

heksi, katsovat muita matkamiehiä, outoja ruohoja oudostuvat, metsästä kokoovat, kokohon

tuovat, panevat tallelle, hakevat viisaita, hakevat noitia katsomaan ja saadakseen niistä välikappaleita. Viisaat ottavat itselleen osan,

iso. noidat ottavat itselleen osan, kulkevat kahtaalle päin. Niitä noidat panevat laatunsa

jälkeen ja kuljettavat puihin kappaleita, kivien päälle itselleen pyydyk

siksi. Viisaat pois vievät noidan kalun,

maitten niemistä hakevat myös itsellensä ruohoja elatukseksi, parahaksi. Semmoisia rauhallisia paikkoja, kussa ei kiusaa noidat, ei metsän elävät,

160. eikä muutkaan pahat kiusaa, valitkaamme meille hyväksi asuinpaikaksi! Puita, kiviä karsikaamme tarkoin, rautaaidat pankaamme meidän ja noitain maan välille! Noidat hyppäävät puuaidan yli, rautaaidat ovat heille vahvat

kyllä, he pelkäävät rautaaitaa. Olkaat rauhassa maassanne, älkäät pyrkikö maahamme,

170. olkaat rauhassa maassanne, olkaamme rauhassa maassamme! Kelvottomat olette meille kylänmiehiksi, kelvottomat olemme teille kylänmiehiksi, kaukana me teistä, noitamiehet! Te juoksette neljällä jalalla, te juoksette kahdella jalalla, niinkuin unielävät menette, pitkillä siivillänne lennätte, niinkuin pahat linnut lentävät.

iso. Tänäpäivänä näytte täällä, huomenna kuulutte kaukana. Varjo näkyy teidän haamus

sanne, niinkuin paha tuli varjo kauvas menee. Kaukana täydymme asua;

teidän näkyvissänne ei pidä pitäkäät ne, jotka ehkä ovat eläviä olla, kelvottomat, jotka ovat meille kelvolliset, Meille ei kelpaa noitain parissa elää.

V. 4. Huoddo afser företrädesvis sådant villebråd (skogsfångst), som är för menniskor njutbart; hvaremot Nautte användes om sådana djur, hvaraf blott skinnet finner användning, såsom räf, hermelin m. m. Ett undantag härifrån gör vargen, orn hvilken nyttjas såväl nautte som äfven — åtminstone i förening med epitetet varalas — huoddo.

V. 64. Med Jålggis cednam förstås ej blott fjällen, der ingenting växer, utan äfven allt öppet och flackt land.

V. G5. De voro således troll i djurskepnad, som försvunno hastigt och utan att man kunde veta, hvart de togo vägen.

V. 97. Albma-olbmui (julki ihmiset, oikeat ihmiset), riktiga menniskor, d. v. s. sådana som ej voro nåider, stalor eller vålnader.

V. 102. Muorai coarvek cada pastasedji: att de måtte genomborras af qvistar på träd, som fäldes öfver dem. Man tvekar än i Lappmarken att skjuta sådana vilda djur, såsom vargar, vildrenar, björnar m. m., som ej synas vara rädda för menniskor; ty man tror dem vara förtrollade menniskor. Jfr del I

s. 247 och här ofvan s. 128 f. V. 103. Den trollkarl, som sönderslog stenar, uppref torf och annat dylikt och dervid uppträdde med största ursinnighet eller i vild extas, ansågs stå på höjden af trollkonst. V. 112. Trollen kunde förborga sig äfven i stenar. Derföre skulle äfven dessa slås sönder. V. 116. Att trollas till i luften sväfvande ande var enligt Lapparnes föreställning det hårdaste öde, som någon kunde drabbas utaf. Jfr här ofvan s, 104 under rubriken Jovla. V. 148. Stenar och växter af någon särdeles form ansågo de hedniska Lapparne framför annat tjenliga att tillegnas gudarne. Hade fångsten varit dålig, måste äfven af det ringa utbytet något offras åt guden, om man ock sjelf var nödsakad att lifnära sig

af rötter och gräs. Äfven i sången ,,Same sednam alggo-olbmui pirra" omtalas att ett sådant lefnadssätt förekommit hos Lapparnes tidigare förfäder.

Same-sednam alggo-olbmui pirra.

Oskornsettomak moadde lakkai lge aigelassi oggom sednag darbba

sid Same sewdnjes sednarn sist. Ksewhes koanstaikuoim, arvvedmsettomikuoim kawdnujuvvum uccanagai: i l?ek paikest juokkehaggi porramus lagas addujuwurn. iEdnag oaidna calbme.

Kullujuvvum, kawdnum sed

nam. Muttom vaibba occamines. Oidnujuvvu moaddelagas sellek tabe kalbma sednamest, mak sei lsek olbmuk, ko si sei

hala; koitag keccujuvvu tai padjeli, imaitallujuwu oaggom-koan

staid. Eakkaduvve moadde lakkai awdnasak sidjidi. Man läge mield ml kalggap oaggot sist aldsemek maiden? Kostes poatta midjidi selatus

hutkke?

Hutkkop, hutkkop aldsissemek maidege rakkanusait rakkadattet, jos mi fidneskoattep aldsemek tast, ko calbme oaidna jottaledjit eednam ald,

— gednaglagan likkadedjit calbme oaidna sednamest — takkop keilgin aldsemek rakka

nusait, mou mi taina ollo sivetin aldsemek fidneseimek. Tam cadjadallam rseisostsemek ferttip vuolgget kukkas eriti

ruoktot; sama lakkai mou lsep kolggam

teikki, puokaivieljaidsemekoainededin, kost lsep vaggam, kukkebaggi, oanekubbui. Stuorra jogak ledje sestagen Same-aednam jottaledinsemek. Occop nama gsdnamassamek! Kawdnum sednam! lsege Same

aednarn tu namma! Kawdnum sednam! lsege Sameesdnam!


v. 2. darbasak. v. n. otsamasamines. v. 31. sadjatallum. v. 37. gestagma.

Same-sednam koddit viegatal

lop, porramussan aldsemek hutkkop, njuolaidsemek rakkadallop riev

toi,

rawddassemek tivotednop riekta pissoidsemek! Valmastednop jeccamek vagget, lawdnje-lävoit hutkkop aldse

mek! Njeiddop muorait ruottasikuoim,

50. pidjop pirra lawnjit assamlakkai aldsemek! .ZEp mi pirgge rasikuoim; tola hutkkop maida aldsemek, muorai månit valddop aldsemek! Hsedensemek laittemsettomak, jos mi fidno maggarke takkap, jos mi puktep porrat porramu

sait vadne mange kiksadksetta. Moaddelagan ruitoin vusse

60. Same-sednam assek, ko si ksedgest lakkadedje kove aldsesek, ko si kedgin rakkadedje kove, kuowddo assam-viesosek rakkadedje aldsesek. Ksewhes joawkko hutkidsesekkuoirn. fertti passet kuna sist, porramus rakkaduvvat abma

set olbmu rubmas puoradussan. I porru puttaset maida,

70. vaikke puttas lsemas lsem por

ramusak. Koitag ferttijedje si kawdnum Same-sednamest porramus lage porramussan.

Ruitto T lsemas lsem.

Mi lsei ruitto?

Ksectge koppen, ruitton

lsei rakkaduvvum

alggo-Samesednam assm.

MaT)T]elpoattek poagostallek,

o. ko si kawdnek orromsajit.


Luoittet radidsedek! Kipe lsegga toaladallamen'? Adnet jeca huola pargodek ou

dast, te luoittet radidsedek! 2Ep mi tato toaladallat tm ra

dit.

Vai mariT)elpoattek oainasedje sin vieljaidsesek asllemtilit. Koppe-ksedgek arvveduvvujek, lsek lsem ruitton sist.

90. Mar)eb olbmuk poagostallam

lgek poares vieljaidsesek jottemsajit asike jakasi lsemén sin maideke. Mutto olbmu lakkai lse si selos

tallam, mserkait pidjam orromsajidassasek, vai si oidnek vieljaidsesek sellemtilit. Moaddes imasen adnek sin sellemsesek, mokt Same-sednam alggo-assek

lsek selostaddam amas pivddo-hutkidsesekkuoim. Manen valddek marjT)elpoattek,

too. imasenko vai manenke,


v. 52. rasikuoim lset. v. 55. hsettemini lajttemasten. v. 96. mådde.

ko si oidnek awden aednam sellemsajit, ko si oidnek awdes assi eellem

lage, luonddolagasek lagadusait alma mange njuolgadusataga ja vadne mange oapatksetta. Mi leek sellam oappasi, aei lsek tiettam oametowdostee

sek maiden. Ma-riTjelpoattek tiettep vissa

tam: olbmuk tabe ouddal mm jo, kost lee luondo läkka läkkan

olbmuin, siveti porramusak porramus

san. Marjemusta si lse oappam sivetit aldsesek porramussan. I lsek lawla lawllujuvvum tusse Same-aednam padjeli tai alggo-olbmui sellemlage titi, ksek Same-sednam algost suod

dastallam, suinit hutkkam kabmagidesek sisa. Mar]emusta aigge nubbastuvai,

120. kowdda radjai kostujuvai.


Om Lapplands första inbyggare.

De otrogna haf va på flerahanda sätt fordom undfått många nödtorf

ter i det mörka Sameland. Fattiga på utvägar, behäftade med tröghet, haf va de småningom funnit: icke finns i ett land åt en hvar födoämnen (att) gifva: Mycket ser ögat.


Spordt, funnet land. Mången tröttnar medan han

söker (landet). Det synes mångahanda innebyggare här i kalla landet, som ej äro menniskor, då de

icke tala; ändock ses på dem,

beundras deras förmåga att anskaffa. De tillverkade på mångahanda

sätt redskap åt sig. På hvad sätt skola vi

20. få af dem åt oss något? Hvadan kommer åt oss utväg

till uppehälle? Uttänkom, uttänkom åt oss något slags verktyg att till

verka, kanske vi begynne få åt oss något deraf, hvad ögat ser af vandrare på jorden,

— på mångahanda vis sig rö

rande ögat ser på jorden — af stenar görom åt oss verktyg,

16

hvarigenom vi af dessa många djur

3o. åt oss finge. På denna vår villsamma väg måste vi vandra långt bort till

baka, likasom vi hafva kommit hit, i alla våra bröders åsyn, dit hvarifrån vi hafva kommit, ifrån fjarmare, ifrån närmare. Stora elfvar voro till hinder, då vi vandrade till Sameland. Sökom namn åt detta vårt land!

40. Du funna land! vare Sameland ditt namn! Du funna land! vare du Sameland! Efter Samelands vildrenar låtom

oss springa, (dem) till mat åt oss anskaffom, våra pilar beredom rätt, låt oss få smed till att repa

rera väl våra bössor, görom oss färdiga att gå, tält af torf åt oss beredom! Uppryckom träd med sina röt

ter,

so. låt oss lägga torf omkring till boningsrum åt oss! Ej vi berga oss med gräs; eld anskaffom äfven åt oss, trädens ägg vi tågom åt oss! I vår nöd det är från klander

fritt, om hvilket arbete som hälst vi

göra, om vi kunna äta maten utan någon kokning. Med mångahanda grytor kokte

60. Samelands befolkning, när i sten de åt sig höggo grop, när i stenar de uthöggo grop,

i midten af sina boningsställen beredde åt sig. Fattiga folket med sina påfund måste steka (mat) i aska, mat tillreda på underligt vis till menniskokroppens gagn. Ej de åto rena rätter,

70. ehuru maten varit ren. Likväl måste de i det funna Sameland det till mat var ämnadt, till

mat använda. Gryta hade icke funnits. Hvad nyttjades till gryta? Urhålkad sten till gryta var

lagad af Samelands första inbyggare. De som kommo efteråt skrat

tade, so. då de funno boningsställena.


Låten edra rådslag fara! Hvem vill handla efter dem? Dragen sjelf försorg om edra

göromål, låten så edra råd fara! Ej vi vilja handla efter dem.


Att senare ankommande måtte

se sina bröders lefnadssätt. Gropiga stenar befinnas hafva varit grytor hos dem.

90. Sednare menniskor hafva belett sina gamla bröders vandringsställen och skulle icke trott dem varit något.

Men på menniskovis de ha försökt att lefva,

märken lemnat å sina vistelse-ej ha de vetat något af samvete. orter, Vi senare komna veta det for att de må se sina bröders lef-visso: nadssätt. (att) menniskor *) (varit) här Många hafva undrat öfver de-ren före oss, ras lefnadssätt, hos hvilka naturens lag var huru Samelands första bebyg-lag för menniskor, gare bjudit till att lefva boskapens föda till spis. med sina särdeles påfund att Slutligen hafva de lärt fånga. boskapen åt sig till föda (att För hvad hålla det de efter-skaffa).

komna, Ej denna sång är sjungen för under eller hvad, blott öfver Sameland när de skåda öde landets bo-eller för urfolkets skull,

ningsställen, som Sameland ifrån begynneldå de se ödemarksbornas lef-sen har trampat,

nadssätt, funnit upp att sätta hö i sina naturenliga inrättningar skor. utan någon ledning Slutligen ändrades tiderna, och utan någon undervisning. . man hann till spåtrummans Ej ha de lefvat insigtsfullt, tid.



II.

Om Lapplands senare "befolkning.2)

Sålunda är det besjunget, hvarthän de regerandes bud si| från vesterlandet sig hafva be-sträckte.

gifvit Bland dem voro både bättre utan någons uppmaning, och sämre,3) utan någons befallning, derom de icke sig brydde.

1) Således Lappar.

2) Till denna sång, som synes höra tillsammans med den nästföregående (jfr dess v. 114—116) och som äfven af dessa anteckningars författare i sina anmärkningar dertill blifvit så behandlad, har den lappska texten tyvärr ej återfunnits.

3) Egentligen — säges i en not i manuskriptet: brottsliga och obrottsliga.

Eest de hafva bort, sin dumdristighet de litat på,

10. utan någons tillstånd, tagit sina egodelar, hvad de funnit vara värdt att

taga, för att komma till försporda landet, till det rika landet, der man

hört utaf de gamles sägner (vara) mera vildbråd än i vesterlan

det. Mången broder tagit vara uppå fremlingens utsaga, som han yppat oss i öknen,

20. med slitna kläder åt oss upp

täckt : wFrån landet bort jag rest, i hungersnöd har rymt, mycket har jag sett och hört, men icke deraf fått åtnjuta, nöden tvang (mig) till att resa; då jag icke ensam kom till

rätta, gick jag bort att flykta dit, der jag bröder hört omtalas, dit, der rådare jag hörde (fin

nas). 3o. Jag begaf mig af till dem att

vandra att söka der min utkomst, i sinnet har jag dit att åter

vända,

— hvar jag sett med mina ögon

många — om jag fick åt mig kamrater, dit att återvända, utan något brott, till det funna kalla landet, der alla skogar äro öde, riktiga menskors ljud

40. ej från något håll förnimmas".

Vesterlandets bröder färdades utan någons tillstånd, ej de bidade någons förbud, icke någons befallning. Konungar hade väl omtalats, ej de brydde sig om någon. Så de kommo till det kalla lan

det, många djur de förde med sig för att föda åt sig få af dessa,

so. fordna gamla folkets hemort att bebo. Ej de voro rädda att gå in i öknen, enligt hörd folksägen de sig begåfvo omsider

— många ej till sällskapet sig

slöto — att bo åt sig i Lappland sätta. Genom ryktet har bekant det

blifvit att i Lappland menniskor fun

nits; i hemlighet de gått att se de (af ryktet) nämnda, som sitt

hem i öknen hafva (och) lapphundar i vesterländska språket kallas.

6o. Sedan de sig samlat å ett ställe, i sitt öfverdåd de vandrat hän, utan någon Furstes lof gått att göra slut på Lapplands

folk, då de ryktet hört om dem som bo i öknen, hört om det på villbråd rika

landet. Ej de hört om någon sådan der, sådan man, som eger byssa, som har spjut. Värjor ha de med sig tagit,

-o. hemligen de kommit ha i öknen, hafva kommit in i Sames land för att skada dem i landet bo, som sig samlat hafva såväl rendjur som ock annan

boskap, boningsställen funnit lämpliga, utan någon lagning, (för) sitt naturlifs lefnadssätt. Lapphundarne ej hafva sluppit

(ut) att få boningsställen. De som vandrat ut af odygd hafva fått sitt slut, alla noga bort. Ej har man hört om krig med

dem förtäljas, men genom vesterlandsmännens konster hafva dessa stygga vandrare

dem om lifvet bragt, å ett ställe på ett sätt, å annat ställe på annat sätt, på tredje stället på tredje vis.Än de äro drifna öfver fjällens

branter, än jagade hän öfver vattenfall, än de äro med byssor mördade, än de hafva stelnat af köld. Småningom vi hört om våra

bröder, hvar vi hört dem vara än vid lif, (hört dem) varande (ännu) på

fasta fötter.

Af det funna landets menskor förljudes än från något håll farliga vandringsmän. Omsider har det funnits

100. fula förtorkade ben af dem,

som sökt skydd vid sidan utaf stenar.


När menniskor omsider gått

ut på höga kullar för att lyssna och att in i jorden blicka, stigit ut ur sina gömslen, då skrattade en liten gosse, när förmätna spjutet han i

hidet såg.2) Hans hydda de ej funnit för att den förstöra, (men) då genom landet färden de fortsatt no. förnams ett ljud ur jordens inre, (en der) stack sitt spjut i marken, som en påle upprätt, vände åter om till sina bröder: kommen för att se mitt spjut, hvarest det är, spjutet betyder mycket på det stället. Hvar jag lemnat spjutet, låtom dit oss gå, till mina män att se, hvad slutet blir.

1) Här må anmärkas att, enär i manuskriptet versen 75 och versen 85 hafva endast 8 verser emellan sig, en vers här måhända fallit bort i den svenska öfversättningen.

Utgifv.

2) Ordet ,,såg" finnes ej i manuskriptet, men är af utgifvåren tillagdt, emedan ett ord der synbarligen saknas.


Han kom till platsen, der spjutet var lemnadt, ej de ens funno stället, hvar spjutet var. Till slut de sökte, sökte der,

120. togo styft uti sin man: Om Du ljuger, skall Du finna, hvad Du får af oss. Fatt de togo i sin man, läm

nade honom der, sjelfve gingo de sin kos. Natt det blef, de gingo i natt

läger, fruktan dem öfverraskade, i den tjocka Samelands öknen föllo dörrposter ned från trä

det. (?) Färden blef skyndsam bort derifrån, i3o. frusen fanns en och hvar å sitt ställe.


Fred blef småningom derefter. Stackars menskorna begynte ifrigt att uppsöka fula vandrings

män, undersökte under jorden,1) begynte gå att söka åt sig

mat, ej de mera fruktade för lifvet, sökte makar åt sig, begynte att med sina bågar

(träbössor) jaga, begynte finna mat HO. och funno spjut i skogen, funno der ock sina bröder,

som ej mera hyste fruktan för

kamraterna, (utan) omförmälde sina öden, en och hvar inför sin frände, hvad de hade sett, och hvad de hade funnit. Dels de funnit bättre, dels de funnit sämre, de hade äfven funnit,

iso. hvad de icke trott sig finna: de finge lefva sitt naturlif (här). När de kommo för att höra

nytt från fjerran trakter, verkliga menniskor äro i okända landet, der de ej trott något vara.


Omsider ryktet långt bort sig spridde, der konungar man hört om

talas, som hafva sökare sändt ut till skogslandets menniskor. Kommit de hafva som riktigt

folk, i6o. på sin höfdings befallning rättvisa att skipa åt skogarnes

folk.2) Slutligen nådde ett påbud att från dumma naturlifvet af

stå, att under styrande sättas, som på sin hjord togo vara att enligt lagar hafvas om

hand. Den som sig sätter emot sin styresman efter lagen han straffas.

1) drogo (dem) bort ur jorden.

2) I manuskriptet följer efter denna vers nedanstående sju strofer, hvilka ej gerna kunna der hafva sin rätta plats. Antagligt synes deremot vara att sången ursprungligen dermed afslutats. Ehuru oklara

Sålunda är åt funna inbyg- vårdare ') tillsatt, garne, kunskap gifven om nåd. åt skogsfolket (lagd) god stadga,



Denna juoigam 2) om Samelands tidigare inbyggare reciterades för mig 1831, det sista året jag var i Lappmarken, af en Lappe, nämdemannen i Utsjoki Matts Anundsson Laiti, som i sin ungdom, eller omkring år 1805, hade hört den sjungas af en vid Laxefjorden i Norge bosatt Lappe, hvars namn han ej kunde erinra sig. Sången hade dock, sade Laiti, varit mångfaldt längre än den här ofvan återgifna och vida fullständigare än den afhandlat Sames fornfolk samt Sameland före och under Nåidernas eller trolldomens tidehvarf. Den bär ock endast alltför tydliga spår af att vara afstympad.

Såväl enligt denna sång, som enligt en hos mången ännu i minnet bevarad tradition hafva Lapparne indelat tiden; under hvilken deras land varit af dem bebodt, i tre perioder.


i sin affattning, liksom hela sången för öfrigt, åtminstone i Öfversättningen, har utgifv. dock velat anföra dem här. De lyda der sålunda:

,,Så har det gått med skogsbon, påmint åt de hörande, åt de onda efter deras onda ger- till farliga tider bestämdt

ningar, genom fruktan (att gå) från frukåt frestaren till frestelse, tansvärda ställen." i Sameland (är) sjunget, Utgifv.

1) Padjel kätsse: den som ser efter.
2) Om denna sång har Laestadius i sitt förenämnda, uti Universitetsbiblioteket i Kristiania förvarade manuskript antecknat följande: ,,Ibland de många lappska och finska trollsånger, hvilka förekomma i kyrkoherden Fellmans manuscript, äro de flesta af den beskaffenhet, att de icke kunna intressera andra än inhemska forskare, som äro hemma i språket. Grenom öfversättningar af sådana stycken skulle äfven det mesta af deras egendomliga skönhet gå förloradt, hvarföre jag icke vågat intaga dem i detta arbete, då jag vill hoppas

Första perioden begynner med Lapparnes ankomst hit, der de före sig anträffade ett folk, som var af annan härkomst, emedan det i sången heter om dessa föregångare, att de icke kunde tala d. v. s. Lapparne förstodo icke deras språk. De sista qvarlefvorna af detta folk skulle senast bott vid Porsse å, hvarifrån de dock af Lapparne fördrifvits, på sätt man finner af här nedan intagna sång om de sista vandringsmännen vid Tana elf.

Oaktadt dessa invandrare till en början befunno sig här i ett föga afundsvärdt läge, ville de dock icke återvända (v. 31), i anseende till de många besvärliga och villsamma färder, som varit med landets uppsökande förenade. De kommo från särskilda orter — ifrån närmare och fj armare — och inträffade här först efter en lång vandring, under hvilken mången omkommit af nöd och köld. Mere stammar hade aldrig uppnått det sökta landet, utan stannat på vägen (v. 11 och 34).

Framkomna till det nya landet, som var beläget bakom många stora elfvar, hvilka de nödgats öfvergå, trodde de sig vara der i säkerhet; och ehuru de, i anseende till bristande konstfärdighet och saknad af redskap, hade svårt att der åtkomma näringsmedel, ville de dock bjuda till att finna sin bergning i detta land, som de hört omtalas (v. 10) och nu benämnde Same gednam (v. 40), ett funnet eller fånget land (Saime sednam).


att författaren framdeles, enligt sin afsigt, får tillfälle att låta trycka dem. Jag kan dock icke neka mig det nöjet att afskrifva följande lappska sång, hvilken i historiskt och antiqvariskt hänseende är märkvärdig nog i sitt slag, ehuru språket visar att dess författare icke har lefvat långt före christendornens införande, utan snarare efter denna epok. Herr Fellman har upptagit denna sång under ordet Same cednam med följande anmärkning: Lapparne gifva denna benämning åt sitt land deraf, att det är af dem funnet och genom utdrifning af ett annat vandrande folk af dem intaget. Det folk, som bodde här före Lapparne, skulle sist hafva bott vid Porsu å, som faller ut i Tana elf. Uti en vidlyftig nationalsång, hvaraf följande är ett utdrag (v. 40—80 och 108—120), beskrifva Lapparne sina öden före och efter landets intagning. Här följer sjelfva sången, hvarvid bör anmärkas att Herr Fellman följer en egen orthografl i lappskan, hvilken mest närmar sig de äldre norska missionärernas." Utgifv.

Dessa invandrare hafva, säger sången, stått på en så outvecklad ståndpunkt, att de lik djuren lefvat af råa växter och rötter — sannolikt dock i ett sydligare klimat. Ty af växter, ätbara såsom råa, finnes i Lappmarken, förutom några bärsorter, som dock mogna endast under varmare somrar, ej just andra än Rumices, Angelican och den vid hafskusten växande Chochlearian.

Detta folk hade icke egt kännedom om järnet, ej heller om elden, och icke dyrkat afgudar. Äfven yxen och andra redskap voro för dem okända, hvarföre de, för att här i kalla landet bereda åt sig bostäder, med händerna uppryckte växande träd, hvaraf de formerade tält, som de omgåfvo med torf (v. 48—51). De sålunda inrättade kojorna voro alltså påtagligen af ännu sämre beskaffenhet än de nuvarande lappkåtorna. (Jfr Mytol. under rubr. Olkkajärvi och Lasstadii anmärkning dertill.)

Här lärde sig Lapparne att begagna hö i sina skor (v. 11 8), begynte att använda båge vid jagt (v. 44—46), att i trädens svampar slå eld (v. 54) och att i urgröpta stenar koka (v. 59 ff.) och i aska steka sin mat,1) hvilken de derföre ej vidare behöfde förtära rå. ,,Ej vi berga oss med gräs" heter det i v. 52. 2)

Sedan de länge ostörda bebott landet, inkommo dit äfven andra stammar (v. 90 ff.), som högeligen förvånade sig öfver deras lefnadssätt, hvilket de funno närma sig djurens. Dessa nykomlingar inledde den andra perioden, hvarunder man begynte

1) Att steka kött i aska är, säger Laestadius i en anmärkning (i nyssnämnda manuskript) till v. 66 i denna sång, ingen omöjlighet, helst när det insvepes i rå mossa.

Utgifv.

2) Ännu händer det att någon lappländare — och sådant har händt äfven mig (jfr del 1 s. 605) — under längre skogsfärder, då han icke är försedd med gryta, uppsöker någon urgröpt, flat sten, fyller urgröpningen med vatten, insätter der sitt kött eller sin fisk samt omger den med ved, som han antänder och sålunda, under ofta förnyad tillsättning af vatten, får sin mat någorlunda kokt, om ock temmeligen orenad. Det heter derföre ock i sången: ,,ej åto de just rena rätter, ehuru maten varit ren". Något renare förblir maten, då den

dyrka afgudar. De skrattade när de sågo sina föregångares boningsställen (v. 79, 80, 90, 91). De förstodo att bättre tillreda sin mat och de tillbådo afgudar, med hvilkas bistånd de fångade vilda djur i skogarne och fisk i vattendragen. Att de voro Lappar synes deraf, att de och de tidigare inkomna betecknas såsom bröder (v. 91). Af samma v. 91 ser det dock ut som om de sistnämnde hade nödgats vika undan för nykomlingarne, hvilka inkommo på olika tider, de senare anlända med allt högre insigt i konsten att fånga djur, i att förvärfva gods och att inrätta åt sig bostäder. Dock bodde äfven de, åtminstone en del, i så undangömda hålor, att fiendtliga vandringsmän, som gingo öfver desamma, ej upptäckte ingången till dem. I civilisation synas de hafva närmat sig, om ock icke uppnått, de ryska lappar, som nu lefva emellan Enare och Kantalaks.

Men medan äfven dessa senare inkomna ännu här lefde sitt naturlif, invandrade till Sameland ifrån sydvest ett på högre kulturgrad stående, starkare och mäktigare folk, som närmast synes kunna liknas vid de nuvarande renlapparne. ,,Många kreatur de förde med sig för att föda få af dessa" heter det i v. 47— 48 af sångens senare afdelning. De bragte med sig äfven fullständigare gudalära med spåtrumman och trollsången (v. 120 i sångens förra del). De förföljde ortens förro inbyggare, hvilka de dels mördade med bössa (båge), dels jagade på hvarjehanda sätt (II


v. 85 ff.). De gamle inbyggarenes antal minskades såväl derigenom som genom hunger och köld, hvaraf de omkommo, då de af brist på kläder och föda voro tvungna att öfvergifva sina hiden och gå ut för att försöka skaffa sig såväl det ena som det andra. De funnos döda invid stora stenar och i bergsklyftor,

kokas i näfverrifvor, hvilka äfven blifvit af fornfolket nyttjade såsom kokkärl; men de förbrinna vanligen innan köttet eller fisken är ens halfkokt. Under längre färder har jag icke sällan i sådana uppvärmt hemma färdig anrättad mat.

I Lappmarken finner man äfven några nog stora, jemna och vackra s. k. jättegrytor. Man förmodar att fornfolket an vän dt dem till att koka mat, hvilket skulle möjliggjorts genom att man för ändamålets vinnande i dem inkastat upphettade stenar.

der de på sina vandringar sökt dels skydd mot elementernas raseri, dels en tillflykt undan sina förföljare.

Omsider försvann fruktan å ömse sidor och de begge stammarne, hvilka funno sig vara nära anförvandter, försonade sig och blandade sig med hvarandra samt blefvo ett folk, hvars afkomlingar de nuvarande Lapparne anse sig vara. Efter en lång sammanlefnad här i frid och vänskap, blef Same eednam omsider så kändt äfven i afiägsna trakter, att till och med konungar sände sina utskickade dit för att uppsöka dessa ödemarkers inbyggare. De kommo för att bland dem skipa lag och rätt samt att meddela dem kunskap om nåderiket, eller med andra ord, domare och religionslärare inträffade på orten.

Dermed ingick den tredje perioden, som begynner den tid då de ,,kommo under konungar", såsom Lappen säger, och således är liktydig med deras christna tidehvarf.


V. 1. lae: borde efter vanliga språkbruket heta leek.

V. 4—5. Med fattiga upptäckter, med trög uppfattningsförmåga.

V. 7. Paikest juokkahast, i hvarje land, eg. å hvarje ställe.

V. 11. Man hade någon aning och något begrepp om detta land. Mången tröttnade dock och stannade i följd deraf på vägen (följde icke med ända fram), medan man sökte det eller vandrade dit.

V. 14. De talade åtminstone icke deras språk. Olbmuk, menniskor, kalla Lapparne i allmänhet icke ens ännu dem, som äro af annan nationalität, åtminstone icke dem, som ej förstå deras språk. Om den fremling deremot, som är detsamma mäktig, säga de, att han är just som en menniska, hvarmed de vilja uttala en artighet.

V. 17. Rakkaduvvujedje: inrättade (för sina behof); nemligen det aldra första folket. Att de icke voro Lappar synes tydligen af v. 13—14. De betecknas nemligen der icke såsom olbmuk, utan såsom nällek" (finska: eläjät), inbyggare.

V. 18. Awdnas, tillbehör, det hvaraf något göres. Awdnas vuovde, god skog, eller sådan (skog), der man kan få godt virke till skidor, pulkor och ahkior. Awnasjok, en betydlig elf, af Finnarne kallad Ounasjoki, som vid Rovaniemi kyrka förenar sig med Kemi elf. Den skall hafva sin benämning deraf, att marker med god skog omgifva densamma.

V, 22. Hutkkop aldsissemek. Meningen är: låtom oss icke afskräcka oss, utan bjudom till att uppfinna och tillverka helst något slags redskap att fånga och förvärfva med (1. 23).

V. 25. Calbme oaidna, ögat ser, nemligen vildrenar och andra djur, som vandra på Samelands fjäll och i dess ödemarker, rörande sig der på mångahanda sätt. Det erfordrades olika anstalter och skilda redskap för att fånga de olika slagen af djur.

V. 29 och 33. Moft eller mokt.

V. 32. Tänkte vända om tillbaka till sitt förra hem; men vägen var villsam, lång och besvärlig, och landet, som de intagit, oaktadt dess karghet, kärt.

V. 48. Kojor af torf, liknande björnens hide.

V. 49. Emedan man ej kände till yxen eller andra jernredskap, upprycktes träden med rötter 1), ty af stenyxor, så vanliga hos Grötherna, hafva inga spår anträffats i den inre lappmarken.

V. 52. Ej vi kunna lefva utaf gräs.

V. 54. Muorai månlt valddop: tågom trädens ägg. Här menas svampar, som växa på träd och stubbar, isynnerhet Rörsopp och andra fnöskartade ss. Boletus igniarius, B. betulinus,

B. fomentarius m. fl.

V. 55. HsectenEemek (laittomettomak) laittemettomak (lep?). Uti vårt behof eller vår nöd äro vi oklanderliga om våra utvägar att förvärfva äro usla.

1) Här, anmärker Leestadius i förenämnde manuskript, tyckes sången hafva försatt sig i den äldsta forntiden, då Lapparne, utan skärande verktyg, måste upprycka träden med rötterna.

Not af Utediv.

V. 74. Ii läk lamas.

V. 76. Egentligen: sten till kopp, till gryta, var lagad — begge i factitivus casus. Keedge koppe ruitton vore = stenkoppen eller gropen till gryta var (1. 77 lsei rakkaduvvum) inrättad.

V. 85. Toaladallat eller toaladaddat, någon gång = förmena, af hålla, vara litet hinderlig. V. 81—85 synas vara lösryckta från något annat sammanhang.

V. 94. Orromsajidassasek: uppehållsställen, bopålar. Der hafva de lemnat märken efter sig, liksom äfven de instinktsfullare djuren, såsom bäfvern, björnen m. fl., göra. Deraf synes vara tydligt att äfven detta folk flyttat bort eller vikit undan. Men att det varit af lappsk race ses af 1. 91, der de kallas bröder.

V. 101. När de se ödelandets uppehållsställen (lefnadsställen) eller de ställen, der man bott i öde land.

V. 103. Luonddolagasek är sammansatt af orden luonddo (natur), lakka (sätt, ordning, lag) och suffixen am (ad, es) = min (din, sin). Luonddolagasek kunde således öfversättas med: deras naturens ordning lika, ooh lagadusait med inrättningar, d. ä. deras med naturens ordning öfverensstämmande inrättningar.

V. 104. Njuolgadusataga, utan ledning eller undervisning.

V. 105. Oapatkffitta, af oappat göra besök, hälsa på, blifva känd eller bekant, lära — äfven binda nät, tvinna snaror.

V. 106. Oappaset.

V. 113. Sivetit aldsesek porramussan lagedet.

V. 116. Utvisar att i sången af handlats om landets alla, efter Lapparnes tanke, märkligaste öden.

V. 117. Suoddastallam: eg. rödjat (väg i skog).



9.

Suola ja Noaiddi.

Seuraava laulu, 1) josta vaan otan otteita, koska sen 160 säkeessä ei ole mitään erittäin merkillistä, tarkoittaa Fellmanin tuuman mukaan taistelua uudis-asukasten, jotka tahtoivat anastaa maalohkoa, ja vanhan omistajan, noidan, välillä. Pakanalliset käsitteet ovat kuten edellisessä laulussa vielä kokonaan vallalla. Jokaisella todellisella noidalla täytyy ainakin olla se voima, että voi muuttautua eläinhaamuun.

Suola. Muorak, kädkik maita ai läk mm, Ibmilam la täi vägasamin. Isit läge ominat. Mon läm valldam ädnam sattuit, Puärri lä maita mi puärri lä, Rasif, murjit coåggam läm, Monge tiedara maita lämin tuge, Muorait, kedkit adnam läm; Cappis noaiti, ädnam alt. Im läk valldam orruömit, Oru tonge sajistat Ädnam sattuit ain läm valldam. Ani rasitat, mait ton saddatäcak. Olmus vägi mu lusa, Célki mu suolan lämin. Noaiddi.

Noaiddi. Suola, noaiddi rosataba, Ik ton touta ädnam lagi, Maiigimusta mätkustaba, Ikkos tiedi mu lämin. Jogait, jäurrit jottalaba, Kaca sattuit ja valtti vara, Muorait, kedkit koucataba. Vuätti muorain mar kait, PoårrasTn la juigujuvvum Rasit maita kaca nubpi läkkai. Noaiti fidnu (noidudak) abmasita.

Aiggi poatta, aiggi manna,

Suola. Noaitik läk kivssidadjik, Kippes läk ton olmai, Kastatis rikait kättastallik, Lakko don olmai olmus? Tastis manuidasikuin vaibataddik, Tego läk ton Ib mil, Aikilassi orruk javutaga; Tonko läk rasi takkam, Jiednadalla maita jenadam aiki. Toiiko läk maita muorait takkam'? Läge, läge tonke lagapustat. Ikkos läk ton ädnam kudna. Tokku manna, toppi poatta, Tiurrin jodak nutko monge I noaiddi puvti maidin (maidigen) Rasik ai läk tu, takkat,

1) Ur O. Donners ,,Lappalaisia lauluja", Helsingfors 1876, s. 155 ff. Några tryckfel äro rättade.

Pöagustuvvu fangavuocta tilist Noita. Suormak orruk nualgga roakkut-Et sinä tunne maan laatua,

kätta. — Etkös tiedä minua olevan, Läge, läge isit ton, Katso kasvit ja ota vaari, Suola, läk ton herran passarn Havaitse puissa merkit, Tai murji, kedkl, rasi ala; Ruohoja myöskin katso toisella Ani, ani jiecat eriti; tavalla. Kost ton poadak, toppi (tokku) Waras.

manak. Mikäs olet sinä ihminen, Läm, läm mon tu padjeli Oletko sinä miehen kaltainen? Manam, manam, vältam, pijam, Vai oletko sinä Jumala, Suppim ja täucastam tu criti. Sinäkös olet ruohoin tekijä,

Sinäkös olet myös puitten tekijä?

Suola.

Etkös sinä ole maan tuhkaa?

Te tonnogak tussin, noaiddi parggi.

Turilaana kuljet sinä niinkuin mi

näkin ;

Waras. Ruohot ei ole sinun, Jumalani on nyt kävelemässä. Puut, kivet myöskään ei ole meidän, Minä olen ottanut maan hedelmiä, Ole isäntä omiesi. .Ruohoja, marjoja koonnut olen, Hyvä on myös mikä hyvä on, Puita, kiviä pitänyt olen; Minä myös tiedän sinun löytyvän, En ole ottanut irtainta tavaraa, Musta Noita, maan päällä. Maan hedelmiä aina olen ottanut. Ole sinäkin alallasi, Ihminen kävi minun luokseni, Pidä ruohosi, joita sinä olet kas-Sanoi minun varkaan olevan. vattanut.

Kun noita on lausunut toivonsa saada rauhassa asua alueellansa, ja vielä on uhannut olevansa noita, jota itse tautikin tottelee, pitää hänelle varas pitkän puheen. Hän sanoo muun muassa: noita raukka, tee heikot heikommiksi, äläkä minua. Oravan hahmossa voin puissa hyppelehtiä, etkä sinä voi minua tappaa. Minä kaadan puun ylitsesi, ja sinä noita joudut vankeuteen, sillaikaa kun minä, varas, tulen ruohon ja puiden hallitsijaksi. Mies parka, älä itse tee itseäs jumalaksi maan päällä, sinua esitellään runoissa vääränä jumalana. Sinä pidät minua varkaana, varas on saattava sinun, noita, savuun (?). Runo jatkuu sitte seuraavilla, hyvin muodostuneilla värssyillä:

Waras, Noita taistelevat, Vanhat ovat laulaneet Viimeiseksi matkustavat, Noidan työt oudoille. Jokia, järviä kulkevat, Aika tulee, aika menee, Puita, kiviä kiipeevät. Noidat ovat kiusaajia, Kastamatonta valtakuntaa solmea- Ole, ole sinäkin lähempänäsi.

vat, Sinne menee, sieltä tulee, Rumilla töillänsä väsyttelevät, Ei Noita voi mitään tehdä, Ajallansa ovat vaiti; Nauretaan vankeuden tilassa, Ääntelee myös ääntelemisen ajalla. Sormet ovat suorana sujumatta.

Varas huutaa pilkaten hänelle: nyt ottakoon hän ruohon, puut ja tähdet haltuunsa, koska hän on sanonut olevansa omistaja; mutta noita vastaa:

Ole, ole isäntänä sinä, Olen, olen minä sinun ylitses (kor- Varas, olet sinä herraksi pääsnyt kiampi), Näitten puitten, kivien, ruohojen Menen, menen, otan, panen,

yli; Heitän ja puristan (nutistan) sinut Pysy, pysy itse poissa! poijes. Mistä sinä tulet, sinne sinä mene. Waras. — — — — — — • Sitten sinä loput (raukeat) turhaan,

Noita parka.

Tjufven ooh nåiden.

Denna sång afser synbarligen de stridigheter, som uppstodo emellan Lapparne och sådane individer af annan nationalitet, som ville inkräkta på Lapparnes område; varo sig sedan att sången hänför sig till en tid, då Lapparne ännu vistades på sydligare nejder, eller till i det nuvarande Lappland förefallna stridigheter emellan Lappar och nybyggare, som slogo sig ned inom Lapparnes landamären. Den har formen af en dialog och lyder i svensk öfversättning, som följer. 1)

1) Den lappska texten, som af Donner icke meddelats i sin helhet, har tyvärr ej vidare kunnat återfinnas. Påtagligen har af sången funnits mera än en redaktion; ty förf:s svenska öfversättning öfverensstämmer ej fullt med Donners finska. Den svenska öfversättningen är för öfrigt delvis oklar och äfven annars bristfällig; synbarligen ett första utkast. IJtgifv.

Tjufven.

Min gud är på vandring. Jag har tagit jordens växter, gräs (och) bär jag samlat har, träd och stenar jag begagnat; ej jag tagit bosattes egendom, jordens växter har jag alltid

begagnat. En menniska kom till mig, sade mig vara tjuf.

Nåiden.
Ej du känner landets bruk (lag),

10. vet du icke mig vara till, se på växterna och tag i akt, se märkena i träden, gräset äfven på annat vis.

Tjufven.
Hvem är du, man, är du en Christen,1) måhända är du gud? Ar du äfven skapare af gräs, är du äfven skapare af träd? År du icke jordens stoft?

20. Som kräldjur vandrar du som jag. Örterna äro ej dina, träd, stenar äro ej heller våra, var husbonde öfver ditt eget. Godt är det, som godt är, jag vet äfven dig vara till, svarta troll, på jorden. Var äfven du på din plats, behåll ditt gräs, som du kan

frambringa.

Nåiden.
Vara skall jag i fred,

30. med mitt eget, med min egendom, betesstället är mitt, for mig på

dessa ställen. Du vet mig vara till, detta land är mitt. Du, tjuf, är kommen hit, gräs ifrån marken här du för

stört, stenar, träd söndrat. Vet du icke mig vara nåid? Nåiden att söka kommen du är, nåiden du skall finna.

Tjufven.

40. Usle nåid med (din) stora mun, med din torna klädnad, håll, håll dina fingrar. Den usle du uslare gör; jag tager vara på nåiden, jag hänger ock i trädens qvi

star, som en ekorre jag hoppar. Du, nåid, som ifrån marken söker ekorren att mörda, (som du) ser vara i dina egna

träd. so. Tjufven det är, som hoppar i

ditt träd, du tror ekorrn vara der. Slutligen ekorrn slår omkull nåiden inunder dess träd, fäller träd på nåiden, hoppar uppå trädet, se ekorrn föll på nåiden. Tjufven är det fälda trädet. Nåid, vare du maktlös tjufven att forsla.

60. Nåiden kommer slutligen i fän

tjufven blir husbonde,

1) ^läkkos ton olma olmush": är du männers man; eller: är du menniska öfver män. »Olmush" begagnas, såsom redan sagts, numera äfven om sådana christna menniskor, som icke äro Lappar.

17

— 258

nåiden måste vara fängslad utan något brott, brott af intet äfven blir. Stackars man, gör dig icke till gud på jorden. Aro äfven träden dina? Hör, hör, arme nåid! Tjuf! Onda, goda gerningar gör, omkring trän du vandrar, öfver trädens qvistar du går, stygga nåid, med din trolldom utan någon dyrkan. För ditt dag- och nattvak, 1) för ditt tillegnande af träd och

stenar, för ditt samlande af gräs och träd ovälkommen du beflnnes, kom

mande ifrån din långa vandring. 1)

Nåid, nåid, dina sånger, sjunga skall du dina tankar, sjung, sjung om dina f ränder, sjung, sjung om din slägt, de besjungas som afgudar. På jorden de uppkalla vilddjur, bestar för att öfver skogen herrska. I sinom tid de ryckas bort, räknas till de svaga, att lysa uti röken. Tröttnad vare af din varelse, arma nåid, af din trolldom, din tid vare förkortad.

Tillbaka, tillbaka vänd! Jorden har blifvit öde, trollens boningsställen äro be

sjungna. Kraftlös vare du, nåid, än kraftlösare blif; du tror dig vara nåid,

100. nåid vara, du, till än kraftlösare sjungen. Tjufven beflnnes äfven kraft

lösare.1) Nåid, nåid, du tror mig vara

tjuf, sök ej tjuf vens kung, tjufven sätter nåiden i röken,2) fast du tror dig större vara, ordet han fattar, ordet han

finner, låter maskar vankas (?) kring den onde nåiden.

no. Nåid, nåid, hvarför är du så

kraftlös? Ej du kommer på tjufvens spår. Huru ofta du gjort dig färdig, utan någon klädnad, åt de gamle till åminnelse. Nåid, nåid, du är.kraftlös! Tjufven och nåiden kifvas, slutligen de färdas, vandra öfver åar, elfvar, klifva öfver träd och stenar;

120. af de gamle har besjungits

nåidernas verk för efterkommande.

1) v. 75-79, 102 och 137 äro kanske nåidens ord; v. so—ioi, io3-t3S och 133-U2 tjufvens. Utgifv.

2) Härmed, liksom ock i v. 88, afses måhända att nåiden skulle dömas till bålet, eller ock att ,,tjufven" skulle antända skogen och sålunda göra vistelsen för nåiden der omöjlig. Jfr Del I s. 254 och 654.

Utgifv.

Tiden kommer, tiden går, HO. Vårda (dig) om ditt gräs, nåiderna äro frestare, husbonde ej du är öfver ditt hedningarnes land de afundas, gräs, af sina onda gerningar de stenar och trän du låter vara.

tröttna, Nåiden.

tidtals äro de tysta, ljuda äfven. Var, var du egare, By ek och ränn dit, hvadan du tjufven är nu herre vorden

kom, öfver dessa bär, stenar och gräs, ej nåiden kan något uträtta, håll, håll dig hädan, till åtlöje han blir i f ängsligt derifrån du kommer, dit du

tillstånd, drag, fingrarne äro raka, oböjliga, den vansinnige har genom sitt tag gräs emellan dina fingrar. bedrägeri Nåid, nåid, du har tillegnat dig den som (här saknas påtagli

gräset, gen något) vårdat träd och stenar; iso. tjuf var du då större? tjufven af nåiden tar bort An är jag öfver dig, gräs, bär och stenar. jag går, jag går, tager, sätter, Och trän lemnen I bort! kastar, trycker dig bort. O nåid, hvarför är du kraft-

Tjufven.

lös, då du kraftfull varit! Då förgås du, arme nåid.

10.

Same-eednam Taednokaddest manenius kolgolaéai pirra.

Kost lsek kawdnujuvvum as-Assi si joga låkka jakki-njselja

sam-paikest, dasa, awdden mseccai coagganam, kawdnujuvvum lse si tobbe owta mosko-sednam sisa, ciekkadam man joga namma laamas lse muttim ollo-toaimalagai pokte,

Porsse, ko si lsek vuolggam sin occat mi lse poattam tam stuorra hilbbes kolggo-peednagit tednui. kalbmas aige valljijuvvum, Assam-sajit valddam lse altsi-aive rokkes olbmak matkai ssesek, kawdnujuvvum lsek juo Sameman samma joga namma lae sednamest, Porsse.

— 260 —

tam made ko si vuoito lsek atte vuoittam si lsek

adnam, tait Loddevare assit, valddet vuosta ciekkadallit mast lse paccam namma tälke kalbmasumus seudnjes aige, Same-eednami. vuoito adne ciekkadalli padjeli. Tam samma kuovte Porse kas

20. I tat tittum, maina lagin kast si lsek vuoittam tait; oaidnep mike tam alla vare. mutto koituk tat lse visses,

v. 3. Mosko-cednam är en sådan trakt, der man har svårt att finna någon och dit solen knappt kan intränga, vare sig för tät skog eller för kullar och stupor, som omgifva detsamma. En med jord betäckt låg lappkoja, som knappast kan ses förrän man är invid den, kallas mosko-koatte. Eremiter i ryska Lappmarken bo i mosko-sednam. v. 4. Porsse är en i Tanaelf utfallande å, hvars vatten liksom kokande störtar utför branta stupor. v. 24. De bodde högt uppe vid Lintuvaara (Loddevarre), der ån delat sig i två grenar; och emellan dessa uppehöllo de sig i en dyster trakt. v. 17. Kalbmas-aige = kalbinag-aige, den Tid om Hösten, da Marken begynder at fryse. (Q v ig s t ad).


Lapinmaan Tenon rannalla viimeisistä kulkureista.

Kussa ovat löytyneet asuma- Asuivat he joen tienoilla nel

paikassa jänneksen vuotta, autiokorpeen kokoontuneet, löytyneet ovat sieltä lymykerään synkän maan sisällä, sissä, jonka joen nimi on ollut Porsse, io. muutamain vallan toimeliaitten joka on tullut tuohon isoon kautta,

Tenoon, kun he ovat lähteneet etsimään asumasijoja ovat ottaneet itsel- heitä, lensä, ilkeitä kulkukoiria, jonka saman joen nimi on oi- kylmänä aikana valitut, lut Porsse. aivan rohkiat miehet matkaan,

löytty on jo Lapinmaassa sen verran että he voiton ovat

saaneet, ottamaan vastaan lymyileviä kylminä pimeän aikoina, voiton saaneet lymyilevistä. Ei ole tiedossa millä lailla he ovat voittaneet heidät; mutta kuitenkin on vissi, että voittaneet he ovat nuo Lintuvaaran asukkaat, joist' on jäänyt nimi nytkin

Lapinmaahan. Saman kahden Porssen välillä näemme mekin sen korkean



Om Lappmarkens vid Tanaelf sista landstrykare (vandringsmän).

På h vilket boningsställe äro

funna de i öde skogstrakt församlade, in i ett dystert land, hvilken elfs namn har varit

Porsse, som har runnit till den stora

Tanen, boningsställen sig de tagit, hvilken samma elfs namn varit

Porsse. Ett fjerdedels år de bodde vid

denna elf, funna de äro der fördolda genom några välförståndige, då de sig begåfvo att uppsöka

dessa gemena löphundar, vid den kalla höstetiden valda, särdeles modiga män sig gåfvo

i väg, funna äro redan i Lappland så många att de segrat, taga emot de undangömda vid den kalla mörka tiden, segrat öfver dem som gömt sig. Ej är det kändt på hvad sätt de segrat öfver dem; men visst är likväl, att de öfvervunnit dem som bo på Lintuvaara, efter hvilka än finns namn i

Lappland. Emellan samma båda Porsse elfvar skönja äfven vi det höga berget. 1)

1) Denna sång synes ansluta sig till sången om Lapplands första inbyggare, intagen här ofvan. Utgifv.

— 262 —



11.


Sång om lycksökaren, som vandrade omkring och sökte rikedom.

Koakkad ledjim algost, vulggim uccen jottet, vulggim kukkas eriti, pottim olbmui lakka. Ouorvvom-jiedna munji kullui: ,,vuolge ruoktot, jallas manna! Mi tu teikki pukta? Ton lsek hilbbadvuodastad vuolggam teikki, teikki vuolg

gam,

10. ko ton okto poattak min riki. Ton amas manna, ik ton touda min, mutto okta mist toudda tu." Te mon jorgetim nubbe kuvllui vadjolet, jorggalim soabbam nuortta-sednam vuosta, keccim kseino altsim stuorra msece kasko, cada mannim mon tam. Valddim vara jorgetsemestam, amam mon seneb tai olbmai

lusa poadasi,

20. ksei lut mon lsem vuolggam. Valddim mserka alme nastin, ikko alme manost, pseivveg pseivas mserkain. Kost mon oainam su vuollansemen ja padjanse

men, te mon tatti meld jeccam pijam

matkustet. Ko mon pgeive im oaidnam, pidjim mon soabbam visses

merkki, atte im mon jorggalivci.

30. Månam kukkas sednam meld, selam sednam saddoikuoim, fättim jeca selatus-lage, jodam okto, kaudnim olbmuit, jseram sist altsim kseino: nkos Jse vallje-rlka, kos lse rutta oaggomest?" nKos lse pseldok, tobbe lse eello, kos lse sello, tobbe lse rutta, kos lse rutta, tobbe lse jecaki

riggesvuotta."

40. Jodam monke selö inaT)est, oainam msecist cabba huoddoit, ucca huoddoit, stuorra huoådoit. Im säti mon taina maiden, ksecam, ko mannik mecin. Te heittim eriti kukkes aednamjottemest, mänam skipa-takki lusa, ksecam skipa-takkit, skipa-takkit ja jeca tiuras ja amas tuodje-takklt,

so. keek stuorra ruda ogguk. Jus mon tast im oago altsem fidno, te mon ain vuolgam jeca cepi lusa. Jus mon tast im oago altsem ruda, te mon månam muorracsepe lusa. Jus mon tast im oago ruda, te mon mänam golle-occi lusa. Jus mon tobbe im oago kolle, te mon månam simpsuk-goaiv

voi lusa.

Jus mon tobbe im oago ruda,

en. raon mänam ladnetakki lusa. Jus mon tobbe im oago riggesvuoda, mon månam konagas-karddeni. Jus mon tobbe im oago konagas armo, vuolgam jottet pselddo-olbmai kuouddo, raukani kuttestke uccanas. Jus mon tobbe im fidni maideken, mänam muorra-cuoppi lusa, raukam muorait cuoppat, valdam altsem heppus

7o. taina muorra-cuoppin luoikasen, vuolgam jottet rigges hserrai lusa muorra-kurmit kaupaset. Ko mon tobbe im oago ruda, vuolgam eriti tam eednamest, vuolgam tokko, kost pissok kullujek pseggemen, raukam altsem pisso, maina pacam poccuit, pacam kumpit ja maida rieba

nit, Jus mon tobbe im oago pisso, so. nu mon vuolgam kuoUe-oaggoi

lusa, månam kulit oaggot. Jus mon tast im oago ruda, månam suoidne-cuoppi lusa. Jus munji tat i likko, månam jes okto maeccai, valdam altsem siega fidno, kaikom altsem sednam saddoit, kaikom muorra-vaaddait, tagam altsem kielait,

90. pivdam koddit, kuoucait, kumpit, riebanit, njoammelit, puok, mait jo oinicam.

ja toalvom eednag olbmui lusa. Jus mon taikuoim im fidni ruda, hseitam sadnam vadjolam-tile

eriti. Msera oainam maida, kaecam, kosa son kolgga, köBCcaladdam su cace: paccan maisto son munji,

loo. jodam ain mserrakadde meld, kaunam olbmuit mserrakaddest. Fillijuvvumit fillidek, jottaledjit poagostik, sardnuk kseinoit äbmaslt, jållabuit jållabun takkik, msera matkustsebmai hästadek, sardnuk laemen tobbe siega tile alma mange vaive taga. niEllo oadda orroi ocast;

no. måna, måna min meld," celkki si maida munji; ,,alket ocak, alket oagok alma mange vaive taga." Loppiduvvujek purit puokait, loppiduvvu stuorra palkka tusse lakka orrom oudast. Tussalaggan kaudnujuvvujek puok tak puorek, mak loppeduvvum 18B. Ijait peivit koccemistam,

120. ijait peivit jottemistam, karggasubbut vadjolaemestam hseitam mönki eriti. Meera oaidnet poattam lsem. im laek oggom mon täst mai

deken; aigge oadnan muddoiki, joaudda erit kukkesvuotta, lakkan teikki oanekesvuotta, laikutalam ain mon. Puorre lekkus puorreke,

i3o. kost puorreke i leek!

264

Ngeurre lekkus naeuresvuotta, vides jottim, nokkain lsege! kost tatke I lsek! I rutta tast lae, kost i lsek rig-I tat tökki munji manenke; ges vuotta.



Laulu onnen onkijasta.

Rohkea olin alusta, läksin piennä matkailemaan, kuljin kauvas pois, tulin lähes ihmisiä. Huutavan ääni mulle kuului: ,,Palaja takaisin, tyhmä lapsi! mikä sinut tänne tuopi? Sinä olet ylpeydessä tullut tänne, tänne tullut,

10. kun tulet yksin meidän maa

han. Sinä outo lapsi, et sinä tunne meitä, mutta yksi meistä tuntee sun."

Nyt minä käynnyin toiselle kulmalle vaeltamaan, käänsin sauvani itäistä maata, kohden, katsoin tietä itselleni ison met

sän kesken, poikki menin minä sen. Otin vaarin kääntymisestäni, etten enää tulisi niiten ihmis

ten tykö,

20. joidenka luota mä läksin. Otin vaarin taivaan tähdistä, yöllä taivaan kuusta, päivällä auringon merkeistä. Kusta mä näin hänen laske- ja nousemisensa, nyt minä sen mukaan ohjasin

itseni matkustamaan. Kun minä päivää en nähnyt,

pidin minä sauvani vissiä merkkiä kohden, etfen mä kääntyisi.

30. Kulin kauvas maata myöten, elin maan hedelmillä, löysin toisen elatuskeinon. Kuljeskelen yksinäni, tapasin

ihmisiä, kysyn heiltä tietä itselleni: ,,Kuss' on viljava maa, kuss' on raha saatavissa? Kuss' ovat pellot, siell' on

elo, kuss' on elo, siell' on raha, kuss' on raha, siell' on muukin

rikkaus."

40. Kuljeskelen minäkin elon pe

rässä, näen metsässä kauniita eläviä, pieniä eläviä, suuria eläviä. En saa minä niistä mitään, katson, kun menevät metsään.

Nyt herkesin pois laajasta

maankulusta, menen laivantekijäin luo, katson laivantekijöitä, laivantekijöitä ja muita kalliin ja oudon työn teki

jöitä,

50. jotka ottavat ison rahan. Jos minä sielt' en saa itselleni

työtä, niin menen muun sepän luo.

— 265

Jos minä sielt' en saa itselleni ammun susia ja repojakin.

rahaa, Jos minä sielt' en saa pyssyä, menen minä puusepän luo. 80. niin minä menen kalanonkijain Jos minä sielt' en saa itselleni luo,

rahaa, menen kaloja onkimaan. niin menen kullanetsijäin luo. Jos minä siit' en saa rahaa, Jos minä sielt' en saa itselleni menen heinäntekijäin luo.

kultaa, Jos mulle se ei ole mieleen, menen simpsukankaivajain luo. menen yksin metsään, Jos minä sielt' en saa rahaa, otan itselleni hyvän toimen,

60. menen minä linnantekijäin kaivan itselleni maan hedelmiä, luo. kiskon puun juuria, Jos minä sielt' en saa rikka-teen itselleni ansoja, utta, 90. pyydän karhuja, peuroja, minä menen kuninkaan karta-hukkia, repoja, jäneksiä, nohon. kaikkia mitä jo näen, Jos minä sielt' en saa kunin-ja tuon isoon ihmisten joukkaan armoa, koon.2) lähden asumaan peltomiesten Jos minä niill' en saa rahaa,

luo, heitän maankuleksijan ammaanon kultakin vähäisen. tin pois. Jos minä sielt' en saa mitään, Meren näen myös, menen puunhakkaajain luo, katson kuhun hän juoksee, pyydän puita hakata, maistan hänen vettänsä; otan itselleni hevosen pahalta maistuu se mulle,

70. näiltä puunhakkaajoilta lai-loo. kuljen aina merenrantaa myönaan, ten, lähden astumaan rikkaitten tapaan ihmisiä merenrannalla.

herrain tykö Villityitä he villittelevät, puukuormia kauppailemaan. matkustavaisia he nauravat, Kun minä sielt' en saa rahaa, kertovat keinoja outoja, lähden pois siitä maasta, hulluja he hulluttelevat,3) kuljen sinne, kussa pyssyjä merenkulkuun yllyttävät,

kuullaan mainittavan, sanovat siellä hyvän olevan pyydän pyssyn itselleni,1) aseman jolla peuroja ammun, ilman mitään vaivaa.

1) Skjutgevär, om hvilka de då redan egde kännedom, hade således än ej kommit i bruk hos dem. Numera begagnar Lappen icke

2) ja kuljetan markkinoille.
3) hulluja hullummaksi tekevät.

,,Tavara makaa istuvan povesen ole saanut minä siitä mi
sa; tään ;
no. kulje, kulje meidän kanssa," aika lyhenee muutoinki,
sanoivat he myös minulle; joutuu pois etäisyys,
,,helpon haet, helpon löydät tulee tänne lyhykäisyys,
ilman mitään vaivaa." laiskittelen aina minä.
Lupaavat kaiken hyvän, Hyvä olkoon hyväki,
lupaavat suuren palkan 130. jossa hyväkään ei ole!
ainoastaan läsnäolosta. paha olkoon pahuus,
Tyhjäksi huomataan kaikki joss' ei sitäkään ole!
ne hyvät, mitkä on luvattu. Ei se kelpaa mulle mihinkään;
Yön, päivän valvomisesta, pitkä kulkeminen, ole loppu
«o. yön, päivän kulkemisesta nut!
ahtaammasti vaeltamasta Ei tavaraa siellä ole, kuss' ei
luovun minäkin pois. ole rikkaus.
Merta näkemään tullut olen,

12.

Pallam-jaegge.

En gång, då en stor trollkarl i Sodankylä fått en vildren inom skotthåll, blef renen skrämd och undkom just då trollkarlen var i beråd att skjuta den. Trollkarlen, som trodde fienden (ovännen) hafva förorsakat detta, begynte derföre, enligt sägen, att trolla honom och sjöng derom följande:

Pallam-jaegge, ja te nu nokkim. puoides rodno, Teko nokkamest padjanim, vuoi tam aldo, te vaggim koacte lusa. ja te mon paccim tasa; Te leei must paha miellä, te mon vulggim eriti im sattam jo porratki, ja juoiggaskottim, ja te vulggim poccu occat.

267


Peljästysjänkä.

Peljästysjänkä, ja niin nukuin. lihava runo, Ja kun nukkumasta nousin, voi sitä vaadinta, niin menin kotiin. ja minä jäin tähän; 10. Oli se mulla paha mieli, siis menin minä pois en voinut edes syödäkkään, ja aloin joikata, ja sitten lähdin poroa etsimään.


13.

Ord, som lästes för att bota sår, tillfogade med järnredskap.

Liksom Finnarne, trodde fordom äfven Lapparne, att sår kunde botas med ord eller besvärjelser. För att hela med järn tillfogade sår begagnade man sig, bland annat, af här nedan anförda ord, hvilka meddelats mig af en person vid namn Winturi ifrån Jukkasjärvi.

Ale ton, ruoudde, mu vasot! I sadje las coaskemi tasa, Im lsek mon, ruoudde, i havvai coaskem kalga mantudnji paha takkam, nat, ja ale ton, coaskem, ja tam have padjeli mana ruoudde-havvai! kalgga tukko pidjut.

Du järn, hata mig icke! Ej rum här är för kölden, Ej har jag, du järn, i såret kölden ej får gå, dig illa gjort, och på detta sår och ej skall du, köld, skall förband sättas. intränga i järnets sår.

Raudan sanat.

Älä sinä, rauta, minua vihaa! Ei ole sijaa kylmällä tässä, En ole minä, rauta, ei haavaan kylmä saa mennä, sulle pahaa tehnyt, ja tämän haavan päälle ja älä sinä, kylmä, pitää panna tukko. mene raudanhaavaan!

14.

Einaran Antti.

Einaran Antti, stuorra noaid-Enodaga saljoin

de, koaivvopelm ja psessesobbm purikuoim kilvutalla, ja oarra-lawcekuoim. oskeld su olmaivuodas ala, Kolbma pgeive marjTjel vulgiko vuoved su noiddudagas ala poalvvar, ige pala stuorra hserrainke, kolbma pseive ouddal psesai ko lsei tasa ouddal jo harjanani. Enodaga salljoi. Einari luovos vuodja Te poalvvar paci terva-pulke-Enodaga saljoin, kuoim poalvvarikuoim kilvutalla, ja maleduvvum soabbekuoim caski vsedo loge pseivas-täla nald; ja riessam-hsergekuoim. poalvvar toaivoi vsedo vuoittet. Poalvvar vsedos piettali, Poalvvar vuji terva-pulkin ike vseje mielastes addet. ja vuodjemhsergekuoim, Einaran Antti äiti nakkeruvdda-lawcekuoim, pilssamisin poradattet tiwgaikuoim skoalaidatti, poalvvara vuodjemhergit. luti siega vuodjemheerges ala, Poalvvar paladseddines Einaran Antti vuiti vseflo. fertti addet veedo rudait, Pilssamisin vuodja loge pseivas-täla.


v. 3. olmasvuodas BOD, olmavuodas E. v. 4. ala BD, padjeli OE. Efter v. 4. indskyder E: vuovvet su miehudagas ala, hvilken Linje i B er Variant til v. 3. v. 5. herrait BCDE v. 6. Einari (Anari) D. v. 11. 12. 22. 24. 27. polvara ABCDE. v. 15. skoladatti BCDE. v. 23. malatuvvum O, malatu DE. v. 27. vetosa massi A, vetosa piettali BD, vedosa piettali CE. v. 23. eipe ABCDE mielalasa AB, mielastes BaCDE. v. 30. pilsamesajn ABE, pilsamiesin C, pilsamesin D. v. 33. teudi ABE, ferti CD

Af denne Sang findes i Fellinans Papirer 5 Optegnelser: A (ufuldstsendig, synes at vaere den seldste), B, C. D, E den (endelige Redaktion).


Einaran Antti.

Einaran Antti, suuri noita, hyväin kanssa kilvoittelee, uskaltaa urhollisuutensa tur

vissa, rohkenee noitataitonsa nojalla, eikä pelkää suuriakaan herroja, kun oli siihen jo ennen harjaan

tunut. Inarihin irtanaissa ajeleepi Enontekiäisen siljosta, porvarin kanssa kilvoitteleepi, lyö vetoa kymmenen hopea

riksiä; porvari toivoi voittavansa. Porvari ajoi tervatulla pulkal

lansa ja ajohärjällänsä rahnikkohihnoineen, tiukuillansa helisteli, luotti hyvään ajohärkäänsä. Einaran Antti voitti vedon.

Purka-vasikalla ajeleepi Enontekiäisen siljosta

20. lapionpuoliskalla ja sauvalla kuorimattomalla ja nuorahihnalla. Kolmea päivää myöhemmin lähti kuin porvari, kolmea päivää ennen tuli

Enontekiäisen Siljoihin. Porvari jäi tervapuikkinensa ja maalatun sauvansa kanssa ja tupsutulla harjallansa. Porvari vetonsa kielsi, eipä tahdo mielellänsä maksaa. Einaran Antti uhkasi

30. sudelle syöttää porvarin ajohärjät. Porvari peljästyneenä pakosta maksoi vetorahat, kymmenen hopeariksiä.


Anders Einarsson.

Anders Einarsson, den store

nåiden, med de store tvistar han, djerfves på grund af sitt hjel

temod, vågar i stöd af sin trollkonst, ej han rädes ens för stora herrar, då han dervid ren sig vant. Till Enare lös han kör ifrån Enontekis marknadsplat

sen, med borgarn han kör i kapp, slår vad om tio specieriksda

ler;

270

borgarn hoppades vinna vadet. kom tre dagar tidigare till Han reste med sin tjärade pulka Enontekis platsen. och. sin korren Borgarn blef efter med tjärade med flätade tömmen af skinn, pulkan, klingade med sina bjellror, med målade käppen litade på sin utmärkta korren. och sin tofsprydda korren. Anders Einarsson vann vadet. Borgarn förnekade vadet, Med än ej årsgammal renkalf vill ej godvilligt gifva.

han reser Anders Einarsson hotade

ifrån Enontekis marknadsplat-att åt vargen uppmäta sen borgarens korrenar. på half spade och med staf utaf Borgarn, som fruktade,

oskalad björk måste betala ut pengarne, och med tömme af rep. tio riksdaler specie. Tre dagar senare än borgarn

han reste,


Om här menas Anders Einarsson, skulle man på senare lappska säga Einar Antti. Hos Lapparne, som endast sällan hafva familjenamn, ersattes nemligen detta af faders namn. Så säger man t. ex. Läras Pierra = Pehr Larsson och Mikko Wuolle = Olof Michelsson o. s. v. Dock kunde med Einar Antti äfven afses Anders ifrån Enare, till hvilken förmodan v. 7 kan gifva anledning. Det heter nemligen der: Einari luovos vuodja: lös till Enare han kör. Måhända har ock benämningen Enare, som på lappska heter än Enar, Euara, än Anar, Anara, sin rot i det fornnordiska namnet Einar. 1)

Hos Lapparne anses det utvisa stort öfvermod och mycken förmätenhet att en längre väg köra lös. En sådan löskörare måste nemligen, emedan han i sin pulka ej kan medföra några varor, hafva i sin barm, särskildt på en marknadsfärd, en med silfverpenningar väl fylld pung eller börs, icke allenast för erläggande af sina allmänna utlagor, hvilka vid marknad uppbäras,

1) I Waranger finnes ett »Passé värre" (heligt berg), benämndt Einar Seite.

271

utan äfven för att kunna betala köpmannen för de varor, han tilläfventyrs komme att af denne tillhandla sig. Men äfven af andra orsaker är det svårt att på en längre resa köra lös. På en så lång färd, som den från Enontekis till Enare, en sträcka af mera än 30 mil, måste man nernligen, utom den ren, hvilken man sjelf begagnar, i regeln medhafva ett par renar för forsling* af vägkosten och andra reseutensilier samt dertill ännu minst en reservren.

I afseende å sångens text må följande påpekas.

v. 8. Enodaga saljoin = ifrån Enontekis marknadsplats. Saljo, =z finska siljo, betecknar egentligen ett sådant ställe eller en sådan plats, der folk uppehållit sig med sina renar och snön i följd deraf trampats hård och jemn. Här marknadsplats. v. 10. Tala nald = nordlapparnes tala aln. Med pmivas tala, hvarmed vadet skulle betalas, afses endast sådana svenska specieriksdalrar, som i sin prägel bära en sol (aurinko). Andra silfverriksdalrar kallas: Daca tala (dansk riksdaler); Juolggepel tala (jalkapuolitaala), hvarmed menas den riksdaler, på hvars ena sida läses ^Civitatis zwol moneta arg." och på den andra

.,concordia res parvse crescunt"; Ledjon tala (lejondaler), Fredrik den l:s riksdaler; Kolma viellja-tievas tala (dalern med tre bilder); Miekke-täla; Bosen-täla (Rosendaler); Vuogio-täla (med bilden af en fogel) 1) m. fl. Högst värderas de svenska riksdalrarne.

v. 12. Terva-pulkin = med tjärade pulkan; hos andra pihka-pulkln = beckpulkan. Mycken elegans anses ligga deri att hafva sin pulka eller ahkio väl tjärad eller, såsom Lapparna säga, med tjära målad; ty Lapparne, hvilka icke tillverka tjära, bestå sig sällan sådan till sina renpulkor, ehuru tjäran naturligtvis mycket bidrager till deras täthet och varaktighet. v. 13. J?Vuodjem hserge", egentligen = snäll springare^ men efter orden korren eller rättare köroxe; ty endast renoxar begagnas till korrenar. v. 14. ,,Nakkeruvdda-lawce", på finska rahnikkohihna, anses för den mest eleganta rentömmen. Den är flätad af åtta smala skinnrimsor. v. 15. ,;Skoalaidatti", ett ovanligt och för mig mera okändt ord. Jag har hört Lappar säga ;,skola-datta" om en ren som springer utrustad med små klockor och bjellror på sig. Finnarne säga om den iunkuttelee, helistelee. v. 18. „Pilssarniesse" eller, enligt rättare språkbruk, ,,porggemiesse" kallas en renkalf, som bär första vinterns hårbeklädnad.

1) En fogel, kallad vuokko, som ansågs göra skada åt menniskor, förmäles hafva fordom funnits här. Jfr här ofvan s. 30.

Det var dock icke med kalf (renkalf) han reste, utan med varg. Han förvandlade nemligen kalfven till varg och, vid ankomsten till Enare, denne åter till kalf. Ingen visste då deraf. Men nu, då han sade att kalfven skulle uppäta borgarens korrenar, blef detta klart för enhvar, och äfven det, huru han på så kort tid kunde komma fram till Enare.

v. 20. wKoaivvo pelle" är en träskopa, sked eller spade. Hälften af en sådan nyttjades af Einaran Antti, som kunde göra sig så liten han behagade, till släde eller pulka på denna färd.

,, Soabbe" är en kort käpp, som af löskörare ofta nyttjas, dels för att med densamma styra pulkan utför backar, dels för att derroed slå sin ren, om den blir bångstyrig. Handelsmannens var målad, men Einaran Antti hade icke ens brytt sig om att afskala näfver och bark från sin psesse soabbe, hvilket uttryck kunde återgifvas med staf af oskalad björk. Att nyttja soabbe anses ock höra till ståten. Den begagnas derföre, enligt Lapparnes utsago, alltid af Fogdar och Domare. För min del har jag aldrig nyttjat sådan, hvarken för ståt eller af behof.

v. 22 och 23. Vadet synes hafva galt en färd icke blott till Enare, utan ock derifrån tillbaka till Enontekis. Vid kapplöpningar hos Lapparne har det ock vanligen galt, ej blott att såsom den förste hinna fram till det utsatta målet, utan äfven derifrån tillbaka till utgångspunkten. v. 25. ,,Malatu", som en min sagesman begagnade, är synbarligen språkfel och bör väl heta maleduvvum. v. 26. ,,Riessam-h3erge", en korren, som är utpyntad med hvarjehanda tofsar och bjefs. Det är mycket vanligt bland stånds

personer och ungdom i Lappmarken att sålunda utstyra sina korrenar.


Paafaldende er i denne Sang i v. 13, 14, 21, 24, 25, 26 kuoim i Förbindelse med ett Substantiv i Singularis, maaske Fennicisme (sml. fn. kanssa). Enkelte Fennicismer, saasom v. 12 terva for lappisk darvve, v. 28 mielalasa (= fin, mielellänsä), v. 33 teudi ( = fin. täytyi), peger hen paa en finsk Original.

15.


Anaras juoiggam.

Anaragak sidai meld vudjik, taina vinin fast ruoktot vmln jugatik padje-olbmuit keeccat tait kuosse-mallasit, ja o^uk pierggo-kerrisit, mait tobbe ledji kuossotam, poaco-raidoit ogguk. ja tam siega saje oudast, Vini fal manna ollo verdidas-mait tobbe Ise kussidassasek

sasek, toallam, ja muttimak vinin mannik sidai ja te pottik fast meld, taina vinm sida-kaskain annuk, annuk juokke vlnecserke 20. ja jugatik tait verdidassasek,

oudast, sidast vela jugatik passempiergo anodek. ja ogguk poccuit, Ko Anarest verdek Ise, owta, kuokta ja ain vela gembo te kuossotek tobbe, jeca sid-olbmuin, ja ko coakkem vässa, kseit ain tittik vmi-jukken, te verdidsesek meld tattuk ja mänait jugatik vela,

vuolgget mutto oaslomusa titi.


v. 25. kek.

274

Laulu Inarilaisista.

Inarilaiset kyliä myöten kulek-sen viinansa kanssa takaisin taas sivat, vaatimaan niitä kestiatrioita, viinalla juottavat ylilappalai-joill' ovat siellä pitäneet pitoja,

sia ja sen hyvän vuoteenkin eestä, ja saavat liha-ahkioita, jota siell' ovat pitäneet vierailpororaitoja saavat. lensa, Viinaa vaan menee paljon väär-ja niin tulevat taasen

teille, niillä viinoilla kyläin välillä ja muutamat viinoilla liikkuvat 20. ja juottavat niitä ystävillensä, kyliä myöten, kylässä juottavat vielä anovat, pyytävät joka viina-ja saavat poroja,

ryypyn eestä, yhen, kaksi ja yhä vieläkin paistinlihaa pyytelevät. enemmän Kun ovat Inarissa väärtit, muilta kylän ihmisiltä, niin kestitään vieraina siellä, joita aina tietävät viinanjuo-ja kun kokous loppuu, jiksi, jo ystäväinsä mukaan tahtovat ja lapsia juottavat vielä,

lähteä mutta hyötyäksensä.

v. 1. Med ,,sidai" förstås här s. k. renbyar, der renlapparne uppehålla sig med sina renar. v. o. „Väärteille" = ystäville. v. 7. ,,Cgerke", sup, som bjudes ur bägare, jungfrumått eller dylikt, hvaremot sådan sup, som tages direkt ur kagge, torskmage eller blåsa, benämnes »Jugastak". Jfr Del I s. 87. v. 11. Här menas kyrkomöten, d. v. s. de tillfällen, då Lapparne samlas vid kyrkan för bivistande af gudstjenst.

Enareborna, som väl äro det fattigaste folk i Europa, göra om vintrarne täta besök i renlapparnes byar för att der få kött till sitt lifsuppehälle. Sådant tigga de der åt sig medan de berusa renlapparne med brännvin, hvaraf de pläga skaffa sig någon kanna af kringresande försäljare. Under kyrkomötena i Enare bjuda de till att med all möjlig artighet bemöta de då dit ankomna renlapparne, för att desse sedan vid skeende inotbesök måtte vara dem lika bevågna och mot dem frikostiga. De inbjuda de här husvilla renlapparne att bo hos sig, traktera dem ur sina små förråd med mat och betjena dem på allt sätt. Men då gästerna skola resa bort, vilja de följa med för att hälsa på i renbyarne. Redan under färden traktera de dem med en och annan sup, påminna dem ofta om sin godhet och uttala den förhoppning att de, vid sin ankomst till renbyn, der skola få röna samma välvilja. Väl framme i renbyn, begynna de hålla husbonden i fullt rus tills de få af honom ett par eller tre renar samt af tjenare och barn köttstycken, hvarefter de i samma syfte begifva sig till en annan renby o. s. v. Kroppar af renar, som dödats af varg, ges dem vanligen äfven utan att brännvin behöfver bestås, ty sådana äta renlapparne sällan sjelfve. Jfr Del I s. 83 ff.

16.

Taeno olbmuk.

Tseno olbmuk, padje-olbmui pokt, stuorrak ja karrasak, ja si ollo auke adnek padjevini jukkik. olbmui pokt, Ko olmus poatta ja lse tabe okta siega oapatsedje, milapsele tuokkai kutte I lsek pahast pagadam, éoakkem-aige, aito rak purist. te kullu jiednamilapsele tuokkai, tat Jakob Fellman, ja ko olmus poatta tam paikkai, tat Jakob Fellman, kost si lse jukkam, kutte kukka aige tabe orrom,

IO. te olbmu nordadik ja vikkik, ja i sat mäti midjidi muttimak hattijek ja viggek. taggar skula-acce sembo poattet. Lika lse kadasvuotta, Tam auke lee Ibmel midjidi si adnek ollo tuokkensesek, Same-sednami lagedam; ja tadde, ko si pottik padje-mutto sep sat mi kadde

olbmui lusa, Ibmel armost oa^ot kalle si adnek ollo vuorradu-taggar skula-ace,

sait, kutte min pagadi aito riekta, si pikkuk padje-olbmuikuoim. ja te lse poattam täl Ibmelest, Si tadde adnek ollo auke ja mutto mon im kadde sat,

piebmo atte taggar eembo poatta midjidi.

Laulu Teno-lappalaisista.

Tenon ihmiset, ylilappalaisten kautta, isot ja kovat, ja paljon he nauttivat apua viinaa juovat. heiltä, Kun ihminen tulee ja on täällä yksi opettaja hyvä, puolen peninkulman päähän joka ei ole pahasti opettanut, kokouksen aikana, vallan hyvästi, niin kuuluu ääni puolen penin-se Jacob Fellman,

kulman takaa, se Jacob Fellman, ja kun ihminen tulee siihen joka kauvan aikaa asui täällä, paikkaan, ja ei voi enää meille kussa he juovuksissa ovat, semmoista opettajaa tulla.

10. niin ihmistä lykkivät ja juokse-Sen hyödyn on meille Jumala vat, Lapinmaassa suonut, muutamat ärsyttävät ja tavot-mutta emme usko enää

tavat. Jumalan armosta saavan Kuitenkin on kateus, semmoista oppi-isää, he pitävät paljon takanansa, joka meitä opetti aivan oikein,

ja kumminkin, kun he tulevat ja hän oli Jumalan tuoma,

ylilappalaisten luo, mutta en usko enää, kyll' on paljon heillä puutteita, että semmoinen vielä tulee he moittivat ylilappalaisia. meille. 1) He kuitenkin saavat paljon

hyötyä ja elatusta

V. 1. De som bo vid stranden af Tana elf och äro fiskare.

v. 2. Tanaelfsborna äro merändels af finsk härkomst och större än renlapparne. v. 4. Med »ihmiset" afses här endast renlapparne. v. 11. I detta tillstånd förglömma Tenoborna att renlapparne äro deras välgörare, och de kunna då t. o. m. förföra sig på dem. Sådant sker någon gång också derföre, att de tilläfventyrs af dem ej fått allt hvad de begärt och varit i behof utaf.

1) Denna sång är synbarligen tillkommen efter det anteckningarnes författare afflyttade från Lappmarken.

v. 22 ff. finnas icke öfversatta i manuskriptet. De äro af Direktor Qvigstad återgifna på norska och i enlighet dermed öfversatta till finskan af Utgifv. v. 12. De afundas renlapparne deras bättre utkomst. v. 13. Det lilla, renlapparne hafva behof af att få utaf dem, det gömma de undan och äro ej hjelpsamma.


17.

Lagesviiona (Vierccavuona) juoiggam.

Vierccavuona viercait ja arvven ja ksesse kuovddel kuocca viercaikuoim tai viercaikuoim tikketorkkan poagostik. kiecfaikuoim kusavuoja firruk Ksesseg kuocca viercaikuoim 9. ja teko kakoi takkek. Ruossaitki njargast

v. i. virtsak. v. 4. ksesik. v. 6. arve. I v. 2. 4. 7. bruges viercca (eg. Vseder) i samme Betydning som vierccadak, Skind af en Vseder. v. 5. njargga (eg. Nes), Fiskevser ude ved Havet. Ruossai[t] njargga er et Fiskevaer, hvor der om Sommeren ligger russiske Fartöier for at opkjöbe Fisk.

Laulu Jaaravuonolaisista.

Jaaravuonon jaarat ja satehen ja sydänkesän aimädänneitten jaarain kanssa, kana täiturkiksi nauretaan. niitten jaarain kanssa Kesällä niitten mädänneitten käsin voita sotkevat

jaarain kanssa 9. ja niinkuin kakkuja tekevät. Wenäläisten niemessä

v. 1. „ Jaarat" kallas de, soni bo vid Laxefjorden, emedan de både vinter och sommar gå klädda i fårskinnspelsar, som de bära med hårsidan utåt, hvarför de af sina grannar förliknas vid gumsar (Jaara = gumse). Jfr ock den här ofvan ås . 122 intagna sången. v. 2. Dessa pelsar, som aldrig tvättas eller rengöras, äro ytterst smutsiga och få derföre här epitetet ruttna. Dock betyder »kuotsa" egentligen: af förruttnelse illa luktande. Kuotsa nyttjas ock för att beteckna liklukt, fotsvett m. m. v. 7. Med dessa fårskinnspelsar. v. 9. Ehuru äfven Laxefjordsborna hafva en och annan ko, känna de ej än till bruket af tjärna, utan knåda grädden med händerna i en bytta, kittel, gryta eller dylikt tills deraf blir smör.

18.

Borfarak, tak Siraland oltauk.

Fsellak lsedji porjastam te si vaggik pajas oudimus ti miko skilotsebmen rak, lest, nu atte si tavja hsevvanik, 20. valddek kirjidsesek, ko si skilotsebmen porjastik. lawlluk ja lokkek. Ja oskolagak si lse, Ruossak maida lse porjastam juokke icted lawlluk, Taca-sednami, juokke eeked lokkek, ja Samek oidnek,' lokkek ja lawlluk. ko muttimak lokkek kirjidgesek Lokkek ouddal, juokke iåed ja seked. ko vulggek porjastet, Mi si tieåe, Samek, ja si fidnijek nu ollo rak. mait si tagacik, Kost lse owta sajest Ibmelko palvvaleggik vai mait. Sabmelagak ja Ruossalagak 30. Tam oidnek kalle, ja maida Tacak, ksen ala si oskuk, ?ei fidne si ja sivola|ak si lse. nu ollo ko Faellak. Mutto jus si Ibmel laga meld

Fsellak fidnijek arvvedmsetto-ellek, met, te si lee kristalagak. ja ko pottek kaddai,

— 279 —

Hordfararene, de söderlänningar.

(Fellak).

Nordfararena hafva seglat blott alltför dristigt, så att de ofta omkomma när de dristigt segla. Och gudfruktiga äro de, hvar morgon de sjunga, hvar afton de läsa, läsa och sjunga. De läsa förr,

10. än de gå att segla, och de fånga ofantligt mycket. Hvar på ett ställe äro Lappar och Ryssar och äfven Norrmän, ej fånga de så mycket som Fellak. Fellak fånga otroligt, och när de komma till stranden, så gå de i land vid första till

fälle, taga sina böcker, sjunga och läsa. Eyssarne äfven ha seglat till Norges land, och Lapparne se, huru en del läser i bok hvar morgon och qväll.

Lapparne ej veta, hvad desse må göra, om de tjena Gud eller hvad. Det se de nog, på hvem de tro, och anständiga äro de. Men om de följa Guds lag, så äro de christna.


Pohjoisretkeilijät.

(Fellat).

Fellat ovat purjehtineet kovin uskaliaasti, niin että usein häviävät, kun he rohkeasti purjehtivat. Ja uskovaisia he ovat, joka aamu he veisaavat, joka ilta he lukevat, lukevat ja laulavat. Lukevat ennen

kuin lähtevät purjehtimaan, ja he pyytävät sangen paljo. Kussa ovat yksissä paikoin Lappalaiset ja Wenäläiset ja myöskin Euijalaiset, eivät he saa niin paljon kuin Fellat. Fellat saavat mahdottomasti, ja kun tulevat rantaan,

1) Fellak äro fiskare, som komma hit upp från de norska Nordlanden och än sydligare trakter. Jfr om dem Del I s. 120.

he menevät maille ensi tilassa, Eivät tiedä Lappalaiset,
20. ottavat kirjansa, mitä nuo lukevat,
laulavat ja lukevat. Jumalaako he palvelevat vai
Wenäläiset myös mitä?
ovat purjehtineet so. Sen näkevät kyllä,
Ruijaninaahan, keneen he uskovat,
ja Lappalaiset näkevät, ja siivoja he ovat.
kuin muutamat lukevat kir-Mutta jos he Jumalan
jaansa lain mukaan elävät,
joka aamu ja ilta. niin ovat he kristittyjä.

Die Nordfahrer aus dem Stidlande.

(Fellak).

Die Fellak gehn segeln sie gehen sogleich ans Land, nur gar zu dreist, ihre Bticher sie nehmen zur so dass sie of t umkommen, Hand, sie segeln allzu dreist. singen und lesen. Doch gläubig sind sie, Auch Russen sind gesegelt jeden Morgen singen sie nach dem Norweger Land, jeden Abend lesen sie, und die Lappen sie sehen, lesen und singen. dass manche in Biichern lesen Sie lesen bevor am Morgen wie am Abend auch. sie segeln gehn, Allein die Lappen wissen und sie Sangen sehr viel. nicht, Wenn auf derselben Stelle was alle diese thun, sind Lappen und Russen ob sie Gott dienen öder was. und Norweger auch, Dass sehen sie doch wohl, die fangen nicht an wen sie glauben, so viel wie Fellak. und anständig sind sie. Die Fellak fangen ganz uner-Leben sie aber nach G-ottes

messlich, Gesetz, und wenn sie das Qfer errei-Christen sind sie dann, cher,


19.

RuossalaSa unnis pardne.

(Från Sodankylä).

Ruossalaga unnis pardne, 30. karra sanek vanhemides vuosta. ki pivdi loadna-nsevvoi, Nuorttapardne vulgi, jierja vuold kölit pivdi valdi outa psejog haerge oktan vuoras ednines. ja su vuodjem-nsevvoites,

\Nu0rtta-Sabmela3a pardne luoikas kistak kitti, äiti najacet oarjalasa, luoikas kihlek kistai sist stuorra riggasan nieida. ja soagT]o-oaivven rist-aces. Kolbma jage lsei irgastallam Vuji kolbma peeive; outa oarjalaga niddi, koalmad peeive potti naeures ki lsei faurro ja ksemppa. talkke,

obbui ratte, ja cacce padjani

Mon aitam vuolgget jauridi. psejog hergm, 40. I psessam kosaken, heettaduvai, tiugain ja kolkain, adnekodi juokke läkkai raåe, eabba laddepaggin. kost tat nseures talkke padjani, iEdnam! oagomko vuolgget neeurre talkke ja porgga. oarjalas rigges nieida najace^, Nubbe irge titi tat karra albme ksest lse kolbma cuode hserge padjani, ja vitta cuotte jeca smavva nubbe irge titi nseures talkke

poccu. saddai, JEdne loppedi vuolgget; ridjari titi tat koavve albme

20. mutto mon ravvim, padjani atte lsege calmin, noidin ja tittm. ko poadak naittalam-sadjai! Kqcoi rist-aces kseccat vinest, Kseca puok su kiedai tujit, atte jus muitasi rist-acce kokt kabmagit tälast 50. maiden, sestagit ksesasi, ja suinit starggadet pidja, kope keris murri viekkali, vuoddagit caugga kiessa! heerge juolge gsectgge skainni. Kseca, adnako kiettatujit, ^Ednes luode juoigasti, atte kos ain cokkan, koastalen, lsekko sust pseljek, faurostes outa ucca luodas:

Efter v. 2. tilföier A: luoikas jottun (o:joddoin) oaggui, fiskede med laant Garn. v. 4. apta A. v. n. keenne A, kest B. v. 20. neuvon A, rawim B. v. 27. kisehta tuoji A. v. 28. tjåhkit A. v. 35. sinne A, sist B. v. 43. kuoldu A, purgo B. v. 44. ridjar A, irki B. v. 48. korne tjahtsai A, vinest B. v. 51. 52. mgl. i B.

Sustus saltitaga, tiggus laibe- oagoi tilalas, stuorra selö,

taga, maraidatti padjel kseitgge-tuodtokkijekus kihlek! darit, Soppus suorbmasak, stuorra jaurlt ruocaidatti, lihti nakke, pujat pierggo padjani joga njarggi, okti irg-olbmain! stuorra selö kuokte loge psena

60. Lsei vuodna kseuhest, vanhem- kullam toalvoi. oarbes

Denne Sang findes i Fellmans Papirer i 2 Optegnelser: A (den förste, i en Dialekt, der ligner Torne-lappisk), B, der synes at vsere en Omssetning af A paa Utsjoki-lappisk.

v. 55 forklares i B: miectetukkos saltitaga, mielasukkos laibetaga. I v. 58 er lihti og pujat ukjendte.


Venäläisen vähäinen poika.

Venäläisen vähäinen poika, Äitini! saanko lähteä joka kalasteli lainapyydyksillä, Orjalan rikasta tytärtä naimaan, jään alta kaloja pyysi joll' on kolmesataa härkää yhtenä vanhan äitinsä kanssa. ja viisisataa muuta pientä poroa. Itälappalaisen poika Äiti antoi luvan lähteä; aikoi naida orj alaisen, 20. mutta minä neuvon, isonrikkaan tyttären. että pidät silmät auki Kolme vuotta oli kosinut kun tulet naimapaikkaan! yhtä Orjalaisen neittä, Katso kaikki hänen käsityönsä,

10. joka oli kaunis ja pulska. kuinka kenkiä tallustaa1) ja heiniä hyvin pitää,

Minä aijon lahteä, pauloja lujia käärii! hyvin valkealla porolla, Katso, tekeekö käsitöitä, tiukuilla ja kulkusilla, kussa vain istuskelee, kaunihilla verkapangalla. onko hänellä korvat,

v. 56. kselpitusa A, tokkujukkos B. v. 59. apti AB. v. 61. tilalas mgl. i B. v. 62. märaitatti A, märaidi B. keerke A, kedke B. v. 63. ratsjaidatti A, pirastatti B.

1) Sätter hö i skorna. Jfr Friis' Lappska lexicon under och dalastet. Utgifv.

so. kovat sanat vanhempiansa koh-noidilta ja tietäjiltä.

taan. Käski kumminsa katsoa viinaan, Itälappalaisen poika lähti, että kummi, jos muistaisi otti aivan valkean härjän mitään, estehet ehkäisesi, ynnä hänen ajoneuvoinansa, ahkio kun juoksi puuhun kiinni, lainakoivikkahat kätehen, kivi sattui härjän jalkaan.lainakihlat koivikkaisiin Äitinsä laulua lauloi että kosja puhemieheks kummisensa. tuisivat 1) Ajeli kolme päivää, armahastaan yhden vähäisen kolmantena tuli nöyrä keli, laulun: tien pani umpeen, ja vesi nousi ,,Suostukohon suolatta, leppy

järviin. köhön leivättä,

40. Eivät päässeet mihinkään, hä-kelvatkohot kihlat! tääntyivät, Sopikohot sormukset, alkoivat pitää kaikenlaista tuu-liitti nahkaa, pujetti lihaa2)

maa, ynnä yljän kanssa". kusta tämä nöyrä keli nousi, Oli onni köyhällä, orpo nöyrä keli ja tuisku. sai ison elon3), Toisen yljän tähden tämä nöyrä syöksi4) poikki kivitunturitten

ilma nousi, isot järvet sai ratisemaan,5) toisen yljän tähden nöyrä keli nousi joen niemihin, tuli, ison elon kakskymmentä peninkosijoitten tähden tämä kova kulmaa kuljetti. ilma nousi

v. 3. Det är egentligen blott de ryska Lapparne och Enareborna, som äro så fattiga, att de om vintern måste lifnära sig med att under isen fånga fisk, hvilken de sedan koka och förtära i förening med bark ( = Pecce-liema, hvarom på annat ställe).

1) komme fram. Jfr Friis' lexcicon under ,,goastat". Utgifv.

2) Så i manuskriptet. Folkskolläraren Josef G-uttorm i Utsjoki skrifver till svar på gjord förfrågan om innebörden af v. 58, att en i Vadsö anträffad skultlapp uppgifvit orden ,,lihti (lihtid) nahke, pujat (piejact) piergo" innefatta ,,saumata nahkaa, panna lihaa"; hvarmed skulle åsyftas köttslig beblandelse i äktenskap. Utgifv.

3) Mskr. B. Utgifv.
4) I mskr. står: puosai (?). Utgifv.
5) ,,Pirastatti" B. har förf. återgifvit med ,,kiersi". ,,Euocai

datti" (ratsjaidatti A) skulle deremot enligt Friis' lexicon (se under ruoccat) betyda: ,,fick han att braka". Utgifv.

v. 6. Det är högst ovanligt att ryska Lappar och Enarebor få rika renlappars döttrar till hustrur. ^Orjalas" kalla Enareborna såväl de norska som de svenska och äfven Utsjoki Lapparne. v. 14. Pagge kallas den rem i rentömmen, som är bakom renens öron. Vill man hafva den prydlig, öfverdrages den med grannt kläde och utsiras med klädestofsar af lysande färg. v. 25. Det tillkommer vanligen hustrurna att i skorna insätta det hö (lappskostarr), som Lapparne begagna i stället för strumpor. v. 29. Är hon hörsam. v. 35. Då Lappen är i beråd att gifta sig, är det mycket vanligt att han uppträder med fremmande, lånad, grannlåt, ja t. o. m. att han lånar de för den tilltänkta fästmön afsedda gåfvorna, som han för med sig på friarfärden.


20.

Oarbes manat

(Sjungen af en Lappflicka ifrån Jukkasjärvi).

Mi leep oarbes manak, jus jo mi riggait kserjedep mi lseimek uccakagak viel täl oanekes aige. ja saddaimek kseuhek, Te mi fårga pséssaskoattep vaikke min accamek olles tillassemek ja olmaivuotlsei rigges aibasrak, tassemek. ja lseimek mike talle Sivolagat mi eellet kalggap, rigges ja hauskes tilest. jc. muittet tike viel, mu poar-Tal mi kalle kseuhek ja oarb-rasubbuidam,

bak, mait accamek midjidi lse ravmutto koituk piessap viegadet vim: ja koastaskoåimek. Hilbbadvuodast varotet kalg-Poagostaddo kalle tam oudast, gab ettet, ko mi teervvan pgesaseimek sel-mait mon tidjidi ravvim,

let. imke mon asta seneb tidjidi, iEp mi keewhek kalle seneb mu manaidam, ravvit, kserjed, tastko möst lse hoappo


v. n. olmaivuottamek. v. is. sivolatjak.

matkai rakkanet jeccam. Tamtiti kalggabettet, mu manaidam, muittet, mait mon tidjidi täi cselkam,

30. ja tat lse vissarak mar)emus must tidjidi cselkkamus. Mutto ml täi kalggap kaskangemek vissalit muittet, mait mi eep jecak fatte, ilolas laullomin ja juoigademin kuimidsemek vuosta, sep suddo dakkam titi

sepke hilbbusam-lagas laullagikuoim, mokt muttimak, hilbbadak,

40. fidnosik, juiggek kuimidsesek fastes laullagikuoim ja takkik aednag ridoit. Kutte sin visut kulddalaskoatta, kaddik, kgek sei lsek lakkasin kullamen laullomen, te kaddip ml, atte siega laulla

gak lee puorek ja i skadalagak.

Orpolapset.

Me olemme orpolapset, me olimme pienoiset ja tulimme köyhiksi, vaikka meidän isämme oli vallan rikas, ja olimme mekin silloin rikkaassa ja hauskassa tilas

sa.1) Nyt me kyllä köyhät (olemme) ja orvot, mutta kuitenkin voimme juoksennella

to. ja aloimme päästä liikkeelle. Iloitkaamme siitä, kun terveenä saisimme elää. Emme, me köyhät, enää kerjää jos kohta rikkaita kerjäämme vielä nyt vähäisen ajan. Niin me kohta alamme päästä täydelliseen asemaamme ja mie

huuteemme.

Siivosti meidän elää pitää,

ja muistakaa tekin vielä, minun

vanhemmat siskoni,

20. mitä isämme on meille neuvonut: «Ylpeydestä teidän pitää varoa

itsenne, sen minä teille neuvon, enkä minä jouda enempi teitä, minun lapseni, neuvomaan, sillä minulla on kiire matkaan valmistaa itseni. Sentähden teidän pitää, minun lapseni, muistaa, mitä minä teille nyt sanon.

30. Ja tämä on vissiin viimeinen minun lausumus teille".

1) Lapparne göra sig det begrepp om sina förfäder, att desse

lefvat i rikedom och glädje. Men nu äro Lapparne, efter deras egen mening, ,,kseuhek Sabmelagak", d. ä. fattiga Lappar.

— 286 —

Mutta meidän pitää se rumilla lauluilla keskuudessamme tarkasti muis-ja tuottavat paljon riitaa.

taa, Joka heitä tarkasti alkaa kuun mitä me emme itse ymmärrä, nella, iloisilla lauluilla ja joikauksilla luulevat, jotka eivät ole toisiamme kohtaan, lähellä kuulemassa laiilavan,2) ei syntiä tehdäksemme, niin me luulemme, että siivot eikä häjyillä lauluilla, laulut kuten muutamat häjyt 1) ovat hyvät eikä vahingolliset. ottavat työksensä joikata toisiaan



21.

Valde juoiggam ja juoigast3)

Valde juoiggam ja juoigast, allet lsege koavek, vieljait, oabbait, arbmetet suddogasa, purit huolkit, ja ti vielljapselek, allet lsege koavek mu vuosta, allet lsege nu karrasak, lsekket rakkasak oarbes männai, lsekket arbmogasak! armo titi allet lsege koavek Ceecce, ale ton suddogasa vuosta! nu koavve lsege! Eccet su, Addjarokke, leggik Eednek, ale koavve lsege! acek, vieljak ja oabbak, Rakes oabba, allet lsege karrasak mänai vuo-ale nu koavve lsege

sta! imi vuosta, Ale akkorokke, lsege arbmogas ale siessarokke, outa oarbes mana vuosta!

1) Hilbbad: eg. högfärdig, men äfven öfverdådig, stygg, elak.

2) ,,Laulavan". Ordet otydligt skrifvet i manuskriptet. Månne här kunde afses allvarliga sånger, i motsats till juoiggam sånger (eller lauluja joutavia) 1 Hos lapparne synes nemligen företrädesvis de allvarliga sångerna heta ,,lavl". Jfr här ofvan s. 19. Utgifv.

3) Sjungen af en qvinna vid namn Peisa Britha från Jukkasjärvi under hennes tiggarfärd till Torneå och Kalajoki år 1828.



Ota laulu ja laula.

Ota laulu ja laula veljistä ja sisarista, hyvistä ihmisistä, älkäät olko kovat minua koh

taan, olkaat armiaat orpolapselle, armon tähden älkäät olko kovat syntistä kohtaan! Rakastakaat häntä jos olette äidit,

10. isät, veljet ja sisaret; älkäät olko karsaat lapsia koh

taan ! Älä ämmi kulta, älä täti kulta,

älkäät olko kovat, armahtakaat syntistä, ja te velipuolet, älkäät olko niin kovat, olkaat armolliset! Setä, älä sinä niin kova ole! Äiji kulta, älä ole kova. Rakas sisar, älä niin kova ole minua kohtaan, ole armollinen orpolasta kohtaan.



Stäm upp en sång och sjung.

Stäm upp en sång och sjung om bröder och om systrar, om goda menniskor, våren icke stränga emot mig, våren barmhertige mot den fa

der- och moderlöse, af näd, våren ej hårda mot syndaren!Älsken honom, om I aren mödrar, fäder, bröder eller systrar; våren ej hårda mot barnen. Var ej, kära mor- (far-) mor, var ej, kära moster, våren ej hårda,

våren barmhertige mot syndaren. Och I stjufbröder,

våren ej så sträfva,

Agaren barmhertige!

Farbror, var du

ej så hård!

Far- (mor-) far, käre,

var ej hård.

Käre syster,

var ej så hård

mot mig,

var barmhertig

mot en fader- och moderlös.



Stimm an ein Lied und singe.

Stimm an ein Lied und singe seid nicht so streng, von Brlidern und von Schwe-erbarmet euch des Sunders.

stern, Und ihr (liebe) Stiefbrtider, von allen guten Menschen. seid nicht so hart, Haltet mich nicht strenge. seid doch barmherzig. Erbarmet euch der Waise, Du Oheim, sei auch du. aus G-naden seid nicht strenge sei nicht so streng. gegen den armen Siinder. G-rossmtitterchen, Lieben sollt ihr diesen, nicht lieblos sei, wenn ihr Miitter seid, lieb' Schwesterchen,

10. Väter, Briider, Schwestern; sei nicht s o hart gegen die Kinder seid nicht gegen mich,

hart. sei barmherzig Sei nicht, du Grossmutter, gegen das Waisenkind. sei nicht, du liebe Muhme,



22.

Vexelsång.1)

Mu rakes kuoibmam, nutko jeccam,

mu rakes kuoibmam, nutko Ibmel lse koccom. mu isedam, lsege munji arbmogas, Mu isedam vuosta

lsege munji rakes. kalgam vuollegas lset, mon kalgam pgellelaggam eeccet nutko jeccam,

Mu nissonam, ja ised kalgga seccet mon kalgam tu aeccet nissones nuko jecas.

1) Af densamma som n:o 21.


Vexelsång.1)

(Sjungen af densamma som n:o 21).

Hustrun. Hustrun. Min käre följeslagare, Mot min husbonde Min käre följeslagare, Skall jag vara underdånig, Min husbonde! Som mig sjelf min make älska, Var emot mig nådig, Och husbonden äfvenledes Var emot mig vänlig. Som sig sjelf sin hustru älska.

Mannen. Dig min hustru skall jag älska Som mig sjelf, som Grud befallt.



Vuorolaulu.

Mun rakas kumppanini, Mun isäntäni kohtaan mun rakas kumppanini, tulee minun nöyrä olla, minun isäntäni, aviopuoltani pitää minun rakasole mulle armollinen, taa ole mulle rakas. niinkuin itseäni,

ja isännän pitää rakastaa

Minun vaimoni, vaimoansa niinkuin itseään, mun pitää sua rakastaa niinkuin itseäni, niinkuin Jumala on käskenyt.


"Wecfrselgesang.

Mein geliebter G-atte, mir gnädig sei mein lieber Ehemann, und lieb. Hausherr mein,

1) Fri öfversättning, hemtad ur fosterländskt album". 19

— 290 -

Mein Weibchen, Gegen meinen Hausherrn Dich soll ich lieben ergeben soll ich sein. So wie mich selbst, Den Grätten soll ich lieben so hat es Gott befohlen. ganz also wie mich selbst.

Der Hausherr soll auch lieben die Gattin wie sich selbst.

28.

Vaimucam päkas.

Outas ton jodak, Mu moarssi? Manas tu jurdagak: Kokkas lä joaudam Konnas lä päcam, Vaimucam päkas! Konnas lä päcam


Sydämmeni palava.

Edespäin sinä kuljet, Morsiameni? Taapäin sinun ajatuksesi. Kauas on joutunut Kuhunka on jäänyt, Sydämmeni palava! Kuhunka on jäänyt



24.

Ladde- ja Taca-pappa.

(Juoigas af Nuotte-Lappar).

Vanas poatta, nieidda cselkka: mi vädnasit täi lee poattemen. vanas lse poattemen. Tai ledje kirkkopaikest olio Te obba paikke vulgi ksecadet,2) olbmuk

1) Manuskriptet saknas. Aftryckt ur O. Donners Lappalaisia, lauluja s. 145.
2) v. 3. olio for obba. v. 4. vonas. v. 5. leei.

291

kyecadet, mi vädnasest poatta. Kirjoteskodi Taca-päppa, No, te lsei Ladde-päppa, valddekodi Ladde-päppa rasit. no, te Taro-päppa pocti. Mi jurdasseimek: I lsek cabbes mi olbmuidi podi,

10. ko passeviellja. ko si palli?


Finlands präst och Norges präst. 1)

En båt inlöper, flickan säger, Se, det var Norges präst. en båt just är i ankomst. Ej var han så vacker Allt folk från orten gick att se, som hans gode vän. hvad der kommer ut ur båten. Norges präst begynte skrifva, Då var vid kyrkan mycket folk Finlands präst att plocka örter. för att skåda, hvem der steg Vi tänkte:

ur båten. hvad kom åt folket, Se, det var Finlands präst, som fruktade'?

25,

Soaldat juoigas.

La la la lsek s o aidatak La la la soatte-olbmak La la la leek rocldum, La la la juokke pseive vurddek La la la marssim La la la ustebidesek La la la éelggis nibe tollek, La la la psessat puorastattit, La la la kivverit tollek, La la la vsedne sådda. La la la pistolait tollek,

v. 2. roatt(tot, vgere ifört röde Klaeder. Den fordna danska Uniformen var röd.

1) Dessa präster voro påtagligen J. Fellman och Prosten Deinboll, hvilka år 1820 reste tillsammans längs kusten af det då s. k. ,,Fgelleslandet" vid Varangerfjorden. Utgifv.

Soldatvisan.

La la la Soldaterna La la la krigarene La la la äro röda, La la la vänta alla dagar La la la marschera, La la la sina vänner La la la hafva blanka knifvar, 10. La la la att få hälsa, La la la gevär också, La la la det blir krig. La la la hafva ock pistoler,


Sotilaslaulu.

La la la Sotilaat La la la sotamiehet La la la ovat punaiset, La la la joka päivä odottavat La la la marssivat La la la ystävillehensä La la la kirkkahin veitsin, 10. La la la saada ilmoittaa: La la la kiväärejä kantavat La la la tulee sota. La la la ja pistooleja myöskin,


Die Soldaten.

La la la Soldaten La la la die Kriger La la la sind rot, La la la warten tagelang La la la marschieren, La la la den Freunden La la la haben blanke Messer 10. La la la diesen' Gruss zu geben. La la la und G-ewehre läng, La la la ,,'s giebt Krieg"!



26.

Caeurra juoigas.

Öseures msera podne mield ja toalvvo kaddai, manna porra, ja ko kallan,

ja kulit toappo te manna irvvai oaclctet, —

kaskapseive aige son oactcta kidda vseige radjai. Ja ko veeigge sadda, ain vuolgga msera podnai staidnarit occat, ja poatta kaddai täit fast porrat,

293 mait kaudna msera podnest, ja ko kallanam lee, te kuodda tasa, ja rieban poatta, kuodda täit luokaidi ja porra tobben.

Uttersången.1)

Uttern går längs hafvets bot

ten, fångar fisk och för till stranden, äter och när mätt han blifvit, in han kryper i sin håla, i sitt ide för att sofva; midt på dagen der han sofver ända in till skymningsgränsen, och när skymningen till stundat, går till hafsbotten han åter för att hafskattor der uppsöka; kommer så igen till stranden, för att åter dem förtära, som på hafsbotten han funnit; och när sjelf han mätt sig ätit, lemnar han det der — och räf

ven kommer och på fjellets sluttning bär det upp, och der förtär det.


Saukon laulu.

Saukko merenpohjassa kul

kee ja kaloja tappaa ja tuopi rantaan, syöpi, ja kun kyllästyy, menee vuoren luolaan nukku

maan,

keskipäivän ajan makaa hämärän rajaan asti. Ja kun hämärä alkaa tulla, taasen kulkee merenpohjassa merisusia etsimässä, ja tulee rantaan niitä vasta syömään,

1) Fri öfversättning, hämtad ur «Fosterländskt album" II. H:fors 1847, s. 5. De få ändringar i uttryck, som förekomma i denna och öfriga ur nämnda källa här nedan anförda öfversättningar, äro gjorda af Qvigstad. Utgifv.

— 294 —

mitä löytää merenpohjasta, silloin repo tulee. ja täysin kun on ravittu, kantaa niitä vuoren rinteelle niin jättää siihen (loput), ja syöpi siellä.


Die Otter.

Längs dem Meeresboden geht

die Otter um zu fangen dort den Fisch, schleppt ihn so ans Ufer, frisst, und satt geworden legt sich schlafen in die Ber

geshöhle, hier verschläft sie nun den langen Tag bis die Abenddämmrung bricht herein. Als die Schatten fangen an zu fallen,

längs dem Meeresboden wan

dert sie dann wieder um Seekatzen dort zu suchen, kommt damit ans Ufer wieder zu verspeisen, was sie fand am Meeresboden. Wenn sie satt geworden, lässt sie dort was iibrig ist

geblieben. Darauf kommt der Fuchs, trägt die Eeste auf des Berges

Abhang um sie dort zu fressen.



27.

Poccu juoigas.

Poccuk ledji njolgastam, ko te ko te tak ssekko-poaskek, ko te ko te tak coarvve-oaivek ko te ko te catta rika mannani lse, ko te ko te pirra vserald mån

nam Ise, ko te ko te tat hilbbes spiri, ko te ko te sagga lse kivsedam

olbmuit, ko te ko te olbmuk pivastak-kallost Ise sagga toarredam ja viegatam, tassasi ko olmus lattest:

oi f oi, te vaibbim, ko te ko te tam toarredet fert

tim, ko te ko te tastko son lee, puorre naudaset lee, ko te ko te sikke oagge, sikke nakke atte coarvek, suonak ja äddamak, jus son i livci nu puorre, ko te ko te ko son lse puorre, ko son jes aldes nu puorre lse, ko te ko te hoi son lse piecapatta

ko te ko te sis ko te ko te hoi ko te ko te son lse hiras, ko te ko te su sei fatti ouddal, ko kuokte cuotfe coagganik ko te ko te outa sadjai. Ko te ko te sei fatti ouddal ko okta, kuokte, kolbma cuode, te seska fattijek olbmuk poccuit. Ko te ko te hirbmad olio misi peljit cuppek, ko te ko te marjgga poccu lse ko te ko te nu hirbmad ollo ko te ko te manna nu jottilet ko te ko te cokkit ja kseccat, porrat su poccus fertte son ja jotteles matkes mannat, fertte son jaurestjajasast orostet, vai coskusi,

v. 32. fatti.

ja son hgelpost orro, i likka son tam kuoute sajest, jasast ja jaurest, ouddal ko pgeivve luoitta. Te vuolgga, ko idja sådda, ja ko vuod pseivadak lee, son fertte vuod tas jassi ja

jaurrai mannat. Ko miessi sagga ruodja, ko nu päkka lse ksesseg, son fertte tait palddet. Ko te ko te aldost ruoksi lse, te puorre miessi sådda, puorre, cabbes ja stuores. Ko te ko te ko varek, ku vuovers corvit takka, coarvek saddek, koddas koistusa corvit takka, koaistos makan corvit takka.


Rensången.1)

Renarna de ha bortlupit,2) Huru, huru de sträfhåriga, Huru, huru de egensinniga, Huru, huru genom landet, Huru, hur' kring verlden sprun

git.

Huru, hur' de stolta djuren, Huru, huru menskan plågat. Huru, huru menniskorna Granska svettiga om pannan Sprungit efter dem och jagat. Hoj, hoj, nu blir jag trött,

1) Fri öfversättning enligt Fosterländskt album 1. c. s. 13. Originalets tio sista verser och äfven några andra äro icke återgifna.

2) I sången skildras de vedermödor Lappen har att utstå, då han om hösten, sedan gräset och löfven vid hafskusten vissnat, derifrån återför sina renar till inlandets fjäll, belägna på 20 a 30 mils afstånd från hafvet. Renarne skynda då fram med stor hastighet, stundom i fullt språng, och skingra sig ofta i små grupper. De äro då svåra att fånga innan de efterhand åter sjelfmant förena sig i större flockar.

Huru, hur, jag måste följa, Huru, god han är att nyttja, Huru, huru såväl köttet, Såväl huden, som ock hornen, Både senorna och benen, Huru huru god han är! Huru, i sig sjelf så god! Huru, huru, hoj! Är han den kortsvansiga — Huru, huru, Sillisis! Huru, huru hoj! Huru, huru är han lättskrämd, Huru, hur' ej förr han fångas, Än de samlats två, trehundra, Huru, huru på ett ställe,

Huru, huru, förfärligt många, Huru, huru raskt de löpa, Och sin ren man äta måste, Snart sin väg tillryggalägga, Sig i sjö och snö begifva, Att sig kyla af och svalka, Och då är det för en drägligt, Ej från dessa ställen rörs man, Ej från sjö och ej från drifva Innan redan solen nedgått — Bortgår först då natten stun

dar, Och när åter solen skiner, Grår i sjön och snön man åter, Då renkalfven ömkligt ropar.


Poron laulu.

Porot olivat matkustaneet, kuin kuin ne kyntten juuressa karkeakarvaiset, kuin kuin ne sarvipäät (itsepintaiset) kuin kuin halki maan ovat menneet kuin kuin ympäri maailman men

neet,

kuin kuin se ylpeä eläin

kuin kuin paljon on kiusannut

ihmisiä,

Kuin kuin ihmiset

hikipäässä ovat kovin

10. ajaneet takaa ja juosseet, kunnes ihminen huudahtaa: hoi hoi, jo väsyin, kuin kuin mun täytyy sen pe

rässä mennä, kuin kuin, sillä hän on, on hyvä nauttia, kuin kuin sekä liha

että nahka ja sarvet, suonet ja ylikontit, jos hän niin hyvä ei olis,

20. kuin kuin hän on hyvä, kuin hän itsestänsä niin hyvä on, kuin kuin hoi hän on saparoperse, kuin kuin shish kuin kuin hoi kuin kuin hän on arka, kuin kuin häntä ei saa ennen, kuin kuin sataa kaksi kokoon

tuu kuin kuin yhteen paikkaan.

30. Kuin kuin ei saa ennen, kuin yksi, kaksi ja kolme sataa, vasta silloin saavat ihmiset po

roja kiinni. Kuin kuin hirmuisesti paljon vasan korvia leikkaavat, kuin kuin paljon on poroja, kuin kuin hirmuisesti paljon,

— 297 —

kuin kuin menee niin nopeasti, kuin kuin koota ja paimentaa, poronsa syödä hänen täytyy ja kiiruusti matkalle mennä, täytyy järvessä ja kinoksessa

olla, että hän jähtyisi, ja hän vaivatta on, ei liiku hän näistä kahdesta

sijasta, kinoksesta ja järvestä, ennenkuin päivä laskeupi. Sitten lähtee, kun tulee yö, ja kun taasen aurinko paistaa, hänen täytyy kinokseen ja jär

veen mennä.

50. Kun vasa paljon ääntää, kun niin palava kesällä on, hänen täytyy niitä peljättää. Kuin kuin vaatimell' on tuumen, vasa hyvä tulee, hyvä, korea ja suuri. Kuin kuin niinkuin orakka, kun vuorsun sarvia tekee, sarvet kasvavat, kanteus kosotuksen sarvia te

kee, so. tekee sarvia maakkanan kosotus.


Die Eenntiere.

Die Eenntiere waren gerannt, Wie, wie die grobbehaarten, wie, wie die eigensinnigen, wie, wie durch das Land ge

rannt, wie, wie die Welt herumgelau

fen, wie, wie das stolze Tier, wie, wie macht dem Menschen

Verdruss, wie, wie die Menschen, triefend von Schweiss gezwungen zu treiben zu lau

fen bis 'dass der Mensch aus bricht: oj, foj, schon bin ich milde, wie, wie ich muss ihm folgen, wie, wie, weil es doch so wertvoll ist zu haben, wie, wie sowohl das Fleisch als Haut und Hörner als Sehnen und Keulen. Wenn es nicht so kostbar wäre,

20 wie, wie es wertvoll ist, wie es an sich schon niitzlich

iSt, wie, wTie ohoj sein Schwanz ist kurz, wie, wie schisch, wie, wie ohoj, wie, wie er schiichtern ist, wie, wie sich nicht fangen lässt, bis paar hundert sind versam

melt auf ein und derselben Stelle.

30. Wie, wie er sich eher nicht fangen lässt bis ein-, zwei-, dreihundert ver

sammelt sind, erst dann känn man sie fangen.

Wie, wie so furchtbar viele und wenn die Sonne zu leuch-Kalbsohren werden geschnit-ten fängt an,

ten, muss er wieder in Schnee und wie, wie so viel Renntiere ins Wasser hinein. wie, wie in grosser Menge Es geben die Kälber grossen wie, wie sie reimen schnell, Laut, wie, wie sie sammeln, sie hliten! wenn es so heiss ist im Som-Sein Renntier muss er essen, mer, schnell auf den Weg sich ma-dann muss er sie erschrecken.

chen, So wie die Kuh hat Euter, muss stehn im Wasser und im so prächtig wird das Kalb,

Schnee so prächtig, schön und gross. um sich auch abzukiihlen, Wie, wie die Hörner des Warek und gerne steht er da, wachsen tippig, wie des Wuoriihrt sich nicht von der Stelle, wers nicht aus der Schneeweh, aus Hörner sich entwickeln,

dem See, des Koddas gleich des Koaistos, bevor die Sonne untergeht. des Koaistos wie des Makan.1) Dann geht er fort, wenn die

Nacht bricht ein,

v. 12. ,,Vaibbat" = blifva alldeles uttröttad. Nyttjas om renar, då de äro så utmattade att de, efter att hafva lagt sig, knappt förmå att stiga upp. v.24. ;,Sis" och (v. 25) äfven ?;hoi" bruka Lapparne utropa då de i skogen få sina renar i ögnasigte, emedan desse ofta taga sin tillflykt till menniskan, om de blifva skrämda. v. 39. Då Lappen följer med sin renhjord, är han icke sällan nödsakad att för stillande af sin hunger nedslagta en och annan ren. Sedan han af köttet användt, hvad han för tillfället behöft, medför han återstoden af köttet, lastadt på andra renars

ryggar.2)

v. 41. Då Lappen vallar sina renar, drifver han dem då och då i mjuk snö eller i vatten. De bruka nemligen i regeln

1) Warek, Wuowers, Koddas, Koaistos und Makan sind Renn

thiere im resp. zweiten, dritten, vierten, lunften und sechsten Lebens

jahre. 2) Jfr Del I s. 436.

förblifva der en stund stilla stående, och då får äfven Lappen hvila. v. 49. nJassa" kallas en snömassa, som mera liknar is än snö. Sådana snömassor förekomma endast på de högsta fjällen, der snön kan ligga osmält i flera år å rad, eller ock aldrig smälter. v. 50. ,?Ruodja", Mruougga" betecknar det ljud renkalfvarne afge, då luften är särdeles varm. v. 56—60. Varek = f. Orakka; Vuovers = f. Vuorsu; Koddas = f. Kanteus; Koaistos = f. Kosotus och Makan = f. Maakkana. Så benämnas renar (handjur), som äro i resp. andra, tredje, fjerde, femte eller sjette åldersåret.

(Innebörden af v. 56—60 framgår vid jemförelse med Eriis' Laila s. 52 ff.).


Kuonoa juoigas.

Vuoras vagga, te falle kuovte juolge ala sokko ja pahadalla, io. ja russo soalssekarga ko olbrnui pactjeli sokkokoatta, ja lanjait corbma rasta ja manna vumi meld ja vuvdi ja manna. Ja ko talvvi lakkan,

meld, te sednami koacte roggakoatta occa ruTjgoid ja porra tait, ja oadfla tobbe ksecos talvikictdi. ja i likka, ouddal ko loakta Kictdag seska likka fast vadjolet

puokrak, ja stokki meld manna ja ko olmus poatta tasa, ja madoid valdda stokki sist, kost son porramen lse, vai colidi raisree fast sådda.

v. i. vadsi. v. n. matoja ottaa. v. is. Lapperne fortseller, at Björnen om Hösten sluger Härpiks for at faa ,,Tap" for Tarmene; sml. S. Nilsson, Skandinavisk Fauna, I, s. 200, 202.



Björnsången. 1)

Skogens gamle vredgas, ryter, börjar emot menskan ryta; lunkar öfver myror, skogar, söker as och upp dem äter, rörs ej innan allt han slutat. Kommer menskan då han spisar, upp han stiger på två fötter och ur munnen fradga sprutar, rifver ungbjörk upp med klorna, bortgår och då vintern nalkas han sig gräfver hus i jorden, der han vintern öfver sofver, uppstår först om våren till

vandring, Längs åt vindfällen då han skri

der och på dessa söker maskar för att han åter må få öppning.


Karhun laulu.

Vanhus se tallustelee, räyhää ja on vihoissaan, kun ihmisen päälle hän alkaa

tulla, kulkee halki vuomien ja outien, etsii raatoja ja syöpi niitä, eikä liiku ennenkuin on kaikki

saanut loppuun, ja kun ihminen tulee siihen, kussa hän syömässä on, nousee kahdelle jalalle

10. ja puhaltelee kidasta vahtoa, ja kapaloillaan koivusia poikki

lyö ja menee. Ja kun talvi lähenee, maahan alkaa kotaa kaivaa ja makaa siellä läpi talven ke

väisiin. Keväillä vasta nousee vaelta

maan ja lahopuita pitkin kulkee ja matoja ottaa lahopuista, että suoliin reikä tulis taas.


Der Bär.

Der alte patscht herum, Streift durch die Siimpfe, durch macht grossen Lärm und ärgert die Wälder, sich, sucht Luder auf und frisst davon wenn er den Menschen anzu-und bleibt dort still bis allés greifen denkt. ist gefressen,

1) Fri öfversättning. Ur Fosterländskt album 1. c. s. 9.

— 301 —

und wenn der Mensch nun kommt dorthin,

woselbst er seine Beute frisst,

stellt er auf seine Hinterfllsse sich, schnaubt aus einen schleimigen Schaum, bricht ab kleine Birken mit seinen Tatzen und geht. Und wenn der Winter naht heran, gräbt er sich ein Lager in der

Erde

Voi voi voi,1)

la la la

lu lu lu,

f am f am f am,

huo huo huo! Talle son nut ko kallanani lae, huo huo huo, vuöä vuoa vuoa,

10. talle son naut, ko poccu porra, ja ko ksergga,

te latteskoatta: uöä uöä uöä.

und schläft den Winter durch bis zum Friihling. Im Friihjar erst zu wandern fängt er an, dann geht er längs den umgefallnen Stämmen, da sucht er Raupen, die er fressen kann, um Durchgang in den Därmen zu erhalten.



29.

Kumpi juoigas.

kumpi luoddait

20. kuorad ja porra ja saji meld manna. Te ko keergga porramest, te njolgist fast erit, ja te ciellakoatta:

uvge uvse uvee. Te lse su nuotta, ko lse kallanam porramest. Te lse su kittalussa, ko vuoudas tievvam las

30. passevieljas vaivest.

Njalla maid kuorad

Te ko ksergga lattemest, sama lakkai kumpi luoddait te njolgist vuouddai jållavuodastes j allo s. ja vumi meld manna, Su calmek lse pastelak, ja riehan fast tait ja njalbme lse kallje,

1) v. i—so er efter Fellmans Opgave hentet fra Forssell: wEtt i Sveriare". s. 62 f.

302

ja porra maid sama lakkai. Te njolgist sonki erit ja te koarjo, ja sust lse sseibbe.

Falli maida lse muttom vasa

las, mi rieusakit ja tolgit porra, ja te son kodda ja porra, ja te kirddel ja latte: pirr, pirr, pirr.

Kudnjoloclde muttom vasalas ucca huodetoci ald, mi kedgi ja pavti vuold latte: cirr, cirr, cirr. Tat lse koddesäpanit, mait kudnjolodde ksecca sednam ald ja latte, , man titi kudnjoloddest lse calmek teko kudnjo.

Koaskim maid muttom vasa

las, mi toappo misit, labbait, njoammelit ja caccelodde ciugait ja kirdda jes ja latte: harm, harm, harm.

Kceike maida lse tat, mi kuccid ja vagga kumpi luoddai mield. Son Ise nu kuocca ja cappad ja poatta porram-sadjai, tseudda vuoudas ja vuolgga vagget teko kälbma Taca, ja te jusso ja latteskoattar irro, irro, irrö.

Anm.: Denna Sang har O. Donner tryckt efter Fellmans Optegnelse i Lappal. Laul., s. 141 ff.



Hukan laulu.

Voi, voi, voi, la, la, la, hi, lu, lu, fam, fam, fam, huo, huo, huo! Silloin hän (ääntää) näin, kun on täyttynyt, huoo, huoo, huoo vuooaa, vuooaa, vuooaa, silloin hän näin, kun poroa syö, ja kun kerkiää niin alkaa laulaa: uuooaa, uuooaa, uuooaa. Ja kun ulvomasta lakkaa, niin juosta lunkuttelee outain ja vuomien poikki, ja Repo vasta niitä hukan jälkiä urkkii, ja syöpi, ja jälkiä seuraten menee. Ja kun syömästä kerkiää, hän lunkuttelee jälleen pois, ja alkaa haukkua: uvää, uvää, uvää.

Se on hänen nuottinsa,

kun on kyllin syönyt.

Se on hänen kiitoksensa,

kun vatsa on täyttynyt

velipyhän vaivasta.

Naali myöskin seuraa samaan tapaan hukan jälkiä, tyhmyydessään tyhmistelee. Silmät hänellä terävät ovat, ja suu on väljä ja syöpi myös sen mukaan. Ja lunkuttelee hänkin pois ja menee levolle, ja hänell' on pitkä häntä.

Haukka ompi myöskin vihol

linen muutama, joka riekkoja ja höyheniä syöpi, ja hän tappaa ja syöpi, ja lentelee ja ääntää: pirr, pirr, pirr.

Kissapöllö vihollinen on muu

tama pienelle viljalle, joka kivien ja pahtain alla

- 303 -

ääntelee: tjirr, tjirr, tjirr. Sopulia ovat nuo, joita kissapöllö katselee maan päällä ja ääntää, jonka tähden kissapöllön silmät ovat pyöreät.

Kokko myös vihollinen muu

tama, joka tappaa vasikoita, karitsoita, jäneksiä ja vesilinnun poikia ja lentää itse ja ääntää: harm, harm, harm.

Ahma myös on se, joka haisee ja kävelee hukan jälkiä myöten. Hän on niin pahanhajuinen ja

musta, ja tultuansa syömäpaikkaan täyttää vatsansa ja lähtee astu

maan kuin kylmettynyt Ruijalainen, ja laskee pahan hajun ja alkaa

virtensä: irroo, irroo, irroo.



Vargsång.
Voi, voi, voi, då så här (han låter)
la, la, la, när han renkött äter;
lu, lu, lu, och såsnart han dermed färdig
fam, fam, fam, är,
huo, huo, huo, då begynner han att tjuta:
då låter han så här, uuoaa, uuoaa, uuoaa.
när mätt han är. Och när sin sång han slutat,,
Huoo, huoo, huoo, då lunkar han igenom skog
vuooaa, vuooaa, vuooaa, och öfver myror tvärs,

- 304 -

och Räfven sedan dessa vargens f jät uppsöker, och äter, och vandrar i dess spår. Och då han slutat äta, han lunkar åter bort och begynner skälla: uvää, uvää, uvää. Sådan är hans tonart, när magen han har mätt, sådan är hans tack, när han fyllt sin buk genom gode brödrens möda.

Fjäll/räckan följer äfven på samma vis i vargens spår, i sin dumhet drumlar han. Ögon har han skarpa, och vid är munnen, och i samma mån han äter. Så lunkar han ock bort och går till h vila, och hans svans är lång.1)

Falken äfven är en ovän, som äter ripor, äter fjäder, och han dräper och han äter, och han nyger och han låter: pirr, pirr, pirr.

Ugglan är en ovän elak för den mindre afveln, som under stenar, under klip

por sjunger: tjirr, tjirr, tjirr. Fjällemmeln är det, som ugglan spejar efter uppå marken och låter; derför har ock ugglan alldeles runda ögon.

Örnen ock är elak ovän, som dödar renars kalfvar, dödar lam och harar, sjöfåglars ungar ock, och flyger sjelf och låter: harm, harm, harm.

Filfrasen ock är en, som stinker och som vandrar, följer efter uti vargens spår. Han luktar illa och är svart, och till måltidsstället kommen fyller han sin buk och går sin

våglik en utfrusen Norrman, utsprider vidrig lukt och bör

jar åter sjunga: irroo, irroo, irroo.



Der Wolf.

Woi, woi, woi, derart heulet er la, la, la, wenn er satt geworden; lu, lu, lu, huoo, huoo, huoo, fam, fam, fam, wuooaa, wuooaa, wuooaa, huo, huo, huo, 10. so es lautet dann

1) Jfr Del I. s. 414 f.

- 305 -

wenn Renntierfleisch er frisst, und weim er damit fertig ist dann fängt er an zu singen: uuooaa, uuooaa, iiuooaa. Und wenn sein Lied zu Ende

ist, dann läuft er durch die Wälder und durch Moräste weit. Der Fuchs kommt nun, und was der Wolf zuriick ge

lassen,

20. spiirt er auf und frissfs und folgt des Wolfes Spuren. Und wenn die Mahlzeit ist vor

bei, dann trabt er wieder weiter fängt auch noch an zu bellen: uvää, uvää, uvää. Dieses seine Weise ist, wenn er genug gefressen, und so ist auch sein Dank, wenn er den Bauch gefiillet,

30. Dank sei der Mlih' des Bruders srut.

Der Steinfuchs folget auch in gleicher Weis' des Wolfes Spur in seiner Dummheit schlen

dernd. Die Augen hat er scharfe, sein Maul das ist so gross und

weit, er frisst nach diesem Masse. Dann trottet auch er weiter und sich zur Ruh' verfiiget, sein Schwanz der ist so läng.

40. Der Folke ist ein arger Feind,

frisst Federn, frisst Schneehtihner, und tödtet und verzehret sie und fliegt und ruft sein: pirr, pirr, pirr.

Die Eule ein Feind ist dem kleinen G-etier, das unter Fels und Steinen singt: tjirr, tjirr, tjirr. Da ist der Lemming,

so. dem lauert sie auf und schreiet im Felde. Desshalb hat die Eule die Augen so rund.

Der Adler ist ein böser Feind, der tödtet Eenntierkälberchen, auch Hasen und auch Lämmer

klein', auch junge Wasservögelein, und fliegt allein und krächzet

sein: harm, harm, harm.

60. Der Vielfrass ist auch einer, der stinkt und wankt urnher der Spur des Wolfes folgend. Er riecht sehr tibel und ist

, schwarz, und wenn er kommt zum Mahlzeitsplatz, fullt er seinen Bauch und geht sogleich dem vor Kälte erstarrten Norweger gleich, G-estank verbreitend widrigen und singend: irroo, irroo, irroo.

20

30.

Rieban juoiggam.

Kumpi saji meld manna ja su luoddaid kuorad, tobbe fatte olio piergo ja oadda jålggadasain, ja ko nokka, te jorggujuvvu su

habma. Alelassi padje-olbmui lut jorra, su rubmas ogguk karanasak, kumpik ja koaskemak porrat, idjaloddek su tautit snselkkot. Koaskimak ja riebanak fast su oage ja tautit paikkik tiev

vai, ja puldogasak fast ogguk täit paikait porrat. Tastko sm vuoudda lse stuores, ja son porra ollorak täit, atte son vuoksa ja fast porra vuovsanasaides. Bieban luoddak Ise mokkai; son lse kavveles spiri, su poddi i poade viseske. Aito stuorra kavvel son lee, ja sust lse taggaras tiurases

nakke; i söst mavse asse, tussi kuolgga.

Ja son lse taggaras tii]gga, ml i mate vaivasida poattet, tussi riggaidi, kasin olio rutta

lse,

vai si aka ogusedji tussi ruda ksecild, ja son lse taggaras falskes

huoddo; i tam kalles fidni, aitorak csepes ja vantalas olb

muk ja sivolas nuorak. Su luodda-mokkek laa kavve

lak, ja toalvvo cada sednam olbmu porakastta, ja kuokte ja kolbma pirran

pasive oa^o su kseceld naslge killat. Son lse taggaras huoddo, mT lse cabbes ja tiuras, ja maida ko sust karvve lse ja sö kuolgga taiherak ullo

puorre lse, sö oagge i tokki porrat.. tussi nakki lse tiuras.



Räfsången.1)

Vargens lägerställen söker Och då han på fältet sofver, räfven, och dess stigar spårar, strof var mest bland fjellets Lappar,2)

mycket kött på dem han finner.

1) Fri bearbetning, hemtad ur Fosterländska album 1. c. s. 17.
2) De år, då lemlar och möss icke finnas, består räfvens föda,

korpens rof hans kropp då blif

ver, vargarnes och örnens föda, ufvarne hans kött förtära, kött och ben orena marken, maskar fräta upp afskrädet. Eäfvens spår i bugter krökas, en illistig sate är han; ej den vise ens kan hitta på hans knep, så illslug är han. Och hans skinn det är så dyr

bart, och det kostar ej en småsak, är ett sådant ting, som icke kommer i en fattigs händer, äges endast af de rika, som med pengar blott få hustru. Och han är ett djur så listigt, att ej någon honom fångar, smeder blott och kloka gubbar och de sedesamma unga. Spårens bugter vilseföra, utan mat så genom landet menskan ledes och för hans

skull två, tre dygn får hunger lida. Och ett sådant djurslag är han, som är både skönt och kostbart, endast skinnet är fullhårigt, och att hårets färg är vackert, men dess kött ej duger äta, torna skinnet blott är dyrbart.



Ketun laulu.

Hukan jälkiä (sijoja) seuraten ja korpit vasta saavat

kulkee niitä ulostuksia syödä. ja hänen polkujaan etsiskelee, Sillä heidän vatsansa on suuri, sieltä löytää paljon lihaa ja hän syöpi sangen paljo niitä, ja nukkuu aukioilla, että hän oksentaa ja kun nukkuu, vedetään sen ja vasta syöpi okseensa.

nahka nurin. 1) Ketun jäljet ovat mutkikkaat; Ahkerasti kulkee ylilappalaisten hän on kavala eläin,

luona, 20. hänen juoniaan ei käsitä viisashänen ruumiinsa saa korpit, kaan. hukat ja kokot syödä, Vallan kovin viisas on hän, kissapökit hänen luunsa purra. ja hänellä on niin kallis nahka, Kokot ja ketut sitten ei hänessä maksa nahan lihahänen lihaa ja luita ulostavat, puoli, karvat vaan,

mest af qvarlefvorna utaf de renar, som dödats af varg. Liksom vargen uppsöker derföre äfven räfven renbyarne.

1) Lappen skjuter vanligen räfven medan den sofver, och han flår den genast på stället, emedan han ej vill besvära sig med att bära dess kropp, som Lappen ej förtär.

— 308

ja hän on kalu semmoinen, ja hän kuljettaa ihmisen 1) syöjoka ei tule köyhän pitoon, mätönnä halki maan, ainoastaan rikkahille, joill' on ja kaksi ja kolme vuorokautta

paljon rahaa, saapi hänen tähtensä nälkää että he akan saisivat rahalla nähdä.

vaan, Hän semmoinen elävä on, ja kovin hän on viekas elävä, joka kaunis on ja kallis, ei häntä moni saa, ja vaikka hänen ulkomuotonsa sepät juuri ja ymmärtäväiset sekä karvansa tai villansa ovat sekä siivot nuorukaiset. kauniit, Hänen jälkensä mutkat ovat 40. hänen lihansa ei syödä kelpaa,

kavalat, tyhjä nahka tyyris on.

31.



Pnoiddag juoiggam.

Puoida, son lze kuocca tag-' ja suddogasak lse cselkkam:

garas, I son lse puok sivdnadusas atte olbmu tatto koddet; midjidi aukken sivdnedam. mutto kalle Ibmel jes lee tiet-Olio lse mailmest, ksek tam

tain, celkkik, mait son lse sivdnedam mailb-mutto son lse puok purides

mai. midjidi aukken pidjam, Kalle son ticli, mait son tagai vaikki mi eep mäti su kittet. ja sivdnedi suddogasaidi. Mi lokkap, atte son lee midjidi Si sei arvved Ibmel pahai vahagen nuko puriki oudast kittet. täit tmrides sivdnedam; Nu maida kalggap mi mutto i, eep mi mäti tam auke Ibmel kittet pahaiki oudast, touddat; tastko l lsek Ibmel maideken tastko mi lsep jällak ja kitte

omit msettomak. ja sivdnadusait vahagen addam, Su huocfctok lge puorek, sembo son vigga min auke ou-mait son lse mailbmai sivdne

dedet, dam. ja lse ollorak sivdnadusait mailb-iEp ml kalgasi su sivdnadusait mai sivdnedam, laittet,

1) D. v. s. jägaren.

taiherak le^ik fastek tai cabbak. Kalle son jes tidi, mait son sivdnedi.

30. Mi kalgasseimek su sivdnadusas oudast kittet, tai leggik puorek tai pahak. Kalle son jes tidi, mait son

tagai. Olio porastuvvek Ise mailmest, si kalggek puttistet sednam, tastko sust lse olio sivdnadu

sak, ksek sednam ala kuoccagik; taida tarbas radjamus, erinoamas arve-ja saddolas aigi.

40. Son lse puok sivdnedam, mak leggik mailmest, vaikki suddogas ja jällas Sab

melas tajas ja celkis nubbe lakkai, te koituk mon kaddam, atte puok sivdnadusak lse midjidi puorren ja aukken tak

kum. Mutto mi sep mati Ibmel kittet, tastko mi oaidnep olio huottttoit mailmest, ksek vahagattik min.

so. Koituk mi kalgasseimek su kittet puok tai oudast, tai lges paha tai naeurre. Puoida lse tai logost, ja son lse seeuda ja halbbe, ja son pilled maida olbmui pier

goit,

ja su nakke i mavse maiden, ja son lse maida suddogasait suddoi sattam, tastko suddogasak taihei*ak olb

mak, tai leggik Sabmelagak tai Tacak, puok tak löe outa lakkai. Puokait son lse fillim; son orro ja assa juova sist, ja sust lee taggaras pacca hadja. Su hadja lse teko mirkko, mutto kalle Ibmel jes tidi, mait tiurit son mailbmai sivd

nedi. I kumppeke midjidi aukit taga, mutto kalle lse tadde stuora

aukke, vaikke mi Ibmel sep mate kit

tet. Puok tiurek lse midjidi aukken, tai lses kumpek tai lses cubbuk, tsegalaggak tai porruk, lses kurmak tai njunneporruk, tai mi nu nuoskes ja fastes sivdnadus sednam aldde lifci. Täit puokait Ibmel midjidi tak

kam lse aukken. Son tidi, mait son tagai. Puoida lse pacca ja sseuda, ja su sseibbeksecce lse cappad.



Hermelinens sång.

Hermelinen har så elak lukt, hvad han till verlden skapat. att den menskan mörda vill; Han nog visste, hvad han gjorde men Gud nog sjelf har vetat, och skapade åt syndens barn.

— 310 —

De ej förstå att Ghid såväl för

ondt som ock det goda tacka. Så borde också vi

10. äfven för det onda tacka Grud, ty Gud ej har ett enda kräk, ej skapad varelse till skada gifvit, fastmer han sig bemödar vår

fördel att befordra och har ofantligt många varel

ser till verlden skapat, men syndarene hafva sagt: Ej han hafver allt, som skapats, oss till nytta skapat. Mången finns i verlden, som

det säger, men allt sitt goda han oss till nytta satt,

20. ehuru vi ej kunna honom tacka. Vi förmoda att han oss till

skada dessa sina små kräk skapat; men nej, vi ej kunna fördeln

deraf inse, ty oförståndige vi äro och äfven

otacksamme. Groda äro alla djur, hvilka han till verlden skapat. Ej vi böra klandra, h vad han

danat, de må vara fula eller vackra,1) han nog visste, hvad han gaf.

so. Honom borde vi för hvad han skapat tacka, de må vara onda eller goda, sjelf väl han visste, hvad han

gjorde. Många hungrande i verlden äro, dessa böra rensa marken, ty der är månget skapadt ting, som på jorden ruttnar; för dem erfordras rensning, särdeles i regnig och i växtlig

tid.

40. Han har allting skapat, som i verlden finnes, fastän den syndige och dumme

Lappen talade och sade annat, så jag likväl tror, att allt, som skapadt är, är oss till nytta och till fördel

gifvet. Men ej vi kunna tacka Grud, emedan många djur vi ha i

verlden, som skada åt oss göra.

so. Dock vi borde honom tacka för alla dessa, de må vara onda eller skadliga. Hermelinen hör till dem, och han är stinkande och utan

värde, och han skadar äfven menskors köttförråd, och hans skinn det kostar endast föga,2) och äfven har han syndare till

synd förledt, ty syndarene, menniskorna, de må vara Lappar eller Norr

män,

60. de äro alla enahanda. En och livar han har förledt; han uppehåller sig och bor i

hålor,

1) Allt, som är vackert, anser Lappen vara godt, ondt deremot allt, som är fult.
2) Maiden betyder egentligen ,,intet, ingenting", men nyttjas äfven, isynnerhet då det är fråga om pris, i betydelsen af ,,litet".

och af honom utgår mycken

elak lukt. Hans lukt (väl) är som gift, men Gud nog visste sjelf, livilka små kräk han gaf verl

den. Ej vargen heller nytta åt oss

gör, men nog är han likväl till gagn, om ock vi ej förstå att tacka

Gud. -n. Alla djur för oss till nytta äro, de må vara vargar eller grodor,

ödlor eller bromsar, må det vara ryggbroms eller näsborrsiluga,1) eller hvilken helst orenlig eller ful

skapad varelse det vore.

Alla dessa Gud åt oss till nytta skapat, han visste, hvad han gjorde. Hermelinens kött är ock osmak

ligt, och illa luktar han, och ändan af hans svans är svart.



Kärpän laulu.

Kärppä on niin pahanhajui

nen, että ihmisen tahtoo tappaa; mutta kyllä Jumala on itse tien

nyt, mitä maailmaan on luonut. Hän kyllä tiesi, minkä teki ja antoi syntisille. Ei he ymmärrä Jumalaa pahain niinkuin hyväinki eestä kiittää. Niin myös pitäisi meidän Jumalaa kiittää pahainki eestä, sillä ei ole Jumala yhtäkään

eläintä ja luotua vahingoksi antanut;

ennemmin kokee hän etuamme auttaa ja on vallan monta olentoa

maailmaan luonut, ja syntiset ovat sanoneet: Ei hän ole kaikkia luotujansa meille hyväksi luonut. Paljon löytyy maailmassa, jotka

sen sanovat, mutta hän on kaiken hyvänsä

meille hyödyksi pannut, vaikka emme osaa häntä kiittää. Me luulemme, että hän on meille

vahingoksi näitä liikkuvaisia luonut;

1) Kurma är egentligen larv af Oestrus Tarandi, och Njunneporre larv af Oestrus trompe; men så benämnas äfven de fullt utbildade insekterna af dessa arter. De äro för renarna mycket besvärliga; ty de lägga sina ägg, den förre under deras rygghud och den senare i näsborrarne, ifrån hvilka larver till otrolig mängd utgå om våren.

— 312 —

mutta ei, me emme voi sitä etua arvata, sillä tyhmät olemme ja kiittä

mättömät. Hänen elävänsä ovat hyvät, joita hän on luonut maailmaan. Ei pitäis meidän hänen luotu

jansa moittia, oli ne rumat tahi kauniit, kyllä hän itse tiesi, mitä loi.

30. Meidän pitäisi häntä luoduistansa kiittää, oli ne hyvät tahi pahat, kyllä hän itse tiesi, mitä hän

teki! Paljon nälkäisiä on maailmassa, heidän tulee puhdistaa maata, sillä siin' on paljon luotuja, jotka maan päällä mätänevät; ne tarvitsee korjata pois, varsinkin sateisina ja hedelmäl

lisinä aikoina.

40. Hän on kaikki luonut, jotka maailmassa ovat, vaikka syntinen ja tyhmä Lap

palainen puhuisi ja sanois toisin, niin kuitenkin mä luulen, että kaikki luodut ovat meille hyväksi ja eduksi tehdyt. Mutta emme ymmärrä Jumalaa kiittää, sillä me näemme paljon eläviä maailmassa, jotka vahingoittavat meitä.

50. Kuitenkin meidän pitäis häntä

kiittää kaikkein niiden eestä, oli se paha taikka huono.

Kärppä on niiden luvussa, ja hän on katkera ja halpa, hän pilaa myöskin ihmisten.

lihoja, ja hänen nahkansa ei maksa mitään, ja hän on myös syntisiä syntiin

saattanut, sillä syntiset tai ihmiset, oli ne Lappalaisia tahi Ruija

laisia,

60. kaikki he ovat yhdenkaltaisia; kaikkia hän on vietellyt, hän on ja asuu luolikoissa ja häness' on niin paha haju. Hänen hajunsa kuin. myrkky

on, mutta kyllä Jumala itse tiesi, mitä eläviä hän maailmaan loi. Ei hukkakaan meille hyötyä

tuo, mutta kyll' on (siitä) sentään hyöty iso, vaikka emme Jumalaa ymmärrä kiittää.

70. Kaikki elävät ovat meille hyö

dyksi, oli ne hukkia tai sammakoita, sisaliskoja tahi paarmoja, kurmunpanijoita tai nenäkärpä

siä, eli mikä tahansa siivotoin ja

ruma luotu olis maan päälle, niitä kaikkia Jumala on meille

tehnyt hyödyksi. Hän tiesi, mitä teki. Kärppä on myös pahanmakui

nen ja katkera, ja hänen häntänsä pää on musta.



32.

PalcLda juoiggam.1)

Pältis vuäddja Ko vuggi toppi, Mara podm mielt, Ula su vaddja Ja son la tiuräs kuälli Vakka-olmai Stuöris ja kieurra. Vadnasi keässit.


Paltaan laulu.

Pallas uipi Kun onkeen tarttuu, Merenpohjaa myöten, Tuskin häntä voipi Ja hän on kallis kala Väkevä mies Suuri ja väkevä. Veneeseen vetää.



33.

Luossa juoiggam.

Luossa vuäddja Ja macca son Caci podni mielt, Fast vuälas, Tat kieuras kuälli Kost la poattam, Ja tiuräs kuälli, Äpi vlductaga sist, Mi manna juäs livci Kost la manga luosa. Oacta adnam tadnu. Ja fast sadda Te oppit son manna Samma sälgad Kitta keäcai, Mo oudal läi. Ja cäpput nu sakka Ko äppasis fast poatta, Ja de sadda nu, Ko sildit oåglu porrat, Atti i ämbu Te fast puäiddu Porage sat, Ja sadda samaläkai, I hadistke. Mo oudal läi.

1) Denna och nästföljande sång, till hvilka manuskriptet saknas, äro aftryckta ur O. Donners Lappalaisia lauluja s. 139 ff.



- 314 -

Lohen laulu.

.Lohi uipi Ja hän palaa Vedenpohjaa myöten, Taas alas, Se väkevä kala Josta on tullut Ja kallis kala, Meren avaruudesta, Joka menee, Jossa on monta lohta. Vaikka olisi Ja taas tulee Teno läpi maan. Yhtä valkeaksi, Niin menee hän menemistään Kuin ennen oli. Latvaan asti, .Kun mereensä vasta tulee, Ja mustuu niin kovin, Kun silliä saapi syödä, Ja muuttuu niin, Niin taas lihoo Ettei enää Ja tulee samanlaiseksi, Syökkään, Kuin ennen oli.

Ei hädissäänkään.

Den lappska texten till de två efterföljande sångerna, n:ris 34 och 35, af hvilka den förra är upptecknad i Kuolajärvi och den senare i trakten af Imandra sjö, har utgifv. här infört i fullkomlig öfverensstämmelse med det i manuskriptet begagnade skrifsättet.

Till de med n:ris 36 och 37 betecknade sångerna finnes väl äfven lappsk text, skrifven med okänd handstil. Men då denna text, som lärer förråda någon egendomlig dialekt, ej kunnat med visshet fastställas, har den icke här intagits. Utgifv.



34.

Åkkala visa.

Vuje, vuje, vuje, vuje, made lä mo kuolatjern, vuoje, vuoje, vuoje, vuoje. vuoje, vuoje, vuoje, vuoje, vuoskama lä mo ludatjem, suoje nuode käsem, Vuoje vuoje, vuoje, vuoje, vuoje, vuoje, vuoje, vuoje. sjermo lä mo hurdatjem, vuoje, vuoje, vuoje vuoje,

Vuje, vuje, vuje, vuje, vuoje, vuoje, vuoje, vuoje, ahven on minun lintuni, vuoje, vuoje, vuoje, vuoje, käärme on minun koirani, vuoje, vuoje, vuoje, vuoje, made on minun kalani, vuoje, vuoje, vuoje, vuoje, hyväni nuottavetämä, vuoje, vuoje, vuoje, vuoje.

35.


Hommar ja nieita.

(Vuorolaulu.)

Nieita 1) it lä veära valdom, Valde! valde! Eomman nieita nieita muu vierali valdi, tolki läk, hot! ja mon ii valdam. Im läm mon suust Mon zelkim im mon valde tuu, golmad palga, hot! valdam pourren pokkalin im läm suust. Homman nieita, Im läm nugo Laari Vulli nieita, lädga valdam mon erras. im läm suu slurva. Elle tam pella, Loappa tiettä, Thetka nieita im valdam, ko Jorsali poatta, Komman nieita mon valdam, Jorsala, Jorsala, Jorsalast! Romman nieita lä riggeb.



Hommar och flickan.

(Vexelsång.)

Flickan ej med våld är tagen, Dig jag icke tar, jag sade, flickan mig med våld har tagit, tager h el dre och jag tog ej. Bommas dotter,

1) I manuskriptet förekommer både ,,nieita" och ,,neita". Sången är upptecknad vid Imandra sjö i ryska Lappmarken och rubricerad såsom ,,Imandra levden" (sång). Jfr för öfrigt här ofvan s. 99 under Hommar och s. 104 under Jorsala.

eller tar jag någon annan. Tro icke det, Thetkas dotter tar jag ej, Rommas dotter tager jag, rikare är Eommas dotter.

Tag, tag! Eommas dotter sådan är! huh!

Ej är jag hans tredje gångstig, huh! ej är jag för honom, ej är jag som Olof Larssons

dotter, ej är jag hans sludder. Slutet visa skall, när till Jorsala han kommer, Jorsala, Jorsala, i Jorsala,

36.



Jukkasjärveläinen.

Jukkasjärveläinen, isorikas, kilvoitteli toisen rikkaan kanssa tiedostaan ja miehuudesta. En mä pelkää vaikka kolmisar

vinen metsän petoja nostaisi, tulis kymmenellä teräskeihä

hällä,

sillä tullut olen tähän ilmaan

hammas suussa syntyessä;

maksansa maatukoon,

keuhkonsa kitukoon,

sydämmensä syöksyköön

kaskiansa kämmenelle,

paniansa parmaihin.



37.

Kumiirasarvi-härkä.

Kumurasarvi-härkä, mieleni muuttaja, ei oo kaunis eikä pulska, kova oli ämmä. Moni tulee mielellänsä, mun juoksee vierehen. Kumppanini, aijottu, on kauvas joutunut,

takana sivakoitten paksu lumi on, takana suuren sulan järven ja jokien kuunnellut on illoin ahkion ratinaa, aamulla varhain oottanut helinää tiukujen,

— 317 —

ei kuullut kustaan. Vieras monta ilkiää tuopi sanomaa,

josta mieli pahaks tulee kovan, kuitenkaan en vielä usko, odotan toki kumminkin sanomia hänestä kuulla.

Kumurasarvi-härjällä muutti mieleni,

kova oli akka, ei kaunis ollut eikä pulskakaan, mutta kumurasarvi-härkä muut

ti mieleni. Kyllä saanut öisin nuorempia, reippaampia, kauniimpia, mutta eivät o o niin rikkahia, kun on Kaarin Siivi.



II.

Sagor.

Pavus Nilas ja Pietu§.1) (Mainas.)

Tak kuökt Sami-gednam pseggalm noai<!li, Pavus Nilas ja Pietus, eliga kuökt cuödijagi tam ouddal; sodnu aelatus-kseidnu lsei: poacukseccam, kuöllipivddim, koddipivddim; oaivvi-selatuskseidnu lsei almaken poacu; tastko soai lseiga kuktuk padjiolbmuk. Pavus Nilas vela aembu rakisti kuöllipiv<3u. Soavalasvuodast ja ustifelas vuo dast eliga soai alggupäli, lseiga mai^a lagas fulkis.

1.

Pavus Nilas ja Pietus ouddalas sellim ja koddipivddim.

Soai vulgiga muttim kser^i tuoddari koddid. pivddit. Pavus Nillasist lsei pissu valakist, Pietus saelgist niesti-ssekka. Outa stuorra jauri kaddai cokkanaaiga soai vuoiriastit; tasa kobmuli Pavus Nilas caci jukkat; muttu tat i laem tavalas caci-jukkam, muttu Pavus Nilas riemai ko<Mi<ä juovsatit (noaiddut), ja tamtitti ravvi skipparis, juös maiddiki oini, i kalga cuiggit (jiena-

1) Pavus = finm.lapp. Bavus, Pietus = finm.lapp. Bitus.

— 319

dit). Talli riemai poattit stuorra koddi-kippu (cora) rasta jauri. Nilas oini kalli taM, muttu i vela likkam, kosa eski kobmuli caci jukkat; tastko son vurdi, tassaci ko koddik vudjik kaddai. Muttu Pietus oainidedinis erinoamas piergu olluvuoda lsemin lakka, ige arvvidam skipparis hutkii, te i massam, muttu cuiggi (jienadi) ja tajai: likka pajas! ikko oaini> man lakka jo koddik lsek? KaMi, atti su skippar lae nokkam. Muttu tallanaga mailla ko Pietus lsei jienadam, te koddik javkitedji, tiediksetta kosa. Mlas njuikki pajas ja tajai: hei! hei! tu, maggar vahag tadde kalli ton monnuidi tal takkik! Vseratalai ja rav vi, atti i nutjbi havi sembu nuft curljjiå (jallat) tagasi. Ko sekiä sadåai, i sodnust laem, maid kalgaiga vuossat; tastko tam pseivi seba soai lsem maiddike fidnim; koikki niesti sodnust kalli lsei. Pavus Nilas arvvali, atti: kalli mon vuossamusa ouddi radi anam, kocui, atti Pietus kalgga räkadit (lagidit) tola, kuöddit caei; ucca ruitus lsei färust. Pavus Nilas javkai; tam poMa ko Pietus lsei tola coggam ja ruitu passarn, podi Pavus Nilas, puvti varas poccu-vaimu; vuossaiga tam ja poraiga. NuW pseiyi ärrad saddai pivddu oddasist, koådiga ovta stuorra koMi, ja ko tam koMi njuovaiga, te vaibmu i kaudnum. Pavus Nilas tam kalli tidi, atti vaibmu lsei jo vussujuvvum ja porrujuvvum. Te fuobmasi Pietus ja jserralk kost matta sittag laet tam spirist vaibmu? Pavus Nilas tajai: no hei, hei! ton jalla, eemko moai jo ikti vuossam vaimu? Maiä ton tast sat sembu ocak, mi jo porrujuvvum lse?

2.

Pavus Nilas, Pavus Pigga ja Pietus vizzik koddid nuorttasednamist.

Tavvi-Samisednamist uccanedji koddik nuft, atti nokkakotti, ja te arvvaliskodiga Pavus Nilas ja Pietus vuölggit nuortta-sednami koddiå vieggat. Pavus Nilas tätui maida oabbas koalmadin. Ko si tall nuortta-sednami poattam ledji, te cokkijedji si stuorra sida koddid ja jottajedji tavvi-sednami.

Muttu nuortta-sednani noaiddi, namma Kiffan, fuobmasi, atti tavvi-sednam noai^ik ledji vieggam, valåi alcis kuoibmin muttim aera noaiåi, ja manaiga tavvi-sednam noidi mai^ai. Tavvisednam noaidik ledji orustam muttim alla tuoddari; tast oidnik si, ko kuökt stuorra koddisarvva pottik tam laddas (luojaa) miel<9, koggu si ledji poattam. Talli tajai Pavus Nilas: na kse, maggaragaiä mi lsep lappam. Muttu Ntllas oabba tajai, atti: tak sei lsek koMik, muttu laek nuortta-noaidik, nuftko tak maiäa ledji. Pavus Nilas arvvaliskodi: mi tai kalg-ga raddin laet? Joko mon vuolgam taikuim toarrut? Pigga tajai: ale kul, yieljacam! ik ton nagaå (csevci) tai vuosta, kalle mon. Te va33ili Pigga tai ouddi, ja de nalasti pusaidis, pajidi helmidis; te ruotastedji 9 kumpi Pigga kuöuti juölgi kaskast, ja tak kumpik rokkatedji (ruotastedji-maTjTjai) tam noaidi-kuovtu, kaek koddin lseiga jecasga kaeiddam (nub^astuttam), ja tolvvu, kosa leggik. Tam tuoddarist jottajedji si ain tavas, Pigga manna oudast alddun ja ruougga, Nilas maTjist ja ragad, Pietus psenan ja cielaä. Si tolvvu taiå koddiå kiä[da] tavvijiegi|ama3ra tuoddaridi; maT]imusta vela cadni aldu ki&Äa ja celkki: tat kalgga sagatit ja civggadit koådid, ja tak kalggik pistit manai manaidi, koalma<3 ja njasljact puolva radjai.


3.

Pavus Nilas ja riåu alggu.

Soai riemaiga harjitit vaskkavalåalasvuoda koabbag kuoimisga vuosta. Pietus tagai jecas puoidan, poradiskodi Pavus Nillas raggi-kulid; tast suttai Pavus Nilas, pivddikodi Pietus poccuiå tussadit, ja ko son muttim alla tuoddarcokast kulai, ko miesik raouggakotti, poccuiä kaddai vuojadeäin maerrasullust, te kirdi Pavus Nilas 20 paenakullam teko vuoigT]a taggu puotta mserrakaddai, koggu Pietus laei poccuides vuojataemin, jorgu cappis roavggu padjilist, ja paldatalai poccuid. Poccuk jorrakotti pirra pirra ja hsevvanedji. Pietus juroasi makset skipparassas.


4.

Pavus Nilas pivdda koddid, ja Pietus kseidda jecas kumppin.

Pavus Nilas manna tuoddari ko&did pivddit, lae jo lakkansemin ko^^idi päcim-mattai. Talli lakkan mai&a Pietus koå$idi, nu atti Pavus Nilas i tiedi, palåatallat ko<Mi& kumpi hämist. Tai ouddal ko Pavus Nilas astai pacit, te rokkati kumppi (Pietus) ko^^i^l; kostlik kirddiledji aibmui ja saddi cuonjan.

5.

Pavus Nilas pivdda njuorjui&l; Pietus kseidda jecas koaskimin.

Pavus Nilas manna merri njuorjuitt pivddit. Pietus kseidda jecas koaskimin, cokka pavtist. Pavus Nillas skipparak cuigguk, atti st oidnik loMi pavtist cokkamin, muttu sei tovUa, koabba lse, koaskim taihe poaimas; koaskim lse habmi, muttu poaimas lae jiedna, Pavus Nilas ksecasti loddai, tajai: i tat lsek koaskim ike poaimas, muttu Pietus, miesa-muodda padjilist. Kal tat lse Pietus loakin1) (kavvil); teko mon im laem kascastit, atti Pietus lasi marjapsellai päccit, te lsei Pietus possulit karra piegga, ja te lasimik hsevvanit. Tall ko fuobmasuvvui, mi lsei, te i sembu nagadam Pietus karra talki takkat.

6.

Pavus Nilas oapatt Jona rievsak-karciftl.

Riddu-vieljaci kuössin pocti täi naelggi, tastko soai aestadalaiga kuoim kuoimisga likku ja msenistumi rnbmas pajastoalatusast ja pivéliga kuoim kuoimisga häeggä. Naelggi naggi mai^a tabitis selatus-vuögi adnit; mantftti mai^a Pavus Nilas manai Jona rievsak-kar^liå oapadit, jos makkas taina kavnasi maiddike, maiti njalbmai pijasi; muttu i sera kavdnam ko

1) Kloukå, spögefuld; kloukén, en Spögefugl (i finmarklapp.). 21

poaris kalggu, ja ko tat i tokkim porramussan, te luiti son tam mannat matkasis.


7.

Pavus Nilas ja Pietus jaurist.

Muttim jaurrai cuolaiga soai njsellji kalddu; kuökti kalddn cuolaiga soai alla vari vuollai, kuökti fast nubbi javri oivvusi (vuolakseccai) ja nufe^i fast pajakseccai. Te koarnuiga tam alla varricokki, mi jaurrikaddist laei, ja man vuollai kuökti kalddu lseiga cuollam. Tam varricokast njuikkiga soai vuolas ja manaiga jauri podnai, koabbag* kaldduraigi mieldde. Jaurist cokkiga soai kulid, Pavus Nilas haugaiö, Pietus vuskuni$, poratit tali makkas kuoim kuoimisga. Huttu ko vuskunist ledji pastasedji vsevsik, te haugga i nagadam tam njiellat; haugga fast laei stuorab, te vuoskun i nagadam njiellat. Jauri vuolakasccin podi Pavus Nilas pajas, hauggaliarjkka kiedast, Pietus fast pajakseccin jaumvuoskimha^kka kiedast. Manaiga siddasaesga, vuossaiga kulidsesga, kocuiga kuoimi kuoimisga kuossassesga, muttu i koabbaki poattam; fast toalvuiga kulidaesga jaurrai, tak saddi fast odrfasist selli kuoliin.


8.

Pietus koceu Pavus Nlllas kalggu kuössasis.

Pietus kocui Pavus Nillas kalggu kuössasis poattit, ja kalggu maida podi. Pietus maitia jo lsei vuossani pierguid ja takkani stuorra kumppusitt poccuvarast kuössimalisin Nillas kalggui. Ko tali kalggu porrakodi mallas, te i mattam arvvidit, maggaras tuöji kumppusak kalggi tudjut su rubmasist; tastko son ka^Mi, atti rieutis kumppusak tak ledji; muttu aeipa laem rieutis kumppusak, ledji ruituk 1) kumppusi mielä. Tall

1) Tat ruitui porram, hilaicj jukkam lse: Pietus lsei poratam kalggui rubmas paissadgedji kumppusi^, ja ko siddasis laei poattam, te Pavus Nilas ikku oagi hirnu mield riemai sellit akainis, ja olbma dsecjiju

ko kalggu lsei porram kumppusikuim ruituid, te su ramas pottani (paisai). Tastko Pietus lsei smiettam ruitui poratemin Inddit Pavus Nillas kalggu; vela taigasi saddat, atti ko kalggu poatta siddasis ja manna koattai, te luoddan i tussifal kalggu, muttu poadnja maMa, juös i poadnja fuobmas, maiå kalggu Ise kussum. Taina lagin Isei son smiettam sodnu tussadit.

Pavus Nilas psesta jeeas ja kalggus jabmimist.

Ko tall Pavus Nillas kalggu lsei vuolggam erit Pietus lut ja podi siddasis, ko son tall koattai cagr|ali, te i Pavus Nilas luoittam sisa; tastko son fuobmasi, atti pahas kuössimallas kalggu lsei kussum. Ton lsek, tajai Pavus Nilas, porram ruitui^ ja luoddanak; maida mon luoddanam, jos mon im tu tälkiUl. Talli aådi son kalggusis hilaiå jukkat; te ruituk luoddanaddi tioavji sist pakkasin, ja tat pottanani rumas coagui1), ike mikkeki vahagiå saddam koabbaike.


10.

Pietus kseidda jecas mannun, ja Pavus Nilas kseidda fast Pietuca olmuéin.

Mi tiettip, atti mannu oaggu pseivacist cuovggasis, ja pseivas cuovggastaga sådda mannu oaidnimsettomin mist. Te maida Pietus lsei kaaiddam jecas mannun, mi sera olbmui calmidi cuovgai manu habmai peeivas cuovggasist. Son lsei smiettam, atti jos Pavus Nilas tiedikaetta lieivvisi mannat tam psellai manu, kost i pseivas läsk (manu tuökkai), te pacasi Pavus Nilas ägas ssevdnjadvutti; tastko son livci sestadallamin pseivas cuovga, tat Ise: Pavus Nilas calmituvvusi. Muttu ko Pavus

vuöltl kumppusin pottanam kalggu coavji suottdakodi, puoskukodi, raai]imusta lucci, ja nuft coagui coavji: poadnja maié).a teuc|i oaps himu, taina lagin kuktuk saddaiga oudici ike koabbaiki mikkeke vahagiä.

Nilas fuobmasi riddu-skipparis juonaid, manai tam psellai mami, kost pseivas paiti, tat lse: manu ja paeivas kaski, oaidnim varas, manin manan sadda. Ja teko pgeivas i sembu oggum manimi paittit, tastko Pavus Nilas sestadi pseivas öuovga, te mannu cäppudi ja saå$ ai Pietucin; i mai&a taina lagin 03311m Pietus vuoitu.


11.

Pavus Nilas msera podnist ja Pietus ruövddi-nuötti.

Pavus Nilas manna merri kuoliin; te suoppu Pietus ruövddi-nuötti, ja nuöttast. Ko nuöttis kaddai kesi, te kirddil Pavus Nilas nuöttist erit kaddivirucin. Pietus fast kirddili fallin, atti makka kiå<Ja toppit (kajastit) ja kaikudastit; Pavus Nilas puokcali (cagrjali) fast merri kuoliin. Te vuoå suopui Pietus ruövddi-nuötti, pijai vela tasa lokki, am as sembu psessat kirddilit erit. Ko Pietus nuöttis kaddai ksessa, te cagr|a Pavus Nilas cuobl\iun vuöUil nuotti modi cada ja jaukka merri. Pietus keeidda jecas kuoliin, manna merri, oaidna kuoimis cuolj^un vuojadsemin, pivddikodi njiellat. Ko tall Pavus Nilas oaidna skipparis kuoliin, arvvidi, atti aiggu su njiellat, njuikki pajas cacist, manai stddasis. Pietus podi malda cacist pajas, manai siddasis.


12.

Pavus Nilas ja Pietus marjimus killuin, ja Pietus vuoitatalla.

Pietus manai Pavus Nillas koattai arvvalit takkat kiettatoaru, muttu Pavus Nilas i tam arvvalussi mieditam, lal aeralagan koanstai soai kalggaba kseccalit ain. Te njuikki Pietus Pavus Nillas piergguruittui, ca7]ai piergu sisä. Talli valdda Pavus Nilas passi[m]-muora (halti), occa Pietus piergguruitust, fal i kauna. Pavus Nilas njuikki ssemma tuölddi piergguruittui, kost Pietus lsei. Pietus poatta olgus piergu sist, ja vuojatseba tuölddi ruitu sist, Pavus Nilas ruövddi-hauggan, Pietus ruövddi-vuoskunin, i koabbaki puktam kuoimis njiellat. MaT|imusta, ko jo aigi lseiga kseccalam, te njuikki Pavus Nilas pajas ruitust suoksa(kollipat)-curun. Pietus i fuobmasam, manin su skippar saMai, tastmaiynil ko ruitust javkiti. Pietus njuikki pajas ruitust, lse vela kuoliin, kincard koatti-loaidust; talli kirdda suoksa-curu (Pavus Nilas) suouddai ja paikka suöuddilanjaidi, ja suovsak porrik Pietus, ja jabma. Nuft vuoitatalla Pietus.



Joatka.

Pavas Nilas muttim sellim tapatusai ja su jabmim pirra.

Pavus Nilas lsei 7 jagi noaiddivuoda skulast orrum; puokslai tiurid fertti son porrat, juos tätui jecas muttit, manin jes tätui. Tai tiuri sednagvuoda kaskast, maiå son lsei porram, puok hsejomus sittag lsei ruövddi-karanas, ko tat tammalas lsei nuft taskkai ja pacca pierggu, illa sat nagadi coarl^seli porrat. Muttu cubbu kalli visai, ko tat lsei taktai, tam suormai$ visai smiergutit.

Lasi Pavus Nilas muttim kserdi ovta sMast kuvtin padjiolbmuin; juökkehagast ledji sist palvvaledjik. Muttu tak siddakuoimik, isedak, tagaiga jecasga kumppin; juökke ija poraiga soai Pavus Nillasist puoi^is ronu. Ko tall Pavus Nilas arvvidiskodi, atti tak kumpik sei taidi laet sera ko siddakuimkallakuövtis, tastko tak lseiga juökke ija jaukkusist, te arvvali son raeTigainis mannat ikku kumpid pivddit poccui lusa. Te rakadseiga soai pissuidsesga ja manaiga poccui lusa; tall oaidniba soai kuökt kumpi poattemin. Pavus Nilas tajai rseijggasis: ton ik kalga pacit ouddal ko mon; muttu ko mon lsem pacam, te aaska oa|uk ton päcit. Pavus Nilas pavkkali nubM kumpi, tallan mai<äa rserigga; kuktuk kumpik fierralseiga. R-sengga arvvaliskodi nakid njuovvat navåin; asba soai visa tai(J obban suibmat koadi lusa. Pavus Nilas i miedetam njuovvat ike maicla koadi lusa fievrridit, tastko son tidi, mak tak lseiga;

i tiettäni. Ididist lseba ised-kuövtis jaukkusist, seba kuilu sebake oidnu. Jaukkam isedi palvvaledjik vulggi occat ised-kuovtu, kaudni kuökt jabmam kumpi msecist, kudek lseiga paccujuvvum. Njuovadedin naki vuöldde itti poakkanak, nuftko olbmui poakkanak lge[k]ke, touddajedji: ta te lseba tak isedriebukuövtis, kudek lsemasga. navddin lsem jecasga kseiddam, valddi tam kuovtu rubmasid ja havddadedji.


Pavus Nillas jab mim.

Pavus Nilas lsei famulas noaiddi jabmimis radjai. Ouddal jabmimis rayvi son, atti su rumas i kalggam liavddaduvvut tam kirkku-sednami, mi lasi mserrakaMist, muttu tasa, mi leei mserrasullust. Sullu namma lsei Kirkkan; tasa havddadedji st su rubmas.

Pavus Nilas jabmim mannil almostatta suoladuvvum rudaid.

Cuötti jagi arvu Pavus NiUas jabmim marj^il suoladuvvui muttim mserra-olbmust rutta; olbma namma lsei Vuori H. Haedistis torvasti Vuori H. noididi, jos matasedji ruttasuoUag' almustattit; muttu i oktake mattam tiettit, ki ruda suoladam lsei. Te manai okta tain noidin kirkku-aednami jabmam noidi lusa, jos tain jabmam noidin kuttike tiedasi ruttasuoUag. Vuori

H. tolvvujuvvui ovta viesu loktakammari, man lassa lasi taggu kuvllui, kost kirkku-sednam leei, tam poddi ko noaiddi lsei jamisi sagain. Tam läsast oaidna Vuori H., ko noaiddi lsei mannani kirkku-sednami, povti tat jamisid pajas nuft aadnag teko cuoikaid, atti lsei käbus oaidnit. Okta jabmam noidin tajai: tabbi i kavdnujuvvu oktaki, ki matasi tiettet ruttasuoUag; muttu sullust. tajai vela, oadda vuoras, namma Nilas, mannat su lusa! kalli tat alrnustatta suollag. Ko tall selli noaiddi vulgi kirkku-aadnamist erit, te cuovvuli okta tain jamisin selli noaidi mai|Tiai; te selli noaiddi fertti jorgidet tam ruoktut toalvvut; vela i tat aig*g*um pissanit havddasis; fal kolm kserdi lsei tat cuovvulam; maT]imiista almaken javkai. Ko noaiddi lsei po attam Vuori H. lusa, matki takkujuvvui sullui Nillas lusa. Saeggis nuori rasta si vadnasin sukki, ja ko sullu kaddai poattam ledji, palkisti noaiddi julgidis pajas ja vuolas oivi vulgi vaasit vuorras hav$i lusa. Mllasist jaerai noaiddi, jos son tiedasi V.

H. ruttasuollag. Nilas muittali, atti tak kuökt Euossa-skipa, mak tam vuonast laeba, te nubbi skipa iseii lae suoladam; kalggabaettet cokkit alcidek vaega ja mannat ramsakkut skipaid; mon mai$a, tajai Nilas, vuolgam tidjidi kuoibmin, ruda erit oaggum varas Kuossast. Muttu selli noaiddi i mieditam, atti Nilas li vei vuolggam sinkuim Ruossa lusa. Ton, tajai selli noaiddi, oa|uk vuoiT]adam-sajista$ orrut. Saemmalagan matkalasvuodain podi noaiddi ruoktut liavcli lut vadnas lusa, juölgik pajas, oaivvi vuolas. Sukkaledji kaddai, cokkijedji va3ga, manni Euossaskipaidi. Tol^bi saMai ibmilmaattum toarrum. Euossak vuoitatalli, cabmujedji paelliheggi. Skipak ramsakkujuvvujedji, ja kavdnujuvvujedji vuost skappu-kappalagak, mai sist rutta lsei laamas, tastmaTiTjil ratta, mi suoladuvvum laei. Taina lagin oa|ui Vuori H. rudaidis ruoktut, mak suoladuvvum ledji.


Noaiddi-nieidda kadju aeis jabmimist.

Kuökt noaiåi jugaiga vinni outast, sadäaiga jukkam, talssiskodiga, suttadseiga ja manaiga koabbag vissussesga. Nubbi noaiddi, käin namina laei Mikal, touddakodi, atti te ha? taidda laet su skippar jugatam truollaid, sa^l^ai illaveji, rumas paissakodi; toudda: jabmim te lae kustu lakka. Maecist kalgai vi33ujuvvut puörimus vuödjimhaerggi, taina njolgidattit sidast nieida vieggat. Ko nieidda kulai acis parti, te hau hoappu sa^^ai niddi vuodjat acis lusa. Vuojanin njoarusti sarvacoarvvihaergi, ja de kir^aldatti, i kukka adjanam, ouddal ko podi aci lusa. Acci muittali nieiddasis, atti parttasuvvum laei nubbi noai^i kascM, kutti truollaid jugatam laei. Jaerai nieidda acistis, kost soai laeiga outast jukkam ja talssim. Acci muittali saji, kost laeiga. Te manai nieidda tam sadjai ja caski cappis torka ow$apael§ 2 cappis ullutukku; taid possuli aibmui piegga mielet. Tam po<Ma Isei acci vuoksam 2 stuorra ruövddi-karanas, maiél tölli pijai. NufeM pseivi oidnik olbmuk. ko kuökti stuorra cappis karanas cagTialseiga tam viesu Mnaraigi sisä, kost tat pahatakki noaiddi laei, ja te tat noaiddi saMai paha parttai; karanasak cagTji sisä, ja noai&i rumas paisai, parggukocti jabma kiela. luoddani ja jami. Nnbbi noaiddi tservasmi, paci sellit.


Padje-olmus, kutte cuojat tolus olbmui noaiddi-trumbu.

Muttim padje-olmus matkase$inis tavvijiegr|amaera tuoddarist (kaisast), fätti tolus olbmui noaiddi-trumbu, maina tolus olbmuk ledji koiä<äi<ä juovsatam. Tat trumbbu lsei okta njseljaporag hirssa, man pirra ledji ruövddifärfuk; taina färfuin ledji ruövddi-rieggak, mak suorjaidedji, ko hirssa likkatallujuvvui. Tat hirssa lsei stellijuvvum kecTgi ala, atti ko hirssakieci kuoskati, te tat a<äåi cäbba suotjaidedji jiena, man suogT|am aigi koMik potti taii-la lakkasidi. Ow^apaslå mainasuvvum matki-olmai kaäccali likkatallaskoattit tam trumbu, oaidnim titti, velako tast lse mikkeki famuiél. Ko tam likkati, suoTjadi tat. Olmai riemai jav33adallat (juoiggat) cuovvu sanikuim:

1. Tam le^ik suodatani, 2. Te kukkin kot3.c|ic| si ko koöi^ici juovsatam tam kaissai ksesutedji, lsek tolus vuorrasak, ja potti cseskukak, adjak oamikasak. vei spirtta-cappadak.

3. Tast legsik ruovgadam 4. Tast pacci stuorakitl ja ko^cfik kiddudam, ja ronui^, puoic|aki(|, olbmak mielgastallam, tast puic^i^ vussi nai pissujiedna pavkkam. ja marfio}. takki maid.1)

Kaskan juoiggam oaidna son, ko ceskis jievja rodnu poatta ja ruovgga; pissii sust mai kalli lsei, muttu i tuostam

1) Denne Sang findes trykt i Donners Lappal. Laul., s. 159, .sml. 27.

paccit—las birbmastuvvam, vulgi pattärussi. Manadeäinis oaidna, ko su owéiapselä ki(Mu<i hirbmus stuorra koddi-3ellu; vela ain saggals) suorggan: i oru miellä pivddit, njaldda keidnusis; kosa knecast: toW kktdudik ko<Mik su owtlapseM. Hgerracam! mi Ise tat? mokt son munji ksevva vela, arvyali olmai vaimustis. Ipa kukka lsemki, te han raimatallakodi. i tiedi £embu maiddike tam mailmist, njangiti sednami ja nokkai. Ko moridi, kaecasti paeivaci: pirralmpseivvi lse juo mannani, ko$$ik ledji javkkam. Olmai psesai stddasis mannat, muttu i orrum miellä koassike lembu vuölggit tolus olbmui koddijuovsatam-trumbu cuojatit.



Nils Paulsen og Per.
(Et Sagn).

Disse to Laplands berömte Troldmsend, Nils Paulsen og Per, levede 200 Aar för denne Tid; deres Levevei var Eenskjötsel, Fiskeri og Vildrenjagt; deres Hovedlevevei var dog Renen; thi de var begge Fjeldlapper. Nils Paulsen elskede endnu mere Fiskeri. I Enighed og Venskab levede de i Begyndeisen, var ogsaa nsere Slegtninge.

Nils Paulsens og Pers tidligere Liv og Vildrenjagt.

De drog engang tilfjelds for at jage Vildren. Nils Paulsen havde Bossen (i Rem) over Skulderen, Per Nisteskrseppen paa Ryggen. Ved en stor Indsö satte de sig for at hvile lidt; der lagde Nils Paulsen sig med Ansigtet ned for at drikke Vand; men det var ikke en almindelig Vanddrikken; Nils Paulsen begyndte at trolde Vildrener did, og derfor böd han sin Kamerat, at hvis han saa noget, skulde han ikke tale om det. Da begyndte en stor Vildrenflok at komme over Indsöen.

Nils saa dem nok, men rörte sig endnu ikke fra det Sted, hvor han nylig havde lagt sig ned for at drikke Vand; thi han ventede, indtil Renerne vilde svömme iland. Men da Per saa, at en overordentlig Msengde Kjöd var naer, og ikke förstod sin Kamerats Paafund, kunde han ikke bare sig, men gav Lyd og sagde: ,,staa op! ser du ikke, hvor nser Eenerne allerede er?" Han troede, at hans Kamerat var sovnet. Men stråks da Per havde givet Lyd, forsvan dt Eenerne pludselig, de vidste ikke hvorhen. Nils sprang op og sagde: ,,hei! hei! du, hvilken Skade gjorde du os dog nu!" Han irettesatte ham og böd ham, at han ikke en anden Gäng mere skulde handle saa daarlig. Da det blev Aften, havde de ikke noget at koge; thi den Dag havde de ikke faaet noget; Törniste havde de nok. Nils Paulsen mente: ,,jeg har nok Raad for Kogning", og böd, at Per skulde gjöre op lid og baere Vand; en liden Gryde havde de med sig. Nils Paulsen gik bort, mens Per vedligeholdt liden og passede Gry den; da kom Nils Paulsen og bragte med sig et ferskt Benhjerte; det kogte og spiste de. Tidlig den nseste Dag gik de ätter paa Jagt og draebte en stor Vildren, og da de slagtede den, fandtes der intet Hjerte. Nils Paulsen vidste nok, at Hjertet allerede var kogt og spist. Da lagde Per Merke dertil og spurgte: ,,hvor kan dog Hjertet vaere paa dette Dyr?" Nils Paulsen sagde: ,,naa hei, hei! du Tosk, kogte vi ikke Hjertet allerede igaar? Hvorfor söger du her fremdeles det, sam allerede er spist?"



2.

Nils Paulsen, Berit Paulsen og Per henter Vildrener fra Ostlandet.

I det nordlige Lapland minkede Vildrenerne saa, at de nsesten döde ud, og saa begyndte Nils Paulsen og Per at dragé til Ostlandet for at hente Vildrenerne. Nils Paulsen vilde ogsaa have sin Söster med som Tredjemand. Da de nu var komne til Ostlandet, samlede de en stor Flok Vildren og vandrede til Nordlandet, Men en Noide i Ostlandet ved Navn Riffan merkede, at Nordlandsnoiderne havde hentet dem. tog med sig en anden Noide, og de gik efter Nordlandsnoiderne. Nordlandsnoiderne havde stanset paa en höitliggende Fjeldvidde; der ser de, at to store Vildrenokser kommer i de Spor, hvor de selv var komne. Da sagde Nils Paulsen: ,,nei se, hvadslags Dyr vi har mistet!" Men Nils' Söster sagde: ,,det er ikke Vildrener, men er 0stlandsnoider", som det ogsaa var. Nils Paulsen sagde: ,,hvad skal vi nu have til Raad? Mon jeg skal give mig i Strid med dem?" Berit sagde: ,,nei, kjsere Broder! du klarer dig ikke mod dem; men jeg skal nok greie det". Da gik Berit föran dem og löste sine Bukser og löftede op Koften; da löb 9 Ulve frem mellem Berits to Födder, og disse Ulve satte efter de Noider, der havde omskabt sig til Vildrener, og drev, hvorhen det nu var. Paa denne Fjeldvidde vandrede de videre mod Nord, Berit gaar föran som Simle og grynter, Nils efter og er i Brunst, Per gaar som Hund og gjör. De drev Vildrenerne lige til Nordishavets Fjeldvidder; tilsidst bandt de ogsaa Simlen fast og sagde: ,,denne skal faa Afkom og föde Vildrener, og de skal vare til Börnebörnene, til tredje og ijerde Led."



3.

Nils Paulsen og Stridens Ophav.

De begyndte at öve Vold mod hinanden. Per gjorde sig til en Röskat og begyndte at £ede op Nils Paulsens Rekling; herover blev Nils Paulsen vred og sögte at tilintetgjöre Pers Rener, og da han fra en höi Fjeldtop hörte, at Renkalvene begyndte at grynte, da Renerne svömmede iland fra en 0 ude i Havet, saa flöi Nils Paulsen som en Aand til Stranden ligeoverfor der, hvor Per lod sine Rener svömme, en vrsengt sort Feld havde han över sig, og han skrgemte Renerne. Renerne begyndte at bevaege sig rundt i Ring og omkom. Per tsenkte paa at betale sin Kamerat for Striden.



4.

Nils Paulsen jager Vildren, og Per skaber sig om til en Ulv.

Nils Paulsen gaar op paa Fj eld vidden for at jage Vildren og nsermer sig allerede Vildrenerne paa Skudhold. Da naermer ogsaa Per sig Vildrenerne, uden at Nils Paulsen ved det, for at skrsemme Vildrenerne i Skikkelse af en Ulv. Da, förend Nils Paulsen fik Tid til at skyde, saa for Ulven (Per) lös paa Vildrenerne; disse flöi op i Luften og blev til G-jses.

Nils Paulsen er paa Sselhundfangst; Per skaber sig om til en 0rn.

Nils Paulsen reiser ud paa Söen for at fånge SEelhunde. Per skaber sig om til en 0rn og sidder paa en Klippe. Nils Paulsens Kamerater siger til, at de ser en Fugl sidde paa en Klippe, men de ved ikke, hvad det er, en 0rn eller en Fjeldvaake; Udseendet er som en 0rns, men Stemmen er som en Fjeldvaakes. Nils Paulsen kastede et Blik paa Fuglen og sagde: ,,det er hverken en 0rn eller en Fjeldvaake, men Per med en Pels af Renkalvskind paa, Per er nok en Spögefugl; havde jeg ikke seet, at Per vilde have blevet tilbage bag os, saa havde Per bisest op en Storm, og saa var vi omkomne". Nu da man merkede, hvad det var, kunde Per ikke mer frembringe Storm.


Nils Paulsen ser til Jons Rypesnarer.

Trsettebrödrene fik nu Hungeren til G-jest; thi de hindrede hinandens Lykke og Fremgang med Hensyn til Legeinets Ophold og strasbte hinanden efter Livet. Hungeren nödte dem ogsaa til at bruge en usedvanlig Maade til at skaffe sig Livsophold; derfor gik ogsaa Nils Paulsen for at se til Jons Rypesnarer, om han der kunde fin de moget at putte i Munden; men han fandt ikke andet end en gam mel Kjaerring, og da him ikke duede til Mad, lod han hende gaa sin Vei.


7.

Nils Paulsen og Per i Indsöen.

I en Indsö huggede de fire Hul; to Hul huggede de under et höit Fjeld, 2 andre huggede de. et ved Söens Udlöb og et ved den s Overende. Saa steg de op paa den höie Fjeldtop ved Indsöen, hvorunder de havde hugget to Hul. Fra denne Fjeldtop hoppede de ned og gik tilbunds gjennem hver sit Hul. I Söen samlede de Fiske, Nils Paulsen Gjedder, Per Aborrer, for nu ligesom at bespise hinanden. Men da Aborren havde skarpe Finner, kunde ikke Gjedden sluge den; Gjedden igjen var större, saa Aborren ikke kunde sluge den. Ved Söens nedre Ende kom Nils Paulsen op med en Hank Gjedder i Haanden, Per igjen ved den övre Ende med en Hank Aborrer i Haanden. De gik hjem, kogte sine Fiske og indböd hinanden til Gjest, men ingen af dem kom; de förte igjen sine Fiske til Indsöen, og de blev igjen paa ny levende Fiske.


8.

Per indbyder Nils Paulsens Hustru til Gjest.

Per indböd Nils Paulsens Hustru at komme i Besög til ham, og hun kom ogsaa. Per havde ogsaa allerede kogt Kjöd og gjort store Boller af Benblod til Gjestebudskost för Nils' Hustru. Da nu Kjserringen begyndte at spise af Maden, kunde hun ikke skjönne, hvadslags Virkning Bollerne havde i hendes Legeme; thi hun troede, at det var rigtige Boller; men det var ikke rigtige Boller, det var ,,ruituk" blandet i Bollerne, Da nu Kjeerringen havde spist ,,ruituk'; sammen med Bollerne, hovnede hendes Legeme op. Thi Per havde udtsenkt at sprsenge Nils Paulsens Kone ved at bespise hende med ,,ruituk"; det

kunde endog haende, at naar Kjserringen kom hjem og gik ind i Teltet, saa revnede ikke alene Kjserringen, men ogsaa Manden, hvis han ikke merkede, hvad Kjserringen var bleven bevertet med. Paa den Maade havde han tsenkt at faa Livet af dem.


9.

Nils Paulsen frelser sig selv og sin Hustru fra Döden.

Da nu Nils Paulsens Hustru var gaaet fra Per og kom hjem, og da hun gik ind i Teltet, släp Nils Paulsen hende ikke ind; thi han merkede, at Kjserringen var bleven bevertet med ond Gjestebudskost. ,,Du har", sagde Nils Paulsen, ,,spist ,,ruituk" og revner; ogsaa jeg revner, hvis jeg ikke helbreder dig". Da gav han sin Hustru Glöder at drikke; saa revnede ,,ruituk" i hendes Mave paa Grund af Värmen, og det ophovnede Legeme svandt ind1), og ingen af dem fik nogen Skade.


10.

Per omskaber sig till Maane, og Nils Paulsen skaber Per igjen om til Menneske.

Vi ved, at Maanen faar sit Lys fra Solen, og at uden Solens Lys bliver Maanen usynlig for os. Nu havde ogsaa Per omskabt sig til en Maane, som i andre Menneskers 0ine lyste som Maanen i Solens Lys. Han havde udtsenkt, at hvis

1) Dette at spise ,,ruituk" og at drikke Glöder vil sige: Per havde bespist Kjserringen med Boller, som bragte hendes Legeme til at hovne op, og da hun var kommen hjem, gav Nils Paulsen sig om fil of paa den Maade blev begge som för, og ingen af dem fik nogen Skade. — Ruittu, pl. ruituk = Gryde. Ordet er mig ukjendt i den Betydning. hvori det her förekommer. (Qv.)

Nils Paulsen uden at vide det kom til at gaa paa den Side af Maanen, hvor der ikke er Sol (bag1 Maanen), saa vilde Nils Paulsen paa Livstid blive i Mörke; thi han vilde hindre Solens Lys, det er: Nils Paulsen vilde blive blind Men da Nils Paulsen merkede sin Modstanderes Paafund, gik han paa den Side af Maanen, hvor Solen skinnede, det er: mellem Maanen og Solen, for at se, hvad der blev af Maanen. Og da Solen ikke mere fik skinne paa Maanen, thi Nils Paulsen hindrede Solens Lys, da blev Maanen mörk og blev til Per; heller ikke paa denne Maade fik Per Seier.


U.

Nils Paulsen paa Havets Bund og Pers Jernnot.

Nils Paulsen gaar ud i Söen som en Fisk; da kaster Per en Jernnot ud og fisker med Not. Da han drog Noten iland, flyver Nils Paulsen ud af Noten som en Fjeereplyt. Per flöi som en Falk i den Hensigt at gribe ham og rive ham sönder; Nils Paulsen dukkede igjen i Söen som en Fisk. Da kastede Per ätter Jernnot og lagde desuden Laag över, forat han ikke mere skulde faa flyve bort. Da Per drager Noten iland, smutter Nils Paulsen som en Frosk under Noten gjennem Dyndet og forsvinder i Söen. Per omskaber sig til en Fisk, gaar ud i Söen, ser sin Kamerat svömme som en Frosk og söger at sluge ham. Da nu Nils Paulsen ser sin Kamerat som Fisk, skjönte ham at han vilde sluge ham, sprang op af Vandet og gik hjem. Per kom ogsaa op af Vandet og gik hjem.

12.

Nils Paulsens og Pers sidste Strid; Per beseires.

Per gik til Nils Paulsens Telt for at aftale en Kamp med Haenderne, men Nils Paulsen vilde ikke gaa ind derpaa; blöt med andenslags Kunst skulde de fremdeles pröve. Da hoppede Per op i Nils Paulsens Kjödgryde og kröb ind i Kjödet, Da tager Nils Paulsen Stegespiddet og leder efter Per i Kjödgryden, men finder ham ikke. Nils Paulsen hoppede op i den samme kogende Kjödgryde, hvor Per var. Per kommer lid af Kjödet. og de svömmer efter hinanden i den kogende Gry de. Nils Paulsen som en Jerngjedde (?), Per som en Jernabbor (?); ingen af dem kunde sluge den anden. Tilsidst, da de allerede en Tid havde provet Krafter, hoppede Nils Paulsen op af G-ryden som en Spyflue. Per lagde ikke Merke til, hvad der blev af hans Kamerat, efteråt han forsvandt af Gryden. Per hoppede op af Gryden og er endnu Fisk og spreller i Teltets Loaido; da flyver en Spyflue (Nils Paulsen) ind i hans Gjeller og laegger Eg i Grjelleaabningerne, og Maddiker forteerer Per, oo- han dör. Saaledes blev Per beseiret.

Tillseg1.

Om nogle Hgendelser i Nils Paulsens Liv og om hans Död.

Nils Paulsen havde vseret 7 Aar i Trolddomsskole; alslags Insekter maatte han spise, hvis han vilde forandre sig til. hvad han selv vilde. Blandt den Msengde Insekter, som han havde spist, var dog Torbisten allerdaarligst, da det Pokkers Dyr var saa fyldigt og havde saa ildesmagende Kjöd; neppe formaaede han at spise et Laar mere. Men Frosken spiste han gjerne, da den var benfuld; dens Fingre knaskede han gjerne.

Nils Paulsen var engang i en Lappeby sammen med to Fjeldlapper; hver af dem havde Tjenere. Men disse Naboer, Husbonderne, gjorde sig til Ulve; hver Nat aad de en fed Rensimle for Nils Paulsen. Da nu Nils Paulsen skjönte, at disse Ulve maaske ikke var andre end de to Naboer (thi de var hver Nat borte), saa aftalte han med sin Tjenestedreng at gaa om Natten til Eenerne for at gjöre Jagt paa Ulvene. Saa gjorde de sine Bösser fserdige og gik hen til Kenerne; da ser de to Ulve komme. Nils Paulsen sagde til sin Dreng: du skal ikke skyde för mig; men naar jeg har skudt, da först kan du faa skyde. Nils Paulsen smeldte lös paa den ene Ulv, stråks ogsaa Drengen. Begge Ulve faldt om. Drengen föreslog at flaa Skindene af Ulvene; de gad ikke slsebe Kroppene liele til Teltet. Nils Paulsen tillod ham hverken at flaa dem eller at före dem til Teltet; thi han vidste, h vem det var; men Drengen vidste det ikke. Om Morgenen var de to Husbönder borte; man hverken hörte eller saa til dem. De forsvundne Husbönders Tjenere gik ud for at lede efter dem og fandt ude i Marken to döde Ulve, der var skudte. Da de flaaede dem. saaes under Skindet Belter, ligesom Menneskers Belter er; da drog de Kjendsel paa dem: det er de stakkels Husbönder, som har skabt sig om til Ulve; de tog deres Legemer og begrov dem.

Nils Paulsens Död.

Nils Paulsen var en kraftig Noide lige til sin död. För sin Död böd han, at hans Legeme ikke skulde begraves paa den Kirkegaard, som var ved Strandbredden, men paa den, som var paa en 0 i Havet. 0ens Navn var Kirkkan; der begrov de hans Legeme.

Nils Paiilsen aabenbarer efter sin Död stjaalne Penge.

Omtrent hundrede Aar efter Nils Paulsens Död blev der stjaalet en Pengesum fra en Fisker; Mandens Navn var Vuori

H. I sin Nöd henvendte Vuori H. sig til Noider, om de kunde aabenbare Pengetyven; men ingen kunde vide, hvem der havde stjaalet Pengene. Da gik en af Noiderne til Kirkegaarden til de döde Noider, om nogen af de döde Noider skulde vide af Pengetyven. Vuori H. blev fört op i et Loftkammer, hvis Vindu vendte mod den Kant, hvor Kirkegaarden laa, medens Noiden talte med de döde. Fra dette Vindu ser Vuori H., at da Noiden var gaaet til Kirkegaarden, opvaekkede han döde saa mange som Myg, saa det var uhyggeligt at se. En af de döde Noider sagde: ,,her findes ingen, som kunde vide af

22

— 338 —

Pengetyven; men paa 0en", sagde han videre, ,,sover en Gamling ved Navn Nils; gaartilham! han aabenbarer nok Tyven". Da nu den levende Noide gik bort fra Kirkegaarden, fulgte en af de döde efter den levende Noide; da maatte den levende Noide vende om for at före ham tilbage; han vilde endnu ikke blive i sin Grav; men tre Gange fulgte han efter; tilsidst blev han dog borte. Da Noiden var kommen til Vuori H., reiste de til 0en til Nils. De roede i Baad over et smalt Sund, og da de var komne iland paa 0en, kastede Noiden Födderne op, og med Hovedet nedad begyndte han at gaa hen til Gamlingens Grav. Noiden spurgte Nils, om han vidste af Tyven, der havde taget V. H:s Penge. Nils fortalte, at Kapteinen paa det ene af de to Eusseskibe, som laa i Fjorden, havde stjaalet (Pengene); ,,I skal samle eder Folk og gaa for at ransage Skibene; jeg vil ogsaa", sagde Nils, ,,gaa med eder for at faa Pengene fra Russen". Men den levende Noide tillod ikke Nils at gaa med dem til Russen. ,,Du", sagde den levende Noide, ,,kan faa blive paa dit Hvilested". Paa samme Maade gik Noiden fra Graven tilbage til Baaden, med Födderne op og Hovedet ned. De roede iland, samlede Folk og gik ombord i Russeskibet. Der blev der en frygtelig Kamp. Russerne blev overvundne og slaaede halvt ihjel. Skibene blev ransagede, og först fandtes Stykker af den iEske, hvori Pengene havde vseret, derefter de stjaalne Penge. Paa den Maade lik Vuori H. sine stjaalne Penge tilbage.

En troldkyndig Pige frelser sin Fader fra Döden.

To Noider drak Braendevin sammen, blev drukne, begyndte at vrövle, blev vrede paa hinanden og gik hver til sit Hus. Den ene Noide, hvis Navn var Mikal, merkede, at nu har maaske hans Kamerat ladet ham drikke Troldskab; han blev syg (,,illamående"), hans Legeme begyndte at hovne op, og han merkede: Döden er nok nser. Man skulde hente hans bedste Kjöreren ude i Marken og kjöre afsted med den for at hente hans Datter hjemmefra. Da Datteren hörte om sin

— 339

Faders Nöd, da lik him jo Fart med at kjöre afsted til sin Fader. Til Kjöreren fangede hun med Lassoen en Kjöreren med Horn som en Hjort, og saa ilede hun afsted; ikke nölede hun lsenge. förend hun kom til sin Fader. Faderen fortalte sin Datter, at han var kommen i Nöd formedelst en anden Noide, der havde ladet ham drikke Troldskab. Datteren spurgte sin Fader, hvor de havde drukket og vrövlet sammen. Faderen fortalte hende Stedet. Da gik Pigen til Stedet og skar af Forsiden af en sort Pels 2 sorte Ulddotter; disse blåaste hun hen i Luften med Vinden. Imedens havde Faderen kastet op 2 store Torbister, som han kastede i liden. Den fölgende Dag ser Folk, at 2 store, sorte Torbister kröb ind gjennem Ildstedet i det Hus, hvor den onde Noide var, og saa kom han i en slem Knibe; Torbisterne kröb ind, og Noidens Legeme hovnede op; han begyndte at skrige Dödsskrig, revnede og döde. Den anden Noide blev frisk og blev ilive.

Fj eldlappen, som spiller paa de gamles Troldtromme.

En Fjeldlap traf, da han reiste paa Nordishavets Fjeldvidde, paa gamle Folks Troldtromme, hvormed Folk i gamle Dage havde troldet til sig Vildren. Denne Tromme var en firkantet Tömmerstok, om h vilken der var Jernlökker; i disse Lökker var der Jernringe, som klang, naar Tömmerstokken sattes i Bevaegelse. Denne Tömmerstok var anbragt paa Stene, saa at naar man rörte ved Enden af Stokken, gav den en vakker, klingende Lyd, ved hvis Klang Vildrenerne kom nser. Den föromtalte Vandringsmand forsögte at saette Trommen i Bevsegelse for at se, om den endnu havde nogen Kraft. Da han satte den i Bevaegelse, klang den. Manden begyndte at joige med fölgende ord:

1. Denne har de vel ladet klinge, 2. Da lokkede de Vildrener naar de troldede til sig Vildren, långt borte fra til denne Fjeldde gamle i Fortiden, vidde, de afdöde G-ubber. og snehvide Rener kom,

kulsorte ogsaa.

3. Her har vei Vildrener 4. Her skjöd de store Rener giyntet og vrimlet, og Simler, fede Rener, Msendene slsebt sig frem paa her kogte de ogsaa Fedt,

Brystet, og Pölser lagede de ogsaa. Bösserne knaldet.

Under Joigingen ser han, at en snehvid Simle kommer og grynter; Bosse havde han nok; men han turde ikke skyde; han var skraemt og flygtede. Da han gaar, ser han, at der f oran ham vrimler en forfserdelig stor Vildrenhjord; han bliver endnu mere rsed; han synes ikke, at han har Lyst til at jage, han löber afsted alt hvad han orker; hvor han ser, der vrimler Vildrener föran ham. ,,Herre, hvad er det, hvorledes gaar det mig endnu?" teenkte Manden i sit Hjerte. Det varede ikke lsenge, saa blev han vetskrsemt, han vidste ikke mere af noget i denne Verden, han faldt, saa läng han var, til Jorden og sovnede. Da han vaagnede, saa han paa Solen: et Dögn var allerede gaaet, Vildrenerne var borte. Manden slap hjem, men syntes ikke, han havde Lyst til nogensinde mere at gaa hen og spille paa de gamles Tromme til at trolde Vildren.

EVANGELIUM MATTHM

NEC NON

EVAMELII MARCI

PRIMA QTJATUOR CAPITA

IN LINGUAM LAPPONICAM TEANSLATA



År 1825 på hösten var dessa anteckningars författare ifrån Utsjoki nedrest till Åbo, dels för att öfvervara det prästmöte, som då var dit sammankalladt, dels för att, enligt särskild anmodan, deltaga i öfverläggningarne om lämpligaste sättet att för våra Lappars behof åstadkomma läroböcker på deras eget språk, hvilket hade anbefalts i ett K. Reskr. af den 18 Oktober 1824. Bland annat, som han då lät der trycka, var såsom ett första försök de två första kapitlen af Matthsei evangelium, hvilket blifvit af honom öfversatt till den dialekt af lappskan, som talas i Utsjoki. Det lilla häftet, omfattande 19 sidor 8:o, utkom med titel ^Prima duo capita Evangelii Matthsei, in linguam Lapponicam translata". I det på latin skrifna företalet förmäler förf. sin afsigt vara att framdeles i lappsk öfversättning utgifva sagda evangelium i dess helhet, för att sålunda helst i någon mån för sina åhörare söka afhjelpa afsakuaden af Nya Testamentet på deras egen munart.

Till Finnmarksk-Jappska, hvartill Utsjoki dialekten ansluter sig, hade väl ej allenast Matthsei evangelium, utan äfven ett par kapitel af Johannes evangelium blifvit redan i början af sjuttonhundratalet öfversatta af Isaac Olsen, kateket i Waranger och Tana 1703—1716 samt derefter lappsk tolk vid Seminariet uti Trondhjem. Men denna öfversättning, sorn ej ens torde hafva blifvit i tryck offentliggjord, var åtminstone vid nu ifrågavarande tid icke tillgänglig. Under senare hälften af 1830-talet utgaf emedlertid Stockfieth på Finnmarksk-lappska de två första evangelierna, hvarefter hela Nya Testamentet år 1840 utkom i en af honom verkstäld öfversättning, som ånyo utgafs år 1850 och, i en af J. A. Friis med biträde af Lappen L. Hsetta reviderad upplaga, ytterligare år 1874.

Sedan jemväl Gamla Testamentet blifvit af Haetta öfversatt till lappskan och lians arbete granskats af klockaren Salomon Nilsen i Kistrand (Finnmarken), en infödd Lapp, samt derefter af Qvigstad och Friis, och jemväl 1874 års upplaga af det lappska Nya Testamentet blifvit af Qvigstad ytterligare reviderad, utkom den första helbibel på norsk-lappska år 1895.

På svensk-lappsk dialekt framträdde Nya Testamentet, öfversatt af Petrus Fjellström, första gången år 1755, och trycktes ånyo i Hernösand, nu i förening med Gamla Testamentet, år 1811, då den första lappska helbibel utkom. 1)

På rysk-lappsk dialekt utgaf Professor Genetz år 1878 en öfversättning af Matthsei Evangelium. Men redan långt tidigare skulle, enligt Domkapitlets i Åbo skrifvelse af den 15 Dec. 1824, hvarom mera längre fram, en lappsk öfversättning af Nya Testameutet utgifvits af Bibelsällskapet i S:t Petersburg (?).

Den öfversättning af Matthsei evangelium i dess helhet, som anteckningarnes förf. under sin vistelse i Lappmarken haft för afsigt att utgifva, blef väl af honom då utarbetad. Men den offentliggjordes icke, hvartill väl orsaken torde kunna sökas företrädesvis i den kyla och det motstånd, hvarmed hans önskan och afsigt att förse Lapparne i Utsjoki med böcker på deras eget språk möttes från de honom öfverordnades sida. Men derom mera på annat ställe.

Då emedlertid manuskript till öfversättning af såväl Matthsei evangelium som till en, ehuru mindre del af Marci evangelium finnes i behåll, och Direktor Qvigstad välvilligt åtagit sig det stora besväret att transskribera äfven dessa texter, hafva de synts böra här intagas, helst ingenting fanns tryckt på Utsjoki lappska, eller på finsk-lappska öfverhufvud, ännu vid den tid, då denna öfversättning verkstäldes. Af öfversättningen utaf Marci evangelium, som synes hafva omfattat omkring hälften deraf, har emedlertid ej mera än de fyra första kapitlen kunnat återfinnas.

1) Om en tidigare bibelöfversättning se Lindahl-Öhrlings Lexicon, s. XXVII i företalet. Äfven af Bangius, Pastor i Arjeploug och infödd Lapp, fanns, enl. en anteckning af J. Fellman, redan år 1710 i mskr. översättningar ur Nya Testamentet.

— 345

Af nedanstående latinska text är förra delen, eller intill strecket å s. 348, tagen ur företalet till en år 1829 planlagd och då äfven påbörjad men aldrig slutförd ,,Historia Religionis Christianse, in Lapponia Kemiensi propagatse", som varit af förf. afsedd att i förening med af honom för ändamålet utarbetade latinska theser framställas såsom lärdomsprof för en tilltänkt ansökan af lektorstjensten i historia vid då nyinrättade Gymnasium i Åbo, som dock ej blef fullföljd, af orsak att ansökningshandlingarne ej hunno fram i behörig tid. Den del af texten, som följer efter nyssnämnda streck och föregår litteraturförteckningen, bildar åter företalet till nyssnämnda publikation af år 1825. Härvid har dock den omställning skett, att till sistnämnda del öfverförts ifrån 1829 års manuskript ej blott det stycke, som börjar med orden: ;)Ex constitutione Regia" o. s. v., h vilket sålunda synts komma att stå i lämpligare sammanhang, utan ock större delen af det stycke, som omedelbart föregår litteraturförteckningen — allt på sätt längre fram närmare kommer att angifvas. Litteraturförteckningen, som i 1825 års publikation ingår såsom noter till företalet, har här intagits i textafdeiningen med några af förf. senare gjorda tillägg dertill, utan att denna förteckning dock ens derigenom blifvit alldeles fullständig — något som för öfrigt icke heller är fallet, vare sig med litteraturförteckningen i v. Diibens ,,Lappland" eller med den i Friis' Lexicon. Deremot hafva de noter, innefattande särskilda språkliga anmärkningar, som i 1825 års publikation intagits under sjelfva bibeltexten, här uteslutits, emedan äfven denna del af sagda text nu framträder i senare verkstäld ny bearbetning.

Utgifv.



JL rima ad Lappones a paganismo ad Christianismum convertendos antiquissimis quidem jam temporibus ab Erico nono vei sancto facta sunt pericula; sed parvo euro fructu, ut videtur partim e Loccenii H. R. Su. pag. 76, partim ex eo, quod nullum audivimus Lapponem baptizatuin ante a. 1345, quando Archiepiscopus Hemmingus templum Tornense consecravit et, ut dicitur, viginti ibi Lappones et Eennones baptizavit.

Post htec facta initia Scandinavise Semiramis, quando tota sub ejus erät potestate Scandinavia, curam conversionis Lapponum a gentilismi tenebris ad Christian» religionis lucem habuisse dicitur. Quod vero negotium Archiepiscopo Upsaliensi Henrico litteris, Malmogise die beati Sixti Papas anno 1389 datis, commisit. Atque negotium hocce ut successum haberet, Regina eodem die Magnum Nicolai Lundensem jussit Prsesulem Lappones suo hortari diplomate ad suscipiendam religionem Christi. Num vero heec expeditio magis quam ceterse ad Lappones convertendos conduxerit, eo incertius habemus, quod Archiepiscopum Henricum moliminibus Reginge non leves injecisse moras scimus.

Post illam Reginam Rex Ericus XIII, Pomeranus, Johannein Suecias primatem ad promovendam conversionem Lapponum templa apud eos fundare et concionatores idoneos iis destinare hortatus est.

Sed nihilo minus per totam Lapponiani Suecanam paganismum floruisse scimus usque ad Gustavum primum, quem sacerdotes ad infantes Lapponum baptizandos eosque ipsos de doctrina coelesti informandos misisse novimus. Et ad hane efficiendam rem usus est primum Benedicto Petri Monacho Vadstenensi a. 1525.


Neque templa nec scholse ibi erant. Sed coetus Lapponum annexi fuerunt fmitimis Suecise paroeciis, quarum pastores hiberno tempore, quum nundinse haberentur, Lapponiani petentes, sacra administrabant, reliquo anni tempore intermissa. Hoe tamen parvo cum fructu factum esse, ex temporis quo sacris fungebantur brevitate et Pastorum linguse lapponicee inscitia facile est perspectu. Anno 1559 tandem D. Michael primus fuit Lapponibus (Tornensibus) constitutus sacerdos.

Postea ad convertendos paganos templa et sacella in Lapponia sedificanda curavere prsesertim Carolus IX, Christina Regina et Carolus XI.

Primam Lapponibus Gustavus Adolphus a, 1619 in Pite, ultra fines Lapponiae, instituit scholam, quse tamen postea, a. 1632, auspiciis illustrissimi R. R. Senatoris Johannis Skytte in Lapponiana Umensem (Lycksele) remota fuit. Quse schola in Lapponia Suecana sola erät usque ad annum 1723, quando constitutione Regia ordinatum est ultra hanc septem scholas ibi constituendas esse.

Sed jam ad Lapponiani nostram nosmet vertemus. Quid ministeriä in Kola, Kemi, Torneå ad lucem in hae regione Christianismi spargendam effecerint, minimi est pretii. Majoris fuerunt momenti templa duo, quse Christina Regina anno 1648 nostris instituit Lapponibus, unum ad lacum Kemijärvi et alterum ad Enara, ubi abavus meus Esaias Mansueti, Ijander vei Bothniensis etiam vocatus, constitutus fuit sacerdos; ad lacum vero Kemijärvi Jacobus Erici Lapodius. 1) Hic munere suo functus est tantum ad annum 1660, quando naturse debi tum reddidit et succedebatur a Collega suo Esaia Mansueti. Ante cujus ad Enaram adventum, consentiente omnium narratione, Lappones ibi habitantes omnes pagani fuisse dicuntur. Officio suo hic tali cum fructu functus est, ut discessu ejus ex Enara omnes ibi non soluin baptizati essent, sed etiam plurimi religionis Christianse veritatum tam avidi, ut doctorem suum se deserere valde dolerent.

1) Jfr Del I s. 374—370 et 476—481.

Postea tamen nullum obtinuerunt doctorem Enaraénses antennum 1669, qvando pastor in Somby, Lapponise Kemiensis cisalpinae, constitutus fuit Gabriel Tuderus, qui ad lacum Kitka in Kuusamo gestivo tempore habitaret et liieme in pago Somby, unde ecclesiam Enaraénsem visitaret. Cum autem non in Lapponia sed in Torneå habitaret, hane ecclesiam raro visitavit, nec in araorem nec in favorem Lapponum pervenit, quoniam, etsi meritus, vir inagnse fuit ssevitiae.

Post hoe tempus, annum ob varias opiniones pro certo nobis non habemus, Tuderus pastor constitutus est in Kuusamo, unde Lappones in Kuolajärvi, Sodankylä et Enara visitaret. Ab eodem igitur tempore, quamquam Tuderus etiam postea in Torneå habitavit, pastoribus Kuusamoénsibus ministrata est ecclesia Enaraénsis usque ad annum 1747, quando conjuncta fuit cum Utsjoki, quse tunc proprium suum obtinuere pastorem. Ab anno 1742 ecclesia Utsjokiensis a magistro scholse, ibi institutse, fuit ministrata usque ad annum 1747; et antea, ab anno 1700, quando templum ibi est aedificatum, a pastore Koutokeinoénsi, qui quotannis ecclesiam scholamque Utsjokiensem — cui scholse laicus tunc praefuit — visitavit.

Sed jam antea in Lapponia Kemiensi templa sunt aedificata, scil. a. 1648, ut supra est dictum, in Enara, a. 1689 in Sodankylä, eodemque fere tempore vel paulo antea in Kuusamo 1), et denique tempore recentiori in Kittilä et Kuolajärvi. In Enontekis, Lapponise Tornensis, anno 1809 pro parte Fennise subjuncta, templum vero jam a. 1530 (?) eedificatum fuisse dicitur.


Plus quam centum et septuaginta (ita) prseterierunt anni, ex quo primum alma religionis Christiame lux per atram gentilismi nubem incipiebat suos jacere radios inter Lappones illius regionis, quae trans jugum alpium Lapponicarum remota, hodiernee prsefecturae Uleåborgensi subjecta est. 2)

1) Jfr Del I s. 479.
2) Jfr Del I s. 476 ff.

Plura tamen impedimenta, prtesertim initio, huic luci, inter illos spargendse, moram attulerunt; ex quibus maximum certe fuit paucitas sacerdotum illuc missorum, et inprimis penuria doctorum linguae Lapponicse peritorum. Immo etiam paucis illis in Lapponiam nostram ablegatis sacerdotibus plurimum necesse fuit lingua uti Fennica, quum suas ad Lappones haberent conciones, et a Lappone quodam, qui hane linguam aliquantulum calleret, in Lapponicam illam deinde coram populo eas mox convertendas curare.

Ex constitutione Regia anni 1723 Regiseque in Ecclesias Lapponicas Directionis jussu auni 1748 in Utsjoki quidem linguam Lapponicam in populari institutione in usu valere opportet. Sed doctores religionis, hujus linguae periti, in dioecesi Aboénsi, ut jam dictum, segre fuerunt obtinendi. Omnes itaque sacerdotes in Utsjoki et Enara ablegati, prseter Andream Hellander1), in institutione populari lingua tractarunt Fennica, quee minus est hic accommodata; nam minime tertia pars Enaraensium ejusdem linguse plane sunt rudes et in Utsjoki duplo major est numerus eorum, qui nullam aliam quam Lapponicam intelligunt linguam2).

Post temporis tamen intervallum uni alterique religionis per Lapponiam Suecanam et Norvegicam doctori contigit, tantum in lingua Lapponica addiscenda proficere, ut hae ipsa lingua non soluni veritates coelestes Lapponibus tradere, sed etiam libros quosdam ad eorum usum conscribere posset. Sed nova inde subnata est religionis propagandse mora, quod Lapponum late dispersorum lingua in diversas distracta fuit dialectos 3). Quarum prsecipue in libris, saltem edendis, adhibitse sunt dialectus Lapponum Suecicorum in Lapponia Lulensi, Pitensi etc. habitantium et dia

1) Magister erät scholae in Utsjoki 1742—1747 et pastor ibidem 1747—1757. Hic vir meritus tabifico morbo, qui originem habebat ab effrenata violentia venti et magna vi. concursuque procellarum ac furore in alpe Varangrico, ubi per quinque dierum spatium sine tentorio, cibo igneque solus, a vise monstratore aberrans, in mense Februario vagabatur, prima die pentecostes anno 1757 diem supremum obiit.

2) Jfr Del I ss. 245, 462 och 639.

•) Jfr Del I s. 601.

lectus Lapponum Finmarckiensium seu transalpinorum, in regno Norvegico degentium.

lila dialecto conscripti sunt, quotquot in Suecia prodierunt libri Lapponici, ideoque segre nec nisi studio diuturniori adhibito a Lapponibus transalpinis percipiuntur, qui contra satis bene intelligunt libros in Dania et Norvegia bac altera dialecto editos.

Quoniam vero Sacer Novi Foederis Codex hacce dialecto nondum habetur, igitur nec nostri Lappones gaudent copia illum ipsum lingua vernacula legendi. Promisit quidem, quae in Anglia floret, Societas Biblica benignissime adjumentum pecuniarum ad hunc sacrum librum in dialectum etiam Lapponicam Finmarckiensium convertendum. Cum tamen netno, quantum nos quidem scimus, opus hocce aggressus sit, specimen hoe dialecto Lapponum Utsjokiensium conscriptum proponere in animum induximus 1). Nam quid proferunt Religionis in Lapponia doctores in populari institutione si libros nullos Lapponicos habent? Legunt quidem

1) Denna mening utgör endast en del af den näst sista meningen i företalet till 1825 års publikation. Den har ej kunnat i sin helhet intagas i här ofvanstående text, emedan den såsom sådan ej lämpar sig der, af orsak att den lappska text, som följer här nedan, är långt mera omfattande än samma text i den uppsats, för h vilken sagda mening ursprungligen nedskrifvits. Af enahanda orsak har nämnda företals sista mening fått här helt och hållet bortfalla. Återstoden af styckets text, eller från och med orden ,,Nam quid" etc, är tagen ur det i utgifvårens förord till denna uppsats omnämnda manuskript.

Nyssnämnda två meningar i 1825 års publikation, hvilka för fullständighetens skull må här få inflyta, hafva följande lydelse:

,,Cum tamen nemo, quantum nos quidem scinrus, opus hocce aggressus sit, neque tenellse nostrse facultates tale quid tentare nobi-s permittant, saltim tirocinii loco peritorum scrutinio proponere in animum induximus specimen qualecunque, duo capita Evangelii Matthsei in dialectum linguse Lapponicse Finmarckianam conversi complectens. Quodsi hane particulam opellse nostrse lectoribus arridere intellexerimus, forte alia occasione exhibemus totum Evangelium Matthsei Lapponi ce translatum."

Här afses naturligtvis Utsjoki munarten, hvilken ock hör till den Finnmarkska dialekten. Utgifv.


Lappones heic libros Fennicos Norvegicosque. Quem vero fructum capiunt, quando non intelligunt, quod legunt! Quomodo possunt Religionis Doctores, quibus cura ecclesiarum in Lapponia coinmissa est, linguam Fennicani vei Suecanam eos docere, saltem quamdiu vitam pastoralem detinent Lappones? Hi enim cura Rhenonibus suis in alpibus errantes, rarissime templum, ssepe ex decem vei plurium milliariorum spatio. adeunt; et ad scholas Ecclesiasticas liberos suos mittendos invitissimi sunt. Et quod in universum in iis docuerunt ad alterum annum omnia fere omiserunt, quia ssepe in 10 vei 11 mensibus neminem inveniunt, cum quo sententias suas alia quam lingua Lapponiaa communicare possint. Quidquid in hae caussa mi hi susceptum est, id omne me commissorum gratia suscepisse confirmo. Est igitur mi hi tanti, dummodo aliquid ad eorum facere possim usum1).


Antea conscripserunt:

A). Dialecto Lapponum Sueciconim:

l:o. Petrus FjellstrÖm, Pastor et Prsepositus Lyckselensis,

qui edidit: a) Grammaticam Lapponicam, impressam Holmise 1738; b) Dictionarium Sueco-Lapponicum, Holmiae 1738; c) Svebelii Catechismum, sine dictis S. S., Holmiae 1738; d) Hymnorum et Evangelicorum librum cum appendice et

Titulo: nPsalm Kirje Dai bekki jukko dassa kullueh ja mubben belesn lokkotueh Kongal. Majesteten kostetemin", a. 1744; e) Lutheri Catechismum, Holmiee 1744; denuo impressum UpsalifB 1761;

1) Hvad i denna och nästföregående mening anföres åsyftar sjelffallet äfven de andra skrifter förf. till lappskan öfversatt. Detta uttalande är synbarligen föranledt, dels af den insinuation Sjögren gör i sin längre fram omförmälda recension, nemligen att de af författaren till tryck befordrade och af S. i Åbo Tidning anmälda lappska skrifter tillkommit ,,för namnets skull", dels af det motstånd författarens sträfvanden härutinnan, såsom sag-dt, äfven på annat håll rönte.

Utgifv.


f) Manuale Lapponicum, Holmise 1744; g) ABC librum, Holmise 1744, et denuo editum 1799; h) Novum testamentum, Holmise 1755, et denuo impressum

Hernosandise 1811; i) Svebelii Catechismum cum dictis Sacris, Holmise 1755 et 1779.

2:o. Petrus Högström, Pastor et Prsepositus Lyckselensis, qui edidit: a) Postillain Lapponicam juxta Giittneri verum Christianismum una cum quatuor concinibus, 1748; b) Qusestiones Catecheticas et Responsa una cum Calendario perpetuo Lapponico, Holmise 1748, Hernos. 1805 et 1807.

c) Hist. passionis Christi u. c. hymn. 20. Denuo edit. 1786 et 1806.

3:o. Andreas Alenius, Pastor Arvidsjaurensis:

Qusestiones edidit circa Christianismum cum Responsionibus, 16 p. in 8:o, 1742 et 1779.

4:o. HenricilS ({aiiander. Pastor Sjundese, G-rammaticam Lapponicse linguse, Europsearum prope antiquissimse, Holmise 1743.

5:o. EricilS Lindahl, Prsepositus et Pastor Lyckselensis, et

6:o. Johannes Öhrling. Pastor Ecclesise Jockmockensis, quorum Lexicon Lapponicum, cum interpretatione vocabulorum Sueco-Latina et indice Suecano-Lapponico; cum prsefatione Latino-Suecana, Generosiss. Dom. Equit. Aurat, de Stella Polari, Regis Regnique Cancell. Consil. et Prof. Upsal. Johannis Ihre; nec non auctum Grammatica Lapp. in lucem editum est cura et impensis Illustriss. Regiöe in Ecclesias Lapponicas Directionis, Anno MDOCLXXX, Holmiee.

Ohrlillg (praeterea): Observationes in orthographiam Lapponicam, prsaside Job.. Ihre, Upsalise 1742.


Sed ante jam ab his viris factam reformationem scripta linguse

Lapponicse in lucem prodierunt, scilicet: Nicolai Aiulrese, Pastoris Pitensis: a) ABC liber, impressus 1619; b) Ritual i s liber, impressus e. a.


Henrici Göransson: Manuale Lapponicum.

Johannis Tornaei, Pastoris Tornensis:

Manuale Lapponicum, Holmise 1648 et 1667.

Olai Granii, Pastoris Pitensis:

a) Lutheri catechesis, Holmise 1667;

b) Spörsmål öfver cateehismum, Holmise e. a.

Olai Stephani Granii, Pastoris Lyckselensis:

a) Paulini catechismus, 1668;J)

b) Manuale Lapponicum minus, 1669. *)

Anonymi:

a) ABO liber, impr. 1667;°-)

b) ABC liber et Catechismus minor Lutheri, 1726.2)


7:o. Daniel Ellgelmark, Pastor Jockmockensis: a) Almatjen naturelats vuoke, Taro kiällest Same kiäli puoktetum, Holmice 1813;

b) Tat akt tarbes, Taro kiällest Same kiäli puoktetum, Holmiee e. a.

Eademque dialecto prseterea prodierunt: a) Tat ailes Tjalog (Sacra biblia), Hernosandiee 1811; b) Liber Manualis, HernosanditB 1812; c) Kristelats åppetusahtateailesttjalogest,Hernosandiae 1811; d) Elsan Lauren neitan wuokokes wiesom etc, ibid. e. a. e) Tat häjos Josef, ibid. e. a. f) Hålaitakkatem kuokt farolattai kaskan, Holmise 1813.

B). Dialecto Lapponum borealium:

l:o. JeilS Blocll, Missionarius Danicus annis 1716-—1 7 19, primus qui lingua vernacula Lapponibus Finmarckiensibus concionatus est, edidit:

Rudimenta Grammaticse Lapponicse. (Vide Den Norske Missions Historie ved Hans Hammond, Kjöbenhavn 1787 pag. 740).

2:o. Martinus Lllild, Missionarius et deinde Pastor Altensium: Librum ABC, Catechismum Lutheri et Christendoms Kärna,

1) Ita Högström op. cit. pag. 72 not; sec. vero J. Gr. Alenii Diss. Acad. Stat. Polit. et Eeligionis in Lapp. Pitensi etc. impressi sunt 1667. Cfr etiam: Loenbom, proem. ad Tornsei libr. cit.
2) Cfr Högström 1. c.

23

usque ad 126:m quaestionem, in linguam Lapponicam transtulit, Havnise 1728.

3:o. Jens Kildal, ut Missionarius Danicus missus ad Finmarckiam a. 1720, ubi Freylinghausii: Ordinem Salutis, cum dictis scripturae sacrse, in linguam transtulit Lapponicam.

4:o. IsaacllS Olsen, Catecheta olim in Varanger et Tana;

deinde anno 1717 interpres linguse Lapponicfe. Cujus scripta sunt:

a) Catechismus Danico Lapponicus;

b) Evangelium Matthsei;

c) Duo capita ex Evangelio Johannis;

d) Tria capita e primo libro Mosis.

An vero scripta ejus impressa sint vei in manuscriptis in

Collegio Missionis Copenhagensi manserint, hoe nobis notum non habemus. (Vide Hammond libro cit. pag. 893). Horum (1—4) vero scripta antiquissima numquam nostris usurpata esse oculis valde dolemus. Paullo illis recentior, tam in lingua Lapponica quam in aliis rebus meritissimus, fuit:

ö:o. CanutllS Leem. Factus Missionarius anno 1723 et Pastor Altensium anno 1728, unde e miseria Lapponica ad paroeciam Augvaldsnses in dioecesi Christiansand anno 1734 liberatus. Deinde vero anno 1752 Docens et Professor Linguse Lapponicse in Seminario Fridericiano Trondheimise constituebatur. Quam peritus linguse fuerit Lapponicae demonstrant:

a) Grrammatica ejus Lapponica, Havnice 1748;

b) Nomenclatura Lapponica, impr. 1756;

c) ABC liber;

d) Liber orationis cum Historia passionis Christi, 1756;

e) Lexicon Lapponico-Danico-Latinum, Havnise 1768 (pro

parte) et 1781. (Vide infra sub Gr. Sandberg).

6:o. C. Weldillgll, Pastor et Preepositus Finmarckiensis, Hymnorum quorundam edidit librum:

Muttom Laulagak, Mait Ibmeli Gudnen ja Saamidi bayasrakadussan lse Samas jorgalam, Havnige 1763. Denuo editum Christiani.» 1821 et Abose 1825.

7:o. Glerliardus Sandberg, Missionarius Danicus, edidit:

355

a) Lexicon bipartitum Lapponico-Danico-Latinum et DanicoLatino-Lapponicum cum indice Latino. Pars prima Lapponico-Danico-Latina (auctore C. Leem — vide supra). Pars secunda DanicoLatino-Lapponica. Havnise, sumptibus missionis, MDCCLXXXI;

b) Lutheri Catechismum minorem consueta interpretatione vei: Luther Utzeb Catechismus, auftanaga Lasines mi doalla sistes: l:o Mattatusa Rippashjäme birra; 2:o Guatte tavia; 3:o Auftgjerdasadzh Gazhjaldagait; 4:o Bibeldajadusait; 5:o Rokkusiit Idedest iEkkjedest, Audel ja mangel mäelläsi. Kjobenhavnast prentijuwum Mission Gaalatusast, Gerhard Giese Salikath boft, dam Jagest 1776.

Praeterea eadem dialecto exiit e Seminario Fridericiano Trondheimia liber manualis, continens orationes in templo et domi habendas: Seminariumest Fridericianumest Zhjaellujuwum Giet-Kirjatzh, mi moadde Guatte ja Kirko-Rokkus, Auftanaga Christus Gjerdamushja Muitalusain sistes toalla. Denuo editum Christianite 1824 et — editio aueta — Abose 1825.



J. Fellman har efterladt sig en Overssettelse til Lappisk af Matthsei Evangelium og kap. 1 — 4 af Markus'Evangelium. Heraf foreligger Matthseus, k. 1—13,12 i den endelige Redaktion, medens der af Resten kun foreligger Udkast til Overssettelse. Overssettelsen i Udkastet er naturligvis ikke saa gjennemarbeidet som i Matt. k. 1—13; sserlig er at merke, at samme Ord eller Udtryk ofte gjengives paa forskjellig Maade, f. Eks. de öfverste presterna med päpai oaivve-olbmak og oaivvamus päpak, de skriftlserde med cala-oappavagak og kirje-oappavagak. Hvad Lydbetegnelsen angaar, har jeg brugt den samme som i Fellmans lappiske Sange og har rettet Inkonsekventser i Skrivemaaden, idet jeg dog, naar Fellman betegner u som andet Led i Diphtonger snart med w og snart med u og gjengiver é (en Mellemlyd mellem e og i) i 3 Plur. Preesens og Imperfektum snart med e og snart med i, heri ikke har foretaget nogen Förändring.

J. Qvigstad.



Ödda Testament

PasséMatteusa Evangelium.

1 Locko.

  1. Jesus Kristus maddo-lokko, ksen maddo lse Davidest ja

  2. Abrahamest. Abraham riegadatti Isak, Isak riegadatti

  3. Jakob, Jakob negadatti Juda ja su vieljait. Juda riegadatti Fares ja Zara Tamarest, Fares riegadatti Hesrom,

  4. Hesrom riegadatti Aram. Aram riegadatti Aminadab, Aminadab riegadatti Nahasson, Nahasson riegadatti Salmon.

s.
Salmon riegadatti Boas Rahabist, Boas riegadatti Obed
e.
Rutist, Obed riegadatti Jesse. Jesse riegadatti konagas David, konagas David riegadatti Salomon, siist kutte

7. Uria nisson Isei. Salomon riegadatti Eoboam, Eoboam

s. riegadatti Abia, Abia riegadatti Asa. Asa riegadatti Josafat, Josafat riegadatti Joram, Joram riegadatti Osia.

  1. Osia riegadatti Joatam, Joatam riegadatti Åkas, Åkas

  2. riegadatti Ezekia. Ezekia riegadatti Manasse, Manasse

  3. riegadatti Ammon, Ammon riegadatti Josias. Josias riegadatti Jekonia ja su vieljait fanggavuodast Babelist.

  4. Mai^el fanggavuoda Babelist riegadatti Jekonia Salatiel,

  5. Salatiel riegadatti Zorobabel. Zorobabel riegadatti Abiud,

  6. Abiud riegadatti Eliakeim, Eliakeim riegadatti Azor. Azor riegadatti Zadok, Zadok riegadatti Akeim, Akeim riega

i-,, datti Eliud. Eliud riegadatti Eleazar, Eleazar riegadatti

ie. Mattam, Mattam riegadatti Jakob. Jakob riegadatti Josef, Maria olbma, sust lse Jesus saddam, kutte lse Kristus.

i7. Nawt lsek puok puolvak Abrahamist kidda Davidi njaellje nubbe lokkai, Davidist kidda tam radjai ko Judalagak Babeli tolvvujuvvujedje, njaellje nubbe lokkai, ja tam rajest ko Judalagak Babelist vuolgatuvvujedje, kidda Eristiisi njgellje nubbe lokkai puolva. is. Jesus Kristus riegadsebme lsei tam lakkai: Ko Maria, su aedne, lsei kihlatuvvum Josefin, ouddalko soai okti

is. podiga. saddai son nuollen Passevuoii]ast. Tastko Josef, su olmai, lsei riwtes-mielalas, ja i tattom su albma hsep

  1. padi puktet, jurdasi son suoie hseittet su. Ko son nawt jurdasam lsei, kaeca! almotuvai sudnji Haerra Engel ja celki: „Josef, David pardne, aele pala valddemest Maria nissonad lusad; tastko tat, kutte lse sakkanam su sist, lse

  2. Passevuoiiiast. Son kalgga riegadattet parne, kasn ton kalgak koccot Jesusen; tastko son laa tat, kutte kalgga

  3. lonestet su albmuges sin suddoin. Mutto tat lse puok saddam, atte tievasen saddasi, mi Haerrast sardnujuvvum

  4. ke profeta pokt; kutte cselkka: Kseca, nieidda kalgga nuollen saddat ja saddadet parne, ja su namma kalgga koccujuvvut Emmanuel; te lse nut sednag dadjujuvvum:

  5. Ibmel minkuoim. Ko Josef nakkarist koccam lsei, dagai son nutko Hserra Engel sudnji koccom lsei, ja valdi nis

  6. sones lusas. I tadded towddam su, tassako son laei riegadattam vuostas-riegadattum parnes, ja kocoi su nama Jesusen.



2 Locco.

  1. Ko tal Jesus riegadam laei Bethlehemist Juda sednamest konagas Herodes aige, kaeca, potte vises olbmak

  2. nuortta-aednamest Jerusalemi ja celkke: kost lse tat riegadam Juda konagas? tastko mi lsep oaidnam su naste


359

  1. imortta-sednamest ja lsep poattam kobmardallat su. Ko Herodes konagas tam kulai, suorggani son ja puok Jeru

  2. salem suina. Ja cokki puok pajemus papait ja caloappavagait albmugest ja kacadi sist, kost Kristus kalgai

s. riegadet. Si celkke sudnji: Bethlehemist Juda sednamest;

  1. tastko tat lse callujuvvum profeta pokt: ja ton Bethlehem Juda sednamest, ik ton lsek tat uccemus Juda oaivvekawpugi kaskast; tastko tust kalgga olgus mannat oaivveolmai, kutte mu albmug Israel padjel okta Hserra kalgga

  2. lset. Te kocoi Herodes täit vises olbmait lusas suole ja

  3. kacadi sist purist, köas naste oidnum lsei. Ja saddi sin Bethlehemi ja celki: mannet ja kacadettet purist tam mana pirra, ja ko leppet tam kawdnam, almotettet munji,

o. atte monke poattasim ja kobmerdifcim su. Si takke konagas koccom mield ja vulggi eriti, ja kseca! naste, mait si oaidnam ledje nuortta-sednamest, manai sin oudast, tassaci ko tat oudast-mannamines orosti tam paike ala, kost

  1. manna lsei. Fall ko si oidne naste, sådde si sagga ilo

  2. laggan, cagne koattai ja kawdne mana su ednines Mariain, ja luoittadedje sednami ja ravastedje aelosek ja pukte

  3. addaldagait sudnji, golle, passé suova ja mirham. Ja si varotuvvujedje Ibmelest niegost atte i jorggalet ruoktot Herodes lusa ja vulggi amas kgeino aednamassasek.

  4. Ko si vuolggam ledje, kseca! almotuvai Haerra Engel Josefi niegost cselkededin: ko koccak, valde mana oktan ednines lusad, ja påtar Egypti ja oro tobbe, tassaci ko mon cselkain tudnji: tastko Herodes kalgga occat mana

H. ja hsevatet tam. Son koccai, väldi mana ja su sedne ikko lusas, ja patari Egypti, ja lsei tobbe, tassaci ko Herodes i,-., jami, atte tie vasen saddasi tat, mait Hgerra sardnom lsei profeta pokt, kutte caelkka: Egyptest lasm mon koccom

IG. pardnam. Ko Herodes oini, atte son lasi pettujuvvum vises olbmain, suttai son sagga ja saddi koddet puok pardnemanait Bethlehemist ja puok tam rajain, kaek kuowte-jakkasagak taikke nnorabuk ledje, tam aige mield ko son purist lsei tietiostallam vises olbmain.


  1. Te tievasen saddai, mait Jeremiast profetast sardnu

  2. juvvum lsei, kutte celki: Ramast lse kullum jiedna, arkes luodjam ja cierrom ja aednag moras: Rakel cierro manai

i<). des ja i tattom addet jecas jeddit. tastko si sei läsk. Fall ko Herodes lasi jabmam, kasca! te almotuvai okta Hasrra

  1. Engel Josefi niegost, ko son lseiEgyptest, ja celki: morid ja valde mana oktanaga edmnes ja mana Israel sednami: tastko si lask jabmam, kask occe mana hsega hasvatet.

  2. Ko son moridi, väldi son mana oktan ednines ja podi

  3. Israel sednami. Fall tastko son kulai, atte Arkelaus toarjoi1) Judeast aces Herodes sajest, 1 tnostam son tokko mannat, mutto son yarotuvvui Ibmelest niegost ja Yiilgi

  4. Galilea rajaidi. Ja ko son tokko podi, pidjujuvvui son mutto m kawpugi, koccujuvvum Nazaret, man pokt tievasen saddai, mi sardnujuvvum lse profetai pokt: son kalgga koccujuvvut Nazareus.



3 Lokko.

Tam aig-e potti Johanas kastassedje ja sardnedi Judea meecest ja celki: takket puoradusa, tastko alme valddekodde lse lakkanani. Tastko tat lm tat, man pirra sardnujuvvum lse profetast Esaiast, kutte cselkka: cuorvvo jiedna las msecest, rakkadettet Hasrra kseinodaga, takket su kseinodagait njuolggaden! Mutto Johanasast lasi pivtas kamel-kuolgain, ja nakke-poagaii lasi su pirra, ja su porramus lasi suoidne-sirkek ja masce lionug. Talle mauai su lusa Jerusalem ja obba Judea ja puok makodde pirra Jordan. Ja si kastasuvvujedje sust Jordanist ja towdastedje suddoidassek. Mutto ko son asdnag Farisealagain ja Saddusealagain oini poattemen su kastas lusa, celki son sidjidi: ti kuowdicivgak! ki tin las pagadam pataret poatte vase oudast?2) Takket tai puoradusa tokkalas

1) Rackti tai lsei konagas-sajest.
2) Tam rangastusa oudast, mi poatta. Tat lae: agalas rangastusast.

  1. saddoit, ja sellet jurdas alcidek cselkket: Abraham las min accamek; tastko mon caelkam tidjidi: Ibmel vsedja taina

  2. kedgin Abrahami manait poktet. Mutto jo laa akso pidjujuvvum muorai ruottasida; tam titi juokke muorra, mi i taga siega saddo, suppijuvvu eriti ja tölli palkistuvvu.

n. Mon tuodai kastasam tin cacin puoradussi; mutto tat, kt mu mai^nel poatta, lse kewrab ko mon, ksen kabmagit im mon leek tokkalas kuoddet, son lse tat kutte kalgga kasta

  1. set tin Passevuornain ja tolain. Ksen koaivvu lae su kiettast, ja son radja kordnevistes ja cokke nisuides aittases,

  2. mutto suinit poaldda caskadrnsettom tolain. Talle podi Jesus Galileast Jordani Johanasa lusa kastasuvvut stist.

  3. Mutto Johanas piettali sust ja celki: mon tarbasam tiist

i.-,, kastasuvvut, ja ton poartak mu lusa. Jesus vastedi ja celki sudnji: divte tai; tastko nawt mi perrep puok van

  1. hurskesvuoda tsewddet, ja son tivti s€i. Ko Jesus kastasuvvum lsei, padjani son talan pajas cacest: ja kaeca! almek lsekkasedje sudnji, ja son oini Ibmel vuorna luoit

  2. tadasmen vuolas nutko tuva ja poattemen su padjeli. Ja kseca! jiedna almest celki: tat lse mu secalas pardnam, kassa mon purist likkom.



4 Lokko.

Talle tolvvujuvvui Jesus vuoi-qast mseccai kseccaluvvut paargalagast. Ja ko son lsei fastim njsellje loge paaive ja njaallje loge ija, tasto son porastuvai. Ja kaeccalsedje podi su lusa ja celki: jos ton lsek Ibmel pardne, nut caalke, vai tak kaadgek laibben saddasedje. Mutto Jesus vastedi ja celki: callujuvvum lse: i olmus aale tusse laibin, mutto juokke sanest, mi Ibmel njalmest vuolgga, Talle valdi paargalak su mieldes passé kawpugi, ja lagedi su tempel1) rove ala, ja celki sudnji: jos ton lsek Ibmel pardne, nut

1) Kirko.

luoite jecad vuolas oivi: tastko callujuvvum laa: son adda koccom engelidassas tu pirra, ja sf kiedaidaesek ald kuddek ?. tu, atte ik ton juolgad ksedggai norddad. Nut Jesus celki sudnji: vela lae callujuvvum: ik ton kalga kseccaladdat

s. Hserra tu Ibmelad. Yela toalvoi su psergalak aido alla vare ala ja eajeti sudnji puok mailme valddekoddit ja

  1. tai hservasvuoda, ja celki sudnji: täit puok mon addam

  2. tudnji. jos ton luoittadak sednami ja rokkadalak mu. Nut celki Jesus sudnji: hei mana eriti, Satan! tastko callujuvvum lae: Hasrra tu Ibmelad kalgak ton kobmerdet ja

  3. su palvvalet. Talle kudi su paergalak: ja kseca! engelak potti ja palvvaledje su.

  4. Mutto ko Jesus kulai, atte Johanas laei fanggavutti

  5. pidjujuvvum, serrani son Galileai. Ja kudi Nazareth ja podi ja asai Kapernaumest, mi laei mserrakawpug, Sebu

u. lon ja Naftal rajin. Yai tievasi tat, mi sardnujuvvum is. lasi Esaia profeta pokt, kutte caslkka: Sebulon asdnam ja Naftal sednam, lakka mserra-kseinodaga, tam paäld Jordan. ie. pakeni Galilea; albmug, ki saswdnjadvuodast cokkai, oini stuorra cuowggadvuoda, ja taida, ksek jabmem asdnamest ja suoivvanest cokkajedje, cuowgai euowgas. i-. Tam rajest sardnedeskodi ja cselkkekodi Jesus: takket

is. puoradusa; tastko alme valddekodde laa lakka. Mutto ko Jesus jottali Galilea maara lut, oini son guokte vieljas, Simon ki koccujuvvu Piettarin, ja Andreasa, su vielja, suoppomen firmit merri: tastko soai laeiga kuollipiwddek.

m. Ja celki sodnoidi: cuovvo mu, mon tagam todno olmus

  1. piwdden. Ja soai kudiga taian firmit ja vulgiga sii mield.

  2. Ja ko son tobbe ouddali ain nianai, oini son nubbe guokte vieljas, Jakob, Zebedeus parne, ja Johanasa, su vielja, vadnasest acinaäsga Zebedeusain civtadsemen firmidaesga:

  3. ja son kocoi sodno. Nu soai taian kuuiga vadnas acinaasga ja cuovoiga su.

  4. Ja Jesus ain jodi pirra puok Galilea ja mattati sin

synagogain 1) ja sardnedi valddekodde evangelium ja puo-
1) Mattatus-viesoin.


redi puoklagas tawdait ja puok puoccevuoda albmug kas

  1. kast. Ja sakka kullui su pirra puok Syria sednami. Ja st pukti su lusa puoklagas puoccit sednaglagas tawdain ja pakcasikuoim vaiveduvvumit ja pirust vaiveduvvumit

  2. ja manotawdagit ja labmasit: ja son puoredi täit. Ja su cuvvu sednag olbmuk G-alileast ja dam loge kawpugist 1) ja Jerusalemist ja Judeast ja taina mäkoddin dam pseld Jordan.



5 Lokko.

i. Mutto ko son oini albmug1, lawkki son pajas varrai; ja ko son lsei cokkanam, potti su mattatus-manak su lusa.

2-3. Nu son ravasti njalmes, mattati sin ja celki: awddogasak lsek vuoiTjalas vaivasak; tastko sin lae alme valddekodde.

  1. Awddogasak lsek moraslagak; tastko si ogguk jedditusa.

  2. Awddogasak lsek sivvadak; tastko si ogguk aednam arbbit.

  3. Awddogasak lsek, ksek porastuvvek ja koikkaluvvek van

  4. hurskesvuoda; tastko si kallituvvujek. Awddogasak lsek

  5. laddasak; tastko si o§§uk ladesvuoda. Awddogasak lsek, k83k lsek puttasak vaimost; tastko si ogguk oaidnet Ibmel.

n. Awddogasak lsek rawhe takkek; tastko si kalggek Ibmel

  1. pardnen koccujuvvnt. Awddogasak lsek, ksek vanhurskes

  2. vuoda titi toarradallujek; tastko sin lse alme rikka. Awddogasak leppet ti, ko si pilkkedek ja toarradallek tin, ja sardnuk puoklagas pahavuotta tin vuosta, kielastallek mu

  3. titi. Illodettet ja avvodettet! tastko tin palkkadek lse stuores almest; tastko nu si lsek toarradallam profetait,

  4. ksek tin ouddal lsek lseinas. Ti leppet sednam saitte; ko saitte sadda vsegatsebmen, maina tasto salttijuvvu? i tat tembo tokke maninke, mutto suppijuvvut eriti, ja olbmuin

  5. tulbmujuvvut. Ti leppet mailme cuowggadvuotta: i tat

1) Loge kawpugen koccujuvvujek tak loge kawpug, kaek ledje


oarja- ja nuortapseld Galilea jawre (msera).

is. kawpug mate cikkujuvvut, mi vare ald lae. Ike kintal cakketuvvu ja pidjujuvvu komo litte vuollai, mutto kintal

i6. juolggai cuowggat puokait, ksek viesost lsek. Nut tin cuowgas cuwggijekus olbmui ondast, vai si oainasedje tin purit tagoit ja gudnijattasedje tin acadek, ki lse almin.

i?. JEllet kadde, atte mon pottim laga ja profetait psestet:

is. im mon poattam psestet, mutto taswddet. Tastko tuoctai cselkam mon tidjidi: tassaci ko albme ja sednam jawkka, i kalga uccemus cuogges ike coarvve lägast jawkkat,

  1. tassaci ko puok sådda. Ki tal owtake taina uccemus koccomin laitta ja nu olbmuit mattat, son kalgga alme valddekoddest uccemussan koccujuvvut; mutto ki tam takka ja mattat, tat kalgga stuorrasen alme valddekod

  2. dest koccujuvvut. Tastko mon cselkam tidjidi: jos tin vanhurskesvuottadek i lsek sagga seneb ko kirje-oappavagai ja Farisealagai, nut ti eppet poade alme valddekod

  3. dai. Ti leppet kullam, mi celkkujuvvum lsei poarrasida: ik ton kalga koddet; mutto juokke okta, ki kodda, son

  4. kalgga tubmui sujalas laet. Mutto mon cselkam tidjidi: atte juokke okta, ki jallat sutta lagamugas ala. son kalgga tubmui sujalas laet; mutto juokke okta, ki caelkka kuoibmases: ton kselbotsebme, son kalgga rade ^ vuollai sujalas last; mutto juokke okta, ki caalkka: ton jalla, tat kalgga

  5. helvit tolli sujalas tet. Tam titi jos ton oaffarusak addaldagaidad alttari ja tobbe muittak, atte kuoimestad lse

  6. mikken t Q vuosta: te kuode tokko addaldagaidad alttar ouddi ja mana vuost, soavad kuiminad, ja te poafie yeska

  7. addaldagaidad oaffarussat. Soava färga riddokuiminad, ko ton Isek vela suina kseino ald, atte i riddokuoibmad tu addasi tuobmari, ja tuobmar addasi tu palvvalaedjai, ja

  8. ton suppijuvvuk fanggavissui. Tuoctai cselkam mon tudnji: ik ton suike tobbe passa olgus, tassaci ko ton mavsak

  9. mauemus enkal. Ti kulaidek celkkujuvvum poarrasida:

1) Eadde tai stuorra tigge lsei taggar tuobmo-stuollo, ki tubmi.


stuorra asit, ja tast ledje 72 tuobmara.

  1. ik ton kalga huorait takkat. Mutto mon cselkam tidjidi: juokkehas, ki kaecca nisson ala hamosam titi su, son takka

  2. jo huorait vaimostes suina. Jos tu olgis calbme vserranatta tu, nut rogga tam eriti ja suppe erit luttad; tastko puoreb lse tudnji, atte okta tti lattoinad hsevatuvvu ko

äo. obba rumasad kalgasi suppijuvvut hei viti. Ja jos tu olgis kietta vserranatta tu. nut cuopa tam rasta ja suppe erit luttad; tastko puoreb lse tudnji, atte okta tu lattoinad hasvatuvvu ko obba tu rumasad kalgasi helviti suppijuv

  1. vut. Lse maida celkkujuvvum: juokkehas, ki akas suppe,

  2. son addus sudnji serrokirJB, Mutto mon cselkam tidjidi: atte juokke okta, ki akas suppe jcca muddoi ko huorravuoda titi, tat satta su huorait takkat; ja tat, ki taina

  3. suppijuvvumin naittal, tat takka huorait. Tas ti leppet kuliani celkkujuvvum poarrasida: sele verid vuorno, mutto

3+. toala vuordnasad Hserrai. Mutto mon caelkam tidjidi: «Het eiseke vuorno: i alme pokt, tastko tat lse Ibinel

  1. cokkamsadje. Ike sednam pokt; tastko tat las su juolggelatte. Ike Jesusalem pokt; tastko tat lse stuorra konagasa

  2. kawpug. Ik ton kalga maida vuordnot oaivad pokt; tastko ik ton puvte owtake \1uoktacalme Yielggadeii taikke cap

  3. päden takkat. Fall tin sakka kalgga laet lse, lse, i, i:

  4. mutto mi tasa lasetuvvu, tat lse pahast. Ti leppet kuliani

  5. celkkujuvvum: calbme calmest, padne panest. Mutto mon caelkam tidjidi: sellet la^ge paha vuosta; fall ki tii spegge olgis psele muttui, nut joi'ggal maida sudnji nubbe pseleke.

  6. Ja kt tu läga ouddi tatto, ja valdda tu olgoldas piktas,

  7. im tiwte sudnji maida jecake piktas. Ja ki tu anestuvva

  8. psenakullam, nu mana kuokte psenakullam suina. Adde sudnji, ki tust adno, ja sele jorggal jecad tast eriti, ki

  9. loanas anestuvva. Ti kulaidek celkkujuvvum: sece laga

  10. mugad ja vasot vasalagad. Fall mon cgelkam tidjidi: eccet vasalagaidseddek, siwdnedet täit, ksek tin saddetek; takket taida pilrist, ksek tin vasotek; ja rokkadallet tai oudast,

  11. keek tin toarradallek ja vahagattek. Vai ti lifcidek tin acadek parnek, ki lse almin; tastko son tikta pseives pait


— 366 —

tet nu pahai padjeli ko piirike ja tikta arvvet sama lakkai veridi ko vanhurskaidi. Tastko jos ti aeccebettet tait, ksek tfn eccek, mi palkait tidjidi tast lae1) Miko publikanek maida taga mit? Ja jos ti aivestes vieljaidaeddekkuoim soavalagak leppet, mait ti taina erinoamacit takkabettet? iEiko publikanek maida rm taga? Lekket nabbo tievaslagak sama lakkai ko tin almalas accadek tievaslas lse.



6 Lokko.

Varotet, atte eppet ti adde addaldagaidaeddek olbmui oudast, vai ti sist oidnusaeidek: nut eppet ti oago palka tin acestaeddek, ki lae almin. Ko ton nabbo addaldaga addak, nu t aele oudastad torvain 2) cuojat nuko olggokollatak sinagogain ja kujin takkek, vai si olbmuin kudnijattusedje. Tuoflai cselkam mon tidjidi: si laak palkasek 0330m. Mutto ko ton addaldaga addak, nut asllus tu kuro kietta tittus, mait tu olgis kietta takka. Vai tu addaldak lifci ciegosvuodast, ja tu accad, ki ciegosvuodast oaidna, mavsasi tudnji jolgga. Ja ko ton rokkadalak, nut ik ton kalga laet nuko olggokollatak; tastko si mielastsesek cugguk ja ]'okkadallek sinagogain ja kuji öiegain, vai si olbmuin oidnusedje. Tuoctai caelkam mon tidjidi: si lsek 0330111 palkasek. Fall ko ton rokkadalak, nu mana kammarasad, ja smartte uvsad, ja rokkadala tu acad, ki laa ciegosvuodast: ja tu accad, ki ciegosvuodast oaidna, kalgga makset tudnji jolgga, Ja ko ti rokkadallabettet, aellet laege aednagsardnok nuko päkenak, tastko si kaddek jecaidaesek aednag sagasek titi kullujuvvut. Tam titi aellet laege sin lagacak; tastko tin accadek tiettä kalle mait ti tarbaseppet, ouddai ko ti sust rokkadallabettetke. Nawt ti

1) Mait palkait ti oaggobettet tast.
2) Pielloin.


kalggabetet rokkadallat: Acce mm, kutte laak äimin I

10. Pasotuvvus tu nabma. Pottus tu rikka; saddus tu tatto,

n. moft almest, nuft maida sednamest. Adde midjidi odne

  1. min pseivalas laibbamek; ja adde midjidi suddoidaamek andagassi, nuftko mike addep vaalgolagaidassamek anda

  2. gassi; ja sele luoite min keeccalussi, mutto paaste min pahast eriti; tastko tu lae rikka ja fabmo ja kudne agalas

  3. aiggäi. Amen! Tastko jos ti andagassi addebetet olbmuidi sin mseddoit, nuft maida tin almalas accadek didjidi

is. andagassi adda. Fall jos eppet ti olbmuidi andagassi adde sin maaddoit, nuft maida tin almalas accadek i anda

  1. gassi adde tin maaddoit. Fall ko ti fastebetet, nut aellet laage nioraslagak nuko olggokollatak; tastko si nubbastuttek hamesek, vai si olbmuin oidnusedje fastimen. Tuo

  2. (Tai cselkam mon tidjidi: si tek 0330m palkasek. Fall ko

is. ton fastek, nu vuoida oaivad ja pasa muodod:1) atte ik ton olbmuin oidnusi fastimen, mutto tu acestad, ki lm cikkusest, ja tu accad, ki cikkusest oaidna, maksa tudnji

  1. jolgalagat. iEllet selo cokkijukko sednam ala, kost kodja ja ruosta piled, ja kost suollagak roggek ja suola

  2. dek. Fall cokkijet alcedek aelo albmai, kost i kodja ike ruosta piled, ja kost sei suollagak rogga aeike suolad.

  3. Tastko kost tin sello las, tobbe laa maida tin vaibmo.

  4. Öalbme laa rubmas cuowgas; jos tu calbme laa ovtakaerd

  5. dan, nu obba tu rumas laa cuvggijuvvum. Fall jos tu calbme laa paha, mi obba tu rumas laa saawdnjad. Jos tal tat cuowgas, mi tust laa, laa saawdnjadvuotta, man stuores

  6. . laa saawdnjadvuotta? I oktake mate palvvalet kuokte haerra: tastko son dam vasot ja nubbe aacca; taikke son tasa miellasuvva ja nubbe padjelkaacca. Eppet ti vaaje palv

  7. valet Ibmel ja mammon.2) Tam titi cselkam mon tidjidi: aallet morastekku tin haagadek titi, mait kalggabetet porrat ja jukkat: eppetke tin rubmasidadek titi, maina ti jecai

1) Calmidad.
2) Aigalas tai mailmalas selo.


daedek sudjebettet. Iko hsegga lsek seneb ko porramus

  1. ja rumas puoreb ko piwtas. Keccet alme loddit, aei si kilve seike pajas cuopa1) seike maida cokke viste sisä, ja tin almalas accadek piebma sin; eppetko ti sednag aeneb

  2. laek ko si? Mutto ki tist pukta surggamines lasetet2)

  3. o\vta allan kukkutakkases? Ja mait ti surggabettet piktasin? Keccet rasit sednam ald, moft tak saddek: sei si

  4. parga seike pone. Koitng cselkam mon tidjidi: atte i

.so. Salomon puok hservasvuodastes laemas nu karvotuvvum ko okta tain. Jos Ibmel im pivtast pseldo rase, ki odne caegga ja itten udni suppijuvvu, iko son sagga seneb tid

  1. jidi tam taga, ti uccan-jäkulagak. .-Ellet nabbo moraslagak lekkn cselkededin: mait mi kalggap porrat, taikke mait mi kalggap jnkkat? taikke maina mi jecaidsemek kalggap

  2. pivtastet? Tastko puokait täit pakenak occek; tastko kalle tin almalas accadek tiettä tin puokait täit tarbasae

  3. men. Fall occet vuostaken Ibmel rika ja su vanhurskes

  4. vuoda, ja nu puok tak' tidjidi addujuvvujek. JEllet tam titi morast ittas pseivest; tastko ittas paeivest laa inoras jes aldes. Tuttus juokke poeivve morrasasas.



7 Lokko.

i-2. ^Ellet tubmijukku, amadek ti tubmijuvvut. Tastko maina tuomoin ti tubmibettet, kalggabettet ti tubmijuvvut, ja maina mittoin ti mittedeppet, kalgga tidjidi fast mitteduvvut.

  1. Manne ton oainak riva kuoimad calmest, ja ik aica halgo

  2. jecad calmest? Taikke moft ton cselkak nubbal: tiwte, mon valdam riva tu calmest; ja kseca! halggo laa jecad

s.
calmest, Ton olggokollat! A^alde fast halgo eriti jecad calmest, ja kaaca tasto, moft ogusik riva eriti kuoimad
e.
calmest. iEllet adde psednagida pase ja sellet tin pserra

1) Ladje.
2) Joatket.


Mad ek suppijukku spini ouddi, atte sei si täit duolmasi julgideskuoim ja jorggalifci jecaidsesek ja kaikudifci tin.

7. Adnot, im tidjidi addujuvvu; occet, nu ti kawdnabettet;

s. coakotettet, nu tidjidi lsekastuvvu. Tastko juokkehas, ki adno, tat oaggo, ja ki occa, tat kawdna, ja coakotsedjai

9. ravastuvvu. Taikke laeko tist oktake olmus taggaras, ksest pardne adno laibe, addasiko son sudnji kaedge? Taikke jos son anusi kuole, addasiko son sudnji kuowde? Jos tai ti, ksek pahak leppet, mattebettet purit addaldagait addet manaidassadek, made sagga seneb tin accadek,

  1. ki lse almin, adda taida purit, ksek sust adimk. Puok tai, mait ti tattobettet, atte olbmuk kalggek tidjidi takkat, sama lakkai maida takket sidjidi; tastko tat lse lakka ja

  2. profetak. Mannet paskes nuwsast1) sisä; tastko tat uksa2) lse kallje ja kseidno vides, mi toalvvo kadotussi, ja tak

u. lsek sednagak, ksek tokko sisä mannek. Ja tat uksa lse paske ja kseidno kargge, mi toalvvo a3llemi, ja uccan lsek, is. ksek tam kawdnek. Mutto varotettet jecaidseddek vserreprofetain, ksek tin lusa sawccapiktasikuoim pottek, mutto

ie. siskeld si lsek kaikudsedje kumpek. Sin saddoin ti towddabettet sin: occako oktake vinemurjit pasteles muorain,

n. taikke fikonit tistelest? Sama lakkai juokke siega muorra saddad purit saddoit; mutto kuocca muorra saddad ksel

  1. botes saddoit. Siega muorra i mate kselbotes saddoit

  2. saddadet, ike kuocca muorra purit saddoit. Juokke muorra, mi i saddad purit saddoit, suppijuvvu eriti ja

  3. tölli palkestuvvu. Tam titi towddet sin saddoines.

  4. I juokkehas, ki cselkka munji: Hserra! Hserra! kalga poattet alme rikki; mutto tat, ki takka mu accam tato,

  5. ki las almin. yEdnagak celkkek munji tam pseive: Hserra! Hserra! sepko mi lask tti nama pokt enustamas ja tu nammi vuojetam olgus psergalagait, ja laep tii nama pokt

  6. sednag famolas tagoit takkam? Ja talle mon sidjidi tow-

1) Portast.
2) Portta,


24

dastam, im mon koassen towddam tiu; mannet1) eriti mu

  1. lutte, ti vserretakkek. Tam titi juokke owta, ki must täit sagait kulia ja täit takka, vaerddedain mon toaimalas

  2. olmajen, ki viesos lassa ala rakkadi. Ja arvve kacai, ja rawnjek potte, ja piegak possoledje, ja tam vieso hoigadedje, mi i koitug kaccam; tastko tat lsei lassa ala nan

  3. noduvvum. Ja juokkehas, ki kulla must täit sagait, ja i taga tait, son vserddeduvvu jallas2) olmajen, ki viesos

  4. saddo ala rakkadi. Ja arvve kacai, ja rawnjek potte, ja piegak possoledje, ja tam vieso hoigadedje, mi kacai, ja

  5. tam kaccam lsei stuores. Ja tat saddai, ko Jesus lsei loaktam tait sagait, atte albmugak suorgganedje sfi oapa

  6. tusast. Tastko son mattati sin famolagat ja i nuko kirjeoappavagak.



8 Loitko.

\. Ko son lawkki vuolas varest, cuovoi su sednag albmug,

  1. ja kseca! nu poåi okta spittalas olmai, kobmerdi su ja celki: Heerra! jos ton tatok, nu ton puwtak mti puttestet.

  2. Nut Jesus keiggi kiedas ja tuottali su ja celki: mon tatom, lsege puttes. Ja son puttestuvvui su spittalistes.

  3. Te Jesus celki sudnji; kasca, atte ik ton ksesake sarno; mutto mana ja vuoset jecad papaidi ja oaffarusa addal

  4. dagait, mait Moses koccom lae, sidjidi tuoctastussan. Mutto ko Jesus manai Kapernaumi, podi okta cuode-oaivve-olmai

e. su lusa ja rokkadalai, ja celki: Hserra! mu palvvalsedjam puocca sidast kaldnamtawdast ja kärraset vaiveduvvu.

  1. Jesus celki sudnji: mon poadam ja puoredam su. Nut

  2. oaivve-olmai vastedi ja celki: Haerra! im mon lask tokkalas, atte ton kalgak poattet mii rove vuollai; fall caelke

  3. tusse sane, im mu palvvalasdjam puorran. Tastko mon maida laam olmus nubbe valde vuold, ja mu vuold lge

1) Kaiddet.
2) Toawkes.

soatteolbmak; ja cselkam tasa: mana, ja son manna; ja nubbai: poade, ja son poatta; ja mu palvvalaedjasam:

  1. taga tam, ja son takka. Ko Jesus tam kulai, imastalai son ja celki sidjidi, kaek cuvvu: tuodai cselkam mon tid

  2. jidi: im laek mon kawdnam taggar osko Israelest. Mutto mon cselkam tidjidi: sednagak laek tak, kaek pottek nuorttan ja vaestan ja kalggek oktanaga Abrahamin, Isakin ja

  3. Jakobin alme valddekoddest cokkat. Mutto valddekodde manak suppijuvvujek olgomus saewdnjadvutti; tobbekalgga

  4. laet cierrom ja pani kiccam. Ja Jesus celki cuode-oaivveolbmai: mana, ja nuko ton jäkak, nut tudnji saddus; ja i*, tamanaga poddo puorrani sti palvvalaedje. Ja ko Jesus podi Piettar vissui, oini son sä vuodnam vaellamen ja is. pnoccamen skurbeg. Nu son tarvvani su kitti, ja skurbeg ie. luo vai sust, ja son cuoggeli ja palvvali sin. Mutto ko aeked saddai, nu si pukti su lusa sednagit pirust vaiveduvvumit; ja son vuojeti olgus sanin vuoirjait ja tagai

i7. puoklagas puoccit torvasen; vai tievasi, mi celkkujuvvum lse Esaias profeta pokt, kl caelkka: son lse valddam min lamesvuodait, ja son kuddi min tawdait.

is. Ko Jesus oini sednag albmug jecas pirra, kocoi son

  1. mannat nubbe psele kaddai. Ja okta kirje-oappavas podi ja celki sudnji: Mattataedje, mon tatom cuovvot tu, kosa

  2. ton manacak. Nut Jesus celki sudnji: riebanin laek piejok, ja alme loddin läsk psesek; fall olbmu parnest i laek, kosa

  3. son oaives nakketifci. Nubbe su mattatus-manain celki sudnji: Haerra, tiwte mu fast mannat hawddadet accam.

  4. Nut Jesus celki sudnji: cuovo mu, ja tiwte jabmit hawd

  5. dådet jabmidaesek. Ja ko son laei vadnasi lawkkim, cuvvu

  6. sti mattatus-manak su. Mutto kaeca, kärra talkke saddai maerast, nut atte.parok taewddekotte vadnas; mutto son

  7. odi. Nu potte su mattatus-manak ja pokti su ja celkke:

  8. Haerra! vasket min, mi hsevvanep. Ja son celki sidjidi: ti haejos oskolagak, månne ti leppet argek1) ? Ja son

1) Pallab ettet.

padjani ja lodkudatti piega ja maera: ja saddai aido

  1. koalkke. Nut olbmuk imastalle cselkededin: maggaras tat lse? tastko piegak ja maerra lsek sudnji maida kulolagak.

  2. Ja ko son podi tam paellai maera Gergesala§ai mäkoddai, nu su oudald podiga kuokte pirust vaiveduvvum, ksek lssiga havvdtn vuolggam ja lseiga sagga harbmadak, nut atte i oktake mattam tam kasino jottet. Ja kseca!

  3. soai cuorvoiga caelkededin: Jesus, Ibmel pardne, mi mist lse tuina? Laekko ton poattam teikki min vaivedet oud

  4. dal aige? Ja kukken sist manai aido stuorra spidne

  5. puvve kuottomen. Nut psergalagak rokkadalli su ja celkki: jos ton vuojetak min olgus, te tiwte min mannat spidne

  6. puve sisä. Ja son celki sidjidi: mannet. Nut si vulggi olgus ja manne spidne-puve sisä, ja kseca! obba tat spidne-puvve hoiggadi fakka jecas haanggadasast merri ja

  7. ha3vvanedje. Mutto kseccek pataredje ja manne kawpugi ja almotedje puok ja moft pirust vaiveduvvumida laei sad

  8. dam. Ja kaeca! obba kawpug manai olgus Jesus oudald. Ja ko si su oidne, rokkadalle si su mannat eriti sin namest.



9 Lohko.

Ja son lawkki vadnasi ja manai fast rasta ja podi jecas kawpugi.1) Ja kaeca! si pukti su lusa owta kaldnam olbmu, ki vasllai sasngast: Ja ko Jesus oini sin osko. celki son kaldnam olbmui: pardnam! laage siega torvost. tu suddok addujuvvek tudnji andagassi. Ja kaeca! muttemak kirje-oappavagain celkke kaskanaesek: son pilkked Ibmel. Ja ko Jesus oini sin jurddagit, celki son: manne ti jurdasepet paha tin vaimoinaeddek? Tastko koabba lse kaeppasub cselkket: suddok addujuvvek andagassi tudnji;

1) Kapernaumi, kost Jesus asai.


o. taikke eselkket: padjan ja vase? Mutto atte ti kalggabettet tiettet olbmu parnest valde lsemen sednam ald suddoit andagassi addet, nu celki son kaldnam olbmui: pad

7. jan, valde saengad ja mana sidasad. Ja son padjani ja

s.
manai paikkases. Ja ko albmug tam oini, imastalle si ja kudnijatte Ibmel, ki lsei olbmuidi taggaras valde addam.
o.
Ja ko Jesus tobbe manai msedda, oini son olbmu cokkamen tuolloviesost, kaen namma tei Matteus; ja celki sudnji: cuovo mn. Nut son cuoggeli pajas, ja cuovoi su.
  1. Ja saddai, ko son poradi viesost, kseca, te potti sednag publikanek 1) ja suddolagak ja poradedje Jesusin ja su

  2. mattatusmanaikuoim. Ja ko Farisealagak tam oidni, celkke si su mattatus-manaidi: månne tin mattatsedje porra pub

  3. likani ja suddolagaikuoim? Mutto ko Jesus tam kulai, celki son sidjidi: sei taervvasak tarbas talkastsedje, fall

  4. puoccek. Mutto mannet ja öppet, mi tat lse: ladesvuoda mon tatom ja im oaffarit; tastko im mon l£ek poattam koccot vanhurskait, fall suddolagait puoradussi.

i*. Talle potti Johanasa mattatus-manak su lusa ja celkke: man titi mi ja Farisealagak nu sednag* fastip; mutto til

is. mattatus-manak sei fäste. Nut Jesus celki sidjidi: mattako haedjahuolkke nu kukka morastet, ko irgge lse stnkuoim? mutto pseivek pottek, atte irgge eriti valddujuvvu sist, ja

i6. talle si kalg-gek fastern adnet. Mutto i oktake oabme piktas tuogT)a ödda ladde-tuognasin; tastko tat tuogiias

IT. kaikko jecas eriti piktasest, ja raigge sådda pahabun. I maida oktake pija nuorra vine oabme Iseilai sisa: mudoi laeilak luoddanek, ja vidne golgga eriti, ja lseilak pillasuvvek: mutto nuorra vidne luittujuvvu odtta lseilaidi, ja tam läge mield lseba tak kuktuk aimoin.

is. Ko son tait sidjidi sardnom lsei. kseca! nu podi okta oaivve-olmai ja kobmerdi sä, ja celki: Tal lae mu nieidda jabmemen: mutto poade ja luoite kiedad su ala, te son

IO. sella. Nut Jesus cuo^eli ja cuovoi su, ja su mattatus

1) Tuollovalddek.


  1. manak. Ja kaeea, irisson, ki lsei kuokte nubbe lokkai jage varratawda puoccam, manai sselgepsele ja kuoskati su piw

  2. tashselbmai. Tastko son lsei alces ceelkkam: jos mon tusse

  3. kuoskatam su piktasi, te mon taervasmam. Nu Jesus jorggali jecas, oini su ja celki: lsege puore torvost, nieiddam: tii osko lse tu tservasen takkani. J a nisson saddai

  4. tamanaga poddo tservasen. Ja ko Jesus podi oaivveolbma vissui, ja oini fidjuli cuojatedjid ja albmug marai

  5. dsemen, celki son sidjidi: mannet eriti; tastko i nieidda

  6. lsek jabmam, fall oadda, ja si poagostedje su. Mutto ko albmug lsei vuojetum olgus, manai son sisa ja valdi su

  7. kitti, ja nieidda koccai. 1) Ja tat sakka kullui puok tam sednami.

  8. Ja ko Jesus tobbe vulgi, toarredseiga su kuokte calmetgeme, cuorvoiga ja celkiga: David pardne, arkalmaste

  9. monno! J a ko son podi vissui, potte calmetsemek su lusa, ja Jesus celki sidjidi: jakkebettetko mu tam vsedjet tidjidi

  10. takkat? Si celkke sudnji: Hserra! mi jakkep. Nut

Jesus tuottali sin calmit ja celki: saddus tidjidi tiu äo. osko mield. Ja sin calmek rappasedje; nut Jesus kildi

  1. sin ja celki: keccet atte i oktake tam oago tiettet. Fall ko si månne eriti, nu si almotedje su saga. puok tam sednamest.

  2. Mutto ko tak ledje mannam olgus, kseca! nu pukti si

  3. kielatseme ja pirust vaiveduvvum olbmu su ouddi. J a ko paergalak lsei vuojetuvvum olgus, te kielatsebme sarnoi; ja albmug imastalai ju celki: i taggaras lsek koassen

  4. Israelist oidnum. Mutto Farisealagak celkke: son vuojet

  5. paergalagait olgus psergalagai oaivve-olbma pokt. Ja Jesus manai puok kawpugit ja sidait pirra ja mattati sin sinagogain ja sardnedi valddekodde evangelium ja puoredi puoklagas tawdait ja puok puoccevuoda albinugest. Ja

3c. ko son oini sednag olbmuit, arkalmasti son sin padjeli; tastko si ledje nu vaibbam ja pidggijuvvum moft saucak,

1) Padjani.


37. kseina ksecce i lsek. Talle son celki mattatus-manaidasas: sello lae sednag, mutto parggek lsek uccau. Rokkadallet tam titi gelo Hserra, vai son saddisi parggit auselloses.


10 Lohko.

  1. Ja son kocoi lusas kuoktc nubbe lokkai mattatus-manas, ja addi sidjidi famo puttesmsettos vuoiT]ai padjel, täit olgus vuojetet ja puoredet puoklagas tawdait ja puok

  2. puoccevuoda. Mutto tak lsek tai kuokte nubbe lokkai apostala namak: vuostas Simon, ki koccujuvvu Piettan, ja Andreas, su viellja; Jakob, Zebedeus pardne, ja Jo

  3. kanas, su viellja. Filippus ja Bartolomeus, Thomas ja Matteus, ki lsei lsemas publikan tai tuollovaldde; Jakob,

  4. Alfeus pardne, ja Lebbeus, ksen lige-namma lsei Taddeus, Simon Kanast ja Judas Iskariot, ki maida peti su.

s.
Täit kuokte nubbe lokkai saddi Jesus, kseida son lsei koccom, caelkededin: sellet vuolge pakeni kseinodagait ja
e.
sellet mana owtake Samarialas kawpugi. Mutto mannet

7. puorebut lappuni savcai lusa Israel koadest. Nu mannet ja sardnedet ja celkket nawt: alme valddekodde lse lak

s. kanani. Puoccit puoredettet, spittalagait puttestettet, jabmit poktet, psergalagait vuojetet olgus. Sksenkkan ti lep

  1. pet 0330m, nu maida kalggabettet sksenkkan addet. Eppetke kalga lagedet jecaidseddek kollin ike silbain ike

  2. veikin tin poakkanidassadek. 1) Eppetke kalga valddet nieste mieldadek matkkai, eppetke lige-piktasit, eppetke lige-kabmagit, eppetke soabbe; tastko pargge las porra

u. musas ansasamas. Fall kude kawpugi ti sisä mannabettet, te kaecadet, ki tast lse kselbolas, ja orrot tast, tassaci

  1. ko ti vuolggebettet. Mutto ko ti viesoi sisä mannabettet. te • puorastattet tam ja celkket: rawhe lekkus tam

  2. vissui! Ja jos tat viesso lae kaelbolas, te pottus tin rawhe

1) Eppetke kalga valddet padjelassadek taikke mieldadek taikke

kolle taikke silba taikke vseike.


sudnji; jos son i leek tokkalas, te tin rawhe macca tid

u. jidi alcidek fast. Ja kost i oktake valde tin vuosta, ike kiila tin sanit, te mannet olgus tam viesost taikke tam is. kawpugest ja sawdiijet kawjake tin julginaeddek. Tuodai cselkam mon tidjidi, kseppadub kalgga laet Sodom ja Go

i6. morra aednami tuobmopseive ko tam kawpugi. Kseca, mon saddim tin nuko sawcait kumpi kaski: tam titi lekket varrogasak nuko kuowdek ja mainetsemek nuko tuvvak.

n. Mutto varotettet olbmuit; tastko si addek tin sin rade

adnem-viesoidassasek, ja sin sinagogainaesek si cabmek is. tin. Ti tolvvujuvvubettet maida oaivve-olbmai ja kona

  1. gasai ouddi mu titi, sidjidi ja pakenida tuodastussan. Ko si tin padjel addek, sellet morast, mpft taikke mait ti kalggabettet sardnot; tastko tidjidi addujuvvu tam poddo,

  2. mait ti kalggabettet sardnot. Tastko eppet laek ti, ksek sardnobettet, fall tin acadek vuoigT|a, ki tist sardno.

  3. Mutto viellja adda vieljas jabmemi ja acce parnes; ja

  4. manak rokkatek vanhemidesek ja koddetek sin. Ja ti saddabettet vase vulucen puokain mu nama titi; mutta kutte loapa radjai nanosen orro, tat sådda awddogassan.

  5. Mutto ko si tin tam kawpugest toarradallek, te pataret nubbai. Tuodai cselkam mon tidjidi, atte eppet ti olle

  6. puok Israel kawpugit, tassaci ko olbmu pardne poatta. I lsek mattatus-manna puoreb ko mattajasdjes ike palvva

  7. lsedje puoreb ko isedes. Tast lse mattatus-mannai kalle, atte son lse nuko su oapataedje ja palvvalaedje nuko su ised. Jos si Ia3 ised Beelzebuben koccom, made sagga

  8. aeneb si su paerras koccuk? iEllet tam titi sist pala; tastko i kek mikken cikkujuvvum, mi i kalga almotuvvut; ja i

  9. lsek mikken ciegosvuodast, mi i sådda albma. Mait mon tidjidi ssevvdnjadasast sarnom, tam ti sardnot cuowggadvuodast, ja mait ti kullabettet peljinseddek, tam sardne

  10. dettet rove ald. Ja eellet pala taina, ksek rubmas koddek ja sei puwte sielo koddet; mutto pallet aeneb tast, ki

  11. vsedja sikke sielo atte rubmas helvetist hsevatet. JEiko kuokte cicas vuvddujuvvu owta uccemus rutti, ja okta


  12. taina i kaca sednam ala, acadek tato padjel. Te laek

  13. maida puok tfn vuoktacalmek lokkujuvvum. iEllet nabbo

  14. pala: ti leppet puoreb ko aednag cicacak. Tam titi juokkehas, ki mu towdast olbmui oudast, tam towdastam mon

  15. mu accam oudast, ki lae almin. Mutto ki mil piettala olbmui oudast, tam mon maida piettalam mli accam oudast,

  16. kutte lae almin. .ZEllet kadde, atte mon laem poattam saddet rawhe aednam ala; im läsk mon poattam rawhe, mutto

  17. mieke saddet. Tastko mon pottim olbmu aces vuosta ridalsedjen takkat ja nieida aednes vuosta ja manje vuod

  18. names vuosta. Ja olbmu vasalagak l£ek jecas pseras.

  19. Ki aecca aces taikke a3dnes seneb ko mu, i tat laek munji vuogas; ja ki secca parnes taikke nieidas asneb ko mu, i

  20. tat lgek munji vuogas. Ja ki i valde ruosas ja i cuovo

  21. mu, i tat laek munji vuogas. Ki kawdna ha3gas, tat kalgga tam haa vätet; ja ki ha3g-as haavat mö titi, son kalgga tam

  22. kawdnat. Tat ki tin kadjal, tat kadjal mu; ja ki mu

  23. kadjal, son kadjal tam. ki lae mu saddim. Ki profeta kadjal profeta nammi, son oaggo profeta palka, ja ki vanhurskas kadjal vanhurskas nammi, tat oaggo vanhurskas

  24. palka. Ja kutteikkenes jugat owta taina uccemusain kalbma caccelittin tusse, mattatus-mana nammi, tuodai caelkam mon tidjidi: i tat kalga palkataga laet.


11 Lokko.

Ja saddai, ko Jesus heiti taggaragait kuokte nubbe lokkai mattatus-manaidassas koccomest, manai son tobbe olgg-oli mattatet ja sardnedet sin kawpugida, Mutto ko Johanas fanggavuodast kulai Kristus tagoit, saddi son kuokte mattatus-manas, kaccat sust: laekko ton tat poatte, vai kalggapko mi aerras vuorddet? Nut Jesus vastedi ja celki sidjidi: mannet ja sardnot fast Johanasi tait, mait ti kullabettet ja oaidnebettet. Calmetaemek ogguk oainosek, rambek vaggek, spittalagak puttestuvvujek, ja paelje


tseniek kullek, jabraek poktujuvvujek, ja kewhidi sardne

e. duvvu evangelium. Ja awddogas lse tat, ki t vserran must.

-. Ko soai manaiga eriti, riemai Jesus sardnot albmugi Johanasast: mait ti vulgidek mseccai kseccat? raseko, mi

8. piegast likkatallu? Taikke mait ti manaidek kseccat? Olbmako piwtastuvvum tiwras piktasikuoim ? Kseca, tak, ksek tiwras piktasit kuddek, tak lsek konagasa viesoin.

o. Taikke mait ti vulgidek kseccat? Profetako? Tuodai

io. cselkam mon tidjidi: tat lse stuorab ko profeta. Tastko tat lse tat, kaen pirra callujuvvum lse: kseca! mon saddim mii engelam tu muodod ouddi, ki kalgga rakkadet tu

n. kseinodaga tu ouddi. Tuodai cselkam mon tidjidi, puokai tai kaskast, ksek nissonest riegadam lsek, i laek oktake stuorab ko Johanas kastassedje poattam: mutto koitug tat, ki uceemus lse alme valddekoddest, lse su stuorab.

  1. Mutto kidda Jolianasa kastassadje peivin kidda tam radjai kierdai alme valddekodde vsekkavaldalasvuoda, ja vse

  2. galagak kaikkuk tam alcisek. Tastko puok profetak ja

  3. lakka lae Jolianasa radjai enustamas. Ja jos ti tattobet

  4. tet valddet vuosta, son lse tat Elias, ki poatte lse. Kaast

ie. kek paeljek kullat, tat kullus. Fall man vserddasaggan mon tam sokkakodde vserddedam? son lse tai manai vssrddasas, ksek siljost cokkajek ja curvvuk guimidassasek, ja

  1. celkkek: mi lsep cuojatam tin oudast ja eppet ti lsek njuikudam; mi lsep veisedam tidjidi moras-salmait ja ep

  2. pet ti cirrom. Tastko Johanas podi, i pora ike juga; ja

ig. si celkkek: sust lse psergalak. Olbmu pardne podi: porra ja jukka, ja si celkkek: kseca olbmu poris ja jugis, pub

  1. likani ja suddolagai usteb. Mutto visesvuotta vanhurskesmattu manaines. Talle son riemai soaimadet tait kawpugit, maina ledje takkujuvvum dawjemus sli famolas ta

  2. gok; tastko si sei jecaidsesek puoredam. Voi tu Korazin! voi tu Betsaida! jos taggaras vsegalas tagok lifci takkum Tyrost ja Sidonist, ko tist lse takkum, nu tak lifci talan

  3. jo ssekast ja kunast takkam puoradusa. Man titi mon cselkam tidjidi: Tyroi ja Zidoni kalgga lset kaeppadub


33. tuobmopseive ko tidjidi. Ja ton Kapernaum, ki lsek aleduvvum alme radjai, ton kalgak kidda helveti hoiggaduvvut; tastko jos Sodomast lifci taggaras vaegalas tagok

  1. takkuni ko tust, nut tak vela odne cugusedje. Man titi mon caelkam tidjidi: Sodom sednami kalgga kseppadub laet tuobmopseive ko tudnji.

  2. Tam aige vastedi Jesus ja celki: mon kitam tn, acce, alme ja aednam Hserra, atte ton lsek ciekkam tait visain

  3. ja toaimalagain ja lsek tait almotam uccidi. Tuoda! acce!

  4. tastko nu laei tu puorre tatto. Puok lse munji addum mu acestam, ja i oktake towda parne, mutto acce; ike ace towda oktake, mutto pardne, ja kassa pardne tatto tain

  5. almotet. Pottet mu lusa puokak, ksek parggabettet ja

  6. leppet lossoduvvum, ja mon tatom tin arvosmattet. Valddet mu spagait1) padjelassadek ja öppet must, tastko mon laem sivvad ja vuollegas vaimost: ja ti kawdnabettet naso tin sieloidassadek. Tastko mu spagak lsek vuokkas ja mu noattde lse kaspas.



12 Lokko.

Tam aige vagi Jesus sabbatpseive saddam pseldoi cada; nu su mattatus-manak porastuvve, ja ribme kornit poaibmot ja porrat. Mutto ko Farisealagak tam oidne, celkke si sudnji: kseca! tu mattatus-manak takkek tam, mi i perre takkat sabbaten. Mutto son celki sidjidi: eppetko ti laek lokkam, mait David tagai, ko son porastuvai, ja kaek suina ledje? Moft son manai Ibmel vissui ja porai kseccam-laibit, mait son i perrim porrat seike takken, ka3k suina ledje, mutto tusse papak. Taikke eppetko ti lägast lsek lokkam, atte sabbatpseive papak rikkuk tempelest ja lask koitug mainetsemek. Mutto mon caelkam tidjidi: tast lse tat, ki lae stuorab ko tempel. Mutto jos ti tiedassei

1) Vuostavalddet evangelium sivvades ja vuollegas oapa.


. 380

dek, mi tat Ise: lauesvuoda mon tatom ja im oaffar, te ti

s. eppet suike tubmisi vigetemit. Tastko olbmu pardne lse

  1. maida sabbat Hserra. Ja son manai tobbe ja podi sin

  2. sinagogai. Ja kseca! tobbe lsei olmus, kaest leei kietta koikkam. Ja si jerre sust caelkededin: heivveko sabbatpseive puoredet? vai si lifci oggom kuoddet su padjeli.

n. Nuti son celki sidjidi: ki lse tist taggar olmus. kaest lifci okta sawcca, ja jos tat sabbatpaeive kacasi roggai, iko

  1. son tarvvanivci tasa ja ksesasi pajas? Man sagga puoreb lse olmus ko sawcca, tam titi perre kalle sabbatpseive

  2. puore takkat. Nu son celki tam olbmui: keigge kiedad! ja son keiggi, ja tat saddai tservasen nuko nubbe kietta

u. ken. Mutto Farisealagak månne ja rade adne su vuosta, ia. moft si su haevatiföi. Mutto ko Jesus tam arvvedi, manai

son tobbe eriti, ja aednag albmug cuovoi su, ja son tagai ie. puokait tservasen. Ja son sagga kildi sin jecas almotsei7. mest. Yai tievasi, mi sardnujuvvum lsei Esaias profeta is. pokt, ki caelkka: Kseca! mu palvvalsedjam, ksen mon

valljijim, mii rakkasam, ksesa mu siello miellasnvai: mon pijam su padjeli mu vuoigT]am, ja son kalgga tuomo pa

  1. kenida almotet. I son ridal, ike cuorvo, ike oktake kalga

  2. kullat su. jiena kujin. Cuowkkanam rase t son kalga cuwkket, ja porgestsedje kintalvaimo i son kalga caska

  3. det; tassaci ko son satta tuomo vuoitton. Ja su nama padjeli kalggek pakenak toaivvot.

  4. Talle puktujuvvujedje su lusa pirust vaiveduvvum calmekebme ja kielatsebme, ja son puoredi su, nut atte cal

  5. metaebme ja kielatsebme sikke sarnoi atte oini. Ja puok almug suorggani ja celki: laeggako tat tot David pardne?

  6. Mutto ko Farisealagak tam kulle, celkke si: i tat vuojet olgus psergalagait, fall Beelsebube, psergalagai oaivve-olbma

  7. pokt. Mutto ko Jesus tidi sin jurddagit, celki son sidjidi: juokke rikka, ki jecas vuosta serran, sådda awdden; ja juokke kawpug taikke viesso, ki jecas vuosta serran,

  8. i cuogo. Ja jos satan olgus vuojet satan, nu son lse aerranam jecas vuosta; moft nabbo su valddekodde cugusi?


  9. Ja jos mon Beelsebube pokt vuojetiföim psergalagait olgus, käen pokt nabbo tin parnek vuojetek täit olgus? tam titi

  10. kalggek laet st tin tuobmaren. Mutto jos mon vuojetam olgus paergalagait Ibmel vuoiT]ain, nut Ibmel valddekodde

  11. podi tin lusa. Taikke moft matta oktake muttern kiewra vissui mannat ja rivvet su kalvo, jos son i yuost cana

  12. kiewra, ja tasto rivve su vieso. Ki i laek muina, tat laa

  13. mu vuosta; ja ki i muina cokke. tat pidgge. Tam titi ceelkam mon tidjidi: puok suddok ja pilkko addujuvvu olbmuidi andagassi; mutto pilkko vuorna vuosta i anda

  14. gassi addujuvvu olbmuidi. Ja kiikkenes cselkka maiden olbmu parne vuosta, tat sudnji andagassi addujuvvu: mutto ki caelkka maiden Passevuorna vuosta, i tam ike poatte

  15. mailmest andagassi addujuvvu., Taikke takket siega muora, nu su saddok saddek puorren, taikke takket kuocca muora, nu su saddok saddek kuoccan: tastko saddost

  16. muorra towddujuvvu. Ti kuowde ciwgak, moft ti mattebettet puore sardnot, ko ti jeca pahak leppet? tastko

  17. vainio tievas vuo dast njalbme sardno. Siega olmus ouddan pukta siega vaimo aelost purit; ja paha olmus pukta oud

  18. dan pahas aelost pahait. Mutto mon caelkam tidjidi: juokke tussalas sanest, mait olbmuk sardnuk, kalggek si logo

  19. takkat tuobmopaaive. Tastko saninad ton hurskesen tak

  20. kuk, ja saninad ton tubmijuvvuk. Talle vastedi muttemak kirje-oappavagain ja Farisealagain cselkededin: mat

  21. tatsedje, mi tattop oaidnet töst maerka. Nu son vastedi ja celki sidjidi: tat kaslbotes ja huorratakke sokka occa mgerka, ja i sudnji kalga mserkka addujuvvut, fall Jonas

  22. profeta majrkka. Tastko nuko Jonas lasi falla coavjest kolbma pasive ja kolbma ija, sama lakkai maida olbmu pardne sednam vaimost kolbma paeive ja kolbma ija kalgga

  23. laet. Ninive olbmuk kalggek cuoggelet tubmui taina sogain ja tam tubmet; tastko si puorededje jecasek Jonas sar

  24. nest, ja kaeca! tast lae aeneb ko Jonas. Eottig madden kalgga cuoggelet tubmui taina sogain ja tam tubmet; tastko son podi aednam kaecest kullat Salomon visesvuoda;


  25. ja kseca, tast lae geneb ko Salomon. Mutto ko nuoskes vuoigrja lse vuolggam olbmust, te son jotta ca«ta koikke

  26. sajit ja occa vuornastam-saje ja i kawna. Talle son cselkka: mon jorgidam vuost mu vissusam, kost mon ledjim vuolggam, ja ko son poatta, te son kawdna tam kuorosen,

  27. suoppalastum ja cabbasmattum. Talle son manna ja valdda mieldes cieca aera vuoir|a jecas pahabuit, ja tak sisa mannek ja assek tobbe: ja tam olbmn maTjemugak saddek pahabun ko oudemugak. Sama lakkai sådda maida

  28. tam pahas sokkakoddai. Ko son vel albmugi sarnoi, kaeca! su sedne ja yieljak cuggu olgopselde ja anestnvve su sar

  29. notallat. Nu okta celki sudnji: kaeca! tu aedne ja viel

  30. jak cugguk olgopselde ja tattuk tu sarnotallat. Nu son vastedi ja celki tasa, ki sudnji tam sarnoi: k! lse mu

  31. aedne, ja kaek laek mu vieljak? Ja son keiggi kiedas mattatus-manaides kuviini, ja celki: kaeca! muaednamja

so. mö yieljaidam! Tastko juokke okta, ki takka mu accam tato, ki lae almin, son lse mn viellja ja oabba ja aedne.



13 Lokko.

Mutto tai peivi vulgi Jesus viesost, ja cokkai msera lut. Ja su lusa coaggani sednag albmug, nut atte son manai vadnasi ja cokkai; ja puok albmug cuogoi kaddest. Ja son sarnoi sidjidi sednag yaerddadusaikuorm cselkededin: kaaca! kilyve manai kilvvet. Ja su kilvededines kacce muttemak palggai ala, ja loddek potte ja porre tait. Muttemak kacce ksedggas sednami, kost i sidjidi laem sagga sednam, ja poccide färga, tastko sidjidi i laemas assas sednam. Mutto ko paeivve padjani, te si koikke: ja atte sist i laemas ruotas, te tak koldne. Mutto muttemak kacce pasteles lanjaidi, ja pasteles lanjak poccide pajas ja saegotedje tait. Muttemak tas kacce siega sednami ja takke saddo, muttern cuodekaerddasaga ja muttern


o. kutta loge kserddasaga ja muttern kolbma loge kaerddasaga. Ksest leggek pseljek kullat, tat kullus.

  1. Nu mattatus-manak potte, ja celkke sudnji: manne

  2. ton sarnok sidjidi vserddadusaikuoim? Mutto son vastedi ja celki sidjidi: tidjidi lse addujuvvum towddat alme valddekodde ciegosvuodait; fall i sidjidi laek addujuvvum.

  3. Tastko ksest lee, tasa kalgga addujuvvut, ja sust kalgga kalle laet; mutto ksest i laek, kalgga tatke valddujuvvut

  4. eriti, mi sust lse. Tam titi mon sarnom sidjidi vserddadusaikuoim, atte sei si oainededin oaine seike kuladedin

u. kula, sei maida arvved. Ja sist tievva tat, mait Esaias lsei juo ouddal sardnom, kutte ca3lkka: peljidseddekkuoim kalggabettet ti kullat ja eppet arvvedet; ja oainededin

is. oaidnet ja eppet aiccat. Tastko täm albmug vaibmo lse karraduvvum, ja s! peljideskuoim lossadet kulli, ja calmidsesek tappi: atte sei si koassen oainasi calmidaesekkuoini ja kiilasi peljidsesekkuoim ja arvvedivci vaimoiiiöesek ja

ie. jorgetivci, ja mon puoredifcim sin. Mutto awddogasak lsek tin calmek, tastko tak oidnek, ja tin paaljek, tastko tak

17. kullek. Tastko tuodai caalkam mon tidjidi: sednag profetak ja vanhurskasak halidedje oaidnet, mait ti oaidnebettet, ja sei oaidnam, ja kullat, mait ti kullabettet, ja sei kullam.

is-lo. Nu kullet tal kilvve vserddadusa. Ko kutteke kulla valddekodde sane, ja i arvved, te poatta paha ja liwkkal eriti tam, mi su vaibmoi kilvvujuvvui: tat lae tat; mi pal

  1. g*eskuoraidi lsei kilvvujuvvum. Mutto kgedggas sednami kilvvujuvvum \m tat, ki kulia sane ja taian iloin vuosta

  2. valdda tam. Mutto i lsek sust jesaldes ruottasak, fall oanekassi pisso: ko vaivve taikke toarradallam poatta

  3. sane titi, te son talan vserran. Mutto pastelis lanjai kaski kilvvujuvvum lse tat, ki sane kulla, ja tam mailme surg-gam ja riggesvuoda petolasvuotta hawkkad sane, ja son

  4. sadda saddotsebmen. Mutto siega aednami kilvvujuvvum lse tat, ki kulia sane ja arvved: ki tuodai pukta saddo ja takka, muttern cuodekaerddasaga, nmttem kutta loge kserddasaga, muttern kolbma loge kerddasaga,


  5. Nubbe vaerddadusa pijai son sin ouddi caelkededin: alme valddekodde lse olbmu vaerddasas, ki kilvi puore

23. siebman pelddusis. Mutto olbmui oadededin podi su vasalas ja kilvi kaelbotes rasit nisui kaski ja manai eriti.

  1. Mutto ko snuotte s.addakodi, ja saddo kuddi, talle oidnu

  2. jedje maida kaelbotes rasek. Mutto paerras ised palvvalaedjek potti ja celkki sudnji: ikko ton puore siebman kilvvara pelddusad? kost laek tasa poattam kaelbotes ra

  3. sek? Nu celki son sidjidi: vasse-olmai tam tagai. Mutto palvvalaedjek celkki sudnji; tatokko ton, atte mi inannap

  4. ja cokkip tait? Mutto son celki, im: atte eppet ti kael

  5. botes rasi cokkededin kaikusi maida nisuit eriti. Tiktet saddat kuktuit cuoppam-aige radjai, ja cuoppam-aige cselkam mon cuoppidi: cokkijettet vuost kielbotes rasit ja cadnet tait canastagaidi polddujuvvut, mutto nisuit cokkijettet mu aittai.

  6. Nubbe vaerddadusa pijai son sin ouddi cselkededin: alme valddekodde las sinap siebman vserddasas, mait olmus

  7. väldi ja kilvi pelddusis. Ki lse uccemus puok siebmanin, mutto ko tat saddam lse, nu tat las stuoramus puok kälai kaskast ja sådda muorran, nu atte alme loddek pottik ja takkek pesidaesek tam owsidi.

  8. Nubbe vaerddadusa celki son sidjidi: alme valddekodde lse suretaige lagas, mait nisson väldi ja saegoti kolma jaffolittai, tassaci ko puok suroi.

  9. Tait puok sarnoi Jesus vaerddadusaikuoim, ja vaerdda

  10. dusaitaga i son maideke sardnom sidjidi. Vai tievasi, mi lsei profeta pokt celkkujuvvum, ki caelkka: mon ravastam njalbmam vaerddadusaidi ja sarnom tait, mak laek

se. cikkujuvvum mailme algö rajest. Talle luiti Jesus albmug ja podi paikkases, ja su mattatus-manak potti su lusa ja celkki: cilgge midjidi tam vaerddadusa pseldo kaelbotes

  1. rasin. Nu son vastedi ja celki sidjidi: ki kilvi puore

  2. siebman, tat lse olbmu pardne. Mutto paelddo lse mailbme, fall puorre siebman, tak laek valddekodde mänak, mutto

  3. kaelbotes rasek laek paha mänak. Vasalas, ki tait kilvi,


lse psergalak; cuoppam-aigge lae mailme loappa, mutto

  1. pseldo cuoppek lsek engelak. Nuko tai kgelbotes räsek cokkijuvvujek coakkai ja tolain polddujuvvujek, nu kalgga

  2. maida tam mailme loapast laet. Olbmu pardne sadde engelides, ja si kalggek cokkit su valddekoddest puok vserra

  3. nusait ja täit, ksek verrudaga takkek. Ja suppijek sin tolla-udni; tobbe kalgga laet cierrom ja pani kiccam.

  4. Talle kalggek vanhurskasak cuowggat nuko pseivas sm acesek rikast. Ksest lsek pseljek kullat, tat kullus.

  5. Tas lse alme rikka aelo lägas, mi l£e pelddui vurkkijuvvum, mait olmus kawnai ja vurkki tam, ja ilo titi, mi sudnji tast lsei, man ai son eriti ja vuvdi puok, mi sust

  6. lsei, ja osti tam paeldo. Vei lse alme valddekodde kauppe

olbma lägas, ki ocai siega simpsukit, ja ko son kawnai 4«. outa tiuras simpsuk, manai son eriti, vuvdi puok, mi

  1. sust laei, ja osti tam. Vei lse alme valddekodde fierme

  2. lagas, mi lse merri suppijuvvum ja puoklagacit cokke. Ko tat tievai, kessi si tam kaddai ja cokkanedje ja culddi purit littidassasek; mutto täit suopatasait si suppijedje

  3. eriti. Nu kalgga saddat mailme loapast: engelak olgus

mannek ja serotek pahait vanhurskai kaskast ja suppijek so. sin tolla-udni; tobbe kalgga laet cierrom ja pani kiccam. si. MarjTiel kacai Jesus sist: arvvedseidekko ti täit puokr

52. Si celkki sudnji: arvvedseimek, Hserra. Mutto son celki sidjidi: tam titi juokke kirje-oappavas, kutte lse alme valddekodde oappam, tat lse pserras-ised lagas, kutte su aslostes pukta oddasit ja oabmasit.

sa. Ja saddai, ko Jesus loapati täit vserddadusait, manai

  1. son tobbe eriti. Ja ko son podi acce-sednami, mattati son sin smagogain: nu atte si suorgganedje ja celkki:

  2. kost tast lae tat visesvuotta ja tak vsegalas tagok? Iko tat lsek muorracsepe pardne? Iko su asdne koccujuvvu Marian ja su vieljak Jakob ja Joses ja Simon ja Judas?

se. Ja su oabbak, seiko tak puok lsek min lutte? Kost nabbo

57. tast lse tak puok? Ja si vserranedje sust. Nu celki Jesus sidjidi: i profeta kosten huonebun adnujuvvu ko


aces aednamist ja paikestes. Ja i son tobbe aednag vsegalas tagoit takkam sin seppe-osko titi.



14 Lokko.

Tam aige kulai Herodes raddijsedje säga Jesus pirra.

Ja celki palvvaledjidassas: tät las Johanas kastassedje: son lse padjanam jabmemest, ja tam titi takka taggaras

vsegalas tagoit. Tastko Herodes leei kidda valddam Johanasa, cadnam ja fanggan pidjam Herodiasa, vieJjas

Filippus aka titi. Tastko Johanas lsei cselkkam sudnji:

s. i lsek lobalas su valddet akkanad. Ja ko son tatoi su koddet, palai son albmugest; tastko si adne su profetan. c. Mutto ko Herodes pasoti riegadam-pseives, tanssi Herodiasa nieidda tai lakka orroi oudast, ja tat tökki Hero

7. desi. Tamtiti loppedi son sudnji vuordnomin addet, mait

s. ikkenes son anusi. Mutto nuko son lsei eednestes ouddal ravvijum, anoi son Johanasa kastassedje oaive tiska sist.

Ja konagas saddai morrasi: mutto koitug vuordnas titi ja tai titi, ksek oktanaga porramen ledje, kocoi son addet

sudnji. Ja son pijai cuoppat Johanasa cseppat fangga

viesost. Ja su oaivve kuddujuvvui tiska sist ja addu

juvvu niddi, ja tat toalvoi tam aädnases. Ja su mattatus-mänak potti ja eriti valdde su rubmas ja havddadedje

tam ja månne ja almotedje Jesusi. Ja ko Jesus tam kulai, manai son tobbe eriti vadnasin sierra eednami oktones. Ja ko albmug tam kulai, toarrededje s! su va3e kawpugin.

H. Ja Jesus manai olgus (vadnasist) ja oini Eednag albmug

is. ja armeti sin padjeli ja puoredi sin puocclt. Mutto ko seked saddai, potti su mattatus-mänak su lusa ja celkki: tat lse awdden sednam, ja aigge lae juo kollam, luoite albmug, vai si manasedje sidaidi alcisek porramusa oastet.

i6. Nu Jesus celki sidjidi: aei si tarbas mannat eriti: addet

n. ti sidjidi porrat. Mutto si celkki sudnji: asi mist lsek is. aambo ko vitta laibe ja kuokte kuole. Son celki: puktet


  1. munji täit (teikki). Ja kocoi albmug cokkanet rasi padjeli ja valdi täit vitta laibe ja kuokte kuole, kaecasti pajas albmai, kiti ja toji, addi laibit mattatus-mänaidi, ja mattatus-mänak adde albmugl Ja si porri puokak ja kalla

  2. nedje. Te st cokkijedje päcatasain cuovkatasait, kuokte

  3. nubbe lokkai vaeddelitte. Mutto tak, ksek ledje porram, ledje lakka vitta tuhat olbmak aereb nissoni ja mänai.

  4. Ja taian kocoi Jesus mattatus-mänaides vadnasi lawkket ja mannat su oudast nubbe kaddai, tassaci ko son

  5. albmug lifci luttes liioittani. Ja ko son lsei luoittam albmug, lawkki son oktones varrai rokkadallat. Ja ko aeked

  6. saddai, laei son tobbe okto. Mutto vanas lsei juo kuowddo maera ja atestuvvui paroin; tastko vuostepiegga lsei.

  7. Mutto njseljad idjavawta muddost podi Jesus sin lusa

  8. vage maera mield. Ja ko mattatus-mänak oidni sii cace mield vaggemen, suorgganedje sija celkki: kobme tat lse,

  9. ja curvvu palost. Nut Jesus sarnoi taian sidjidi ja celki:

  10. orrot puore torvost: mon lsem: sellet pala. Te vastedi Piettar sudnji ja celki: Hserra, jos ton laek, te koco mu

  11. poattet lusad cace ald. Nu son celki: poade, ja Piettar lawkki eriti vadnasist ja vagi cace ald, vai son manasi

  12. Jesus lusa. Ja ko son oini kärra piega, te son suorg

  13. gani ja vuodjokodi, cuorvoi: Haerra, vseket mil! Nu Jesus talan keiggi kiedas ja tarvvani sudnji ja celki: o ton

  14. haejos oskolas, manne asppedik? Ko soai loaidastseiga

  15. vadnasi, de kolkki piegga. Mutto tak, kaek ledje vadnasist, potti ja kobmerdedje su ja celkki: tuodai ton laak Ibmel pardne.

  16. Ja ko si ledje mannani rasta, potti si Genesar sednami.

  17. Ja ko tam paike olbmak towddi su, saddijedje si pirra

  18. puok tam sednam ja pukti su lusa puoklägas puoccit. Ja rokkadalli su, vai si tusse su pivtashaelbmai ogusedje kuoskatet, ja puokak, kaek tasa kuoskatedje, sadde taervasen.



15 Lokko.

Talle potti Jesus lusa Farisealagak ja kirje-oappavagak

  1. Jerusalmest ja celkki: Manne tu mattatus-mänak padjelmannek poarrasi läge, ko si sei pasa kiedaidaesek, oud

  2. dalko porrakottek. Nu son fast celki sidjidi: månne raaida

  3. ti toadjebettet Ibmel koccom tin lagadek titi? Tastko Ibmel kocoi nawt: kudnijatte acad ja sednad, ja tat ki kärrod aces taikke aednes, son kalgga jabmemtn jabmet,

  4. Mutto tt cselkkebettet: juokkehas celkkus accai taikke aednai: tat lse oaffarussum, maina ton kalgak must vaeke

e. tuvvut, ja i eisike kudnijattasi aces ike asdnes. Ja ti

7. leppet toadjam Ibmel koccom tin lagadek titi. Ti olggokollatak, riekta lse tin pirra sardnom profeta Esaias nawt:

s.
Tät albmug lakkan munji njalmines ja kudnijatta mti paksamideskuoim, mutto sin vaibmo Ia3 kukken must. Fall
o.
tussai si mu palvvalek ma,ttatedin tait oapoit, mak olb
  1. mui koccomak läsk. Ja son kocoi albmug- lusas ja celki

  2. sidjidi: kullet ja arvvedet. I tat olbmu toppad, mi njalmest sisa manna, mutto tat, mi njalmest olgus poatta, tat

  3. toppad olbmu. Te potti sti mattatus-mänak ja celkki sudnji: tittikko ton, atte Farisealagak vserranedje, ko si

  4. tam säga kulli. Mutto son vastedi ja celki: juokke saddo, mait mu almalas accam i lsek pidjam, kalgga ruottasi

  5. deskuoim kaikkujuvvut eriti. Tiktet sin last; si laek calmetaemek calmetemi laiddijsedjek; jos calmetaebme calme

  6. tseme laidde, te soai kuktuk rog-gai kaccab. Nu vastedi

Piettar ja celki sudnji: cilgge midjidi tam vaerddadusa, ie. Nu Jesus celki: velako tiken leppet arvvedmasttomak? i?. Eppetko ti vela arvved, atte puok, mi njalme cada sisa

manna, tat manna coavjai, ja tast lse lundolas olgusman

  1. nam. Mutto mak njalmest olgus pottik, tak vulggik vai

  2. most olgus, ja toppadek olbmu. Tastko vaimost pottik olgus pahas jurddagak, olmuskoddemak, suollemas ssenggaadnemak, huorravuodak, suolavuodak, vserretuodastusak,


— 389 —

  1. pilkok. Tak laek tak, mak toppadek olbmu, mntto pasa

  2. ksettes kiedaikuoim porrat i toppad olbmu. Ja Jesus vagi

  3. tobbeld ja vulgi Tyrus ja Sidon sednam raudaidi. J a kseca, Kananea nisson, ki tain aednam rajain Isei poattam, cuorvoi su cselkededin: Hserra, David pardne, armet mu pad

  4. jeli, mu nieidda vaiveduvvu harbmadet psergalagast. Mutto i son outake sane sudnji vastedam. Nu su mattatusmänak potti ja rokkadalli su caslkededin: aerot su aldad;

  5. tastko son cuorvvo min ma7]T]ai. Nu son vastedi ja celki: im lsek mon saddijum, ko eriti lappum saucai lusa Israel

  6. koadest. Mutto tat potti ja kobmerdi su ja celki: Hserra,

  7. vseket mu. Nu son fast celki: i läsk tokkalas valddet

  8. manai njalmest laibe ja suppet ucca psednagagaidi. Nu son vastedi: tuodai, Haerra, porrik koituk ucca psednagagakke taina pittacin, mak sin haerraidsesek pseudest kac

  9. cik. Talle Jesus vastedi ja celki sudnji: o nisson, stuores lae tu osko, saddus tudnji nu ko ton tatok. Ja su nieidda

  10. saddai tam poddo tservasen. Ja Jesus vulgi tobbe ja podi Galilea msera lusa ja laukki varrai ja Sokkani tasa,

  11. Ja sednag albmug podi su lusa ja pukti mieldesek skiermait, calmetemit, kielatemit, labmasit ja sednag aerrasit

  12. ja luitti Jesus julgi ouddi, ja son puoredi sin. Nu atte albmug imastalli, ko si oidni kielatemit sardnomen, läbmasit tservasen, skiermait vaggemen ja calmetemit oaidnemen ja kudnijatti Israel Ibmel.

  13. Ja Jesus kocoi mattatus-manaides lusas ja celki: mon armetam albmug, tastko si laak juo kolbma pasive mu lut adjanam, ja i sist laak lsemas porramus, ja im mon tato sin luttam poraksetta luoittet eriti, atte gei si kaeino ala

  14. vaibasi. Nut celkki su mattatus-mänak sudnji: kost mi kalggap oaggot tam sierra sednamist nut sednag laibit,

  15. ko mi tarbasep nu aednag olbmuidi. Ja Jesus celki sidjidi: kalle laibe tist lse? Si celkki: cieca, ja moadde

  16. ucca kuolas. Nu son kocoi olbmuit sednam ala cokkanaddat poradet, ja son väldi tait cieca laibe ja kulit, kiti, toji ja addi mattatus-mänaidassas, ja mattatus-mänak adde


  1. olbmuidi. Ja sf porri puokak ja kallanadde ja valdde

  2. pajas, mi paci, cieca tievas vseddelitte pacatasait.1) Mutto tak, ksek porri, ledje njsellje tuhat olbma gefeb nissoni ja

  3. mänai. Ja ko son lsei albmug luttes liioittani, laukki son skipi ja potti Magdala rajidi.



16 Lokko.

  1. Nu potti su lusa Farisealagak ja Saddusealagak ja kseccaladdam titi adnu sust, vai son mserka almest cajetifci

  2. sidjidi. Nu son vastedi ja celki sidjidi: ko seked sadda,

  3. nu ti cselkkebettet: jalakas sadda, tastko albme roattded, ja itledest: odne sadda karra talkke, tastko albme roadded ja lse koaksad. Ti olggokollatak, ti mattebettet alme läge smiettat, mutto aige mserkait eppet ti mate smiettat.

  4. Tat kaelbotes ja huorratakke sokkakodde occa maerka, ja t sudnji kalga m£erkka addujuvvut, fall Jonas profeta

  5. mserkka. Ja son kudi sin ja manai eriti. Ja ko su mattatus-mänak ledje poattam rasta nubbe kaddai, ledje si

e. vajaldattam valddemest laibit mieldesek. Mutto Jesus celki sidjidi: keccet ja kaiddadettet jecaidseddek Fari

7. sealagai ja Saddusealagai silretaigest. Nu si jurdasedje alcisek ja celkki kaskanaesek, atte tat lse tat, atte sep mi

s. valddam laibit mieldamek. Mutto ko Jesus tam arvvedi, celki son sidjidi: ti uccan oskolagak, mait ti jurdaseppet kaskanseddek, atte eppet ti laipit mieldadek valddam.

  1. Eppetko vei arvved taikke eppetko' ti muite täit vitta

  2. laibe vitta tuhati, ja kalle vseddelitte ti rajaidek? Sama lakkai maida täit cieca laibe njaelje tuhati, ja kalle vsed

  3. delitte ti rajaidek? Moft ti eppet arvved, atte im mon laibi pirra tidjidi tam cselkkam, atte ti kalggabettet varotet jecaidseddek Farisealagai ja Saddusealagai suretaigest?

  4. Talle si arvvededje, atte i son koccom sin jecaidsesek

1) Cuovkatasait.


varotet siirelaibest, mutto Farisealagai ja Saddusealagai

  1. oapast. Mutto ko Jesus podi Sesarea sedilam raudaidi. mi koccujuvvu Filippus, kacai son mattatus-mänaines ja celki: ksenen celkkik olbmuk mu, olbmu parne, lammen?

  2. Nu si celkki: muttimak Johanas kastassedjen, mutto muttimak Eliasan, muttimak tas Jeremiasen taikki aera pro

  3. fetan. Celki son sidjidi: mutto kaenen ti caelkkebettet ie. mu? Vastedi Simon Piettar ja celki: ton laek Kristus. i7. tam aelle • Ibmel pardne. Ja Jesus vastedi ja celki sudnji: auddogas laek ton, Simon Jonas pardne, tastko t oagge ike varra laek almotam tam tudnji, mutto mu accam, ki lse is. almin. Mutto mon inaida tudnji cselkam: ton läsk Piettar, ja tam lassa ala mon tatom räkkadet mu saervvekoddam,

ig. ja helvet portak aei kalga vuoittet su. Ja mon addam tudnji alme valddekodde coauddagit, ja mait ton sednam ald canak, tat kalgga cadnujum almest laet, ja mait ton luoitak sednam ald, tat kalgga luittujuvvum ket almest.

  1. Nu son kildi mattatus-mänaides oktike sardnomest, atte son laei Jesus Kristus.

  2. Tam aige rajest riemai Jesus almotet mattatus-manaidassas, atte son kalgai Jerusalemi mannat ja sednag; stuorrasubmusm ja päpai oaivve-olbmain ja cala-oappavagain kierddat ja koddujuvvut ja koalmad pasive pajas cuogge

  3. let. Ja Piettar väldi su sierra, algi su cuigudet ja celki:

  4. armet jecad, Haerra: sellos tudnji tat saddu. Nusonjorg-gali jecas pirra ja celki Piettari: mana eriti mu lutte, sättan, tastko ton Ia3k munji vaerranussan, ko ton ik arv

  5. ved tait, mak Ibmel las, mutto tait, mak olbnmi lae. Talle Jesus celki mattatus-mänaidassas: jos kutteke tatto mu marjest poattet, son piettalekkus jecas ja valddus ruosas

  6. ja cuvvus mu. Tastko ki tatto haegas paestet, tat hsevat tam, mutto ki haegas haevat mu ti ti, tat tam kaudna.

  7. Tastko mait vasket tat olbmu, jos son obba mailme vuoitasi ja sillusis ogusi skada, taikke mait adda olmus sielos

  8. lonastussan ? Tastko olbmu pardne lae po atte aces kudnest engeltdeskuoim, ja talle son maksa juokkehaggi su


  9. tagoi mield. Tuodai mon cselkam tidjidi: muttimak cug3uk tast, ksek sei suike kalga jabmem muosatet, tassaci ko si oidnek olbmu parne poattemen su valddekoddases.



17 Lokko.

Ja kutta pseive mai^ei valdi Jesus Piettar, Jakob ja Johanasa su vielja ja toalvoi sin sierra alla varrai. Ja saddai saelggaden sin oudast, ja su rauotto paiti nuko pseivas, ja su piktasak saddi nu cuouggaden ko cuougas. Ja kaeca, sidjidi oidnuiga Moses ja Elias, ksek sarnoiga suina. Nu vastedi Piettar ja celki Jesusi: Hserra, min lse tast puorre orrot: jos ton tatok, te mi takkap tasa kolbma viste, tudnji outa ja Mosesi outa ja Eliasi outa. Vela su sarnodedin, kseca, paitte palvva pirra suoivanasti sin, ja kaeca, jiedna palvast celki: tät Ise tat mu secalas pardnam, ksesa mon miellasuvam; kullet su! Ja ko mattatus-mänak tam kulli, kacci si muottoidsesek ala ja suorgganedje aito sagga. Ja Jesus podi ja tuottali sm ja celki: padjanet ja allet pala! Mutto ko si calmidsesek pajededje, sei si outake oaidnam aereb ko Jesus oktones. Ja ko si varest vuolas nidji, kildi Jesus sin ja celki: allet keesake tam oaino sarno, tassaci ko olbmu pardne jabmemest padjan. Nu su mattatus-manak kacci sust cselkededin: manne täi kirje-oappavagak celkkik, atte Elias kalgga ouddal poattet? Nu Jesus fast celki sidjidi: Elias tuoctai poatta ouddal ja tivvo puok. Mutto mon caelkam tidjidi: Elias lae juo poattam, ja sei si touddam su, mutto takki sudnji, mait si tattu; sama lakkai maida olbmu pardne kalgga sist kierddat. Talle arvvededje mattatus-mänak Johanasa pirra sardnomen su sidjidi. Ja ko si albmug lusa potti, podi okta olmai su lusa ja luoittadi cibbi ala su ouddi. Ja celki: Hserra, armet mu pardnam, tastko son lae manotaudag ja sagga vaiveduvvu; tastko son kacca tavja tölli ja caccai. Ja mon puktim su tu mattatus-mänai lusa,


393

i7. ja sei si puktam puoredet su. Nu Jesus vuosta celki: o aeppe-oskolas, kaelbotes sokkakodde, man kukka mon kalgam tinkuoim laet? man kukka mon kalgam tm kierddat?

is. Puktet su munji teikki. Ja Jesus rangasti psergalaga, ja tat manai sust eriti, ja pardne puorrani tamaga poddo.

  1. Talle månne mattatus-mänak Jesus lusa sierra ja celkki:

  2. månne sep vaedjam tam vuojetet olgus? Nu Jesus celki sidjidi: tin seppe-oskodek titi; tastko tuodai mon caelkam tidjidi: jos tist lifci osko nuko sinap siebman, nut ti matasseidek caelkket tam varrai: sirde jecad tast tuokko. nut tat saddasi sirddum, ja i tidjidi livci mikken vaedje

  3. maettom. Fall tät sokka i mana jeca muddoi olgus ko

  4. rokkadusain ja fastemin. Ko si ässi Galileast. celki Jesus sidjidi: saddat kalgga, atte olbmu pardne addujuvvu olbmui

  5. kiedai kaski. Ja si koddek su, ja koalmad pseive son

  6. padjan pajas, ja si saddi sagga moraslaggan. Mutto ko

si manne Kapernaumi, potti vserroruda valddek Piettar 2.-,. lusa ja celkki: iko tin mattataedje laek harjanani vaero

26. makset? Celki son: lse, ja ko son podti vissui, tuostoi su Jesus ja celki: moft ton kaddak, Simon? Kseina aednam konagasak valddik tuolo taikke vaero, jecas manain

  1. taikke abmasin? Piettar celki sudnji: abmasin. Celki

  2. Jesus sudnji: te mänak lsek pessijussi. Mutto atte aep mi sin vaerranuttasi, te mana maera ala, suppe vuoggad ja valde tam kuole, mi oudemusta poatta pajas, ja ravast su njalme, nu ton kaunak ruda; valde tam ja adde sidjidi mu ja jecad oudast.



18 Lokko.

Tam poddo potti mattatus-mänak Jesus lusa, caelkededin: ki lae stuoramus alme valddekoddest ? Ja Jesus kocoi lusas mana ja pijai sin kaski. Ja celki: tuodai C33lkam mon tidjidi: jos eppet ti taga podnjalusa ja sadda liuko mänak, nut eppet ti suike poade sisä alme valdde


  1. koddai. Ki tam titi jecas vuoled nuko tat manna, son

  2. lse stuoramus alme yalddekoddest. Ja ki vuostavaldda 1)

'«. taggar mana mu nammi, son vuostavaldda mu. Mutto ki vserranutta outa taina uccakagain. kgek jäkkik mu padjeli, puoreb lifci sudnji, atte milloksedgge cadnusi su caep

8. päti, ja son vuodjoduvvusi maera ciegrialvutti. Voi mailme vserranusai titi, tastko vserranusak pottik. Ja voi tam

s.
olbnm, ksen pokt vaerranus poatta. Mutto jos tu kietta taikke juolgge vserranatta tu, te cuopa täit eriti ja palkest eriti aldad. Tat lae tudnji puoreb skierbman ja lattovadjegen sellemi sisä mannat ko atte tust lifci kuokte kieda ja kuokte juolge ja ton suppijuvvusik agalas tölli.
o.
Ja jos tu calbme vaerranatta tu, nu roggä tam olgus ja palkeet tam eriti aldad; puoreb lae calbmepsellen aellemi sisä mannat, ko atte tust lifci kuokte calme ja palkestuv

io. vusik helvit tölli. Keccet, atte eppet ti padjelkseca outake tain uccakagain; tastko mon cselkam tidjidi: sin engelak almest oidnik juokke aige mu accam muodo, ki lse almest.

n. Tastko olbmu pardne podi auddogassan takkat tam, ki

  1. lappuni Isei. Mait ti kaddebettet? Jos kudege olbmust lifci cuotte sauca ja okta taina cadjadalasi, iko son kuottasi ouce loge ja ouce ja manasi varidi ja ocasi tam cad

  2. jadallani. Ja jos nut saddasi, atte son kaudna tam. tuodai cselkam mon tidjidi, son illodifci seneb tam titi ko ouce

  3. loge ja ouce titi, ksefe m cadjadallam. Sama lakkai i laek maida tin acadek tatto, ki \se almin, atte oktage taina uccemusain hsevvaniföi.

is. Mutto jos tu vielljat rikko tu vuosta, te mana ja cuigud su kuouta kaskan sierra! Jos son tu jsegad, nu ton läsk vieljad vuoittam. Mutto jos son i tu jsegad, te valde

ie. vela outa taikke kuoktas mieldad, vai puok asse kuoute

  1. ja kolma tuodastaedje njalmest lifci. Mutto jos son i tait tato jsegadet, te sarno saervvekoddai! Jos son seervve

  2. kodde i jaegad, te ane su pakenen ja publikanen. Tuo-

1) Kadjal.


— 395 —

(tai caelkam mon tidjidi: puok mait ti aednam ald cadna

bettet, kalgga maida lset cadnujum almest; ja puok mait

ti luoittebet aednam ald, kalgga maida luittujuvvum laet

  1. almest. Tas caelkam mon tidjidi: man asest kuoutes tist soppik aednam ald, mait si rokkadallek. tam si kalggik

  2. oaggot mu acestam, kutte Ise almin. Tastko kost kuoutes taikke kolmas pottik coakkai mu nammi, tast mon laem sin kaskast.

  3. Talle Piettar podi su lusa ja celki: Hserra, man tavja mon kalgam vielljasam, ki mu vuosta rikko, addet anda

  4. gassi? Joko cieca kserde paeivest lse kalle? Celki Jesus sudnji: im mon caelke tudnji aivestes cieca kaerde, mutto

  5. cieca loge kserddai cieca. Tamtiti lse alme valddekodde konagasain vserddeduvvum, ki tatoi logo takkat palvva

  6. ledjideskuoim. Ja ko son logo takkakodi, podi okta su

  7. ouddi, ki lsei vaslgolas loge tuhat laeipask.1) Mutto ko sust i laemas, maina son kalgai makset, kocoi su haerra su vuouddet ja su aka ja manait ja puok mi sust lsei, ja

  8. maksujuvvut. Nu tat palvvalsedje luoittadi sednami ja rokkadalai su caslkededin: haerra, lsege kierddavas muina

  9. ja mon mavsam puok tudnji. Te armeti haerra tam palvvalsedje, luiti su ja addi sudnji puok vselge andagassi.

  10. Te tat palvvalsedje manai olgus ja kaunai outa kuoibmepalvvalaadjes, ki sudnji lsei vselgolas cuotte pennig, ja son valdi su ja carvvi su coddagi ja celki: mavse munji vsel

  11. gad. Nut su kuoibme-palvvalsedje luoittadi sednami su julgi ouddi ja rokkadalai su cselkededin: lsege kierddavas

  12. muina, ja mon mavsam puok tudnji. Mutto i son tattom, fall manai ja suppi su fanggavissui, tassaci ko son vaelge

  13. mavsasi. Mutto ko jeca su kuoibme-palvvalaedjek oidni, mi takkui, morastedje si aito kärraset, potti ja almotedje

  14. haerrassesek puok, mi takkiijuvvum lasi. Talle kocoi haerra su ouddasis ja celki sudnji: ton pahas palvvalaedje, mon addim tudnji andagassi puok tam vselge, ko ton mu rok

  15. kadallik. Ikko maida tonke kalggam sama läkkai armetet

  16. tu kuoibme-palvvalsedjad, nuko monke armetim tu? Ja su hserra suttai ja addi su pievvalida, tassaci ko son

1) Enare dialekt.


3.-,. mavsasi puok, mait son lsei sudnji vaelgolas. Sama lakkai maida mu almalas accam takka tidjidi, jos ti, jes kutteg uimidassadek, eppet adde vaimostseddek andagassi sin maeddoit.



19 Lokko.

j, Ja saddai, ko Jesus leei loapatamas täit sägait, vulgi son G-alileast ja podi Judea sednam rajidi tam pseld Jor

  1. dan. Ja sednag albmug cuovoi su, ja son puoredi sin

  2. tobbe. Ja Farisealagak potti su lusa, kivsede su ja celkki sudnji: oaggoko olmai serranet akastes juokke suja titi?

  3. Nu son vastedi ja celki sidjidi: eppetko ti lsek lokkam, ki algost olbmu tagai, olmajen ja nissonen son tagai sodno

  4. ja celki: tamtiti kalgga olmai hseittet aces ja sednes ja orrot nannosen åkas lut, ja tak kuokte kalggaba sad

e. dat oktan oaggen. Nut atte aeba soai a3mbo lsek kuokte,

mutto okta oagge. Tamtiti mait Ibmel lse okti lagedam, -. i kalga olmus tam serotet. Si celkki sudnji: man titi

8. nabbo Moses kocoi addet serrokirje ja hseittet su? Celki son sidjidi: tin vaimo karasvuoda titi tivti Moses serranet

o. tiu tin akainseddek, fall i algost lsem au. Mutto mon cselkam tidjidi: kutte ikkenes hseitta akas aereb ko huorravuoda titi ja naittal nubbin, son takka huorait, ja ki

  1. tam heittujuvvum valdda, son takka huorait. Su mattatus-manak celkki sudnji: jos olbma asse nu ke nissonin,

  2. 1 talle lsek puorre naittalet. Nu son celki sidjidi: sei tam sane puokak arvved, mutto tak, kseida tat addujuvvum

  3. I33. Tastko muttimak laek kalddijum, kaak asdnesek haegast nu leek riegadam, ja lsek kalddijuvvumak, keek olbmuin lsek kalddijuvvum, ja lsek kalddijuvvumak, ksek alme valddekodde titi jes jecaidsesek kalddim lsek. Ki tam matis arv vedet, tat arvvedekkus.


ia. Talle tolvvujuvvujedje su lusa mänak, vai son pijasi kiedas sm padjeli ja rokkadalasi; mutto mattatus-mänak

H. cuigudedje täit. Fall Jesus celki: tiktet mänait laet ja allet kielde sin poattemest mu lusa! Tastko taggaragai is. lae alme valddekodde. Ja ko son laei pidjam kiedas sin padjeli, manai son tobbe erit. IG. Ja kseca, okta po di ja celki sudnji: puorre mattataedje, mait purit mon kalgam takkat, vai mon ogusim agalas i-, sellem? Nu son celki sudnji: månne ton kocok mu puorren? I laek oktake puorre sereb ko okta, Ibmel. Mutto

is. jos ton tatok aellemi sisä poattet, te toala koccomit. Son celki sudnji: mait? Jesus celki: ik ton kalga koddet, ik ton kalga huorait takkat, ik ton kalga suoladet, ik ton

  1. kalga Taere tuodastet. Kudnijatte acad ja aednad, ja ton

  2. kalgak eeccet lagamugad nuko jes jecad. Celki nuorra olraai sudnji: puok täit lsem mon toallam nuorravuodastam;

  3. mi must vela vadjegussa? Celki Jesus sudnji: jos ton tatok laet olles, te mana ja vuoude, mi ttist las, ja adde vaivasida, ja ton kalgak oaggot aelo almin, ja poade ja

  4. cuovo mu! Mutto ko nuorra olmai kulai tam säga, manai

  5. son erit morrasin; tastko sust laei olio aello. Mutto Jesus celki mattatus-manaidassas: tuodai caelkam mon tid

  6. jidi: rigges vaddaset poatta alme valddekoddai. Ja täs caelkam mon tidjidi: kaeppadub lae kameli mannat nällo

  7. salme cada ko riggai Ibmel valddekoddai poattet. Mutto ko su mattatus-mänak tam kulli, suorgganedje sija celki:

  8. ki nabbo matta auddogassan saddat? Nu Jesus kaecasti sin padjeli ja celki sidjidi: olbmui lut lae tat vaedjemaettom, mutto Ibmel lut laa puok vaejolas.

  9. Talle vastedi Piettar ja celki sudnji: kaeca, mi heitimek puok ja cuovoimek tu; mi nabbo midjidi tast lae?

  10. Nu Jesus celki sidjidi: tuodai caelkam mon tidjidi: ti. kaek mu leppet cuvvom, tam ödda riegadaemest, ko olbmu pardne cokka su kudnes stuolo ald, kalggabet maida tike cokkat kuokte nubbe lokkai stuolo ald tubmicet kuokt

  11. nubbe lokkai Israel sokkakodde. Ja juokkehas, ki heiti


kodides taikke vieljaides taikke oabbaides taikke ace taikke aedne taikke åkas taikke manaid taikke pseldo mn nama titi, son kalgga cuotte keerde oaggot ja agalas sellem arbbet. Mutto gednag oudemugak saddik maTjemuggan ja maTjeraugak oudemuggan.


20 Lokko.

  1. Tastko alme valddekodde lse pserras-ised lagas, ki ärrad utedest maiiai olgus palkatet parggit vidnekarddases.

  2. Ja ko son laei soappam parggikuoim paeivvepalka ald,

  • i. saddi son sin vidnekarddases. Ja son manai olgus lakka koalmad poddost ja oini aerrasit joauddelassan cuoggomen

  • siljost. Ja celki sidjidi: mannet tiken mu vidnekarddai.

  1. ja mi muddag lse, mon addam tidjidi. Ja si manni. Tas son manai olgus lakka kmtad ja oucad muddost ja tagai

  2. sama lakkai. Mutto okta nubbe lögad poddost manai son olgus ja kaunai aerrasit joauddelassan cuoggomen ja celki sidjidi: månne ti tast kaecos pseive joauddelassan cuo§gobettet? Si celkki suduji: tastko i lsek oktake min pal

  3. katam. Son celki sidjidi: mannet tiken mu vidnekard

s. dai, ja mi muddag lse, kalggabettet ti oaggot. Mutto ko seked saddai, celki vidnekarde ised pserrases raddijaedjai: koco parggit ja mavse sin palka, algat ma^emugain oude

  1. mugai radjai! Ja ko tak potti, ksek lakka okta nubbe lögad poddost ledje poattam, oggu si juokke okta rudasek.

  2. Mutto ko oudemugak potti, kaddi si seneb oaggot, ja si

  3. oggu maida juokke okta rudasek. Ja ko si 0§§u, nimmu

  4. redje si pserras ised vuosta ja celkki: tak mar|emugak lsek outa poddo parggam, ja ton takkik sin min tassa

  5. saggan, kaek lasp kuoddam paeive noade ja päka. Te son vastedi ja celki okti sist: ustebam, im taga mon tudnji verrudaga; ikko ton soappam muina maerredum ruda ald?

  6. Valde tam, mi tudnji perre, ja mana keidnusad! Mutto is. mon tatom addet tam maTjemuggike nuko tudnjike. Vai


imko mon oago takkat ominani, mait mon tatom, vai kaacakko ton tam titi munji paha calme, ko mon laam puorre?

  1. Nu mariemugak saddek oudemuggan ja oudemugak maTjemuggan; tastko aadnagak laak koccujuvvum, mutto harv

  2. vak lsek valljijuvvum. Ja Jesus inanai pajas Jerusalemi ja valdi kuokte nubbe lokkai mattatus-manas sierra keidnui

is. lusas ja celki sidjidi: kaaca, mi mannap pajas Jerusalemi, ja olbmu pardne padjel addujuvvu päpai oaivve-olbmaidi

  1. ja kirje-oappavagaidi, ja si tubmijek su jabmemi. Ja addek su pakenida pilkkeduvvut ja spaikkujuvvut ja russinavllijuvvut, ja koalmad paaive son laa pajascuoggelaadje.

  2. Talle podi su lusa Sebedeus parni aadne parnideskuoim,

  3. kobmerdi ja anoi sust maiden. Fall son celki sudnji: mait ton tatok? Son vastedi sudnji: taja, vai täk kuokte mu pardnam cokkasseiga, okta tu olgis paald ja nubbe tu

  4. kuro pseld. Nu Jesus vastedi ja celki: eppet ti tiede, mait ti adnobettet. Vaadjebettetko jukkat tam kaara, mait mon kalgam jukkat, ja kästasuvvut taina kästain, maina

  5. mon kästasuvvum? Si celkki sudnji: mi vaadjep. Ja son celki sidjidi: mu kaara tuodai ti jukkabettet, ja taina kästain, maina mon kästasuvvum, ti kästasuvvubet, mutto cokkat mu olgis paeld taikke kuro paald i laak mu adde

  6. mest, fall kaaida tat laa räkkaduvvum mu acestam. Ja ko tak loges tam kulli, nimmuredje si tam kuoute vielja

  7. titi. Mutto Jesus kocoi sin lusas ja celki: ti tiettebettet, atte albmugi oaivve-olbmak raddijek sin, ja pajemugain lae

  8. valdde sin padjel. Fall i nu kalga laat tin kaskast, mutto ki tatto tin kaskast stuoramus laat, tat kalgga laat tin palv

  9. valaadje. Ja ki tatto tin kaskast oudemus laat, tat kalgga

  10. laet tin palvvalaadje, nuko olbmu pardne i laak poattam tam titi, atte su kalgge palvvalet, fall tam titi, vai son palvvalifci ja addasi haagas lonastussan aadnagi oudast.

  11. Ja sin vuolgededinaasek Jerikost cuovoi aadnag albmug.

  12. Ja kaaca, kuokte calmetaame cokkaiga palgeskuorast; ko soai kulaiga, atte Jesus manai maadda, cuorvoiga soai

  13. caalkededin: Haarra, David pardne, armet monno! Nu


albmug siggoi sodno javotuvvat,1) mutto soai cuorvoiga tade seneb, caslkededin: Hserra, David pardne, armet

  1. moimo! Te Jesus öuogasti ja kocoi sodno lusas ja celki:

  2. malt toai tattobaette, atte mon tagasim todnoidi. Celkiga soai sudnji: Hserra, atte moimo calmek ravastuvvusi.

  3. Nu Jesus armeti sodno ja tuottali sodno calmit, ja soai oagoiga talan oainosga ja cuovoiga su.



21 Lokko.

  1. Ko si lakkanedje Jerusalemi ja potti Betfagi Olljovare lusa, saddi Jesus kuokte mattatus-mänas cselkededin:

  2. månne sidi, mi lse todno oudast, ja toai kaudnabsette talan njiriqalas asi oktan civgaines cadnujuvvum; coaudde tait ja pukte munji, ja jos kutteke todnoidi maiden cselkka,

  3. te cselkke toai: Heerra tait tarbas, ja talan son luoitta

  4. sodno. Mutto tät puok saddai, vai tievasi, mi celkku

  5. juvvum lsei profeta pokt, kutte caelkka: Celkket Sion niddi: kgeca, tu konagas poatta tudnji lodjen, cokka njii]

e. rialas asi ald ja outa pargge asi miese ald. Mattajsedjek

7. manaiga ja tagaiga, nuko Jesus sodnoidi- koccom lsei, ja laiddiga njir|7]alas asi oktan civgaines ja pijaiga tai padjeli

«. piktasidesga ja cokketaeiga sii tai padjeli. Te genas oasse olbmuin leddu piktastdesek kaeino ala, ja tak serrasak cuppe

s. ovsit muorain ja pidggijedje kseino ala, Mutto albmug, ki oudast vagi, ja ksek maijest cuvvu, curvvu cselkededin: hosianna David pardnai! puristsivdnedum lekkus tat, ki

  1. poatta Haeira nammi! Hosianna allagvuodast! Ja ko podi Jerusalemi, padjani obba kaupug caelkededin: ki lse

  2. tat? Nu albmug celki: tät lae Jesus, tat profeta Galilea

  3. Nazaretist. Ja Jesus manai sisa Ibmel tempali ja vuojeti olgus puokait, kaek vuvddi ja osti tempalist ja lonotalli

  4. peudit ja tuvva-vuouddei stuoloit son njeidi. Ja celki

1) Kildi sodno cuorvvomest.


sidjidi: callujuvvum las: mu koatte kalgga rokkus-koatten

koccujuvvut, mutto ti leppet tam takkam rievvari piedi4. jon. Te su lusa potte calmetsemek ja skiermak tempalest, is. ja son puoredi tait. Mutto ko päpai oaivve-olbmak ja

kirje-oappavagak oidni tait ibmasit, mait son tagai. ja mä

16. nait cuorvvomen: hosianna David pardnai! nimmuredje sf ja ceikki sudnji: kulakko ton, mait tak celkkek. Te Jesus celki sidjidi: kulam kalle. Eppetko ti lsek koassen lokkam: manai ja njammei njalmest laek ton kittus

i-, räkkadam? Te kudi son sin ja manai eriti kaupugest is. Bethaniai ja oroi tobbe ija. Mutto itfedest ko son kau

  1. pugi manadedines porastuvai, ja ko son oini outa fikunmuora palges-kuorast, manai son tam lusa ja i kaudiiam tast maiden sembo ko tusse lastait; te son celki tasa:

  2. aellus tastma-nas saddo tudnji saddu, ja fikunmuorra taian koikai, ja ko mattajaedjek tam oidni, imastalli si cselke

  3. dedin: månne tat fikunmuorra taian koikai? Jesus fast celki sidjidi: tuottai cselkam mon tidjidi: jos tist lifci osko ja eppet £eppedifci, nu eppet ti tusse tam tagasi, mi fikunmurri saddai. mutto maida jos ti crelkasseidek tam

  4. värrai: sirde jecad ja kaca merri, te tat saddasi. Ja puok, mait ti adnobettet rokkadusast jakolagat. tam oag

  5. gobettet, Ko son tam maTpiel manai tempali, potti, ko son laei oapatsemen, su lusa päpai oaivve-olbmak ja albmug* poarrasubmusak caelkededin: maina famoin ton tait

2i. tagak, taikke ki tudnji addi tam famo? Te Jesus vastedi ja celki sidjidi: mon tatom maida tist kaccat outa sane; jos ti munji tam sardnobettet. te monken sarnom tidjidi.

  1. maina famoin mon tait tagam. Kost Johanasa kasta laei, almestko vai olbmuin? Te si jurdasedje alcisek: jos mi caelkkep: almest. te son cselkka midjidi: manne ti eppet

  2. sudnji jäkkam? Mutto jos mi cselkkep: tat lsei olbmuin, te albmugist pallap; tastko puokak adne Johanasa pro

2;. fetan. Ja si fast ceikki Jesusi: aap mi tiede. Te son celki sidjidi: te monken im sarno tidjidi. maina famoin

28. mon tait tagam. Mutto moft ti kaddebettet? Outa olb


26

mast ledje kuokte parne, ja son manai oudeb lusa ja celki:

29. pardnam, mana odne parggat mu vidnekarddasam! Te son vastedi ja celki: im tato, mutto tasto kadai son ja

.so. manai. Te manai son nubbe lusa ja sarnoi sama lakkai, ja tat celki: kalle mon manam, Hserra, ja i tadded man

  1. namke. Koabba tam kuoutost tagai aces tato? Si celkki sudnji: tat oudeb. Celki Jesus sidjidi: tuodai caelkam mon tidjidi: publikanek ja huorak mannek tin oudast

  2. Ibmel valddekoddai. Tastko Johanas podi tin lusa vanhurskesvuoda kaeino mield, ja ti eppet sudnji jäkkam; mutto publikanek ja huorak jäkki sudnji; mutto ti kgek tam oinidek, eppet velake puoradusa takkam, vai ti lifci

  3. dek sudnji jåkkarnas. Kullet nubbe vserddadusa: lsei okta paerras-ised, ki räkkadi vidnekarde ja pijai aite pirra tara ja roggai tasa vidnerogg*e ja räkkadi toarna ja pijai tam vurrulagai pselddo-olbmaidi ja jes manai jeca kuvllui.

  4. Mutto ko saddoi aigge lakkani, saddi son palvvaledjides

  5. paelddo-olbmai lusa valddet tam saddoit. Ja paelddo-olbmak valddi kidda su palvvaledjit, ja outa si cabmi, nubbe

  6. si kodde, koalmad si kedgikuoim kodde. Te son saddi nubbtt palvvaledjit, senebuit vela ko ouddal, ja si takki

  7. taidaki sama lakkai. Marjemusta saddi son sin lusa parnes

  8. ja celki: si varotek mu parne. Mutto ko pselddo-olbmak oidni parne, celkki si kaskanaesek: tät lse arbolas, pottet,

  9. koddop su, ja int oaggop su arbe, ja si valdde su kidda,

  10. hoiggadedje olg-us vidnekardest ja koddi sii. Ko täl vidnekarde ised poatta, mait son taida paelddo-olbmaidi takka?

  11. Si celkki sudnji: tait pahait son pahast lisevat ja adda vidnekardes asra vidnekarde olbmaidi, ksek sudnji saddo

42^ addek rivtes aige. Te celkki Jesus sidjidi: eppetko ti lsek koassen callagin lokkam: ksen kseåge räkkadsedjek hilggu, tat Ise saddam ciekka-kaedgg:en. Hserrast lse tat

  1. saddam ja lae imas min calmi oudast. Tam titi caelkam mon tidjidi: Ibmel valddekodde kalgga tist eriti valddut

  2. ja addujuvvut pakenida, kask tam saddo takkek. Ja tat, ki jorral tam ksedg-gai, cuoukkan, fall käen ala tat kacca,


tam son cuvkke. Ja ko päpai oaivve-olbmak ja Farisealagak kulli su vaerddadusa, arvvededje si, atte son sin pirra sarnoi, ja viggi su kidda vald det, mutto si palli albimigest, tastko si adni su profetan.



22 Lokko.

  1. Ja Jesus fast sarnoi sidjidi vserddadusaikuoim naut:

  2. alme rika lae konagasa lagas, ki tagai haejait pardnases ja

  3. saddi palvvaledjides koccot koccujuvvumit haejaidi, ja sei

  4. si tattom poattet. Tas son saddi jeca palvvaledjit taina koccomtn: celkket koccujuvvumida: mon laem räkkädam mn mällasam, niu vuousak ja puoiddoduvvumak laek njuv

  5. vum, ja puok lse räkkaduvvuni; pottet hsejaidi! Fall si padjel kecce ja månne eriti, okta peldduses, nubbe kaup

  6. påses, mutto serrasak A7alddi kidda sii palvvaledjit ja pilk

  7. kededje sin ja koddi. Ko tal konagas tam kulai, suttai son, saddi soattevsegas ja hsevati tait sorbmijedjit ja sin

  8. kaupug poldi. Talle son celki palvvaledjidassas: hsejak tuoctai lsek karvvas, mutto koccujuvvumak aai laemas tok

  9. kalagak. Mannet tal olgus kaeinodaga suridi, ja puokait,

io. kaeit ti kaudnabettet, koccot hsejaidi! Ja tak palvvaleedjek månne olgus kseinodagaidi ja cokkijedje puokait, kaeit si kaudni, pahait ja piirit, ja haadjaviesso tievai kcisin.

n. Te konagas manai kaeccat kusit ja oini tobbe outa olbmu, i2. ki i laem karvotuvvum haedjapiktasikuoim. Te son celki sudnji: ustebam, moft ton teikki pottik, ja tust aei laek

is. haedja-piktasak? Mutto son javotuvai. Talle celki konagas palvvaledjidi: cadnet su kiedait ja julgit, valddet ja suppijet su olgomus saeudnjadvutti! Tobbe kalgga laet

34. cierrom ja pani kiccam. Tastko aednagak laek koccujuv

  1. vum, mutto harvvak laek valljijuvvum. Talle Farisealagak

  2. månne adnet rade, moft si sii sanin canasedje. Ja si saddijedje su lusa sin mattajedjides oktan Herodianikuoim caelkededin: mattatsedje, mi tiettep tu tuodalaggan, ja ton


mattatak Ibmel kseinodaga tuottavuodast. ik maida huola

17. outastke; tastko ton ik kseca olbmni läkkai. (Jaelke tal midjidi: moft ton kaddak? Lseko tat riekta. atte olmus

is. adda kseisari vaero taikke i? Mutto ko Jesus arvvedi sin pahavuoda, celki son: mait ti olggokollatak kseccaladda

  1. bettet mu? Öajetetet munji vaero rada! Te si adde sud

  2. nji vaero rada. Te son celki sidjidi: ksen lse tät kovva

  3. ja padjelicala? Si celkki sudnji: kseisar. Te son celki sidjidi: addet kseisari, mi kseisar lse, ja Ibmeli. mi Ibmel

  4. lse! Ko si täit kulli, imastalli si ja kaiddi sust eriti.

  5. Tam pseive potti Saddusealagak su lusa, ksek celkkik, atte

  6. i lsek pajascuoggelaebme, ja kacce sust: mattataedje, Moses lse caelkkam: jos kutteke jabma manatsebmen, te su viellja kalg-ga valddet tam vieljas laeska poktet vielljases siebman.

  7. Te ledje min lut cieca vieljas, ja ko oudemus naittali, te

tat jami. ja ko sust i l£em siebman, kudi son åkas viel26-27.ljases. Sama lakkai nubbe ja koalmad kidda ciccidi. Te

28. maTjemusta jami maida tat nisson. Keen akkan täl tam

ciecast kalgga son pajascuoggelsemest lset? Tastko puokak 2p. laek adnam su. Te Jesus vastedi sidjidi: ti cadjadalla

  1. bettet ja eppet tiede callag* eppetke Ibmel famo. Tastko pajascuoggelsemest i oktake olmai valde alces nabbo aka ike oktake nisson valde poadnja, fall si laak nuko Ibmel

  2. engelak almest. Fall eppetko ti laek lokkam jabmei pajascuoggefeme pirra, mi tidjidi lse celkkujuvvum Ibmelest,

  3. kutte cselkka: Mon lsem Abraham Ibmel ja Isak Ibmel ja Jakob Ibmel; Ibmel i laek .tai jabmei Ibmel, fall aelli

  4. Ibmel. Ko albmug tam kulai, suorgganedje si su oapast.

  5. Mutto ko Farisealagak tam kulli, atte son lsei Sadduse

3,-,. alagai njalme puddom, coaggaiiedje si outa sadjai. Ja okta sist, kutte lsei laga oapatsedje, kacai sust kseccalad

  1. dadedin su ja celki: mattatsedje, mi lae stuoramus koccom

  2. lägast? Jesus vastedi sudnji: ton kalgak seccet Haerrad tu Ibmelad obba tu vaimostad ja obba tu sielostad ja

  3. obba tu mielastad. Tät lse tat vuostas ja stuoramus koc

  4. com. Nubbe lse taggaras: ton kalgak seccet tu laga


— 405

mu§ad nuko jes jecad. Tam kuoute koccomest lse obba

lakka ja proietak. Ko Farisealagak coakest ledje, kacadi

Jesus sist caelkededin: mait jurddagit ti adnebettet Kristus pirra? Ksen pardne son tee? Si vastededje sudnji:

David. Son celki sidjidi: moft nabbo kocco David su

vuornast Haerran? ko son caelkka: Hserra celki mu Haer

rai: cokka nm olgis kieiTa paeld, tassaci ko mon pijam «. tu vasalagait tu julgi latten. Jos tal David kocco su

46. Hserran, moft son lae talle su pardne? Ja i oktake mattam sudnji maiden vastedet, i maida oktake tuostam tam pseive mar|T|el sust aeneb kaccat.



23 Lokko.

Talle Jesus sarnoi albinugi ja su mattajedjidassas caélkededin naut: Mosesa cokkamsajest cokkajek cal-oappavagak ja Farisealagak. Puok, mait tin koccuk adnet, tam ti adnet ja takket; iniitto sin tagoi mield sellet ti taga; tastko si sardnuk ja sei taga. Tastko cadnek losses nottit, mait Eei vseje kuoddet, ja pidjek olbmui olgi ala; mutto sei si suormainsesekke tato tait likkatet. Mutto puok sin tagoidaesek takkek si. vai si olbmuin oidnusedje; si videdek sin muittokirjesek ja takkek stuoresen pivtashelmidaesek. Ja eccek pajemus sajit ksestain ja alemus cokkamsajit sinagogain, ja tservatemit olggon, ja tattuk koccujuvvut olbmuin rabbi, rabbi.1) Mutto aellet ti tivte jecaidaeddek koccujuvvut rabbin; tastko okta lse tin mattataedje, kutte laB Kristus, mutto ti leppet puokak vieljacak. Ja aellet outake koco accenaeddek aednam ald; tastko okta lae tin acce, kutte lse almin. Ja sellet tivte jecaidaeddek koccujuvvut mattataedjen; tastko okta lae tin mattataedje, kutte lae Kristus. Ki tist stuoramus lae, tat kalgga lset tin palvvalaedje. Mutto tat, ki jecas pajed,

1) Mattataedje, mattatsedje.


  1. tat vuoleduvvu, ja ki jecas vuoled. tat pajeduvvu. Mutto vuoi tin, cal-oappavagak ja Farisealagak, ti olggokollatak, ksek smarttibettet alme valddekodde olbmui ouddi; tastko eppet ti jeca tokko mana eppetke luoite tokko

  2. mannit mannat. Vuoi tin. kirje-oappavagak ja Farisealagak, ti olggokollatak, ksek porrabettet laeskai kodit ja hame titi adnebettet kukkes rokkusit; tam titi ti oaggo

  3. bettet tade karrasub kadotusa. Vuoi tin. kirje-oappavagak ja Farisealagak, ti olggökollatak, ksek cace ja sednam pirra jottebettet tam titi, yai ti tagasseidek outa ödda Judalaga, ja ko tat takkuni lse, te ti takkabettet sust kuoute kserddai seneb helvet mana, ko ti jeca leppet.

ie. Vuoi tin, ti calmetes laiddijsedjek, ksek cselkkebettet: ki vuordno tempal pokt, i tat mikken lsek, mutto ki vuordno

n. tempal kolle pokt, tat lse vselgolas. Ti jallak ja calmetsemek! Tastko koabba lse stuorab, kolle vai tempal, mi is. kolle passen takka? Ja tat, ki vuordno alttar pokt, i Isek tat mikken; mutto ki vuordno tam addaldaga pokt,

ig. mi tam padjelest lse, tat lae vselgolas. Ti jallak ja calmetasmek! Tastko koabba lse stuorab, addaldakko vai alttar,

  1. mi addaldaga passen takka? Ki tal vuordno alttar pokt, son vuordno tam pokt ja puokai pokt. mak tam padjelest

  2. lsek. Ja ki vuordno tempal pokt, tat vuordno su pokt

  3. ja tam pokt, ki tast orro. Ja tat, ki vuordno alme pokt, son vuordno Ibmel cokkamstuolo pokt ja su pokt, ki tam

  4. padjelest cokka. Vuoi. ti cal-oappava^ak ja Farisealagak, ti olggökollatak, kaek logadasait takkabettet mintast, tillåst ja karvvenist ja kuoddebettet eriti tait losemusait lägast, vanhurskesvuoda, arbmogasvuoda ja jäkolasvuoda!

  5. Tak kalgge takkut ja sei jecakki kuddut tagaksetta, Ti calmetes laiddijaedjek, kaek cuoikait sillibettet erit, fall

  6. kamelit njiellabettet! Vuoi tin, cal-oappavagak ja Farisealagak, ti olggökollatak. ksek puttesteppet jukkamuslitte ja porramus-kare olgopsele, mutto siskeld lsek tak

  7. tievva rivvim-oamest ja vserrevuodast. Ton calmetes Farisealas! puttest vuost jukkamus-litte ja kare siskepaele,


  8. vai maida olgopselleke puttesen saddasi! Vuoi tiu. caloappavagak ja Farisealagak, ti olggokollatak, ti leppet nuko vielggaden takkujuvvum liaudek, mak olgold cabbak lsek, mutto siskeld laek si tievva jabmi tautin ja puok

  9. puttesmsettom vuo dast. Nau ti maida leppet olgold tuoitai olbmui calmi oudast vuoiggadak, mutto siskeld ti leppet

  10. tievva olggokollatvuodast ja verrudagast. Vuoi, ti caloappavagak ja Farisealagak, ti olggokollatak, ksek rakkadeppet profetai haudit ja cabbasmattebettet vanhurskasi

so. haudit. Ja cselkkebettet: jos mi lifcimek lsemas min acidsemek aige, sep mi lifci lsemas sservolagak sinkuoim pro

  1. fetai varri. Nu ti täi jes jecaidseddek padjeli toudastep

  2. pet, atte ti leppet tai mänak, kaak koddi profetait. Te

  3. tiken olliteppet tin acidaeddek maere. Ti kuoudek ja suddem-kuvdi ciugak, moft ti kalggabettet vaslttat helvet

  4. kadotusast? Tain titi, kseca, mon saddim tidjidi profetait ja visait ja cal-oappavagait, ja taina ti muttemit koddebettet ja russinaullibettet, ja muttemit cabmebettet tin mattatus-viesoinseddek ja toarrad allabettet kaupugest kau

  5. pugi. Atte tin padjeli kalgga poattet puok vanhurskes varra, mi kolgatuvvum lse aednam padjeli kidda vanhurskes Abel varast, nu Sakarias Barakias parne vara radjai,

  6. ksen tl koddidek tempal ja alttar kaskast, Tuodai cselkam tidjidi: puok tak kalggek poattet tam soga padjeli.

  7. Jerusalem, Jerusalem, ton ki koddak profetait ja kedgikuoim sorbmik täit, ksek tu lusa saddijuvvujek, man tavja mon tattum cokkit tu manaidad, nuko okta vuonces cokke

  8. ciugaides sojides vuollai, ja ti eppet tattom. Kasca, tin

  9. koatte kalgga tidjidi audden saddat; tastko mon caelkam tidjidi, atte eppet ti mu tästmai]Tiel oaine, tassaci ko ti eselkkebettet: kittujuvvum lekkus tat, ki poatta Hserra nam mi!



24 Lokko.

  1. Ja Jesus manai olgus ja vulgi eriti tempalest, ja su

  2. mattajaedjek potti cajetet sudnji tempal räkkanusait. Te Jesus celki sidjidi: eppetko ti puokait täit oaine? Tuodai cselkam mon tidjidi: f kalga täst kuddujuvvut ksedgge

  3. ksetfge ala, mi i aednami njeiddujuvvn. Mutto ko son cokkani Olljovärrai, manne mattajaedjek su lusa sierra ja kacci: sarno midjidi, köas tät sadda, ja mi lee tu poat

  4. tema ja mailme loapa mserkka? Ja Jesus vastedi ja celki sidjidi: keccet, atte i oktake tin villi! Tastko sednagak pottik mu nammi ja celkkik: mon lsem Kristus ja villijek

s. aednagit. Te ti oaggobettet kullat toaroi pirra ja sagait toaro pirra. Keccet, atte eppet ti pala; tastko puok täk

7. kalggek saddat, mutto i vei lsek loappa. Tastko albmug kalgga albmug vuosta cuoggelet ja rika rika vuosta; ja poatta rottotaudda ja naelgge ja aednamjurra sednag pai

8-9. kidi. Mutto tak puok lsek morras alggo. Talle st padjeladdik tin vaivvai ja koddik tin, ja ti saddabettet vase

  1. vuolacen puok pakenida mu nama titi. Ja talle a3dnagak veerranek ja kaskangesek pettik kuoini kuoimesek ja va

  2. sotek kuoim kuimidaesek kaskansesek. Ja sddimg vserre

  3. profetak kalggek padjanet ja villijek tednagit. Ja atte verrudak oaggo valde, te rakkesvuotta sednagin coasko.

  4. Mutto tat, ki nannosit orro loapa radjai, tat sadda aud

  5. dogassan. Ja tam valddekodde evangelium kalgga sardneduvvut puok mailmest puok pakenida tuoriastussan, ja i,-,, talle poatta loappa. Ko ti täi oaidnebettet haevatusa fas

tevuoda, man pirra sardniijuvvum lse Daniel profeta pokt, ie. cuoggomen tam passé sajest (ki täm lokka, son arvveduk

  1. kus), talle tak, kaek Judeast laak, pätarekkusek väridi, ja kaek rovi ald laak; a3llusek laukkijukko vulus maiden vald

  2. det viesostsesek, ja ki pEeldost ke, «Uus maccu piktasi

  3. des valddet. Vuoi seppevedjit ja njamatedjit tai peivi! so. Fall rokkadallet, atte i tin pätaram-aigge saddasi talvveg


— 409

  1. ike passen! Tastko talle kalgga stuorra vaivve laet, maggaras i ke k laemas mallme algost tam ra dj ai ike maida

  2. poade. Ja jos tak pseivek aei lifci oanedum, te i oktage olmus saddasi auddogassan; mutto valljijuvvumi titi kalg

  3. gek tak paeivek oaneduvvut. Talle jos kutteke tidjidi cselkasi: kseca, tast Ice Kristus taikke tobbe, aellet jäke;

  4. tastko vaerre-Kristusak ja vaerre-profetak padjanek ja takkek stuorra ibmasit ja raserkait, nu atte maida, jos

23. matasi saddat, valljijuvvumakken cadjedattusedje. Kaeca,

  1. mon laem tidjidi tam ouddal sardnom. Jos si tidjidi celk

  2. kek: kaeca, son lse maecest, te aellet vuolge olgus! Kaeca, son lae kammarin, aellet jäke! Tastko nuko aldagas kaskast nuorttan ja oidnu kidda viestari, sama lakkai lse

  3. maida olbmu parne poattem. Tastko kost runggo ke,

  4. tasa koaskemak coagganussek. Mutto talan tam aige vaive ma^el paäivas seunjud. ja manno i adde cuouggases, ja nastek kaccek almest, ja alme famok kalggek lik

  5. katuvvut, Ja talle oidnu olbmu parne rnaerkka almest, ja talle puok sokkakoddek pargguk ja og§uk oaidnet olbmu parne poattemen alme palvast stuorra lamoin ja kudnin.

  6. Ja son sadde engelides stuorra basuna jienain, ja st cokkijek su valljijuvvumit njselje piegast, outa alme ksecest

  7. nu nubbai. Mutto oppet fikunmuorast vserddadusa: ko tam oakse lse njuoskas, ja lastak poccidek, nu ti tiette

  8. bettet kciese lakka lasinen. Nu maida ti, ko ti oaidnebet

  9. tet täit puok, tittet, atte tat ke lakka uvsa oudast. Tuo(iai cselkam mon tidjidi: i suike tät sokkakodde kalga

  10. höevvanet, ouddalko puok täk saddik. Albme ja sednam kalggik höevvanet, mutto mu sadne i kalga suike haev

  11. vanet. Fall tam pseive ja poddo i tiede oktake, aai alme

  12. engelakke, mutto mu Accam oktones. Mutto nuko Noa aigek ledje, nu kalggik maida olbmu parne poattem laet.

3«. Tastko nuko si tai peivi suddo-tulve ouddal porri ja jukki, naittaladdi ja naitti kidda tam paeive radjai, ko Noa arka sisä manai, ja sei tiettam, ouddalko tulvve poäi ja valdi

3 0. eriti puok, sama lakkai kalgga maida olbmu parne poat


to. tem laet. Talle kuoutes lseba msecest; nubbe valddujuvvu 4i. pajas, ja nubbe kuddujuvvu. Kuoutes lseba jauhimen mil*2. lost; nubbe Yalddujuvvu pajas, ja nubbe kucldujiiYvu. Koccet tai! Tastko eppet ti tiette, man poddo ttn Hserra poatta.

  1. Mutto tam tittet, jos pserras-ised tiettäsi, man poddo suola

  2. poatta, ainas son gocasi ja i tivtasi roggat viesos. Tanititi lekket ti maida karvvasak! Tastko man poddo eppet

  3. ti kaddeke, poatta olbmu pardne. Ki nabbo lse oskolas ja doaimalas palvvalsedje, ksen Hserra pijai paerrases padjeli addet sidjidi porramusa tam aige, ko tat perre addu

  4. juvvut? Auddogas lse tat palvvalaedje, ksen Haerra kaudna

  5. nu takkam, ko son poatta. Tuoitai cselkam mon tidjidi:

  6. son pidja su puok selos padjeli. Fall jos tat pahas palvvalsedje cselkka vaimostes: mu Haerram vippa poattemest,

  7. ja riebma cabmet kuimfdes ja maida porrat ja jukkat so. jukkikuoim, nu tain palvvalsedje Hserra poatta tam paeive, si. ko son i kaddeke, ja tam poddo, ko i tiede, ja son serot

su ja adda sudnji oase olggokollatikuoim; tobbe kalgga laet cierrom ja pani kiccam.



25 Lokko.

  1. Talle kalgga alme rika laet loge nieida lägas, ksek

  2. valdde koalaidaasek ja manni irge oudald. Vitta stst.

  3. ledje jierbmak, ja vitta taina ledje jallak. Tak jallak

  4. valddi koalaidaesek ja sei valddam oljo mieldesek. Mutto jierbmak valddi oljo littidassasek oktan koalaidsesekkuoim.

-,-6. Ko irgge adjani, oadestuvvakotti puokak ja nokki. Mutto kaska-ija saddai cuorvvom: kseca, irgge poatta; mannet

7. su oudald! Te padjanedje puok tak nieidak ja rakka

«. dedje koalaidsesek. Mutto jallak celkki jierbmaidi: addet midjidi ttn oljostasddek, tastko min koalak caskek. Te

9. vastededje jierbmak ja celkki: i eisike, atte i mist ja

tist nogasi, mutto mannet puorebut tai lusa, ksek vuvdio. dek, ja ostet alcidek! Fall ko si månne oastet, podi irgge,



_ 411

ja kaek karvvasak ledje, tak manni suina haejaidi, ja uksa

  1. smarttijuvvui. Maiiemusta potti tak nubbek nieidak ja

  2. celkki: Haerra, Haerra, ravast midjidi! Fall son vastedi ja celki: tuodai caelkam mon tidjidi: im touda mon tm.

  3. Koccet tamtiti, tastko ti eppet tiede paeive eppetke poddo,

H. ko olbmu pardne poatta. Tastko nuko olmus vulgi kuk

i5. kas ja kocoi palvvaledjides ja addi sidjidi aelos, ja okti addi vitta laeipask 1), nubbai kuokte ja koalmadi outa, jes kuttike toaimalasvuodas mield, ja vulgi taian keidnuses.

ie. Te manai tat, ki vitta lseipask lsei valddam, tagai taikuoim

n. kaupe ja vaiti nubbe vitta lseipask. Te maida tat. ki is. kuokte lsei valddam, vuiti maida nubbe kuokte. Fall tat,

ki outa kci valddam, son manai eriti ja roggai sednam ia. sisä ja vurkki hserras ruda, Te kukkes aige mai^iel podl

  1. tai palvvaledji hserra ja tagai logo sinkuoim. Te poiti tat, ki lsei valddam vitta pudde, ja celki: hserra, ton addik munji vitta pudde; kaeca, taikuoim mon laem nubbe

  2. vitta pudde vuoittam. Oelki su haerra sudnji: purist, ton siega ja oskolas palvvalaedje! uccan padjel ton ledjik oskolas, mon pijam tu sednag ala; mana tu haarrad illoi.

  3. Te potti tat, ki lsei valddam kuokte lseipask ja celki: hserra, kuokte leeipask ton addik munji; kseca, nubbe

  4. kuokte mon laem taikuoim vuoittam. Celki su kaarra sudnji: purist, ton siega ja oskolas palvvalsedje! uccan padjel ton ledjik oskolas, mon pijam tu aednag padjeli;

  5. mana tu haerrad illoi. Manemusta2) maida podi tat, ki Isei valddam outa laeipask, ja celki: haerra, mon tittim tu karra olmajen, ki ladjik tast, kosa ton ik laek kilvvam,

  6. ja tast cokkik, kosa ton ik lsek pidggim, ja paladedinam mannim eriti ja vurkkijim tu laeipaskad aednami; kseca,

2o. täst lse tu oabme. Fall su hserra vastedi ja celki sudnji: ton panas ja laikes palvvalaedje! tittikko ton, atte mon

27. tast ladjim, kosa im lsek kilvvam. ja tast cokkim. kosa

1) Pudde.
2) Vimag.


mon im kek pictggim, te ton ledjik perrit addet mu ruttam lonotedjidi, ja mon poaiiededinam lifcim 0330m oabmam

28. fast vuoitoin. Valddet susi tamtiti tam löeipask ja addet

39. tasa, kaest ltek loge pudde. Tastko juokkehagast, kaest ke, kalgga addujuvvut, ja sust kalgga kalle laet; mutto kaest f lsek, tatken, mi sust tee, kalgga erit valddujuvvut.

  1. Suppijekket tam kaelbotes palvvalsedje olgomus sseudnjad

  2. viltti! Tobbe kalgga laet cierrom ja pani kiccam. Mutto ko olbmu pardne poatta su kudnestes ja puok passe engelak oktanaga suina, talle son cokka kudnestuolos ald,

  3. ja su ouddi cokkijuvvujek puok albmugak, ja son gerot kuoime kuimines eriti, nuko okta kaecce rafka saucait

  4. eriti kaicain, ja pidja saucait olgis paellases, fall kaicait

  5. kuro paellases. Talle caelkka konagas taida, ksek su olgis paeld lsek: pottet, mu accam sivdneduvvumak, valddet

  6. tam rika, mi tidjidi lse räkkaduvvum mailme algost; tastko mon porastuvvim, ja ti piebmaidek mu, mon koikkaluvvim, ja ti addidek munji jukkat; mon ledjim amas, ja ti mu

  7. valdidek vissusaeddek, alast, ja ti pivtastseidek mu, puoccamen, ja ti oappaladaidek mu; mon ledjim fanggan, ja

  8. ti poftidek mu lusa. Talle vanhurskak sudnji vastedek ja celkkek: Hserra, koas mi oinimek tu porastuvvamen ja piebmaimek tu, taikke koikkamen ja addimek jukkat

  9. tudnji? Mutto koas mi oinimek tu amasen, ja vissussemek valdimek tu, taikke pivtastaöbmen ja pivtastseimek tu,

  10. taikke koas mi oinimek tu piioccamen taikke fanggan ja

  11. pottimek tu lusa? Te vasted ja eselkka sidjidi: tuodai caelkam mon tidjidi: tam, mait ti leppet takkani okti taina

  12. uccemusain mu vieljainam, tam ti tagaidek munji. Tasto son maida caelkka taida, kajk su kuro pseld lask: mannet eriti mu lut, ti karroduvvumak, tam agalas tölli, mi rak

  13. kaduvvum las paergalakki ja su engelida! Tastko mon porastuvvim ja eppet addam munji porrat; mon ledjim koikkamen, ja eppet ti addam munji jukkat; mom ledjim

  14. amas, ja eppet ti mu vissusseddek valddam, pivtastsebmen, ja eppet ti mu pivtastam, piioccamen ja fanggan, ja eppet


ti mu oappaladdam. Talle siken vastedek sudnji ja celkkik: Haerra, koas mi oiuimek tu porastuvvamen taikke koikkaluvvamen taikke amasen taikke pivtastsebmen taikke puoccamen taikke fanggan, ja sep mi lsek tu p alv valain. Talle kalgga son vastedet sidjidi ja eaelkka: tuodai csel

kam mon tidjidi:uccemusain, tamkalggek mannatsellemi.

mait ti eppet Isek takkain okti taina ti eppet lsek takkam munji. Ja tak agalas kiksai, fall vanhurskak agalas



26 Lokko.

  1. Ja te saddai. ko tal Jesus laei loapatam puok täit sa

  2. gait, celki son mattajedjidassas: ti tiettebettet, atte kuokte pseive mannel poatta psessas, ja olbmu pardne padjel ad

  3. dujuvvu russinaullijuvvut. Talle öoagganussi papai oaivveolbmak ja cal-oappavagak ja albmug1 poarrasubmusak paje

  4. mus päpa vissui. ki koccujuvvui Kaifasen. Ja rade adne kaskansesek, moft si Jesus kavvelvuodain kidda valdasedje

s.
ja koddasedje.Mutto st celkki: i passepseive, amas maenno
e.
saddat albmuga kaski. Ko Jesus lasi Betaniast, spittalas
  1. Simon viesost, podi okta nisson su lusa, kaest laei klässa tiuras vuoidas, ja leikki tam su oaive ala su poradedines.

  2. Fall ko su mattajsedjek tam oidni, unokasti si ja celkki:

  3. manen tokke tät skittardaabme? Tastko tät vuoidas lifci

io. tiurraset mattam vuvddut ja addujuvvut vaivasida. Fall ko Jesus tam arvvedi, celki son sidjidi: mait ti vaivedeppet tam nisson? tastko son tagai puore tago mu

n. vuosta. Tastko tin lut teek ain vaivasak; fall mon im

  1. lsek ain tin lut. Tastko atte son leikki tam vuoiddas mu rubmas padjeli, tam son lse takkam mu hauddadsebmen.

  2. Tuodai eselkam mon tidjidi: kost ikkenes tät evangelium sardneduvvu puok mailmest. nu maida tät, mait son tagai,

  3. kalgga mainasuvvut su muitton. Talle vulgi eriti okta kuokte nubbe lokkasist, ki koccujuvvui Judas Iskariot,


is. oaivvamus päpai lusa, ja celki: mait ti tattobet munji addet, ja mon tidjidi su sätam? Ja si pidji sudnji kolbma iti. loge silbbapeimig. J a tam rajest ocai son vuogas aige

n. psettet su. Fall oudemus njalgga laibe pseive potti mattajsedjek Jesus lusa ja celkki sudnji: kosa ton tatok, atte

  1. mi kalggap tudnji rakkadet psessas-sauca porrat? Te son celki: mannet kaupugi outa lusa ja celkket sudnji: mattataedje celki tudnji: mu aigge lse lakka, tu lut tatom

  2. mon porrat psessas-sauca mu mattajedjidamkuoim. Mattajsedjek takki, nuko Jesus lsei sin koccom, ja räkkadedje

  3. psessas-sauca. Mutto ko seked saddai, cokkani son pseude

  4. lusa kuokte nubbe lokkasin. J a sin poradedinsesek celki

  5. son: tuodai cselkam mon tidjidi: okta tist mu psetta. Te saddi si aito moraslaggan ja kaskansesek ribmi caelkket

  6. sudnji: lsegamko mon tat? Fall son vastedi ja celki: ki

  7. muina nakket kiedas tiski, tat psetta mu. Olbmu pardne tuodai manna, nuko callujuvvum lse su pirra; fall vuoi tam olbmu, knen pokt olbmu pardne pettujuvvu! Puoreb

  8. lifci tam olbmui lsemas, ko son i lifci saddamke, Te vastedi Judas, ki su peti, ja celki: mattataedje, lsemko mon.

2o. tat? Son celki sudnji: tonpe tam celkkik. Mutto ko si porri, väldi Jesus laibe ja puristsivdnedi, toji ja addi mattajedjidassas ja celki: valddet, porret, tät lse mu ru

  1. mas. Ja son väldi kaara ja puristsivdnedi, addi sidjidi

  2. ja celki: jukket tast puokak! Tastko tät lae mu varra, tam ödda testamenta varra, mi sednagi titi kolgatuvvu

  3. suddoi andagassi addem titi. Fall mon cselkam tidjidi: im suike mon aambo juga tam vidnemuora saddost tam paeive radjai, ko mon jugam tinkuoim tam öddas mu Ac

  4. cam rikast. J a ko si ledje kitossalma laullom, manni st

  5. olgus Olljovarrai. Talle celki Jesus sidjidi: odna ija ti puokak vserraneppet must; tastko callujuvvum lse: mon

  6. gaskam ksecce, ja saucak puvest kalggik piedgganet. Fall

tasto ko mon pajascuoggelam, manam mon tin oudast 33._ Galileai. Te Piettar vastedi ja celki sudnji: jos vela

34. puokak tust vserranifci, im mon koassen vserran. Jesus


celki sudnji: tuodai cselkam mon tudnji: tam ija ouddalko

  1. vuoncca-vares koalmadassi pisko, ton mu piettalak. Piettar celki sudnji: jos mon kalgasim tuina jabmet, im mon

  2. piettal tu. Nu celkki malda puok mattajaedjek. Talle poii Jesus sinkuoim sidi. mi koccujuvvui G-etsemanen, ja celki mattajedjidassas: cokkajet tast, tassaci ko mon ma

  3. nam tuokko rokkadallat! Ja son väldi lusas Piettar ja

  4. kuokte Sebedeus parne. riemai moraste t ja toargestet. Te Jesus celki sidjidi: mu siello lae sagga morrasest jab

  5. mem radjai; orrot tast ja koccet muina! Ja son manai olggolaggi, luoittadi muodoides ala, rokkadalai ja celki: mu Accam, jos vsejolas lae, te mannus eriti must tät

  6. kserra! i koituk nuko mon tatom, mutto nuko ton. Ja son podi mattajedjides lusa ja kaunai sin oaddemen ja celki Piettari: nu ti eppet vöedjam outa poddo koccet

  7. muina? Koccet ja rokkadallet, atte eppet kaeccalussi kacasi! VuoigT|a lae tuodai kärves, mutto oagge lse hsedjo.

  8. Tas manai son nubbe kaarde ja rokkadalai ja celki: mu Åccam, jos tät kaerra i mate mannat eriti must jeca lak

  9. kai, jos im mon tam juga, te saddus tu tatto! Ja son podi, kaunai tas sin oaddemen, tastko sin calmek ledje

  10. lossadak. Ja son kudi sin, manai tas ja rokkadalai koal

  11. mad kaerde ja celki tam sama sane. Talle son podi mattajedjides lusa ja celki sidjidi: odetet vela ja vuoiTjadet! Kseca, poddo lae lakkanam, ja olbmu pardne padjel addu

  12. juvvu suddolagai kiedaidi. Padjanet, vaggop! Kaeca, tat

  13. lakkani, ki mu psetta. Ja vela su sarnodedin, kseca. Judas, okta kuokte nubbe lokkasist, podi ja suina aednag vaekka mikikuoim ja staggoikuoim, papai oaivve-olbmain

  14. ja albmug poarrasubmusin. Fall tat, ki su peti, laei addam sidjidi maerka cselkededin: ksen mon cummestam, tat lae;

  15. kidda valddet su! Ja son laukki talan Jesus lusa ja celki: purist tudnji, rabbi, ja cummesti su. Te celki Jesus so. sudnji: ustebam, man titi ton pottik? Talle tak loaida

stedje ouddan ja pidje kiedasek Jesus padjeli ja kidda si. valddi su. Ja kseöa, okta taina, kaak ledje Jesusin, njulggi


kiettas, kesi miekes ja caski pajemus päpa palvvalsedje ja

  1. cuopai eriti su pselje. Nu Jesus celki sudnji: nakket miekad sadjases! tastko puokak. ksek miekkai tuttik. tak

  2. miekkai haevvanek. Vai kaddakko ton, atte im mon vse

jasi vela rokkadaUat mu Accam saddet munji seneb ko r,4. kuokt nubbe lokkai legio engelit? Moft nabbo callagak

53. tivvik, atte nu kalgga saddat? Tam poddo celki Jesus tain joukkui: teko rievvar lusa ti vulgidek mikikuoim ja staggoikuoim mu kidda valddet; mon cokkajim t in lut juokke pseive mattata^men tempalest, ja ti eppet mu kidda

.se. valddam. Fall täi lse puok saddam, vai profetai callagak

  1. tievasedje. Talle puok mattaja5djek kudxTi su ja pataredje. Fall tak. ka?k Jesus ledje kidda vald dam. tolvvu su Kaifas, pajemus päpa, lusa, kosa cal-oappavagak ja poarra

  2. submusak ledje coagganam. Mutto Piettar cuovoi su kukken kidda pajemus päpa vieso fasskari ja manai sisä ja

  3. cokkani palvvaledji kaski, oaidnet loapa. Mutto päpai oaivve-olbmak ja poarrasubmusak ja obba räde occe va3rre

«o. tuodastusa Jesus vuosta oaggot su koddet, Ja sei st kaudnam, ja jos juo sednag va3rre-tuodasta3djek potti, te si sei vela kauduam; mutto mariemusta podiga kuokte

ei. vserre-tuodastsedje, ja celkiga: tät lse caslkkam: mon vaajani sednami nja^iddet Ibmel tempal ja koalmad pseive tam es. räkkadet pajas. Ja päpai oaivve-olmai cuoggeli ja celki sudnji: ikko ton maiden vasted, mait täk tu vuosta tuo

63. dastek? Fall Jesus oroi javotaga, ja päpai oaivve-olmai vastedi ja celki sudnji: mon vuornotam tu tam selle Ibmel pokt, vai ton cselkak midjidi, jos ton lsek tat Kristus. Ibmel pardne. Jesus celki sudnji: tonpe tam celkkik.

.64. Koituk cselkam mon tidjidi: täst oudas kalggabettet ti oaidnet olbmu parne cokkamen famo olgis paeld ja poat

65. tenien alme palvast. Talle kaiketi päpai oaivve-olmai piktases cselkededin: son lse pilkkedam Ibmel; mait mi sembo tuodastedjit tarbasep ? Ka3ca, täi ti kulaidek su

ee. pilko. Mait ti kaddebettet? Mutto st vastededje ja celkki

67. son lse sujalas jabmemi. Talle si colggi su muodoit ja:


caski su nieraidi, ja muttemak cabmi su sobbidsesekkuoim, es. cselkededin: arvved, Kristus, ki mist lsei, ki tu caski?

  1. Fall Piettar cokkai olgopseld vieso, ja su lusa podi okta

  2. piga ja celki: tori ledjik maida Jesusin Galileast, Mutto son siti puokai ondast ja celki: im mon tiede, mait ton

  3. sarnok. Ko son vulg-i olgus uvsast, oini su imbbe piga ja celki taida, ksek ledje tobbe: ja tät lsei Jesus Naza

  4. reusin. Ja son siti täs vuordnomin: im touda mon tam

  5. olbma. Mutto oanekes poddo maiynel potti tak, kaek tobbe cuggu, ja celkki Piettari: tuodai lsek ton maida okta

  6. taina, tastko tu sardnomke almot tu. Te son riemai jecas karrodet ja vuordnot: im touda mon tam olbmu, ja talan

  7. Yuoncca-vares piskoi. Te Piettar muiti Jesus sane, kutte lsei cselkkam sudnji: ouddalko yuoncca-vares koalmadassi pisko, te ton mu piettalak, ja son manai olgus ja cieroi paccaget.



27 Lokko.

Fall ko ided saddai, adni puok päpai oaivve-olbmak ja albmug poarrasubmusak rade Jesus vuosta su jametet ja cadni su, tolvvu eriti ja padjel addi su sednamhaerrai, Pontius Pilatusi. Ja ko Judas, ki su peti, oini su jabmemi tubmijuvvum. kadai son ja puvti fast tait kolbma loge pennig' päpai oaivve-olbmaidi ja poarrasubmusida, cselkededin: mon pahast takkim, ko mon pettim mainetes vara. Mutto si celkki: mi midjidi tast lae? Ksecajecad! Te son palkesti tait silbbapennigit tempali, manai tobbe eriti ja harcasti jecas. Fall pajemus päpak valddi tait siibbapeimigit ja celkki: aei tak heivve pidjat vaerrokistoi; tastko tat lse yarraliadde. Te si adni arvvalusa ja osti taikuoim lairralaeikko pseldo abmasi hauddadam-sadjen; tamtiti tat pselddo lse koccujuvvum tam pseive radjai yarra-pseldden. Talle tievai tat, mi sardnujuvvum leei profetast Jeremiasest, kutte cselkka: ja st valddi kolbma,


27

— 418 —

loge silbbapennig, tam smittujuvvum hadåe, mait si öste

10. Israel manain, ja addi tait lairralseikko paeldost, nuko

n. Hserra 1» munji koccom. Fall Jesus cuogoi aednamhserra ondast; te sednamhserra kacai sust cselkededin: lsekko ton Judälagai konagas? Jesus celki sudnji: tonpe tam

ia. eselkak. Ja ko su padjeli kuddujuvvui päpai oaivve-olbi3. main ja poarrasubmusin, i son maiden vastedam. Talle celki Pilatus sudnji: ikko kula, man sednag si tu vuosta

M. tuoåastek? Ja i son vastedam sudnji outake sane, nu is. atte sednamhserra sagga imastalai. Mutto passen Isei ged

namhserra harjanam luoittet albmugi muttern fånga luovos, ie. kaen si tattu. Te lsei sist talle okta kullum fangga cadi7. nujuvvum, ki koccujuvvui Barrabasen. Ko si coakest

ledje, celki Pilatus sidjidi: koabba ti tattobettet, atte mon

luoitam tidjidi, Barrabas vai Jesus, kutte koccujuvvu is. Kristusen? Tastko son ti(ti, atte st kadasvuoda titi ledje lo. su padjel addam. Fall ko son tuobmostuolo ala cokkani,

te su akka airrasa su lusa saddi ja kocoi cselkket sudnji: sele ton maiden taga tam vanhurskai! Tastko mon laem

  1. öBdnag killam odne niegostam su titi. Mutto pajemus päpak ja poarrasubmusak kikti albmug adnot Barrabasa,

  2. mutto Jesusa haevatet. Te vastedi sednamhserra ja celki sidjidi: koabba tam kuoktasest ti tattobettet, atte mon

  3. luoitam tidjidi? Fall si celkki: Barrabasa. Pilatus celki sidjidi: mait kalgam mon nabbo takkat Jesusi, kutte kocéujuvvu Kristusen? Celkki si puokak sudnji: russinaulli

  4. juvvus! Te celki sednamhserra: mait pahait son lae takkam? Fall si curvvu tade saggabut ja celkki: russinaul

  5. lijuvvus! Ko Pilatus oini, atte i maiden mattam vseketet, fall atte stuibme saddai stuorabun, väldi cace ja pasai kiedaides albmug oudast ja celki: mainet8ebme lsem mon

  6. tam vanhurska varri; keccet jecaidseddek! Ja puok albmug vastedi ja celki: su varra pottus min padjeli ja min

2«. manaidsemek padjeli! Talle luiti son sidjidi Barrabasa, fall Jesus, ko son su spaikkom laei, addi son padjel rus

27. sinaullijuvvut. Talle tednamhserra soatte-olbmak tolvvu


— 419 —

Jesus kserreg-vissui, ja obba toake su lusa cokkijedje.

28. Ja ko si ledje su nuolatam, karvotedje si su purpurpik

•29. tasi, ja takki pasteles laujain kruna ja pidji tam su oaivvai ja pocce su olgis kitti, ja cibbidsesek sojatalli su oudast, pilkkededje su ja celkki: purist, Judalagai konagas!

  1. Ja ko si ledje su padjeli colggam, valddi si pocce ja caski

  2. taina su oaivvai. Tasto ko si ledje su pilkkedam, nulli si siist kabo ja karvotedje su jecas piktasida ja tolvvu

  3. su russinaullijuvvut. Fall ko si manni olgus, kaudni si outa olbma Kyrenist, kaen namma laei Simon; tam si nag

  4. gijedje su ruosa kuoddet, ja potti tam sadjai, mi koccu

  5. juvvu Golgatan, tat lse oaivveskalco-paikke, ja addi sudnji edik jukkat säpin ssegotuvvum; ja ko son tam smakki,

  6. te son i tam tattom jukkat. Fall madelko si ledje su riissmaullim, juogadedje si su piktasit ja vuorbbadedje, vai tievasi, mi celkkujuvvum lsei profeta pokt: si laek alcisek mu piktasit juogadam, ja mu kautest laek si sup

36-37. pim vuorbe. Ja si cokkanedje vaktet su tast. Ja si pidje pajapfellai su oaive su suja callujuvvum: tat lse Jesus

  1. Judalagai konagas. Talle russinaullijuvvujedje oktanaga suina kuokte rievvar, okta olgis psellai ja nubbe kuro

  2. psellai. Fall maedda vaggek pilkkededje su ja oividsesek

  3. sluvggi, ja celkki: ton, ki sednami kaikok Ibmel tempal

  4. ja koalmad pgeive tam räkkadak, vseket jes jecad! Jos ton läsk Ibmel pardne, te laukke ruosast vuolas! Te maida päpai oaivve-olbmak cala-oappavagaikuoim ja poarrasubmusikuoim pilkkededje su ja celkki: aerrasit son lse vse

  5. ketam, fall i son vseje vaeketet jecas. Jos son lse Israel konagas, te laukkijus tal vuolas ruosast, nuft mi jäkkep

  6. sudnji. Son torvasti Ibmeli; luittus tal su, jos son miellasuvva sudnji; tastko son celki: Ibmel pardne mon laem.

  7. Tasto maida rievvar-kuoutes su soaimaiga, kaek lasiga

  8. russinaullijuvvum suina. Mutto kudad poddost kidda ou

  9. cad radjai lsei saeudnjad obba asdnamest. Ja lakka oucad poddo cuorvoi Jesus alla jienain cselkededin: Eli, Eli, lama sabaktani! tat \se: mu Ibmelam, mu Ibmelam, månne

  10. ton mu heittik? Fall muttemak taina, ksek tast cuggu,


  11. ko si tam kulli, celkki si: Eliasa son cuorvvo. Ja talan viegai okta sist ja väldi kuobbar ja teudi tam edikin,

420

40. pijai tam pocce kseccai ja addi sudnji jukkat. Fall serrasak celkki: toala, keccop, jos Elias poatta su luoittet,

50-51. Te Jesus tas cuorvoi alla jienain ja luiti lisegas. Ja kseca, tempal ouddaloauda kaikkani kuoute sadjai pajeld kidda

  1. vulus, ja sednam jurai, ja pautek luoddanadde. Ja haudek rappasedje, ja sednag pasi rubmasak, ksek oaddam

  2. ledje, padjanedje pajas, ja manni olgus haudinsesek su pajascuoggelseme maTjTjel, potti passé kaupugi ja almos

  3. tuvvi sednagida. Fall ko cuode oaivve-olmai ja tak, ksek suina ledje vaktimen Jesus, oidni eednam jura ja tait, mak saddi, palli si sagga ja celkki: tuottai Isei tat Ibmel

  4. pardne. Mntto tobbe ledje sednag- nissonak kukkebust

köeccamen, ksek Jesus ledje cuvvum Galileast palvvalet su, se. ksei kaskast laei Maria Magdalena ja Maria tat Jakob ja

  1. Jose sedne ja Zebedeus parni aedne. Fall ko seked saddai, podi okta rigges olmai, kajn namma leei Jousep, ki

  2. lsei maida jes Jesus mattatus-männa. Tät manai Pilatusa lusa ja anestuvai Jesus rubmas; talle Pilatus kocoi addet

  3. rubmas. Ja ko Jousep lsei rubmas valddam, kiesai son

  4. tam puttes line sisa, ja pijai jecas ödda hauddai, mait son

lsei cuoppam lassai, ja flerati stuorra ksedge haude uksi ei. ja manai eriti. Talle ledje tobbe Maria Magdalena ja

  1. nubbe Maria ja cokkaiga haude puotta. Mutto nubbe pseive räkkadusa pseivest coagganussi papai oaivve-olbmak

  2. ja Farisealagak Pilatusa lusa, ca3lkededin: hserra, mi muittep tam villijsedje cselkkam aalededines: kolma pseive

  3. ksecest mon padjanam. Koco tal varjalet haude koalmad pseive radjai, atte sei su mattajsedjek poadasi ikko ja suoladitci su ja sarnusedje albmugi: son padjani jabmemest,

es. ja nu maiieb cadjadus vserrabun sådda ko oudeb. Pilatus celki sidjidi: tist lsek vautak; mannet, vaktijet, nuko ti

66. tiettebettet. Si manni eriti ja nannodedje haude vautaikuoim ja seillijedje kaedge.


421

28 Lokko.

t. Fall ko sabbatpseivve lasi nokkani, ko oudemus arggapseivve vakkost cuvgudiskodi, pocti Maria Magdalena

  1. ja tat nubbe Maria kseccat haude. Ja kaeca, stuorra sednam jurra saddai; tastko Hserra engel laukki vulus almest, potti ja fierati kaedge uvsa oudast ja cokkai tam alde.

  2. Ja sti muotto lsei teko aldagas-tolla, ja su. piktasak ledje

  3. vielggadak teko muotta. Mutto s€i palost suorgganedje

  4. vautak ja saddi, teko si lifci jabmam. Mutto engel vastedi ja celki nissonida: selle toai pala! tastko mon tieifam,

o. atte toai occabsette russinaullijuvvum Jesusa. I son lsek

  1. tast; tastko son pajas padjani, nuko son celki. Poatte, kaecce saje, kost Haerra vsellai! Ja månne färga ja sardno su mattajedjidi, atte son padjani jabmemest! Ja kaeca, son manna tin oudast Galileai; tobbe ti kalggabettet

  2. oaidnet su. Kseca, mon tam todnoidi sarnom. Ja soai manaiga jottelet haude lut stuorra paloin ja iloin ja vie

  3. gaiga almotet su mattajedjidi. Mutto sodno manadedinsesga almotet su mattajedjidi, kseca, te podi Jesus sodno oudald ja celki: purist todnoidi! Te soai podiga ja tuot

  4. talseiga sii julgit ja kobmardala rokkadalaiga su. Talle celki Jesus sodnoidi: selle pala! Manne, almotaette mu vieljaidi, val si manasedje Gralileai! Tobbe si ogguk oaid

  5. net mu. Mutto ko