IK

LappmaTkerna Land och Folk företrädesvis de finska.

De „ Bilagor" ochNoter", till hvilka i denna del hänvisas,, återfinnas der ä s. 526 ff och s. 680715.

Allmän inledning.

I. Om Lapparnes ursprung, namn och bosättning.

Christendomens införande hos Lapparne har utan tvifvel mycket bidragit till att de numera ej i minnet förvara de gamla traditionerna om sitt folks härkomst, tidigare bosättning, äldre förhållanden och öden. Ty den stränghet, hvarmed man förföljde Lapparne för förment trolldom och kätteri, hade slutligen till följd, att Lappen, för att undgå befaradt straff för sådant, ej ens vågade yppa, att han kände till något af sitt folks gamla sånger och traditioner, hvilka sålunda för det mesta råkat i glömska.

I sin år 1672 författade beskrifning öfver Torneå och Kemi Lappmarker yttrar Tornseus, att Lapparne anse Jumy eller, såsom han skrifver ordet, Jumi eller Jymo för sin stamfader (jfr Del. II s. 106). De vore således åskans afkomlingar. Enskilda slägter vilja ock, såsom redan på annat ställe omtalats, ännu skryta af att de räkna sina anor ifrån gudarne; en del från Beive (solen) genom dess son Beivash, Finnarnes Päiviäinen eller Päivänpoika, af hvars afkomma Päiviö slägten gör anspråk på att vara (Del II s. 136 och 138); andra, såsom Aikio slägten, fras Adja, Aija, Aijeke, urfadern eller åskan, som dermed äfven betecknas; andra slutligen ifrån Tiermes, från hvilken (— Torajas?) de ryska Lapparne vilja härleda sitt ursprung (jfr. Del I s. 613

f. och Del II s. 215). Också tillägga Lapparne derföre, åtminstone vissa af sina gudomligheter hustrur. Så var t. ex. Akko Aijegs hustru, som hölls i nästan lika stor helgd som Aijeg sjelf;

— 2

Maderakko var Maderatsches hustru o. s. v. De begge sistnämnda hade ock tre döttrar; men att Aijeg skulle haft afkomlingar, derom förspörjes intet. Åtminstone för dem, hvilka ansågo Rawdna för Aijegs hustru, framstod väl sådant ock såsom en omöjlighet; ty Rawdna betyder den ofruktsamma.

Dunkla traditioner hos Lapparne veta dock än förmäla, att de fordom utgjort ett talrikt folk, som innehaft vidsträckta landområden, hvarifrån de blifvit orättvisligen fördrifna af påträngande nationer, bland hvilka de nämna t. o. m. Kalmukerna. ,,Vuoingadvuotta otsat läp raii päatteram" säga de, d. v. s. vi h afva flytt för att söka rättvisa, eller, såsom de sjelfve vilja återgifva orden: för att söka frid och undgå orättvisa intrång och förföljelser. Detta mål anse de sig hafva uppnått i och med det-. samma de kommo under Konungars välden och öfverhetligt beskydd. Numera vidgå de gärna sin vanmakt och obetydlighet, men de sjunga dock ännu om den tid, då de voro rika och i välstånd: nmiigelseimek talle rigges ja hawskes tillest."

Samojederna anse de för sina stamförvandter. Men under flykten efter nyssnämnda fördrifning, som äfven drabbat desse, skulle de hafva förvillats i ett mörkt land bakom ett stort haf. Der, i Samogeta land, straffas de nu för sina synder med hedniskt mörker. Väl hafva Lapparne sig ej bekant, att någon af deras egen nation skulle besökt detta land, men af sina förfäders berättelser och ur böcker uppgifva de sig hafva erfarit, att dessa deras stamförvandter fortfarande lefva der i samma okunnighet ora Gud och saliggöraren som fordom Lapparnes egna förfäder.

Utan att vilja närmare ingå på frågan om Lapparnes ursprungliga hemvist och deras tillstånd der, må här blott nämnas, att man anser sig kunna vara förvissad om, att de, under påtryckning af mäktigare grannar, utvandrat ifrån Asiens högländer till Europa och der af krigsoroligheter och framträngande jordbrukande folkslag blifvit undanskjutna till dess yttersta nord.

För Tacitus var det nuvarande Lappland okändt. Hans Finnar bodde i en trakt, som utbredde sig långt i öster bortom Östersjön. Lapparne lefde ännu vid den tiden, under namn af Fennones, oåtskilda från sina stamförvandter, Finnarne, hvilkas boningsplatser då sträckte sig ända in i det nuvarande Lithauen, ja, ända till östra . stranden af Weichseln, der Ptolemgeus uppgifver en förgrening af dem hafva bott i andra århundradet efter Christi födelse.

Först sedan Finnarne begynte att slå sig ned såsom jordbrukare framträda Lapparne såsom en ifrån dem skild förgrening, under namn af Skrik- eller Skridfinnar. I det trettonde århundradet anträffades Lappar ströfvande omkring på höjderna och i ödemarkerna emellan Tavastland och Savolax, medan Finnen der redan bodde i dalarna, Savolaxaren brände sina sveder, Tavastlänningen odlade jorden och Karelaren vallade sin boskap.

De Lappar, som bodde norrom Bottniska viken, hade redan då kommit i beröring med Birkarlarne, hvilka, efter att med samma Lappar hafva idkat en lönande handel, af Konung Magnus Ladulås fingo tillstånd att underkufva detta kringirrande och vilda folk, som då ännu icke erkände någon annan samhällsordning eller annan öfverhet än sina egna byalag. Efter att tidigare hafva lefvat af fiske och jagt, voro de dåmera ett herdefolk. Här erbjöd dem kölen, som de bebodde redan innan stamförvandten, Finnen, öfvergått Maanselkä, ett vidsträckt område, der de längre tid kunde motstå fremmande inflytelser än sydligare i landet, hvarest de, just på Maanselkä, fortlefvat längst, men slutligen der sammansmält med Finnarne. Dock ser man ännu i Keuru och i Jämsä, likasom ock på många andra orter såväl i Tavastland som i Savolax, en mängd ansigten med lappska drag, jemte det man der vid sjöstränder och i skogar anträffar underjordiska boningar, af Lapparne kallade ,,86dnam goadek'', uti hvilka Lappar gömt sig och sökt skydd undan Tschuders och Karelares härjningståg. Enahanda hålor finner man ock ännu i alla Lappmarker.

Benämningen Lapp eller Lappe framträder dock ej tidigare än i slutet af tolfte århundradet, då det användes af Saxo. Uppkomsten af detta namn har gifvit anledning till många gissningar.

Zieglerus anser det härstamma af tyska ordet Lappe, som betyder tölpig och oskicklig menniska. Men man finner bland alla nationer lika tölpiga och oskickliga som bland Lapparne. Denna förmodan har derföre föga sannolikhet för sig.

Wexionius härleder det från svenska ordet ,,lappe". Benämningen skulle enligt hans åsigt syfta derpå, att Lapparne klädde sig i djurskinn. Således en än löjligare uppfattning.

Olaus Petri Njurenius förmodar namnet hafva uppkommit deraf, att Lapparnes kläder voro fulla af lappar! Grotius anser det hafva sin rot i ordet ,,löpa", hvilket skulle häntyda på deras skicklighet i att färdas på skidor.

Tornseus deremot söker dess ursprung i det finska ordet ,,loppu" (ände, slut); och till denna åsigt ansluter sig äfven Mone. Namnet skulle sålunda syfta på, att detta folk blifvit fördrifvet till verldens ände.

Emedan Lappnamnet ej var för Svenskarne bekant förrän i slutet af tolfte århundradet, då de gjorde sitt första korståg till Finland, synes det vara klart, att Svenskarne der upptagit det af Finnarne, och att det således redan innan detta tåg försiggick varit i bruk hos de sistnämnde. Denna uppfattning synes vinna bekräftelse äfven deraf, att många orter och platser i Finland, hvilka ingalunda mera i det tolfte århundradet beboddes af Lappar, hafva namn efter dem, såsom t. ex. Lappo i Åbo län, Lappvesi på Åland, Lappböle m. fl.

Såsom redan i det föregående omtalats (Del I s. 628 ff.), vilja Lapparne endast ogerna vidkännas benämningen Lappe, hvilken också alls icke ingår i deras språk. Sjelfve kalla de sig nemligen ,,Sameladsh", och sitt land benämna de ,,Same" eller ,,Samesednamu. Ändeisen ,.ladsh" motsvarar ändeisen ,,lainen" i finskan. Sameladsh är således detsamma som Samelainen, hvilket ord endast föga skiljer sig från Finnarnes ,,Suomalainen", hvaraf, om ändeisen ,,lainen" skrifves efter lappskt språkbruk, blir Suomaladsh. Nu är det emedlertid fallet, att i ord, som äro gemensamma för finskan och lappskan, a i det förra språket ofta ersattes med uo i det senare. Så t. ex. heter fisk, som på finska benämnes ,,kala", på lappska ,,kuolle" eller ,,gvolle" ; hemligt: på finska ,,salaa", på lappska ,,suolle"; två: på finska ,,kaksi", på lappska ,.kuokte"; holme på finska ,,salo", på lappska ,, suolle".

orden ,,same" och ,,suomi" skulle således uo i finskan ersatts

5

med a i lappskan, eller tvärtemot hvad i nyss uppräknade ord varit fallet. Men likasom benämningen ,,Same" således kan härledas ur finska språket, så äfven namnet Lappe.

I tredje och fjerde århundradet e. Chr. begynte Finnen att egna sig åt jordbruket. Detta skulle således hafva inträffat tidigare än Lappen tämde renen och begynte sitt herdelif, hvilket man med all sannolikhet kan anse hafva inträffat i åttonde eller nionde seklet. I och med detsamma, som detta skedde, var stridshandsken utkastad emellan dessa folk. Jägaren och fiskaren kunna godt bedrifva sitt yrke i jordbrukarens grannskap och utan förfång för dennes näring. Men icke så ett herdefolk, och aldra minst ett, som lifnär sig med att vårda den halfvilda renen. Grannsämjan emellan Finnen och Lappen vardt derföre dålig. Isynnerhet blef detta förhållandet emellan Lapparne och de ladugårdsskötsel idkande Karelarene, i hvilkas närhet Lapparne bodde ännu länge efter renens tämjande.

Den oenighet emellan de bofaste och herdefolket, som sålunda uppstod, bar aldrig upphört. .Ty den fortfar än i denna dag, och det icke allenast emellan Finnar och nomadiserande Lappar, utan äfven emellan de nybyggare, som hafva renar, och dem, som icke hålla sådana. Samma förhållande existerar ock ännu emellan Kuusamoboarne och deras grannar, de ryska karelarene. Det är nemligen ingalunda endast Lappen, som idkat eller idkar renskötsel. Äfven Finnar hafva icke allenast i äldre tider gjort det, utan de göra det delvis allt fortfarande i de nordligare trakterna af landet, såsom i Sodankylä, Kemiträsk, Pudasjärvi, Rovaniemi, och i Kajana läns socknar. Ännu för ett sekel tillbaka lifnärde sig en stor del af befolkningen der hufvudsakligen af renskötsel och lefde, ehuru bosatte i ordentliga hus, ett till hälften lappskt lif. Detta var särskildt fallet i den s. k. Uleå Erämark, eller nuvarande Kajana län, som derföre ännu i Gustaf Wasas tid kallades Lappmark, ehuru der åtminstone dåmera ingen Lappe fanns. Men väl egas renar i denna trakt af bönder, ända ned till Pielis, än i den dag som är. Bekant är ju ock, att af den befolkning, som för 4 ä o århundraden tillbaka uppehöll sig

— 6 —

med sina renar på höjderna i södra Savolax, icke alla voro Lappar, utan åtminstone delvis Finnar, som antagit Lappska seder. Sådana personer, om de ock voro Finnar, var det än i sednare tider vanligt att föraktfullt kalla Lappar. Och så benämndes t. ex. i Kemi ännu i mina barnaår öfverhufvud fattiga stackare, hvilka, utan att idka åkerbruk och utan att' ega kor, förde en usel tillvaro vid aflägsna skogsträsk, der de lifnärde sig med fiske (jfr Del I s. 287).

Riktigheten af hvad här ofvan yttrats om Lappsk bosättning i sydligare trakter af Finland kunde emedlertid vid nyssnämnda förhållande ifrågasättas. Sålunda vore det ju t. ex. möjligt, att den tidigare befolkningen i Lappajärvi socken (Wasa län), som sedermera benämnts Lappar och i folkets mun allt ännu fortlefver såsom sådana, i sjelfva verket varit Finnar, som lifnärt sig med fiske och möjligen äfven med boskapskötsel, samt ruinerna efter deras eldstäder, lapin rauniot kallade, minnesmärken efter Finnar. Samma kunde fallet äfven hafva varit med den befolkning, som i Carl IX:s tid med sina renhjordar lefde i öfre delen af nuvarande Lappajärvi, Kuortane och Saarijärvi socknar. Mången har emedlertid hållit före, att Lapparne tidigare innehaft ej blott Finland, utan genomströfvat äfven hela den Skandinaviska halfön. Enligt Nilssons uppgift har man ock i en torfmosse i Skåue år

1820 funnit ett lappcranium, hvilket således tyder på att Lappar funnits äfven der.

Men vare nu härmed huru som helst — orsaken till att Lapparne undanträngts allt högre upp mot norden förblir dock den ofvan anförda. Ty otvifvelaktigt har den fasta bosättningen hos grannfolken och den dermed förenade jordkulturen, som ryckt allt längre norrut, efterhand tvungit Lapparne att antingen öfvergå till sådant lefnadssätt eller åt sig uppsöka af odlingen ännu icke berörda, eller dertill otjenliga trakter, emedan de eljes lupo fara att i de jordbrukandes närhet icke kunna med fördel idka sin renskötsel, eller ock att blifva af grannarne utplundrade på sina renar. Sådan plundring sker för öfrigt äfven nu vid gränsorterna både mot vester och mot öster. Under uttalande af farhågan för och aningar om, att det Lappska folket i följd af allt detta skall

7

helt och hållet duka under (loppot), hör man derföre ock hos Lapparne, ännu i denna dag, den klagan, att de, för att skydda sin egendom, varit tvungna att öfvergifva sin fädernejord och af samma orsak fortfarande nödgas draga sig allt längre mot norden.

Hvarje nybyggare i Lappmarken, äfven den som är af Lappsk härkomst och ännu knappt glömt sitt lappska modersmål, betraktar ock sina på fiskarens och herdelifvets ståndpunkt qvarblifna stamförvandter med ett visst Öfverseende. Ty med stigande kultur och tilltagande välmåga stegras nybyggarens begär efter beqvämlighet, och det är derför han skådar med medömkan, att icke säga förakt, ned på sin kringirrande frändes oroliga lif, hans osäkra och besvärliga utkomst, kallar honom Lappe, äfven om han icke vore sådan, och gör allt hvad han kan för att undantränga denne, hvilken han finner vara till olägenhet för sitt jordbruk. ,,Lappen" nödgas slutligen vika, hvilket han ock har lättare att göra än nybyggaren; ty han kan föra allt sitt med sig. Yill han emedlertid ej flytta undan med godo, händer det ock att nybyggaren en vacker sommardag antänder renmossan på de i sin närhet belägna markerna. Då -äro renarne ohjelpligen fördrifna — och Lappen med dem (jfr sången ,,Suola ja Noaiddi" Del II s. 254 ff.).

Sålunda är det som Lappen med sina renar undanträngts allt längre mot norden och slutligen hamnat i de öde trakter, hvilka finna sin afslutning vid norra Oceanens kala och sterila stränder. Och deraf torde hans benämning hafva sin upprinnelse; vare sig sedan att den härstammar af det lappska ordet ,,loppot" = borttappas, försvinna (loppo eller loppoi: han borttappades eller försvann), eller ock af finska ordet ,,loppu" = slut, ände. Benämningen Lappalaiset (Loppulaiset) skulle således antingen afse qvarlefvor af det nomadiserande folket, hvilket man sednare fann endast i ödemarkerna, eller ock hafva uppkommit deraf, att Lapparne af Finnarne och deras trollkarlar förvisats bort till verldens ände (maailmaan loppuun), hvarmed man än kan höra en och annan enfaldig förstå fastalandets afslutning mot norr.sjelfva verket hafva de ju ock slutligen hamnat i Europas mest ogästvänliga hörn, i dess yttersta nord, hvarest de, numera en handfull folk, lefva spridda i Norges, Sveriges, Finlands och Rysslands ödsligaste trakter, der verldshafvet sätter en gräns för deras vidare framträngande.

Af den finska benämningen har derefter uppstått det svenska ordet Lapp och det ryska Lopar. Danskarne deremot, som aldrig underkufvat Finnar, hafva i sitt språk upptagit Lapparnes ursprungliga namn ,,Same" och bibehålla det ännu.

Dét var ifrån hafsbandet och ifrån de till odling tjenliga stränderna vid floder och elfvar, som Lapparne först undanträngdes. Sålunda finner man dem hafva försvunnit ifrån trakterna af Kemi och Torneå elfvars mynningar tidigare än från många ställen i Savolax och Satakunta. Deraf har det ock sin förklaring, att man än i dag finner större olikhet i afseende å seder, språk, utseende och ekonomi emellan befolkningen vid nämnda elfsmynningar och Lapparne, än emellan de sistnämnde och inbyggarene på många ställen i landets mellersta del nära Maanselkä. Att Lapparne bott vid dessa elfsmynningar redan innan Sigtuna-boarne anländt till Kemi synes man kunna sluta till deraf, att nåiden Jongo (jfr ofvan s. 127) — då han, för att utröna orsaken till att laxen ej steg upp i Ounasjoki, under skepnaden af en id simmade utför denna och Kemi elf — vid den sistnämndas mynning, dit han väl ej skulle begifvit sig, om den ej varit honom bekant, anträffat en öfver hela elfven slagen tvärpata; ett slag af stängsel, hvaraf åtminstone redan Sigtunaboarne begagnat sig.

Man må dock icke tro, att hela den nuvarande Lappmarken befolkats af en enda lappstam. Så har ingalunda varit fallet. Ty en del Lappar hafva dit inkommit ifrån öster, andra ifrån vester och ännu andra ifrån söder, efter att de derförinnan blifvit afskilda från hvarandra af fremmande folkslag, som inträngt emellan dem. Detta finner man lätt, om man tager reda på deras språk, deras hedniska religion och deras plägseder på olika orter. Sålunda höra Enare Lapparne till samma grupp som de ryska. Skilda från dem äro Kolonisterna i Kuolajärvi och Sodankylä, hvilka hafva gemensamt ursprung, — d. v. s. de af dem som äro af lappsk extrakt. Utsjoki Lapparne äro en förgrening af Finmarkens Lappar. Jukkasjärvi Lapparne äro blänningar af de sistnämnda och Gellivaara Lapparne i Sverige, hvilka åter bilda en egen grupp, åtskild ej allenast från Finmarkens Lappar, utan äfven från sina sydligare lappska grannar i Sverige.

Enligt en gammal lappsk sång, som jag, ehuru tyvärr endast i afstympad form, upptecknat och på annat ställe återgifvit (Del II s. 239), liksom ock enligt traditioner, hvilka Lappar i Utsjoki än förvara i minnet, kom deras stam ifrån långt afiägsna trakter för att uppsöka ett land, som uppgifvits vara obebodt. Och sedan de, vandrande efter den beskrifning de fått, funnit detsamma bakom många stora elfvar (tenot), kallade det Samesednam (funnet, erhållet land).

,,Du-funna land, vare Sameland ditt namn! Du funna land, vare du Sameland!"

heter det i sången. Der hade djurens föda varit deras spis, tills de lärt sig att dertill använda kött af Samelands vildrenar och att ur „trädens ägg" (svampar) skaffa sig eld, för att koka sin mat, hvilket skedde i för ändamålet, urgröpta stenar, eller att steka den i aska. Derföre säges ock i sången: ,,ej åto de rena rätter, ehuru maten varit ren". Till slut, heter det vidare, ändrades tiderna, och man kom till spåtrummans tid.

Senare ankom nemligen, allt enligt sången, bl. a. ifrån SV invandrande en folkstam, som nedgjorde många af den tidigare befolkningen, meu under fejden äfven mistade flera af de sina. Slutligen förenade sig dessa med hvarandra besläktade folkstammar. De tämde renen och begynte, enligt egen ingifvelse, att dyrka afgudar, hvarmed de här afse stenar af någon ovanlig form. Enligt samma sång, som sålunda vittnar om, att Lappen först i Sameland blifvit stendyrkare, kom landet omsider till Konungars vetskap och underlades deras välden samt fick emottaga den christna läran.

— 10

II. Samhälls- och en del andra kulturförhållanden hos

Lapparne i äldre tid.

Att Lapparne skulle någonsin, efter det de skilt sig ifrån Finnarne, bildat större samfund under egen gemensam styrelse, daraf förmärkes inga spår, och det låter knappast ens tänka sig. Kringspridda på det vidsträckta området emellan Hvitahafvet och Östersjön, emellan Dovre fjället och den Terska stranden, emellan höjdsträckningarne i Savolax och Ishafvets kuster, hade de der icke ens någon gemensam centralpunkt, och således än mindre något dem alla sammanhållande organ. De sakna derföre ock i sitt språk benämningar för styrelse och styresmän. Deras ,,Konagas" är ett ifrån svenskan lånadt ord. Ifrån samma språk härstamma äfven Lapparnes benämningar för domare, som kallas wduobtner", och lagman, som heter ,.lagamanni". Lånadt från finskan är åter ,,esivalde", såsom de benämna öfverheten.

Husbonde betecknas i lappskan med ordet ,.ised" (finska: isäntä). Denne åtnjöt hos dem den aktning och den lydnad, som i allmänhet tillerkännes husfadern. Då likväl frågor, som kräfde lösning, förekomrao icke allenast emellan medlemmar af samma familj, der familjefadern kunde göra sin auktoritet gällande, utan äfven emellan skilda familjer, som bodde i hvarandras närhet och tillsammans bildade byalag, Kiile, Kile eller Sitte, Siita, behöfdes i hvarje sådant någon person, hvilken, vare sig ensam eller i samråd med andra, afgjorde dylika tvister. En sådan fanns ock i sjelfva verket. Han benämndes ,,Siite-ised" eller ,,Siiteolmai", hvartill en inom byalaget bosatt, för rättvisa och klokhet känd man af detsamma utsågs. Sin myndighet bibehöll han dock endast så länge han åtnjöt allmänt förtroende. Han till

och afsattes vid de stora vintermarknaderna, till hvilka menighet infann sig ej blott från egen by, utan äfven ifrån ganska aflägsna orter, dels i handels ändamål, dels för gemensamma öfverläggningar m. m.

Sådana sammankomster, vid hvilka allmänna rådplägningar ske samt mindre tvistefrågor inför samlad menighet biläggas och afgöras, förekomma här ännu på några orter. De benämnas ,,Kärreg", till skilnad ifrån häradsting, som kallas ,,tigge".

Scervve var ett något större samfund än Siita och kan anses hafva motsvarat Einnarnes vseurakunta". Dermed betecknas numera en hel kyrklig församling, såsom t. ex. ,.Anara Saervve" = Enare församling.

Riikka var än större och motsvarade Finnarnes ,,kihlakunta" (härad) samt benämndes äfven Riikkagodde.

Liksom Siite-ised var den förnämste i byn, så var Sservveolmai (samfundets man) det i Sservve, och Raadeädje (rådgifvaren, åldermannen) i Riikka. x) Äfven de utsagos och afsattes liksom Siite-ised.

,,Riikka" betecknar således ej rike, utan endast ett större samfund i förhållande till ,,S8ervve", som var mindre. Sålunda säger man än ,,Otsjoga riikka" och ,.Karasjoga riikka", men deremot ,.Anara Saervve" och ,,Nuottejaure Saervve" = Utsjoki församling, Karasjoki församling, Enare församling och Nuottejaure församling. Utsjoki och Karasjoki voro nemligen redan i äldre tid större och mägtigare byar, Enare och Nuottejaure deremot mindre betydande. Rike, som i en del öfversättningar af bönen ,,Fader vår" orätt återgifvits ined Riikka, kalla Lapparne deremot i allmänhet ,,valddegodde", såsom ,,Ruossa valddegodde" (Ryska riket) och ,,Ruotta valddegodde" (Sveriges rike). Ett undantag härifrån gör man likväl mad afseende å Norge, som benämnes, utom Taro Datsha, äfven ,,Datsha Riikka" och „ Vuona Riikka" == vik- eller fjordriket. 2)

Uppkommo stridigheter emellan samfunden inbördes, trädde deras ,,Siite-ised", ^Saervve olmai" eller ,,Raadeädje" tillsamman

1) Eaadeädje betyder, utom rådgifvare, äiVen herrskare, eller egentligen en som vill herrska och råda. Så t. ex. återgifvas orden: ,,Raadastalla tait sednamijt" med: Han skryter af att han rår om dessa länder.

2) Ryssland benämna de äfven Karjele-sednam och kejsaren: Karjele- eller Euossa-Konagas. Sverge kalas ock ,,Taro" eller nDaro", och Svensken Tarolash, af Mtarem", svek, eller ntaret" = bedraga. En Norrman likaledes ,,Daro", men också ,,Datsha". (Vänd).

och bjödo till att lägga emellan de tvistande, på det att grannsämjan ej måtte störas. Väl kunde de ej genom maktspråk göra sin åsigt gällande, men deras mening blef dock vanligen äfven menigheternas, emedan desse män både ville och visste det rätta och bästa.

På samma grunduppfattning hvilar den auktotitet, som lapparne än tillerkänna sina byating, af Lapparne sjelfve inrättade fredsdomstolar, der Bylänsmannen (Lapplänsmannen) är ordförande. Sådana hafva hos dem varit i verksamhet ej allenast före och i början af deras christna period, utan äfven efter det de fått laga öfverhet och häradsting; och sådana äro än i bruk i Enare och i den ryska Lappmarken. Af dem upptagas tvisteoch ersättningsfrågor, som förekomma inom Siitalänsmannens d. ä. Bylänsmannens eller Byåldermannens distrikt. Många saker, som annars kommit att underställas domstols eller vederbörande myndighets pröfning, blifva vid dem till parternas belåtenhet afgjorda. *•)

Orsaken till att dessa byating så länge haft bestånd torde mindre böra sökas i någon obenägenhet hos Lapparne att vilja underkasta sig fremmandes domslut, än i deras bi*istande vana vid och okunnighet i allmän rättegångsordning, äfvensom i de med en laga rättegång förenade utgifter, hvilka de anse för en obillig pålaga. Den icke minst verkande faktorn härvid är dock, att alla ej förstå det språk, på h vilket häradsrättens förhandlingar försiggå, hvarföre tolk der måste anlitas. Detta begagnande af tolk har derföre ock mer än en gång haft till följd att, då den, som enligt Lapparnes tanke bort vinna målet, likväl förlorat detsamma, många fula berättelser om den tidigare rättsskipningen deraf uppstått och ännu äro gängse bland folket.

Men ehuru Lapparne sålunda icke hade någon gemensam

Dessa benämningar äro dock påtagligen af äldre datum än den tid, då Lapparne blefvo Sveriges och Danmarks omedelbara undersåtar. Ty den oegennytta, den mildhet och den frikostighet liksom ock det christliga nit, hvarmed de efter denna tid blifvit af sina regeringar behandlade, erkänna Lapparne alltid.

J) Jfr Del I s. 448.

— 13 —

öfverhet, hände det dock att de skilda samfunden gjorde gemensam sak emot yttre fiender, såsom Birkarlar, Karelare och andra som oroade dem. Sålunda förmäler sagan än, att Sompio, Sodankyla, Kemikylä, Kittilä, Kuolajärvi och Enare Lappar, under anförande af en Siite-ised eller Raadeädje vid namn Akimelek, för mera än trehundra år tillbaka vid Sotavaai^an kuoppa, på fjälltrakten emellan Sodankylä och Enare, tillfogat Karelare eller Ryska stråtröfvare ett kännbart nederlag. En sådan anförare kunde tilläfventyrs äfven den Mutillus hafva varit, hvilken Ragnar Lodbrok jemte de Bjarmers konung i femte århundradet bekrigade; likaså Mötte i Harald Hårfagers tid, samt Thengillus, konung i Finnmarken, med hvilken den danske konungen Frotho eller Fridgode vid tiden för Christi födelse låg i fejd, äfvensom slutligen Martinus, hvilken enligt Pontoppidan var Finnarnes siste Konung och af Isländaren Gissur Galle tvangs att betala skatt åt den Norske Konungen Håkon V.

Ehuru Lapparne, såsom redan anmärkts, i sitt språk sakna egna ord för att beteckna statsväsende och statsinrättningar, hafva de dock genuina uttryck för a.tt utmärka skilnad emellan högre och lägre stälda. Sålunda förekommer der, utom ,,ised" och öfriga förut uppräknade benämningar på framskjutna personer, äfven .,Åivalash", hufvudman eller den förnämste, i motsats till ,,Vuollabuk". underlydande, hvilka väl voro män för sig äfven de, men dock måste underkasta sig de föreskrifter, som gåfvos af Åivalash, eller ock vid allmän sammankomst beslötos. Måhända äro likväl dessa benämningar ej äldre än från Birkavlarnes tid. Äfven de synas nemligen hafva begagnat sig utaf nämnda hederstitel, som i en sednare tid ansågs tillkomma endast de kronans tjenstemän, eller Lappfogdar, af Lapparne äfven kallade vKonogas olmuk" d. ä. Konungens män, hvilka i egenskap af styrande trädde i Birkarlarnes ställe, uppburo skatterna och handhade jurisdictionen. Ännu fortlefva hos Lapparne traditioner om den lyckliga förändring, som hos dem egde rum, då de underlades konungars välde; och Läras Vuolla eller Olof Larsson, Birkarlarnes hufvudman i Torneå, hvilken af Gustaf I strängt bestraffades för sitt otillbörliga förfarande gentemot Lapparne, har

— 14 —

hos dem ännu icke råkat i glömska; ty de veta än att de i tiden haft en Aivalash, som burit detta namn. Men traditionen om honom är redan en nryth, i hvilken man inblandat äfven Pergalak. eller hin onde; h vårföre den af somliga hyllade mening, att ordet Pergalak härledts af Bergkarl, hvilket är detsamma som Birkarl, icke synes vara alldeles orimlig. Ty Birkarlarne voro Lapparnes verkliga plågoandar.

Lappska språket saknar äfven uttryck för att utmärka skilnad emellan fri man och träl; och jemväl de ord, hvarmed man i samma språk betecknar dräng, äro hemtade, ,,Svaines" från svenskan och ,,Renga", vare sig från svenskan eller finskan.

Kulturord af genuin beskaffenhet har språket äfven i öfrigt till jemförelsevis ringa antal. De flesta sådana äro låneord; hvilket ock naturligen följer deraf, att Lapparnes behof, få allt ännu, i fordom tid varit än färre. *) Sålunda har språket ej egna ord för att beteckna olika handtverk. Egna benämningar sakna Lapparne äfven för metaller, utom för kopparn, som heter veike och äfven air. Guld heter golle, silfver silba, qvicksilfver cella silba eller luoskes silba d. ä. flytande silfver, tenn tadne, bly bli, men äfven ladju, jern ravde och stål ställe.

Ostet, köpa, härstammar från finskan, men lodnot, byta, och vnoudet, sälja, äro lappska. Gäst betyder kuosse, deraf kuosset, gästa hos någon. Vuola benämnes öl, som troligen var den första rusgifvande dryck, Lapparne kände till, emedan ,,vuola olmai"' (öl-man) ännu användes för att beteckna en drucken person, hans rus må hafva förorsakats af hvilken dryck som helst. Mieltä (f. mesi) afser ej allenast mjöd, utan äfven sirap och honung. Pidye kallas korn, och rågas är råg.

Vidare må nämnas: kodhet väfva, vades eller, såsom det ock heter, kagges vadmal, tmjet och seijet karda, ponot och podnet spinna, keset, kestet och kiesset nysta, tuopet valka. Uutta är penningar; hvarföre skinn af räf, utter, ekorre, mård m. in., hvilka

]) Jfr v. Diiben a. a. s. 289 ff. Bland de språkforskare, som i en senare tid i sina arbeten belyst hithörande frågor, äro Ahlqvist och Thomsen.

Utgifv.

fordom tjenade såsom värdemätare, kallas mcetse-rutta (skogs-penningar), medan åter äkta perlor heta Tshatse-rutta (vatten-penningar). Voerro eller vicero, som ursprungligen användes för att beteckna offer, betyder numera skatt; ty såsom skatt betecknades i sjelfva verket de af Lapparne åt sina hedniska gudar hemburna offer, hvilka voro den enda afgift de i äldre tider hade att utgöra. Vieso är hemvist; passet steka; vuosjet koka, i Kuolajärvi tjuppot (tjuppo = jag kokar); porramus, mat, föda: juptse, gröt

o. s. v.

De flesta ord, som hänföra sig till religiösa beprepp, äro lånade från det lands språk, från hvilket de första religionslärare kommit till dem. Gud heter Ibmel eller Jubmel; den onde perkel, pergalak, i Kuolajärvi piessä, och hos Nuortte Lapparne diävol.

Tama djur tyckas Lapparne redan tidigt hafva egt, att döma af vissa i deras språk förekommande benämningar på sådana. Så t. ex. betecknar savdsa får, pcena hund, pussa katt. potsu ren, tomp häst, som dock äfven heter hcebosh och hcesta.

För vädersträcken hafva de ock egna benämningar. Sålunda betecknas norr med Tavve (nordlig vind Tavvelbiegga), söder med Maatta, öster med Nuorte och vester med Viesta (på en del orter alle). Nordost är Nicorte-tavve, sydost maatta-nuortte, sydvest Oudsanag (?), nordvest Oarje eller Tavvelviestan.

Då Lapparne under sina färder i ödemarkerna ej hafva någon ledning af vägar och vägvisare, måste de förskaffa sig någon kännedom om stjernhimmeln, som i detta afseende för dem varit liksom den ännu är det, af stor betydelse (jfr Del I s. 75 under Abradius). Sådan ega de äfven. För åtskilliga stjernor (nastek) hafva de t. o. m. egna namn. Så t. ex. kallas af de för dem förnämsta stjernorna, nordstjernan pohjenavle; stora björn zorva; lilla björn davge; sjustjernan eller pleiades Shutsenes (Del II s. 157) och äfven nieide-kcerreg (flickornas samling); orion oaggo och äfven Aron sobbe, Haideres, Nialla och Nialla raideres; de fyra stjernorna i lilla och stora björn vavdnak (vagnar); morgonstjernan idedes abradius, men också guousu naste (gryningsstjernan); aftonstjernan ekkedes abradius. Komet heter seipe naste (svansstjernan) o. s. v.

— 16 —

Norrsken benämnes Guovsakas. Deraf draga Lapparne slutsatser beträffande den blifvande väderleken. Om norrskenet visar sig i form af bågar öfver himlahvalfvets norra hemispher, eller om norra horizonten är hvit. vänta de köld. Ar deremot endast zeniten, eller östra eller vestra horizonten hvit, emotses blid väderlek. Löpa norrskensflammorna af och an, anses de förebåda stormar och starka snöfall. Synes norrskenet endast föga genom en tjock atmosfer, men man dock han sluta till att luften i de högre lagren är klarare än vanligt, väntas ock riklig nederbörd, hvilket jag dock sällan funnit slå in. Ofta äro dessa norrsken öfverväldigande praktfulla. *)

Solen kallas beive, månen manu (Del I, s. 60 not), och den ring, som stundom synes kring den sistnämnde, kevle. Afven denna ring anses gifva vägledning åt väderleksspåmannen. Ar ringen stor, emotses klar väderlek, oväder deremot om hon är

•) Den 6 Januari 1827 företedde norrskenet den mest majestätiska prakt jag under min mångåriga vistelse i Utsjoki sett. Klockan 6 e. m. framstod det, såsom äfven annars här icke är ovanligt, mycket klart och upplyste då en stor del af himlahvalfvet. Sålunda fortgick det till kl. 8, då hela nordvestra sidan af hvalfvet liksom tände sig i hvit låga, hvilken upptog ungefär en tredjedel af hvalfvets yta. Ett litet stycke derifrån mot söder sträckte sig från NO till SV en båge, som ifrån båda horizonterna, vid hvilka den var något bredare än en vanlig regnbåge, i jemnt tilltagande bredd nådde zenit, der dess bredd var ungefår tre gånger större än vid baserna. En himmelsblå molnrand skilde henne ifrån en annan, något bredare och liksom af drufhagel bildad båge, som uppgick ifrån O till zenit, der hon småningom fördubblades och slutligen försvann bakom det himmelsblåa molnet. Ännu tre mindre bågar voro synliga på himmeln och derjemte oräkneliga större och mindre hvita fläckar, hvilka oupphörligt ändrade form och storlek. Kl. 7,9 var nästan hela himlahvalfvet liksom i ljusan låga (månhvitt). Kl. 9 ströko flammorna af och an och tycktes skocka sig ifrån V och O mot zenit, der de andra ljusfenomenen liksom af lågor förtärdes, hvarföre deras rörelser liknade dem, som man finner hos röken från en stark eld. Fenomenen vexlade oupphörligt, ögonblickligen förändrade figurerna form, och lika hastigt varierade ljusets intensitet, som än var starkare, än svagare. Under allt detta blåste nog stark vind, som högre upp tycktes vara än häftigare samt ofta ändra direction och hvirfla. Fenomenet fortfor långt in på natten.

— 17 —

liten. Den af Lapparne mest omtyckta väderleken är annars den, då regn faller medan solen skiner och stillhet råder i luften. Ty då är renmossan frodigast och smakar renen bäst; och då ansåg man fordom gudarne vara menniskan särskildt bevågna, ty då frodades all växtlighet (jfr Del I, s. T7).

Jage betyder år och indelades af Lapparne:

a) i fyra delar eller — allt efter gamla stilen — l:o ifrån Clementsdag till Mattsmessan; 2:o ifrån Mattsmessan till Urba» nus, som utmärker sommarens inträdande; 3:o ifrån Urbanus till Berthelsmessan, då hösten anses vidtaga; 4:o återstoden af året till Clementsdag. Dessa dagar hålla en del än i helgd.

b) i månader, hvilka i allmänhet en hvar beräknades till fyra veikko (veckor), hvarföre året hos Lapparne i regeln hade tretton månader, men en del år dock endast tolf. Dessa månader benämndes något olika på olika orter. De namn de än hafva i Utsjoki äro:

l:o. Åddajage manu, den månad, under hvilken nyårsdagen infaller (Januari);

2:o. Kuovva manu, usel månad,-emedan vintern då är strängast (Februari); jfr. Del I, s. 114;

3:o. Njuksha manu, svanmånad, emedan svanen då visar sig (Mars);

4 o. Vuoratsshas manu, kråkmånaden, emedan kråkan då anländer;

5:o. Shuomus manu, emedan skara (sbuomus) då förekommer.

6:o. Queddet eller Kuoddet manu, kalfningsmånaden, emedan renkorna då kalfva;

7:o. Miese manu, kalfmånaden, emedan renkalfvar då finnas i renhjorden;

8:o. Sniltsha manu, hårlösa månaden, då renkalfvarne förlora sitt hår;

9:o. Porke manu, täthåriga månaden, emedan renarne och isynnerhet renkalfvarne redan då hafva ny hårbeklädnad;

10:o. Vuotke manu, då hos renarne, som nu benämnas naame

oaivve, skinnet faller af ifrån hornen; 2

— 18 —

1 l:o. Koiko manu, vek- eller brunstmånaden, emedan brunsttiden för renarne då inträffar och gör dem kraftlösa och tröga (kolko = senfärdig, trög);

12:o. Passé manu, heliga månaden (November); och

13:o. Jovla manu, julmånaden.

Afven hvarje vecka i året hade sin särskilda benämning, hvarom kan ses i Högströms ,,Beskrifning" s. 169 f. Här må blott tilläggas att veckan efter Vahlborg3dagen, eller den vecka som föregick nammatus vakko (namnlösa veckan), hette kanta vakko af kanta eller kanta peive = den 1 Maj, och dalvija eller vinternätterna äfven oarre vakko, ekorrveckan.

Huru veckodagarne fordom benämnts känner jag ej: men numera heta de: Sodna peive (söndag), vuosarga d. ä. första socken dag, eller således måndag; mangebarga d. ä. senare söckendag, tisdag; kaskavakko d. ä. midveckan (f. keskiviikko), onsdag; Tuorastaga, torsdag; perjataga (f. perjantai), fredag; lavartaga (f. lauvantai), lördag. (Något annorlunda hos Högström;

a.
a. s. 170). För att kunna följa med tideräkningen begagnade de sig af
s.
k. Rim eller Rime, ett slags runstaf eller almanach, der de med olika tecken angåfvo årets märkligaste dagar och fester samt lyckliga och olyckliga dagar.

På de områden, der Lappens tankegång egentligen rör sig, är hans språk ganska expressivt. ') Många ord äro det i högre grad än i flera andra språk. Så t. ex. betecknar maakka svågerlag, men endast ett sådant, der den ene är gift med den andres syster, hvaremot de, som äktat hvar sin af två eller flera systrar, äro sinsemellan sville. Eke är farbror, som är äldre än ens fader, men tshetse farbror, som är yngre än denne. Käske eller kdska är moster, äldre än ens mor, muetha dermot moster, som är yngre än denna. Ladsha betecknar föräldrar, hvilkas barn äro gifta med h varandra. Irja betyder grotta, men blott en sådan, som bebos af utter o. s. v. Såväl hos verba som hos pronomina

Härom kan för öfrigt jemföras v. Diiben a. a. s. 289 ff. Utgifv.

— 19 —

förekommer numerus dualis, hvilken deremot, på få undantag när, saknas hos nomina.

Då emedlertid Lapparnes språk sönderfaller i olika dialecter, äro ord och uttryck, såsom naturligt är, mer eller mindre varierande på olika orter. Några exempel derpå utvisar nedanstående sammanställning, som dock ej upptager ord ur de svenska och noi^ska dialecterna af språket.x)

Sålunda heter: Ett: iiht i Sompio; oht i Enare och Nuortti; uht vid Imandra och i Kuolajärvi; okta i Utsjoki; Två' kueht i Sompio, Enare och Nuortti; kuoht vid Imandra; kuokte i Utsjoki och kuoahte i Kuolajärvi; Tre: kolme i Sompio; kulmo i Enare och Nuortti; kolm vid Imandra; kolbma i Utsjoki och kulmu i Kuolajärvi; Fyra: njelja i Sompio och Kuolajärvi; nelja i Enare, Nuortti och vid Imandra; njelje i Utsjoki; Fem: viwch i Sompio; vitta i Enare och Utsjoki; vit i Nuortti; vitt vid Imandra och i Kuolajärvi; Sex: kuus i Sompio; kutta i Enare, Utsjoki och Kuolajärvi; kut i Nuortti och kutt vid Imandra;

Sju: tjitseme i Sompio; tjitsem i Enare; tjitsim i Nuortti; tjetjem, kitsem vid Imandra; tjetja i Utsjoki; tjetseme^ kitjeme i Kuolajärvi;

Åtta: käutsa i Sompio och Enare; kautsa i Nuortti, Utsjoki och Kuolajärvi; kahts vid Imandra; Nio: outse i Sompio, Enare, Utsjoki; Outsa i Kuolajärvi; Öutse i Nuortti; ohts vid Imandra; Tio: läge i Sompio och Utsjoki; louve i Enare; loe i Nuortti; läk vid Imandra; luge i Kuolajärvi; Man: olmai i Sompio, Enare, Utsjoki och Enontekis; olmas i Nuortti och vid Imandra; olma i Kuolajärvi; Hustru: kavuen i Sompio; kappu och kaavas i Enare; kaava

]) I hvilket sammanhang denna tablå, som legat lös i manuskriptsamlingen, varit afsedd att intagas, är för utgifv. obekant. Om lappska språkets hufvuddialecter Jfr Del I s. 601 (och 547).

— 20 —

vid Iinandra; kesaan och kaava i Nuortti; akka i Utsjoki, Kuolajärvi och Enontekis; Syster: oabpe i Sompio; oabbe i Enare; uob i Nuortti och vid Imandra; abba i Utsjoki och Enontekis; obba i Kuolajärvi;

Barn: pärdne i Sompio; päärni i Enare; pant i Nuortti; parne vid Imandra; paråne i Utsjoki och Enontekis; alge i Kuolajärvi;

Litetl: utskuds i Sompio; utse i Enare och Utsjoki; otsakas i Nuortti; idsakadse i Kuolajärvi;

Stor: tuöres i Sompio; stuores i Enare och Utsjoki; sjuur och suur i Nuortti; suur vid Imandra, sjur och s^r i Kuolajärvi; Tand: pääne i Sompio och Enare; pan i Nuortti och Kuola

järvi; padne i Utsjoki; pane i Enontekis; Hjerta: vaimo i Sompio, Enare, Utsjoki, Kuolajärvi, Enontekis och vid Imandra; tjade i Nuortti; Knä: puolva i Sompio och Enontekis; pulov i Nuortti; pulva i Kuolajärvi; idda i Enare; tei&&e i Utsjoki;

Blod: vuorre i Sompio; vorra i Utsjoki och Enontekis; vorr i Nuortti, vid Imandra och i Enare; niobru i Kuolajärvi; Nät: viermi i Sompio och Kuolajärvi; vierme i Enare; fierbme i Utsjoki; verme och säim vid Imandra; $ätm i Nuortti; Lie: veikutes i Sompio; lisch i Enare; lischa i Utsjoki;

Arossa i Nuortti; kosso vid Imandra.

Dörr: WÄS i Sompio, Nuortti, Kuolajärvi, vid Imandra och i Enare, der den ock kallas törnes: uksa i Utsjoki och Enontekis. I dag: tä päivä i Sompio; tabbe i Nuortti; tappi i Kuolajärvi; odne i Enare, Utsjoki och Kuolajärvi; udne vid Imandra; I går: jähtaa i Sompio; iehte i Enai^e; johta i Nuortti,

Kuolajärvi och vid Imandra; ihte i Utsjoki och Enontekis. I morgon: edataah i Sompio; äda i Nuortti; Ute i Enare och Enontekis; itten i Utsjoki; idada i Kuolajärvi;

Midnatt: pelij i Sompio, koskij i Enare; kaskin i Nuortti; kaskaidja i Utsjoki; kaska ija i Kuolajärvi; kask'ija i Enontekis; Regnbåge: aijega täygge i Sompio; az)i täyk i Enare; ywfts i Nuortti; pajan taugge i Utsjoki; tshatsa kuonger i Kuolajärvi; Elddon: tulles i Sompio; tuloh i Enare; tolak i Utsjoki;

tolah i Enontekis; toi i Nuortti; tala vid Imandra; tuluisch i Kuolajärvi; Varmt: piuvel i Sompio och Kuolajärvi; pahkas i Enare; paakas i Nuortti, Utsjoki och vid Imandra. Dröm: nägoks i Sompio; nager i Enare; naer i Nuortti; nagier i Utsjoki: näger i Kuolajärvi; Jag SOfver: oadam i Utsjoki, Nuortti, Sompio och vid Imandra; oaadam i Enare; oada i Kuolajärvi; Jag gråter: iwelam i Sompio; ival i Kuolajärvi; tjerom i Enare och Utsjoki: jägarn i Nuortti; Jag sörjer: surkedam i Sompio; murestam i Enare; petssjam, besjani i Nuortti; morastan i Utsjoki; murohta i Kuolajärvi.1)

Läskunnighet hafva Lapparne förvärfvat sig först med Christendomens införande hos dem. De hafva derföre icke heller tidigare egt några böcker, ja, i deras språk förekommer icke ens något genuint ord, som skulle betyda bok. Likaså har Skrifkonsten varit för de forntida Lapparne okänd. Ty med tshallet, som de nu begagna i betydelsen skrifva, förstås egentligen att inskära figurer i ben, trä m. m., hvari mången Lappe än ådagalägger en skicklighet, som utmärker anlag för slöjdkunnighet. Dessa figurer äro dels afbildningar af djur, dels tecken, hvilka likna de hieroglyfer, de fordom använde på, bland annat, förenämnda Rim, Rima, Rime eller Kalendrar. Sina af ben förfärdigade skedar utsira de särdeles väl. Nu, liksom fordom, ingra

') Lemnande här för öfrigt å sido såväl lappska språket i allmänhet som dess förhållande till andra idiomer, hvilken frågas närmare utredning ankommer å philologer ex professo, må här endast omnämnas, att man sökt finna slägtskap emellan bl. a. Lappskan och Ungerskan. Sålunda hafva derom skrifvit:

l:o. Johannes Sainovics, de Societate Jesu: JDemonstratio idioma Ungarorum et Lapponum i dem esse, Hafnise 1770. Han var Ungrare och följde med den Österrikiska Astronomen Maximil. Hell, då denne år 1769 reste till Värd öhus för att der iakttaga Veneris passage förbi solen, och gjorde sig då bekant med lappska språket; samt

2:o. Emanuel Johannes Öhrling, som under Ihres prsesidium år 1772 i Upsala försvarade en disputation MDe convenientia linqvae hnngaricse cum lapponica".

vera de på dem bilder af djur, blommor m. m., som de sedan öfverstryka med en af dem sjelfve tillverkad svärta. En Utsjoki Lappe, vid namn Josef Poini, som i Enare sett Kejsar Nikolai

I:s bild, hade året derefter förträffligt inskurit densamma på en sked af horn, och på en annan sådan Konung Carl XIV Johans, hvartill han såsom modell användt konungens bild å en specie riksdaler. Ofta ser man äfven på andra föremål af ben och trä inskärningar af hvarjehanda slag, utarbetade med en skicklighet, som man icke skulle tilltro Lappar, då de häri saknat hvarje undervisning, och de till arbetets utförande ej hafva andra verktyg att tillgå än knif och borr. Isynnerhet voro deras spåtrummor och till dem hörande redskap utsmyckade med bilder af hvarjehanda slag.

Om deras arbetsskicklighet i öfrigt blir fråga längre fram; och om deras färdighet derutinnan i äldre tid kan inhemtas ur Scheffers ,.Lappland" cap. 21 och 22.

Äfven om Lapparnes säng och sagor samt om deras hedniska gudalära är på annat ställe afhandladt.

III. Åtgärder för Christna lärans införande och befästande hos Lapparne.

Enkla voro, såsom af det ofvansagda framgår, Lapparnes samfunds- och kulturförhållanden innan de underlades Sverge, Norge och Ryssland och tvungos till skattskyldighet under dem.

Hvar än dessa makter eller deras representanter kräfde afgift af Lapparne, gick man vanligen nog strängt till väga. Lapparne drogo sig ofta undan, och de sökte äfven skydd än hos det ena än hos det andra af dessa riken. Ställningen var för dem ejheller afundsvärd. Ty i sjelfva verket var landet i äldre tid prisgifvet åt en mängd fribytare och andra mindre aktningsvärda personers sjelfsvåld. Sålunda inträngde einedlertid dessa

— 23 —

makter allt längre in på Lapparnes område, hvilket aldrig blifvit af dem med härsmakt intaget.

Sedan Lapparne kommit under Christna regenters välden, gjordes äfven början med Christendomens införande hos dem. Men omvändelseverket bedrefs dock länge nog lamt och utan större framgång. Redan år 1345 gjorde Erkebiskop Hemming sin bekanta resa till den höga Norden, hvarvid han i Torneå invigde en kyrka och döpte der både Finnar och Lappar. År 1389 aflät Drottning Margaretha, på framställning af begge erkebiskoparne, ifrån Malmö ett på latin (!) affattadt formaningsbref till alla Lapplands inbyggare att omvända sig till den christna läran. Men under hela den påfviska tiden kommo dock Lapparne ej längre i sin christendom, än att deras barn blefvo döpta dertill, och att presterna vid sammanvigning af brudpar öfver dem uttalade sin välsignelse. Detta ansåg man då vara nog. Men ej ens så mycket gjordes i de aflägsnare trakterna. Ty ännu år 1559 klagade Gustaf Wasa att alla Lappar ej läto döpa sig. Och i Enare berättas än att, då präst först kom dit och ville döpa folket, många väl underkastade sig detta, men andra flydde undan. Då de sistnämnde senare sporde sina döpta vänner om prästen tillfogat dem ondt, svarades det värsta hafva varit, att han tre gånger begjöt deras hufvuden med vatten; men hvad han i öfrigt förehaft, det visste de icke. Spåtrummornas uppbrännande . bidrog ock till, att man fruktade för presterna. Hos oss lär dock ingen annan präst än Tuderus hafva personligen lagt

•" •baird ^sLfL detta förstörelseverk.

För christendomens rotfästande i Lappmarken hade väl redan Erik af Pommern år 1419 anmodat Domkapitlet i Upsala att befordra omvändelseverket bland Lapparne. Men den tid, då Birkarlarne der utöfvade sitt välde, var i allmänhet föga egnad att påskynda christendomens framgång på orten. Ty desse mera hindrade än gynnade den.

Föst i Gustaf Wasas tid vidtogos mera verksamma åtgärder i sådant syfte. Redan i hans tid skulle en kyrka hafva blifvit : år 1530 uppförd i Enontekis. Han anstälde år 1559 den förste präst, Herr Michael, i Lappland med uppdrag att flitigt under

— 24 —

visa Lapparne (i Torneå lappmark). Han anbefalde ock prästerna i angränsande orter af Sverge att begifva sig till Lapparne vissa tider af året, isynnerhet till vintermarknaderne, då desse voro der församlade. Men emedan prästerna befarades göra intrång i Kronans skinnvaruhandel, blefvo de senare förbjudna att resa dit mera än en gång om året. Dock förmådde ej ens denne store Konung, som hade att kämpa mot såväl yttre som inre fiender, icke minst den hierarchiska makten, åstadkomma något af mera genomgripande betydelse uti nu ifrågavarande afseende, upptagen som han var af mera maktpåliggande värf för rikets väl. M/ycken välsignelse för Lapparne medförde dock det, att -han bröt Birkarlarnes välde.

Erik XIV, och likaså Sigismund, sjelfve vacklande i sin tro, tillgjorde ingenting för Lapparnes omvändelse. Men ehuru Sigismunds fader och närmaste föregångare, Johan III, ejheller han hade någon fast öfvertygelse i religiösa frågor, anmodade han dock år 1574 Åbo Biskopen Paul Justen att vaka deröfver, att lärda och i lappska språket hemmastadde präster årligen på vissa tider besökte Kemilapparne för att undervisa dem; emedan

— sade han — de präster, som derintills en gång om året rest dit upp, gjort sådant mera för egen vinnings skull. Men att detta påbud, som ännu icke afsåg att prästerne skulle stadigt bo i Lappmarken, just derföre ejheller kunde hafva någon mera betydande verkan, dertill kan man sluta såväl deraf, som äfven af det förhållande, att i lappska språket kunnige präster då icke torde funnits hos oss.

Carl IX, som kanske tidigare än någon annan i Sverge till fullo insåg dessa nordliga landsträckors vigt och betydelse för rikefc, lät i sin titel införa epitetet ,,the Lappars Konung", hvarmed han ville kraftigt antyda sitt anspråk på ock sin rätt till öfverhögheten i den yttersta Norden. Med sitt kända nit för reformationens rotfästande var han ock den förste svenske regent, som med kraft och betydliga uppoffringar verkade för Christendomens befrämjande bland Lapparne. Under hans regeringstid byggdes för dem flera kyrkor. Så i Lycksele, och i Gråträsk af Piteå Lappmark, samt vidare i Enontekis (1600), Jukkasjärvi

— 25

ocb Jokmok. Under hans tid torde det ock varit som tre Lappar, alla bröder, på egen bekostnad och af christligt nit uppförde ytterligare en kyrka i Rounala uti Enontekis,x) hvartill de hemtade virket från Norge, och förserHe den äfven med klocka. Det var vid denna kyrka Torneeus uegrof Prästen Georgius, hvilken på sin sotesäng hade yttrat: ,,Här ibland Lappar vill jag ligga begrafven, att de skola stärka sin tro om de dödas uppståndelse, som jag dem ofta inbillat ( = sagt) hafver, att de skola igen med mig uppstå på den yttersta dagen" (Tornaeus a. a s. 25). Karl lät äfven utdela stipendier åt lappska ynglingar, som studerade i Uppsala. Och efter sitt besök i Torneå år 1602 utfärdade han den 14 Juni s. å. sitt bekanta skyddsbref för Lapparne.

För öfrigt hafva äfven andra besök, som af Regenter gjorts till Lappmarken närbelägna trakter i Sverge, bidragit till vårdnaden om Lapparne och till bättre vilkor för dem såväl i andligt som i materielt hänseende. Flera för detta arma folk nyttiga inrättningar hafva nemligen stått i sammanhang med dylika besök, af h vilka kan nämnas Gustaf II Adolfs och Carl den elftes.

Den första skola för Lappska'barn grundlades af Gustaf Adolf år 1619 i Piteå. Der undervisades lappbarnen på sitt eget språk. Deras förste lärare var här Nicolaus Andrea; Rehn, som för sådant ändamål på Konungens befallning utgaf böcker på lappska. På grund af samma Konungs patent, dateradt Stettin den 20 Juni 1631, blef dock denna, söderom lappgränsen belägna skola år 1632 förflyttad till Lycksele, inom Lappmarkens område, och den består der ännu. Den utvidgades och förbättrades genom Riksrådet Johan Skyttes rikliga donation af 5,000 daler, och skolans inkomster ökades ytterligare genom förfoganden af Drottning Christina. Den var af stor betydelse för Lapparnes undervisning också derigenom, att af de elever, som genomgått densamma, lärare erhöllos för de aflägsnare orterna.

Äfven under Drottning Christinas regering uppfördes flera kyrkor i Lappmarken. I Patent af den 24 September 1640 om

]) Jfr Scheffer a. a. s. 78, Tornseus a. a. s. 24, v. Diiben a. a. s.

426. Enl. Grape skulle dock denna kyrka hafva bygts redan i Gustaf

1:8 tid (jfr ofvan s. 23). Utgifv.

kyrkors och marknaders inrättande i Lappmarken förordnades sålunda, att kyrkor skulle byggas i Arjepluog, Arvidsjaur, Silbojok och Nasafjäll; hvilka två sistnämnda kyrkor dock redan år 1658 blefvo jemte Nasafjälls silfververk af Danskarne förstörde. l) Motivet till samtliga dessa kyrkobyggnader synas dock böra sökas mindre i religiöst nit än i tillgodoseendet af ekonomiska intresson, hvilket ju ock redan patentets rubrik synes vidhandengifva, och än mera dess innehåll. Det inledes nemligen med följande ord:

,,Wi Christina med Gudz nådhe, Sveriges, Göthes och Wendes uthkorade Drottning och Arffurstinna, Storfurstinna till Finland, Hertiginna uthi Estland och Carelen, Fröken öfver Ingermanland etc. Giöre witterligit, at effter såsom uthi Pithå Lappmark sigh för någre åhr sedan ett ymnogt Silfverstreck, förmedilst Gudz nådige välsignelse, yppat haffwer, och intet tvifvel är, at ännu åtskillige fleere sköne Metaller liggia fördolda, som näst Gudz tilhjelp förmodeligen medh tijden kunne uppenbarade blifva, måtte tillbörligen warda drifvne och fortsatte, Gudz helga namn till ära; Oss och Oonan och enkannerligen vare Undersåtare ther i Landzorten boendes, til nytto, upkomst och förkofring: Och som thetta näst Gudz milderijke välsignelse, deels består ther uppå, at Kyrkior på tienlige orter i förbem:te Lappmarck mage upbyggas, ther vare undersåtare aff Lapperne, som här til dagz, ty werr, fögo hafva vetat af Gudz ord och deres Saligheetz medel, måtte komma tilsamman, och hafva tilfälle och lägenhet at öfva sig i Gudztiensten: Deels och, at thersamestädes beqvämme och visse Marknadzplatzer förordnas måtte, ther Lapperna medh annat Folck och på visse tijder om åhret, kunne hafva theras sammankomst at drifva sin handel och vandel, och igenom sådant omgiänge, thes mera venjas til Christelige dygder: altså — — —

') Aldrig har, säger P. Laestadius i sin Journal öfver Missionsresor i Lappmarken, Sthlm 1833, s. 217, en fiendtlig invasion varit för något land mera välgörande än Danskarnas, när de förstörde Nasafjells silfververk, var för Arjeplog. Det skulle icke hafva dröjt länge, innan Lapparne på detta sätt blifvit utrotade. (Lapparne hade nemligen af förvaltningen der blifvit misshandlade och ansträngda på ett oerhördt sätt, hvarom kan ses närmare hos Laestadius 1. c.)

Tillika bestämdes i patentet, att prästgårdar skulle byggas för de präster som förordnades till själasörjare vid de nya kyrkorna, och prästerna förblifva å dem stadigt boende. Derigenom togs nu första steget till en vigtig förbättring.

Enligt samma Drottnings förordnande uppfördes vidare år 1648 de två första kyrkorna i Kemilappmark, den ena i Enare och den andra i Kemiträsk, af hvilka väl åtminstone den förra varit afsedd att tjena, utom Lapparnes andliga behof, äfven politiska syften genom att här betrygga det svenska väldet. Bostad synes dock, åtminstone prästen i Enare, ej hafva fått för sig uppförd. Begge bodde likväl stadigt vid sina kyrkor, hvilka underlydde Kemi pastorats moderkyrka.

Ännu andra kyrkor tillkommo under Christinas regeringstid. Så t. ex. den första kyrkan i Åsele.

Carl den elfte, som åvägabragte reda och ordning i skatteoch uppbördsväsendet äfven i Lappmarken, försummade icke heller dess kyrkliga angelägenheter. Enligt hans förordnande byggdes en ny kyrka i Enontekis (1641) och en i Jokmok. Genom förökadt anslag förbättrade han äfven de lappska stipendierna, och han vidtog med afseende å de lappska prästerne jemväl en annan åtgärd af stor betydelse.

Ursprungligen voro, såsom redan anmärkts, vissa präster icke anstälda vid de lappska kyrkorna, utan dessa underlydde såsom annexer angränsande sydligare församlingar, af hvilkas prästerskap de besöktes, vanligen en gång om året, eller vid tiden för de ärliga vintermarknaderna, hvilka stodo i samband med skatteuppbörden. Och äfven der de hade präst, bodde denne, i brist på tjenlig bostad, utom sin församling, den han endast någon gång om året besökte. Väl hade, såsom nyss omförmälts, i patentet af den 24 Sept. 1640 stadgats, att invid de, genom detsamma till uppförande anbefalda fyra nya kyrkorna ordentliga bostäder skulle för prästerna uppföras. Men detta påbud gälde icke med afseende å de äldre kyrkorna och blef icke heller vid dem iakttaget. I Carl den elftes patent af den 27 September 1673, som framkallat och i hög grad befrämjat Lappmarkens kolonisation genom svenskar, men i synnerhet genom Finnar, förordnades derföre nu omsider, ,,att sielfve Lappmarken ifrån de andre Svenska och Finska Församlingarne skiljas och uti särskilte socknar och tvenne Provesterier fördelas skall, hvilka med sine visse Provester, Kyrckeherder och Kapellaner blifva försélldei(, och hvilka således borde inom sina församlingar bo. Dock synes detta ej hafva kunnat på alla orter omedelbart ställas i verket. Ty t. ex. i det på grund af sistnämnda patent bildade Kemi lappmarks pastorat, som omfattade hela den dåvarande finska, eller rättare den Åbo stift underlydande Lappmarken, bodde dess förste kyrkoherde, Gabriel Tuderus, under hela den tid, eller från 1675—1684, som han innehade detta embete, i det på flere tiotal mil derifrån aflägsna Torneå; och så hade han gjort äfven under den tid, han redan derförinnan var ,,lapprest", eller från 1669—1675.

Efter Carl den elftes frånfälle följde åter en tid, då från den svenska regeringens sida föga uppmärksamhet egnades Lappmarken. Krigsoroligheterna under Carl den tolftes regering upptogo till största delen styrelsens uppmärksamhet, och de beredde den mera sysselsättning och omvårdnad, än att Lappmarken härvid kunde komma i nämnvärd åtanke. Men ehuru den yttre politiken i afseende å denna landsända under den efter Carl den tolftes död följande tidsperioden, eller den s. k. frihetstiden, till den grad försummades, att Carl den niondes stora planer i afseende å Lappmarken totalt grusades och Sverige definitivt utestängdes ifrån Ishafvet, vidtogos dock under Fredrik den förstes regering många och kraftiga åtgärder till de Sverges rike underlydande lappmarkernas fromma. Förordningen af den 3 Oktober 1723 om Lappländarenes flitigare undervisning i Christendomen 1) och om skolors inrättande för dem innefattar särskilda i detta afseende lika vigtiga som nyttiga förfoganden — skada blott att de, i brist på tillräckliga medel och lärarekrafter, ej alla koramo till utförande. Sålunda anbefaldes Consistorierna tillse att, emedan

') Jfr K. Eosol. på prästerskapets allm. Besv. den 22 Okt. 1723, § 2, der nog drastiska åtgärder föreskrifvas för christendomens bibringande åt kringvandrande Lappar.

29

tillräckligt antal kyrkor i Lappmarken ännu icke funnes, prästerna

lappförsamlingarne årligen resa omkring derstädes och undervisa befolkningen, ,,betjenandes sig vid predikan antingen af de tjäll de sjelfve med sig föra, eller ock af Lappländarnes tjällande". Dessa präster borde vara ,,friske och rörige medelålders män", som lärt sig lappska språket från barndomen eller ock ,.under varande tjensteår" sig derom vinlagt; och efter vissa år borde de, som dervid visade sig nitiske, derifrån hjelpas och befordras till svenska församlingar. En skola skulle inrättas vid hvarje hufvudkyrka. Till såväl skolornas som äfven elevernas underhåll och deras förseende med kläder under skoltiden, hvilken åtminstone i en senare tid varit 2 år, anslogos medel; och äfven mången infödd Lapp utbildades såväl i Upsala som i Hernösand till framstående lärare för Lapparne. Af Häradsrättens i Enare protokoll för den 14 Februari 1737 finner man ock, bland annat, att denna fattiga församling ,,hulpit en studerande från Lycksele Lap-schola till widare förkofran vvid Upsala academia" (Bil. 37). Likaså beviljade regeringen anslag för tryckning af A B C böcker och Katecheser på lappska, hvilket skulle vara undervisningsspråket för Lapparne, ehuru äfven svenska borde läras dem, som sådant önskade. Superintendenten i orten eller någon af Consistorium särskildt tillförordnad prästman skulle hvart tredje år verkställa visitationer i de lappska församlingarne.

Med värme och intresse omfattades dessa frågor om förbättrandet af Lapparnes tillstånd äfven af rikets ständer, hvilket man, utom af det nyss sagda, kan finna äfven af förhandlingarne vid 1738 års riksdag, samt af riksdagsbeslutet den 18 April 1739 (§ 5) och den 22 Augusti 1741 (§ 2) m. m.

Sedan prästerna i Lappmarks församlingarna efterhand begynt att vid undervisningen och predikan kunna undvara tolk och sjelfve dervid betjena sig af lappska språket, blefvo äfven allt flera läro- och andaktsböcker på detta språk utgifna. Början härmed gjordes redan på Gustaf II Adolfs tid, och den första bok på detta språk utkom samma år, eller 1619, som skolan i Piteå öppnades. Till och med en bonde, Henrik Göransson i Niemis by af Öfvertorneå socken, öfversatte till lappskan ett ,,manuale'', för hvilket arbete han, enligt nådigt förordnande, åtnjöt räntan af sitt åboende 1/4-mantalshemman i förläning för sin och sin hustrus återstående lifstid, eller från år 1647 till 1693. (Se Hiilphers, Vesterbottens städer, s. 150 f.).

Antalet af på lappska språket utgifna böcker tilltog i större mån efter år 1733, då anslagen för bestridande af tryckningskostnaderna blefvo rikligare, och äfven de som verkstälde öfversättningar till lappskan fingo belöningar. Sådana böcker utgåfvos under sistförfiutna århundrade förnämligast af Pehr Fjellström, först skolmästare, derefter kyrkoherde och prost i Lycksele (1739—1764), äfvensom af Pehr Högström, Pastor i Gellivaara och sedermera Pastor och Prost i Skellefteå, der han dog år 1781.

Ar 1739 hade emedlertid en särskild Direktion för ecklesiastikverket i Lappmarken blifvit tillsatt. Hvilken vigt man den tiden fastade vid frågan om civilisationens befordrande hos Lapparne framgår äfven deraf, att till ledamöter i direktionen bestämdes de Herrar Biksens Råd, som voro Cancellerer vid academierna i Upsala, Åbo och Lund, äfvensom Justitiecancelleren, Erkebiskopen och Justitieborgmästaren i Stockholm, jemte det enligt ett senare förfogande äfven Stockholms kyrkoherde skulle hafva säte och stämma i densamma.

I afseende å de lappska församlingarna och skolorna och deras förseende med erforderliga böcker på lappska språket tillkommer nämnda direktion stor förtjenst. Sålunda lät Direktionen, bland annat, under tiden från år 1771 —1791 ånyo upplägga många redan tidigare på detta språk utkomna böcker. Och på det att ständig tillgång på sådana ej måtte saknas vid skolorna och academierna, trycktes AB C boken i 4,700 exemplar, Svebelii cateches i 2,000 exemplar, Lutheri cateches i 4,700 exemplar, Högströms catechetiska frågor och svar i 4,000 exemplar samt psalm- och evangeliiböcker i 6,200 exemplar. Åt Kyrkoherden Samuel Öhrling, Skolmästaren Emanuel Öhrling och Komministern Nils Fjellström, hvilka, utom att de egde fullkomlig kännedom af lappska språket, vore kända för ,,tillförlitelig beläsenhet, förenad med mogen urskiljning", uppdrogs att till lappska språket öfversätta Gamla Testamentet. Och kyrkoherden Öhrling förordnades tillika, att under resor, som han borde verkställa, studera de skilda dialekterna af språket, på det att öfversättningen måtte blifva fullständig och arbetet kunna öfverallt i Lappmarken läsas och förstås. Detta arbete utkom dock ej förrän år 1811, då äfven det redan år 1741 öfversätta och 1755 tryckta Nya Testamentet ånyo upplades, och bibeln sålunda i sin helhet utgafs på svensk-lappska.

År 1778 lät Direktionen vidare i 1,000 exemplar trycka Lindahl-Öhrlings lappskt-svenskt-latinska lexicon med vidfogad lappsk grammatik.

Utom den mängd förbättringar å kyrkor och prestgårdar, hvilka Direktionen lät verkställa, uppfördes enligt dess förordnande predikohuset å Aukavaara fjäll i Jokmoks församling, Enontekis kyrka samt flera kapellbyggnader, såsom vid Hornafvan i Arjepluogs församling, vid Terna och vid Volksjö m. m.

Skolor inrättades i Fölinge och Gellivaara, och flere fattiga studerande, hvilka egde kunskap i lappska språket, dels tilldelades till uppmuntran i studier, isynnerhet teologiska, årliga understöd, åt en del för kortare tid, åt andra under hela deras vistelsetid vid skolan, dels recommenderades de efter demissionen till erhållande af något Kongl. stipendium. I Kongl. Förordn. af den 19 Januari 1757 uppmanades Consistorierna i riket att till Lappmarkens tjenst utse någon viss studerande, som efter väl fullbordade studier och antagna ordines sacros, kunde vid behof, på Direktionens bekostnad ett år hållas i Lappmarken att lära sig språket och derefter träda der i tjenst med löfte att efter 10 å 12 års väl förrättadt värf få vara försäkrad om att blifva befordrad i sitt stift. Och en ytterligare uppmuntran för dem, som ville egna sig åt detta kall, var att årliga gratialer beviljades fattiga enkor efter lappska präster och skolmästare. Sålunda lyckades man för Lapparne utbilda lärare, bland hvilka flera voro af framstående skicklighet. De biträddes i afseende å barnaundervisningen äfven af för ändamålet tillsatte kateketer.

Verkets årliga inkomster, bestående i vissa hemmansräntor och vissa tunnor krono tiondespannmål, den årliga lappmarksräntan, två årliga kollekter öfver hela riket, bevillningen ifrån Lappmarken till skolorna, en viss del af Arnäs kyrkoherbergespannmål samt slutligen allt som inflöt för de böcker, som blifvit för Lapparne upplagde, torde i slutet af 1700 talet hafva sammanlagdt uppgått till inemot 4,600 Rdr. Dessutom fanns äfven något i samladt kapital.

Då Canslersgillet genom K. K. af den 17 Februari 1801 inrättades och genom instruktion af den 27 Oktober s. å. fick sig uppdragen styrelsen öfver hela uppfostringsverket i riket, kommo äfven skolorna och de öfriga kyrkliga inrättningarne i Lappmarken att underlyda gillet, som skulle utgöras af academie cancellererna jemte andra tillförordnade ledamöter. Direktionen för det lappska ecklesiastikverket, som sålunda blef obehöflig, indrogs nu. Äfven verkets fonder indrogos år 1834, då tillika ett årligt anslag beviljades för de ändamål desamma tillgodosett.

Med de hedniska Lapparnes omvändelse hade man redan tidigt varit sysselsatt äfven på ryskt håll. Underrättelserna derom äro dock sparsamma. Enligt den Rostovska krönikan anlände år 1526 till Moskva ,,Hafsboer och Lappar ifrån Oceanen, ifrån Kandalakska viken, mynningen af floden Niva, ifrån vida Lappland" och begärde af Czaren antimis (altarduk) och präster, hvilka skulle helga dem genom dopet och åt dem inviga en kyrka. Czaren anbefalde då erkebiskopen Makarius att ifrån katedralkyrkan i Novgorod ditsända en präst och en diakon. De afreste och invigde der åt Lapparne en ,,Johannis födelses kyrka" och döpte många af dem.

Vidare anlände år 1532 till Novgorod Lappar ifrån Murmanska (norska) hafvet och ifrån floden Tutoloma (Tuloma) samt utbådo sig altarduk och lärare af Makarius, som äfven dit afsände en präst och en diakon. De invigde der vid tiden för Filippi fastan en Marie bebådelses kyrka och en den Helige Nikolais kyrka samt döpte många Lappar bakom det heliga berget.

Omvändelseverket bland dessa Lappar fortsattes sedan af Archimandriten Feodorit ifrån Solovetska klostret, Alexander Svirskis vän. Han predikade christendomen vid Tulomas stränder, lärde sig Lapparnes språk, uppfann för dem alfabet och grundlade ett kloster nära Koläflodens utlopp. Efter en 1560 företagen resa till Constantinopel bosatte han sig i Vologda, hvarifrån han sedan gjorde resor såväl till sitt eget kloster som till andra trakter af Lappmarken, om somrarna sjöledes, vintertid med renar (Karamsin IX s. 269 ff.).

I den nordligaste delen af den nuvarande ryska Lappmarken, i gränstrakterna mot Norge och Enare, bedrefs omvändelseverket af Trifon, som dervid ådagalade sådant nit och sådan ifver, att hans namn i denna Lappmark fördunklat alla hans förenämnde landsmäns. Det förmäles om honom, att han på sin födelseort i det Novgorodska gebitet haft en uppenbarelse, deri han af Frälsaren anbefalts att begifva sig till ett torftigt och svårtillgängligt land. Han begaf sig åstad och anlände till floden Petjenga (Peisen), der han fann Lappar, som lefde i djupaste hedniska mörker ocb i ,,afgudisk djefviilskhet", i det att de tillbådo menniskohänders verk, dyrkade djeflar, förgudade maskar och andra krypande varelser, samt åto allt ovant och vederstyggligt. *) Undan Lapparnes förföljelse säges Herren ofta hafva frälst honom på underbart sätt. Han förborgade honom i bergsklyftor eller förde honom undan, osynlig för deras ögon.

Efterhand begynte flera af de döpta Lapparne att tillföra Trifon silfver och andra värdefulla saker. De skänkte ock honom land, sjöar och floder. Af detta behöll Trifon intet för egen räkning, utan öfverlemnade allt livad han sålunda fick emottaga till kyrkan i Petjenga. Sedan emedlertid äfven såväl lekmän som munkar från det inre af Ryssland begynt att besöka denna kyrka, förvandlades den till kloster. I December 1583 dog Trifon, och kort derefter, eller år 1590 (1589), förstördes klostret af ett

J) Före christendomens införande hos Lapparne förtärde de, liksom andra på låg ståndpunkt stående folk, kött och fisk merändels i rått och okokt tillstånd. (Jfr Del II s. 249).

3 ströfvande parti Finnar. Men än i dag hålles Trifons namn och minnet af honom heligt af såväl Ryssar som Lappar i hela Kolska kretsen, och äfven långt utöfver dess gränser. Man vallfärdas årligen till hans reliqvier och till de högtider, som hvarje år den 10, 11 och 12 Februari till hans minne firas i Petjenga, der han är begrafven under kyrkans golf. Hans kropp säges än vara oformultnad och anses komma att så förblifva. På annat ställe har redan omnämnts (Del. I s. 597), att såväl i kyrkan i Kola som på många andra orter i ryska Lappmarken förvaras afskrifter af ett manuskript, innefattande meddelanden om Trifon och klostret i Petjenga. Detta manuskript omtalas äfven af Sjögren a. a. s.

374. Jfr för öfrigt Suomi 1848 s. 171 ff.

Ehuru Norrmännen enligt all sannolikhet redan i en aflägsen forntid uppburit skatt af Lappar, isynnerhet af dem som bodde vid hafskusten, voro de likväl de sista som begynte att vårda sig om Lapparnes undervisning, om ock försök till deras upptagande i den Katolska kyrkans sköte af dem gjordes redan så tidigt som i fjortonde århundradet.

Under alla stridigheter om herraväldet här uppe, och än senare, fortforo Norges Lappar, hvilka efterhand, om ock mera till namnet, blefvo räknade till angränsande norska församlingar, att lefva i djupaste hedniska mörker. Ty detta skingrades ej derigenom att några kyrkor för Norrmännens eget behof bj^ggdes der uppe, medan Lapparne fortforo att vara i afsaknad af egna präster. Väl uppfördes sålunda redan år 1217 på ön Tröms (Tromsö), nära Finnmarkens gräns, en kyrka, och i denna döptes äfven många af de hedningar, som, sedan det gamla Bjarmiska riket i följd af Tatarernas påträngande fallit i spillror, kommit till trakten och fått sig boningsplatser anvisade vid Malangerfjorden, som utgör gräns emellan nuvarande Senjens och Tromsö fögderier. Men huruvida bland dem funnits Lappar förmäles ej.

Utan nämnvärd verkan, med afseende å Lapparne här uppe, torde äfven förblifvit Konung Fredrik I:s åren 1527—1529 utgifna

påbud, att en hvar Biskop skulle draga försorg om religionsun

dervisningen i sitt stift.

Christian IV, som, under sin år 1599 företagna resa till trakterna långt bortom Nordcap för att göra Danmarks anspråk på Nordfjällsskatten gällande, säges hafva sjelf erfarit Lapparnes afgudadyrkan och trollkonster, utgaf väl år 1609 den befallning, att alla de Lappar, hvilka öfverbevisats om trolldom och ej ville afstå derifrån, skulle straffas till lifvet, och alla de, mot hvilka grundad misstanke derom förelåge, förvisas från landet. Men så vidt man vet, var det först genom samme Christian IV:s bref af den 1 Juli 1634 som en lapparnes upplysning befrämjande åtgärd vidtogs. I detta bref tillförordnades nemligen en präst för Lapparne. Han skulle, enligt Biskopens i Trondhjem anvisning, resa omkring bland Lapparne i Trondhjems län, undervisa dem i christendomen samt meddela dem sacramenten. Och för ernående af dessa ändamål ålåg det honom att färdas från bj' till by, och Lapparne att utan ersättning skjutsa honom såväl till vatten som till lands.

Mycket blef tyvärr dock härigenom ej vunnet. Och äfven det, som i antj7dt afseende uträttades under den lärde och insigtsfulle Fredrik den tredjes regering (1648—1670), då omvändelseverket bland Norges Lappar egentligen kan sägas hafva tagit sin början, var för det mesta af föga varaktighet. En god grund för omvändelseverket lades väl af Erik Bredahl, Biskop i Trondhjems stift 1643—1672. Han utöfvade en nitisk verksamhet i sådant syfte under de år han, fördrifven från Trondhjem af Svenskarne — emedan han, ehuru Trondhjems län genom fredsslutet i Roeskilde år 1658 öfvergått till Sverge, icke ville aflägga trohetsed åt detta rike — bodde i sitt praebende Trondenäs på Senjen, dit det svenska väldet icke sträckte sig. Han icke blott inspirerade andra för nämnda arbete, utan han besökte äfven själf af Lappar bebodda trakter och verkade, såväl under dessa sina resor som ock hemma hos sig, personligen för Lapparnes omvändelse. Resultaterna uteblefvo icke heller. Men hans verksamhet sträckte sig ej utöfver de Trondhjemska Lapparne, och äfven bland dem hade det mesta af hvad han uträttat råkat på förfall vid den tid, då Isak Oisen år 1703 såsom skolmästare kom upp till Varanger och Paul Resen år 1707 inträffade på samma ort, dit afrest på Fredrik IV:s befallning.

Man trodde sig nu hafva funnit, att orsaken dertill, att Danmark förlorat i inflytande och maktställning i Finnmarken, vore att söka i försummelsen att åt Lapparne bygga kyrkor och för ' dem inrätta skolor. Redan sistnämnda år anmodade ock Trondhjems Biskop prästerna deruppe att försöka utfinna personer, hvilka kunde med framgång användas såsom lärare för Lapparne. Och snart begynte man, såsom ock Resen föreslagit, att med berömvärdt nit och stor kostnad afhjelpa nyssnämnda brister. De voro också nog stora. Ty icke ens ännu denna tid funnos kyrkor, direkt afsedda för Finnmarkens Lappar, hvilka sålunda i afseende å undervisning voro lemnade åt sitt öde. Oisen berättar, bland annat, att ett utanför Koutokeino och Jokmok liggande fjäll var uppfyllt af mordiska Finnar och Lappar, hvilka lefde af röfveri och tjufveri på christna Finnar, ,,plundrade" renar, kreatur, gods, pigebarn m. m. För Olsen var här således ett rikt arbetsfält, och han verkade i sin anspråkslösa ställning med en lika outtröttlig som berömvärd ifver för Lapparnes upplysning l) och

*) Om honom yttrar Vahl i sitt arbete ,,Lapperne och den lapske Mission" II s. 12:

,,Med utrsettelig Nidkjeerhed arbeidede Isak Oisen imedlertid blandt Lapperne ikke blöt i Varanger, men ligetil Alten drog han om blandt dem, og det under Livsfare, thi af Forbittrelse över, at han opdagede deres Afguderi og Afgudssteder og kaldte det Djsevlens vserk, besluttede Lapperne at slaa ham ihjel, og hans Ans0gning om Amtmandens Beskjsermelse lad denne blifve upaaagtet. Lapperne vilde ei heller forunde ham Pläds eller Hvile i deres Hytter, nsegte ham rent Vand att drikke, vilde kun give ham rodden eller tils0let Mad

o.
s. v. Skulde han reise til Fjeldbyerne, gave de ham de vildeste og uregerligeste itensdyr, saa at han stedse var i Livsfare paa sine Eeiser. Og dertil kom, at han ingen Len fik, ferst 1714 tilstodes ham 35 Edlr aarlig. To aar efter traf han v. Westen, og paa dennes Anmodning fulgte han med til Trondhjem, hvor han 1717 af Regeringen beskikkedes til Tolk og Laerer i Lapsk ved det dervserende Missionsseminarium. Uvist af hvilken Grund blev han imedlertid uenig med
v.
Westen, der opsagde ham Tiensten,-men dog anbefalede ham til

för kännedomen om Finnmarken, hvaröfver han upprättade kartor (60 ark) med förklaring öfver gränserna, landet, inbyggarene och de gamla gränsemärkena emellan Ryssland, Sverge och Norge; jemte det han skref afhandlingar om Lapparnes öfvertro och deras villfarelser.

År 1714 lät Fredrik IV i Köpenhamn inrätta ett missionskollegium, väl egentligen afsedt för den Ostindiska missionen, men som dock med nit handhade äfven Lapparnes kyrkliga angelägenheter, hvilka kollegiet derjemte hade sig ombetrodde, ända tills det upplöstes och Lapparne i sådant afseende underlades Biskopen i Trondhjem. Fredrik den IV:s verk fortsattes sedan af Christian VI, Fredrik V och Christian VII.

Den som med den största framgång arbetade för de Norska Lapparnes omvändelse var dock Thomas von Westen, hvars ifrågavarande verksamhet inföll under Fredrik IV:s tid. Han var oiittröttlig i sitt nit för detta folks omvändelse, som han befordrade dels genom att sjelf i sitt eget hus undervisa Lappar, dels genom att såsom lärare vid det år 1716 i Trondhjem inrättade Seminarium scholasticum utbilda missionärer för dem, dels ock slutligen såsom ledare af hela det lappska missionsverket i Norge, hvilket, oberoende af Biskoparne, underlydde ett Missionskollegium. I sistnämnde egenskap besökte han, under de längre resor han för ändamålet företog åren 1716, 1718 och 1722, de af Lappar bebodda trakterna i riket. En af följderna utaf hans fruktbringande verksamhet, och det ingalunda den minst vigtiga, var att framstående och för sitt kall intresserade män till stort antal utsändes till Lapparne, hvilka de, med af v. Westen påverkadt nit och ofta under oerhörda besvärligheter, med stor framgång

at blive Chordegn i Trondhjem 1722, i hvilken Stilling han d0de 1730. Isak Oisen var kun en ringe Mand, men med utrsettelig Nidkjserhed arbeidede han i sin Gjerning og det under de vanskeligste og mest nedslaaende Forhold. Desuden forfattede han i Haandskrift en Overssettelse af Matthgeus' Evangelium og andre Stykker af den hell. Skrift, en Katechismus o. s. v., samt endel Landkort og historiske Skrifter af stor Vigtighed for Finmarken."

Not af Utgifv.

— 38 —

undervisade i deras egna kåtor och på deras eget språk. Bland de utskickade voro, utom andra förtjenstfulla män, Jens Bloch, 1) missionär i Vestfinnmarken åren 1716—1719 och, jemte Kield Stub, de förste sådana, samt vidare Mårten Lund, först missionär, sedermera pastor i Alten, Jens Kildal, som år 1720 afgick såsom missionär till Salten och äfven verkade på svenska sidan i Jukkasjärvi, samt hans begge bröder Simon och Sigvard Kildal, Jemtlänningen Leonard Sidenius, Knud Leem, som blef missionär år 1723, Pastor i Alten 1728 och slutligen 1752 Professor i lappska språket vid Seminariet i Trondhjem, der han dog 1774, Elias Heltberg och Hans Skanke; samt från en senare tid, bland andre, Gerhard Sandberg och Simon Kildal d. y., begge missionärer i Varanger, Sandberg åren 1767—1775 och Kildal 1784— 1788. Den förste som här predikade på lappska språket var Jens Bloch.

Nitiska arbetare här uppe voro ännu flere andre, både präster och kateketer, af hvilka många åtnjutit undervisning dels i Seminarium scolasticum, dels i Seminarium lapponicum, i hvilket Leem verkade såsom lärare allt ifrån dess stiftelse år 1752 till sin år 1774 inträffade död, då Seminariet på grund af Missionskollegiets framställning genom K. Reskript af den 3 Nov. s. år upphäfdes och föreskrift meddelades om att lapparne skulle undervisas i christendomen på norska.

De lappska missionärerna, säger Leem, reste från den ena Lappen till den andra och dröjde hos en hvar 8 ä 14 dagar i sender. Omgifna af smuts och stank, kalfvar och får, bodde de i Lapparnes torfkojor och kalla tält, der äfven röken var högst besvärlig och kölden kom bläcket att tillfrysa, om det ej hölls inför elden. 2) Men så var ock frukten af alla dessa åtgöranden

x) Bloch var derförinnan kapellan i Melhus, från hvilken syssla han tog afsked för att verka såsom missionär bland Lapparne. Åt sin Biskop, som afrådt honom från detta steg, hade han svarat: „Jeg vil til Finmarken og använde mit Pund paa de arme Folk, om og alle Djsevle i Helvede stode i Veien" (Vahl a. a. s. 16). Not af utgifv.

2) Jfr G-unner, Knud Leems Nachrichten von den Lappen in Finmarken, Leipzig 1771, s. 257 f.

och all den undervisning, hvaraf Lapparne sålunda kommo i åtnjutande ej blott af missionärerna och kateketerna, utan ännu dertill af församlingsprästerna, så stor, att läskunnigheten och christendomskunskapen hos de norska Lapparne blef upparbetad till samma nivå, som på den tiden i hvilken församling som helst på andra orter. Skada blott att dessa Lappars undervisning, efter det Seminarium lapponicum indrogs, missionärernas verksamhet mot slutet af adertonde seklet upphörde och det norska språket blef undervisningsspråk äfven för Lapparne, råkat så på förfall, att man på en del håll hos dem lärer finna spår af verklig hedendom.

Bevis på att detta ej skall få länge fortfara begynte dock att visa sig redan på 1820 talet. Man begynte då att inse nödvändigheten af att åter insätta lappska språket såsom undervisningsspråk. Man företog sig derföre att ånyo utgifva de gamla, redan utgångna lappska böckerna, af hvilka de första sålunda utkommo på nytt åren 1821 och 1824 genom Prosten Deinbolls försorg, samt att intressera sig för bibelns öfversättande till samma språk; och stortinget beslöt år 1821, att för Nordlanden och Finnmarken skulle inrättas ett seminarium för utbildande af folkskollärare, af hvilka de, som ville egna sig åt Lapparnes undervisning, skulle handledas, utom på norska, äfven på det lappska språket. Den Kongl. resolutionen härom emanerade den 4 Maj 1822. Detta Seminarium, som förlades på Trondenses, öppnades för sin verksamhet år 1826. De norska Lapparne hafva dessutom i Pastor Stockfleth erhållit en entusiastisk lärare, som icke allenast grundligt lärt sig deras språk, på hvilket han redan utgifvit flere böcker, och på hvilket han är sysselsatt med att öfversätta äfven den Heliga skrift, utan ock med lågande värme antagit sig deras sak i alla afseenden. Han har ock varit nog lycklig att härför vinna sin Regerings kraftiga understöd.

Till ofvanstående kortfattade skildring om Christendomens bibringande åt Lapparne, till hvilket ämne vi dock, hvad eget lands Lappar vidkommer, längre fram skola återkomma, må det tillåtas oss att foga ännu några ord.

Vid omvändelseverkets bedrifvande bland Lapparne har man tyvärr icke — ej ens under den evangeliska tiden — alltid förfarit med önskvärd mildhet och med nödig hänsyn till deras åskådning och deras fördomar. Mycken menniskovänlighet, många personliga uppoffringar och stort christligt nit har härvid onekligen lagts i dagen från mera än ett håll. Men skuggsidor saknas ejheller. Många Lappar förföljdes ej allenast för, ofta nog förment trolldom, utan äfven för det att de vidblefvo sina urgamla seder och bruk, äfven af oskyldig art; och man utsträckte härvid stundom sitt nit ända derhän, att man mot dem använde såväl inqvisition som tortyr, ja t. o. m. bålet. Man bestraffade dem ej allenast för deras sånger till de gamla gudarnes ära, utan äfven för begagnandet af spåtrummor, hvilka ansågos vara ,,djefvulska redskap och konster." Fann man en Lapp bland sina elddon eller kring halsen bära något, som han sjelf trodde vara praeservativ mot sjukdomar, s.s. t. ex. björngalla, bäfvergäll, bäfversvans eller annat dylikt, så misstänktes allt sådant vara trolldomsredskap, och man behandlade honom derefter. Han drogs inför Rätta, der lagläsaren, ofta en okunnig man, tvang honom att erkänna sig skyldig till trolleri och, hvad än värre var, nödgade honom till medgifvandet, att han dermed skadat christna menniskor Så t. ex. berättar Tornseus i sitt a. a. s. 22, hurusom en 80 år gammal Lappe blef för trolldom, hvarigenom han bl. a. ,,erkänt sig" hafva om lifvet bragt en bonde, dömd till döden, ehuru han undgick straffets bringande till verkställighet derigenom att han ,,trullade sig sjelf ihjäl", då man satte honom i släden för att afföras till fängelset. Sådana, för förmenta brott af denna art fälda dödsdomar blefvo i de högre instanserna endast alltför villigt faststälda. Huru fördomsfull man sålunda var beträffande Lapparne ådagalägger, utom detta och de otaliga andra bevis, som derpå förefinnas, äfven en Konung Christian IV:s förordning af år 1660, der man läser att, emedan Lapparne vore af natur och bruk till trolldom begärlige, hvarken Norrmän eller annat fromt folk vågade bo nära dem, ännu mindre i deras grannskap eller vid samma fjord som de. x)

Den behandling, för hvilken Lapparne tidigare voro utsatta för det att de ej genast voro färdige att öfvergifva sina gamla seder och bruk, var sålunda ingalunda egnad att befordra omvändelseverket. Då t. ex. begagnandet af den kära spåtrumman, äfven för ändamål, som ingenting hade gemensamt med trolldom, var belagdt med dödsstraff, hvilket qvarstod ända till 1779 (jfr Del II s. 196); då de oskyldigaste saker utmålades såsom trollkonster, hvilka medförde samma straff; då prästerna ej ville tillåta Lapparne att i dopet uppkalla sina barn efter sina afsomnade förfäder (Del II s. 50); då hade allt detta till följd, att man öfvade sina gamla seder och bruk i hemlighet, sålänge något af dem bevarades i folkets minne. Det föraktliga bemötande, som ofta kom Lappen till del, det förtryck och de orättvisor, för hvilka han varit utsatt, hafva icke heller varit egnade att påskynda den nya lärans rotfastan de. Oaktadt allvarsamma åtgärder, säger derför Hammond i sin historia öfver den Nordiska missionen, fortforo Lapparne att vidblifva sina hedniska bruk och meningar ännu länge efter det kyrkor för dem uppfördes. Detta är tyvärr endast alltför sannt. Men för afskaffandet af ett hos folket inrotadt urgammalt åskådningssätt och för häfvande af dess gamla fördomar äro tvångsåtgärder ingalunda alltid de framgångsrikaste medel. Då Gustaf Wasa i sitt rike genomförde reformationen, var han nog lycklig att inse detta. För att ej alltför mycket uppröra folkets känslor genom småaktiga åtgärder i saker af un-

J) Ännu den lärde och upplyste Abo Biskopen Johannes Grezelius d. y. synes hafva varit fången i samma fördom. I § 7 af protokollet vid den visitation, som han den 28 Juni 1691 verkstälde i Kemi, läser man:

,,Som denna ort ligger nära till Lappmarken, der folket härintills lefvat i stort mörker, och snart af sådana kan besmittas med vid skepelse och allehanda afguderi, dy varnades menigheten till en sann Gudsdyrkan, att akta sig för svordomar och bannor, samt förmanades till böner och åkallan; item enighet och inbördes kärlek." (Kemi gamla prosteris arkiv).

Uteifv.

derordnad vigt för det stora reformarbetets framgång, fäste han ej någon afgörande betydelse vid att alla för lutheranismens väsende fremmande yttre ceremonier, som folket vant sig vid, genast skulle afskaffas. Också lära de hedniska bruk, som Lapparne delvis länge nog torde vidblifvit, icke alltid varit af sådan grundväsentlig betydelse, som de mången gång blifvit bjert beskrifna. Ty, — vare detta sagdt utan att vara riktadt mot Hammond — öfverdrifter äro tyvärr endast alltför vanliga. Så t. ex. läser man ås . 192 i Handlingar, rörande jubelfesten i Upsala år 1793, att man då ännu på ett och annat ställe i vår Lappmark och särdeles i Kuusamo var ,,under naturens klaraste dag lemnad åt tjocka natten, mörkret och dess olyckor." Men emedlertid hafva flere den tidens präster i grannsocknarne, derom tillfrågade af mig, förklarat att christendomskunskapen då icke var sämre i Kuusamo än i andra Finlands socknar. Och äfven Doktor M. Castrén, som redan vid sagda tidpunkt var kontraktsprost i Kemi prosteri, dit Kuusamo då hörde, uttalade för mig, att han ej kunde förstå, huru denna osannfärdiga uppgift fått i sagda handlingar inflyta. Dåvarande Biskopen i Åbo, Gradolin, hos hvilken Castrén förfrågat sig i saken, hade emedlertid förklarat, att B. W., som vid mötet var referent, infört uppgiften för att dermed chikanera Gadolin. Så lättsinnigt kunna vilseledande framställningar spridas ut; och att sådana i otalig mäugd utgått äfven om Lapparne, det behöfver ej betviflas. Ett bevis derpå är äfven den inkorrekta skildring af förhållandena i Kemi lappmark, som ingår i ,,Lärda Tidningar" för år 1750 och gaf Samuel Chydenius fall anledning att i samma tidning införa en gensaga, deri dock äfven han, i sin berömvärda ifver att taga dervarande befolkning i försvar, i vissa delar gör sig sjelf skyldig till öfverdrift (Bil. 1). Det framgår för öfrigt af såväl Högströms som M. Castréns vittnesbörd, att befolkningen i vår Lappmark öfverhufvud under

1700-talet i christlig vandel och moralitet icke allenast kunde ställas i bredd med landets sydligare belägna socknar, utan i många fall t. o. m. stod öfver dem. Och så är förhållandet äfven nu. Deraf har ock skalden fått anledning att om Lapparne sjunga:

Ren vantron flyr det ljus, som sprides ända hit

Af visa Konungars och sanna Prästers nit,

E,en Lappens troll dö ut, men med ett gift från söder,

brännvinet, trollas nu han sjelf af svenska bröder.x)

Utgifvaren tillåter sig att härtill foga några ord.

Att förf., då han nedskref det här närmast ofvanstående, ej haft tillgång till hithörande visitations protokoll, kan man finna deraf, att han ej åberopar något sådant, utan stöder sig endast på muntliga meddelanden. Af protokollen inhemtas följande:

Sedan Kontraktsprosten M. Castren vid visitationen i Kuusamo den 12 Mars 1797 med fägnad inhemtat, att församlingsmedlemmarne ,.i allmänhet voro försvarligen inkomna i salighetsläran, läste temmeligen rent innantill och kunde utantill Luthers cateches, hustaflan, Athanasii symbolum, Gezelii Spörsmål, och de fleste äfven skriftenes språk samt botpsalmerna, samt gåfvo rediga och nöjaktiga svar på frågor," har' i protokollet vidare antecknats :

,,Visitator intygar derföre, att allmogen uti Kuusamo Lappmarks församling uti Christendomskunskapen ej särdeles eftergifver någon annan menighet inom andra landsförsamlingar i riket; genom hvilket sannfärdiga anförande de mindre fördelaktiga yttranden om Christendomens tillstånd i Kuusamo Lappmark vederläggas, hvilka uti sista jubelfestens handlingar finnas intagna. Längesedan har hedendomen flyktat ifrån denna Lappmark; vidskepelse vidlåder ej denna Lappmarks invånare, mera än andra landsförsamlingar. Natten, mörkret och dess olyckor hafva länge sedan vikit för dagen. Inga synnerliga grofva laster äro gängse, och denna Lappmarks invånare äro ej mera fallna för stöld och tjufnad än i de upplysta församlingarna. Lapparnes vanliga böjelse för fylleri och starka drycker har ej hunnit taga så djupa rötter här som uti de till Hernösands stift lydande Lappmarker;

F. M. Franzen, Skaldestycken, Abo 1810, B. I s. 45.

— 44 —

utan kunna denna Lappmarks invånare med allt skäl berömmas för nykterhet framför vestra Lappmarks församlingarne och de flesta andra i riket. Ejheller kan folket beskyllas för otukt och skörlefnad. Här finnes mera dygd, större renhet och enfald i sederna än i de flesta andra församlingar."

Emedlertid hade Prosten M. Castréns fader och företrädare i Kontraktsprosteembetet E. Castren, vid nästföregående, af honom år 1787 i Kuusamo verkstälda visitation i protokollet antecknat:

,,En del af församlingen förspordes ega försvarlig christendomskunskap, som de ådagalade ej allenast med nöjaktiga svar utan ock Oatechesens och spörsmålens tydliga läsande; men hos de flesta befanns mycken okunnighet och vårdslöshet. Hvarken äldre eller yngre kunde stafva, hvarföre ock lycklig innanläsning ej var att vänta af andra än dem, som voro med synnerlig qvickhet begåfvade. Ganska få hade ock läst Gezelii spörsmål." Beträffande kyrkogången hade församlingens kyrkoherde, derom tillfrågad, förmält: att täta besök i kyrkan väl ej kunde fordras af dem som bo flera mil aflägsne derifrån, men att äfven de närmast boende vore mycket försumlige derutinnan. Med hugnad hade dock försports att större laster numera ej öfvades i församlingen, sedan fjdleri och rentjufnad, som i framfarna tider nog inritat sig i densamma, blifvit hämmade.

Allt detta, som för öfrigt icke gäller Lappar — ty i Kuusamo fanns dåmera ej sådana — antyder väl icke hedendom eller annat dylikt; men kanske är dock sistnämnda protokoll källan för uppgiften i jubelfest-publikationen, der rätta förhållandet i hvarje fall synes hafva blifvit vanstäldt.

Men innan vi nu ingå på vidare beskrifning af den finska Lappmarken, hvilken ju företrädesvis är afsedd att utgöra föremålet för denna afhandling, må en flyktig blick kastas äfven på de utom Finlands gränser belägna lappmarkerna.

Lappin arkerna

Sverge, Norge och Ryssland.

Sverges lappmarker.

Om man undantar den sydligaste af de svenska lappmarkerna, eller den s. k. Jemtlands lappmark, som utgöres af en smal sträcka utaf de närmast norska gränsen belägna bergstrakterna i Jemtland och Herjedalen ända ned till 62 breddgraden, ligger det svenska lappland mellan 64° och 68° n. latitud. Det gränsar i vester till Norge, i norr till finska Enontekis, i öster till de svenska provinserna Vesterbotten, Ångermanland och Jemtland, samt går i söder, utom till de begge sistnämnda landskapen, närmast norska gränsen ända ned till Dalarne. x)

Svenska lappland upptages till större delen af sjöar, vattendrag och moras samt höga bergskedjor, af hvilka många hafva att uppvisa evig snö. Dess klimat är derföre ganska strängt. Men ehuru vintern kan anses räcka i nio månader, ser man dock, äfyen under den mörkaste årtidens kortaste dagar läsa omkring fyra timmar i bok, utan att behöfva begagna sig af eldsljus. Den strängaste kölden inträffar i Januari och Februari. Då bestryker man gerna här liksom annorstädes i Lappmarken ansigtet med renfett, för att skydda det mot kyla, samt betäcker sin kropp från topp till tå med pelsverk. Vintern börjar med Oktober. Den snö, som då faller, blir qvarliggande till medio af Juni. Då drifves boskapen ut på bete. Är våren gynnsam, ser man gröna

3) Svenska lappland har förf. aldrig besökt. Allt hvad här nedan om detsamma anföres är derföre hemtadt ur fremmande källor, måhända delvis ur Domkapitlets i Hernösand arkiv, då förf. år 1827 besökte orten.

Utgifv.

— 48 —

fält redan några dagar efter snösmältningen, men vanligen begynner marken ej bära grönska förrän omkring midsommaren, och först i början af Juli är den fullständig. Den högsta värme råder i Juli och Augusti. Efter sin långa vinterdvala utvecklar sig vegetationen nu mycket hastigt. Från vårsådden till skörden åtgå 10 ä 12 veckor. Af sädesslag, som odlas, är korn det förnämsta. Rofvor och potatis trifvas väl. Fruktträd gå här ej, men ätbara skogsbär finnas i mängd; mest hjortron, lingon och blåbär. Flyttfoglarne inträffa i allmänhet vid sommarens ingång.

Af matnyttiga skogsfåglar har man tjäder, orre, snö- och fjällripa samt hjerpe. Sådana föryttras i betydlig mängd. Afven sjöfoglarne lemna ett ej ringa bidrag till fyllande af lefnadsbehofven, dels genom sitt kött, dels genom sina ägg, sin fjäder och sitt dun, af hvilka sistnämnda flera hundra lispund årligen försäljas.

Utom fjäderfä finnes björn, hvars kött anses för en läckerhet, utter, mård, räf, fjällfras, hare, ekorre, herrmelin m. m. Af rofdjur är vargen den farligaste och åstadkommer äfven den mesta skada; dernäst lodjuren, som dock äro sällsynta.

Vattendragen, som i fjälltrakterna hafva ganska rent vatten, men nedanför dem ofta äro beväxta med gräs och säf, erbjuda riklig tillgång på fisk af samma slag som i den finska lappmarken. Alla större floder gifva mer eller mindre lax.

Boskapsskötseln är dock äfven här, liksom öfverhufvud i i alla lappmarker, den väsentligaste näringsgrenen. En stor del af Lapparne lefva endast af sina renar. I öfrigt hafva inbyggarene äfven kor, får och getter, hästar och oxar. Dock är landet i förhållande till sin utsträckning fattigt på växtarter. De fanerogama växterna i alla lappmarker anslår Wahlenberg till sammanlagdt 496 species, hvaraf 56 äro starr- och 46 gräsarter. Med odlade ängar har ingen här än gjort försök. De bördiga naturliga ängarne vid stränderna af elfvar och träsk gifva dock, i förening med mossängarne, tillräckligt boskapsfoder. Det bergade höet, liksom ock sädesväxterna, uppläggas på hässjor och förvaras der; ty lador har man för sådant ändamål blott i Asele och Lycksele.

Flera trakter af svenska Lappland, isynnerhet i Luleå och Torneå lappmarker, äro rika på järnmalm, och jemväl andra metaller, såsom bly, silfver och koppar, förekomma der. Också idkades här en betydande bergverks drift redan på 1600-talet.

Perlmusslor förekomma äfven; men de perlor, som de föra, äro i de närmare fjällen belägna vattendragen vanligen odugliga. De lemna derföre ej vidare särdeles inkomst i de norrom Åsele belägna trakterna.

Kommunikationen försiggår vintertid dels med häst, dels med renar; om sommaren med båt eller till fots. Inga vägar äro byggda, utom den som nyligen anlagts ifrån Umeå till Lycksele.

Befolkningen här utgöres dels af Lappar, dels af Svenskar och Finnar.

a) Lappar.

De äro med afseende å sitt lefnadssätt antingen Fjäll-eller'

Renlappar, Skogslappar, Fiskarlappar och Tiggarlappar.

Fjällapparne, med undantag af de få bland dem, som idka jemväl något fiske, lefva af den afkastning de få af sina renhjordar. För dem hafva de egen betesmark, för hvilken de byavis erlägga afgift till kronan. Om sommaren irra de med sina renar omkring på fjällen, vintertid uppehålla de sig med dem på låglänta trakter — äfven i angränsande svenska socknars skogsmarker. På hvart ställe vistas de endast någon vecka; allt efter den större eller mindre tillgången på renmossa som trakten har att erbjuda. Der de stanna, der uppslå de sina tält, hvartill de föra med sig de nödiga materialierna.

Skogslapparne ega färre renar än fjällapparne, i hvilkas vård

de lemna dem för sommaren, eller ock drifva de dem helt enkelt

ut i skog och mark och lemna dem der utan all eftersyn till

hösten, då de åter hopsamla dem. Sjelfve syssla de hela som

maren igenom med fiske.

Fiskarlapparne äga minsta antal renar, ofta alldeles inga.

De lifnära sig nästan uteslutande af fiske.

4

Tiggarlapparne sörja för sin utkomst företrädesvis genom tiggeri, som de öfva i Vesterbotten, Ångermanland och jemväl i andra provinser; sommartid dock äfven genom att på dessa orter antaga tjenst såsom vallhjon eller herdar för böndernas renar. Andra tillverka och försälja, för vinnande af bidrag till sin utkomst, korgar och tåg af trädrötter, samt askar och mjölkkärl af näfver.

De tre sistnämnda klasserna hafva till större del uppstått af renlappar, som råkat i armod genom förlusten af sina renhjordar, hvilka än upprifvas af vargar, än minskas i otrolig grad i följd af sjukdomar och andra olyckshändelser. Någon gång, ehuru mera sällan, lärer obeståndet ock uppkomma af för stark förbrukning af brännvin.

I senare tid hafva allt flera lappar blifvit bofasta. Desse idka i någon mån åkerbruk, men företrädesvis boskapsskötsel. De bo alltid i timmerhus, hvilka dock äro mindre prydliga än kolonisternas.

I afseende å beklädnad, busgeråd och seder lära de svenska Lapparne endast föga afvika från de finska.

Hela den lappska befolkningen utgör här ej mera än omkring 4,000 personer,x) hvaraf de flesta bo i Luleå, Piteå och Torneå lappmarker.

Större är antalet här bosatte

b) Svenskar och Finnar.

De utgjorde 1815 omkring 7,500 personer. När dessa kolonister först begynt nedsätta sig i Lappland är ovisst. Men man kan väl antaga att sådana inflyttningar vidtogo, om ej förr, så åtmin

:) Denna siffra, som hänför sig till tiden 1815—20, är dock alldeles för låg. Detta beror synbarligen främst derpå, att tabellverket före år 1825 lemnade uppgifter endast om de Lappar, som voro öfver 10 år. För sistnämnda år anger y. Duben de svenska Lapparnes antal till 6059 personer (Se v. D. Lappland, s. 446 och 448).

Utgifv.

stone då bergverksdrift på 1600-talet begynte bedrifvas i Lappmarken. Med tillförlitlighet vet man dock, att i de södra Lappmarkerna en och annan Finne nedsatte sig så godt som omedelbart efter det 1673 års förordning emanerade, och att en mängd Finnar öfvergåfvo sitt fädernesland under Carl XILs krig och slog sig ned i Sverges nord. De kommo likväl ej till de trakter, som Finnarne der nu bebo, utan till Lycksele. Numera bo här emedlertid, utom Lappar, endast Svenskar, hvilka således i sig upptagit de inflyttade Finnarne. Såsom säkert torde få anses, att Finnarne jemväl här till stor del utgjort jordkulturens pioniärer. Äfven i den svenska lappmarken har nemligen rågodlingen blifvit af dem införd. De svenska kolonisterna härstamma mest ifrån Dalarne, Ångermanland och Vesterbotten.x)

Hos alla kolonister är boskapsskötsel den hufvudsakligaste och indrägtigaste näringsgrenen. Åkerbruket, som härintills varit bisak, har dock mycket tilltagit under det sistförflutna decenniet. Äfven jagt och fiske är för dem ganska lönande. Tarfligt lefnadssätt i förening med outtröttlig arbetsamhet har icke allenast möjliggjort deras utkomst, utan gemenligen beredt dem en skäligen god ekonomisk ställning. Jordbrukarenes antal ökas numera årligen. Då de bästa lägenheterna emedlertid redan äro intagna, och nykomlingar således endast med mycken ansträngning här finna sin bergning, sker denna tillväxt ej så mycket genom nya inflyttningar som icke mera derigenom, att fädernejorden delas emellan barn och efterkommande, hvarigenom en mängd nya familjer blifvit bofasta. Nybyggarenes hustru? äro särdeles fruktsamma och föda ända till 8 ä 12 barn, af hvilka endast få dö vid späd ålder. Dessa nybyggare äro i allmänhet kända för att vara ett raskt och kraftfullt folk, redligt och gästvänligt derjemte. De bo äfven här, liksom i den finska lappmarken, vid elf- och träskstränder, dels emedan lägenheterna der öfverhufvud äro bättre, dels emedan fisket, is3^nnerhet i början, är nybyggarens

*) Se: Resa genom Sverge, Norge, Finland och Ingermanland åren 1817, 1818 och 1820 af Fr. Wilh. von Schubert, B. II s. 347. Om de svenska Lappmarkernas kolonisation ingår omständliga underrättelser i P. Lsestadii „ Journal", Stockholm, 1833.

förnämsta tillflykt. Brödet bakas i lappmarken alltid af korn. Endast hos de fattigare, och under missväxtår, ingår äfven bark eller halm deri. Medan Lapparne ej bruka hålla gästabud, äro sådana deremot i bruk hos kolonisterna, hos hvilka knappt något bröllop derförutan firas, och dervid saknas ejheller dans och musik.

Sverges lappmarker äro: Jemtlands lappmark, Åsele lappmark, Umeå eller Lycksele lappmark, Piteå lappmark, Luleå lappmark och Torneå lappmark. Af dem tillhöra Jemtlands lappmark Jemtlands eller Östersunds län, Åsele och Umeå lappmark Vesterbottens län, samt Luleå, Piteå och Torneå lappmarker Norrbottens län. Utom kronofogdar och länsmän finnas äfven bylänsmän. Sådana tillsättas af kronofogdarne nästan för hvarje by eller område, som genom vattendrag eller på annan grund äro anvisade till gemensamma betes- och jagtmarker, fiskerier m. m. Bylänsmannen vakar närmast öfver ordningen i ett sådant distrikt, anmäler förseelserna hos kronofogden, tillhåller Lapparne att bivista gudstjensten och att komma tillstädes vid de årliga uppbördsstämmorna, förliker och afdömer små tvistigheter o. s. v.

För hvarje lappskt byalag är en gemensam utlaga till kronan bestämd. Den fördelas af de skattdragande sjelfve på en och hvar betalningsskyldig i mån af hans förmögenhet, fångst under året, honom träffade olyckshändelser m. m. Nybyggarene deremot erlägga en fix skatt, 6 R:dr 32 sk. per mantal.

I judicielt afseende indelas svenska Lappland i härader. Uti hvarje sådant håller häradshöfdingen med nämnd en gång om året ting i tingshuset, som är beläget vid kyrka. Vid tingshusen finnes vanligen, utom fängelse, äfven straffpåle och halsjern, emedan här sällan föröfvas andra stölder än gortjufnader, för hvilka straffet är, utom annat, att stå i halsjern vid skampåle. För hela svenska Lappmarken i förening med angränsande provinser förrättas gemensamt lagmansting.

Ecklesiastika förhållanden och Kyrkoväsendet äro öfverhufvud lika som hos oss. Hela svenska Lappland hör till Hernösands stift och är indeladt i pastorater, som underlyda prosterier i Vesterbotten, Ångermanland och Jemtland. Biskopen och Domkapitlet utöfva den omedelbara styrelsen öfver såväl kyrko- som skolväsendet under öfverinseende af Kongl. KanslistyrelsenStockholm.

Gudstjensten förrättas på svenska, lappska eller finska, stundom på två af dessa språk, och emellanåt på alla tre. Gudstjenst eger i regeln rum hvarje söndag, men predikan hålles endast hvarannan sådan. Söndagen der emellan föreläser presten någon predikan ur postilla. Då Lapparne uppehålla sig med sina hjordar i kyrkans närhet, förrättas dock hvar söndag fullständig gudstjenst. Äfven der fiskarlappar hafva stadigare bosättning predikas hvarje söndag, först på svenska och derefter på lappska. För herdelapparne hålles sommartid gudstjenst i enkom för sådant ändamål på fjällen byggda kapell, och då anställes äfven förhör med dem.

Vid hvarje moderkyrka är allt ännu i regeln en lappskola för sex fattiga barn, hvilka der undervisas på sitt eget språk. De bo i skolhuset uuder skolmästarens tillsyn och underhållas på allmän bekostnad. Efter längre eller kortare vistelse i skolan, högst 2 år, lemna de densamma, hvarefter gossarne ofta antagas till kateketer hos Lapparne. Mot särskild betalning undervisas i dessa skolor äfven bemedlade lappars, kolonisters samt t. o. m. prästers barn. Skolmästaren har i lön 25 ä 30 T:r spannmål och njuter derjemte några andra förmåner. Under marknadstiden, som inträffar i Januari, Februari eller Mars, hålles examen. Vid samma tillfälle sker demission från skolan. På några orter sörjer man äfven för barnens fortsatta utbildning derefter. Man har funnit, att den i skolan meddelade undervisningen haft ett välgörande inflytande på hela den familj barnet tillhör.

De barn, hvilka ej besöka sådana skolor eller ej kunna i dem emottagas, undervisas af kateketer, som uppsöka Lapparne i deras hem. Liksom kateketerna hos oss, föreläsa de dervid äfven predikan ur någon postilla, företrädesvis för sådana som på söndagarne ej kunna komma till kyrkan. De uppbära af allmänna medel i årlig lön endast 8 å 16 Rd:r, hvarutom de åtnjuta fri kost af Lapparne under sin vistelse hos dem. De fortskaffas vanligen fritt från den ena Lappen till den andra, men få emellanåt äfven vandra till fots.

Om såväl pastoratet som om skolan och skolbarnen afger kyrkoherden årsberättelse till Kontraktsprosten, och denne till domkapitlet. Efter några års mellantid förrättas visitation, dock sällan af biskopen, utan, såsom i vår lappmark, af prosten eller af någon för ändamålet tillförordnad kyrkoherde.

Liksom skolniästarene erhålla äfven kyrkoherdarne aflöning af Kronan, men uppbära derjemte någon tionde af sina församlingsbor. Efter 10 till 12 års tjenstgöring äro de berättigade att vinna befordran till regala pastorat i rikets alla stift.

Beträffande de skilda lappmarkerna i Sverge må härtill ännu fogas följande:

l:o. Jemtlands (och Herjedalens) lappmarker

innefatta, såsom redan sagts, Jemtlands och Herjedalens fjälltrakter mot norska gränsen. Deras lappska befolkning uppgår till 538 personer. Dessa lappmarker hafva ej, såsom de öfriga svenska lappmarkerna, egna pastorat, utan underlyda de svenska pastoraten Hammardal, Fölinge och Undersåker i Jemtland, samt Hede i Herjedalen. De äro:

a) Ströms och Fölinge lappmarker.

År 1815 uppgick dervarande Lappars antal till 294, hvaraf 138 voro mk. och 156 qk. Bland Lappfamiljerna voro 7 rika, 27 välmående, 20 i torftiga omständigheter och 9 utfattiga. Af dessa 294 Lappar bodde 116 i Fölinge- och 178 i Ströms lappmark. De i Fölinge hade omkring 4,000 och de i Ströms omkring 6,000 renar. De få renar, som bönderna ega, vårdas af Lappar. År för år aftaga dessa Lappar i antal, och äfven deras förmögenhetsförhållanden försämras. Detta sakernas läge är närmast en följd af intrång från nybyggarenes sida, det enda och oöfvervinneliga fröet till oenighet emellan nybyggare och Lappar, hvilka sistnämnde i alla lappmai-ker lida förtryck af kolonisterna.

Mest alla Lappar förstå här svenska, och de tala äfven på sätt och vis detta språk; men emellan Lappar inbördes är samtalsspråket ännu alltid lappska. I bokläsning ooh sedlighet hafva de godt vitsord om sig. För undervisningen sörjer, utom pastor, två kateketer, en i hvardera lappmarken. Dem åligger att besöka hvarje lappkåta och der bibringa barnen undervisning i bokläsning och christendomskunskap. Den för dessa lappmarker afsedda skola är vid Fölinge kyrka och inrättades 1746. Undervisningsspråket är svenska. Elevernas antal är 6, eller 3 gossar och 3 flickor, för hvilkas kost och beklädnad skolmästaren sörjer och uppbär derför 56 tunnor korn af kronan.

bj Undersåkers och Offerdalens lappmarker.

Själavården för de Lappar, som här nomadisera på fjällen, är sedan 40 år tillbaka anförtrodd åt komministern i Undersåker, som derför åtnjuter särskild ersättning. Grudstjensten förrättas på svenska språket, hvilket de skola rätt väl förstå, ehuru äfven de allt ännu sinsemellan tala lappska. Gfudstjenst hålles dock för dem blott en gång om sommaren och några gånger vintertid; men hemma i sina kojor fira de hvarje söndag sabbaten med att läsa predikan ur någon svensk postilla. Af den berättelse, komministern Lars Erik Fertius den 3 September 1826 afgaf till Domkapitlet i Hernösand om Lapparne på Undersåkers, Åres och Kalls fjäll, framgår för öfrigt, att en del af dem äro kände för sedlig och gudfruktig vandel, andra åter begifna på brännvin, hvilket inhemtas af såväl svenska som norska bönder och förorsakar här mycken skada. Annu för 30 år sedan, eller således i slutet af 1700 talet, uppger man att de begagnat sig af trolltrummor, men numera äro alla hedniska bruk försvunna.

Två kateketer resa vintertid omkring i bygden och undervisa dervid hvardera 6 veckor; men fast lappskola finnes bär ej. Lapparnes antal var år 1816, på Kalls fjäll 68, på Åres 21, på Undersåkers 56 och på Offerdals 19, eller tillhopa 164.

— 56 —

De bildade 45 familjer eller matlag, af hvilka 23 lefde utaf sina renhjordars afkastning. De öfriga innehade tjeust, dels hos desse, dels nere i landet, der många äfven öfvade tiggeri. De förmögnare bland Lapparne äga hvar sina 400 k 500 renar, den rikaste omkring 1,000. Kolonisterna äro här ganska få, hvarför Lapparne ej lida större intrång af dem och hafva tillräcklig betesmark för sina renhjordar. Sin lappska drägt bibehålla de ännu, men sedan några tiotal år tillbaka har man dock börjat nyttja linne i stället för den undre vadmalsklädningen.

c) Ovikens och Hedes lappmarker.

År 1814 funnos här inalles 20 lappska hushåll med sammanlagdt 80 personer, af hvilka en femtedel tillhörde Ovikens lappmark. Äfven alla dessa Lappar förstå svenska, men deras hemspråk är dock lappskan. De besökas 2 gånger årligen i Storsjö kapell vid Jemtländska gränsen af pastorn i Hede, men i öfrigt begagna de sig af kyrkorna i Hede, Tennas och Ljusnedal. De äro alla renlappar, men endast få af dem ega ända; till 300 ä 400 renar. De flesta äro fattiga liksom annorstädes, der Lapparne bo i närheten af kolonister. Deras kojor äro af granris och utan vadmals beklädnad. En kateket reser här omkring vintertid och meddelar undervisning.

2:o. Vesterbottens lappmarker.

a) Asele lappmark,

äfven Ångermanlands lappmark kallad, emedan den ända till senare tid hört till Ångermanland af Hernösands län. Dess längd är ungefär 28 mil, bredd 4—12 mil och areal, enligt Hermelins karta, 135 qvadrat mil. Den bildar ett härad för sig.'

I ecklesiastikt afseende sönderfaller den i 4 pastorat, Åsele,

som upptager den sydvestra delen, Fredrika den sydöstra, Doro

thea den nordvestra, och Wilhelmina den nordöstra. De höra

alla till Ångermanlands norra prosteri. Wilhelmina har större

— 57 —

areal än de tre öfriga sammanlagdt. Ända till år 1800 utgjorde hela denna lappmark ett enda pastorat med kyrka i Åsele, hvilken byggdes 1648, ombyggdes , 1748 och ytterligare 1779, då den derjemte utvidgades. Derifrån afskildes Fredrika och Dorothea förstnämnda år, och år 1812 Wilhelmina, hvarunder Fatmomakke eller Fadnomåkke, som ligger derifrån 12 mil vesterut vid den 7 mil långa Kutsjön, lades såsom kapell. I kapellet bor ingen präst, utan besökes det i Juli och September af Pastorn i Wilhelmina, som der förrättar gudstjenst på lappska språket.

Vid Åsele kyrka är sedan 1532 en lappskola inrättad. Äfven svenska barn kunna vid den få undervisning på deras egen bekostnad. Kateketer finnas, en i Åsele och en i Wilhelmina.

Landet är ganska bergigt och har vid norska gränsen att uppvisa toppar med evig snö. Det inrymmer äfven betydliga sjöar och floder, bland hviika sistnämnda Ångermanelfven är den förnämsta. Vid densamma ligga Wilhelmina och Åsele kyrkor, den sistnämnde belägen vid 64° 12' lat.

I Åsele, Fredrika och Dorothea skördas dock så mycken säd, att den fyller behofvet, helst fisket är högst fördelaktigt och kreatursbetet så godt, att korna mjölkas tre gånger dageligen. Afkastningen uppgafs 1815, af råg till 2 å, 3 kornet, af korn till 2 ä 4, af potatis till 3 å 5 kornet.

Renarne oberäknade utgjorde boskapens antal i:

Åsele socken 125 hästar, 50 oxar, 739 kor, 300 kalfvar, 1,200 får. Fredrika 75 ,, 25 „ 348 „ 120 „ 330 „ Dorothea 95 „ 24 „ 380 „ 93 „ 470 „ Wilhelmina 98 „ — „ 300 „ 100 „ 350 „

Innevånarene, dels Svenskar dels Lappar, uppgingo år 1815 till sammanlagdt 2,913 personer, hvaraf 1,031 bodde i Åsele, 420 i Fredrika, 477 i Dorothea och 1,005 i Wilhelmina. Lapparnes antal var då 306, deraf 110 mk och 196 qk. Bland dem voro 138 renlappar. Af dem, som ej hade renar, voro 88 kringvandrande. Sedan 40 år tillbaka hafva allt flere Lappar blifvit nybyggare.

Lappskatten för Åsele lappmark utgör 42 Rdr 40 sk. Bco. Deraf erlägga Lapparne 27 Rdr, bönderne det öfriga för sitt renbete.

Skattskyldige bönder funnos år 1817, i:

Åsele socken 100, fördelade på 38 byalag,
Wilhelmina 63 ,.1 9
Dorothea ., 60 ,,1 6
Fredrika 64 24

eller tillhopa 287 bönder i 77 byalag. Den jord, som de egde, uppgick i Åsele till 20 1/8, i Wilhelmina till 11 15/16, i Dorothea till 9 5/8 och i Fredrika till 9 1/2 mantal. Deras skatt till kronan utgjorde sammanlagdt 330 Rd:r 18 sk. Bco.

b) Umeå eller Lycksele lappmark

är belägen emellan 64° och 66° 10' lat. samt 32°—37° long. öster om Ferro merid. Dess utsträckning ifrån V till O anslås till 24 och ifrån S till N till 9 mil. Dess arealinnehåll utgör omkring 210 qv. mil. Umeå lappmark hör till Vesterbottens län och var ända till 1673 annex under Umeå sockens pastorat, men bildar nu skildt pastorat, benämndt Lycksele. Under moderkyrkan, belägen vid 64° 34' 40" lat., lyda fyra annexkyrkor. Kyrka torde ej hafva funnits här förrän omkring år 1600. Den skola Gustaf Adolf år 1619 inrättade i Piteå, den första för Lapparne, förlades derifrån år 1632 till Lycksele, der den allt ännu fortbestår. Den var den enda lappskola ända till 1723, då Fredrik I förordnade att vid hvarje moderkyrka i Lappmarken en enahanda skola skulle inrättas. I den underhållas och undervisas sex (tidigare 10) lappbarn på kronans bekostnad. För undervisningen i hemmen sörjer en kateket, som vandrar omkring med Lapparne både sommar och vinter,

Sorsele annex, inrättadt under Carl den elftes tid, har egen komminister och egen kyrka, byggd år 1742 på en ö i Vindelelfven vid 65° 33' lat. och 12 mil ifrån Lycksele.

— 59 —

Stensele kapell, med 25 hushåll, ligger^ 9 mil från Lycksele, litet norr om sjön Stor-Uman. Det inrättades år 1816 och torde snart komma att ombildas till egen socken.

Tärna fjällkapell, hvars kyrka uppfördes 1762, saknar egen präst. Det ligger 11 mil från Stensele, af hvars kapellan det besökes 2 gånger om året.

Gillesnuole fjällkapell har ejheller egen präst, utan betjenas af komministern i Sorsale 2 gånger årligen. Dess första kyrka byggdes 1740, och den nuvarande 1796.

Hela denna trakt är ett bergland. Evig snö betäcker många af de mot norska gränsen belägna fjällen. Tvänne stora elfvar, Umeå och Vindele, hafva här sitt ursprung. De sammanlöpa i Umeå socken och utfalla sålunda förenade i hafvet, nedanför Umeå stad, under namn af Umeå elf. Trakten genomskäres ännu af en betydlig flod, Öhrån eller Ohreelf, hvars stränder lära vara de fruktbaraste i svenska Lappland. Den bildar vid Longsele ett stort fall, der vattnet i sned riktning faller 120 alnar. De största sjöarne äro Stor-Uman och Stor-Vindeln.

Ar 1815 utgjorde invånarenes antal i Lycksele lappmark 2,375, hvaraf 331 voro Lappar, bland dem 99 utfattiga. Äfven här idka några Lappar åkerbruk.

Det utsäde, som i Lycksele och Stensele församlingar kommer till användning, uppgafs nästnämnda tid till 550 tunnor. Kornet skall gifva 6 och rågen 12 kornet. En mera betydande näring än åkerbruket är dock boskapsskötseln. Näst dessa äro fiske och jagt. Mån bränner här äfven tjära och föryttrar sågstock. Lin och hampa utsås för husbehof.

År 1816 utgjorde de jordegandes kronoutskylder 232 Rd:r 29 sk. Bco, fördelade på 225 skattlagda nybyggen. Skattefria voro 76. Fyra lappbyar finnas. Umbyn, med 5 skattelappar, skattade 3 Rd:r 8 sk, Granby, meft 44 skattelappar, 23 Rd:r 8 sk., Ranby, med 18 skattelappar, 10 Rd:r 12 sk., Vapsten, med 25 skattelappar, 17 Rd:r.

Nybyggarene öfverträffa ej allenast i sedlighet utan ock i bokläsning Lapparne.

— 60 —

Både här och i Asele är fattigvården ordnad såsom i Sverge öfverhufvud, d. v. s. de fattiga underhållas på rota.

3:o. Piteå Lappmark,

med en utsträckning från N till S af 10 samt från V till O af 20 mil, har en areal af 230 qv. mil, hvaraf mera än hälften utgöres af vatten och fjäll. Två stora elfvar, Skellefteå uch Piteå, upprinna i denna Lappmark. Jordmånen är karg, hvarföre såväl nybyggare som Lappar här äro fattiga.

Enligt 1815 års Tabell utgjorde utsädet 2 t:r råg, 120 t:r korn och 10 t:r blandsäd, som antogs afkasta, rågen 4:de kornet, kornet 3:dje och blandsäden 2:dra kornet. Potatisen deremot gaf 10:de kornet. Fisket är gynnsamt. I Skellefte-elf fångas till och med något lax.

År 1815 hade Piteå Lappmark, som hör till Vesterbottens län, 1787 invånare, fördelade på två pastorat, Arvidsjaur, med 1040 och Arjepluog med 747 personers befolkning. Lapparne, inbegripna i detta antal, voro 689, hvaraf 316 mk. och 373 qk. Af dem tillhörde 194 mk. och 219 qk sådana hushåll som egde renar. Bland de öfriga voro 29 af mk och 67 af qvk. tiggarlappar och vallhjon hos andra. I sedlighet och gudfruktelig vandel samt christendoms kunskap uppgifves härvarande Lappar stå framom befolkningen i andra svenska lappmarker; hvaremot nybyggarene, isynnerhet i Arvidsjaur, skola sakna flera af dessa berömvärda egenskaper.

Arvidsjaur fick sin första kyrka i medlet af sjuttonde seklet och bildar sedan 1734 eget pastorat. Det bebos af 80 skattelappar, hvilka alla äro fattiga. Deras skatt utgör 22 Rd:r Bco, Af nybyggare finnas här 43, hvilka skatta till kronan med sammanlagdt 54 Rd:r 38 sk., och 16 som utgöra skatt i form af dagsverken till det ödelagda bruket Nasafjäll.x) De öfriga nybyggarene, 30 till antalet, äro skattefria.

') Nasafjälls (eller Nasavaara) Silfverberg verk upptogs redan år 1635. En Lappe gjorde första upptäckten deraf. Drottning Christina

— 61 —

Arjepluog har 132 skattelappar, hvilkas kronoutskylder utgöra 68 Rd:r 26 sk. Bco. Af der befintliga nybyggare betala 11 dels lappskatt, dels annan skatt, med tillhopa 4 Rd:r 12 sk. Bco, medan deremot 16 äro fria från afgifter till kronan. En del af de sistnämnda skattar dock till Nasafjäll.

I Arjepluog finnes sedan 1743 en lappskola för 6 barn. Kateketerna äro 2. Men Arvidsjaur, som ifrån 1696 till 1733 var annex under Arjepluog, hvarifrån det sistnämnda år afskildes såsom eget pastorat, har deremot ej någon sådan. Lapparne i Arvidsjaur förstå allmänt svenska, hvilket deremot ej är fallet med dem i Arjepluog, der äfven de svenska nybyggarene, liksom i Jokmok, vanligen tala jemväl lappska. Dess första kyrka byggdes i medlet af 1600-talet.

4:o. Luleå lappmark,

hvars utsträckning beräknas, från S till N till 18 och från V till O till 24 mil, har en areal af 324 qvadratmil och hör till Norrbottens län.

Fjällen i Luleå lappmark anses för de högsta i hela Lappland och betäckas mångenstädes af evig snö. Det anmärkningsvärdaste af dem är Sulitelma, beläget dels på svenskt dels på norskt område och mätande i höjd 5,541 fot öfver hafvet. Det når 2,600 fot öfver snögränsen. I allmänhet kan man väl antaga att på fjällen i denna Lappmark björken förekommer ända upp till 2,100 fots, tallen till 13 ä 1400 fots och granen till 1,000 fots höjd öfver hafsytan. Men i gränstrakten mot Norge är klimatet strängare, hvarföre vegetationen der på fjällens sluttningar upphör redan vid lägre höjdnivå.

lät arbetet bedrifvas i flera år. En smälthytta byggdes 1637 vid Silbojok, hvarest, liksom ock på Nasafjäll, kort derpå äfven kyrka uppfördes. Grufvorna öfverlemnades dock snart åt Piteå stad, som lät bearbeta dem ända till 1658, då Danskarne förstörde verket. De hade derintills gifvit, utom bly, 4,294 marker silfver. Först 1769 upptogs arbetet åter, men afstannade ånyo 1808.

Tillgången på malm är oerhördt riklig, hvarföre ock malmsträcken i Luleå lappmark äro sedan långa tider tillbaka kända. I Kedkes- och Alkavaara samt i deras grannskap skola äfven silfverförande ådror förekomma. Jernmalmen är dock öfverallt hufvudsak. I berget Routevaara i Jokmok säges den innehålla 65 % jern och derutöfver. Anmärkningsvärdast i detta afseende äro dock bergen i Gellivaara. De innehålla, en half mil norrom Gellivaara kyrka, 68 ä 72 % Jern> och tillgångarne på sådan malm äro outtömliga. Men tyvärr ställer sig transporten till hafskusten alltför dyr på den 18 ä 19 mil långa sträckan. Den försiggår på tre skilda vägar, men endast vintertid.

I Luleå lappmark finnas två pastorat, Gellivaara och JokmoJc, under hvilket sistnämnda Qvickjok lyder såsom annex.

Jokmoks befolkning uppskattade man år 1815 till 1,300 personer, hvaraf 680 i Jokmoks församling och 690, mest Lappar, i Qvickjok. Gellivaara, hade då 1,122 personer. Sammanlagdt utgjorde familjernas antal i dessa församlingar 504, af hvilka 219 voro välmående, 210 i fattiga omständigheter och 75 utfattiga.

Jordmånen är dålig, isynnerhet i Jokmok; något bättre i Grellivaara, der kornet dock sällan mognar. Till Qvickjok kyrka ser man sommaren igenom snöbetäckta berg; men likväl skördas der både korn, råg och trädgårdsalster. Åkerbruket är dock i hela denna lappmark af mindre betydelse, och missväxt inträffar nästan hvart tredje år. Spannmål måste derföre årligen köpas från andra orter. Den odlade jordens vidd utgjorde vid förenämnda tid: i Jokmok 49, i Qvickjok 7 och i Gellivaara 76 tunnland. Mantalens antal var såväl i Jokmok som i Gellivaara

8 1/8,

eller således i begge tillhopa 16 1/4.

Boskapsskötsel och fiske äro hufvudnäringarne, till hvilka i Gellivaara är att räkna äfven transporten af malm, som verkställes med renar och oxar. Lax fångas i Luleå elf, äfven till afsalu. Vidare föryttras torkade gäddor, saltad forell, hudar, ost, kött, lim, talg och smör. Tjära har man äfven begynt att tillverka.

Boskapens antal var år 1815 i:

Jokmok 45 hästar, 30 oxar, 223 kor, 75 kalfvar, 430 får
Qvickjok 16 9 56 ., 20 :„ 160 „
Gellivaara 16 58 343 64 ., 500 „

Renarnes antal utgjorde då: i Jokmok och Qvickjok tillhopa 10,000, och i Gellivaara 10,448. Ingen egde öfver 600 renar. Af renarne tillhöra ett betydligt antal nybyggarena.

Skattskyldiga Lappar funnos år 1813, i Jokmok pastorat 151, hvilka till kronan erlade 70 Rd:r 24 sk. Bco, och i Gellivaara 107, hvilka skattade 69 Rd:r 8 sk. Bco.

Jordegarenes antal var samma år i:

Jokmok a) 32, som innehade kronolägenheter, hvilkas utskylder uppgingo till 34 Rd:r 2 sk. Bco., och 17, som bebodde då ännu skattefria nybyggen; samt b) 20 innehafvare af lika många Hermelinska nybyggen (16 1/2 mantal) vid stora och lilla Luleåelf;

Gellivaara: a) Skattlagda kronobönder (Finnar) 45, som skattade 53 Rd:r 16 sk. — fyra nybyggare voro skattefria; b) 40 Meldasteins bruks (adelige) nybyggens (27 1/4 mantal) innehafvare. Deras antal lärer likväl då varit endast 22, emedan 18 af dessa nybyggen voro obebodda.

Nybyggarene i Gellivaara äro fattigare än de i Jokmok och lida ofta nöd. Halm- och barkbröd är derföre icke någon sällsynthet.

Såväl nybyggare som Lappar äro nyktra, och med undantag af marknadstiderna fortares endast föga brännvin. Stölder förefalla sällan.

De flesta nybyggare, om de ej äro Lappar, tala finska, och endast några få svenska, hvilket språk blott få af Lapparne förstå. Äfven här måste derföre prästerna predika på tre språk, först på svenska, derefter på finska och sist på lappska.

I Jokmok pastorat finnes två kyrkor, moderkyrkan och den 18 mil derifrån belägna filialkyrkan i Qvickjok. Första kyrkan i Jokmok byggdes i början af 1600 talet, och i Qvickjok 1661. Ett kapell är i Alkavaara. Vid moderkyrkan är sedan 1733 en lappskola med plats för 6 elever. Vid filialkyrkan bor en komminister. Han predikar 2 gånger årligen äfven i Alkavaara för derboende lappar.

Gellivaara pastorat, afsöndradt år 1742 från Jokmok, har blott en kyrka, vid hvilken sedan 1755 en lappskola för 6 barn är inrättad.

Kateketer finnas, en för Jokmok och en för Gellivaara, och dessutom en rese-kateket, gemensam för begge pastoraten.

5:o. Torneå lappmark.

Den Sverge tillhörande delen af denna lappmark består af två pastorat, Jukkasjärvi, som fick sin första kyrka i Karl IX:s tid, och skola 1744, samt Karessuanto (till år 1809 Enontekis). Den upptar en yta af mera än 200 qv. mil, Öfverallt finnas inoras och berg, af hvilka sistnämnda många vid norska gränsen äro alltid snöbärande.

Jukkasjärvi pastorat, som har sin kyrka vid 67° 5' 9" n. lat., räknade år 1815 endast 34 bondgårdar med 33 hästar, 350 kor och 475 får. Invånarenes antal utgjorde år 1820 tillhopa 953, hvaraf 355, eller 193 mk och 162 qk, voro Finnar, samt 598, eller 288 mk och 310 qk, Lappar. De egde 18,730 renar.

I Jukkasjärvi finnas outtömliga jernmalmlager, som utbreda sig i alla riktningar. Rika på sådana äro isynnerhet Luotsavaara, Kirunavaara, Haukivaara, SuVppavaara och Junossuvanto.

Karessuanto pastorat, hvars kyrka ligger 2 mil ifrån Enontekis gamla kyrka, upptar ett väldigt område. Dess längd är 20 mil och största bredd 10 mil. Folknumerären uppgick 1820 till 668, mest Lappar, hvilka ej blott förstå, utan äfven tala finska jemte sitt eget språk. Endast 20 nybyggarefamiljer funnos. Såväl bland Lapparne som hos de här boende Finnarne skola renare seder vara rådande än hos befolkningen i Jukkasjärvi.

I afseende å kolonister, ekonomi och näringar är Karessuanto, och i det närmaste äfven Jukkasjärvi, lika med det finska Enontekis.

Norska Finnmarken.*

Norges lappska befolkning är bosatt i Finnmarkens samt i Nordlandens och Trondhjems amt. Den lefver spridd på den långa sträckan ifrån gränsen mot Ryssland vid Jacobself, som utfaller i Varangerfjorden, ända ned till Röras, något litet ofvanom 62° n. br. Olikheten i språkligt hänseende emellan den sydligare och den nordligare lappska befolkningen i Norge skall derföre vara icke ringa, ehuru forskningen, anmärkningsvärdt nog, ännu icke egnat någon uppmärksamhet åt, vare sig de Lappars språk, som bo icke långt från Norges gamla hufvudstad, eller deras, som lefva i Nordlanden, hvarom mig veterligen ingenting offentliggjorts.

Antalet af de utom Finnmarken bosatte Lapparne är det för närvarande (1820-talet) svårt att med tillförlitlighet angifva. Det torde dock kunna anslås till ungefär lika stort, som den lappska befolkningens i Finnmarken, der den mot slutet af 1820talet uppgick till inemot 6,000 personer. Norges hela lappska befolkning skulle sålunda vid den tiden hafva utgjort omkring 12,000 personer, eller måhända något mera; ty vid 1845 års utgång uppgick den enligt officiela uppgifter till 14,538 personer,

') Till grund för denna kortfattade beskrifning om Finnmarken synes ligga, utom författarens egen erfarenhet och L. von Buchs ,,-Resa genom .Norge", Sthlm 1814, företrädesvis F. Rodes år 1842 i Skien tryckta BOptegnelser f ra Finmarken, samlede i Aarene 1826—1834". För komplettering häraf jfr Del I s. 35-68, 109—135, 174—206, 387, 510, 670—675.

Uteifv.

66 —

fördelade på icke mindre än 46 skilda socknar i Finnmarken och Nordlanden samt Trondhjems, dels norra, dels södra amt. I det följande blir dock fråga endast om Finnmarken. Denna Norges nordligaste provins har en areal af 1.244 qvadratmil och är belägen i Europas yttersta nord emellan 68° 34' och 71 12'n. latitud. Den omges i V, N och NO af Ishafvet samt gränsar i söder dels till Tromsö fögderi, dels till finska lappmarken, samt i öster dels till den sistnämnda, dels till ryska lappmarken.

Finnmarken består till stor del af klippöar och skär samt i hafvet långt utskjutande halföar. Emellan dem intränger en talrik mängd fjordar, mindre och större, en del sträckande sig djupt in i landet ända till foten af den höga fjällrygg, som utgör afslutningen af Kölen och i riktning från V mot O stryker fram nästan midt igenom Finnmarken, der den bildar otaliga toppar, af hvilka de högsta äro Nuppivaara och Vuorjetuoddar samt det ej långt från Utsjoki prästgård belägna fjället Rastekaise. De uppnå höjder af mer än 3,000 fot.

De förnämsta fjordar, uppräknade från V till O, äro Altenfjord, Porsangerfjord, Laxefjord och Tanafjord, alla dessa med riktning från N till S, samt längst i öster Varangerfjorden, som har sin sträckning från O till V. Utom den mängd andra tillflöden, som utmynna i fjordarne, utfaller i deras botten vanligen något större eller mindre vattendrag. De största bland sådana äro Altenelf och Tanaelf, hvilka utrinna i fjordarne med samma namn. En mägtig elf är äfven Patsjoki, som afför vattnet från En are träsk i finska Lappmarken och faller ut i hafvet vid södra stranden af Varangerfjorden, efter att under en del af sitt lopp hafva utgjort gränself mot Ryssland. Af dessa elfvar upprinner Altenelfven i Koutokeino. Tanaelf bildas genom förening af Karasjok och Enarejok, hvilken sistnämnde, jemte Tana, är gränself mot finska lappmarken. Liksom sjelfva Tana, hafva äfven de många tillflöden. De sammanlöpa derpå något österom Karasjok kyrka, sedan Karasjok derförinnan i sig upptagit Jetsjok, som flyter söderom förenämnda fjällrygg, och i sitt nedre lopp parallelt med densamma.

— 67

Den sydliga delen af landet upptages af en vidsträkt fjällplatå, der mindre sjöar och kärr fylla fördjupningarne. Äfven dessa inre delar bestå mest af kala berg; nien framförallt är detta fallet med den långa kuststräckan, der de nakna klippväggarne ofta stupa tvärbrannt i hafvet.

I följd af hafsvattnets stora salthalt, Golfströmmens värmande inflytande, och den oafbrutna rörelse, hvari vattnet försättes af ebb och flod, hvilka hvardera inträffa 2 gånger i dygnet, under perioder af 6 timmar, tillfryser hafvet aldrig vid Finnmarkens kuster. Dess vinter är derföre jemförelsevis mild, ehuru snön faller redan i September och ligger qvar långt in på Juni. Af is beläggas endast de innersta fjordbottnarne, der sötvattnet, som tillströmmar från elfvar och fjäll, befordrar sådant. I stället råda nästan jemnt och ständigt starka vindar, hvilka icke sällan öfvérgå till våldsam storm och göra hafvet i hög grad oroligt. Dimmor besvära ock ofta trakten såväl sommar- som vintertid. Sistnämnda årstid är solen osynlig under mera än två månaders tid, men håller sig sommartid lika länge oafbrutet öfver horizonten. I anseende till vinterns längd samt de kalla vindarne ifrån fjällen och från hafvet är sommarvärmen likväl låg.

Finnmarken är fattig på skog. Granen förekommer der alls icke, utom i Alten — och kanske någon annan sydligare belägen fjords botten.1) Men i det inre af landet anträffas dock björk, hägg, asp, al och pil, och äfven tall. Bristen på såväl byggnadsvirke som bränsle är derföre öfverhufvud kännbar, utom i nämnda inre delar af landet. Till eldning användes af sådan anledning allmänt torf, som äfven är byggnadsmaterial (Del I

s. 117).

Äfven på boskapsfoder är tillgången öfverhufvud klen. Renmossa och andra lafarter, hafstång och rötter af ormbunkar nyttjas derföre såsom tillskottsfoder, jemväl för kor (Del I s. 55 och 116). Äfven fisk användes dertill, isynnerhet torskhufvuden, hvilka man torkar och sedan om vintern kokar för detta ändamål.

') Oran har dock senare anträffats ända uppe i Sydvaranger. Utgifv.

Utom de i Horden vanliga skogsbären, finnas äfven några andra för människan ätbara växter vildt växande. Sådana äro Rumices, Cochlearian, Gräslöken och Angelican.

Allt intill år 1775 egde kronan all jord i Finnmarken. Först på grund af en då utfärdad Kongl. resol. begynte man att till enskilda utskifta lotter deraf. De gifvas utan ersättning, och under full eganderätt för innehafyaren. Dock gäller härvid såsom vilkor, att denne, vid äfventyr af afhysning, inom utsatt tid af tre år skall fullgöra honom förelagd byggnads- och rödjningsskyldighet. Skatten för sådan jord bestämmes efter det antal kor och får, som anses kunna pä lotten födas.

Endast Finnar odla här säd, företrädesvis i Alten. Det enda sädesslag som utsås är korn. Det mognar inom ungefär 12 veckor efter sådden, som sker i medlet af Juni, och af kastar ända till sjette kornet. Potatisodlingen, som likaledes förekommer, åtminstone i Alten, är hos allmogen ännu i sin början. Endast för ett der befintligt bränneri, som tillverkar brännvin af potatis, bedrifver egaren odling deraf i större skala.

Fisket är dock, om man undantar fjällapparne, hvilka lefva af renskötsel, befolkningens hufvudnäring i Finnmarken, der äfven jagten i allmänhet är försummad (Jfr dock Del I s. 58). Det bedrifves dels i hafvet, dels i insjöar och elfvar. I hafsfisket deltaga äfven talrika Finnar, hvilka för sådant ändamål komma hit från de nordligare trakterna af Finland, samt jemväl en mängd Byssar från Hvitahafskusten. De sistnämnde hafva sedan år 1747 haft tillstånd att här lägga ut sina garn, dock ej närmare land än en mil från stranden (Del I s. 119). Denna tillåtelse upprepades genom en lag af år 1830, då åt Ryssarne tillika beviljades rättighet att äfven uppehålla sig i land på vissa, särskildt namngifna ställen, der de, med ortsinnebyggarenes begifvande, jemväl få upplägga stänger och på dem torka sin fisk. Finnarne fiska i förening med ortens inbyggare, hvilka för ändamålet prsestera båtar och redskap. För dessa utensiliers upplåtande dertill tillgodogör sig egaren främst en tredjedel af fångsten, hvaraf återstoden, sedan äfven tionden erlagts, fördelas per capita emellan intressenterna i bolaget (Del I s. 46. Jfr ock

— 69 —

Leem Nachrichten von den Lappen in Finmarken, Leipzig 177J,

s. 180 ff, der han närmare redogör för laxtionden och dess uppkomst).

Hafsfisket är hufvudsak. Det bedrifves såsom vinter-, vår-, sommar och höstfiske. Fångsten består mest af torsk (Del I s. 42, 45—47, 117 och 673), men äfven af sej, sill och helgeflundra (Del I s. 44). Också andra arter af flundra fångas dock, ehuru i mindre grad, såsom t. ex. sandflundra (Pleuronectes flesus) och Guldflundra (Pleuron. platessa). Äfven lax, som dock egentligen hör till elfsfisket, upptages från hafvet.

Vinterfisket (Del Is . 126 och 673) eger rum i Februari— April samt utgöres af torsk. Det försiggår inne i de djupa fjordarne med handsnöre, långref och, då fisken visar sig i täta stim, äfven med nät, hvilka sistnämndes användning dock är förbjuden i Ostfinnmarken (Del I s. 121 f), liksom det tidigare länge var det äfven i Westfinnmarken och Nordlanden. Orsaken dertill säges vara, att de fattiga fiskarene, som icke kunde skaffa sig nät, komme att alltför mycket lida deraf. Den fisk, som nu fångas, beredes i allmänhet till ,,Rund"- eller „ Stockfisk" d. v. s. den torkas ofläckt, hvilket ej låter göra sig senare, då luften är fuktigare, hvarför den fisk, som då fångas, måste fläckas för att kunna torka. Mindre gifvande är:

Tår- eller Sejfisket, såsom det ock kallas, af orsak, att den torsk, vårtorsken eller den egentliga kabeljon, som då erhålles, åtföljer sejen. Endast handsnöre och långref kommer till användning vid detta fiske, som likaledes bedrifves i fjordarne.

Sommarfisket sker företrädesvis ute i öppna hafvet. Detta är det mest inbringande. Äfven det bedrifves med handsnöre och långref af olika beskaffenhet, allt efter det fiskslag, vare sig torsk, sej eller helgeflundra, för hvilket fångsten är afsedd. Till detta fiske infinna sig här från andra trakter en myckenhet folk med talrika fartyg och båtar. De kallas ,,Nordfarare" och komma hit till och med från ganska sydliga orter i Norge (Del Is . 120 och Del II s. 279). Äfven en mängd Ryssar från omnejden af Hvitahafvet ligga då med sina fartyg vid Finnmarkens kuster, dels för att der uppköpa fisk, dels för att äfven sjelfve fånga

— 70

sådana (Del I s. 116—119, 124 och 671). Till sommarfisket hör äfven sillfångsten, som sker med nät och not.

Höstfisket ger, utom något helgeflundra, endast sej. Det är i allmänhet af föga betydenhet.

Till bete på krokarne nyttjas, utom sillen, företrädesvis Lodden, som lätt kan fångas i fjordarne, dit den under sin jagt efter ,.Aat", ett slags hafskräfta, drifves af torsken.

Sommartid säljes fisken rå, dels till ortens handlande och andra norska uppköpare, dels till de här liggande ryska fartygen, å hvilka den betingar sig betydligt bättre pris än på de finnmarkska handelsplatserna (Del I s. 118 f., 670 och 673). Vinteroch vår beredes, såsom redan antydts, af fångsten torrfisk, hvilken säljes såsom sådan. Sommartid föryttra fiskarene sin fångst i allmänhet färsk.

Af lefvern kokas trän (Del I s. 37 och 50), hvartill sådan af sej isynnerhet är egnad. I brist på möjlighet att alltid hinna ansa fisken och på nödiga anstalter att kunna förvara den, utkastas derföre icke sällan oerhörda qvantiteter sej i hafvet, sedan man dock först beröfvat den dess lefver. För vinnande af trän fångas, medels enkom för detta ändamål afsedda starka krokar, som agnas med sälspäck, äfven haj, hvars lefver uti ifrågavarande afseende är mycket gifvande (Del I s. 45 och 510). Af denna fisk finnas flera slag, såsom Haakiärring, af Lapparne benämnd Akka lagges = Sqvalus corcharius L; Haabrand = Sqvalus glaucus L; Haamärr och Haa, hvilken sistnämnde torde vara S. acanthius L. I samma syfte fångas också sal, ehuru i mindre mån, och likaså delfiner. För begge dessa användes bössa, för delfinerna dessutom jemväl nät (Del I s. 57). Också hajen insaltas af Ryssarne, och likaså torsken, hvaraf sålunda beredes klippfisk (saltad fisk). Äfven af Torsken finnas flere arter, af hvilka några omnämnts i Del I s. 117 f. Leem omtalar „ Torskkung", hvilken i öfrigt är lik annan Torsk, men har på hufvudet en puckel, som förliknas vid en krona. Den, som fångar torskkungen, hvilket sällan händer, tros få lycka i fiske.

Hvalfångst, som här i äldre tid idkats af Holländare, eger numera endast undantagsvis rum i Finnmarkens vatten, der hvalen dock rikligen förekommer. Då sådan fångst här någon gång öfvas, är tillgången den, att man sticker en harpun i hvalen, som derefter lemnas åt sig sjelf. Endast om den sedan anträffas såsom död eller döende, blir den bergad (Del I s. 55, 62 f., 123, 187 och 672). Harpunering i egentlig mening förekommer ej. Äfven en och annan hvalross, som förirrat sig hit, blir här fångstmannens byte.

För fångst af såväl hvalfisk som hvalross har man dock numera både i Hammerfest och i Vadsö begynt utrusta fartyg för färder till Spetsbergen, utan att dock dessa företag, åtminstone ännu, rönt särdeles framgång (Del I s. 123).1)

I jemförelse med hafsfisket är elfs- och insjöfisket af ringa betydelse. Lax fångas dock ej obetydligt, företrädesvis i Alten, men äfven i Tanaelf och i Karasjok samt i en mängd till hafvet utfallande åar (Del I s. 117). För öfrigt fås gädda, abborre, sik, forell, harr, lake m. m.

]) Sedan några årtionden tillbaka har dock hvalfångst i stor skala bedrifvits i Finnmarkens vatten af enkom för sådant ändamål bildade bolag. De använda i sin tjenst både ångan och harpunen, hvilken skjutes ut ur kanon. Tillgången på hval har derföre på senare tid betydligt aftagit. Men man kan dock äfven ännu i öppna sjön, der den numera så godt som uteslutande lärer uppehålla sig, möta ångare, bogserande flera döda hvalar på en gång. Från de platser, der trankokerier inrättats, utsprides en oerhörd stank, i bredd med hvilken luften å de vanliga fiskeri stationerna, ehuru obehaglig nog äfven den, är jemförelsevis ren, såsom utgifvåren sjelf varit i tillfälle att konstatera.

Egendomligt är annars att man, åtminstone år 1898, vid Varangerfj orden klagade, att torskfisket, som tidigare varit der mycket rikligt, upphört att vara gifvande efter det hvalen derifrån utrotats. Sedan detta skett, sade man, hade Hvitahafs salen, som förut varit der okänd och med hvilken hvalen ej skall trifvas tillsammans, innästlat sig der och tilltagit i så oerhörd skala, att den utestänger torsken från fjorden. Man utbetalar derföre numera premier för hvarje dödad säl. Hvalen sades deremot drifva sillen in i fjordarne, och efter sillen skall torsken följa. Senare (år 1902) förljudes, att salen hotar att förstöra hela Finnmarksfisket; och 1903 voro, af fruktan derför, vahlfångststationema utsatta för våldsamheter från befolkningens sida. Utgifv.

Handeln bedrifves under antydda förhållanden sjelffallet företrädesvis med fisk och trän, som exporteras jemte skinnvaror m. m.; och i utbyte mot dem införes mjöl, hampa, tågverk, tyger

m. fl. nödvändighetsartiklar. Hvad allmogen i öfrigt har att sälja, ss. kött, smör, skogsfågel, bär m. m., förbrukas mest på orten. Fjäder och dun, hvaraf betydliga qvantiteter insamlas dels i Finnmarken, dels af hvalfångare på Spetsbergen och på holmarne ute i Ishafvet, exporteras dock till icke ringa belopp (Del I s. 124). Af all export lärer 2/3 kunna anses gå öfver Hammerfest och 1/3 öfver Vadsö, om hvars utförsel kan ses närmare i Del I s. 124.

Anda till slutet af 1700-talet var Finnmarkens handel monopoliserad än för den ene än för den andre, mest dock till förmån för städerna Bergen och Trondhjem. Tidtals idkades den ock såsom monopol för kronans räkning. Af allt detta förorsakades ofantliga lidanden för befolkningen, som under dessa förhållanden aldrig kunde fullkomligt klarera sig ifrån handlandens bok. Dess numerär nedgick efter hand i allt mer och mer skrämmande grad. Många förut bebodda orter blefvo folktoma samt flere i äldre tid uppbyggda kyrkor af sådan anledning öfvergifna och raserade. Sedan Finnmarken sålunda blifvit endast en skugga af hvad den tidigare varit, x) frigafs handeln omsider från den 1 juni 1789 genom en Kongl. kung. af den 5 Sept. 1787, i hufvudsak under samma betingelser, som gälde för riket i öfrigt. Hammerfest och Vardö blefvo då stapelplatser för utrikes handeln, den förre för Vestfinnmarken, och Vardö för Ostfinnmarken (Del I s. 62 f. och 123).

Af de s. k. Handelsplatserna (Kreemerlejerne) funnos och finnas en talrik mängd. Endast vid Varangerfjorden har man vester om Buggö 5 sådana. De äro berättigade till handel, icke blott med allmogen, utan äfven med de från Hvitahafskusten hit ankomna Ryssarne, liksom ock med Svenskarne från Vesterbotten.

r) Under tiden från 1591 till 1789, säger Friis (En sommar i Finnm. s. 9), var befolkningen i Finnmarken, på grund af monopolväsendet, utsatt för så mycken misshandel, att en berättelse om densamma väl med skäl kunde kallas Finnmarkens lidandes historia.

Utgifv.

— 73 —

Förbjuden är dem deremot i öfrigt all handel med utlandet, hvilken uteslutande tillkommer nyssnämnda två städer.

Handlandene på orten måste vara försedda med alla för allmogen behöfiiga varor. Att deröfver hafva kontroll tillkommer Amtmannen, till hvilken hvarje handlande för sådant ändamål skall två gånger om året aflemna uppgift om sitt varulager.

En hvar norsk handlande, som ej kommer från utrikes ort, eger rätt att med sina varor besöka de skilda orterna i Finnmarken och på hvarje sådan handla direkt med allmogen under 4 veckors tid; en rättighet, som närmare reglerats genom lag af den 13 September 1830. Den inskränktes då till städerna och handelsplatserna eller krsemerlejerne. Allt sedan 1742 hafva äfven ryska fartyg här idkat handel, hvilken till en början skedde i smyg, men efter 1787 varit uttryckligen tillåten. Denna handel är senast reglerad genom med Ryska regeringen den 14 (26) Februari 1828 och den 11 (23) Juni 1834 afslutade konventioner. Enligt dem ha vid Hvitahafvets kust hemmahörande ryska fartyg rätt att i Finnmarkens köpstäder under förenämnda tidrymd afyttra sina medförda varor till såväl befolkningen som till norska fartyg, och i andra hamnar till sistnämnda fartyg under 14 dagar. De ryska fartygen äro derjemte berättigade att vid fiskerierna af allmogen antingen köpa eller mot varor tillbyta sig råfisk under tiden emellan den 1 Juli och 15 Augusti (tidigare 15/715/8) eller under den s. k. Makke- eller Matketiden, så benämnd af orsak, att mask då i följd af sommarvärme brukar angripa fisken, om den utsattes att torka, hvarföre den ock af de ryska uppköparene insaltas till s. k. klippfisk. Denna rätt, som före år 1827 var inskränkt till en månad äfven för de norska handlande, som ankoramo från annan ort, blef sagda år (och år 1830) för dem utsträckt till tiden från medlet af Mars till September månads utgång. Genom alla dessa förfoganden skall väl Finnmarkens ekonomiska tillstånd efterhand förbättras.

Utom till Ryssland, dit öfverhufvud endast billigare fiskslag uppköpas (Del I s. 510 f.), exporteras fisk och trän äfven till andra utrikes orter, företrädesvis till Holland och till hamnar vid Medelhafvet, dit fisken afyttras i torkadt tillstånd.

— 74 —

Befolkningen i Finnmarken uppgår till omkring 10,000 personer. Största antalet utgöres af Lappar, här kallade Finnar. Af dem finnas inemot 6,000 personer. Återstoden består af dels Norrmän, dels verkliga Finnar. Norrmännen torde vara inemot dubbelt . talrikare än Finnarne, af hvilka väl dock ej så få, som blifvit mer eller mindre förnorskade, inberäknas i Norrmännens antal (Del I s. 65—66, 125—126 och 673 f.).

De egentliga Finnarne bo mest i Altens, Hamerfests, Kistrands, Tanens och Vadsö socknar. De begynte att i början af 1700-talet inkomma hit, företrädesvis till Alten och äfven till Tana, der de, ovane vid hafvet, företogo sig att idka boskapsskötsel, och i Alten äfven jordbruk, som af dem införts i Finnmarken. Härvarande Finnar anses dock af Norrmännen icke för jemnbördige med sig, och än mindre är sådant fallet med afseende å Lapparne (Del I s. 192 f.).

Norrmän och verklige Finnar bo i timmerhus (någongång utgöres bostaden af med torf beklädda bräder), Lapparne i torfkojor (gammer), der de lefva i god sämja med sina kor, kalfvar och får, för hvilka deremot Norrmannen och Finnen alltid har skildt hus. Renlapparne, som ej hafva något stadigt hem, bo äfven här i tält. Tiggare ser man ej (Del I s. 192).

Lapparne sönderfalla i:

Renlappar, hvilka vintertid irra omkring på inlandets fjäll med sina renhjordar, hufvudsakligen i Karasjok och Koutokeino samt inom finska lappmarken, men sommartid vistas med dem vid hafskusten;

Sjölappar, hvilka äro talrikast. De lefva vid hafskusten, der de idka fiske. Och slutligen inlands

Fiskarlappar, företrädesvis vid Tana elf samt elfvarne i Koutokeino och Karasjok. De äro der fast bosatte (Boelappar) och utgöras i sjelfva verket egentligen af Finnar, som tillegnat sig lappskt lefnadssätt. Utom elfs- och insjöfiske idka de äfven jagt och något boskapsskötsel. De ega ofta äfven ett mindre antal renar och bruka i bästa fall någon liten jordtäppa.

Dryckenskapen är ganska allmän hos befolkningen och skuld

sättningen allt ännu betydlig. Men så är också lättjan och håg

— 75

lösheten stor, isynnerhet vintertid. Spritvaror erhållas beklagligtvis i öfverflöd på handelsplatserna.

I administrativt afseende bildar Finnmarken, jemte distrikten Tromsö och Senjen, Finnmarkens amt, som är deladt i fyra fögderier, nemligen Vestfinnmarken, Ostfinnmarken, Tromsö och Senjen. De begge sistnämnda distrikten, hvilka i geografiskt hänseende tillhöra Nordlanden, blefvo i administrativt afseende derifrån afskilda år 1787 och underlagda Finnmarkens amt, utan att dock erhålla Finnmarks friheter.

I ecklesiastikt hänseende underlyder Finnmarken biskopen i Nordlandens och Finnmarkens amt och består af två prosterier, Vestfinnmarkens och Ostfinnmarkens, till sitt omfång motsvarande Finnmarkens två likabenämnda fögderier.

Vestfinnmarken.

Vestfinnmarkens prosteri upptar landskapets vestra del. Det sträcker sig, från ön Loppen i V, mot O ända till Sverholt, beläget mellan inloppen till Porsanger- och Laxefjorden. I V och N omgifvet af hafvet, utgöres dess ostliga gräns af den fjällrygg, som från Sverholt går ned mot Tanaelf, der den träffar gränsen mot finska lappmarken något ofvanom Utsjoki elfs förening med Tana. I söder sammanfaller dess rå med landskapets.

Vestfinnmarken har nio socknar, hvilka bilda fem prästgäll:

l:o. Loppen och Hasvigs (annex) socknar;

2:o. Alten—Talvigs socken;

3:o. Hammerfest och Maasö (annex) socknar;

4:o. Kistrands och Kjellvigs socknar, samt in uti landet, österom l:o och 2:o;

5:o. Koutokeino och Karasjoki socknar. Längst i vester ligger ytterst mot hafvet: Loppens prästgäll, uppkalladt efter ön Loppen, der hufvud

kyrkan är belägen, ehuru endast få hushåll äro på denqa ö bosatte. Det upptages af höga fjäll, af hvilka flera med evig snö. I brist på skog bränner man här, liksom i Finnmarken öfverhufvud, torf. Befolkningen bestod 1825 af 673 personer.

AltenTalvigs prästgäll, som är fastlandssocken, omger Altenfjord. Här finnes mera odlingsbar joid än i Finnmarkens öfriga socknar. Större än i någon annan af dem är derföre ock befolkningen, som utgör mera än 2,000 personer. Kyrkan och prästgården äro belägna vid Talvig, en bugt af Altenfjord, och i närheten af Storvand benämnda insjö, i en trakt, som gäller för att vara en af de vackraste i Finnmarken. Här bo en mängd Finnar, hvilka idka jordbruk och på flera ställen bilda verkliga byar. *Här ligger ock Kaafjordens kopparverk, anlagdt år 1826 af ett engelskt bolag och försedt med egen kyrka, som betjenas af Kyrkoherden i Talvig. Der hafva en hel mängd finska arbetare vunnit anställning.

Hammerfest prästgäll, bestående till det mesta af öar. I detsamma ligger vid 70° 39' 40" n. lat. staden Hammerfest, den nordligaste stad i Europa, med en befolkning år 1825 af 350 personer. Samma år var i hufvudsocknen, staden Hammerfest inberäknad, 1366 personer och i annexet 478. I Keppersfjorden utgöres befolkningen mest af Finnar. Hit hör, ss. redan nämnts, Maasö annex. Huru prästen har det der kan ses hos L. v. Buch

a. a. s. 262.

Kistrands och Kjettvigs prästgäll omgifver Porsangerfjorden. I bottnen af fjordens sydvestra arm, der Laxelfven infaller, bo i en vacker trakt en mängd Finnar, som lefva af boskapsskötsel och laxfiske, och äfven odla något korn. Finnar bo ock vid mynningen af Börselfven, som ifrån öster infaller' i samma fjord. På Magerön, hvars Östra hälft hör till detta prästgäll, ligger Nordcap, Europas nordligaste udde.

Koutokeino och Karasjok prästgäll tillhörde tidigare Sverge, men afträddes i följd af 1751 års traktat till Norge i utbyte mot den öster om Tana elf belägna delen af Utsjoki (Aridsby). Afstängda från hafvet genomflytas de, Koutokeino, som ligger vestligare, af Alten elf och Karasjok af en elf med samma namn som församlingen. Det är det vidsträcktaste prästgäll i Finnmarken,

fe*

men nar dock knappt 1,000 personers befolkning, bestående hufvudsakligast af renlappar. Fast bosättning, mest af Finnar, förekommer här egentligen endast i närheten af kyrkorna, af hvilka hvardera socken har sin, och vid Oudaguoikka vid Tana elf, der några familjer slagit sig ned såsom fiskare (Del I s. 238, 429 samt 623). Ej ens i Aviovaara, der fordom ting och äfven gudstjenst hölls i ett för ändamålet uppfördt hus, finnes numera stadig bosättning. Dock benämnes Karasjok än ofta äfven Aviovaara socken. I den lilla kolonin vid Karasjok kyrka idkas boskapsskötsel i större mån än på någon annan ort norrom fjällryggen (Del I s. 623).

,Ända till 1807, då kyrkan byggdes i Karasjok och orten blef egen socken såsom annex till Koutokeino, fanns der blott ett obetydligt kapell. Dess nuvarande kyrka är belägen vid Karasjok elf under 69° 28' 11" n. lat. Kyrkan i Koutokeino, hvarest af svenska regeringen tillsatta präster verkade sedan långt tillbaka på 1600-talet, ligger vid Alten elf, under 68° 59' n. lat. Invid den står ett skolhus. Tidigare skall kyrkan och prästgården hafva varit uppförda flera mil nordligare vid Masi, äfven den belägen vid Altenelf.

Ostfinnmarken.

Denna Norges nordostligaste del består af två prästgäll, Vadsö och Lebesby, hvardera med två annexsocknar. Såsom sådana höra Kjöllefjord och Tanen till Lebesby, samt Vardö och Nässeby eller Unjarga till Vadsö. Af dem ligger Vadsö med sina annexer vid Varangerfjorden, Lebesby och Kjöllefjord vid Laxefjorden, samt Tanen (Del I s. 112 ff.) vid Tanafjorden. Tidigare hade såväl Tanen som Kjöllefjord egna präster. Likaså Vardö socken, som ända till senare tid bildade eget pastorat, hvarunder såsom annex lydde Makur, der kyrka funnits ända intill de första åren af innevarande sekel (Del I s. 115). Den nuvarande kyrkan i Vadsö är uppförd 1710.

I Vardö socken ligger Vardö köpstad, belägen på fastlandet.

Der är äfven fästningen Vardöhus, som är anlagd strax derutan

tyg

för, på sjelfva Vardön. Vardö köpstad har dock ej kommit till någon utveckling. Den beboddes ännu år 1822 af endast 14 personer, af, hvilka, utom en tullkontrollör och 2 fiskare, två voro handelsagenter eller representanter för hvar sin handlande, som drefvo sina egentliga affärer vid Varangerfjorden, men derjemte låtit inskrifva sig såsom borgare i Vardö för att derifrån kunna exportera sina varor till utlandet.x) Allt sedan äldre tider har i Vardö by funnits kyrka. Den nuvarande, en gammal träkyrka, är byggd redan före 1633, hvartill man kan sluta deraf, att en i kyrkan upphängd tafla då blifvit till densamma förärad. Den är tillika kyrka för garnisonen å Vardöhus fästning (Del I s. 49 —'55 och.'117) och besökes 3 gånger ärligen af Pastor i Vadsö, som derjemte är fästningens garnisonspredikant. Redan från gammal tid har Vardön varit befäst. Den nuvarande fästningen är uppförd år 1737 på öns norra del. Af den äldre fästningen, som var belägen vid öns östra strand, ses der ännu ruiner.

Befolkningen i Ostfinnmarken utgör omkring 3,000 personer. Talrikast äro Lapparne, dernäst Norrmän. Återstoden består af Pinnar eller Qväner. Af denna befolkning bor omkring 1,200 personer i Vadsö socken och omkring 200 i Vardö socken, medan återstoden är fördelad på de öfriga församlingarne. Den består nästan uteslutande af fiskare. Endast några få äro renlappar, hvilka sommartid vistas vid östra sidan af Varangerfjorden och vintertid i Finska Lappmarken. Fisket i Varanger är mycket gifvande. Också finnes der endast på norskt område, utom Vardö köpstad, icke mindre än fem köpingar, nemligen Nyborg, Mårtensnäs, Vadsö, der närmare 100 familjer äro bosatte, Ekkerö •och Buggö.

Högst i bildning, näst Norrmännen i Vadsö, står befolkningen i Tanen, som för det mesta är af finsk härkomst, och en

2) I Vardö stad bo numera, enligt Y. Nielsens Keisehandbog över Norge, tryckt i Christiania 1896, s. 375, 1744 personer, Mderiblandt mange i de senere Aar indvandrede Kvaener." Men också har den norska regeringen i en senare tid vid Vardö utfört omfattande hamnanläggningar, hvilka slukat miljoner.

Utgifv. •

-n

dast till ringa del af lappsk. Den är äfven längst hunnen i afseende å boskapsskötseln och står sig derföre bättre också i ekonomiskt afseende. I allmänhet har dock i Ostfinnmarken hvarje familj i regeln åtminstone en ko, stundom två, och äfven några får (jfr för öfrigt Del I s. 34—68, 110—135 och 670—675).

Ett icke obetydligt tillskott i sitt område har Ostfinnmarken erhållit genom den del af trakten söder om Varangerfjorden, det

s. k. Fselleslandet, som vid gränseregleringen emellan Ryssland och Norge år 1826 tillföll sistnämnda rike, hvilket af detta land fick omkring tredjedelen, medan deremot återstoden förenades med Ryssland. l)

') År ,,1825, då dessa trakter voro gemensam norsk-rysk egendom, belöpte sig," säger Friis i sitt a. a. s. 139, «befolkningen i hela Fällesdistriktet icke till mera än 85 protestantiska och 67 grekiskkatolska individer. Efter delningen har följden af den norska styrelsens envälde öfver sin andel af ödemarken varit, att nu på densamma uppstått ett nytt norskt prästgäll, Sydvaranger, der befolkningen efter sista folkräkningen (1865) består af 1,171 individer. Af dessa äro 194 norrmän, 339 finnar, 539 bofasta och 86 nomadiserande lappar, samt af blandad race 4 norsk-finska, 8 norsk-lappska och 19 finsk-lappska individer."

Utgifv.

Ryska Lappmarken.

Denna Lappmark utgör den ostligaste delen af Lapparnes land. Anslutande sig till det nordskandinaviska höglandet såsom en östlig fortsättning deraf, utbreder den sig från finska Lapplands orh norska Finnmarkens gränser ända till inloppet af Hvitahafvet. Den omfattar, utom den s. k. Kolska halfön (de gamles Trinnäs), som skjuter ut emellan sistnämnda haf och Ishafvet, äfven området emellan Finlands östra gränstrakt och den kuststräcka af Hvitahafvet, som ligger ifrån Kantalaks (Gandviken) mot sydvest samt finner sin afslutning i söder vid den lilla elfven Kiviräka, hvilken strax ofvanom 66 breddgraden utfaller vid Hvitahafvets vestra kust. Dess nordligaste trakt är den s.

k. Fiskarhalfön, som nära norska gränsen skjuter ut i Ishafvet, der den utsträcker sig ända till inemot 70° nord!, latitud.

Ryska Lappland bildar öfverhufvud en högslätt, hvars norra del österom Kolafjorden och ända bortom Ponojflodens mynning skall utgöras af skoglösa tundror, hvilka uppfylla hela norra och östra delen af Kolska halfön. Högre berg förekomma egentligen endast i centrum af ryska Lappmarken, i omnejderna af Imandra sjö. Här höja sig vesterom densamma Mondsche- och Dschynatundra m. fl., samt på östra sidan fjället Umptek, af Ryssarne kalladt Chibinä, hvilket både till höjd och utsträckning är det betydligaste i denna Lappmark, der dock äfven ännu österom Umptek en del höga berg, måhända utgreningar af Chibinä, skola förekomma. Af berg upptages äfven östra sidan af Kantalaksfjorden. Höjden af Umptek lärer kunna anslås till inemot 3,000 fot öfver hafvet. Södra delen af Kolska halfön öster om Umba

— 81 —

säges vara lågländt, hvilket ock är fallet med den vesterom Hvitahafvet belägna delen af denna lappmark. Sistnämnda trakt uppfylles af kärr, moras och skogsmarker.

Störst bland sjöarne är den väl ej breda, men icke mindre än omkring 90 verst långa Imandra, som har sin riktning från N till S emellan Kola och Kantalaks fjordarne, i hvilken sistnämnda fjord den genom den strida och derför med båt icke farbara floden Niva utfaller i hafvet vid byn Kantalaks. Betydliga sjöar äro äfven Lovosero, Umbosero och Kanosero, belägna österom Imandra och ej långt från densamma, samt i nordvestlig riktning derifrån Nuottejaur. Vesterom Kantalaks viken ligga inom Kolska kretsen de stora sjöarne Koutajärvi och Pääjärvi.

Utom en mängd mindre elfvar och åar förekomma äfven

mera betydande sådana. Af dem flyta:

Till Ishafvet:

Patsjoki, som utgår från Enare träsk i finska Lappmarken

och utfaller i Pasvigfjorden på norskt område, sedan den under

en stor del af sitt lopp bildat gränself mot Norge.

Peisen- eller Petshengaelf, som utmynnar i Pejsenfjord, nå

got vesterom Fiskarhalfön.

Tulomaelf, som ifrån Nuottejaur och de i denna sjö utlö

pande Lutto och Nuotte elfvarne afleder vattnet till bottnen af

den 6 mil långa Kolafjorden. Den utfaller dit tätt invid staden

Kola, hvilken på sin andra sida omflytas af den i samma fjord

utfallande , .

Kuollejok, som tar sitt upphof från Kuollejaur och äfven

andra sjöar norrom Imandra, mellan hvars och Kuollejoks vatten

system vattendelaren utgöres af endast en smal och låg land

remsa (Jfr ock förf:s anm. till s. 359 i Sjögrens a. a.); samt

Teriberka och Voronje, som utflyter från Lovosero, äfvensom

den invid Svjätoinos utfallande Jokonga.

Till Hvitahafvet:

Ponojelfven, som skall vara af betydlig längd och har sin

riktning från vester till öster, der den utfaller i yttersta ändan

af den Kolska halfön.

6

— 82 -=-

Warsuga, en likaledes ej obetydlig elf, som faller ut vid byn

med samma namn.•'•"•

Umba, som, kommande från Umbosero, genomflyter Kanosero och faller ut vid byn Unaba.Niva, hvilken flyter i sydlig riktning, liksom de begge nästnämnda, och afleder vattnet från Imandra; samt slutligen

Kovdä, som når hafvet vid Kovda by på vestra sidan af Kantalaksfjorden och afbordar vattnet, utom från en mängd, delvis på finskt" område upprinnande tillflöden, äfven från de stora sjöarne Koutajärvi öeh Pääjärvi, samt från den, utanför nu ifrågavarande område liggande än större Tuoppajärvi.

Medan kuststräckan i norska Finnmarken har "att uppvisa en mängd djupt inträngande fjordar samt ett otaligt -antal holmar, klippor och skär, har den här en helt annan konfiguration. Större fjordar äro endast Muotka- eller Bumansfjorden, som ligger söderom Fiskarhalfön, Kolafjorden och Kantalaksfjorden. Någon skärgård finnes alls icke.

Befolkningen i Kolska kretsen, hvars hela antal ej torde uppgå till fullt 5,000 personer, består, utom af Lappar, äfven af Ryssar och Finnar eller Karelare. Förutom på kuststräckan vesterom Kolafjord, der äfven Lappar finnas, bo sådana i öfrigt endast vid sjöar och elfvar uti inlandet, der de hafva sina skilda vinter- och sommarbyar. Deras sydligaste boningsplatser äro, i vester vid södra ändan af Imandra, och i öster i Ponojområdet. Tidigare hafva dock Lapparne upptagit äfven hela den norra och vestra kuststräckan af Hvitahafvet. För närvarande torde deras antal här något understiga 2,000 personer. De lefva i lika stor fattigdom som okunnighet samt lifnära sig af fiske, dels i inlandets sjöar och elfvar, dels äfven i hafvét. I ishafsfisket deltaga dock, åtminstone de vestligare bosatte, i jemförelsevis endast mindre mån. De ega inga kor och, i förhållande till andra länders Lappar, endast obetydligt renar. I sin ekonomi äro de ytterst håglösa.

De ryska Lapparne sönderfalla i följande hufvudgrupper:

1 :o. Lapparne vesterom Kolafjorden, dels vid hafskusten i Peisen, Patsjok, Muotka (Bommen), dels i Neidenj dels ock längre

— 83 —

inåt landet i Nuotte och Songela eller Suniel vid Tuloma och Luotto vattendragen, eller med ett ord alla de Lappar, som besöka Peisens kloster. (Neiden tillföll 1826 Norge).

2:o. Imandra Lapparne, hvilka bo i i omnejden af Imandra

Ekostroff, Rasnjarga, Maanselkä och Babja, dit äfven Akkala Lapparne äro att hänföra.

3:o. De s. k. Semiostroffska Lapparne, hvartill höra Lapparne österom Kolafjorden och Imandra ända till Lovosero, eller de Kildinska, de egentliga Semiostroffska samt de Lovoserska och Voroninska Lapparne; samt slutligen

4:o. De Terska Lapparne: österom Lovosero i Jokonga, Lumboffski, Ponoj, Sosnovets och Kamensk. *)

Bönehus finnas i nästan hvar by, och äfven kyrkorna äro flera. Hufvudkyrkor för Lapparne torde dock vara de i Kola, Kantalaks och Ponoj.

Ingen boklig undervisning har meddelats dessa Lappar, hvilka derföre icke äro läskunnige.

Hela vestra och norra kuststräckan af Hvitahafvet upptages numera af Ryssar, som äro fördelade på en mängd byar, ända till Ponoj, der de bo i förening med Lappar.2) Norrom

a) Jfr Del I s. 554, och 601, der härmed ej fullt öfverensstämmande indelningar af de ryska Lapparne förekomma. Utgifv.

2) I sitt förenämnda arbete s. 117 omtalar Professor Daa, hurusom han i Umba sammanträffat med representanter af en ej långt derifrån vid Vjalosero eller Välijärvi (det fordna Veleaga) bosatt befolkning, som kallade sig Lappar, ehuru de ej förstodo lappska. Hela denna befolkning, hvilken synes hafva varit känd äfven af Europseus, som kallar dem »gamle Karelare" (Daa 1. c. s. 119), skall dä (1867) hafva bestått af 17 män och 24 qvinnor. Daa anser dem vara qvarlefvor af Karelare, som för århundraden tillbaka befolkat kuststräckan norrom Hvitahafvet, och han anför äfven prof på deras språk, hvilket endast alltför tydligt förråder en förskämd finsk munart. Professor Genetz, som år 1877 på sin resa i ryska Lappland sammanträffade med några individer af denna befolkning, meddelar i «Suomen Kuvalehti" för år 1878 s. 379, att de sjelfve kallade sitt språk «karelska" (Karjalan kiel), på hvilket han äfven obehindradt samtalade med dem. De

sistnämnda ort och Kantalaks förekomma deremot Ryssar stadigt bosatte endast i staden Kola.

I de ryska byarne vid Hvitahafvets vestra kust bo, jemte Ryssar, äfven en mängd Finnar eller Karelare, af hvilka befolkningen i inlandet emellan denna kust och finska gränsen utgöres.

Liksom för Lapparne, så är äfven för den öfriga befolkningen fisket hufvudnäring. Ryssar och Finnar ega dock äfven kor, som Lapparne sakna; och i de finska byarne i det inre af landet vesterom Hvitahafvet idkas äfven sädeskultur. Af stor betydelse är fisket i Hvita- och isynnerhet i Ishafvet, der torskfisket vid Murmanska kusten, så kallas kuststräckan österom Kolafjord, och äfven vid kusten vesterom samma fjord ända till norska gränsen sysselsätter en talrik mängd menniskor. Det idkas hufvudsäkligen af Ryssar från Hvitahafvets kustorter, hvilka på vårvintern anlända dit dels landväg, dels senare med talrika fartyg, skutor och båtar. Utom annan fisk, fångas här äfven icke obetydligt lax såväl vid hafskusten som i elfvarne.

Beträffande ryska Lappland och dess befolkning äfvensom angående Chxistendomens införande derstädes hänvisas för öfrigt till s. 32 ff. här ofvan och Del I s. 521—602. *) Äfven dess flora är föremål för en på annat ställe af detta arbete införd uppsats.

hade då uppgifvit sig vara endast 5 familjer, och nde hade aldrig varit talrikare". När deras första inflyttning skett visste de ej. Daa fann denna «levende Folkemumie" stå på en mycket låg ståndpunkt och dess representanter högst obehagliga, hvaremot Genez för sin del ingenting förmäler om något sådant. En underbar seghet bevisar det emedlertid, att de här, fullkomligt isolerade från sina stamförvandter och omgifna af endast ryssar och lappar, kunnat kanske i flera århundraden bibehålla sitt språk. Utgifv.

:) Efter den tid, hvartill det ofvanstående hänför sig, hafva befolkningsförhållandena i ryska Lappland betydligt ändrat sig. Enligt en uppsats i »Virittäjä" för år 1903 fanns i denna lappmark år 1897: 5,863 ryssar, 1,724 lappar, 1,055 finnar, 256 karelare, 117 syrjäner och 25 samojeder, samt dertill ännu norrmän, hvilkas antal år 1895 utgjorde 220, eller således tillhopa 10,060 personer. Utgifv.

Den Finska Lappmarken.

Läge och indelning.

Det område, som af denna landsdel upptages, omfattar hela Kemi- och en del af Torneå-lappmark. Dess areal utgör omkring 600 sv. qyadratmil och är alltså större än de mindre konungarikenas i Europa. Det sträcker sig i norr ända till 70° 4' och i söder (Kuusamo) till 65° 30' n. lat. Beläget i Europas yttersta nord och till stor del upptaget af landtryggen. med dess utgreningar, besväras det af ett strängt klimat-»och en öfverhufvud karg jordmån. Det lider dertill af olägenheten, att vara på alla sidor afskuret ifrån hafvet. , rr ; . j;.

Den finska lappmarken omslutes i norr, och till sin nordligaste del äfven i både vester och öster, af Norge, mot hvilket land gränsen senast faststäldes genom traktaten i Strömstad samt den derpå grundade, år 1766 slutförda gränseutstakningen. Rålinien bildas i de begge förstnämnda vädersträcken, till sin öfversta del af Tanaelf samt derefter längre åt söder af Enare* och Skieskemjok till fjället Peldovaddo. Derifrån går den vidare, hufvudsakligen i vestlig riktning, till närheten af Kilpisjaure sjö, der Sverge vidtar. Gränsen mot detta land, grundad på fredsslutet i Fredrikshamn år 1809 och den i följd deraf verkstälda gränsereglerings förrättningen, utgöres i sin nordligaste del af en obetydlig bäck, som infaller i Könkämäjoki, och derefter af sistnämda å samt dess fortsättning, Muonionjoki, ända ned till Sonkamuotka by. Der upphör Lappmarkens gräns att sammanfalla med riksgränsen och går vidare: först i vestlig riktning till Portavaara; derifrån mot SO öfver Pallas- och Jeris-tunturi, sedan nästan mot S., litet i O, mellan Muonioniska och Kittilä öfver Jerisjärvi och, lemnande Yllästunturi till vester, öfver särskilda andra fjäll, hvilka finnas omnämnda i beskrifningen öfver Sodankylä, till Ponkavaara, der Rovaniemi socken sammanstöter med Ofvertorneå socken, hvilken mot finska Lappmarken är sydligaste gränstrakt i vester.

I söder möta, utom Rovaniemi socken, äfven Kemiträsk, Pudasjärvi och Hyrynsalmi (Suomussalmi) socknar, alla i Österbotten. Här går gränsen ifrån Ponkavaara i nästan rakt ostlig riktning tills den vid Talvensaari holme når Kemielf, böjer sig derefter litet mera mot nordost, för att dock snart, der Kuolajärvi tillstöter, vända sig mot söder, i hvilken riktning den fortlöper tills den når gränsen mot Kuusamo, der den antar sydvestlig direktion, hvarmed den fortfar allt intill gränsen mot Pudasjärvi. Der böjer den sig mot SO och fortsätter'i denna riktning intill gränsen af Hyrynsalmi (Suomussalmi), hvarifrån den löper mot1 öster ända tills den når Ryssland. >..i {

I öster tillstöta Kemska och Kolska kretsarne af Archangelska guvernementet. Den emot dem tidigare nog oklara och af befolkningen på öinsesidor om gränsen omtvistade råskilnaden,1 grundad på fredsslutet i 'Teussina år 1595, blef omsider ånyo och definitivt utstakad vid en åren 1829 :och 1830 verkstäld rågång, som faststäldes genom Kejs. Br. af den 29 Juli 1833.

Denna gränslinie vidtar vid Kuusamo sockens sydöstligaste1 hörn, hvarifrån den med åtskilliga mindre böjningar går först i nordlig, derefter i nordostlig och slutligen åter i nästan nordlig' riktning. Sedan den, kommande från S, öfverskridit Näränkävaara, fortsätter den, lemnande Paanajärvi sjö till vester, öfver^ ostligaste gränspunkten emellan Kuussmo och Kuolajärvi, samt vidare öfver Sieppitunturi, Vaatimenoive, Leipätunturi och Puitstunturi xipp till Nuortitunturi, der Kuolajärvi och Sodankylä stöta tillsamman vid gränsen' mot Ryssland. Den öfvergår der-: efter Korvatunturi, Talkkunaoivi, Tjosastunturi och Konnostunturi samt afstannar, 'efter att hafva öfverskridit Patsjoki elf, litet ofvanom 69 "breddgraden på Muotkavaara fjälll, der Norge1 tillstöter. Mot detta land går gränsen härifrån, hufvudsakligennordvestlig riktning, öfver Rajapää, Kolmisoivemadakietsa, Puol-1

— 89

makjaure och Harimatskaidi till Tanaelf, som den når midt emot den punkt på norska sidan af elfven, der Skuorrajak infaller i Tana.

Det område den finska Lappmarken sålunda omfattar är1 numera fördeladt i sju församlingar, nämligen Kuusamo, Kuolajärvi, Sodankylä, Kittilä, Enaré, Utsjoki och Enontékis. Af dem utgöra dé fem förstnämnda den af gammalt s. k. Kemi lappmark, som omfattade de fordna lappbyarne Maanselkä och Kitka, tillsammans motsvarande det nuvarande Kuusamo, samt vidare Kuolajärvi, Kérnikylä, Sodankylä och Sompio, hvilka tre sistnämnde motsvarade nuvarande Sodankylä församlingsområde, äfvensom slutligen Kittilä och Enare. Del af Tofneå lappmark utgör deremot Enontékis, hvaraf dock större delen äfven efter 1809 förblef under Sverge, der den bildar nuvarande Karessuanto församling, medan endast en mindre del jemte kyrkan kom att tillhöra Finland. Till Torneå Lappmark har äfven Utsjoki räknats, ehuru det numera, sedan Koutokeino afträdts till Norge, är afskuret från territoriell samband med såväl nyssnämnda finska som ock den svenska andelen af denna lappmark, hvilkén allt fortfarande till största delen är Sverges tillhörighet.

Till Kemi lappmark räknades väl i äldre tid jemväl Kemiträsk socken; och såsom ännu dithörände upptages den af Sjögren i hans Beskrifning öfver sagda lappmark — om ock (s. 14) med en viss reservation. Men att numera hänföra Kemiträsk till lappmarken är icke riktigt. Väl säger Nils Fellman under § ii sin Berättelse om församlingarnes i Kemi lappmark ursprung af den 3 Juni 1751: ,,Sedan Lappmarken fått sin egen pastor i Kuusamo (1675) kunde dessa (inflyttade) nybyggare eller bönder icke mera afskiljas från Kemi, sedan the åtagit sig hemmansskatt och blifvit i jordeböckerna införda, utan blefvo skilda från Lapparne och räknade' till Kemi socken, ehuru the verkligen bo i Lappmarken." Men Lappar, söm då ännu fanns i Kemiträsky äro icke numera och hafva sedan längre tid tillbaka ej varit der bosatte, och lappmarksfrihet åtnjutes icke heller sedan långa tider tillbaka af någon på den orten. Den kallas också icke numera lappmark, såsom äfvén Sjögren riktigt anmärker. Ty för mera än

— 90 —

150 år tillbaka, eller i slutet af 1600-talet, blef jorden i Kemiträsk skattlagd efter den Österbottniska skattläggningsmetoden, och då afskildes äfven församlingen från Lappmarken och förenades med Österbottens höfdingedöme. Denna församling har derföre med så mycket större skäl här lemnats å sido som äfven Kuolajärvi, hvilken aljt ännu räknas till Lappmarken och åtnjuter deraf betingade förmåner, blifvit såsom egen församling afskild från Kemiträsk, hvarunder den dock fortfarande sorterar såsom kapell. (Sedan år 1858 bildar Kuolajärvi skildt pastorat).

Allt sedan Birkarlarnes tid, och ända till år 1809, har finska lappmarkens område för det mesta varit Sverges krona underlagdt. Mot Ryssland har gränsen dock under tidernas lopp framskjutits något längre österut och — heter det i en gammal norsk handling — ,,Aridsby (Utsjoki) og Indjager (Enare) have de Svenske fra längre tid af Norge usurperet och rendet sig med all jurisdiction, men skatteuppbörden (haft) commmunicative med Norge." Men redan för lång tid tillbaka upphörde äfven denna gemenskap, hvarom, liksom ock rörande andra dermed sammanhängande förhållanden, på annat ställe kommer att vidare afhandlas.

I administrativt hänseende utgjorde hela denna lappmark tidigare del af Vesterbottens höfdingedöme, i förening hvarmed den förblef äfven efter det Österbotten år 1674 derifrån definitivt afskildes och erhöll egen landshöfding. Men då ett särskildt län genom K. Kung. den 20 Juni 1775 bildades af norra Österbotten, med Uleåborg såsom residensort, blef Kuusamo jemte Kuolajärvi dermed förenadt. Den öfriga delen af den nuvarande finska lappmarken fortfor deremot att äfven derefter tillhöra Vesterbottens höfdingedöme, till dess att äfven den efter fredsslutet i Fredrikshamn den 17 Sept. 1809 genom K. K. den 14 Nov. s. å. underlades landshöfdingen i Uleåborg.

I följd af 1775 års nyssnämnda länereglering öfverfördes Kuolajärvi till Kemi härad, hvilken förening allt ännu består. Kuusamo deremot underlades Uleå härad, hvarvid det ock förblifvit. De öfriga församlingarne i finska lappmarken kommo kort efter fredsslutet år 1809 att tillhöra Torneå härad, men afskildes derifrån genom K. K. af den 25 April 1838 för att jemte Muonioniska bilda lappmarkens härad, med stationsort för Kronofogden i Kittilä.

Tidigare, och åtminstone ännu mot slutet af 1600-talet, fanns för hela Torneå och Kemi lappmark gemensamt en enda Kronans befallningsman. Under tidernas lopp hafva emedlertid flera nya sådana tjenstemän här tillkommit. Med undantag af Kuolajärvi och Enontekis, af hvilka det förra tillhör Kemiträsk, Enontekis deremot Muonioniska länsmansdistrikt, finnes i finska Lappmarken numera fem sådana distrikt, nemligen Kuusamo, Sodankylä, Utsjoki, Kittilä och Enare. De begge sistnämnde hafva dock tillkommit först på grund af 1838 års nyssnämnda kungörelse i sammanhang med de deri anbefalda åtgärderna till inskränkning i rättigheten att i Lappmarken tillverka och försälja brännvin. J)

I judicielt hänseende2) tillhörde denna landsända förut Vesterbottens norra Jurisdiction, som omfattade äfven Torneå Lappmark, samt lydde sålunda under Vesterbottens lagmansdöme och Svea Hofrätt. Vid förrättandet af häradstingen, hvilket skedde vintertid, en gång om året, hade domaren att tillryggalägga en

:) Senare har af Enontekis och Kuolajärvi bildats hvar sitt länsmansdistrikt, och ytterligare en länsman anstalts i Sodankylä, hvilken församling sålunda numera är delad i två skilda länsmansdistrikt, ett vestra och ett östra. Utgifv.

2) Ehuru här ifrågavarande trakter äfven i en äldre tid i afseende å förvaltningen och justitieväsendet njöto någon omvårdnad, var det dock egentligen först Carl IX, som deråt egnade större uppmärksamhet. Härom yttrar Bilmark i sin disputation om Piteå Lappmark:

«Postquam Gustavus I:s mercatoriam potestatem in Lapponia abrogavit, prgefectos ibi constituit, qvi rei publicae prseesent. Qvibus autem legibus sive scriptis sive consvetudinariis tunc utebantur, reticent historige, nec per traditiones innotuit. Quum autem Carolus IX Judicem in his constituisset oris ipsi simul prsecipit, ut jus ad tenorem legum Svethicarum diceret. Eegis hujus auspiciis Lapponiani fuisse divisam constat et qvidem ita, ut qvselibet distincta pars illius Judicis Jurisdictioni subesset, cui parerent Urbes Urna, Pita, Lula, Torna. Forte etiam hac occasione constituti sunt Lapponise qvestores (Lappfogdar), qvos duos ab initio fuisse ex constitutione Eegia anno 1696 edita colligi potest,"

— 92

sträcka af omkring 300 mil. Först förrättades tinget i Jukkasjärvi, derefter i Enontekis, Koutokeino och Aviovaara, hvilka tre sistnämnde hade gemensamt ting; sedan å marknadsplatserna i Utsjoki, Enare, Sompio, Kemikylä, Kuolajärvi, Kuusamo, Sodankylä och Kittilä. Domaren åtnjöt dock på dessa resor, hvilka begynte strax efter trettondagen och räckte utöfver medlet af Mars, fri kost och fri skjutsning af allmogen, hvilken dervid, åtminstone stundom, öfverhöfvan betungades.

Särskildt ting synes dock icke alla år hafva hållits i hvarje tingslag. Så t. ex. förrättades år 1704 den 2 Mars laga ting i Kemiträsk med Lappallmogen af Kuolajärvi, Kitka och Maanselka byar, samt i Februari 1764 i Sompio med allmogen ifrån Sompio, Kemikylä, Kuolajärvi och Kuusamo; och till det ting, som i Januari 1752 hölls dersammastädes, var utom Sompio byamän äfven allmogen från Sodankylä, Kittilä och Kemikylä kallad o. s. v. Stundom funnos icke heller mål at handlägga. Så var fallet t. ex. år 17 84 och 1802 med Utsjoki och Enare, med hvilka ting dock redan den tiden hölls i det afiägsna Peltovuoma. *) Ting hålles fortfarande i lappska tingslagen en gång om året, men i Enare, dit äfven Utsjoki ailmogen då kommer, dock blott hvart annat år.

Då Vasa Hofrätt år 1776 instiftades lades Kuusamo och Kuolajärvi under dess jurisdiktion, der de kommo att tillhöra den vid delningen af Österbottens norra domsaga år 1777 bildade Kemi och Kajana häraders domsaga, och sedermera, efter år 1804, då denna domsaga delades, dess norra del, derefter'benämnd Kemi domsaga.

Sedan tingslagen i slutet af 1700-talet sålunda reglerats, att Kuolajärvi jemte Kemiträsk bildade ett tingslag och Kuusamo ett annat, begge sedermera under Kemi domsaga, samt Sompio, Kemikylä och Sodankylä förenats till ett tingslag, Enare och

') Den af utgifv. i noten å s. 478 af Del I uttalade förmodan, att med dessa många tingslag skulle afsetts områden, som hade hvar sin lapprätt (Del I s. 448) är icke riktig. Ty i hvarje af dem skulle i sjelfva verket särskildt häradsting förrättas, om ock så ej alltid skedde. Senare var med tingshållningen här delvis än sämre bestäldt (Del I

s. 443). . Utgifv.

— 93

Utsjoki tili ett annat, äfvensom Kittilä bibehållits såsom särskildt tingslag, underlades de tre sistnämnda tingslagen jemte det tingslag, som utgjordes af Muonioniska och Enontekis, den år 1811 bildade Torneå domsaga. x)

Om landets fysiska beskaffenhet.

Den finska lappmarken är ett högland, upptaget af fjäll, berg, moar, träsk, åar, kullar och kärr. För odlingsändamål användbara äro, utom en del af de sistnämnda, öfverhufvud blott sådana marker, som ligga vid träsk, eller vid åar och floder; men äfven af dem endast jemförelsevis mindre områden.

Fjällen

äro, der de nå mera än 2,000 fots höjd, till sin öfre del icke blott skoglösa, utan utblottade på nästan all vegetation. Endast sådana nakna fjäll bära egentligen namn af ,,tuoddar"; ehuru äfven de ej sällan så benämnas, hvilka icke äro så nakna, att man ej på dem kan finna, utom lafvar, mossor och förkrympta alpörter, äfven någon Salix herbacea. Rätteligen kallas dock de något lägre höjderna, allt efter sin form, oivvek eller oaivvek (hufvuden), om de äro afrundade, och skaidek (åsar), om de äro långsträckta. För att beteckna höga berg nyttjas äfven kaise, s.s.

t. ex. Rastekaise, och jemväl tjok, hvarmed afses sådana högre toppar, som åt något håll äro tvärbrannt nedstupande.

J) Numera (1903) äro tingslagen i denna lappmark 7, nemligen

l:o Enontekis (i förening med Muonioniska), 2:o Sodankylä, 3:o Kittilä, 4:o Enare, 5:o Utsjoki, hvilka fem bilda den s. k. Lappmarkens domsaga, tillkommen genom K. Br. den 14 Januari 1847; samt 6:o Kuolajärvi (jemte Kemiträsk), som då förenades med Torneå domsaga och slutligen 7:o Kuusamo tingslag af Kemi domsaga.

Utgif v.

Ifrån nämnda höjd af 2,000 fot nedåt möta hvarjehanda växter, såsom Salix herbacea och, litet lägre ned, Betula nana, Empetum nigrum, Diapensia lapponica, Menziesia coerulea m. fl. alpörter. Längre nedåt vidtaga björk och tall, och slutligen uppträder äfven gran. Sistnämnda trädslag anträffas dock endast sällan ofvan 68° 40' latitud, och det saknas helt och hållet i Utsjoki, som är den enda af våra lappmarks församlingar, der blott dalar, vissa elfstränder och en del andra lägre belägna lokaliteter upptagas af lös jordmån. Ofverhufvud träda der blott nakna berg och stenar fram i dagen.

Men endast få fjälltoppar nå en höjd af 2,000 fot och derutöfver, och ej en enda reser sig tre tusen fot öfver hafvet.*) Fjäll med evig snö förekomma derföre icke i finska lappmarken. De högsta topparna finner man på Pallastunturi, hvars öfversta spets benämnes Taivaskero eller Himmelriiki, på Käimiötunturi, Peltovuomatunturi och Saariselkä samt i Enontekis.

I gränstrakten mot vester framträda en mängd dels af våra högsta, dels äfven lägre fjäll. I detta höglandskap förekomma, uppräknade från söder mot norr, bl. a. Hirvasselkä, Ongasvaara, Porttitieva, Leiritunturi, Lainiotunturi, Pyhätunturi, Jeristunturi och Pallastunturi m. fl., alla i Kittilä, samt Portavaara i Enontekis. Ifrån Portavaara i nordostlig riktning reser sig Peltovuomatunturi. Det ligger på gränsen emellan Enontekis och Enare, i en, om man undantar nordvestligaste delen af Enontekis, af

1) Fjället Halditunturi, som är beläget ej långt från Lyngenfjorden i Norge och på sin spets, fjälltoppen Halditjok, bär det nordligaste gränsmärket emellan Enontekis och Norge, når dock med denna topp till en höjd af 1254 meter eller mera än 4,200 fot (jfr s. 2 i texten till „Atlas", utgifven af Sällskapet för Finlands geografi, H:fors 1899). Men den har sannolikt af anteckningarnes författare förmodats falla utom finska lappmarkens område, eftersom den af honom ej ens omtalas. Enligt samma källa nå emedlertid Jollamoaivi, likaledes i Enontekis, en höjd af 1145 m., och Pallastunturi 858 m. eller i det närmaste 3,000 fot. Höjden af Saariselkäs högsta toppar, Ukselmapää och Sakustanialaki, äro angifna, den förres till 720 m. och den senares till 710 m. eller således inemot 2,400 fot.

Utffifv.

OK

finska lappmarkens mest högländta trakter, hvilka härifrån utbreda sig: l)

a) Åt vester. der landskapet i det till betydlig del af berg och fjäll upptagna Enontekis fortfarande höjer sig i n©rdvestlig riktning emot norska gränsen och Kölen. Der resa sig, bland andra Portavaara och Ounastunturi i församlingens sydöstra hörn, samt Jollamoaivi, Vähäoaivi, Porrastunturi, Jaaritunturi, Virdnituoddar (och Halditunturi) m. fl. i dess norra och nordvestra fjälltrakt;

b) Mot söder och sydost till Kittilä, hvars vestra och nordvestra delar äro högst belägna och hafva att uppvisa, utom redan ofvan uppräknade fjäll, äfven flera andra upphöjningar, under det landskapet fortfar att efterhand sänka sig mot SO;

c) Mot öster, der höglandskapet fortsattes ända till ryska gränsen och äfven derutöfver.

Ej långt från Peltovuomatunturi vidtar här mot norr en företrädesvis med renmossa och björk beväxt bergstrakt, benämnd Muotketuoddar eller Muotkatunturi (Del I s. 610), hvars söderom Vaskojoki belägna del, under namn af Marastentunturi, utbreder sig tre mil långt i nordostlig riktning emellan denna å och Lemmäsjoki, sträckande sig ända ned till Ivalojokis källor på Peltovuomatunturi. Der Marastentunturi når Vaskojoki, vidtar på dess motsatta strand, såsom fortsättning af fjällsträckningen, det egentligen s. k. Muotkatunturi, hvars högsta toppar äro Peldoive, Toresoive och Korvekats (Del I s. 611 f.). Det utbreder sig tio mil i riktning från SV mot NO ända inpå Utsjoki församligs område. Till dess nordliga del höra Kaisavarrek med sina fem nakna toppar. Längre i norr, mellan Tana och Utsjoki elfvär, ligga Ailekas, Paistuoddar och det fyra mil breda fjället Jeskadam (Jéskaadam), som reser sig midt emot de på norska sidan af Tanaelf belägna fjällen Raste- och Gäinokaise (Del I s. 178). Här ligger äfven Naukoive. En vidsträckt höjdsträckning i södra delen af Utsjoki socken är Petsikkotuöddar, som utbreder sig söder om Mierasjaure och jemte det vesterom samma sjö belägna

Jfr Del I s. 630.

fjället Ruotteri utgör vattendelaren emellan Utsjoki och Kaamasjoki, samt emellan dessa, å ena sidan, och Nejdenelfs eller. Näytämäjokis tillflöden, på den andra.

Österom Marasten.tunturi,. och i samma riktning som detta, sträcker sig (d), emellan Lemmäs- och, Menesjoki i Enare, det två mil långa fjället Vipesats upp mot Padarjaure. I samma högland, längre mot öster,, följer nu en trakt der någon fjällrygg ej finnes. Der ligger först det enstaka Aappestunturi samt vidare, söderom Enare träsk, Hammastunturi, som når ända till Ivalojoki. På andra sidan om denna elf, likaledes inom Enare, vidtar en fjällbyggd, hvilken utbreder sig företrädesvis mot öster, på gränsen emellan Enare och Sodankylä, samt sträcker sig ända in på Rysslands område. Denna fjälltrakt, väl den betydligaste, om ock

i icke den högsta, den finska lappmarken har att uppvisa, kallas Suoloselge eller Saariselkä. Namnet synes hafva uppkommit antingen deraf, att Lapparne fordom förestälde sig sitt land som en stor ö, och dess berg såsom dess rygg; eller ock deraf, att denna fjällsträckas otaliga höjder och toppar äro afskurna från. hvarandra genom skogbeväxta dalar, h vilka gifva upphof åt en mängd bäckar, som, förenade till åar och elfvar, ifrån trakten afleda vattnet till tre haf och sålunda bilda en, i förhållande till omgifningen, liksom af öar bestående kam. Det lappska ,,suolo" betyder nemligen ö, och likaså det finska: „saari". Det svenska ordet ,,rygg" motsvaras åter af det lappska ,,selge" och af det finska „selkä".

Suoloselges vestra och lägre arm kallas Rauttuoddar. I sydlig riktning från den ligger Luirontunturi. Än sydligare, på nordvestra sidan af Sompiojärvi, reser sig Sompiotunturi. De begge sistnämnda jemte de ostligare belägna enstaka fjälltopparne Nattaset kunna anses bilda Suoloselges afslutning möt söder. Suoloselges östra arm, benämnd Kuivaselkä, når gränslinien emellan Finland och Ryssland vid Talkkunaoive, och sydligare ligger

• vid densamma, likaledes såsom en fortsättning af Suoloselge, fjället Nuortitunturi (jfr Del I s. 222 ff.).

Söderom Suoloselge resa sig i Sodankylä sockens sydöstra del, utom de förutnämnda gränsefjällen mot Ryssland, Nikkatunturi, Oratunturi, Huttutunturi, Pyhätunturi och Luostatunturi, samt

dess vestra del Karestunturi, beläget på gränsen mot Kittilä, på h vars område, förutom de redan nämnda, äfven Kumputunturi höjer sig.

I Kuolajärvi äro att märka, utom gränsefjällen Sieppitunturi, Vaatimenoive och Nuortitunturi, äfven Sallantunturi, Suastunturi, Maltiotunturi, Ahmatunturi, Jaaritunturi och Sattavaara.

I Kuusamo, som är ett höglandskap med mera bergig terräng än kanske någon annan trakt af vårt land, äro Nuorunen och Ukonvaara samt Iivaara, hvilken ligger vid Iijärvi sjö, de högsta. Ej långt ifrån Kitkajärvi, i församlingens nordvestra del, ligger Pyhätunturi, flere andra i denna församling förekommande berg att förtiga (jfr Del I s. 630).

På de enstaka bergstopparne finner man merändels oerhörda massor af kullersten. Stora stenblock, dels kantiga, dels afrundade, ofta af flera kubikfamnars innehåll, uppträda isynnerhet närmare landtryggen, men några anmärkningsvärdare fåror hafva de icke lemnat efter sig i hällen. På dem frodas åtskilliga lafarter, hvilka om våren, då hård skara betäcker snön och hindrar renarne att åtkomma den egentliga renmossan, utgöra nödföda för dem.

Öfverallt är graniten den förherrskande bergarten. Icke ens på Enarens stränder förekomma flötsformationer. Äfven öfvergångsformationer äro sällsynta och anträffas endast i en del elfdalar. Kalksten uppträder blott i den nedre lappmarken, och äfven der sparsamt. Svart marmor förekommer dock i Kittilä. Skiffer finner man i Sodankylä. I Kuusamo, der äfven spår af guld anträffats, uppträder tälgsten rikligt på Porosaari. Bergkrystall ser man, ehuru sällan, i Enare och Kuolajärvi. Nakna sandhedar förekomma ingenstädes.

Okända äro i hela Lappmarken äfven petrifikater af växter och djur. Sådana har jag ej funnit ens i den sandsten eller i de lerformationer, mest af rödaktig färg, som vid temmelig höjd öfver hafvet anträffas på det norrom Utsjoki sockens gräns belägna näset emellan Varangerfj orden och Tanaelf.

06

Emedan i den svenska lappmarken en del berg hafva att uppvisa riklig tillgång på jernmalm, samt äfven såväl kopparmalm som silfverhaltig blymalm der upptäckts; då vidare enahanda malmer förekomma i angränsande delar af Norge och Ryssland, samt man i sistnämnda land vid Porjeguba, en vik af Kantalaksfjorden, anträffat ej allenast rikhaltig silfvermalm utan t. o. m. gediget silfver; så synes man häraf kunna sluta till att malmanledningar icke heller skola saknas i vår lappmark, om ock mera betydande fynd af sådana härintills ej äro der gjorda. Men denna landsdel har ju ejheller ännu fäst geologernas uppmärksamhet vid sig. Dock uppgifves jernmalm förekomma på Yllästunturi, omedelbart invid Kittiläs vestra gränstrakt, men dock på Muonioniska församlings område. I Kittilä har äfven kopparmalm anträffats vid Jääskö.' Blyerts har öfverkommits nära Korvan en hemman i Sodankylä (och äfven vid Tanaelf) På Talvensaari holme, på gränsen emellan Sodankylä och Kemiträsk, finner man en lättsmält, ännu icke undersökt stenart. Svafvelkis ser man på många ställen (Jfr Del I s. 346).

Hvarken vulkaniska utbrott eller verkliga jordbäfningar hafva här egt rum; ty de jordskalf, som då och då förmärkts, hafva ej varit så betydliga att de lemnat spår efter sig. Ejheller har man sig varma källor bekanta; men på berget Parek vid Tana och på ett par ställen i Utsjoki är dock jordvärmen så hög, att den vintertid framkallar små hål i drifvan.

Sjö- och myrmalmer uppträda flerestädes, såsom t. ex. vid Kaukonen i Kittilä, vid Kelujoki i Sodankylä, vid Korpiniemi och Suininki i Kuusamo o. s. v. Deremot har i vår Lappmark icke anträffats saltkällor, ehuru sådana förekomma endast några mil norrom dess nordliga gräns vesterom Norskholmen, på Norskt område, ej långt från Tanaelfs utlopp.

Kärrmarker.

Sådana uppträda i stor mängd, isynnerhet söderom fjällryggen. Några af dem, företrädesvis inom Sodankylä pastorat, hafva en betydlig utsträckning, stundom uppgående till flera qvadratmil. Förutom i omgifningarne af vissa sjöar, elfvar och bäckar, finner man ortens enda odlingsbara marker på dessa kärr, af hvilka många äfven i sitt naturliga tillstånd alstra ej obetydligt gräs och lemna derigenom ett vigtigt bidrag till boskapens underhåll. Kärr på lergrund, som för odlingsändamål äro de bästa, förekomma företrädesvis i Sodankylä, men äfven i Kuusamo och Kuolajärvi.

Dessa kärrmarker äro af många slag, men de kunna dock sammanföras i två hufvudgrupper, mossar och myror (Del I.

s. 228).

Mossarna utgöras hufvudsakligen af s. k. hvitmossa eller sphagnum arter. De äro skoglösa, stundom med enstaka kullar och berg, hvilka vintertid te sig som holmar i en isbelagd sjö. Sådana mossar tillväxa efterhand genom att bilda nya mosslager på de underliggande äldre. De få derigenom slutligen en något convex form och blifva då torrare. De undre lagren bestå i detta stadium af brunaktig torfjord, stundom af-flera famnars djuplek. På sådana mossar växa hjortron, tranbär; dvergbjörk, Pinguiculaoch Drosera arter m. m. samt vid laggarne särskilda arter af vide. Vid vattnets afdunstning bindes värme i betydlig mån, hvilket bidrager till att göra klimatet kallt. Då sådana marker utdikas, alstra de till en början usla tallar och dvergbjörkar. Först sedan der bildats betydligare lager af mylla, kunna de genom odling göras nyttiga (Jfr Del I s. 407).

Myrorna äro sumpmarker, å hvilka förmultningen redan framskridit längre. Sådana finnas af flera slag, såsom:

a) Gräsmyror (paludes graminosae), hvilka upptaga stora terränger i den sydligare delen af lappmarken. Af sådana utgöras der till betydlig del nybyggarenes ängar. De gifva ett magert foder, bestående förnämligast af kafvelstarr (Carex ampullacea).

b) Dymyror (paludes profundse), oftast beväxta med granskog. På dem trifvas särskilda starrarter ss. Carex limosa, C. chordorrhiza, C. panicea och C. livida, hvilkas rötter så infläta sig i hvarandra, att de icke sällan bilda gungflyn, farliga att

— 10Ö =

beträda. Ty då det öfversta lagret genornbrytes, kan det hända att man ej finner stadigt botten förrän på flera alnars djup.

c) Fjällmyror (paludes uliginosse). De äro vanliga i björkskogar vid barien af fjäll. På dem växa företrädesvis Scirpus ceespitosus, Eriophorum alpinum och Tofjeldia borealis samt någon gång, isynnerhet vid de rännilar, af hvilka de genomskäras, Carex alpina och C. Buxbaumii. Dessa myror äro de minst lönande att berga, hvilket derföre ock sker endast undantagsvis.

d) Tufmyror (paludes csespitosse) förekomma isynnerhet vid låga sjö- och elistränder. Tufstarrn (Carex caespitosa) är här öfvervägande. Den formerar hufvudlika tufvor, ofta med flera qvarter lång hals. I anseende till sin ojemna yta äro sådana myror högst obeqväma för slottermannen. Gräsbärande äro dock egentligen endast dessa tufvor; och äfven om något strå spirar upp emellan dem, når det sällan tufvans höjd och är derföre oåtkomligt för lien.

e) Rismyror (paludes virgatse), af Finnarne kallade „moraset", äro icke sällsynta vid bäckstränder i närheten af skogar och fjäll. De äro tätt beväxta med jemnhöga videbuskar och förefalla, sedda på afstånd, såsom konstnärligt anlagda trädgårdar. Men då man nått dem, finner man dem vanligen förete den mest ojemna mark; och endast med möda kan man tränga sig igenom deras täta snår, hvilka äro till största olägenhet för vandraren, och äfven för dem, som vintertid färdas på sådan mark med ren (Del I s. 230).

f) Starrängar (prata irrigata) uppträda vid stränderna af sjöar, elfvar och bäckar. De alstra framförallt Carex aqvatilis,

C. filiformis och C. ampullacea, Juncus filiformis och, ehuru mera sällan, någon Aira och Arundo. De öfversvämmas om våren och blifva först mot höstsommaren torra. Nedanom fjällryggen utgöras nybyggarenas ängar för det mesta af sådana marker. I Enare förekomma de deremot blott på få ställen, och i Utsjoki nästan alls icke, hvarföre äfven på dessa orter brist på kreatursfoder öfverhufvud är rådande.

Från en del mindre gifvande kärr bergås hö endast hvart annat, ja till och med blott hvart tredje år, dels emedan man ej

vill försvaga återväxten, dels emedan hvarje nybyggare i Lappmarken öfverhufvud har mera sådana ängsmarker än han hinner afberga.

Det bästa hö lemna de med löfträd beväxta strandmarkerna (Jfr förf:s anm. till s. 34 i Sjögrens a.a.) Men äfven af marker, som bära granskog, kan, der de öfversvämmas af vårfloden, genom rödjning beredas nästan lika goda ängsmarker, som af de förstnämnda. Sådana högre belägna och med granskog beväxta marker, som hafva tjockt lager af björnmossa (Polytrichum), äro här bäst egnade för upptagning till åker, emedan denna mossart lemnar god och riklig mylla, då den förmultnar.

Skog och skogsmark

råder ingen brist uppå. Isynnerhet söderom landtryggen finnes oberäkneliga tillgångar till och med på groft virke. För byggnadsändamål lämpliga träd saknas endast i de nordligaste trakterna af Enare och, om man undantar församlingens sydligare delar, i Utsjoki, i hvars närmare Ishafvet belägna del, som för det mesta är kal, äfven tillgången på dugligt bränsle är ringa. Skoglösa äro för öfrigt i allmänhet de högre belägna fjällbygderna och en del vidsträcktare mossar.

Furu- och granskogar äro öfvervägande ända in på södra delen af Enare församling, der granen inom finska Lappmarken har sin gräns mot norr. I de mera kuperade trakterna söderom denna gränslinie uppträder granen dominerande vid sjö- och bäckstränder, emedan jordmånen, der den icke är alltför stenbunden, på sådana lokaliteter är fuktigare och bördigare. På de torrare och högre belägna terrängerna med mera steril jordmån herrskar deremot tallen. Dock trifvas barrträden ej så högt uppe på fjällens sluttningar som björken, hvilken anträffas ännu vid 2,000 fots höjd öfver hafvet. Norrom Utsjoki kyrka äro numera knappast andra trädslag synliga än björk och vide, hvilka gå ända till den nordligaste punkten af denna lappmark och ännu längre

— 102 —

mot ishafvet (Jfr Del I s. 227, hvaraf man finner att trakter, som nu äro utblottade på skog, fordom burit sådan).

Skilnaden emellan furu- och björkgränsen på fjällens sluttningar är i den finska lappmarken, liksom i den svenska, omkring 600 fot. Ungefär så mycket högre upp växer björken: Svårare faller det sig att der bestämma skilnaden emellan furu- och grangränsen. Bekant är att tallen, som man kan finna växande ännu vid bottnen af de nordligaste fjordarne af ishafvet, går här vida längre mot norr än granen. Men detta oaktadt anträffas i den sydligare och äfven i den mellersta lappmarken granen lika högt på bergens sluttningar som tallen. På det ställe af Luirontunturit, der den allmänna stråkvägen går fram, når granen t. o. m. högre upp än tallen. Men att ange vegetationsgränsen endast efter höjdförhållanden, eller efter ortens läge, är i allmänhet vanskligt. Ty jordmånen spelar härvid en betydande roll.

Medan sålunda granen här ej går längre mot norden än till södra delen af Enare församling, sträcker sig tallen ända upp till trakten af Utsjoki kyrka. Men den når vid sin nordliga gräns ej mera än 3 å 4 alnars höjd och är mycket rik på qvistar, af hvilka en del kunna täfla i tjocklek med själfva stammen (Del I

s. 222). De bästa furuskogarne i Utsjoki förekomma vid Kanesjaure, Kevojaure och Tsaogajaure. Vid sistnämnda träsk upphör skogen att vara tät. Derifrän norrut äro träden mycket qvistiga och endast sällan felfria.

Deremot hafva i Kittilä anträffats så grofva och resliga furor, att de varit användbara såsom masteträd. Dylika hafva ock för sådant ändamål blifvit derifrån nedflottade till kusten. Sjelf har jag i Kuolajärvi fällt en gran, som uppnådde en längd af 54 fot och hade 200 safringar. Men norrom dessa trakter äro träden mindre resliga. Ett aftagande skönjes redan litet norrom Kittilä kyrka, der fjällen vidtaga. Omkring 7 å 8 mil från kyrkan norrut begynner granen blifva sällsynt och låg. Den är der ända ned till roten fullbesatt med af lafvar betäckta qvistar. Endast föga nordligare försvinner den alldeles för att dock åter uppträda vid södra ändan af Enare sjö, der jordmånen är bättre. Men mot norr upphör den snart derefter helt och hållet.

— 103 —

Utom tall, gran och björk förekomma äfven al, hägg, asp, vide, en, svarta och röda vinbärsbuskar, samt i den sydligaste delen af Lappmarken äfven brakved (Rhamnus frangula).

Benmossa finnes i stor jntnnighet, isynnerhet på lägre, med tall beväxta sandåsar och moar. Den frodas dock väl äfven på många skoglösa ställen. Den är oumbärlig för renafveln, och äfven för underhållet af annan boskap insamlas deraf i hela Lappmarken betydliga qvantiteter.x) Denna tillgång på renmossa, i förening med ortens öfriga naturförmåner, synes utvisa, att försynen afsett detta land för såväl jordbrukare som herdefolk. Önskligt vore blott, att jemväl herdefolkets rätt skyddades, och att detsamma icke, såsom tyvärr nu är fallet, kunde så godt som efter behag af nybyggaren fördrifvas hvarifrån som helst.

Äfven på bär är riklig tillgång do år, då de ej i förtid skadas af frost. Hjortronen, kärrens prydnad, mogna liksom lingonen öfverallt och nästan alla år; blåbär, röda vinbär och åkerbär deremot i den nordligaste delen af lappmarken endast sällan, beroende af väderleksförhållandena.

Sjöar och vattendrag

äro otaliga och utgöra en god källa för befolkningens utkomst genom den tillgång de erbjuda på välsmaklig fisk, bestående förnämligast af sik, forell, harr, gädda, mört, abborre, lake och delvis äfven lax. Norrom Kölen äro dock sjöarne i sådant afseende mindre gifvande än söderom densamma. Den rikligare tillgången på fisk i sistnämnda trakt torde betingas dels deraf, att vattendragen i denna del af lappmarken äro, under fiskens lektid på våren, mindre utsatta för de häftiga nordanvindarne, dels ock deraf, att de sydligare belägna sjöarne alstra hvarjehanda i vatten växande gräsarter, som gifva näring, åt en mängd insekter och blötdjur, hvilka åter erbjuda fisken rikligare föda än den kan finna i de norrom Kölen belägna sjöarne, som vanligtvis hafva sterilt och stenigt botten.

') Jfr mina anmärkn. till pag. 35 i Sjögrens a.a.

— 104 —

Äfven om man ej tager i betraktande de talrikt förekommande källorna; hvilka både sommar- och vintertid erbjuda en kristallklar dryck, är vattnet i allmänhet godt öfverallt, utom i en del trakter af Sodankylä och Kuolajärvi, der den betydligare tillförseln af vatten från kärrmarkerna försämrar detsamma både i sjöar och åar.

Bland insjöarne intager Enaren en ojemförligt större vidd än någon annan. Men att dess vattenmassa tidigare varit ännu större och under tidernas lopp betydligt minskats, det kan man tydligen skönja på dess steniga stränder.

Af öfriga sjöar äro de, som ligga närmast till landtryggen, i allmänhet större än de ifrån densamma mera aflägsna. De betydligaste, näst Enaren, äro Kitka, Suolijärvi, Paanajärvi, Kuusamojärvi och Kostonjärvi, alla i Kuusamo, samt Padar, Muddusjaure och Ijaure i Enare.

Elfvarne, hvilka afbörda sig sitt vatten till tre olika haf, äro delvis ganska mäktiga. Sådana äro Kemielf och dess än väldigare biflod Ounasjoki, hvilka förena sig i Rovaniemi. Vidare Muonioelf, som utgör ett betydande tillflöde till den strida Torneåelfven, hvilken utfaller, liksom Kemielf, i Bottniska viken, samt Tana och Patsjoki elfvar, hvilka utmynna i Ishafvet. Dit flyter äfven vattnet från de här upprinnande Lutto- och Nuortijoki, hvilka utfalla i Nuortejaure, på ryskt område belägna sjö, hvarifrån den betydliga Tuloma elfven befordrar dess vatten till hafvet; samt slutligen Oulanganjoki och Tuntsa, de der, efter att hafva inkommit på sistnämnda område, förlora sig, den förre i Pääjärvi och den senare i Koutajärvi. Denna sjö åter utfaller, sedan den i sig upptagit äfven vattnet från Pääjärvi, i Hvitahafvet genom Koudaelf.

Alla här befintliga vattendrag och sjöar komma dock att vidare omtalas i beskrifningen öfver de skilda församlingarnefinska lappmarken.

— 105 —

Klimat och årstider.

Klimatet är på skilda trakter i lappmarken mycket olika. Sådant betingas ej blott af hvarje orts latitudinära läge och höjd öfver hafvet (Del I s. 631), utan äfven af andra lokala förhållanden, såsom större eller mindre aflägsenhet från hafskusten, belägenhet i närhet af eller längre ifrån myror och moras, fjäll eller skogar m. m. dylikt. Öfverallt i vår lappmark är dock kallt. Men i anseende till den rena och torra luften är dess klimat likväl helsosamt. Dertill torde hufvudsakligast bidraga, dels landskapets läge jemförelsevis högt öfver hafvet, dels ock det förhållande att, om man undantar Sodankylä sockens område, endast få stora och sanka myror finnas. Lapplands luftstreck är emedlertid vida mildare än klimatet i de under samma latitud belägna trakterna af Asien och Amerika. Ännu vid 69° polhöjd skördas här moget korn, och ända så högt uppe som vid Njorgan (Nuorkami) fiskeläge, som ligger vid 70° 4' nord!, lat., har man någon gång med fördel odlat rofvor och kålrötter. I en trakt, der jordtemperaturen, såsom fallet är här, är omkring -j- 1,15, kan sådant ju ejheller väcka förvåning. I Utsjoki utgör årets medeltemperatur i luften -f 2°;090 C, i Enontekis -f 2,86. Vid af mig i Kuolajärvi verkstälda observationer i källor har jag trott mig finna jordtemperaturen der uppgå ända till -j - 3°,5 C. Redan vid 60 breddgraden upphör deremot åkerbruket i Sibirien, och i Kanada vid 51°.

Den strängaste vinterköld medföres här af nordvestlig vind. Ju långvarigare och häftigare den varit, desto starkare och mera uthållande köld har man att motse. Denna vind åtföljes nästan alltid af svårt väder; och inträffar den i Augusti, innan skörden mognat, förstöres oftast årets gröda af frost. De dernäst kallaste vindarne äro de, som blåsa från N och NO.

Den strängaste köld infaller i Januari, mera sällan i Eebruari. Någon gång inträffar väl stark köld redan i November och December, men den är då endast undantagsvis af längre varaktighet. Strängare anser man vintern vara i Sodankylä än i det

— 106 —

betydligt nordligare belägna Utsjoki, der jag dock sett termometern sjunka till — 45° C (Del I s. 666). Den mildare vintern i Utsjoki betingas sjelffallet af denna orts läge närmare hafvet. I det 13' nordligare än Utsjoki kyrka belägna Vadsö, som ligger vid Varangerfjorden, har termometern på flera år ej visat under

— 25° C, medan kölden i Utsjoki någon gång ännu i April går ned ända till — 30°. Den torrare luften i inlandet har dock det med sig, att man der lättare uthärdar 30 å 35° köld än 15 ä 20 vid Ishafvets öppna och kala kuster (Del I s. 64).

Den stränga kölden i förening med vinterns långvarighet gör att isen här uppnår betydande tjocklek, vanligen 1l/t aln. Med evig snö betäckta fjäll finnas dock ej, ehuru ett och annat kommer nära dess gräns, hvilken här infaller vid omkring 3,000 fot öfver hafvet. Ofta ser man deremot efter stormiga vintrar, som medföra mycken snö, massor deraf ligga qvar öfver sommaren på fjällsluttningar.

Vinterns längd är besvärande och än mera dess mörker, hvilket hos befolkningen befordrar sysslolöshet och osnygghet. Det nedstämmer lynnet och det t. o. m. förändrar menniskans anletsdrag. Dess herravälde varar sjelffallet längre ju längre man kommer mot norr. Sä är t. ex. vid Utsjoki prästgård, som mot söder ej omgifves af höjder, solen vintertid osynlig i 66 dygn. Vid den gamla prästgården i Enontekis deremot endast omkring 40 dygn, medan hon redan i Kuusamo visar sig året om. I samma förhållande, som man vintertid nödgas undvara dess ljus, är hon frikostig dermed om sommaren. Lägger man härtill Lapplands ståtliga norrsken, hvilka begynna visa sig redan i September och ibland flamma natten igenom, dess strålande stjernhimmel och dess klara månljus, hvilket stundom är så intensivt att man vid detsamma kan läsa i bok och skjuta villebråd, då förefaller det som om himlakropparne i sjelfva verket här skulle under årets lopp utsprida mera ljus än på många långt sydligare breddgrader (Jfr Del Is . 125 och 146 t).

Det outsägliga behag Lapplands vackra, ljusa och klara sommar skänker, gifver dock ej full ersättning för vinterns mörker och köld. Ty sommaren är kort, men vintern lång. De, som

— 107 —

äro här födda och här tillbragt sitt lif, finna sig tyckliga deruti, att de, då de vintertid sakna sysselsättning eller af mörkret hindras att arbeta, kunna sofva efter behag. Jag har sett en fiskarlappe, som efter några dygns strapatserande njutit den sötaste sömn i 36 timmar å rad, utan annat afbrott än den ena timme, som han, efter att hafva blifvit uppväckt, använde till att spisa. Ejheller kolonisterna gifva i afseende å maklighet vintertid stort efter fiskarlapparne. Renlapparnes oroliga lif bereder dem deremot sysselsättning både vinter och sommar.

Den mörka tiden besvärar äfven Lapparne, och de företaga sig då ej gerna längre resor, om ej månen lyser, hvilket den tiden inträffar under 10 å 12 dygn hvarje månad. Äfven Lappens blickar och tal uttrycka derföre glädje, då man i Januari, sedan man öfverstått den mörkaste tiden, som varar från början af December till början af Januari och af Lapparne benämnes ,,skabma", leder hans tanke på den snart framträdande solen och den deraf förebådade sommaren (jfr anm. till s. 195 i Sjögrens a. a.).

Kölden generar deremot öfverhufvud ej Lappen. Han är tvärtom nöjd, då vintern är kall, ty efter en sådan vinter hoppas han få varm sommar.

Norrom Kölen är sommaren dock ej på långt när så varm som i lappmarken söder om densamma, der temperaturen stundom kan gå upp till -|- 40° C (i solen ?). Sommarvärme inträffar väl i Utsjoki vanligen omkring den I Juni, då äfven björken kan begynna visa tecken till grönska; men den varar då i regeln blott några få dagar, hvarefter åter följer kyla, som stundom fortfar intill början af Juli. Då är omsider kälen försvunnen från jorden, utom från en del myror, der den blir qvarliggande sommaren om. Först vid den tiden, eller i slutet af Juni, då björken fått full grönska, är sommarens herravälde stadgadt. Ty icke ens under Juni äro snöfall ovanliga. Sådana förekommo t. ex. år 1823 under icke mindre än 13 dagar af denna månad, sista gången den 28 (jfr Del Is . 381 ff.).

Men om sommaren i Utsjoki sålunda är kort, är detta i än högre grad fallet med vår och höst. Våren ankommer sent, hösten tidigt, och man kan nästan säga att vinter och sommar följa så

— 108 —

godt som omedelbart på hvarandra. Väl inträder mildare väderlek redan i April, då äfven snöfria fläckar blifva synliga på ett och annat upphöjdt ställe; men först mot slutet af Maj flyta bäckarne ned utför fjällens sluttningar och utbreda sitt vatten på de ännu tillfrysna sjöarne och elfvarne. Då anlända äfven sångfåglarne, och då anser man sig hafva vår nere i dalarne, ehuru full vinter ännu råder på högre belägna ställen. Det händer äfven, att man ända till början af Juli finner isen ligga qvar i den vid Utsjoki prästgård belägna lilla sjön Mandojärvi, hvars vatten t.

o. m. under högsommaren sällan når högre värmegrad än -j- 9° C.

De kalla höststormarna från norr, hvilka begynna redan i förra delen af September, någon gång t. o. m. i slutet af Augusti, göra ofta med ens slut på sommaren och medföra redan då snö, som dock för kortare tid försvinner, för att Michaelitiden blifva qvarliggande, sedan den redan tidigare intagit vinterqvarter på fjällen (Del I s. 64, 138, 142, 381 ff, 418 ff, 423 ff, 626 och 630 f.) i).

') Författarens mångåriga termometer observationer samt anteckningar öfver väderleksförhållanden, norrsken, isläggning och islossning i sjöar och vattendrag, flyttfåglars ankomst och afflyttning, samt växters blomning m. m. i såväl Utsjoki, som senare i Lappajärvi socken af Vasa län, hafva blifvit af honom insända dels till Hushållningssällskapet i Åbo, hvarifrån de, enligt bref från sällskapet af den 7 Oktober 1859 till förf., öfvergått till Finska Vetenskaps Societeten, dels direkt till sagde societet, der de äfven, åtminstone delvis, blifvit bearbetade i sammanhang med dylika iakttagelser från andra orter. Så

t. ex. i Ad. Mobergs Klimatologiska iakttagelser i Finland. Jfr ock Öfversigt af Finska Vetenskaps-Societetens Förhandlingar I s. 81 f. och s. 136 samt III s. 120. Till samma område, om ock grundad nästan uteslutande på observationer af andra, hör äfven förlis uppsats: «Sammandrag af Skörde-observationer i Finland'-, tryckt i ,,Suomi" 1845 s. 161 ff. Utgifv.

Befolkning.

Icke ens i den kalla Norden lyckades det Lapparne att bli ensam rådande och finna den frid, de der sökte, eller att undgå det förtryck och de orättvisa intrång, för hvilka de, enligt sina sägner, dit veko undan. Äfven der blefvo de utsatta för följelser af mångahanda slag, och äfven der fingo de utstå svåra pröfningar, dels genom fiendtliga infall, dels från Birkarlarnes sida, och senare äfven af Kronornas uppbördsmän. Det sistnämnda var isynnerhet fallet med dem, som hade olyckan att masta skatta ej blott till ett, utan till två, ja t. o. m. till tre riken. Och slutligen fingo de lida tungt äfven af framträngande kolonister, af hvilka de ofta rönte våldsverkan och utsattes för en framfart, långt hänsynslösare än hvad från regeringens sida afsetts.

Grenom deras framryckning hafva Lapparne småningom trängts upp mot den yttersta norden, efter att tidigare hafva innehaft ej blott de landsträckor, hvilka ännu benämnas lappmarker, ehuru största delen af dem numera bebos af folk utaf andra nationaliteter, utan ännu derutöfver vidsträckta områden söder om desamma i Norge, Sverge, Finland och Ryssland. Sålunda är i finska Lappmarken numera endast Utsjoki uteslutande hemvist för Lapparne; ty i dem hafva dit inflyttade Finnar, Svenskar och Norrmän gått upp.

Fortfarande apse Lapparne också Finnarne, från hvilka de åtskilts vid den tid de sistnämnde begynte idka jordbruk, för sina stamförvandter. Och ejheller dem närboende Finnar vilja i allmänhet förneka denna slägtskap (jfr dock Del I s. 236 och 268 ff.). Ofvergången från den ena af dessa nationaliteter till den andra sker ock ganska lätt. Ännu ser man nästan årligen exempel på att Lappar bosätta sig såsom bönder. De ändra då klädedrägt och seder, samt till och med språk. Redan barnabarn till sådana har man stundom svårt att skilja från verkliga Finnar, om ej historiska källor tagas till hjelp (Del I s. 249, 283 och 341 f.). Sålunda äro t. ex. många af de bönder, som bo vid öfre loppen af Simo och Livo elfvar i Pudasjärvi och Kemi socknar af lappskt ursprung. Enahanda är förhållandet i Kuusamo och Sodankylä, samt äfven i de flesta andra af landets nordligare socknar. Å andra sidan anträffas ej blott i Utsjoki, utan äfven i de flesta socknar af den norska Finnmarken, Lappar, hvilka härstamma från inflyttade Finnar, men redan så uppgått i den lappska nationaliteten, att det, åtminstone för den, som ej har vant öga för sådant, är svårt att hos dem spåra fremmande

l)

ursprung. Jfr förf:s anm. till s. 256 i Sjögrens a. a. Att Lapparne i äldre tid ofta voro utsatta för fiendtliga öfverfall har redan framhållits. Detta var särskildt fallet med inbyggarene i Kemi Lappmark. Ty dessa anfall skedde företrädesvis från öster. Dock hör man i Kemiträsk, som ursprungligen äfven var en del af Kemi lappmark, ännu omtalas, att två

mycket stora lapppbyar derstädes, Riuhtala och Termuslahti, redan i en aflägsen forntid blifvit af Svenskar förstörda (Del I s. 167). Mot Ryssar och Karelare hafva otaliga strider utkämpats. Från ömsesidor företogos ströftåg in på grannens område. Man mördade, plundrade och uppbrände dervid allt hvad man öfverkom, vare sig sedan att härjningstågen utgingo från den ena eller den andra sidan. Sålunda säges en ströfvande hop, som kommit från Kola, 2) hafva vid Sompion kardo mördat samtliga de Sompio byamän, hvilka af dem der anträffats på flyende fot. An i dag utvisa inbyggarene stället, der man tror de slagna vara begrafne. En mängd menniskoben uppgifves ock hafva anträffats på platsen.

J) Denna slägtskap mellan Lappar och Finnar, hvilken man sökt grunda företrädesvis på vissa likheter i begge folkens språk, har man, såsom bekant, i en senare tid velat bestrida, i anseende till bl. a. betydande olikheter i begge folkens kroppsbyggnad. Lapparnes finska härkomst förnekades för öfrigt redan af Wahlenberg i hans beskrifning om Kemilappmark, Sthlm 1804, s. 53. I sjelfva verket lärer ock det lappska språket, om man undantar en mängd låneord från finskan, förråda annat ursprung än denna. Utgifv.

2) Måhända de Finnar, som år 1589 förstörde Petjenga klostret vid Ishafvet och, efter att hafva lidit nederlag vid Kola, derifrån flydde tillbaka till Finland längs Tuloina (och Nuortejaure)? Se J. A. Friis intressanta skildring «Klostret i Petschenga", Christiania 1884 s. 154.

Uteifv.

Ej långt derifrån ligger Nippu kiébmo cednam. Dit säges qvinnorna då hafva flytt undan, men blifvit der af fienden öfverrumplade och misshandlade. Vid Mielikon pahta i samma by, och nära intill nyssnämnda ställe, skola inbyggarene likaledes blifvit slagne af ett. enahanda ströfparti.

Men vid Karjelek marvim kuoska, af Finnarne benämnd Karjalaisten marvima koski, förmäler traditionen, att en hop ryska stråtröfvare af Lapparne fått sin bane genom den rådighet, som dervid ådagalagts af deras anförare, en viss Lavrekadsh eller Lavrekas, af Finnarne kallad Laurikainen eller Laurukainen, som att döma af namnet varit en hit inflyttad Karelare eller Kajanabo. Genom flera lyckliga företag emot fienden hade han i hög grad vunnit Lapparnes beundran och kärlek. Efter att hafva förstört Sompio by skulle dessa ryssar hafva i båtar begifvit sig utför Luiro elf för att hemsöka andra orter. De hade tvungit Lavrekas att dervid vara vägvisare. Men då den främste af ryssarnes tre båtar skulle styras utför den första forsen, hade det lyckats honom att öfvertala dem att låta vid hvarandra fästa alla dessa båtar, hvilka han derefter, sålunda förenade, lät glida ut i forsen. Men själf hoppade han upp på en klippa invid stranden, lemnande båtarne åt sitt öde. Dervid skulle fienderne hafva till sista man omkommit (Del I s. 244).

Samme Laurekas förmäles vid ett annat tillfälle hafva på en holme vid Jumisko elfs utlopp i Kemiträsk förgjort icke mindre än nio båtlaster ryssar. Äfven då var han vägvisare och lyckades öfvertala ryssarne att landstiga på holmen för att der afbida den tid, då inbyggarene i den närbelägna byn, h vilken de ämnade hemsöka, lagt sig till hvila för natten. Ryssarne insomnade emedlertid på holmen, dera Lavrekas, som lyckats förmå vakten att aflägsna sig för att plocka bär, skjöt ut alla båtarne och afförde dem ifrån platsen jemte fiendens vapen, redskap och matförråd. Då han på nionde dygnet derefter åter begifvit sig till holmen, hade han der funnit alla dessa Ryssar döde.

Ett likadant öde omtalas hafva drabbat en hop ryske Karelare på en holme långt ute i Enare träsk. Äfven i Kittilä vet traditionen förmäla om en enahanda tilldragelse på en aflägsen

— 112

holme i Ounasjärvi. Och slutligen skryta äfven Sodankylä boarne af att hafva hos sig hyst Laurikainen och genom hans åtgörande nedgjort fiendtliga skaror (Jfr Del II s. 114 ff.).

Ännu om åtskilliga andra dylika krigiska tilldragelser vet man förtälja. Sålunda säges en strid med fiender hafva förefallit vid Vaalajärvi, en mil vesterom Sodankvlä kyrka, der ortens inbyggare skulle behållit segern. Så hade äfven skett vid Sotakoski, en fors i Jesiö å, fyra och en half mil ofvanom sagda kyrka, äfvensom vid Sotajoki i Enare. Likaledes skulle, såsom redan nämnts, inbyggarene i Kemi Lappmark, förenade under befäl af en Akimelek ifrån Sompio, hafva slagit ett större parti ryssar vid Sotavaaran kuoppa (Del II s. 78).

Sammandrabbningar med Tshudek, så kallade Lapparne alla sina fiender, de må hafva varit af hvad nationalitet som helst, omtalas vidare hafva egt rum vid Nuoliniemi, vid Olkkajärvi, vid Onkamojärvi, vid Pelpajavre, vid Porsaapa o. s. v. (Jfr Del II s. 123, 126, 129, 130, 142 och 144).

Att landet af sådana ströftåg led ofantligt ligger i sakens natur. Ej nog att befolkningen utplundrades, den nedgjordes äfven till stor del.

Likadana ströftåg hafva äfven från finska sidan gjorts in på ryskt område, måhända dock ej egentligen af Lappar, utan företrädesvis af Kajana- Kemi- och Uleåbor, hvilka under dylika färder särskilda gånger tagit vägen genom Lappmarken, som sjelffallet äfven dervid fått sitta emellan. Bland annat skola sålunda bönder från Uleå, Kemi och Ijo socknar, under ledning af en Paho eller Pål Halonen hafva begifvit sig uppför Kemielf i båtar, dem de sedan dragit öfver landtryggen och infallit på ryskt område, plundrat och uppbränt Knjäscha, Kantalaks m. fl. byar samt t. o. m. belägrat Kola slott, der de dock lidit ett så svårt nederlag, att endast få af dem undkommit med lifvet. *) Till

') Denna beskrifning påminner nog mycket om Vesas tåg, hvarmed Balonens synbarligen sammanblandats.

Utgifv. • dessa trakter skedde äfven Vesas tåg, hvarom i en gammal handling i Ijo kyrkas arkiv läses följande: *)

„Berättas för visso att i forna krigstider med Ryssen, en Bonde ifrån denna socken af Kimingi by Peer Vesa benämnd, Ryska Staden Oannan Lacti vid namn på denna sida om Ryska sjön eller Rudjan meri mot Lappgräntzen intagit således att han under sitt anförande haft en stor hop Bönder, dem han om natten mot midsommardagen fördt med sig till närmaste skog vid staden, förmanandes dem att ingen skulle låta höra eller röra sig intill dess han dem befallning gåfve; När nu folcket uti sin säkerhet kommo ut ifrån staden att leka mot missommarsdagen efter deras plägsed (och) om morgonen efter solens uppgång hade gått åter till staden; hvilket då de gjort hafva de slagit en del ihjäl, en del tagit till fånga, miste allenast en karl och dragit dädan med stort byte. Denna Vesa hafver varit mycket lycklig i Ryssland, hvart han sig vändt, och omsider då han skulle resa samt haft tvenne fångar med sig, af hvilka den ena på landtryggen honom mördat, hvilket när den andra fången såg, hafver han slagit med skijdan sin kammerat ihjäl, menandes således få behålla lifvet, men hafver intet hulpit. Den röda mössan, som Vesa haft på sig, då Ryssen slagit honom med yxen, hafver ock jag sedt, deruti yxhålet var." (Jfr ,,Suomi" 1858 s. 120.)

Vidare omtalas att talrika Finnar och Lappar under en viss Christoffers ledning (jfr Del II s. 90) gjort ett tåg genom finska Lappmarken till samma trakt som Halonen. Äfven detta tåg anses hafva skett tidigare än Halonens, hvilket ock är sannolikt, emedan de berättelser man hör om Christoffers bragder äro högst fabelaktiga. Halonens tåg förmenas ock hafva varit det sista som från vår sida skett till Hvita- och Ishafvets kuster.

') Denna relation är väl redan till största delen tryckt i Del I

s. 548. Det dervid begagnade manuskriptet var dock felaktigt och äfven i öfrigt ofullständigt afskrifvet. Då bland förf:s papper emedlertid senare öfverkommits en bättre och såsom det synes korrekt afskrift, har utgif. ansett sig böra i enlighet dermed här ånyo intaga sagda relation, af hvilken framgår, att Vesa dit utfört, om ej flera tåg, så åtminstone två, det ena sommar- det andra vintertid. Utgifv.

I fråga om de förstörelser, som sålunda å ryska sidan egt rum, öfverensstämma inbyggarenes såväl å den ryska som ä den finska sidan berättelser (se bl. a. Del I s. 533, 535, 547), hvarmed kan jemföras uppgifterna i Karamsins ryska historia, ,,Suomi" 1848 s. 224, 232—235, 238, 246—248, 281 m. m., E. Lagus1 beskrifning öfver Kuusamo socken, Castrens disputation om Kajana län och Nils Fellmans Beskrifning öfver Kemiträsk. Men man sammanblandar härvid synbarligen skilda tåg. Då t. ex. Lagus anser Halonens tåg hafva inträffat, om ej förr, så åtminstone omkring år 1580 under det långvariga ryska kriget i Johan

III:s
tid, kan detta ej vara riktigt, och det motsäges äfven af nyssanförda tradition, att Halonens tåg varit det sista från vår sida. Mera trovärdighet måste väl dessutom derutinnan ges åt traditionerna i Kemiträsk, der Halonen efter tåget skulle nedsatt sig, såsom det förmäles, inemot medlet af 1600 talet (jfr Del I
s.
369). i)

x) Då Vesa enligt förenämnda relation utfört äfven ett tåg vintertid, är det väl just under detta tåg som Petschenga klostret, hvilket redan hade uppnått en stor betydelse och dref en icke ringa utrikeshandel, särskildt på Amsterdam, uppbrändes och i grund förstördes. Detta skedde på sjelfva julaftonen år 1589, såsom Friis (Klostret i Petschenga s. 137) på goda grunder antar, och ej 1590, såsom man i allmänhet ansett, och än mindre 1591, såsom andra hållit före. Härvid dödades äfven nästan alla munkar och klostertjenare. De dödades antal uppgifves något olika, men i hvarje fall hade de sammanlagdt uppgått till ej obetydligt öfver 100 personer. Äfven det kloster, som derefter anlades i Kola, upphäfdes 1764, men år 1882 beslöts att ånyo \ippbygga ett kloster i Petschenga.

Det rätta härvid lärer väl vara, att sedan ett finskt ströfparti, 700 man starkt, i början af år 1589 under Vesas befäl förstört åtskilliga byar vid Hvitahafskusten, utrustades från Solowetska en trupp af 1,300 man, som, för att hämnas, samma år inföll på finskt område samt plundrade och härjade der. Men ännu samma år, samlades en hop finnar i Kajana trakten, hvarför de ock af Karamsin kallas Kajanske röfvare, och begåfvo sig, anförde af Vesa, öfver Finska Lappmarken till Ishafskusten samt förstörde der Petschenga och flere byar, tills de ledo nederlag vid Kola.

I sammanhang härmed kan nämnas, att det „vigtiga och sällsamma manuskript" om Petschenga kloster, af hvilket Gottlund gör så

— 115 —

Omsider upphörde emedlertid dessa plundringståg. Orsaken till att lugnare förhållanden slutligen inträdde skulle enligt allmogens berättelser hafva varit den, att man begynte att till ryska kronan erlägga s. k. bågskatt eller, såsom afgiften på en del orter än benämnes, fredspenningar. Men derom mera längre fram i sammanhang med frågan om beskattningsförhållandena.

Det var dock ej i följd, af dessa och andra dylika öfverfall, om hvilka många berättelser i alla lappmarker cirkulera, som Lapparne förlorat sitt land. Sådant har skett genom kolonisationen. Det är den, som hit lockat folk af andra nationaliteter, hvilka här begynt idka boskapsskötsel och åkerbruk samt, h vad särskildt finska Lappmarhen vidkommer, der framkallat omhvälfningar, hvilka längre fram skola närmare omtalas.

Följden deraf har emedlertid varit, att befolkningen i den finska Lappmarken, liksom i lappmarkerna öfverhufvud, numera består af såväl Lappar som jordbrukande bönder och nybyggare.

De begge sistnämnde äro afkomlingar, dels af ifrån Finland inflyttade kolonister, dels af Lappar; dels äro de ock af blandad ras, uppkommen genom äktenskap emellan Finnar och Lappar, och endast högst få jordbrukande torde här numera finnas, i hvilkas ådror icke äfven finskt blod rinner. Men å andra sidan äro också bland dem, som föra lappskt lefnadssätt och af sådan anledning benämnas Lappar, många af finskt ursprung (Del I s. 231—254, 333—336, 404—408 och 631).

Lapparne.

De Lappar, som här bo, äro numera ganska fåtaliga. De kunna indelas i Renlappar, Fiskarlappar, Skogslappar och Raidlappar.' Af dem lifnära sig de förstnämnda medels renskötsel, vandrande omkring med sina hjordar, och Fiskarlapparne af fiske.

mjrcket väsen (Jfr Del I s. 597), synbarligen är samma ,,handskrifna slavonska berättelse", hvaraf Sjögren der uppe sett en afskrift, för hvars innehål han redogör i sitt oftanämnda arbete om Kemi Lappmark, s. 374 ff. Om stridighetei-na här uppe kan ses bl. a. hos Ingman: Kaarle IX:n Jäämeren politiikka, H:fors 1894. Utgifv.

— 116 —

Skogslapparne hafva sin utkomst, utom af jagt och fiske, äfven af sina jemförelsevis få renar, som de vintertid hålla hos sig, men sommartid lemna åt sig sjelfve, emedan skogslappen icke gör längre vandringar, och han sålunda ejheller kan åtfölja sin renhjord. Raidlapparne förskaffa sig sitt lifsuppehälle genom att valla och vårda de bofastes renar, ehuruväl också de kunna hafva några egna sådana.

Renlappar och Fiskarlappar förekomma numera blott i Utsjoki, Enare och Enontekis. Skogslappar finnas endast i sistnämnda församling, och äfven der äro de fåtalige. Ringa är äfven antalet af Raidlappar. Sådana anträffas i Enontekis, Sodankylä och Kittilä.

I anseende till sin växt äro Lapparne något mindre än kolonisterne. De hafva en betydligt lättare och smidigare kropp än desse. Resligare än Renlapparne äro dock Fiskarlapparne. ,

Äfven i kroppsstyrka öfverträffas Lappen af Kolonisten, som derföre ock förmår bära en betydligt större börda än Lappen ; men han tillryggalägger ej med den så många mil på dagen som Lappen med sin. Del I s. 341 f.

Om man undantar Enarebon, är Lappen till såväl ansigtsfärg som hår och ögon mörkare än kolonisten. Men hans hy är likväl finare än dennes; antagligen beroende derpå, att Lappen badar blott sommartid, och äfven då endast i elfvar och träsk, der "vattnet är kyligt och lent, medan deremot kolonisten vanligen två gånger i veckan tar sig ett 60 ä 70 graders varmbad i badstuga.

Hvad som i afseende å utseendet hufvudsakligast skiljer den egentliga Lappen ifrån kolonisten är hans långdragna och mera tillslutna ögon med sin bruna iris, hans trubbigare näsa och mera utstående kindknotor, hans bredare och derjemte fylligare ansigte, hans tjockare läppar, ehuru mindre mun, hans längre haka och mörkare hår samt, i förhällande till kroppen, nog stora hufvud — allt egenheter, hvilka i mångens ögon göra Lapparne fula, ehuru andra tycka sig bland dem finna äfven rätt vackra ansigten. Medan kolonistens kroppsställning är rak, äro deremot Lappens ben vanligen krokiga vid knäleden; en följd synbarligen

— 117 —

dels deraf, att Lapparne länge, bott i så låga tält och kojor, att man i dem ej kan stå rak, dels deraf att de i dem aldrig begagna stolar, utan sitta med benen lagda i kors under sig. Af sistnämnda förhållande härleder det sig måhända ock, att Lapparne oftast äro något krokiga i ryggen, ehuru sådant dock i sjelfva verket kanske mera beror af sätt att föra sig än af kroppsbyggnad. Ty såväl i Kola som på Vardöhus har jag sett soldater af lappsk nationalitet, lika raka i ryggen som någonsin andra menniskor.

Onekligen äro de af något mindre kroppslängd än de dem omgifvande Finnar, Svenskar och Norrmän, men dock ej så små som de ofta beskrifvas. Man finner icke få Lappar, hvilkas längd, då de räta ut sina knän och sin rygg, hvilket nog låter göra sig, uppgår till 2 alnar och 20 ä 22 tum. /fi

Renlappens ansigte. ehuru mera triangelformigt än fiskarlappens, är dock bättre formadt än dennes, och enahanda är förhållandet med afseende å ögon och äfven kropp i allmänhet. Det sistnämnda härrör antagligen af den bättre och kraftigare föda renlappens renhjord lemnar honom, i jemförelse med den, som står till buds för fiskarlappen, hvilken dessutom ej sparar på sina tillgångar, då sådana finnas, och derföre tidtals får svälta eller åtnöja sig med onaturlig och ej sällan förskämd spis.

Hos blänningar framträda alla dessa olikheter i betydligt mindre grad; och den blänning, hvars förfäder i två eller tre led idkat hemmansbruk och bott i ordentliga hus, är både starkare och resligare än blänningen, som fört lappskt lefnadssätt och haft att utstå alla dess obekvämligheter. Ja, man uppger t.

o. m., att då renlappar slagit sig ned såsom fiskare eller nybyggare, deras afkomma i tredje led nått samma kroppsutveckling och reslighet som desses.

Renlapparne, hvilka ständigt måste ombyta vistelseort, bo i tält (Del I s. 8). De förekomma talrikast i Utsjoki samt endast till ringa antal i Enare och än mindre i Enontekis. Vintertid uppsättas dessa tält af ylleranor, som renlapparne mot slagtrenar tillbyta sig af fiskarlappar från hafsbandet, sommartid deremot af ravenduk eller s. k. hurst. Tältet är af konisk form

— 118 —

och har högst uppe en öppning för rökens afledande ifrån eldstaden, eller rättare brasan, som brinner på marken i midten af tältet. Här tränga sig om hvarandra, isynnerhet vintertid, både menniskor och hundar, hvilka alla då vilja närma sig elden, som denna årstid får slockna endast under-natten, för hvilken en hvar betäcker sig med "skinn och fällar — så mycket mera behöfliga som draget i dessa tält är starkt, och temperaturen, äfven då brasan brinner, så låg att rimfrosten derinne icke smälter ifrån sådana ställen, som befinna sig i skuggan af dem som lägrat sig kring brasan. Här i tältet sker i allas närvaro ombyte af kläder, och här framföda hustrurna sina barn. För att. förekomma trängsel i tälten och för att ej vara till olägenhet vid de jemna flyttningarne, inackordera en del renlappar någon gång hos fiskarlappar ej blott sådana barn, som redan afvänts från modersmjölken, utan äfven gamla och sjukliga familjemedlemmar.

Utom detta tält hafva renlapparne ej annan förvaringsplats än sin ,5njalla", en lafve, som hvilar på en eller fyra stolpar och är stäld så högt öfver marken att hundar ej åtkomma, hvad der upplägges, samt att kläder kunna upphängas till torkning under densamma. Oaktadt allt detta utveckla de dock vid sina resor till kyrkan, till marknaden och öfverhufvud till annan ort en viss ståt i afseende å såväl sina egna kläder som sina korrenars utstyrsel (Del I s. 83 f, 434 m. m.).

I sitt tält saknar renlappen, liksom öfverhufvud Lapparne i sina kåtor, de enklaste bekvämligheter. Ej ens kåtorna hafva golf, än mindre tälten. För att ersätta detta utbredes på deD bara marken qvistar och ris. Värd och värdinna hafva der sina platser främst till höger, de öfriga på andra ställen, enhvar efter sin värdighet och arbetsduglighet. Vid besök af prästen eller någon annan, som står öfver dem, afstås åt honom den främsta platsen. Man utbreder då der en renhud, på hvilken gästen inbjudes att sätta sig. Men mot likar, så välkomna de än äro, iakttages icke sådan höflighet.

Vid stark storm kan det inträffa att hela kojan bortsopas af vinden. Detta har skett inför mina ögon på fjäll i Utsjoki; och en gång hopade stormen kring en sådan, medan jag befann

— 119 —

mig der inne, en flere alnar hög snövall, hvilken måste genomgräfvas för att bereda de innevarande möjlighet att komma ut. Sådant har för öfrigt händt mig på sjelfva Utsjoki prästgård, och det inträffar äfven annorstädes (Del I s. 24, 27, 171

f. och 659).

Renlappens hufvudsakliga föda utgöres af färskt kött. För sådant behof slagtar han aldrig mera än en ren för gången. När den är förtärd, kommer turen till en annan. I förening med mjöl och gryn nyttjas till vällingar äfven torrt kött och torr fisk. Sommartid fortares fisken färsk.

Raid- och äfven Skogslapparnes lif är föga olikt renlappens. Men emedan de äro fattigare kunna de ej bestå sig tält af tyg, • De bo derföre i provisionelt inrättade kojor, hvilka uppföras i triangulär (konisk?) form af balkar, som beklädas med näfver. En sådan koja tjenar Lappen till bostad så länge han qvarstannar på platsen, men i harje fall för flera veckor, ja, om han har endast få renar och betet på platsen är godt, t. o. m. för halfva vintern. Då han med sina renar uppsöker ett annat ställe, uppföres der en ny koja. När renlappen flyttar, för han deremot sitt tält med sig och, isynnerhet på fjälltrakter, der nödigt trävirke saknas, äfven de för dess uppställande erforderliga stängerna. Såsom redan är- sagdt, vallar skogslappen ej sina renar sommartid.

Fiskarlapparne bo numera vintertid merändels i små timmerhus med spisel af gråsten (Del I s. 456 och 633), och endast sommartid i kojor, uppförda af i marken nedslagna störar, hvilka betackas med näfver och torf. Blott i norra delen af Utsjoki, ofvanom furugränsen, begagnas torfkojor året om af en och annan mindre händig fiskarlapp. Fiskarlappens föda är sommartid fisk, och om vintern kommer dertill äfven kött. De fattigare, mot hvilka renlapparne äro mycket gifmilda, äta isynnerhet i Enare en välling (Petsä liema), tillredd af bark, fisk, bär, litet mjöl och äfven fisk eller kött. (Del I s. 6, 89, 437, 474, 490, 604 631, och 658 samt uppsatsen ,,Petsä liemä", Bil. 2). Fiskarlapparne i Utsjoki hafva dock numera i allmänhet äfven någon ko.

— 120 —

Lapparne hafva det sålunda i afseende å beqvämlighet vida sämre än de bofaste, hvika lefva i ordentliga hus; och äfven deras utkomst är öfverhufvud mindre god än desses. Väl finnas ej blott välmående, utan, man kan säga, t. o. m. rika renlappar. Men vargens och sjukdomars härjningar i renhjordarne göra dock äfven deras ekonomi beroende af alldeles oberäkneliga faktorer (Del I s. 107 och 167). Man kan i allmänhet säga, att allt sådant som öfvergår Lappens nödvändigaste behof är för honom föga lockande.

En verklig olycka är ock det starka begäret efter brännvin, som beherrskar en stor del Lappar och ej blott vållar mångens ruin, utan äfven hindrar den fattige att komma till välmåga. (Del Is . 13, 85, 256 ff, 801 f, 334, 650 och förf:s anm. till s. 213 i Sjögrens a. a. samt den. längre fram intagna ,,Berättelsen till Baron Rehbinder"). Denna begärelse efter brännvin är ett gammalt ondt, som hos Lapparne underhålles af norrmän och våra sydligare belägna socknars befolkning. Redan vid 1743 års visitation i Sodankylä klagade Kapellanerne Henrik Wegelius (Sodankylä) och R[ils Fellman (Kemiträsk) ,,öfver det förargliga förhållandet med en del af Kemiträsk boarne derutinnan, att då Lapparne om sommaren från sina träsken och hemvister till Bönedagar nedkomma, skola dessa Kemiträskboar, några dagar förut, en dags tid ifrån kyrkian möta dem med brännvin, hvarigenom förorsakas fylleri, slagsmål och annan otillbörlighet". (Jfr ock Del I s. 256).

I afseende å lefnadssätt och vanor råder naturligtvis emellan Lapparne och de bofaste stora olikheter, hvilka framgå dels af det redan sagda, dels af hvad derom längre fram kommer att än vidare afhandlas vid beskrifningen af Utsjoki, Enare och Enontekis församlingar, de enda der lappskt lefnadssätt numera förekommer. Ty i den mån jordbruket och egentlig boskapsskötsel blefvo hemmastadda på en ort, i samma mån antingen öfvergingo äfven Lapparne dertill — och de som det gjorde stannade qvar

— 121 —

på sina gamla boningsplatser — eller ock drogo de sig undan till än mera aflägset belägna trakter för att der fortsätta med sitt förra lappska lefnadssätt, d. v. s. att lifnära sig endast af fiske, jagt och sina renar, uppehållande sig än här än der, allt eftersom omständigheterna sådant fordrade med afseende å såväl renbetet som utbytet af fisket och jagten. Sålunda trängdes de efterhand allt längre mot norden. Ty Lappen med sina renar och jordbrukaren med sin boskapsskötsel och sädeskultur trifvas ej i hvarandras närhet. Jordbrukarene ej allenast förstöra renbetet, utan de minska ock för Lapparne utbytet af jagten eller, såsom det heter i Ländshöfdingen Melcher Werenstedts utslag af den 22 Juli 1638, ,,fara i deras skogar med svedje huggande och brännande, derigenom diuren försvinna och sålundha skinnvarurna dem ifrån komma". Å andra sidan åter gör renarna åvärkan på jordbrukarens sädesväxter, höbol och höstackar (Bil. 3).

Detta intrång från Finnarnes sida begynte dock icke dermed, att kolonister stadigt bosatte sig på Lapparnes områden. Uppenbarligen idkade Finnarne der till en början endast under vissa tider af året fiske och jagt, hvarigenom de dock efterhand ansågo sig hafva vunnit häfd på de af dem sålunda occuperade områdena. Belysande äro i detta afseende två utslag, det ena af Häradsrätten i Kemi vid sommartinget den 3— 5 Juli 1676, och det andra af Häradsrätten i Sodankylä den 20 Februari 1701. Det heter i det förstnämnda, att Lapparne ,,skola draga den räddhåga, att så frampt någon fremmande skulle först inkomma (såsom nybyggare), dhe bestå stelien upleeta och inkrekta och sedan dheraf skatta, att de då skulle med någon skattsökelse betungas." x) Och i det senare yttras: ^Beklagandes (sig

') Denna farhåga var, med afseende å de tidigare skatteförhållandena, icke heller utan sina goda grunder. Sålunda utgick i äldre tid t. ex. hufvudskatten för hela Österbotten i en enda stadga, hvaraf sedan en viss andel fördelades på de skilda socknarne och den åter på de skattdragande i dem. Äfven Lappmarken hade sin stadga eller stadgeskatt, hvilken på samma sätt fördelades på hvarje orts skattelappar. Deraf förklaras ock, hvarföre bönderna i Kemiträsk, ehuru förgäfves, sökte tvinga Pål Pelkoinen och Nils Pertuinen, hvilka an

Lapparne) huruledes åtskillige andra Bönder, neder ifrån landet, hafva i forna tijder, och emedan Lappmarken icke var så folkrijk eller bebyggd, icke heller några nybyggare sig der nedsatt, begynt bruka åtskilliga Träskefisken häroppe, och sedan gjort sig häfd deraf, hvaröfver Lapparne förlängst sedan och redan A:o 1602 utj Höglofl. i åminnelse Konung Carl den IX:s tijd, sig besvärat, som sådant intrång medels dess Rådige bref af den 14 Juni samma åhr, strängeligen förbudit." (Bil. 4—6).

Utan att i detta sammanhang vilja ingå på frågan om Birkarlarnes ströftåg i Lappmarken i och för indrifvande af den direkta skatt, hvilken äfven de finska Lapparne af gammalt haft att till dem utgöra, må här till vidare belysande af det nyss sagda endast påpekas, hurusom utom lappmarken bosatte ,,Kemibönder och Birkarlar" på 1500-talet och redan tidigare gjorde Lapparne förfång med afseende å fiske, jagt och bäfverfänge på deras område i såväl Torneå- som Kemilappmark, dit ock Kemiträsk då räknades. Man finner detta af många äldre handlingar. ' Det framgår, bland annat, af Gustaf Wasas skrifvelse den 15 Augusti 1547 till Ragvald Hallvardson, som förmanas att icke låta. hindra Kemiboarne att fara upp till lappmarken för att der söka sin näring som de härtill gjort hafva; af hans bref den 3 Juni 1551 till inbyggarene i Torneå socken, hvilka likaledes erinras om att ej utestänga Kemibirkarlarne från deras lott i lappmarken; af hans öppna bref den 20 Septembar 1551 för ;

lagdt nybyggen inom lappgränsen, ,,ifrån lappskatten under socknens

skatt och tunga", såsom man finner af ett Häradsrätts utslag, dateradt.

Sompio den 15 Januari 1691. När nu således Lapparnes antal på en

ort minskades i följd af nybyggesanläggningar derstädes, kom en tivars

andel af lappskatten att blifva större än derförinnan. I Köngl. Besol.

af den 17 Augusti 1762 § 84, hvarigenom detta förhållande ändrades,

heter det derföre: Och som hvarje lappby är en viss och ständig ränta

ålagd, så att, ehuru få- Lappar inom Byen öfverblifva, böra desamma

ändock byens ständig ränta tillfyllest utgöra, men nu igenom nybyg

gens tillökning flere Lappland om icke aldeles, dock till någon del

blifva med nybyggen intagne, böra Lappbyarne njuta lindring i skat

ten allt efter som Landen blifva af inbyggare uppodlade.

Utgifv.

— 123 —

Birkarlarne och Landtköpmännen i Norrbotten, hvilka Sjötinnar, Lappar och andra vid ?Jvåre och Sveriges Rikis högzste straff och vrede" förbjudas att hindra ifrån fiske i Vesterhafvet (Ishafvet); samt äfven af Carl IX:s nyssnämnda protectorial för lappallmogen att få idka sitt fiske och annan näring utan intrång af Birkarlarne. Detta af Lapparne sedan ofta åberopade document, som utfärdades den 14 Juni 1602 och i original förvaras i Sodankylä kyrkas arkiv, är tillkommet i anledning af Lapparnes i Kemilappmark, synnerligen ,,Kittele, Sodenkild, Peldojärff, Kidkajärff och Mansälkä" klagomål. Deri tog nu Carl dem ,,med hustro, Barn, Legehion, huus. hem, närby och fjerran, rörligit och orörligit" i sitt fursteliga hägn, fred, värn och försvar för allt öfvervåld och orätt (Bil. 6—9).

Om dylika och andra intrång erfar man vidare:

af Landshöfdingen Melcher Werenstedts den 22 Juli 1638 utfärdade ,,allvarliga föreställning" till Kemiträsk bönder, att ej, såsom skett, „fiska och fara i Lapparnes skogar med svedjande, huggande och brännande" (Bil. 3);

af Lagmannen Jacob Hansson Nycarlus' den 15 Juli 1646, i närvaro af Landshöfdingen Erik Åkesson Soop afsagda utslag, deri isynnerhet de nybyggare, som sig vid Kemiträsk nyligen nedsatt, förbjudas att göra intrång på Lapparnes enskilda träsk, marker och bäfverbäckar, såsom ock, med bibehållande likväl af Kemijärviboarnes gamla rätt pro qvota i afseende å fisket i Kemijärvi träsk, att bereda Lapparne hinder från Eschillii tid, eller ock något förr, och till Olaji, eller ock något efter, såsom de af ålder njutit och deras välfåDgna bref innehöll — en särskildt af Sodankylä, Sovnpio och Kemikylä Lapparne begagnad förmån, b varom dock äfven derefter stridigheter förekommo, såsom man finner: af bl. a. samma Nycarlus' utslag af den 13 Juli 1653, af Gabriel Staéls kungörelse den 15 Juli 1678, samt af en den 20 Februari 1682 ingången och af Landshöfdingen Hans Clerck till Hunnestad m. m. påföljande dag faststäld förlikning, enligt h vilken allt skulle förblifva alldeles som för detta varit vanligit — såsom ock, oaktadt äfven derefter uppkomna misshälligheter, synes hafva skett, intill dess att sagda rätt till fiske under hemmanens i Kemiträsk socken bolstäder och stränder omsider genom en, efter vidlyftiga debatter, och undersökningar år 1795 å Kemi träsk pråstgård ingången och af Kongl. M:t den 4 Augusti 1796 faststäld förlikning blef Kemijärvi boarne ensamt förbehållen, emedan man fann, såsom det heter i Landshöfdingens i Uleåborgs län

J. F. Carpelans den 14 Februari 1789 i samma sak gifna resolution, att en sådan rätt för Lapparne ,,icke vore att förenas med afsigten och meningen af Sodankylä och de öfrige utsockneboernes i äldre tider, och då alla inbyggarene voro ansedda såsom Lappar och ännu icke hade näring af jordbruk, erhållna frihetsbref och domar att få uti sjöarne om hvarandra idka fiske, såsom jemte djurfångst och rehnskjötsel den tiden deras endaste näringsyrke"; (hvilken åtgärd väl var både ändamålsenlig och billig såsom förhållandena, enligt hvad strax skall framgå, dåmera utvecklat sig) (Bil. 10—15);

af Häradsrättens i Kemi den 2 Mars 1669 och den 4 Mars 1672 meddelade utslag i anledning deraf, att en nybyggare vid namn Pål Pelkoinen nedsatt sig inom Lapparnes, på grund af gammal häfd innehafda område, byggt sig der en kåta, idkat bäfverbruk och vildrensjagt samt fiskat i deras träsk m. m. (not 8 och Bil. 16);

af J. Graans den 27 December 1671 afgifna svar och förklaring på Lapparnes uti Kenailappmark besvärs punkter, bland annat deröfver, att tvenne bönder i Kemiträsk satt sig der ned, Lapparne mycket för när och till stor skada för deras renskog och djurfångst (not 3);

af Häradsrättens i Kemi vid sommartinget den 3—5 Juli 1676 meddelade utslag, hvarigenom Erik Andersson och hans hustru Elin, som Lapparne velat förhindra att bosätta sig*inom lappgränsen något norrom Kemijärvi sjö, berättigades ,,att fortfara med sitt påbegynta boställes excolerande" (Bil. 4);

af Lars Grubbs stämningsmemorial af den 4 Mars 1680 emot en del Kemiträskboarj som skola prsejudicerat särskilda Sodankylä Lappar i afseende å ett bäfverbruk; liksom och af ett Häradsrättens i Sodankylä utslag den 22 Februari 1682 angående ett bäfverbruk i ,,Rijsoja" (Bil. 17—18);

— 125 —

af Kongi. M:ts bref den 8 Juli 1695 till LandshöfdingenVesterbotten Grefve Gustaf Douglas, innefattande bl. a. föreskrift "om att hemmansegarene neder i socknarne skulle skiljas vid fisket inom Lappmarken (Bil 47);

af Häradsrättens i Sodankylä utslag den 20 Februari 1701,

,,rörande två bäfverpator eller byggningar" i Kontjoki å (Bil. 5);

af Häradsrättens i Kemi utslag den 2 Mars 1710 om fisket

i Vaiskoiskojärvi och Vuojärvi sjöar (Bil. 19); samt slutligen

af Häradsrättens i Sodankylä protokoll af den 19 Februari

1724, angående frågan, ,,hvarest råskilnaden skulle vara emellan

Bönderne i socknen och Lapparne" (Bil. 20), m. fl. handlingar.

I sammanhang med den redan här ofvan berörda frågan om

rättigheten till fisket i Kemiträsk, faststäldes omsider af Kongl.

M:t, nyssnämnde 4 Augusti 1796, äfven den emellan Sodankylä

och Kemiträskböarne ingångna förlikning om gränsen socknarne

emellan. Den härvid öfverenskomna rålinien, hvilken äfven komme

att bilda länegräns, skulle gå i rak sträckning öfver vissa namn

gifna punkter, som närmare angifvas i beskrifningen öfver Sodan

kylä pastorat. En hvar skulle dock, oberoende af denna gräns

linie, få behålla de marker, som dess hemman eller nybygge till

hört —i äfven om de låge utom socknegränsen — till dess att

lämpligt .utbyte af dem kunde ske. Endast under det uttryckliga

förbehåll, att nyssnämnda öfverenskommelse beträffande rålinien

vunne stadfästelse — hvilket äfven skedde —, äfvensom att

kungsådran i Ounasjoki och Kemielf icke stängdes med pator

eller andra fiskbragder, utan lagenligt hölles öppen både sommar

och vintertid, afstodo nu Sodankyläboerne från Lapparnes, seder

mera af dem utöfvade urgamla fiskerätt i Kemiträsk, hvarigenom

detta, kanske under mera än tvåhundra år f öre vordna tvisteämne

omsider blef utjemnadt. För Lapparne såsom sådana var detta

dock numera utan betydelse. Ty Lappar funnos egentligen icke

vidare i Sodankylä. De voro redan dels blefne jordbrukare, dels

drefne öfver fjällen.

— 126 —

Det lappska lefnadssättet, hvilket i de trakter, hvarom senast varit fråga, bibehållit sig ännu långt efter det Birkarlarnes välde der upphört, öfvergafs tidigast, såsom naturligt är, i de närmast till Österbotten belägna orterna, till hvilka bl. a. Kuusamo och Kemiträsk hörde; ty i dem vunno boskapsskötsel och jordbruk genom inflyttade Pinnar tidigare insteg än i de aflägsnare belägna delarne af lappmarken. Belysande i detta afseende är, utom Nils Fellmans uttalande i sin Beskrifning af år 1751, hvarom mera här nedan, äfven det utlåtande han, derom anmodad, den 15 Oktober 1793, eller således långt efter sin afflyttning från Lappmarken, till Landshöfdingen afgaf i nyssberörda fråga beträffande fisket i Kemiträsk sjö. Efter att hafva anmärkt, att i Kemiträsk socken dåmera fanns öfver 100 hemmansrökar, äfvensom ,,att Lapparne mast Sommaren igenom på kortare eller längre tid idkat fiskeri i Kemiträsk vid Böndernes skattlagde ägor, dem till mycken skada och förfång", fortsätter han:

,,Sådankylä By och Kyrcka är belägen 15 mil ofvan för Kemiträsk.

Till Sombio räknas 16 och till Kemikylä 18 mil ifrån Kemiträsk. Desse äga sine fiskerier i älfvar och särskilda träsk, hvilket jag under mitt vistande i orten erfarit, då jag i flere Sodankylä träsk och elfvar fångat ansenligen fisk, af åtskilligt slag. De hafva sine Nybyggen anlagde wid älfwar och träsk samt gjordt början med jordbruk och boskapsskiötsel, ehuru icke särdeles härtils lönande, eller framdeles kan förväntas, så länge dem tillätes med fiskande flacka i ett annat Län på den annars korta sommartid, som med större nytta kunde användas på jordbruk, hwaraf man har exempel af Kittilä och Cairawuopio Lappar, hvilka upbragt sine Nybyggen i lika godt stånd, som Kemiträsk Boer, af hwilka de förstnämnde nu njuta Lapplands friheter.

Härtill skulle mycket bidraga om Läne Rån icke öfwerträdes och Lapparne tillhållas, at hälst sommartid förblifva wid sine Hemmanslägenheter och icke medtaga tiden genom et aflägset och mindre lönande fiske, samt färdande genom äfwentyrliga

- 127 —

strömmar och forssar. Åfwen som dermedelst mera ordning befordrades och Christendomen beqvämligare fortplantas."

Den första bosättningen af Pinnar i Kemiträsk och Kuusamo anser både Nils Fellman och Lagus hafva stått i sammanhang med förenämnda, till ryska sidan företagna ströftåg. Dermed öfverensstämma ock traditionerna, som förmäla, att Finnar, som lidit nederlag vid Kola, på sin hemfärd derifrån funnit tjenliga ängslägenheter och svedjemarker såväl i det nuvarande Kuusamo som i Kemiträsk, hvarföre några af dem ifrån sina hemtrakter senare återvändt dit och slagit sig ned der. *) Af dem skulle förutnämnde Halonen hafva bosatt sig i Kemiträsk, och en Lämsä i Kuusamo. Då början sålunda var gjord, följde andra efter, vare sig sedan att detta, såsom Lagus antar, skedde i följd af, dels den gränsefred, hvilken Ryssarne vid rågången efter freden i Teussina (1595) skulle tillförsäkrat Kemilappmarks inbyggare, emot det att desse åtagit sig att till Ryssland erlägga

s. k. bågskatt, dels den senare tillkomna friheten från värfning, eller af andra orsaker, om hvilka mera längre fram. Allt nog, bondedrängar begynte att ifrån Österbotten invandra till Lappmarken, hvarest iföljd deraf konflikter af ofvanantydd art uppstodo mellan Pinnar och Lappar, eller, kanske rättare, fortforo att ega rum. Ty i sjelfva verket voro de ju endast en fortsättning af den påträngning, Lapparne redan i århundraden fått vidkännas från sina finska grannars sida. Att sådana äfven under

1500-talet icke voro ovanliga, finner man ock af det redan anförda.

Till Kuusamo, säger Lagus, inkommo de flesta i medlet af sjuttonde århundradet, dels ifrån Pudasjärvi och Paldamo, dels ifrån Sotkamo och Kemi. Denna uppgift synes ock vinna be

') I en uppsats om Climatet i Norra Lappmarken, införd i Vet. Acad. H. för år 1760, säger Hellant: ,,Kuusamo socken består numera allenast af Nybyggare, hvaraf nogra få hushåll hitkommo för 70 eller högst 100 år sedan ifrån närmaste socknar i Österbotten, hvilka efter hand utträngt de förra urinnevånarene Lapparne, så ingen numera finns i Kuusamo."

— 128 —

kräftelse af åtskilliga der ännu förekommande namn (jfr not 18 i förf:s anmärkn. till s. 1.15 i Sjögrens a. a.).

Afven i Kemiträsk hade, åtminstone redan i början af 1600-talet, medan denna ort ännu betraktades såsom lappmark,' funnits bönder, som t. o. m. egde i mantal satt jord. Den tid var således redan då förbi, då Lapparne från sina vid träsket belägna stora byar, Vihtala och Permuslahti, ensam beherrskade omnejden (Del I s. 638). År 1630 utgjorde väl, enligt samma års uppbördsbok, dervarande hemmans antal 13, om tillhopa 3 11/24 mantal. Men af, samma uppbördsbok erfar man ock, att dessa hemman tillförene en längre tid varit öde och ånyo försetts med åboer, åt hvilka frihet medgifvits till år 1634. Dock utvisa senare års uppbördsböcker åter, att många af dessa samma hemman än ytterligare råkat i ödesmål. Dessa ,,bönder" torde ock, såsom redan sagts, till en början knappast hafva här idkat verkligt jordbruk. Af många handlingar ser man nemligen, att de lifnärt sig af fiske och bäfverfänge, hvartill naturligtvis kom äfven jagt och svedjebruk. Sålunda omtalas i Werenstedts ofvanberörda anmaningsbref ,,Kemibönder" i Kemiträsk, hvilka der fiskade och svedjade; och i det likaledes redan anförda häradsrätts utslaget af den 15 Juli 1646 förpligtas en del nybyggare, ,,som nyligen i Kemiträsk sig nedsatt", att afstå från fiske och bäfverfänge på Lapparnes område, utan att det dock säges, hvar detta område då ansågs vidtaga. Sammaledes ålade Carl XI i sitt plakat om Lappmarkens bebyggande af den 3 Sept. 1695 Landshöfdingarne och öfriga betjente ej- blott tillse, att skogen genom öfverflödigt svedjande icke må utödas och isynnerhet att Kitka och Maanselkä ( = nuvarande Kuusamo) byars Lappar, som öfver de hos dem nedersatte Finnars myckna svedjande klaga, i detta mål intet vidare prsejudiceras, utan ock tillhålla nybyggarene att uppbruka landet till åker och äng samt bebygga sina hemman med nödvändige hus (hvilket sålunda i allmänhet då ännu ej synes hafva skett).

Hvad nu särskildt Kemiträsk vidkommer, torde man således, utan att dervid löpa stor fara för misstag, kunna antaga, att förenämnda bönder öfverhufvud ej voro annat än Kemibor,

— 129 —

som med sjelftagen rätt och kanske endast för någon tid af året slogo sig ned der under namn af ,,nybyggare", för att sålunda

- tillskansa sig rätt till fiske och jagt på orten, der väl alla inbyggare vid den tiden i följd af sitt lefnadssätt synas hafva varit, såsom det heter i Landshöfdingen Carpelans förenämnda utslag af den 14 Februari 1789, ,,ansedde såsom Lappar och ännu icke hade någon näring af jordbruk". Också finner man af Häradsrättens i Kemi ofvanberörda utslag af den 2 Mars

1669, hurusom nybyggaren Pål Pelkoinen, sedan han blifvit af Lapparne åtalad för det han nedsatt sig inom lappgränsen, skyndat sig att hos länsmannen förklara sig villig att ,,nu" påtaga sig V4 skatt. Otänkbart vore således icke, att förenämnda s. k. hemman öfverhufvud tillkommit endast genom anmälan hos länsmannen af personer, som icke ens hade för afsigt att här idka jordbruk, utan endast åtogo sig någon hemmansskatt för att, under sken af att vara besuttna bönder på orten, kunna der obehindradt egna sig åt såväl fiske som jagt och, liksom Pelkoinen, der åt sig uppfört endast någon kåta, för att sedan vid tillfälle åter öfvergifvas. Att äfven förläningsinnehafvaren och hans ,,Befallningsman", sannolikt utan allvarligt anspråk på att derigenom befordra jordbruket, utfärdat tillstånd för personer att nedsätta sig deruppe, finner man af Häradsrättens i Sodankylä utslag af d, 4 Mars 1672 (Bil. 16). Sålunda kunde man möjligen äfven förklara dessa ständiga ödesmål, hvarom nyss nämnts.

Väl hade kanske också en eller annan Uleåbo, såsom t. ex. Halpnen, ^redan tidigt nog kommit hit upp; men stadigvarande torde öfverhufvud flertalet af dem ej hafva blifvit här innan Esaias Mansueti tid, och i allmänhet ej före år 1673, då den första förordningen om lappmarkernas bebyggande utkom. Allt ännu förmäler ock traditionen, såsom äfven Sjögren intygar å s. 19 i sitt a. a., att egentligt jordbruk här fått insteg först genom åtgöranden af Esaias Mansueti, som verkade på orten från 1661 till sin död år 1697. Han, säger man, öfvertalade sju bönder från XJleå- och Ijosocknar att der slå sig stadigt ner såsom jordbrukare; och sjelf skall han i detta afseende föregått med så godt exempel, att flere der redan före hans frånfälle hade, ej

— 130 —

blott tjenliga åbyggnader, utan äfven bördiga åkrar och ängar. Ej heller torde här åtminstone många tidigare inflyttade funnits vid hans ankomst. För ett sådant antagande synes man vinna stöd deraf, att dessa fremlingar, af hvilka några nedsatt sig vid Kemiträsk sjö, andra högre upp i Lappmarken, ej voro af Lapparne gerna sedda. Om dem heter det i § 4 af Nils Fellmans ,,Berättelse" af den 3 Juni 1751:

,,Och ehuru Lapparne i förstone velat utdrifva dem, blefvo de likväl af Konungens Befallningshafvande maintenerade vid sina nybyggen sedan de åtagit sig att utgöra' hemmansutskylder och skatta till Kongl. Majestät och Kronan".

Äfven med dem synes således hafva varit samma förhållande som med Pelkoinen, eller att de åtogo sig hemmansskatt först sedan Lapparne begynt att söka få dem bortdrifne. Af hvilken betydelse de dock voro för upplysningens och den fasta bosättningens befrämjande härstädes framgår af hvad samme Nils Fellman på nyssanförda ställe i sin ,,Berättelse" om dem yttrar. Han säger nemligen: ,,Dessa bönder, som voro Finnar, dock belefvat och boksynt Falck, hafva gagnat Lapparne otroligen och varit min sal.' Faderfader icke till ringa understöd med deras omvändelse, så att the icke allenast genom dageligit omgänge med lapparne lärt (dem) thet finska språket, utan ock med deras exempel uppmuntrat them at aflägga sina afguda tienster, at lära sig läsa och erhålla den sanna kunskapen af en rätt Christendom. Therjemte hafva (de) ock iklädt them en hel annan lefnadsart: at the begynt bygga sig huus, föda boskap och uptaga åkerbruk".

Esaias Mansueti tillkommer derföre med rätta förtjensten af ett ordentligt jordbruks införande ej blott i Kemiträsk, der enligt Nils Fellmans förberörda uppgift redan i slutet af 1700talet fanns öfver 100 hemmansrökar, utan äfven än nordligare. Ty af de inkallade nybyggarene nedsatte sig några innanför lappgränsen.

Att dock Kemibönder och jemväl personer från andra socknar redan tidigt för fiske och jagt besökte de norr- och österom deras egentliga hemorter belägna trakterna här uppe, hvilka då

— 131

innehades af Lappar, finner man af äldre uppbördsböcker. Sålunda heter det i 1554 års räkenskapsbok för Kemi: „ utgjordes

'en skatt af the insjöar eller träsk, som liger udi ärriemarken ofvan för fönne Kimi sockn så att epther hvar håp, *)' som fiskade i slika insjöar gjordh. ut geddor 1 lispund. I sådan skatt inflöt derifrån då 2 skeppund 18 lispund geddor; och år 1556 två skeppund ett lispund. År 1558 erlade Ijoboarne i skatt för fiske i Kitkajärvi å deras ,,-ärriemark" (nuvarande Kuusamo) 9 skeppund 2 lispund geddor, fördelade på icke mindre än 91 ,,håper". Först i Kongl. M:ts bref till Landshöfdingeri i Vesterbotten Baron Gustaf Douglas af den 8 Juli 1695 förordnades, att hernmansegarene heder i socknarne skulle skiljas från fisket inom Lappmarken, som vore dervarande invånare ensamt förbehållet. Brefvet bär, såsom man finner, samma datum som Carl XI:s Instruktion för Lappfogdarné, och stod alltså- i sammanhang med det nya jordeboksväsendet (Bil. 47).

Kemiboarnes nyssnämnda ,,ärriemark" befann sig uppenbarligen delvis då ännu inom nuvarande Kemiträsk sockens område; och att fiske af dem redan i gammal tid idkats der, åtminstone ända intill, och äfven uti Kemijärvi sjö, kan man finna jemväl af andra äldre handlingar. Så t. ex. utvisar förenämnda utslag af den 4 Mars 1672, att äfven Lapparne redan då uppgifvit ,,träsket Kemijerfvi hafva af ålder varit deras rätta eller gamla

-skilnad, h vad skogen vidkommer och den näring therutur, med Bäfverbruk, Reenskjutande och annat sådant, längre opföre i Lappmarken; men fiskeriet i sjelfva träsket samt Ickorns skjutande i skogen derhoos äga de samfällt" (Bil. 16).

Den förste Finne, som veterligen mera stadigt nedsatte sig uppe i landet norrom.. Kemijärvi sjö, var den redan nämnde Pål Pelkoinpn, hvilken på 1660-talet befinnes hafva åt sig uppfört något slags kåtor några mil derifråc. Men genom Häradsrättens i Kemi utslag af den 2 Mars 1669 ålades länsmannen att, om Pelkoinen vid värkstäld undersökning befunnes hafva slagit sig

') ,,Håp" kallades, enligt Högström, ett slags lätta båtar, hvilka han närmare beskrifver i sitt a. a. s. 111 ff. Utgifv.

1 39

ned på Lapparnes land och mark, nedrifva dessa kåtor. Och så skedde äfven. Detta finner man af samme Häradsrätts utslag af den 4 Mars 1672, hvarigenom P. ådömdes ansvar för Lapparne tillfogadt intrång och förfång samt ålades att ersätta de sju personer, hvilka (således nog manstarka) varit dit utresta för att förstöra kåtorna (Not 8 och Bil. 16),

Men hvilka omständigheter nu än må först hafva föranledt Österbottningar att slå sig ned här uppe, särskildt i Kemiträsk och Kuusamo, voro dock, såsom redan anmärkts, sådana inflyttningar till högre upp belägna orter ej talrika innan placatet af den 27 September 1673 om Lappmarkens bebyggande emanerade. Först genom utfärdandet deraf och genom Placatet i samma ämne af den 3 September 1695, som kompletterade det förstnämnda, lades nemligen i sjelfva verket den fasta grunden för jordkulturens utbredande till hvad man i strängaste mening dåmera kallade Lappmark. Förtjensten deraf tillkommer således i främsta rummet Karl XI. *) I betraktande af den grundläggande betydelse dessa begge dokument i nämnda afseende ega, hafva de synts böra få här inflyta, ord för ord sålydande:

,,Kongl. Maij:tz Placat, angående Lappmarckernes bebyggiande. Dat. Calmar Slått den 27 September Åhr 1673.

WIj Carl etc. Giöre witterligit, at såsom Wåfe Förfäder, Sweriges Konungar, hafwa sig berömligen winlagt om alle the Länders märckelige bebyggiande, som under Them lydt och legat hafwe, och ther ibland särdeles burit en noga omsorgh för Lappmarckerne, samt theras Inw åna res gagn och wälferd, så i andeligh som lekamligh måtto, men Wij lijkwäl förspörje, at sådant Theras loflige upsåt icke ännu sin fullkommenheet nådt hafwer; Så emedan Wij finne thet wara Wårt Konungzlige Embete lijk

!) Bland de aktstycken, genom hvilka grunden lagts till kolonisationen af Lappmarken, anför Förf. Del. I s. 654 äfven Drottning Christinas resol. af den 5 Januari 1648. Något sådant dokument har sig utgifv. dock icke bekant.

— 133

mätigt, at fatta uthi samma wärck, och thet på alt giörligit sätt främja och fullborda, på thet så wäl Lapparne mage medh en nögachtigh underwijsning til theras Själars salighet blifwa försörgde, såsom ock sjelfwa Landet af flere Inwånare besättias och uptagas, och thet, sam nu ligger öde och obrukadt, ther igenom giöras nyttigt och uparbetas til Wår och Rijksens tienst, enkannerligen förmedelst Swenska och Finske åboor, hwilke then Jordmån, hwar af Lapperne, effter sin näringsahrt, nu ingen nytta eller fördeel sig kunna giöra, til Ängsmarck och Muhlbete sampt annan tarfwelig föda af Skogh, Strömmar och Siögar, bruka och nyttia kunne; at förtiga then båtnadt, som genom åthskillige Bergwercks uptagande thersammastädes kan stå at förmoda, och til hwilkas befordran Wij et särskildt Nådigt Privilegium gifwe och uthgå late: Förthenskull hafwe Wij för godt och rådhsampt erachtat, först, til then reena och saliggiörande Gudztienstens förkåfring, både ibland Lapparne sjelfwe, så ock the andre, hwilke sigh här effter ther warde nidhsättiandes, at sjelfwe Lappmarcken ifrån the andre Swenske och Finske Församblingarne skiljas och uthi särskilte Socknar och twenne Prowesterier fördelas skal, hwilke medh sine wisse Prowester, Kyrckeherdar och Kapellaner blifwa försedde, på sådant sätt, som Wij Wår ther å ohrten warande Landzhöfdinge hafwe anbefalt medh wederbörande Biskops och Superintendents tilhjelp forderligen at wärclifställa; Sedan och på thet andre Swenske och Finske, uthi Wäster- och Österbotn sampt Ångerman- och Jemtland boendes, mage thes heller låta sigh öfwertala, at flyttia til Lappmarckerne i berörde Landzohrten, och sigh ther sammestädes huusligen nederlåta, och the Booställen uptaga, som the finna beqwäme, och them til ände kunna blifwa inrymde, hafwe Wij them samme medh särdeles frijheter benåda welat, effter som Wij härmedh och i krafft af thetta Wårt öpne Bref them benåde, gifwe och förunne effterfölliande wilkohr och frijheter, som äre, at the på femton åhrs tijd må njuta försköning för alle skatter och uthlagor, ehwad nampn the hafwa kunne, men, effter förloppet af bemälte frijhetz åhr, icke läggias för högre än sjelfwe Lapperne, medh hwilka the öfwer alt giöras lijke, och

134

til föllje ther af blifwa frije för Knec?-teskrifning i alle Tijder: befallandes här medh alfwarligen Wåre Landzhöfdingar och Befallningzmän ther å ohrten, sampt alle andre, som thet i någon måtto angå kan, och för Wår skuld wele och skole giöra och låta, at the^thesse berörde åboer här medh behörigen handhafwe, icke låtandes them något mehn, hinder eller intrång här emot tilfogas, nu eller i tilkommande tijder."

J?Kongl. Maij:tz förnyade Placat om Lappmarckernes bebyggiande och de förmoner och friheter, som de, hvilke sig där nedsättia, åtnjuta skola. Datum Kongsör den 3 Sept. Anno 1695.

WIj Carl, etc. Giörom witterligit, att, ehuru Wij redan, genom Wårt öpne Placat angående Lappmarckernes bebyggiande, daterat Oalmar den 27 Septembris 1673, på det andre Swenske och Finske uti Wäster- och Österbottn samt Ångerman- och Jemtland boendes måtte dess heller låta sig öfwertala att flyttia till berörde Landsorter och sig dersammastädes husligen nederlåta och de boställen uptaga, som de finne beqwäme och dem till den ändan kunna blifwa inrymde, hafwa gifwit och förundt dem efterfölliande wilkor och friheter, som äro, att de på Femton års tid må niuta försköning för alla skatter och utlagor, ehwad namn de hafwa kunna, men, efter förloppet af bemälte frihets år,*) icke läggias för högre skatt än sielfwe Lapparne, med hwilke de öfwer alt giöras like. och, till föllie deraf, blifwa frije för Kneckteskrifning i alla tider; Så hafwe Wij icke desto mindre af den Konungslige omsorg, som Wij dragé om berörde Lappmarcks bebyggiande, och till att så mycket mera uppmuntra dem, som sig redan der nedsatt eller ärna der att nedsättia, i nåder godt funnit, förberörde Wårt nådiga Placat härmed att iterera och förnya, således, att Wij, i kraft af detta wårt öpne

l) Frihetsåren för nybyggare hafva dock i finska Lappmarken, åtminstone så långt förf. känner, vanligen varit 25, och det i afseende å ej blott kronan utan äfven presterskapet. •.•••-*

— 135 —

nådige Bref, krafteligen forsäkre, att de, som sig i Wåra Lappmarcker antingen allaredan husligen nederlåtit eller härefter nederlåtandes wara, skola ifrån den tiden de sig redan nedersatt eller härefter nedersättiandes warda, åtnjuta Femton års frihet för alla skatter och utlagor, ehwad namn de hafwa kunna, allenast att de, efter berörda frihets års förlopp, till ett wisst skattläggias, i proportion af de ägor, som de häfda och nyttia, men undslippa elliest, lika som andra Lappar, Mantals penningar och Kneckteskrifning tillika med annat extraordinarie; dock skola de, som en sådan Wår förundte frihet till godo willia niuta, icke läggia sig allena på öfwerflödigt swedjande, som Wij med missnöje förnimme här till af en del skedt wara, hwarigenom både Skogen utödea och Skogseld lätteligen kan förorsakas, utan wara förplicktade Landet så wäl med hus att bebyggia som ock medelst åkers upptagande och ängiars upprödjande så att excolera och upbruka, som det annorstädes i Wåra Provincier wanligit är. Hwarföre Wij och härmed alfwarligen befäl le Wåre Landshöfdingar och de öfrige Wåre Betiente der i orten, att de icke allenast hafwa ett noga inseende der uppå, att igenom slikt öfverflödigt swedjande Skogen icke måtte utödas, och isynnerhet Kitka och Manselke byars Lappar, som öfver de hos dem nedersatte Finnars myckna swedjande klaga, i detta mål intet praejudiceras, och således ej få tillfälle sig widare deröfwer att beswära, utan ock tillhålla Landtmans nybyggiare, som sig der nedersatt eller nedersättiandes warda, att de, som förberördt är, upbruka Landet till åker och äng samt bebyggia deras hemman med nödwändige hus. Det alle, som wederbör, hafwe sig hörsammeligen att efterrätta".

Svenskar och Finnar uppmuntrades sålunda att slå sig ned i Lappmarken, på det att landet måtte få flera inbyggare, hvilka kunde intaga det land, som låg öde och obrukadt, och till ängsmark, mulbete och åker upparbeta den jordmån, hvaraf Lapparne efter sin näringsart ej kunde göra sig nytta, samt derjemte skaffa

\J

— 136

sig annan tarfvelig föda ifrån skog, strömmar och sjöar. Lapparnes häfd och deras rätt till de marker, hvaraf de hade behof, skulle dock skyddas. Men ej ens ännu i 1673 års plakat talas om egentligt jordbruk. Detta beröres, såsom man finner, uttryckligen först i plakatet af den 3 September 1695, hvari odlingsintresset öfverhufvud starkare framträder än i det förstnämnda aktstycket.

Men ehuru Lapparnes häfd sålunda skulle respekteras, kunde dock slitningar emellan dem och nybyggarene ej undvikas, ty deras intressen voro mot hvarandra absolut stridande. De uteblefvo ej heller. Sådana uppkommo, såsom af det ofvansagda framgår, ej blott beträffande fiske och jagt, utan äfven i fråga om betesmarker. Ty der nybyggarene funno lämpliga platser för bosättning, på dem slogo de sig ned samt begärde och fingo dem äfven utan svårighet utsynade till nybyggen åt sig; ty dervid betydde Lappens häfd i allmänhet föga. Så ädelmodig hade man dock varit i Lappfogde instr. af år 1760 § 10, att Kronofogden ålades tillse, watt ingen Lappman drifves ifrån Renbetet på Mosshedar och Berg, som endast for thess Renar, men icke för Nybyggarens Kreatur tjenlige äro". Om sedan Lappens grannskap blef för nybyggaren besvärlig, kunde det hända, att han dref honom bort genom att i sådant syfte antända den kringliggande skogen och sålunda förstöra renmossan för Lappen, som för jagtens och renbetets skull alltid i afseende å skogen varit det konserverande elementet, medan nybyggaren skoningslöst sköflat densamma (Del I s. 254, 401, 468, 647 och Del II

s. 256). Betet för Lappens renar minskades sjelffallet äfven derigenom, att också nybyggaren hade sådana, och dertill ännu andra kreatur. Han tog dessutom, såsom naturligt var, i anspråk för sig äfven rätt till fiske i vattendragen och till jagt i skogen. Man finner derföre ock, hurusom Sodankylä Lapparne år 1701 klagade, att ehuru Lapparne erhållit löfte om skydd för sin häfd, bönderne likafullt brukat åtskilliga träskefisken der uppe, hvaraf

Lapparne råkat i stor fattigdom, och att ifall bäfverbruken jemväl blifva bönderne efterlåtne, Lapparne, som tillika med ny

— 137 —

byggarene sig nu emot fordna tiden mycket förökat, och hvarken kunna bruka åker eller äng, ej hafva något att lefva utaf eller något, hvarmed de kunde afbörda sig sina utlagor till kronan (Bil. 5).

Allt detta förde emellertid med sig, att osämjan icke inskränkte sig till stridigheter blott emellan Lappar och Nybyggare. Odlingsintressets tillgodoseende samt Nybyggarenes och Böndernes i de nedre socknarne ofta obehöriga inkräktningar framkallade misshälligheter äfven mellan Lapparne inbördes. Ty af dem, som nödgades vika för de begge förstnämnde, sågo många sig tvungna att efter möjligheten söka vinna ersättning på annat håll. Om dylika misshälligheter vittna de talrika tvister om rå och rör, bäfverbruk och fiskeställen, som här efterhand^ uppstodo, dels emellan byalagen, dels emellan enskilda personer. Af sådana föranleddes Jöns Carlssons ransakning och uppletande af Råen emellan Sodankylä och Kittilä byar af den

20. Januari 1602 (Bil. 21), och om sådana vittna äfven följande af Häradsrätterna i orten meddelade utslag, nemligen: den 18 Februari 1661 om ett fiskevatten i Enare träsk (Bil. 22), den 2 Mars 1680 och den 26 Februari 1681 (Bil. 23—24) om bäfverbruket i Rossåijä (Råioja?), den 22 Februari 1682 om rätt till ett dylikt i Rijsåja (Bil. 18), den 23 Februari 1687 angående fisket i Mondusjärvi träsk (Bil. 25), den 28 Februari 1702 om bafverbruket i Lismajoki (Bil. 26), den 22 Mars 1722 om Kongamella bäfverpatuställe (Bil. 27), den 11 Februari 1736 angående rågången emellan Enare och Aviovaara tingslag (Bil. 28), den

19 Februari 1737 om bäfverfänget vid Vittavuoma (Bil. 29), och dan 12 Februari 1746 om rån emellan Enare och Sompio byar (Bil. 30); in. fl. Man finner derföre ock exempel på sådan försiktighet att ägaren lät, sig till säkerhet, i Rättens protokoll anteckna arrendeaftal om fiskevatten (Bil. 31).

Men ej ens med afseende på de }5lappland" eller skattland, som Lapparne, vare sig enskild person eller flere tillsammans, fått sig upplåtna mot viss bestämd skatt, voro de säkerstälda i sin besittning. Äfven här måste Lappen vika för odlingsintresset. Reglementet af den 24 Nov. 1749 hyste i sådant afseende

— 138 —

inga skrupler. Ur detsamma må för frågans närmare belysande följande stadganden här få plats. Det heter der i mom. 7:

,,Ej må någon räkna sig hafva uppodlat och nedlagt arbete å sådane ställen, hvarest han upprest en eller annan höstack, hässja eller lada, till inrymmande af det hö eller foder, som sjelfva naturen, utan dikning och rothuggning, gifver. Men för uppodlad må den trakt och lägenhet anses, som genom Kärrs och Mossars updikande, samt träns barkande, och rothuggande gjordts nyttig och brukbar till åker och äng. I följe deraf äger ock ingen större rätt till hö- och skogmyror, hvaraf en nybyggare kan hafva tillfälle och nödigt, sig i första början af nybyggets inrättande at betjena, än såvida brist vara kan på andre när belägnare och til rödning dugelige platser, och ingen annan nybyggare tillkommer, som slika myror bättre betarfva torde: Så varder ejheller den förfördelad, som för et eller annat nybygges yttermera inrättande skuld, mister de platser, dem han blott till fogel- och diurfänge brukat, likaledes fiskevatn och andra lägenheter, som ej egentligen syfta på jordbruket" (jfr K. Pl. af

d. 27 Sept. 1673). Huru obesväradt vid sådana nybyggessyner på redan upptagna skatteland tillgick framgår af ett aktstycke, som tillkom

mit i anledning af en Lappes anhållan om sådan syn 1) och finnes infördt här nedan i Bil. 32. 2)

x) Att något jordbruk å detta nybygge ej kommit till stånd finner man af M. Oastrens här nedan införda uppgift, att år 1804 ingen jordbrukare fanns i Enare, ehuru nybygget fanns qvar. Utgifv.

2) I sin skrift ,,Våra Nomader" yttrar sig A. Cajanus å s. 80 f. nog strängt:

nMen icke underligt att nybyggesväsendet i sin fortgång företett en mängd blodiga oförrätter, när dess ursprungliga tanke innebar ett svek.

I det kungl. brefvet till landshöfdingen i Vesterbotten af den 28 Februari 1671 ålägges denne att lofva lapparne att icke på något sätt trängde blifva uti det, som deras skäliga rättighet vara kunde, och underrätta dem, att K. M:ts allernådigste uppsåt var att låta dem blifva vid deras land och fiskevatten. Han skulle för öfrigt gifva dem goda ord och lofva dem, att, så framt de angifva med flit alla

— 139 —

Vid det Lapparne sålunda efter hand måste vika för nybyggare, drog sig en del af dem upp mot Ishafvets kuster, andra uppsökte ännu oupptagna ödemarker, medan åter många drogo ned åt landet såsom bettlare; och slutligen qvarstannade i de sydligare delarne af Lappmarken endast de Lappar, som öfvergifvit sitt lappske lefnadssätt och, såsom Nils Pellman i sin berättelse säger, under inflytande af det exempel nybyggarene i sådant afseende gifvit dem egnat sig åt boskapsskötsel och hemmansbruk. Under de svåra missväxtåren 1695, 1696 och 1697 dogo äfven många såväl nybyggare som Lappar af hunger. Ty ej blott skogarne voro då fattiga på vildt, utan äfven vattendragen på fisk.

Huruvida dessa oaflåtliga inkräktningar på Lapparnes område och deras idkeliga undanträngande mot den yttersta norden varit eller kommer att vara till den dermed afsedda nytta och fördel för det allmänna, det vågar jag nu icke afgöra (jfr Del I

s. 654). Låtom oss derföre nu hålla oss endast till det faktiska, och dervid inskränka oss till det område, som för närvarande anses för Lappmark. Man finner då, att Lapparne såsom herdefolk tidigast försvunno ifrån Kuusamo. Af de 89 hushåll, som år 1718 bodde derstädes, eller i den tidens Kitka och Maanselkä byar, voro icke fiere än 10 lappska. År 1760 fanns der enligt Hellandt (Vet. Acad. H. 1760) icke mera något enda sådant. Lapparne hade dels afflyttat ifrån orten, dels blifvit bofaste jordbrukare. Om förhållandet i Enontekis se beskrifningen deraf.

Om Sodankylä, dit äfven Kittilä hörde, säger Henrik Wegelius i sin berättelse af den 25 April 1751, att ,,Nybyggare,

de orter, der någon lägenhet vara kunde till att bygga och bo, så ville

K. M:t dem för sådan deras trohet val vedergälla." Och han säger vidare:

nHuru svekfulla dessa löften voro och hurudan vedergällning väntade lapparne, kan man bäst bedöma af det redan anförda kongl. plakatet angående Lappmarkens bebyggande af år 1673, som uppmuntrade till bosättningar i Lappmarken."

Om ny bygges väsendet i Lappmarken kan för öfrigt jemföras v. Diiben a. a. s. 459 ff. och P. Lsestadius' Journal. Utgifv.

som för mer än 100 år sedan *) intagit de bästa boningsställena här, sitta i mycket godt välstånd, emedan de i åkrar, ängar och boskap ej gifva efter för många bönder i landsbygden, och många nationela Lappar, hvilka långt för detta begynt bruka jorden och föda boskap, må föga värre än nybyggarene, bälst de som yarit flitige; men h vad blotta Lappar, af hvilka i denna församling är ett vackert antal, vidkommer, så är deras fattigdom och uselhet större, än hon kan beskrifvas". (En mycket svår renpest härjade dock å orten sedan 1750.) Och af den berättelse Nils Fellman samma år afgaf om lappmarks församlingarnes ursprung, finner map, att Kuolajärvi väl då ännu var bebodt af Lappar, ehuru de redan derförinnan försvunnit från Kemiträsk. Men numera finnes .ernedlertid ej en enda skattelapp i någon af dessa församlingar. Äfven der hafva Lapparne dels afvikit orten, dels öfvergifvit sitt lappska lefnadssätt samt begynt idka boskapsskötsel och jordbruk eller, med ett ord, blifvit bönder och nybyggare. I Enare nedsatte sig den första finska nybyggare omkring år 1760. Hans nybygge råkade dock- snart i ödesmål, men upptogs ånyo i början af 1800-talet, då det delades i fyra lotter (jfr Del I s. 405).

Lappar finnas för närvarande bosatte endast i Enontekis, Enare och Utsjoki, och uteslutande hemvist för dem är blott sistnämnde församling. Antalet Skattelappar var år 1826: i Enontekis 9, i Enare (fjäll och flyttlappar) 64, och i Utsjoki 61, eller 26 fiskar- och 35 renlappar. De som icke tillhörde skattelapparnes familjer, voro fattiga stackare, hvilka dels lefde inom dessa församlingar, dels uppehöllo sig såsom raid- och tiggarlappar äfven annorstädes. Bland de få Lappar, som än anträffas i Sodankylä och Kittilä, finnes ingen skattelapp. De äro från andra orter inkomna för att såsom vallhjon för Böndernas renar förtjena sitt lifsuppehälle. Och likväl fanns der ännu år 1738

*) Detta kan ej vara riktigt. Den första nybyggare, Pål Pelkoinen, slog sig stadigt ned i Sodankylä först på 1670-talet. Mera enligt med det faktiska förhållandet — om ock icke fullt exakt — är otvifvelaktigt, såsom Deutsch a. a. s. 359 uppger, att i början af 1700-talet i Sodankylä funnits endast Lappar. Utgifv.

— 141 —

eke mindre än 73 skattelappar, medan deremot nybyggarenes antal då var endast 23. l)

En vigtig faktor i afseende å den lappska befolkningens trefnad på en ort är den, huru renarne der trifvas. Ett starkt aftagande bland dem kan vara af ödesdigert inflytande på folknumerären. Ett exempel derpå lemna förhållandena i Jukkasjärvi församling i medlet af 1700-talet. År 1754 uppgick dervarande befolkning till 1,390 personer. Men i följd af den renpest, som under detta och de följande åren ända till 1767 härjade på orten, hade folkmängden der sistnämnda år nedgått till 749 personer. Den fattigdom, som nämnda farsot hos befolkningen framkallat, hade föranledt till utflyttningar i stora skaror, dels till Norge, dels till svenska byggder. Svår nöd framkallade äfven i Sodankylä den renpest som på 1820-talet härjade der och, bland annat, gjorde slut på nästan alla korrenar på orten. Men utom förluster, som förorsakas af sjukdomar hos renarne, kunna äfven följderna af vargens härjningar vara fruktansvärda. Sålunda gingo i Utsjoki pastorat under det enda året 1821 ej mindre än omkring 2,000 renar förlorade genom vargbett. Stora förluster kan Lappen slutligen lida derigenom, att renar från hans jord ansluta sig till vildrensflockar, åtfölja dem och skjutas der af den ene och den andre (Del I s. 119, 208 och 666).

Af hvilken betydelse allt sådant skall vara för Lappen kan man förstå, då man besinnar, att det är renen, som ger honom föda och kläder, och att det är endast medels renen som samfärdseln här uppe kan upprätthållas och nödiga körslor verkställas. Om ock ett jemförelsevis klent djur, är det dock äfven i sistnämnda afseende både omisteligt och oersättligt på en ort, der vägar ej finnas. I anslutning till detta kapitel om Lapparne, må derföre några ord här yttras om renens användning såsom dra gare.

Ehuru renen äfven sommartid i någon, om ock obetydlig mån, användes såsom lastdjur, är det dock egentligen såsom dra

') Deutsch a. a. s. 359 angifver nybyggarenes antal vid denna tid till 31. Utgifv.

gare om vintern den är oumbärlig. Man begagnar sig dervid af pulkor eller ahkior, Lapparnes slädar. De hafva likhet med en afskuren båt och äro af 4 slag, nemligen: Hand- eller åkahkion (Gjedkeres), som är den minsta ooh lättaste, Pulkan (Pulke), Raid- eller Lassahkion (Raidokeres) och Låsahkion (Lokkekeres). Åkahkion är omkring 3 alnar lång och 3 qvarter bred samt utan någon öfverbyggnad. Den förfärdigas af björk och är, åtminstone såsom ny, någorlunda vattentät. Pulkan liknär åkahkion i öfrigt, utom att dess framdel eller spets är öfverbyggd så långt att denna öfverbyggnad täcker knäna på den åkande. Detta lock är beklädt med sälskinn, och under det är ett tvärbräde till stöd för fötterna. Rummet mellan spetsen och detta tvärbräde är afsedt till förvaringsrum för på resor erforderliga mindre effekter. Locket kan derföre öppnas och med lås tillslutas. Vanligen är pulkan äfven försedd med fotmantel af tyg, som med band fastbindes vid åkdonet för att hindra snön att intränga deri. *) Raidahkion, hvilken användes för forslin g af allehanda varor, är mindre prydlig, än de föregående. Den är 4 ä 4 V2 aln lång, en aln eller något derutöfver i bredd, öppen och utan tvärbräde i spetsen. Vanligen förfärdigas den af tall och endast sällan af björk. Låsahkion göres vattentät och tillverkas af björk. Den är ofta af lika längd som lassahkion, men smalare än denna och försedd med lock, som täcker hela ahkion och tillslutes med lås. I sådana forslas dyrbarare gods, som ej tål tryck eller väta. Man finner dem derföre ock stundom så täta att, ehuru de simma i vatten, det inneliggande godset dock ej blir vått. Sådana ahkior kunna ej förfärdigas af hvar man, och de äro derföre sällsynta.

Färden i pulka eller ahkio är både tröttsam och för den mindre vane ej utan sina vådor, isynnerhet utför backar och" branter, der man ej sällan får slå kullerbytta med sin pulka, vid hvilken man, om man är ovan vid sådana färder, bindes fast. Emedan man i pulkorna ej kan utveckla samma vighet i „ sin a

')'Om ,,kibitkan", som begagnas af resande i ryska Lappmarken, jfr Del Is. 550.

rörelser som i åkahkion, och de dessutom äro dyrare, nyttjas de mindre af Lapparne än af ståndspersoner.

Renen, som drager åkdonet, bär kring halsen en mjuk valk (kåses) af ludet renskinn. Denna fästes vid körbältet eller selen, som lik en gördel omsluter renens kropp och på' undre sidan har en öggla. Emellan renens både bak- och framben trades genom denna ögla en 3 alnar lång, af valross- eller oxhud förfärdigad draglina (Vuotraippe), hvars ena ända fästes vid pulkans snibb, och den andra vid renens halsvalk. Under åkningen styres renen med en 6 alnar lång rem eller töm, fästad vid en öfver renens hufvud trädd grimma. Liksom de åkdon, med hvilka renlappen färdas till kyrkan eller marknadsplatsen, äro prydligare, än de som brukas i hvardagslifvet, så äro afven seldonen då präktigare samt utpyntade med toffsar och bjefs af grannt kläde i flera färger m. m. Afven tömmen, som annars ofta är af rep, är då flätad af skinn och renen utstyrd med små klockor (jfr sångerna n:o 11 och 19 i Del II samt Del I s. 434).

Med en god Enareren kan man i godt vagalag färdas 10 mil om dagen, men den uthärdar dermed i allmänhet ej två dagar å rad. Dock har det händt, att jag med samma ren på två dygn tillryggalagt den 21 mil långa vägen mellan Enare och Peltovuoma. Men för en färd från Enare till Sodankylä, 31 mil, hvarunder ombyte af renar ej sker, åtgår vanligen 5 å 6 dygn. (Jfr för öfrigt angående renar och resor med dem Del I s. 87, 656 och 663, Del II s. 271 och 284, äfvensom mina Bidrag till Lappmarkens Fauna I n:o 31, här anförda på annat ställe.)

Nybyggare och Bönder.

Förenämnda hungersår i slutet af 1600-talet hafva betydligt fördröjt den fasta bosättningens tillväxt i Kemilappmark. Ej mycket mindre kännbara voro i detta afseende följderna af missväxtåren 1716 och 1717 samt de 7 missväxtåren 1737— 1743, såsom man kan finna af Nils Fellmans anteckningar qfver olyckshändelser som öfvergått Kemiträsk, jemförda med hans

— 144 —

beskrifningar öfver samma orter af 1748 och 1751, samt E. Lagus' beskrifning öfver Kuusamo.

De totala missväxtåren 1810, 1811 och 1812 förorsakade ej blott många dödsfall i följd af hunger, utan äfven talrika utvandringar, särdeles från Kuusamo, Kuolajärvi och Sodankylä. Ty också då var brist på villebråd i skogarne och på fisk i vattendragen. Många af de utvandrade dogo på färden, hvarföre flere af de hemman, som då öfvergåfvos, ännu stå öde.

Det elände, som då öfvergick dessa orter, var sannerligen stort. År 1810 hade en och annan ännu gamla förråder att lita till; men dessa förtärdes under den följande vintern, hvarföre åkrarne hos många år 1811 förblefvo obesådda. Men äfven der sådd skett, var det ej stort bättre; ty äfven då blef det missväxt hos de fleste; och 1812 erhölls alls ingen årsväxt. Det sista man tillgrep till föda var kreaturen och deras hudar, ja icke ens hundar och döda djurs as försmåddes. Först då allt var uttömdt tog man till flykten undan hungersnöden, emot hvilken ingen hjelp kunde fås på hemorten. De som än hade någon ren qvar begåfvo sig med hustru och barn, nakna och frusna, öfver ödemarkerna till Ishafvets kusttrakter,l) der en stor del af dem de närmast följande åren dogo af skörbjugg, men några ännu lefva qvar såsom fiskare. Mången styrde äfven kosan till Hvitahafskusten, der de snart voro föranledda att antaga den grekiska läran. Om dessa utflyttningar lemnar dock tabellverket ej alltid upplysning, emedan de utvandrade ofta nog ej uttogo prästbetyg.

!) Huru betydande sådana utflyttningar i tider af nöd kunna vara framgår af K. Senatens skrifvelse för den 8 December 1869 till Domkap. i Kuopio, hvaraf erfares, att sedan år 1867 endast ifrån Kuusamo församling hade utvandrat, dels till norska dels till ryska Lappmarken, omkring 200 personer, hvilka till största delen bosatt sig vid Ishafvets kust. Der bor numera på otaliga ställen af det ryska området en talrik finsk befolkning, om hvilken närmare uppgifter kunna inhemtas af de årliga relationer, som om den afgifvas till Finlands Senat af det evangeliska (ryska) prästerskap, som verkar der.

Utgifv.

— 145 —

Andra begåfvo sig söderut, dragande efter sig på kälke sina små barn, af hvilka många på de ödsliga sträckorna emellan Sodankylä och Rovaniemi omkommo af hunger och köld. Många bland dessa utvandrare, isynnerhet sådana som längre tid lifnärt sig med bark, voro så försvagade, att de, då de satte sig ned vid vägen att hvila, ej vidare förmådde resa sig upp, utan funno sin död i ödemarken.

I stora skaror kommo nödstälda ned längs Kemi elf. Men äfven i de nedre socknarne ledo innebyggarene sådan brist på lifsmedel, att de ej alltid voro i stånd att lindra dessa flyktingars hunger och qval. Der fanns dock ännu en och annan förmögnare, som af den frostskadade säden tillverkade brännvin. Hos sådana kunde man se många af dessa olyckliga stilla sin hunger med dränk, deraf de äfven med begärlighet i sin kälke medtogo stelnade stycken till vägkost.

Ehuru många, särdeles i Kuusamo, dogo hungersdöden, lyckades man dock i allmänhet att genom hvarjehanda näringsmedel underhålla ett uselt lif öfver hungersnödstiden. Merändels svullnade deras utsvultna kroppar och de blefvo i följd deraf så styfva, att de arma menniskorna knappt kunde röra sig. Hos andra förtorkade kroppen så, att föga mer än ben och hud var öfrig, och ansigtsfärgen blef mörk.

Om tillståndet i Kuusamo berättar Deutsch i sin år 1816

skrifna uppsats: Oekonomiska anteckningar rörande norra delen

af Uleåborgs län (Finska Hushållningssällskapets handlingar T.

III s. 268 ff.) följande:

,,Under 1810 och 1812 årens missväxter var eländet i Kuu

samo öfver all beskrifning. Längs åt vägarna sågos utmattade

bettlare med uppsvälda ansigten och fötter, och som hvarken

kunde stå eller sitta. Flere husägare mägtade icke hämta sig

erforderligt behof af bark ifrån skogarne. Mjölet beräknades sked

bladsvis på hvar person i huset vid högtider, och barnen längtade

med otålighet efter denna lyckliga tid. Man lånte jungfrutals

mjöl af hvarann, och vid återbetalningen uppstod ofta träta

om rågan. Råmjölksgräset (Epilobium angustifolium) med syra

(Rumex), tagen innan blomningen, samt björkbark voro de läck

— 146 —

raste brödämnen. Nybyggarene Kukkia, Moinanen och Majavajärvi lefde en hel vår af rötterne och stammen till vattenstarr och vattenväppling (Menyanthes trifoliata) som, gräddad i näfverryfvor, liknade en blodkaka, åts med en pertsticka och utgjorde kosten äfven på resor. Förmögnare tillblandade fisk, och benen efter hästcadaver försmåddes icke. 34 personer angåfvos såsom ihjälhungrade."

Vid liköppningen af starka barkätare har den njutna osmälta födan, säger Deutsch, som var Provincialläkare på orten, någon gång funnits uppgå till nära ett lispund, och sådana olyckligas uttömningar äro af en otrolig groflek.

Men uti denna olyckliga belägenhet skedde någon ljusning år 1813 på vintern, då något fågel och ekorrar åter yppade sig i skogarne och de, som ännu hade krafter dertill, kunde /genom att fånga af dem förskaffa sig och de sina ej blott någon näring utan äfven utväg till erhållande af, om ock ringa belopp, utsäde, hyaraf man sedan påföljande sommar fick god skörd. En mängd åkrar förblefvo likväl äfven då obesådda i följd af brist på utsäde. I hela öfre Sompio by sådde ingen det året utöfver ett lispund korn, flere blott 5 ä 6 skålpund, och de flesta hemman voro der, liksom på många andra håll, öfvergifna. De, som utvandrat till orter inom Finland, kommo dock tillbaka och återtogo sina hemman, hvilka de då funno dels öde, dels bebodde af fremmande personer (Del I s. 247 f.).

Detta år, 1813, gafs emedlertid understöd af kronan, och tiderna blefvo äfven i öfrigt bättre. Men årsafkastningen var klen till och med ännu år 1814 (Del I s. 247). Hemmanens och inbyggarenes antal hafva derefter ökats och befolkningens välmåga i otrolig grad tilltagit. Naturförmåner saknas här icke heller. Om derföre idogheten, omtanken och nykterheten här vore något större, än beklagligtvis är fallet, kunde hos den bofasta befolkningen i Kemilappmark, särskildt i betraktande af dess lindriga beskattning, allmän välmåga snart blifva rådande (Del I s. 252 ff. och 406 ff., 648 och 652). Enligt anteckningar af Prosten M. A. Castren, daterade den 7 Juni 1804, funnos då: i Sodankylä (der ordentlig skattläggning ej skett), efter det ny

— 147 •—

byggena vid utsyningar i äldre och senare tider blifvit värderade, 26 jordeboksmantal, i Kuusamo 31 11/16 mantal samt i Kuolajärvi, enligt samme Castréns anteckning af den 7 Maj 1805, 6 1/16 mantal, utom 11/8 krononybygges mantal, som då ännu ej trädt i skatt. Rökarnes antal uppgifver han: i Sodankylä till 200, i Kuusamo till 205. I Enare voro då inga mantal, säger Carstrén, emedan der ej fanns någon jordbrukare (jfr ofvan s. 138), och än mindre var detta fallet i Utsjoki.

För år 1826 upptages i jorde- och uppbördsböckerna hemmanens och nybyggenas (jordeboks numrornas) antal: i Enontekis till 20, i Enare till 3, i Utsjoki till 0, i Kittilä till 64, i Sodankylä till 105, i Kuolajärvi till 57 och i Kuusamo till 224. (I huru många skilda lägenheter de brukades har förf. ej angifvit). Men enligt den år 1830 verkstälda jordransakningen i Sodankylä utgjorde jopdeboksmantalen i pastoratet, Kittilä inclusive, 30 15/32'

l/2

oberäknadt kyrkoherdebolet, som utgör mantal. Hemmansrökar funnos 215.

Hemmanen i denna lappmark äro ännu nästan alla af krononatur. Endast i Kuusamo äro en del lägenheter skatteköpta. Det första skatteköpet skedde der år 1798. Men af de 45 47/Ö6 mantal, som finnas i socknen, äro dock ännu endast 7 15/32 mantal skatte.

För nybyggen i Lappmarken, som ej njutit frihetsår, utan från deras första inrättning betalt skatt, tillerkändes väl i Resol. på allm. bes v. den 17 Augusti. 1762, § 84, evärdelig skatterätt; men i hvad mån sådan förmån tilläfventyrs kommit nybyggare i vår Lappmark till del, det känner jag icke. Obekant är för mig äfven resultatet af Landshöfdingens i Uleåborgs län i sin und. berättelse af år 1830 framlagda förslag, att allmogen i Lappmarken måtte berättigas att få sina krononybyggen utan lösen till skatte 1 jordeboken öfverförda, derom Kejserliga Senaten i bref af den 2 Mars 1831 förklarat sig vilja framdeles utlåta.

Den jordbrukande befolkningen härstädes har, med undantag af sådana mindre afvikelser, som påkallas af lokala förhållanden, öfverhufvud enahanda hushållning som bönderne i Österbotten, om ock jagten här spelar en större roll än der. Denna befolk

— 148 —

nings utkomst är ejheller numera så, dålig, som kanske ofta nog under tidigare perioder. I Kuusamo, Sodankylä och Kittilä råder tvärtom hos en del bönder större välmåga än hos bönderna i allmänhet på flere orter i det inre af Finland. Mången bonde derstädes har vid sitt frånfälle lemuat efter sig, utom fullt bo, ända till 3 ä 4,000 Rd:r i kontant kapital. I goda år skördar en del af de bättre lottade mera säd än för hushållet erfordras. Öfverskottet sparar den omtänksamme för missväxtår. Efter sina 15, 20 ä 25 kor — hos en bonde i Kittilä fann jag t. o. m 30 kor — sälja de från 20 ända till 50 och till och med än flere lispund smör om året. Många äga derjemte ett icke obetydligt antal renar, hvilka, utom den fördel de äfven i öfrigt bereda sin egare, lemna honom kött, horn och hudar till afsalu, (Del I s. 239—254, 333—336, 404—408).

Skogens villebråd äro äfven för bonden en icke ringa inkomstkälla. Men i följd af ortens aflägsenhet från hafsbandet har man, i afseende å sjelfva skogen, ännu icke förstått att af dess rika tillgångar draga annan nytta, utöfver husbehofvet, än den som vinnes genom tillverkning, om ock i ringa grad, af pottaska, som man begynt bereda i Kuusamo, samt genom försäljning af något sågstock, som nedföres från Kittilä och Sodankylä till ett sågverk i Rovaniemi (Del I s. 249 ff, 253, 333 ff, 369, 378, 401, 468, 646 ff, 654).

Af näringarne, hvilka komma att vidare beröras i beskrifningen öfver de skilda församlingarne, äro jagt och fiske af stor betydelse. Beträffande dem är dock på åtskilliga ställen i detta arbete så mycket ordadt, att de kunna i detta sammanhang förbigås, med hänvisning särskildt till den på annat ställe intagna uppsatsen ,,Bidrag till Lappmarkens Fauna" och till Del II s. 222 ff. Här må endast nämnas, att då Lapparne, hvilka i äldre tid varit vane att vårtiden, då de vilda renarne kommo fram, fälla dem, vid 1760 års Riksdag anhöllo om upphäfvande af förbudet deremot, sådant afslogs genom § 42 af Resol. på Allmog. Besv. den 17 Augusti 1762. (Bil. 33).

Lynne, karaktär och plägseder erbjuda hos alla dessa nordbor, såväl bönder som Lappar, både anslående sidor och

— 149 —

äfven mindre vackra sådana. Lappen är till sin natur frommare och medgörligare än kolonisten. Han är mera välmenande och mera hjälpsam, och han hyser större medkänsla för andras olyckor än denne. Han är ock mera mottaglig för intryck och lefver helst i frid och sämja. Med ett godt ord är Lappen vanligen försonad (Del I s. 91 ff, 231 ff och 249). Men förolämpas kolonisten, isynnerhet om det sker af Lappar, låter han vanligen ställa sig till freds endast genom betalning; och tror han sig, der sådan vägras, ej nå sitt mål genom rättegång, hämnas han genom att tillgripa egenhandsrätt. Kolonisten har derföre ock af Lappen ådragit sig tillvitelsen att ej vara riktig menniska. Äfven gästfriheten är hos Lappen större än hos nybyggaren. Men deri stämma de öfverens, att begge äro sina förfäders seder och bruk varmt tillgifna (Del 1 s. 249).

Man hör om Lappen anmärkas, att han är föga känslig for oförrätter; och medgifvas måste äfven, att det icke sällan kan så förefalla en ytlig betraktare. Men om också Lappen synes tåla kränkningar, sker sådant vanligen mera af fruktan än af likgiltighet. Mera än en gång har jag sett Lappar oförskyldt lida största skymf af bönder och äfven af andra, utan att de ens gjort försök att hämnas. Väl hotar han, att den som kränkt honom ej skall förblifva onäpst. Men han åsyftar dervid vanligen Guds straff; och hans eget tillgörande i anledning af liden oförrätt inskränker sig förty i regeln dertill, att han på sin höjd beklagar sig hos prästen öfver hvad han fått lida. Invänder denne, att det ej tillkommer honom att döma öfver sådant, svarar Lappen, att han nogsamt inser detta, men att han dock ej velat låta prästen förblifva i okunnighet om en så ondskefull gerning.

Någon gång händer det likväl, att en Lappe inför ett större sällskap fordrar upprättelse af den som med slagsmål öfverfallit någon hans anförvandt. Men äfven då är han färdig att vika för ringa motstånd. Ty Lappen är i sådana fall icke modig. Men på sina jagtfärder ryggar han ej tillbaka för björnens anfall, och på Ishafvets böljor kappas han i oförvägenhet med Norrmannen. Utan betänkande bestiger han höga och branta fjäll, som stupa lodrätt i hafvet eller mot någon afgrund, men han är rädd att beträda taket af ett o ä 6 alnar högt hus; och dock kan han, när det gäller att tillgodose ett verkligt behof, trotsa de allvarsammaste faror. (Del I s. 613).

Emedan endast Lappar äro villige att respektera deras ,,kotakäräjät" (lapprätt), söker Lappen der ej rättvisa mot andra än egna stamförvandter; och al dra minst vågar han dit instemma kronobetjente, med hvilka han öfverhufvud anser det vara omöjligt att tvista, emedan de äro kronans tjenstemän, af Gud och öfverheten tillsatta att styra folket. Undantagsvis har sådant dock skett. En kronans tjenstemän hade år 1811 i en lappmarksförsamling anstalt en uppbörd, hvilken han uppgifvit hafva blifvit anbefald i ändamål att anskaffa respenningar åt Kejsaren för ett besök i utlandet; och han hade dervid af hvarje skatte

1/6

lapp för ändamålet uppburit Rd:r i silfver. Men då domaren året derpå inträffade på orten, och Lapparne af honom fått erfara otillbörligheten af denna uppbörd, inkallades tjenstemannen inför ,,kotakäräjät". Då kallelsen emedlertid ej åtlyddes, anmäldes saken för domaren i afseende å rättslig behandling. Lapparne återfingo nu sina penningar och någon godtgörelse äfven derutöfver. Men dermed voro de ock tillfreds, och allt rättsligt åtal fick förfalla.

På tjufnader äro Lapparne ej begifna. Men' de bestjälas desto oftare af andra; och vid Ishafvets kuster nedskjuter såväl herre- som allmogeman sommartid Lappens renar utan allt betänkande. Dervid får Lappen, äfven om gerningsmannen uppdagas, i regeln åtnöjas med att återfå det fälda djurets hud.

Större missgerningar, sällsynta äfven hos kolonisterna, äro nästan okända bland Lapparne. Men såsnart en Lappe, för oförskyld fattigdom eller af annan orsak, blifvit tiggarlapp, eller raidlapp hos kolonister, då är det ofta slut med ärligheten.

Lapparne hafva i allmänhet en djup känsla för religionen. Julen hålla äfven de för den största af alla högtider. Redan i den hedniska tiden firades den af Lapparne med offer åt i luften sväfvande andar, som de kallade ,,Jovlaherrak" (Julherrar). Åt dem offrade de hvarjehanda matvaror i små skepp eller båtar, hvilka uppsattes i höga träd (Del II s. 104). Men äfven andra

— 151 —

högtids- och söndagar äro hos dem i stor helgd. På sådana företager man sig icke ens resor (Del I s. 231—238).

Eör svordomar, vanliga hos kolonisterna, äro Lapparne ej fallne. Åtminstone äro hos dem orden satan och pergalag sällsynta. I stället brukas ,,kumpi" (varg),',,paha hägga" (ond ande), rpäna" (hund) och ,.huodno" (usling). Häri, liksom i annat, utgöra tiggar- och raidlapparne undantag.

Lapparnes begär efter brännvin är i allmänhet större än kolonistens. Men i utvärtes tukt och i ärbarhet öfverträffas deremot kolonisterne af Lapparne, hos hvilka utsväfningar i könsväg äro nästan okända och vida färre oäkta barn derföre födas än hos de förstnämnde. Yttre hyfsning brister hos begge och, hvad värre är, fullt uppriktiga äro de icke heller alltid.

Äfven bland Lapparne bestämmer rikedomen rangen; och ej ens den förståndigaste och beskedligaste bibehåller sitt förra anseende sedan han blifvit fattig.

Kolonistens temperament närmar sig det flegmatiska, Lappens deremot är sangviniskt. Den förres allvarsamhet är icke sällan förenad med tröghet och mindre drift, Lappens glam och munterhet med lättsinne, dock ej osedlighet (Del I s 242 f.).

Sysslolösheten bereder Lappen ingen ledsnad. Han är mera sällskaplig än kolonisten och besöker derför oftare än denne sina grannar, hvartill han ock har än bättre tid. Då en resande anländer till en Lappes bostad, inleder Lappen med honom ett lifligt samtal, hvilket, sedan gästen tröttnat dervid, fortsattes med hans skjutskarlar. Långt efter midnatt fortfar man vid sådana tillfällen med prat och skämt, som dock, om man stannar i kåtan, sker med låg röst, eller ock, om man ej vill lägga band på sig, fortsättes ute i det fria, der man kan vara mera ogenerad.

Alla Lappar hälsa medels omfamning. Är det mycket väl, föra de dervid tillika kind mot kind. Några vid ryska gränsen bosatta Enare Lappar skola, i likhet med de ryska Lapparne, bruka hälsa hvarandra genom att sammanföra sina nässpetsar. Sådant sker dock endast emellan anförvandter. Då Lappen hälsar på sin präst, domare eller fogde, räcker han honom sin hand, sedan han först kysst densamma.

Familjenamn, ej brukliga hos nybyggare och bönder, förekomma deremot allmänt hos Lapparne. För sin uppkomst hafva de, ofta nog, liksom äfven hos andra nationer, att tacka en tillfällighet. Så finnes t. ex. en uråldrig lappsk slägt, kallad ,,Kuive;'

d. ä. oläraktig, dum, som väl ursprungligen tillagts någon enfaldig man såsom öknamn. En slägt i Enare heter ,,Mojo" d. ä. löje, som det säges i följd deraf, att en af förfäderne gifvit anledning dertill. Dylika namn äro vidare: ,,Tjalmepel"' = enögd, ,,Okso Auta" = yx Anders, hvartill slagsmål med yxe gifvit anledning, ,,Kassa juolgge" = den bredfotade o. s. v.

Lekar, förenade med någon gymnastik, äro allmänna hos såväl Kolonister som Lappar. I bruk är i sjmnerhet det slag af brottning, som Finnarne kalla ,;sylipaini", hvarvid de kämpande fatta hvarandra om lifvet och i tur försöka kasta motståndaren omkull. För att anses såsom segervinnare är det ej nog att bringa denne i nyssnämnda läge, utan han måste äfven kunna qvarhållas deri. Ty om det lyckas den kullkastade att emot den andres vilja ånyo svinga sig upp och tillika slå denne under sig, då är det han, som hemför segern.

Lika allmänt är att draga kafle, eller hvad Finnarne kalla ,,väkikarttu", äfvensom att mellan sina framåt och nedåt utsträckta armar hoppa öfver en käpp, medan man håller den omfattad med sina begge händer. För att dock kunna anses excellera i sistnämnda lek, måste man, utan att släppa sitt tag kring käppen, äfven kunna hoppa öfver den tillbaka, så att män åter har käppen framför sig.

För stor konst anses det, om man, utan att falla, kan svänga sig rundt om sina egna armar, medan man invid jordytan med begge händerna omfattar en i marken instucken käpp, och under allt detta endast med fötterna vidrör marken.

Värdt af erkännande anses äfven det att kunna på skidor glida utför höga och branta backar, utan att dervid förlora balansen. För vinnande af bifall härvid erfordras dock ovanlig skicklighet, såsom ock naturligt är i ett land, der såväl äldre som yngre, både män och qvinnor, äro vana skidlöpare.

— 153 —

Isynnerhet vid kall väderlek ser man Lapparne roa sig med att hoppa öfver en käpp, som två personer hålla uppe, en från hvardera ändan. Att öfverträffa andra häri skattas i allmänhet högt. Likaså att segra i kapplöpning, hvarvid det alltid gäller att springa en viss sträcka såväl fram som tillbaka.

Bollslagning har jag sett endast i Enare. Dervid tillgår på följande sätt. Lika många personer ställa sig bakom hvar sin af två, på 15 ä 20 famnars afstånd från hvarandra parallelt löpande linier, och en person tar plats midt emellan desamma. Vid hvardera linien tillkommer det en af de spelande att, såsom man säger, gifva bollen, hvarvid de andre, enhvar i sin tur och medan bollen ännu sväfvar i luften, försöka att med sällträ slå den så, att den flyger i riktning mot motspelarens linie. I samma ögonblick, som slaget träffar bollen, tillkommer det någon af de spelande att springa från den ena linien till den andra. Den som står emellan linierna försöker dervid att fånga bollen och att sedan med densamma träffa den springande, innan denne hunnit till den andra linien. Lyckas han deri,' befrias han från sin plats mellan linierna och ersattes der af den, som träffats af bollen.

Kegelspel är mycket vanligt. Dervid begagnas blott en kägla, och äfven den helt liten. Den uppställes på ett bräde, sedan man genom lottning afgjort, hvem uppställningen åligger. Den, på hvilken lotten fallit, kallas klockare. Till kastningen användes kafle, hvarmed en hvar af de spelande är försedd. Hvarje gång käglan slagits omkull, uppställes den åter af klockaren. Dock får ingen återtaga sin kafle innan alla kastat. Men såsnart detta skett, springer en hvar, det snabbaste han förmår, för att afhemta densamma. Klockaren, som bär ett långt spö i sin hand, försöker dervid att med detta slå någon af de springande. Om den, som gjort det sista kastet, dermed träffat käglan, får dock klockaren ej vidtaga med sin jagt efter de spelande, innan han åter uppstält käglan. I annat fall går det deremot lös omedelbart efter det sista kastet. Vanligt är derföre, att den skickligaste och starkaste kastar såsom den siste. Når nu klockaren med sitt spö någon, innan denne hunnit upptaga sin'kafle,

— 154 —

befrias han från klockaresysslan, hvilken då öfvertages af den som träffats. Lyckas sådant deremot ej, måste han fortfara att vara klockare tills det lyckats honom.

Brukligt är äfven att från visst afstånd kasta slant i en grop eller i en näfverrifva. Ju oftare man lyckas häri, desto flere slantar vinner man af motspelaren.

En annan lek är att, med armarna lagda i kors bakom egen rygg, böja sig så djupt baklänges, att man med läpparne förmår upptaga en på marken liggande slant. Lyckas man utföra detta konststycke, får man behålla slanten.

Man täflar äfven i att kasta till måls, liksom ock i att med sitt kast nå det högsta möjliga afstånd. Sådant sker både med hand och med slunga.

Kortspel förekommer någon gång hos Kolonisterna, men nästan aldrig hos Lapparne. I Utsjoki och Enare vet man nu för tiden knappast deraf, men fordom säges det hafva varit i bruk äfven der. Enligt Högströms uppgift skola Lapparne i äldre tid hafva användt kort af furubark. (Bil. 54).

På sina fiskelägen roa sig de nordligaste Lapparne någon gång med ett slags damspel. Dertill begagnas bräde, på hvilket rutor anbringats med albark eller blod, eller ock inskurits med knif. På ryska sidan är sådant dam spel ett mycket vanligt tidsfördrif på alla fiskelägen.

Alla dessa lekar äro minst i bruk hos Enareboarne, hvilka i allmänhet föredraga att täfla i bokläsning och utmärka sig i christendomskunskap.

Dans förekommer någon gång i den nedre lappmarken vid bröllop hos de bofaste. Musik utföres dervid på fiol. Denna dans, som kallas polska, tillgår sålunda, att kavaljer och dam, omarmande hvarandra, svänga omkring i denna ställning.

Dans kan man dock få se här äfven vid andra tillfällen. Då man en söndags eftermiddag reser genom Sodankylä kyrkoby, i nedre Sompio eller i Kittilä, finner man ej sällan folk samladt till dylikt nöje. Mången anser sådana förlustelsetillfällen klandervärda, och äfven här hafva de vid prostevisitationer vid vite förbjudits. Efter den erfarenhet jag har, beträffande äfven våra

— 155 —

nordliga orter, är dock dansen ungdomens minst skadliga nöje. Den tvärtom bidrager till hyfsning hos allmogen, helst de ungas föräldrar vid de tillfällen^ der sådan öfvas, vanligen äro tillstädes, vårda sig om att sedlighet dervid iakttages och draga försorg om att tillställningen i tid afslutas. Många exempel kunde framdragas derpå, att i de socknar, der dans bland allmogen är öflig, sederna äro mildare, fylleriet mindre utbredt, samt folket af ett linigare lynne. Dessutom är det väl föga lämpligt att förmena allmogen ett oskyldigt nöje, som är i bruk såväl hos de högste som hos de lägste öfver hela jordklotet.

Att framställa och lösa gåtor, som af Lapparne benämnas Saakkan eller Miettatusak, och äfven Arvadusak, säges fordom hafva varit brukligt jemväl hos dem. Sådant har dock blifvit anagdt såsom syndigt. Hos kolonisterna är det deremot allt ännu vanligt. På söndagsqvällarne och äfven vid andra tillfällen roar sig ungdomen dermed. Dessa gåtor, hos dem kallade Arvaukset, äro dock sällan genuina. Exempel på sådana äro följande:

  1. Kilka, kalka, luisten lukkojen takana? Kieli.

  2. Lastu lammissa, ei koskaan mätäne? Kieli.

  3. Pohjaton, kanneton, luuta lihaa täynä? Sormus.

  4. Kymmenen vetää neljästä niemestä leviään lietteeseen, leviästä lietteestä pitkään potkuun, pitkästä potkusta avolaukkuun? Lypsy, voin valmistus ja syönti.

  5. Sika röhkii sillan alla, minä hännästä kiinni pidän? Kirnu.

  6. Yksi lehti liikahti, kaikki kansa katsahti? Tuomio.

  7. Läpi näkyy, lämpymän pitää, kauas kiiluu? Akkuna.

  8. Pitempi pitkiä puita, matalampi maan ruohoja? Maantie.

  9. Halli haukkuu, valkiat luut suusta pirisevät? tahi

  10. Koira haukkuu, kollottelee, mäen päällä möllöttelee? Loukku.

  11. Pirtin leveys, lehden keveys? Savu.

  12. Pojat käräjiä käyvät, isät ei vielä syntyneet? Luokoa otetaan. Myöskin: tulusten säkeneet.

  13. Aitta alla, mylly päällä, pikku metsä myllyn päällä? Tukka.

— 156 —

  1. Lyhykäinen tylleröinen, tasapäinen talleroinen, karjan korvesta kokoopi? Hiusharja.

  2. Tuhat tuhatta, sata sataa yhden tammenlastun päällä? Karsta.

  3. Akka alla, ukko päällä, sammalvihko välissä? Salvos.

  4. Mies metsään menee, sata seivästä selässä? Sika.

  5. Mies metsään menee, sata silmää selässä? Tuohikontti.

  6. Mies metsään menee, silmä katsoo kotia? Kirves olalla.

  7. Korvessa kasvaa, kotona syntyy, polvella laulaa? Viulu.

  8. Orit juoksee, ohjat seisoo? Joki.

  9. Hepo juoksee, ohjat seisoo? Mylly.

  10. Saari saaressa, niemi niemessä, saaressa sata pesää, muna kussakin pesässä? Naurismaa.

  11. Pikku lintu liinahäntä? tahi

  12. Rautanen orit. liinaiset ohjat? Silmäneula, lanka perässä.

  13. Korkiampi kotaa, matalampi rekeä, mustempi syttä, valkeampi lunta? Harakka.

  14. Kaksi kultaista kerää yli orren tappelevat? Silmät ja nenä.

  15. Kaksi meillä, kaksi teillä, kaksi kaikilla kylällä? Kuu ja aurinko.

  16. Suurempi suurta sukua, korkeampi korkioita, laattialla tallataan ? Päivänpaiste.

  17. Ilman mieltä, ilman kieltä, kaiken maailman viisas? Puntari.

  18. Häntä edellä, pää takana? Puntari.

  19. Vanha vakka, uusi kansi? Järven jää.

  20. Perhe syöpi, pöytä laulaa? Porsaat imevät röhkivää emäänsä.

  21. Käy, eikä koskaan kylään pääse? Seinäkello.

  22. Punalanka, puun pituinen, joka oksan noudattaa? Puun sydän.

  23. Äijä istuu laattialla, sata haavaa päässä? Pölkky.

  24. Käypi neljällä jalalla aamulla, kahdella puolipäivän

aikana ja kolmella iltasella? Ihminen, joka lapsena konttaa, sitten astuu vapaasti, vanhana sauvan turvissa.

  1. Pitkät niemet, kaitaiset lahdet, kalliot nienten nenässä? Sormet.

  2. Aitta kulkee, mies sisässä? Vene.

  3. Mies alaston, paita sisällä? Kynttilä.

  4. Syrjästä nielee, suusta tyhjentää? Pyssy.

  5. Korkeampi hevosta, matalampi koiraa? Satula.

  6. Nahka syödään, vesi myödään? Männyn kuori ja terva.

  7. Ymmyrkäisempi munaa, pitempi puuta? Lankakerä.

  8. Pelto valkia, siemen musta, se kylvää, joka taitaa? Kirjoittaa.

  9. Äiti imee, lapsi imettää? Meri ja joki.

  10. Kaksikäsinen, kaksipäinen, nelisilmänen, kuusijalkanen? Ratsastaja.

  11. Susi uipi, sula edellä, sula takana. Sukkula.

  12. Elävä alla, kuollut päällä löyly ttelee? Kylpy vasta.

  13. Susi surmaa, Saksanmaalla matkustaa, syöpi pojat Pohjolasta, miehet Karjalan kylistä? Sota ulkomailla.

  14. Makasi yön, ei puussa, ei maassa? Heinäsuovassa.

Förblifva nu tre af de gåtor olosta, som någon i sällskapet fått sig förelagda, äger den, som framstält gåtorna till besvarande, förvisa ,,tömppeli", den ovise, som ej gissat rätt, till Hymälä. Stundom göres dock förbehåll att ej behöfva gå till Hymälä, med mindre än att sex gåtor förblifvit olösta. Förvisningsakten utföres i allas närvaro. Den, som framstält gåtorna, sitter dervid på en bänk eller stol, och inför honom står ,.tomppeli". Den förre yttrar dervid: ,,Hyys, hyys, Hymälään", jemte det han upprepar den första af de olösta gåtorna med tillägg: ej ens det visste du. Sedan äfven de öfriga olösta gåtorna sålunda blifvit af honom framsagda, en hvar med nyssnämnda tillägg, upplyser han „tomppeli" om den väg denne har att taga för att komma till Hymälä, samt om den försmädliga och narraktiga utstyrsel han för färden äger att anlägga, äfvensom om det minst sagdt nesliga bemötande och den obehagliga behandling han har att der emotse af den hastigt talande Hymälä värdinnan och hennes dotter Kitti, hvilka af Hallis" skall blifva varskodda om hans ankomst.

Sedan ,,tömppeli" erhållit alla dessa anvisningar och upplysningar, hvilka i anseende till uttryckens obehagliga grofkornighet ej låta sig här återgifva, beger han sig ut och gömmer sig der någonstädes. Efter en stund återkommer han till sällskapet och omtalar med följande ord de under han sett i Hämälä.

— så benämnes nu stället af honom.

,,Ihmehiä näin Hämälässä käydessäni, Siat sotkit,*) lehmät leivot, Lampaat prykäsit, koirat käräjiä kävit, Pulmuset puita hakkasit, Pääskyset pärehiä kiskot, Tijainen tikkuja kuto, 2) Oravainen ortta vuoli, Kirvehellä keitettiin, Kattiloilla hakattiin, Susi survo, häntä torkku,3) Jänes jauhoi, pää järisi, Hirsi veti, härkä notku, Reki piti, tie hajosi."

Ordspråk (= puheenparsia, vertauksia, sananlaskuja) aro kolonisterna icke rika på, Lapparne än fattigare. Sådana äro hosde förstnämnde exempelvis följande:

Vanhalla variksen silmä, käen silmä neitosella. Päällä keuhkot kattilassa, huorat vaimojen seassa. Juhdassa miehen henki, vaimossa talon pidäntö. Kyllä maa miehen pettää, kun mies maan pettää. . Kiitä peltoa kivistä, moiti sarkaa savista. Kun ei katso eteensä, katsokoon takansa. Kun ej pidä ajasta vaaria, pitää aika miehestä. Ei katoa kuura maasta, eikä halla haon takaa, päivän Pert

telin perästä. Ilta virkku, aamu torkku, se talon hävittää.

Knådade deg. 2) Stickade strumpa. 3) Blundade.

Kun ei pidä suuta säkkiä myöten, kyllä eestään löytää. Luu lihan valitsialle, kuori leivän alkajalle. (Syftar på gif

termål). Sanasta miestä, sarvesta härkää. Parempi pyy pivossa kun kaksi oksasella (1. kun teeri tai

vahalla). Aika hiiren haukotella, kun ou kissan kidassa. Uusi kiittää, kypsi laittaa. Kun kovin lämpymästi aamusta päivä paistaa, kyllä illalla

sade saavuttaa. (Nyttjas om tjenstefolk och sonhustrur, hvilka

sistnämnde på gammalt finskt vis ej behandlas stort bättre, van

ligen nästan sämre, än tjenarene). Katso kalus, juo vähemmin. Kamala on kirnua nuolla, kun ei ulotu kieli eikä mahdu pää. Ryyppy yksi tahi kaksi kallahuta, kolmas sinun siaks tekee,

neljäs saattaa tunkioksi. Sanasta sana tulee, kipeneestä maa palaa. Naimaton mies, kun hännätön koira. Käki tuopi kesän sanoman, pääskynen päivän lämpömän. Kun ei kylmää Kynttilänä eikä pauku Paavalina, niin kyl

mää kynnet kyntäjältä. Kun on puola puolikypsy, pelto koko kypsy. Puoli kuuta peiposesta, västäräkistä ei ollenkana. (Afser

sommarens ankomst). Ijästä kesä, ijästä talvi, ijän ilmat ilkehimmät, i jän poudat ponnettomat. Ei pilkka rahaa maksa, eikä vanha suola janota.

• Älä paha pata kattilaa hiero. Tekee hullu paljonki, elää viisas vähemmällä. Ei väkisin vävyksi, ylimielen ystäväksi. Hyvä on koira kuoltuansa, ehkä paha eläissänsä. Keitä munaa, et saa lientä. Kokenut kaikki näkee, vaivainen kaikki kokee. Köyhä, kurja kankaan kutoja, vaivainen venetten tekijä,

jonka saapi vuolemalla, sen syöpi nuolemalla. Seppä syöpi selvän leivän, auranpainaja paremman.

— 160 —

On variskin hyvä lintu, kun harovin nähdään. Ei tuli tuttua polta, valkea vateriaansa. Hos Lapparne äro, såsom sagdt, ordspråken än mindre van

liga. Sådana äro t. ex. Awdal Ibmel talkes paret, ko pahak olmuk tapes. (Snarare förbättrar Gud väderleken, än onda menniskor sina seder). Mo oaivest lse sembo voita, ko rigges aittest. (,.I mitt hufvud är mera flott, än i den rikes boda". Afser abborrns hufvud).

Giftermålen äro ibland ganska hastigt bestälda, men ofta kunna de ock vara med många och långvariga omgångar förenade. Sådant är isynnerhet fallet, då flickan ej är rätt böjd för detsamma. Huru härvid tillgår hos Lapparne kommer att omtalas längre fram i beskrifningen öfver Utsjoki pastorat. Hos de förmögnare bönderne i Kuusamo och en del af Sodankylä firas bröllopen såsom hos de finska bönderna i det nordliga Finland öfverhufvud är öfligt (Del Is . 99 ff.). Bruden klädes vanligen å prästgården af prestens fru, som för ändamålet tillhandahåller bruden en klädning af siden. Till bruddräkten hör äfven krona, om laga hinder ej är i vägen, d. v. s. om bruden ej förverkat rättigheten att bära kyska brudars skrud; ty de s. k. hedersnätterna äro än allmänna hos allmogen, der grannar finnas att tillgå. Till bröllopet inbjudes så mycket folk, som det stora pörtet kan inrymma. Der utför en spelman musik på fiol och ungdomen roar sig med att dansa polska. Bröllopen öfvervaras vanligen äfven af prästen och de andra ståndspersoner, som på orten tilläfventyrs äro att tillgå. För dessas räkning finnes, utom den allmänna trakteringen af mat och brännvin, också kaffe. Sådant bjudes äfven åt de förnämligare och frikostigare bönderne, isynnerhet åt dem som ej förtära brännvin. De af dem åter, som begagna sådant, få, om de så önska, kaffe bemängdt dermed. Bröllopet varar hela dagen, ofta till och med ännu den nästföljande, och afslutas med att gästerna aflemna gåfvor åt brudparet. En hvars gåfva namnes offentligen vid bröllopsbordet af talman

nen, klockaren eller någon annan, och hvarje gåfvogifvare hälsas dervid med ett mer eller mindre ljudeligt hurrah, allt efter gåfvans storlek. Är denna så obetydlig att den föga ens motsvarar

— 161 —

den undfägnad, gifvaren på bröllopet åtnjutit, kan ett och annat glåpord förnimmas ur hopen. Sedan alla gåfvor äro aflemnade, inställes småningom munskänkningen, då äfven gästerna lemna bröllopsgården. De nygifta bosätta sig sedan på någonderas föräldrars hemman och arbeta der jemte öfrigt gårdsfolk.

De enstaka- och afsides boende nybyggarene framställa sitt frieri och giftermålsanbud på kyrkfärder, då äfven lysning till äktenskap beqvämligast kan uttagas. Så snart ske kan verkställes vigsel vid kyrkomöte, och bröllopet firas hos någon nära kyrkan eller invid vägen till hemmet bosatt bekant, eller också hemma; men stundom ock på flera ställen. Dervid tillgår på lappskt vis, utan musik. Efter bröllopet bor det unga paret någon tid hos föräldrarne.

Barnauppfostran är såväl hos nybyggaren som hos Lapparne i allmänhet försummad, oförståndig och klemig, hvarföre barnen ofta få uppväxa i sjelfsvåld (Del I s. 25). Då aga någon gång tilldelas dem, sker det vanligen utan urskilning. Och emedan föräldrarne dervid öfverhufvud ej dölja sin vrede, uppväckes äfven hos barnet samma känsla, hvarföre olydnad mot föräldrar stundom medför nog obehagliga följder. Enareboarne hafva, ehuru äfven de klemiga uti detta afseende, dock ett bättre sätt, och dernäst Kuusamoboarne.

Sjukdomar och sätt att bota dem. Sjukdomarne äro här i allmänhet få, och medlen att bota dem än färre.

Ogonsjukdomarne, hvilka äro vanliga, härröra i betydlig mån dels af den myckna rök, för hvilken befolkningen är utsatt i sina bostäder, dels af solstrålarnes starka reflex ifrån snön. Alldeles blinda finnas likväl endast få.

Stygn, rygg- och bröstvärk, gikt, led- och torrvärk, hetsiga febrar, kikhosta och tvinsot äro gängse äfven bland Lapparne. Någon gång förekommer äfven lungsot. Förstoppning och binikemask, hvilka här framkallas, den förre af söt-, den senare af surmjölk, äro mycket vanliga hos kolonisterna. Mask förekommer deremot ej hos Lapparne, och äfven förstoppning är hos dem sällsynt.

— 162 —

Kopporna hafva någon gång i mannaminne härjat här och då vållat talrika dödsfall. Mässlingen, som understundom uppträder, har ock, i anseende till Lapparnes kalla och dåliga bostäder, hos dem kraft många offer.

Pesten, som åren 1821 gjorde nästan slut på Sodankyläboarnas renhjordar och medtog äfven en stor del af husdjuren, angrep då jemväl menniskor, ehuru dock ej i särdeles många fall.

Elfkarlebysjukan eller Elephantiasis har redan från äldre tider varit gängse i Kuusamo, och fall deraf hafva förekommit äfven såväl i Sodankylä som i Enare. Men ehuruväl aldrig många personer varit deraf samtidigt angripna, har dock denna obotliga sjukdom ej helt och hållet försvunnit från dessa socknar. Redan år 1787 var man betänkt på att för dem, som angripits deraf, i ändamål att hindra dess vidare spridning inrätta ett lasarett i Kuusamo. Något sådant kom dock ej till stånd. Men för dessa olyckligas isolering hafva bygts enstaka hus, der de, aflägsnade från beröring med andra menniskor, få tillbringa sina återstående dagar. För att göra isoleringen mera effektiv, är det vanligt, om patienten ej är alldeles svag, att maten åt honom icke inbäres i huset, utan ställes utanför detsamma på något ställe, hvarifrån den afhemtas af den sjuke, som sjelf ombesörjer äfveu husets eldning och städning.

Hos den vanlottade Lappska befolkningen, som oupphörligt flyttar från ställe till ställe, ofta i den strängaste köld, hafva en del qvinnor långvariga och svåra förlossningar. Somliga, som efter sådana fått ligga i åratal, hafva tillfrisknat då de åter kommit i grossess. En qvinna i Utsjoki, hvars man dog medan hon efter en plågsam förlossning låg i barnsäng, återvann derefter aldrig mera sin hälsa, ehuru hon lefde ännu i hela 20 år. De qvinnor, som varit utsatta för dylika svåra förlossningar, hafva endast undantagsvis någon frisk dag, sedan de upphört att vara fruktsamma, och endast sällan framfödes vid slika förlossningar fostret med lif. Någon gång har det äfven händt, att modern förblifvit oförlöst, sedan fostret dött i moderlifvet. Hon har derefter varit sjuklig för sitt hela återstående lif. För sådana barnsängssjukdomar lära nybyggarenas och bönderpas hustrur ej vara

— 163 —

utsatta. I allmänhet hafva dock lappqvinnorna lätta förlossningar.

Botemedel. Såsom sådant användes vid ögonsjukdomar dels pulveriseradt socker, som inblåses i ögat, dels blyvatten, då tillgång dertill finnes. En del äldre qvinnor besitta stor skicklighet i att förmedels tungan aflägsna rosk och var ifrån ögat. Stundom ser man dertill begagnas äfven något slags ögontänger.

På förkylda lemmar drypes flott af renost, som uppvärmes vid brasan.

På af gikt ansvälda ställen tryckes en lefvande grodas mage, eller ock utbredes öfver desamma skinn af nyssflådd hund, hare eller annat djur. Detta skinn får sitta qvar tills det torkat. Med kroppen af en groda, tagen ifrån en mossbelupen källa, är det jemväl vid hufvudvärk vanligt att bestryka hufvud och ansigte. Enahanda behandling med groda användes äfven för stygn. Vid gikt, liksom ock vid led- och torrvärk, brukar man äfven bränna hål, ett eller flera, i huden på det sj.uka stället. För sådant ändamål placeras en antänd fnöskbit, stor som ändan af lillfingret, på huden, der den sedan får förbrinna.

Såsom botemedel mot tandvärk användes bland annat tallkåda, som placeras på den sjuka tanden.

Bästa medel mot inre sjukdomar anses vara torkad rot af angelican, dufvelsträck, kamfer, peppar, krut och terpentin, af hvilka ofta rätt betydliga qvantiteter intagas. Peppar, kamfer och dyfvelsträck, dels i torrt tillstånd dels i brännvin eller vatten, användas dessutom mot alla möjliga andra krämpor, och äfven mot gikt. Pånjo, så benämnes björngalla, brukas likaledes såsom botemedel mot nästan alla sjukdomar. Mot förstoppning intages ett jungfrumått fiskflott. De som lida af skörbjugg dricka ofta 5 ä 6 jungfrumått blod af nysslaktad ren. (Del I s. 154).

Såsom salfva på sår och bulnader begagnas renmärg och, med tillsats af något tjära, äfven tallkåda, som blifvit uppsmält i förening med talg eller flott. För samma ändamål nyttjas äfven Achillea millefolium.

Vid fall af benbrott intages qvicksilfver, hvilken metall man anser besitta egenskapen att löda ihop de afbrutna delarne. I

— 164 —

brist på qvicksilfver användes för samma ändamål spån af silfver. Qvicksilfver nj^ttjas dessutom till att aflägsna ohyra, särdeles ifrån barns hufvud.

Af svafvel tillredes, isynnerhet hos kolonisterna, en salfva, hvari bland annat äfven grädde ingredierar. Härmed botas skabb och annat utslag.

Hos kolonisterna äro de finska badstugubaden det botemedel, som främst tillgripes vid hvarjehanda sjukdomar. Men äfven utan dylik anledning taga de ett sådant bad minst en gång i veckan; och än oftare om sommaren, då mången, isynnerhet den tid myggen är mest besvärlig, gör det hvarje dag. Lapparne deremot bada aldrig i badstuga.

Vid hufvudvärk och stygn användes, utom förenämnda bestrykning med groda, äfven koppning. Men då Lapparne ej alltid vid behof hafva tillfälle dertill, brukas af dem i stället att genom sugning å det sjuka partiet, från detsamma framkalla blod.

Bland kolonisterna finnes äfven en och annan, som kan åderlåta. När sådant kommer i fråga, sker det vanligen på hand eller fot.

För läkare och medicin hafva Lapparne mycket större förtroende än kolonisterna. De hos en och annan Finne i denna Lappmark ännu brukliga ,,luvut" (läsningar), hvarigenom man tror sig kunna bota både inre sjukdomar oqh yttre åkommor, äro deremot hos Lapparne okända. Amuletter, som en och annan kolonist ännu bär, förekommer derföre ejheller hos de sjelfständiga skattelapparne. Hos tiggarlappar, hvilka vandra i de sydligare trakterna, finner man deremot ofta sådana.

För att bota tandvärk säges en del vidskepliga kolonister begagna sig af tandpetare, skurna ur någon kyrktröskel eller ifrån likkista. I norska Vestfinnmarken dömdes år 1830 en der bosatt Finne till förvisning på tre år till Ostfinnmarken för det han ifrån altarduken i en kyrka skurit tre flikar, i afsigt att med dem kurera en svår tandvärk. Hjelp mot tandvärk tror man sig vinna äfven derigenom, att en af orm biten person tre gånger blåser i den lidandes mun; och jemväl sålunda, att man med spån eller sticka, som man utskurit ifrån den mot norr vättande sidan af en växande gran, petar i tänderna och derefter åter placerar stickan på samma ställe af granen, från hvilket den tagits. (Jfr s. 169).

Bäfvergäll, som dock numera endast sällan åtkommes, bäres i en liten pung på bröstet såsom präservativ mot alla möjliga sjukdomar.

Nackfall hos barn anses på en del orter kunna botas derigenom, att man kring barnets hals binder en stump af den sträng, som för verkställande af ringning med kyrkklocka, är fästad vid densamma.

Fördomar OCh vidskepelser äro, utöfver hvad nyss anförts, äfven i öfrigt mångahanda. I Enare, der man minst finner sådana, har dock följande tilldragelse bidragit till, att de ejheller der fullständigt försvunnit. En nybyggares son, som innehaft tjenst hos ortens rikaste Lappe, stal penningar af denne. Lappen hade ej något skäl att för stölden särskildt misstänka någon. För att få ljus i saken begaf han sig derföre till ryska lappmarken, der han ville rådfråga en lappqvinna, känd för att genom trolldom kunna skaffa stulet gods till rätta. Emot betingad och erlagd ersättning af en riksdaler i silfver utlofvade hon ock sitt biträde härutinnan åt Lappen, som emedlertid nu ej fick annat besked än att han skulle resa tillbaka till sitt hem. Redan den första natten efter Lappens hemkomst infann sig hans förre dreng der med de stulna penningarna. Under sistförflutna tre dygn sade denne sig hafva utstått så stor själsvånda, att han kunnat hvarken sofva, äta eller dricka, och han bad nu om försköning och tillgift.

Förtroendet för kyrkans hjelp i allehanda nöd, motgångar och sjukdomar är allmän. Den Lappe, som för erhållande af sådan, utfäst någon gåfva åt kyrkan, vågar ej bryta löftet, äfven om han vore aldrig så djerf och gjort detsamma i tysthet. Sålänge en kyrka i Lappmarken är ny, och den vackraste i omnejden, får den de flesta föräringar. Så erhöll t. ex. Utsjoki kyrka de mesta gåfvor till år 1760, då i Enare uppfördes en ny och prydligare kyrka, mot hvilken man nu blef gifmildare. Men äfven den öfverglänstes af den nya kyrkan i Karasjoki, hvilken

— 166 —

byggdes för 20 ä 30 år tillbaka och derefter fick de flesta föräringar (Del II s. 310 not 1). Dessa offer till kyrkorne hembäras dock ej blott för att pryda Herrans hus, utan emedan Gud hjelper den, som ger skänker till kyrkan. Derföre läser man ock i Utsjoki kyrkas gamla räkenskaper, att gåfvor gifvits till kyrkan ej blott J?för återvunnen hälsa", ,,för god fångst", ,,för lycklig barnsbörd" m. m. dylikt, utan ock ,,för renarnes vantrefnad", ,,för fårs tillfrisknande", ,,för hungersnöd", ,,för svår sjukdom"

o. s. v.

Då någon ligger svårt sjuk, anses verksammare hjelp också vara att förvänta, om äfven prästen enskildt beder för den sjuke. Ty det är ej alltid i Lappmarken öfligt att hos Prästen anhålla om förböns anställande från predikstolen för särskildt namngifna sjuka (Del I s. 90 och 530).

Åskan anses vara ett lefvande väsende, som funktionerar på Guds befallning. I sitt a. a. s. 157 omtalar Högström, hurusom Lappar, tillfrågade om stark åska låtit höra sig i fjällen, dertill svarat: ,,Gud hördes ännu lefva förliden sommar.'' Detta hände dock för snart ett sekel tillbaka (Jfr Del I s. 599).

På spöken tros ännu allmänt. Då någon dog, flydde i äldre tid alla genast ur det hus, der dödsfallet skett; och den, som jordade ett lik, bar dervid på sig en ring af messing, på det att den dödes ande ej måtte kunna tillfoga honom någon skada.

För kyrkogårdar och begrafningsplatser hyser man fruktan öfverallt, utom i Enare. Efter det emedlertid några ståndspersoner beredt en trollkarl i Kemiträsk, Matts Kallavaara, särskilda spratt, hafva spökelsehistorierna dock mycket minskats. (Jfr Ruhs, Finland och dess inv., Sthlm 1827 s. 45). *)

Oväder på bröllopsdag anses på en del orter förebåda ondsint hustru, på andra mindre lyckligt äktenskap. Nyssfödda barn tvättas i vatten, hvari eldstål, svart ylle och en sax inkastats. Kor och renvajor anses blifva tunga att mjölka, om stäfvan eller rifvan, i hvilken mjölkningen sker, dervid får stå på sten.

') I Kemiträsk kallas spöken nLihapirut" (köttdjeflar).

Sjuka spenar sägas vajorna få, om renmjölk fortares i förening med fisk.

Mången qvinna önskar vara obemärkt då hon mjölkar sina kor. Den, som hyser sådan fördom, afbryter derföre mjölkningen, om hon dervid öfverraskas, samt vidtager åter med densamma först sedan hon aflägsnat den ovälkomna åskådaren. Blef någon renko sjuk inom sjelfva mjölkgården, ansågs fordom något underjordiskt väsende hafva mjölkat densamma.

De flesta tjärna äfven sitt smör i enrum och i all hemlighet. Mången har dervid en knif instucken vid fönstret, andra vid tröskeln eller ock vid sjelfva tjärnan. I stället för knif bruka somliga på tjärnan insticka en sax. Att vid en sådan förrättning blifva öfverraskad åstadkommer hos somliga förlägenhet, hos andra förargelse. Tjärnan öfvertäckes derföre genast, och den ovälkomna gästen beledsagas i ett annat rum. I de sydligare socknarne ställes alltid öfver smör- och mjölkkärl ett kors eller en femhörnig figur, kallad viisiloppinen, eller och begge (Del I

s. 300). Då korna på våren släppas ut på bete, tecknas på hvarje djur med tjära ett kors såväl på nosen som på låret. En sådan första utsläppning får ej ske på måndag, hvilken öfverhufvud anses för olycklig dag. Torsdagen hålles deremot för lyckobringande, såväl med afseende å nyssnämnda tillgörande, som i allmänhet för inledande af hvilket företag som helst (Del I s. 296 ff.). Vid julmånens nytändning vågade fordom hos Lapparne hvarken man eller qvinna företaga sig sådant arbete, som förorsakade buller; och samma vidskepelse är ännu allmän hos Finnarne i Kemi och Torneå. Att ute på vägen möta en qvinna betraktas här allestädes såsom dåligt förebud. Isynnerhet är det fallet då man beger sig ut på fiske eller jagt. Ju mera man närmar sig Ishafvets kust, der det indrägtigaste fisket bedrifves, desto starkare finner man denna fördom vara. Jag har sjelf varit vittne till uppträden,

föranledda af sådana möten. En dag, sedan den ena fiskarbåten efter den andra redan lagt ut från stranden vid Vadsö, såg man

— 168 —

en norsk fiskare, som försinkat sig något, med sitt folk och sina agnade refvar skynda ned till sin båt. Han mötte dervid en qvinna, som afhemtat vatten från hafvet. Norrmannen vände genast tillbaka till sitt hem och utfor dervid i otidigheter mot den stackars qvinnan. ,,Develen gali Dag, kem skikkede Deg hid", yttrade han bland annat. Och då qvinnan urskuldade sig dermed, att hon ej trott någon fiskare vidare vara i land, fortfor han: ,,Develen ved, ka Du render efter." Den dagen begaf sig mannen ej vidare ut till sjös; ty sådant möte anses förebåda ej blott klent fiske, utan äfven storm och oväder samt annan olycka.

Vid ett annat tillfälle, då jag passerade genom en by vid Varangerfjorden, såg jag några Norrmän och Lappar misshandla en äldre qvinna, jemte det de emot henne utforo i de gröfsta svordomar och oqyäden. Orsaken dertill var följande. En hval hade strandat invid byn, och man hade begifvit sig ut för att taga vara på djuret. För att hindra det från att undkomma hade man redan inkastat en mängd sten i dess andhål; ja, man hade t. o. m. utskurit mindre stycken ur dess kropp. Men oaktadt allt detta undkom hvalen; ty vattnet var i stigande, och den blef sålunda åter flott. Ehuru orsaken till männens missöde sålunda hade bort vara klar för en hvar, beskyldes emedlertid qvinnan att hafva vållat detsamma genom sin förtidiga ankomst till stranden, och derför fick hon nu plikta. Vanligt är nemligen att, då en hvalfisk strandar, qvinnorna instängas, på det att någon sådan ej måtte få se djuret medan det ännu är vid lif. Inträffar detta, undkommer valfisken; så säger man. En qvinna får ejheller stiga öfver ett fiskredskap.

Ar det så kallt att krokarne måste agnas inne i bostaden, får ingen der spinna, spisa, dricka eller sjunga, ejheller tala om katt, hund eller annat fyrfota djur, medan agningen pågår, och icke ens derefter, innan fiskarene hunnit till båten och begynt att ro. En fiskare får ejheller någonsin säga att han fiskat lyckligt, huru rik fångsten än må hafva varit.

Helgeflundra får ej säljas samma dag den fångats. Fortares hon hemma, får intet ben afbrytas. Hjertat spisas alltid af den som fångat flundran. Fås fisketask (?) på krok, har man att vänta god lycka i fiske, hvarföre hon aktsamt vårdas; men fås rumpeskata (Raja clavatus). förebådar det olycka.

Af fångad Haakjserring (Sqvalus), hvaraf endast lefvern tillgodogöres för dess rikedom på trän, bör ett stycke af stjerten kastas på stranden eller i fjäran.

Dessa och många andra dylika fördomar äro i afseende å fiske vanliga hos Norrmän och Lappar vid Varangerf jorden. Af i finska lappmarken förekommande fördomar kunna ännu följande anföras.

Fjät efter varg, som blifvit af någon illasinnad utsänd att skada annans renhjord, böra vändas åt det håll, der den, som förmodas hafva utsändt vargarne, har sin renhjord, eller ock böra de flyttas så, att de få sin riktning förbi den sålunda förföljde renegarens kåta.

Glödande aska, som utkastas efter hexa eller trollkarl, gör trolleriet overksamt. Om en hund stänker på redskap eller åkdon, anses det medföra lycka för deras egare.

Menligt för renafveln anses vara att beteckna renarnes merabra genitalia med samma benämning som andra djurs. Språket har derföre för dem egna ord, i hvilkas bruk renlappen är mycket noggrann.

Den, som dödat en björn, eller åtminstone varit med vid ett sådant tillfälle, bär gemenligen under hela sin derefter återstående lifstid en björntand i bältet eller i pungen, dels för att ej kunna skadas af björn, dels ock blott såsom trofé. Men den begagnas af en del äfven för att vid tandvärk bereda lindring, som anses följa, om man med en sådan tand, trycker mot sin egen sjuka tand.

Många, isynnerhet kolonister och hos dem i tjenst anstälda lappar, taga vid måltiderna för sig smör med sked, och icke med knif. (Hvarför?)

Då renlappen höstetid förtär det då magra renköttet, doppar han det i mjölk. Men sådant anser man böra ske med fingrarne, och ej, såsom vanligt är då kött doppas i flott eller spad, uppstucket på udden af en knif.

— 170 —

Utom dessa mer eller mindre vanliga vidskepelser qvarlefver här än mången urgammal folktro. En mängd sådana uppräknar Grape i sin beskrifning öfver Enontekis socken, intagen i Sv. Vetenskapsakademins handlingar för år 1804, s. 81 ff, hvartill hänvisas, liksom ock till Del I s. 295 ff af föreliggande arbete.

Bergen hafva än sina skyddsandar (Vuoripeikot, Haltiat m. m.). Tomter, Tshakkalagak och Arni äga än sina skatter, som de troget vårda. Tapio och hans hustru, ,,tarkka Tapiolan emäntä", okända hos Lapparne, anses hos den finska befolkningen ännu ej hafva upphört att öfva inflytande på jagten. Necken fås midsommarnatten än till tals i djupa sel under forsar, och hvad han då utlofvar, det faller ut.

Likväl anses troll och onda vålnader fly för Guds ord och, åtminstone när prästen är närvarande, äfven för Guds hus (Del I s. 91). Hos Lapparne har jag derföre icke heller numera funnit spår af den utaf Högström i a. a. kap. 11 § 33 omtalade plägsed att hemligen nedlägga bylten och trasor af allehanda slag under kyrkogolf och kyrkoväggar, ehuru sådant ännu brukas af Finnar vid lappska gränsen och äfven på flera sydligare orter.

An lefver man här dock mångenstädes i half gyllene ålder. Man bor i god sämja tilsammans med sina husdjur, och man sätter tro till de orimligaste fabler om stora silfverskatter, om silfver- och guldbetslade renar m. m. Dessa fabler anser man icke sällan afmåla tilldragelser, som passerat under den nästföregående generationens tid. Sålunda inbillar man sig, att t. o. m. de menniskor, som lefvat här i det sistförflutna seklet, utkämpat jättestrider i farliga fejder med Jättar (Jeettanas), Stalor och andra dylika, hvilka varit så starka, att de slungat klippor och berg, kullstjälpt fartyg och druckit ut små träsk, men det oaktadt genom Guds bistånd besegrats.

Begrafningar. Med sina döda iakttaga de rena Lapparne nästan inga ceremonier. Såsnart någon dött, förfärdigas genast kista för liket, hvilket derefter, om det är vintertid, oförtöfvadt afföres till begrafningsplatsen och nedlägges der i graf. Men inträffar dödsfall sommartid, nedgräfves liket någonstädes i hemtrakten, h varifrån det först vid vinterns inträde afföres till be

grafningsplatsen vid kyrkan (Jfr Del II s. 157 under Sholkasporre). Ifrån det ställe, der lik i närheten sålunda är nedgräfvet, afflyttar man gerna ännu; liksom i äldre tid alla genast flydde ur det hus, der någon dog. Till svepning används vanligen kläder, som den aflidne burit i lifstiden. *) Jordfästningen försiggår i regeln på helgdag och öfvervaras af hela den vid kyrkan församlade menigheten. På grafven lägges ett träkors. De efterlefvande visa vanligen ej tecken till sorg. Ofta stå både far och mor vid sitt barns öppna graf, och barnen vid sina föräldrars, utan att fälla en tår. Yttrar man för dem sitt deltagande i deras sorg, får man till svar: ,,Hvad godt har man af denna verlden, som är full af besvär och vedermödor; vi råkas väl snart, det vet jag visst." Men oaktadt allt detta lugn vid en anhörigs frånfälle genom naturlig död, visa de stor sorg, då någon nära anförvandt dött i följd af olyckshändelse. Många föräldrar önska dock gerna liktal öfver sina barn, likasom ock barn öfver sina föräldrar. Enareboarne äro emedlertid äfven häruti olika sina grannar (Jfr Del I s. 158).

Graföl brukas ej hos Lapparne, hvartill deras allmänna fattigdom lärer vara den förnämsta orsaken. Hos kolonisterna, af hvilka en del svepa sina lik i linne på finskt vis, försummar man deremot aldrig att med mat och dryck rikligen undfägna slägt och vänner då man förlorar någondera af sina föräldrar, efter hvilka man ju ärfver hemmanet. Några nedlägga i likkistan en penning eller en andlig bok.

Beskattning och särskilda deraf uppkomna förhållanden.

Tidigare än någon annan makt, yttrar Scheffer i sitt a. a.

s. 169, hafva Svenskarne begynt att underkufva och beskatta Lapparne, hvilka, säger han, i äldre tid bildat ,.ett eget folk".

*) Om de forntida Lapparnes sätt att begrafva sina döda jfr v. Diiben a. a. s. 247 ff. Utgifv.

— 172 —

Början dermed anser han hafva blifvit gjord af Magnus Ladulås. Sjelffallet var att denne kraftfulle konung icke ville se Sverge blifva af Ryssar och Norrmän utestängdt från den högsta norden. Men då ett härnadståg i vanlig mening svårligen kunde mot Lapparne utföras, och det sålunda var för honom ogörligt att sjelf och omedelbart lägga dem under Sverges krona, upplät han åt dem af sina undersåtar, som kunde aftvinga Lapparne skatt, desse ,,i hsender til segendom". De skulle ega frihet att pålägga dem de afgifter, omständigheterna medgåfve, och sjelfve få till godo njuta inkomsterna deraf, dock med vilkor, att de årligen till svenska kronan erlade en viss mindre tribut såsam bevis derpå,

.. . .• < att öfverhögheten tillkom Sverge; och. redan tidigare hade genom

\ \ 1' vi /

/jM en förordning, utfärdad i Telge år 12_40j de christna berättigats att i Lappland intaga så mycket land de behagade. Sådana ,,eröfrare" framträdde äfven, och det lyckades dem i sjelfva verket att förmå Lapparne i vissa trakter till skattskyldighet. De äro kända under namn af Birkarlar, Borgkarlar och Bergkarlar eller, såsom ordet i äldre handlingar också skrifves, Bergkarar. De herrskade öfver skilda områden af de sedermera s. k. Luleå, Piteå, Torneå (och Kemi) lappmarker. De benämndes derföre ock dels Luleå- och Piteå-, dels Torneå- och Kemi bir- eller bergkarlar. De begge sistnämnda omtalas, jemte Ijo bergkarlar, bl. a. äfven i kronans uppbördsböcker för Kemilappmark under 1500-talet.

Jemväl handeln med Lapparne, hvilken den tiden var mycket inbringande, blef ett uteslutande privilegium för Birkarlarne, hvilka deraf skördade stor vinst.

Deras herravälde var likväl icke sådant, att de skulle hafva genom något centralorgan utöfvat sin styrelsemyndighet öfver vissa Lappar i gemen. En hvar af dem hade tvärtom sina egna Lappar, dem han beskattade och som vid hans död, jemte efterkommande, öfvergingo till hans arfvingar.

På grund af dessa sina fri- och rättigheter bemäktigade sig Birkarlarne för egen räkning äfven land och vatten der uppe. De drefvo Lapparne från deras bästa fiskelägen och bäfverfängen i de norra trakterna vid Bottniska viken, i de nordliga elfvarne och äfven vid insjöar t. o. m. långt uppe i landet. Sålunda läser

— 173 —

man i en gammal handling från år 1581, hurusom 15 namngifna Lappar i Peldojärvi by klagade, ,,att Tornö bönderne, som boendes är uti Matarengi by, hafva gjort them skada på theras bäfvervånor. the fiska ock i Lapparnas träsk, som äro Peldojerff träsk" (jemte åtskilliga andra uppräknade), hvarföre ock Lapparne begärde K. M:ts bref på, att de mage ,,fiska uti samma träsk, så wäll som Tornöboarne, efter som de ligger med theris

byer". Här namnes väl icke, att dessa ,.Tornö-boar", hvilkaj | Xr Jl

möjligen härstammade från de Torneåboar, som Carl IX ålade *Q\ *

att flytta hit upp vid äfventyr att varda utskrifna till knektar, •

voro verkliga Birkarlar. Men äfven om så icke varit fallet, finner

man dock häraf; huru det i allmänhet tillgick.

Genom allt detta blefvo Birkarlarne rika och mäktiga, och deras godtycke mot Lapparne var gränslöst. De t. o. in. hemsökte Lapparne på ryska sidan, der Torneå- och Kemibirkarlar i början af 1500-talet under tre år indrefvo skatt allt ända till Kola och Trinnäs eller Helgenäs, d. ä. på halfön emellan Kolafjord och Kantalax; ett förhållande, som sedermera, oaktadt det uppburna på Gustaf Wasas befallning återbars, år 1554 anfördes af den ryske Storfursten såsom krigsorsak. Birkarlarne blefvo med ett ord Lapparnes verkliga plågoandar, som icke ens skydde att hos dem med föräldrarne köpslaga om deras döttrars gunst.

Då klagomål öfver Birkarlarnes tyranni nådde Gustag Wasas öron, antog han sig de förtrycktes sak och försökte bringa till stånd ett bättre sakernas skick äfven för Lapparne. Sålunda lät han bland annat insätta Torneå Birkarlarnes höfding Henrik Larsson i fängelse och fråntaga honom mycket af hvad han utaf Lapparne uppburit.

Enligt en af Gustaf Wasa år 1528 med Birkarlarne träffad förening blef den obetydliga skatt, de ,,för theres Lappar" utgjort till kronan, förhöjd. Den hade derintills utgått af Piteå och Luleå socknars Birkarlar med tillhopa endast 8 timmer (1 timmer =: 40 st.) ,,klockverck" (gråverksskinn) och 2 mårdskinn; och ett lika belopp hade erlagts äfven af Torneå sockens birkarlar, hvilkas område då synes hafva omfattat jemväl hela den s. k. Kemilappmark. Dertill synes man kunna ansluta dels deraf, att denna

— 174 —

lappmark i äldre tid ej blott i administrativt, utan tidtals äfven i kyrkligt hänseende underlydde Torneå socken, hvarföre den ock

t. ex. i Olaff Anunssons Rekenskap pro anno 1556 och 1557 heter Kimi Lappemarck i Torno Sochn; dels ock af en anteckning i 1553 års nedannämnda uppbördsbok, der Torneå Birkarlar då uppgifvas hafva uppburit skatten i Kemilappmark.

Enligt Lasse Olszons Regenskabsbok öfver uppbörden i Österbotten inflöt år 1531 af Lapparne i Kemi socken 6 rnårdoch ett litet bäfverskinn. Om samma skatt är i 1545 års uppbördsbok antecknadt: ,,Item skattas af Lapparne udi Kim socken skattemårdskinn 7"; och i 1549 års uppbördsbok är Lappskatten af ,,Ostrebottnen" upptagen till ,,klockverck 9 tiinber". Men med denna skatt, hvars årliga belopp egentligen synes hafva varit 7 mårdskinn, ehuru, då brist var på sådana, äfven andråt skinn till motsvarande värde emottogos, afses uppenbarligen ej skatt från Kemilappmark, som hörde till Vesterbotten, utan sådan skatt, som direkt för kronans räkning uppbars antingen af Lappar, som bodde inom Kemi sockens område, d. v. s. nedanför den egentliga lappgränsen, eller ock af sådana som, ehuru egentligen bosatte utom socknen, dock der idkade jagt och fiske.

Herraväldet öfver Lapparne och befogenheten att beskatta dem beröfvades slutligen Birkarlarne af Gustaf Wasa, som lät uppbära lappskatten direkt för kronans räkning. Och äfven deras uteslutande rätt till handel med Lapparne, hvilken de ännu under någon tid framåt fingo behålla — om ock med vilkor att kronan skulle främst få af Lapparne upphandla sina behof — fick dödsstöten derigenom, att vid de nordliga kusterna af Bottniska viken i slutet af 1500- och början af 1600-talet anlades städer, der äfven Birkarlarne tvungos att nedsätta sig. Handeln blef nu ett privilegium för dessa städer, hvar på sitt skilda gebit. Sålunda fick t. ex. Torneå i sitt fundationsbref af den 12 Maj 1621 sig tillförsäkrad uteslutande rätt till handel, utom i Öfver- och Neder-Torneå samt Kalix socknar, äfven i Torneå och Kemi lappmarker, likväl med förenämnda förbehåll för kronans fogdar och arrenda

torer att först få der göra sina uppköp. Detta monopol fortfor

— 175 —

till år 1779. 1) Rättigheten till enskildt handelsgebit fråntogs då alla Vesterbottniska städer, jemte det hvarje stads borgerskap berättigades att handla i socknarne inom länet. Äfven Luleå samt t. o. m. Uleåborgs stads borgerskap begynte nu att drifva handel deruppe.

Otvifvelaktigt är dock, att Norrmän, Karelare och Ryssar, hvilka sistnämnde under Wladimir den stores tid fått fast fot vid Hvitahafvet och med Karelarenes underkufvande bemäktigat sig äfven deras beskattningsrätt öfver Lapparne, tidigare än Svenskarne upptagit skatt af dem. Och redan då fingo Lapparne, liksom vid de stridigheter som i en senare tid om dem och deras« land utkämpades emellan Ryssland, Sverge och Danmark, sitta hårdt emellan, inklämda som de voro emellan dessa, om öfverväldet i Europas högsta nord täflande rikens områden. Tidpunkten, då Norrmän och Ryssar först togo fotfäste i Lapparnes land, måste väl nu, i brist på säkrare källor, af oss lemnas derhän. Men att det, hvad Norrmännen beträffar, skedde redan innan utgången af det första årtusendet efter Christi födelse, är dock tydligt. Från en något senare tid är bekant, att i Konung Haakon Haakonsons tid Alexander Nevskis legater år 1252 infunnit sig i Trondhjem för att å sin Furstes vägnar samråda med den Norske Konungen angående den ofrid, som rådde mellan de begge rikenas skattskyldiga Lappar och Kareler.

Lapparnes skattskyldighet till Norrmännen synes derefter, i följd af ett utaf Karelare emedlertid verkstäldt infall i Finnmarken, hafva lidit något af bräck, men befästades åter år 1313 af Isländaren Gissur Galle, i det han tvang ,,Finnarnes" siste konung Martinus att utgöra skatt till konung Haakon Magnusson i Norge. Äfven derefter skedde dock rubbningar i förhållandena till följd af de infall, som Karelare fortsättningsvis gjorde i Finnmarken såsom gengäld för Norrmännens tidigare Bjarmalandsfärder. År 1316 och 1323 plundrade nemligen Ryssar och

!) Uteslutande handelsrätt hade, Hernösand och Umeå i hvar sin del af Ångermanlands Lappmark, Piteå i Piteå Lappmark, Luleå i Luleå Lappmark och Torneå i nyss anmärkta landsorter.

— 176 — •

Karelare åter i Finnmarken. Sedermera afslöts år 1326 ett tioårigt stillestånd mellan Norge ocb Nowgorod, hvarvid öfverenskoms att gränsen skulle förblifva vid det förra, och Ryssarne få uppbära skatt af Karelare ända till Lyngen och Målselfven i Finnmarken, Norge åter af Lappar ända till Trjanema och Voljo vid Hvitahafvet. Men bestående lugn inträdde ejheller då mellan dessa grannar, och Finnmarken öfverfölls fortfarande gång efter annan. Så t. ex. år 1420 af Ryssar och ,,hedriingar". Men sedan det Novgorodska furstendömet år 1478 underlagts Storfursten i Moskva, och denne sålunda förvärfvat sig äfven Novgorods anspråk i Lappmarken, ingick han år 1517 med Christian II i Danmark en öfverenskommelse, enligt hvilken Ryssarne förbundo sig att ej göra infall i Norge eller intrång i dess fiskerier; och samma år utfärdade denne Storfurste åt Lapparne det skyddsbref, som finnes infördt under not 43 af mina anmärkningar till Sjögrens anteckningar om Kemi Lappmark. Men derigenom upphäfdes naturligtvis icke Rj^ssarnes rätt att uppbära skatt af dem, som utaf ålder voro dem skattskyldige i Norge, bland annat af de Bjarmer, som enligt hvad ett gammalt manuskript vidhandengifver, invandrat från det gamla Bjarmaland och slagit sig ned vid Malangerfjorden. x) (Jfr här ofvan s. 34).

För egen del afstodo dock Ryssarne från alla anspråk på Finnmarken år 1595, då de genom freden i Teussina den 18 Maj samma år till förmån för Sverge afträdde sin rätt vid hafskusten vesterom Varangerfjorden, och äfven i Torneå lappmark.

Angående åter ryssarnes första uppträdande å ifrågavarande trakter är i en uti Amtsarkivet å Vardöhus förvarad ..Beskrivelse

') Det är denna koloni förf. enligt sin egen anteckning åsyftar, då han i en latinsk thes (Del II s. 345) yttrar:

»Etsi multi Fennonum, Carolo XILmo in Suecia regnante, riparii fluviorum Torneå et Kemi et Uleå aliique post hisce temporibus, sicut coloni ad diversas regiones ora? Finmarkise Nordlandiseque in Norvegia domicilia sibi constituerunt; tamen notum est quandam gentium Fennonum, exceptis Lapponibus, stirpem, jam in antiquioribus fcemporibus aliquam tractum harum regionum incoluisse."

Utgifv.

— 177 —

af Vardöhuus amt eller Finnmarken", med åberopadt stöd af en auctor anonymus antecknadt följande:

,,På östra kusten är de Lappar blefne underlagde den Russisk Novgorodske Republik, som af en Förste og Biskop blev regeret, hvis Herredom har vidt sträckt sig i Nord igenom Karelen (eller Stor-Finland) och det Russiske Lappland till de norske Gräntzer och till Mare glaciale 170 miilo, i öster till Dvina floden og mod Archangel." Och på ett annat ställe i samma skrift anföres, hurusom Storfursten Michael Feodorovitsch år 1622, till funderande af sin rätt i Lappland, framhållit:

,,Det Land fra Cholmogra till Vardehuus har för 300 år omtrent väret under Russisk Herredöme og Russerne siden den tid på gl. Russiskt vis uppbj^ggt mange Kirker, kloster og Byer, neml. Petzinga (Peisen), den fleck eller stad Kola, og Malmis, de Byer Periougkuba (Pasvig?), Neiden, Kandalax, Kouda, Keret, Varsiga, og Umbu med flera. De Danske Amptmän på Vardehuus have for deres egennytte skyld sökt att tränga sig dervid, mest på den tid Storfursten Ivan Basil. med de Kasanske Astrakanske krig långt borte haver haved att beställa."

Härom har äfven Karamsin i sin historia (XI s. 43) en

berättelse, som i svensk öfversättning lyder sålunda:

Vid underhandlingarne 1601 om besittningsrätten till Lapp

land emellan Ryssland och Danmark anförde de ryska sändebu

den till bevis för sig en tradition, som Svenigorodskii och Wa

siltschikoff 1592 hört af gamla Lappländare, så lydande: I

Korela eller Kexholm lefde engång en namnkunnig herrskare vid

namn Walit eller Warent, vasall under Novgorod, ovanligt tapper

och stark; han besegrade ock Lappland eller Murrnanska landet.

Lapparne uppfordrade de Norvegiske Niemtserne till sitt försvar;

men Warent slog dem, hvarest nu Warengska sommar kyrkobyu

är ock der han till minnesmärke med egna händer uppförde en

öfver en famn hög sten, gjorde deromkring ett starkt staket med

12 väggar och kallade det Babilon. Samma sten kallas ännu

Walits sten. Ännu känner man i Murmanska landet Walits vik

och Walits stad midt på en holme eller hög klippa, der den

Karelska jätten hvilade sig. Slutligen slöto Niemtserna med

12

— 178

honom fred och afträdde hela Lappland ända till Iugei floden. Walit med det christna namnet Wassilii dog och begrofs i Kexholm i Späs kyrkan. Ifrån den tiden hafva Lapparne betalt tribut till Novgorod."

Såsom Novgorodska Woloster nämnas ock i den äldsta Novgorodska ,,gramota" (urkund) redan vid Storfursten Jaroslavs äntrade till regeringen år 1263 såväl "Kola som Ter, eller halfön (Trinnes) österom Kolska och Kantalaks fjordarne.

Af gammalt hade beskattningsrätt utöfvats äfven af Norge

— hvars ,,lappmark" tidigare skulle sträckt sig ända till sjön Ladoga och Herjedalen — långt in på det s. k. Nordfjället eller det nuvarande ryska Lappland, allt intill Velens öar (Veleaga) vid Hvitahafvet. Och Ryssarne å sin sida kräfde sednare skatt långt in på det nuvarande norska området eller längs kuststräckan från Varanger- till Titis-( = Tyys-) fjorden i Salten, och ända ned till Malanger. Der hade nemligen, såsom redan omtalats, en mängd från Hvitahafvets kusttrakter under senare hälften af trettonde århundradet ankomna flyktingar från Bjarmernas sönderfallna rike fått sig anvisade boningsplatser, och äfven slagit sig ned der. Likaledes hade, efter de omhvälfningar, som voro en följd af Mongolernas infall i Ryssland och Ryssarnes deraf föranledda framryckning mot norr, många Karelare bosatt sig i-> Finnmarken.

Att ej heller Sverge ville här blifva lottlöst finner man, utom af det redan sagda, bland annat äfven af Gustaf Wasas förut omnämnda bref af den 20 September 1551 (Bil. 9), deri han uttryckligen sträcker sina anspråk ända till Vesterhafvet och förklarar åtskilliga dervarande Lappbyar icke vara skyldige att erlägga skatt till Ryssland, ,,all then stund the lyde Sweriges Crone till, och liggie innan wåre egne rör och råmercker, Hwilcke rör och råmercker ju såwälb streckie sigh in j Westerhafwedt som the ryske eller the norske." Man finner det äfven ej mindre af Karl IX:s åtgärd att tillsätta kommendant på Vardöhus och anlägga en befästning vid Alten, än af den skatteuppbörd han år 1610 lät verkställa hos de Lappar, som bodde på kuststräckan emellan Varanger och Titisfjorden, dels på grund af Sverges påstådda tidigare befogenhet dertill, dels med stöd af den rätt Ryssarne genom fredsslutet i Teussina år 1595 i sådant afseende till Sverge afträdt.

Väl blef den vid nyssnämnda fredsslut aftalade gränslinien emellan Ryssland och Sverge till sin nordligaste sträckning, eller norrom Kolmisoive madakietsa, aldrig uppgången. Men tydligt hade dock i fredsfördraget uttalats, att denna gräns skulle utmynna vid Varangerfjorden, och således sträcka sig ända till Ishafvet. Vid den för Sverge betungande freden i Knäröd år 1613, som gjorde ett slut på det af Danskarne, hufvudsakligen i anledning af Sverges anspråk att få beskatta Lapparne vid Finnmarkens kuster, år 1611 inledda s. k. Kalmarekriget, nödgades emedlertid Sverge att till Danmark afträda all ,,jus, höghet och dominium maris emellan Titisfjorden och Varanger vid Vesterhafvet", äfvensom all den årliga skatt och rättighet af Sjölapparne, som Ryssarne på nyssnämnda orter genom 1595 års fredsfördrag • afstått till Sverge — detta rikes urminnes rätt till de Lappar, ,,som ligga ifrån sjön och till fjelds", dock oförkränkt. Och för yttermera visso öfverenskoms nu derjemte, att om någon Svensk regent framdeles skulle, i likhet med Karl IX, kalla sig de Lappars i Nordlanden Konung, dermed icke skall förstås förenämnda Sjölappar, utan endast de lappmarker som Sverges krona allena tillhöra.

Då nu Ryssarne efter 1595 emedlertid ej utsträckt sina beskattningsanspråk längre vesterut än till Buggöfjorden, en inre vik af Varangerfjorden, återstod här således i sjelfva verket ännu ett för Sverge och Danmark gemensamt skatteland emellan Buggöfjorden och Varangerbotten. Men sedan gränsen emellan dessa riken i det inre Lappland, h vilken vid freden i Knäröd ej blef närmare fixerad, definitivt bestämdes genom tractaten i Strömstad år 1751 samt den på grund deraf utförda, år 1766 afslutade gränseutstakningen, har all sammanblandning af dessa begge rikens beskattningsområden upphört, och i följd deraf äfven rättigheten till skatt, å ena sidan för Sverge från Karasjoki, Koutokeino och Aviovaara, hvilka nu öfvergingo till Norge, samt å den andra för Norge ifrån Enare och den del af Utsjoki, som låg österom

— 180 —

Tanaelf, hvarifrån detta rike skulle vara uteslutet.l) Emot viss ringa afgift skulle dock de norska Lapparne allt framgent få med sina renar vintertid komma öfver på svenskt (finskt) område, och tvärtom de svenska (finska) Lapparnes renar under enahanda villkor sommartid uppehålla sig på norskt område. Mot en lindrig tillskottsafgift fingo dessa finska Lappar der idka äfven fiske och sälskytte uti hafvet och fjordarne, samt jemväl de norska Lapparne fiske och „ skytten" i ,,Lappmarken". Närmare föreskrifter om allt detta ingår i traktatens II och V artiklar samt i 10—19 §§ af dess första bihang. (Jfr för öfrigt äfven den på annat ställe af detta arbete intagna uppsatsen om gränsespärrningen mot Norge).

Deremot fortfor Ryssland ända till 1809 att jemte Sverge uppbära skatt ifrån större delen af Kemilappmark. Gemensamma beskattningsområden voro der för dem Kuusamo, Kuolajärvi, Kemikylä, Sompio och Sodankylä. Endast Kittilä torde aldrig skattat till Ryssland.

Afven mellan Ryssland och Norge har det gamla, oklara förhållandet i afseende å beskattningsrätten i de nordliga trakterna existerat intill våra dagar. Sedan Ryssarne redan tidigare anlagt ett kloster i Kola eller Malinis, och år 1582, då den förste Voivoden bosatte sig på orten, begynt befästa detsamma, afsände Danske regeringen en Kapten von Salingen dit för att protestera mot denna befästning, hvilken stod i samband med frågan om handelsrelationerna med England(, men blef en stödjepunkt äfven för skatteuppbörden här uppe. Under sitt misslyckade försök på 1500-talet att öfver Norra Ishafvet finna en handelsväg till China, hade Engelsmännen upptäckt vigten af vägen öfver Hvita hafvet för handelsförbindelserna med Ryssland (Del I s. 337). Stort missnöje väckte nu den ryska handel, som längs denna väg begynte att uppblomstra, hos såväl Danskarne, hvilka derigenom förlorade en del af Öresunds tullen, som ock

') Angående äldre gränsemärken emellan Sverge, å ena sidan, samt Ryssland och Norge, på den andra, se not 44 i förf.s anm. till s. 135 i Sjögrens a. a.

Utaäfv.

hos Svenskarne, hvilka ville leda denna ryska handel öfver Östersjön och Finska viken, med Reval och Helsingfors såsom nederlagsplatser. Af sådan anledning lät t. ex. Christian IV på sin resa i de nordliga farvattnena uppbringa två Engelska fartyg, hvilka voro på väg till Archangel.

På sin nämnda resa gjorde ock von Salingen å Danska regeringens vägnar för sista gången försök att indrifva den skatt från klostret i Kola, som af detsamma tidigare brukat till Danmark erläggas.

Utan vidare resultat i afseende å Danmarks anspråk på skatt af Lapparne på ,,Nordfjället" — så kallade Norrmännen landet österom Varangerfjorden — blef jemväl Christian* den fjerdes nyssberörda resa, hvarvid han år 1599 med en Dansk örlogseskader besökte äfven kusterna af ryska Lappland i ändamål att ytterligare söka stadfästa sitt välde derstädes, sedan han redan tidigare, eller år 1590, i reskript till Finnmarkens amtrnan Hans Olssen såsom Norska lappbyar på Nordfjelden angifvit ;,Sondengjeld, Notjager, Grardejock, Manamos, Malmös, Pesandt, Pasvig og Neide, de Terske, de Lofforske og de Lottorske". Ty då Finnmarkens fogde år 1611 infann sig på ,,Nordfjället" för att af der boende Lappar indrifva den s. k. Nordfjällsskatten, hindrades han derifrån af Voivoden i Kola. För framtiden inskränkte sig derföre Danskarne till att hvart tredje år låta denne fogde resa till nämnde stad: för att hos Voivoden derstädes protestera mot all skatteuppbörd från Ryssarnes sida i dessa trakter; för att för honom förklara att han förvaltade orättmätigt fånget gods; och slutligen för att förbehålla Danmark alla dess gamla anspråk på skatt från hela omnejden ända till Hvitahafvet. Då likväl dessa fogdar, för att mildra det obehagliga i sitt uppdrag, dervid vanligen medförde skänker åt Voivoden, artade sig dessa besök till en ömklig komedi. D.e betraktades slutligen i Kola såsom en hyllning, och skänkerna såsom en tribut från Finnmarken. Men det oaktadt fortfors med sådana besök ända till sednaste tider. Angående tidpunkten för deras upphörande kunde jag emedlertid ej vinna upplysning i Kola, der man dock försäkrade att de ej förekommit åtminstone under de senast förflutna trettio åren. Det för Norge och Ryssland faktiskt gemensamma skatte-, distriktet (Faelleslandet), till hvilket både ryssar och norrmän haft tillträde, inskränkte sig ock slutligen till trakten söderom Varangerfjorden eller, kanske rättare uttryckt, kuststräckan från Buggö till Fiskarhalfön, å hvilken sträcka Norge fortfor att jemte Ryssland uppbära skatt ända till år 1826, då distriktet omsider delades emellan dessa makter, af hvilka Norge erhöll området vesterom Jacobself, och Ryssland återstoden, eller trakten österom samma elf. *) Sålunda slutades omsider denna gränsefråga, om hvilken det redan i 31 § af andra bihanget till 1751 årsgränsetraktat i Strömstad heter:

„Sedan som Norges enskylte Land slutligen uti Kolmisoivi Maddakietsa nu blifver med Riksmärken och råläggning åtskild från Sverige; på hvilket ställe det norska gemensamma Land med Ryssland, Neiden eller Neudama kalladt, börjas, som emot Sveriges nu blifna enskylta Land Utzjocki och det nu till Sverige cederade Enare Land är angränsande, så wore wäl om samma Norska med Ryssland ägande samfälta Land, lika såväl som det enskylta norska Landet ifrån Sverge förmedelst Riksmärken blefve afskildt, hvarigenoni hela gräutsen emellan Sverge och Norge kunde komma till enighet." (Derom skulle korresponderas).

Huru gestaltade sig nu under allt detta beskattningsförhål

landena i finska Lappmarken?

Det har redan anmärkts, att Gustaf Wasa beröfvade Bir

karlarne rättigheten att beskatta Lapparne. Antagligt tyckes vara

att denna rätt för dem upphörde med året 1552. Väl synes upp

börden, åtminstone ännu under det närmast följande året, hafva

blifvit af Birkarlarne verkstäld; men det skedde då ej mera för

x) Enligt Vahl a. a. I s. 46 utsträcktes förenämnda resor i en

senare tid ej vidare till Kola, utan endast till Bumansfjord (vid Fiskar

halfön), och 1806 upphörde man omsider helt och hållet med dem.

Jfr ock L. v. Buch a. a. s. 259 (svenska uppl.)-

Utgifv.

deras egen räkning, utan för kronans. För år 1553 finnes nemligen i räkenskapsboken ej blott anmärkt, att lappskatten blifvit förökt, utan derjemte följande anteckningar:

,,Item än hafver Herr Bagge (fogde i Österbotten) opt. then Lappe skat af Kemi bergkarar, som Tornöö bergkarar tillförene upburit hafva;" samt vidare:

,,Thne Lappeskatten hafva Tornio berghkarllar upburit utaf Lapparne och Jöns Hakonss. fougte i Westerbotten redhogjordh för honom, men nu anno 53 haffa Kemi berghkarllar upburit honom och lefvererath migh Joen Bagge til handha i Kemi hampn then 10 Julij :

Aspemorder 25 st., Beffrar 2 st., Små Åthrar 2 st., Samfongh 12 1/2 timber,1) Röde Lappehud 11 st., Rendzhudh 9 st., item Lappehoser 1 par, item Geddor 1 skepd.

Lappeskatten, som ock Kemi berghkarlar tilförene upburit hafva och Jach Joen Bagge redhogjordh före, såsom ock nu, Mårder 7 st."

Af ofvanuppräknade skinnvaror utgöra • de sistnämnda 7 mårdskinnen den redan förut omtalade stadge skatten, som erlades af Lapparne i Kemi socken.

Vid uppbörden år 1554, då grunden för skatternas utgörande tyckes hafva varit densamma som år 1553, inflöt skatten från Kemi lappmark med:

1/2

Lappe skatte Geddor skippund

„ „ Mårder 34 st.,

Uttrar 2

» » Bäffrar 2

Samfång 12 1/2 timber

„ hudar röda 11 st.,

Renshudar 9 w

*) Med wsamfongh" afses påtagligen detsamma som med det norska ordet nsamfengin" = ,,tagen i Flseng, saa at der ikke gJ0res noget Valg, nogen Forskiel paa Grund af de enkelte Tings eller Deles indbyrdis afvigende Beskaffenhed". Jfr Fritzner, Ordbog över det gamle Norske Sprog. TJtgifv.

Men för år 1555 synes ny reglering hafva egt rum. I räkenskapsboken för detta år finner man nemligen följande anteckning:

,,Undervisning huru Skatten utgår aff Kimi Lapmark:

Item af hvar Lap skatt

Gråverk 15 st. . Mårdskin .... . 1 „

the fattiga, som icke haffia råd till mårdskin utgör 30 gråverk."

I enlighet med denna undervisning uppbars, eller åtminstone redovistes för, Kemi lappmarks skatt för år 1553 utaf inalles 86 skattelappar, hvaraf 9 från Sompio, 15 från Kuolajärvi, 7 ifrån Sodankylä, 5 ifrån Kittilä, 6 ifrån Lombskala,l) 29 från Enare, 9 från Maanselkä och 6 ifrån Kitkajärvi. Hos de 69 Lappar, hvilka erlagt sin skatt till Olaff Anundsson, hade dock, utom gråverk, endast 60 mårdskinn influtit, och således 9 färre än vederbort; men samma fogde hade derjemte utöfver tariffen emottagit 1 skeppund gäddor och 5 gråskinn, hvilka väl skulle ersätta de bristande mårdskinnen. Skatten af de öfrige 17 Lapparne, som uppburits af annan fogde, är i förevarande sammanhang ej specificerad.

Men utom denna, om man så får. säga, ordinarie skatt, hvil

ken redan i och för sig var betydligt högre än skatten under de

nästföregående åren, inflöt nu af nämnde 69 Lappar ytterligare,

såsom handskänk till Kongl. M:t, 60 mårdskinn, 20 jerfskinn,

11 större och mindre bäfverskinn samt 9 timmer hermelinskinn.

Ville måhända Lapparne härmed visa sin erkänsla för att skatte

uppbörden reglerats och öfvertagits af kronan? Ty för de föl

jande åren finner man ej någon handskänk vara upptagen.

') Utgifv. förmodar att ,,Lombskala" befann sig i omnejden af Tepastojoki i Kittilä. Ungefär en mil uppför denna å fanns, enligt Wahlenbergs a. a. s. 65, en gård, benämnd nLombola". Jfr ock Wahlenbergs karta. A Landtmäteristyrelsens karta förekommer i denna trakt, som nu hör till Raattamavaara by, namnet BTepastolommol".

Mårdskinn, som erlades endast af Lappar, men ej af Kemibönderna, kunde icke alltid af de skattskyldige praesteras i tillräcklig mängd och måste derföre med annat kompenseras, hvilket ock undervisningen i vissa fall tillstadde, och redan Gustaf Wasa uttryckligen medgifvit, åtminstone för Kemi sockens Lappar, i ett bref af den 27 Augusti 1547 (Bil. 7), hvari dessa Lappar, emedan de icke förmå att såsom tillförene erlägga skatten i mårdskinn, berättigas att utgöra den i elg- eller hjorthudar eller ock i utvaldt gråskinn — en förmån, som senare de facto synes hafva kommit alla Lappar till godo. Huru värdefulla dessa mårdskinn måste anses hafva varit kan man finna af den noggranna sortering de voro underkastade. Sålunda upptages i 1556 års räkenskapsbok de då influtna mårdskinnen under följande rubriker:

Morder: Utvalde morder med passelige keler, passelige morder med utvalde keler, gode morder med gode keler, gode morder med passelige keler, passelige morder med gode keler; samt

Aspemorder: Gode aspemorder med utvalde keler, gode aspemorder med gode keler, passelige aspemorder med utvalde keler, passelige aspemorder med gode keler, passelige aspemorder med hvite keler.

Under huru lång tid framåt skatten utgjordes enligt grunderna i 1555 års undervisning har jag mig ej bekant. Otvifvelaktigt är det dock denna uudervisning, som afses i J5Olaff Anunsons Rekenskap och opbörd för then taxa som utgår af Kimi Lappemarck i Torno Sochn pro anno 56 (1556) och 57", der med ,,taxa"väl måste afses, att skatten engång för alla var fixerad. Men om ock denna undervisning i princip var gällande, kunde den likväl i afseende å sjelfva skatteföremålen icke i allo följas. Åtminstone ända till slutet af 1500-talet, och sannolikt ännu derefter, har man derföre öfverhufvud nöjt sig med att emottaga skatten i sådana persedlar, som för tillfället kunde af Lapparne prsesteras. Det har redan anmärkts, hurusom år 1553 det föreskrifna mårdskinnet icke kunde af alla utgöras. Men år 1558 synes fallet hafva varit enahanda beträffande ej blott mård- utan äfven gråskinnen. Detta år skattades nemligen af 95 Lappar: 60 mårdar, 3 jerfvar, 32 bäfrar, 13 uttrar, 2 ulfskinn, 15 timmer

gråskinn, 2 röda räfvar, 10 renhudar samt dertill ännu 10 skeppund 1 lispund gäddor. Man läser derföre ock i 1576 års räkenskapsbok:

,,Schatten af Kim lappmarck utgöres efter mantalet, eftersom the bekomma skinne till om året, antingen mårdar, gråschinn, räfver, bäffrer, uttrar eller andre skinn, och mestadels 30 st. geddor oppå hvar man, somblige åår meer och somblige mindre, efter som the och kunne bekomme fisken thill, men af Sodankylä, Kuolajerffvi, Sombijnkijlä och Kijttilä byar 10 mård udi en åhrlig stadga.;< Af denna stadgeskatt, som synes hafva utgått utöfver mantalsskatten, erlade Sodankylä och Kuolajärvi, hvardera 3, samt Sompio och Kittilä hvar sina 2 mårdskinn. Sagda år (1576), då Skattelapparnes antal var 103, inflöt 106 mårdskinn, 6 uttrar, 6 bäfrar, 1 ulfskinn, 4 röda räfvar, 3 fjällrackor, 29 timmer 15 st. gråskinn, 36 renhudar, 4827 st gäddor samt ,,godt gammalt mynt" 9 daler och 1 mark. *)

År 1587 erlades af 101 Skattelappar: 49 mårdar, 2 jerfvar, 43 bäfrar, 5 uttrar, 5 x/2 timmer hermeliner, 8 röda räfvar, 19 renhudar, 8 skepp. 8 1/2 lisp. gäddor, 1 björnskinn, 7 hvita fjällrackor och 1 blå sådan, förenämnda stadgeskatt deri inberäknad.

För kronans räkning upphandlades dessutom vid uppbördstillfällena allehanda skinnvaror i utbyte mot mjöl, smör, hampa, yxor m. m. dylikt, som fogdarne förde med sig för att sålunda äfven i afseende å handeln träda i Birkarlarnes ställe. Genom sådan byteshandel erhöll kronan bl. a. år 1579: i Kittilä 1 bäfverskinn för 2 lisp. smör och 1/2 spann mjöl, två andra bäfverskinn, hvartdera för 1 1/2 lisp. smör, ett mårdskinn för 1/2 spann och I jerfskinn för 1x/2 spann mjöl; i Sodankylä 4 bäfrar och 1 jerf för tillhopa 5 lisp. smör och 4 spann mjöl, 1 bäfver för

XJ2

2 lisp. smör och spann mjöl; i Sompio 1 jerf för 1 lisp. smör och 1 yxe; i Kuolajärvi ett björnskinn för 1 1/2 spann mjöl,

*) Anmärkningsvärdt är annars, att penningeräkning i mark allt ännu är bruklig ej blott hos Lapparne i Kola distriktet, utan äfven i hela Kolska Karelen. Hos en del menas med mark en hel, hos andra en half rubel. Hade måhända före 1595 års fred äfven svenska undersåtar bott i dessa trakter?

och ett annat sådant för ett enahanda belopp mjöl och derutöfver

1/2

1 yxe; i Enare en bäfver för 1 lisp. smör och spann mjöl, ett annat bäfverskinn för 1 spann mjöl och 1 lisp. hampa, samt 1 bäfver- och 1 mårdskinn för 3 spann mjöl; i Peltojärvi en bäfver för 1 lisp. smör, en annan för 1 lisp. smör och V2 lisp. hampa. Allt detta var utöfver uppbörden, hvilken samma år inbringade af 82 skattelappar: 71 mårdar, 3 bäfrar, 1203 gråskinn, 2 röda räfvar, 1 hvit fjällracka, 3030 gäddor och 34 renhudar.

I afbetalning å skatt emottogs jemväl lefvande renar, hvilka sedan användes dels såsom dragare vid skattepersedlarnas forsling ned till kusten, dels till utbyte mot skinnvaror; men dels ock tillsvidare aflemnades i någon Lappes vård. Sålunda ser man i räkenskapsböckerna antecknadt: ,,Inventarium hos Lapparne ifrån anno (15)75 till (15)76 ,,Renar 7 st.;" och ett lika antal sådana från 1576 till 1577.

Man finner af det ofvananförda, huru variabel skatteinkomsten var. Sannolikt är ock att skatten öfverhufvud ännu under 1500talet ej var så noga fixerad, utan man tog hvad man öfverkom och kunde utfå,

Sålunda heter det i ett memorial uti Nils Olsons (15)88

års Regenskap för Kimi lappmark, beträffande Enare, som skat

tade till tre riken, att den (fogde), som först kommer uppbär all

skatt både af sina egna och med våld ,,kappar the", som Ko

nungen af Sverge borde hafva; och det är orsaken till att Lap

parne rymt bort (Bil. 34 och not 44 art. 4). I Lars Henrick

sons räkenskapsbok för Kemilappmark pro anno 1594 läser man

åter, att Lapparne „ hafva Rentat efter som the hafva fått Råden

till, som längden förmäler".

Till följd af allt sådant ej blott flydde Lapparne undan för

uppbördsmännen, utan voro så rädda för dem, att de, som till

fogdarne sålde skinnvaror, ej ens vågade uppgifva sina namn för

att, såsom ske bort, i redovisningarne antecknas, emedan de

,,fruktade för Ryssen och andra, som de voro skyldige", att de

skulle förebrå dem för det de sålt sina varor, hvarföre de, som

sålunda ingenting hade qvar, nödgades rymma. (Bil. 34).

I dessa förhållanden försökte Carl IX åstadkomma förbättring. Ty liksom han i högre grad än någon svensk regent före honom egnade uppmärksamhet åt ordnandet af förhållandena öfverhufvud i Lappmarken, så äfven med afseende å skatteväsendet. Han icke blott tillsatte för denna landsända fogdar — sådana förekommo dock redan under Gustaf Wasas tid, jfr ofvan s. 91 — utan han äfven tillförordnade för Lappmarken en särskild landshöfding, jemte det att han ordnade justitieväsendet derstädes och vidtog en mängd andra författningar till dess förmån. Sålunda föreskref han år 1602, att Lapparnes skatt, som uppbars af fogdarne, af hvilka en var tillsatt för Kernilappmark, framdeles skulle utgå såsom tionde af renar och torrfisk, och inga andra persedlar derefter af dem fordras. Till denna reform hörde äfven, att alla inbyggare skulle upptecknas och ingen få flytta från det ena stället till det andra, utan en bestämd trakt af Lappland, antingen en eller vissa flere lappar tilldelas, samt till såväl land som fiskevatten taxeras. Men att äfven under 1 (iOO-talet lapptillmogen det oaktadt oskäligen betungades af en del fogdar, domare och andra tjenstemän finner man af många handlingar från den tiden

— ja t. o. m. mot prästen Gr. Tuderus anfördes klagomål för enahanda förfarande och andra öfvergrepp från hans sida. Bland sådana dokument är t. ex. Drottning Christinas skrifvelse af den 10 September 1649 till Landshöfdingen Frans Crucebiörn, som deri anbefalles tillse, att lappallmogen med afseende å skatterna ej öfverhöfvan betungas (Bil. 35); vidare de aktstycken, som finnas anförda i not 3 och 41, samt Landshöfdingen Juhan Grans resolution af den 3 April 1675 (Bil. 36) och Arendt (Jrapes af den 3 Mars 1682 (Bil. 37) m. fl.

Fullständig ordning i detta afseende uppnåddes ej heller förrän under Karl XI:s tid (Del I s. 276). Enligt de på hans befallning år 1695 upprättade ,,Specificationer öfver Lappmarkernas skattläggning", vanligen benämnda 1696 års jordebok, b.vilken tillkom för att, såsom det heter i 2 § af 1695 års Lappfogde instruktion, förebygga ,,den oreda och confusion, som härtills med Lappskattens uppbärande i een och annan måtto kan vara förelupen", upphörde lappskatten att utgå i persedlar. Hvarje lappby åsattes en fix och ständig ,,taxation, mehrendels uti ett för allt med peningar att betalas" (Lpf. instr. § 8). För denna ränta skulle byalagets befolkning solidariskt ansvara till kronan, utan afseende derpå, att en eller annan blef oförmögen eller Lapparnes numerär i byn under årens lopp vexlade (Instr. §§ 3 och 4). Derföre skulle ock hvarje Lapp, ehvar han än i Lappmarken finnes, utgöra sin skatt till den by, hvarunder han engång är skrifven (Instr. § 3). 1) — Detta angående lappmarken i allmänhet.

Om de byar åter, hvilka skattade till flere kronor, var särskildt stadgadt. Derom yttras i instruktionens 8 § under mom. 3.

,,Öfver de Byar, som Kongl. Maij:t och Konungen af Dannemarck, jemvähl ock dhe som Kongl. Maij:t och Konungen af Danneinarck och Zaren i Moskou tillijka participera uthi, oprättas i lijka måtto a parte specificationes; emedan skatten af dhem till "wijdare effter förre vanligheten skall uppbäras, och fördenskull bör a parte uti räckningar uptagas; men dhe som allena Kongl. Maij:t och Zaren participera uti blifva, effter lijka maneer, som Zaren Skatten af dem upbär, skattlagde till ett wist i penningar, sedan dereffter upburit, som alt uti Spesificationen skall noga exprimeras och annoteras."

Då nybyggarenas antal efterhand tilltog och äfven för dem faststälts fix skatt att utgå med 20 daler silfvermynt per mantal, ville man ej vidare låta denna nj^byggesskatt inbegripas i förberörda Lappbyarne pålagde stadge skatt, såsom dock ursprungligen torde hafva varit afsedt. Ty i 1G73 års plakat hade bestämts, att nybyggena efter frihetsårens förlopp ej skulle ,,läggas för högre skatt än sjelfva Lapparne, med hvilka de öfverallt göras lika". Och att i denna princip, som under en senare tid likväl icke följdes, någon ändring skulle afsetts genom stadgandet i

1695 års placat, att nybyggena skulle åsättas ,,viss skatt i pro

portion af de egor, som de häfda och nyttja", följer icke af orda

lagen i placatet, ehuru detsamma så tillämpats. 2)

') Jfr ock mom. 1 och 2 i Kongl. Br. den 8 Juli 1695 (Bil. 47). Utgifv. -) Att en sådan tanke låg derunder finner man dock af mom. 4

Då emedlertid Lapparnes område minskades med hvarje tillkommet nybygge, nödgades man slutligen bevilja lindring i deras skatt. I anledning af Lapparnes klagomål öfver skattebördans tyngd, faststäldes alltså uti 10 § i lappfogdeinstruktionen af år

17G0 och 84 § i Resol. å allm. besv. den 17 Augusti 1762 den princip, att Lapparne skulle få njuta minskning i skatten, i den mån ,,Lapplanden" blifvit upptagne till nybyggen och uppodlade, så att de, såsom orden i sagda instruktion lyda, ej mera kunna af Lappfolket nyttjas till rendjursbete, fisk- och djurfänge. Sistnämnda år beviljades derjemte evärdelig skattefrihet för sådana nybyggen, för hvilka frihetsår ej åtnjutits, utan skatt erlagts allt ifrån deras första anläggning. Af öfriga lägenheter, som ej tillhörde denna kategori, utan fått tillgodonjuta stadgade frihetsår, skulle deremot nybyggesskatten, 20 dir s:r mynt per mantal, fortfarande utgå. Den utgjordes enligt 1715 och 1776 års myntrealisationer med 6 Rdr 32 sk., hvilka år 1809 evalverades tiU 9 rub. 60 kop. silfver. *)

Tillgången med afseende å lappskattens fördelning och utgörande finner man af 4 § i nyssnämnda lappfogdeinstruktion, der det heter:

i Kongl. Br. till Landshöfd. Douglas af den 8 Juli 1695 (Bil. 47). Jfr

ock här ofvan s. 138 not 2. Utgifv.

') I Kejs Brefv. af den 4 JSTov. 1841 och den 29 Aug. 1843 (K.

S:ns skrifvelse är af d. 20 September s. å.) bestämdes dock, att denna

nybyggesskatt, med hvars utgörande borde fortfaras tills sådan refning

och skattläggning försiggått, som Kongl. Regi. af den 24 Nov. 1749

föreskrifver, skulle beräknas till 513/4 kopek s:r för riksdalern, och

skatten, som derintills erlagts i sv. mynt, således derefter utgå med

3 rub. 45 kop. s:r för mantalet. Man befarade nemligen ödesmål,

om denna skatt fortfarande skulle utgöras med 9 rub. 60 kopek.

Och enligt sistnämnda bref hade H. K. M:t äfven velat tillåta, att den

särskilda- skatt, som af Lappmarkens Öfriga inbyggare, eller de s. k.

fiskare-, fjäll-, och skogslappar, hittills jemväl blifvit i svenskt mynt

erlagd till ett sammanlagdt belopp af 84 Rdr 28 sk. bco, må efter

samma beräkningsgrund, som for hemmansskatten blifvit bestämd,

till ryskt silfvermynt i lämpliga jemna tal omföras och sålunda tills

vidare utgå.

Utgifv.

,,Enär någon lappman blifver fattig eller oförmögen eller ock genom döden afgår, utan att hafva barn eller efterträdare, som kunna erlägga thes förra skatt, måste de öfriga i byn såsom af ålder varit vanligt, lika fullt utbetala byns hela skattesumma efter den faststälda jordeboken; och tillkommer det länsman med tvänne nämndemän att jemka byns skatt emellan grannarne, efter hvars och ens tillstånd och välmåga, samt derom gifva kronofogden besked till rättelse vid uppbörden; men skulle någon finna sig missnöjd vid sådan jemkning, så må Häradsrätten med Kronofogden then klagandes omständigheter skärskåda, och hvad skäligt är utnämna, hvarefter ock uppbörden sedan försiggår, änskönt ytterligare påminnelser thervid göras kunde, dock then obetagit, som förmenar sig i thy mål vara för när skett, att få hos Landshöfdingen sina besvär andraga, och i fall han finna skulle, att någon vore för högt i skatten ansedd, i jemförelse mot thes grannar och the grunder, som vid slika tillfällen tagas bör, thet vid nästa uppbörd rättas och jemkas." Enahanda bestämning hade för öfrigt ingått redan i 1695 års instruktion, utom att rätt till besvär hos Landshöfdingen der icke omtalas.

Derjemte skulle, enligt § 5 af 176Q års instruktion, äfven de lappallmogens unga drängar, magar och söner, som icke äro i föräldrarnes och husböndernes ,,betjening", utan hafva egna hushåll, renar och näringsfång, ,,efter förra vanligheten under^hjelpa skatten" i den by, hvaruti de vistas; dock så att dessa nya hushåll, efter möjligheten varda i början ,,lindrade i skatten". I allmänhet var derföre flyttning från en by till annan fortfarande icke tillåten. Härom stadgas i § 6 af 1760 års in

struktion :

„Vill någon skatte Lappman, för arf eller giftermål, eller

andra skäliga orsakers skull, flytta på annan land, gifve thet

Tings-Rätten och Kronofogden tillkänna, som theröfver hörer all

mogen i Byalaget. Hafver then, som flytta vill, någon annan i

sitt ställe, som kan svara för thes innehafde Land och Skatt,

må flyttningen tillåtas; dock kungöres thet kronobetjeningen i

samma ort till iakttagande vid skattens uppbärande therstädes.

Eho, som annorlunda och utan tillstånd flyttar, bor återhemtas och vid Tings-Rätten beläggas med den plikt; som brottet förtjena kan."

Men å andra sidan skulle Lappfogden äfven tillse att ej flera intränga i någon by än lägenheterna rnedgifva. Af sådan anledning, och för att förekomma utflyttningar ur riket, ålåg honom derjemte att förvisa dem, som ej äro för byn nödiga, till annan by, der bättre utrymme fanns (§ 5 i 1G95 års och § 7 i 1760 års instr.).

Anda till och med år 1694 hade lappskatten erlagts i persedlar, derefter i speciemynt. Men sedan det couranta myntet allt mer och mer deprecierats, och speciemynt ej vidare förekom i rörelsen, beg}rnte man uppbära skatten efter det år 1715 faststälda förhållandet af 3 daler s:r mynt på en Rdr Banco eller specie. Då det couranta myntet emedlertid fortfor att allt vidare sjunka i värde i förhållande till specie Riksdalern, var följden deraf själffallet, att kronan blef lidande i afseende å skatten, enär den bort utgöras i speciemynt. Kronofogdarne förständigades derföre i oftanämnde 1760 års instruktions 11 § att taga i öfvervägande, om ej kronan borde för sålunda uppkommen kursdifferens ersättas med pälterier eller andra persedlar, som sedan kunde på auktion försäljas, dock ej till Norge eller Ryssland, utan till svenska handlande. 1)

*) Under 1500-talet och allt intill Karl IX:s tid var den högsta

myntenheten i Sverge Mark, som var indelad i 8 öre, öret i 5 örtugar,

och örtugen i 8 penningar. Men redan i G-ustaf Wasas tid infördes

från Tyskland dalern, hvars pari kurs då var 4 mark. Af denna valör

lät Karl IX slå mynt, som kallades svensk daler, till skilnad från den

tyska, hvilken derefter benämndes riksdaler. Medan nu riksdalerns

silfverhalt förblef stabil, nedgick det svenska myntet, i följd af tid

efter annan skedda försämringar, så i värde, att för riksdalern redan

år 1607 fordrades 1 '/i daler eller 6 mark.

Ar 1624 gjorde G-ustaf II Adolf kopparmyntet till hufvudmynt.

En daler k.m. och en daler s:r mynt voro då lika i värde, och Riks

dalern motsvarande 1*l2 daler. Men redan år 1633 var silfverdalern

värd 2 daler k. m., och .Riksdalern således = 3 daler eller 12 mark k.

m. Ar 1665, då riksdalern fortfarande var värd 1 '/2 daler s:r m., bestämdes silfverdalerns värde till 3 daler k. m., och enligt ett förfo

— 193 —

Häröfver klagade emedlertid de Vesterbottniska städerna; och i anledning deraf förordnades i 19 § af resol. på städernas allm. besvär den 17 Aug. 1762, att lappallmogen äfven framdeles skulle få erlägga skatten enligt förenämnda jordebok endast i penningar, helst den ej pålägger sagda allmoge att betala sin skatt i pälterier utan i daler och öre s:r mynt.

Att den tilltänkta reformen ej skulle varit för Allmogen välkommen var sjelffallet. Man sökte derföre också från detta håll mota densamma. Vid nyssnämnda 1760 års riksdag anhöllo nemligen Lapparne i Sompio och Kemikylä att, i anseende till deras fattigdom, blifva befriade från den år 1696 pålagda vissa skatten och berättigas, såsom varande utan jordbruk och andra utvägar till nödig utkomst, att få afbörda sig skatten efter enhvars förmögenhet. Men då af sistinkomna 1758 års uppbördsbok framgått, att den lappman, som utgjorde högsta skatt för sig och sitt husfolk, hade för det året betalt till kronan endast

gande af år 1681 skulle Eiksdalern motsvaras af 2 daler s:r m. eller 6 daler k. m. Vid 1715 års myntrealisation faststäldes Eiksdalern att gälla 3 daler s:r m.

Eiksdalern hade redan långt tidigare blifvit Sverges högsta myntenhet i silfver, ehuru dalern fortfor att vara den högsta räkneenheten ända till myntrealisationen år 1766, då riksdalern (= specieriksdalern) blef hufvudmynt och indelades i 48 skillingar. Dalern hade emedlertid så fallit i värde, att specieriksdalern nu beräknades till 6 dftler s:r mynt.

Specie- eller bankoriksdalern var då lika med 1 rdr banco sedel

mynt, och samma värde hade till en början äfven Eiksgälds Eiksda

lars sedeln, hvilken utgafs af Statskontoret. Den sistnämnde hade

dock redan år 1803 förlorat en tredjedel af sitt nominela värde, och

banco riksdalerssedeln var sålunda lika med 1l/a riksdaler riksgäld.

Slutligen sjönk såväl banko- som riksgäldssedeln så, att specieriksda

lern motsvarade 22/3 rdr i bancosedlar och 4 rdr i riksgäldssedlar.

I ryskt mynt beräknades specieriksdalern till 1 r. 44 k. s:r.

Silfverrubeln motsvarade år 1808 två rub., 1811 tre rubel, 1839

tre och en half rubel i banco assignationer, hvilken sistnämnda be

räkning iakttogs vid 1840 års myntrealisation, då en rubel banco assig

nationer kom att motsvara 40 skilling riksgäld, och 284/r kop. s:r.

Utgifv. 13

2 dir 96 öre s:r mynt, blef denna begäran genom Resl. på allmogens besv. den. 17 Aug. 1762 § 79 afslagen.

I afseende å beräknandet af det couranta myntets värde vid skatteuppbörden (och äfven annars) skedde en ny förändring år 1776, som dock ej kom Lapparne tillgodo vid deras skattebetalning. Det couranta myntet var vid den tiden så deprecieradt, att dalern s:r mynt, som vid 1715 års myntrealisation faststäldes att gälla lika med en tredjedels Rdr specie, i sjelfva verket

1/6

numera motsvarade endast deraf; hvilket förhållande ock blef den allmänna evalvationsgrunden vid 1776 års myntrealisation. Men jemte andra före år 1719 faststälda penningeräntor och utskylder skulle dock lappskatten äfven framdeles utgå efter beräkning af 3 dir s:r mynt för riksdalern; hvadan således de 20 dir

s:r mynt, som per mantal erlades i nybyggesskatt, skulle fortfarande, liksom derförinnan, utgöras med 6 Rdr 32 sk. specie, ehuru samma mantalsskatt, efter nyssnämnda allmänna evalvationsgrund, skulle motsvarat endast 3 Rdr 16 sk. specie.

Efter år 1776 skulle skatten således återigen utgå i speciemynt. Då derföre Direktionen för Ecklesiastikverket i Lappmarken, som åren 1797 —1802 hade sig lappskatten anslagen, vidtog åtgärd om densammas erläggande från Kuusamo i Riksgäldssedlar, upphäfde Kongl. Majestät den 19 Juli 1798 Direktionens beslut på den grund, att presterskapet och kronobetjeningen enligt flera Kongl. förordningar äro berättigade att få de dem anslagna löner i speciemynt. Men sedermera har emedlertid H. K. M:t genom skrifvelse till Domkapitlet i Åbo af den 6 Juli 1825 förklarat äfven de lappska Ecklesiastike tjenstömännens löner ej mera böra utfalla i silfver- utan i pappersmynt, efter beräkning af 3 Rbl Bco assign. för silfverrubeln. Och äfven skatten har fått utgöras i pappersmynt enligt fix kurs, hvilken i N. Manifestet af den 17 December 1809 faststäldes till 2 rub. och i Manifestet af den 11 Februari 1811 till.3 rub. bco assign. för en rubel silfver. Den har dock numera i Torneå härads lappmarker fått erläggas i svenskt mynt sålunda, att en Rdr Bco ansetts lika med en Rdr specie, ehuru den i värde ej utgör stort mera än 1/a deraf. Förvandlingen till ryskt sker först i kronans räkenskaper. Bestäm

— 195 —

ningar om dessa skatter ingå i K. Senatens bref till Landshöfdingen i Uleåborg af den 12 Aug. 1812, d. 18 Dec. 1821 och

d. 12 April 1826, i hvilket sistnämnde än medgafs, att lappskatten finge af Kronofogden aflevereras i det myntslag, svenskt eller ryskt, hvari densamma influtit, men i räkenskaperna observeras efter den emellan dessa myntslag faststälda cours af 1 Rdr 30 sk. bco för silfverrubeln.

År 1811 utgjorde lappmarksskatten ifrån Torneå härads lappmarker, eller Utsjoki, Enare, Enontekis, Sodankylä och Kittilä, 800 Rub. Bco assign. eller 266 rubel 89 3/4 kop. s:r. Deraf erlade nybyggarene 173 rub. 28 1/i kop., samt skattelapparne, hvaraf då funnos: i Enontekis 1, i Enare 48 och i Utsjoki 27, tillhopa 53 rub. 61 1/2 kop. silfver.

År 1812 inflöt endast 164 rub. 6 1/i kop. silfver. År 1813

uppgick skatten till 281 Rdr 33 sk, som motsvarade 211 rub.

22 kop. silfver. Skattelappar funnos då, i Enontekis 6, i Enare

51 och i Utsjoki 36, hvilka alla tillhopa af nästnämnda summa

skattade 73 Rdr 44 sk.

År 1823 inflöt 297 Rdr 20 sk., eller 206 rub. 90 kop.

Deraf erlade skattelapparne — hvilkas antal då var i Enontekis 6,

i Enare 66 och i Utsjoki 47 — 84 Rdr 34 sk.

År 1829 utgjorde skatteuppbörden 297 Rdr 32 sk., som,

efter beräkning af 1 Rdr 30 sk. per Rubel, motsvarade 183 rub.

18 kop. silfver. Deraf kontribuerade skattelapparne, af hvilka

då funnos 9 i Enontekis, 64 i Enare och 61 i Utsjoki, med 85

Rdr 32 sk.

Ifrån Kuusamo och Kuolajärvi, begge hörande till Uleå

härad, och åtminstone Kuusamo redan 1761 skattlagdt till mantal,

utgick år 1830 i jordskatt, af sammanlagdt 45 35/96 mantal, 435

rubel 50 kop. silfver.

Sistnämnda år utgjorde hela lappmarksskatten (ifrån både Torneå och Uleå härad) 618 rubel 68 kop. silfver. Dertill kom brännvinsbränningsafgiften från Kuusamo och Kuolajärvi, åt hvilka församlingar genom Kgl. Br. den 25 Febr. 1788 tillerkänts rätt att emot en afgift, motsvarande hälften af hvad för samma rätt på andra orter i landet erlades, tillverka brännvin. Denna afgift,

— 196 —

beräknas i råg och utgjorde år 1828 tillhopa 494 lispund. Den utgick då, å 31 kop. per lispund, med 151 rub. 14 kop. silfver. Kronans hela skatteinkomst från finska lappmarken utgör således, enligt ofvanstående beräkning, 771 rubel 14 kop. silfver och motsvarar alltså ej på långt när- utgifterna för samma landsända. 1)

Endast för aflönande af tjenstemän i Lappmarken har nemligen kronan följande utgifter, utöfver hvad allmogen till dem direkt erlägger:

Kyrkoherden i Kuusamo 40 t:r korn, och 9 Rubel 60 kop. silfver i forslingspenningar; Kateketen dersammastädes 150 rub. s:r; Kyrkoherden i Kemiträsk (och Kuolajärvi) 30 tr korn; Kapellanen i Kuolajärvi 100 rub. s:r och 15 t:r korn: Kyrkoherden i Sodankylä 42 1/2 tunna korn och 12 l/2 tunna råg; Kapellanen i Kittilä 30 t:r korn; Kyrkoherden i Muonioniska med Enontekis 50 t:r korn och 14 rub. 50 kop. s:r; Kateketen dersammastädes 150 rub. s:r; Kyrkoherden i Utsjoki och Enare 400 rub. nominelt silfver, motsvarande 343 rub. verkligt silfver, och 3 Kateketer dersammastädes tillhopa 150 rub. s:r; eller för ecklesiastikstaten alltså 917 rub. 10 kop. silfver, 12 1/2 tunna råg samt 207 V'2 tunna korn.

Häradshöfdingen 500 rub. s:r; Kronofogden 1,500 rub. Bco assign eller 428 rub. 37 kop. silfver; Kronolänsmännen i Utsjoki, Enare och Muonioniska med Enontekis en hvar 500 rub. Bco assign. eller tillhopa 428 rub. 37 kop. s:r; Kronolänsmännen i Sodankylä och Kittilä, hvardera, 400 rub. Bco assign., eller tillhopa 228 rub. 57 kop. silfver; Kronolänsmannen i Kuusamo,

') Efter skedd sådan undersökning af förhållandena på orten, som författningarne påbjuda, skulle enligt Guvernörens i Uleåborg kungörelse af den 13 No v. 1843 skatten af Lapparne d. v. s. af fjäll-, fiskar- och skogslapparne, och således dem oberäknade som egde hemman, tillsvidare utgå: från Enontekis med 3 rubel, från Enare med 20 rub. 50 kop. och från Utsjoki likaledes med 20 rub. 50 kop. eller således af alla Lappar tillhopa med 44 rubel silfver. Men numera, sedan en mängd nya hemman tillkommit, utgår den af dessa Lappar i hela finska lappmarken med sammanlagdt endast 82 finska mark.

Utgifv.

hvars lön ej är mig bekant, anslås här till 110 rub. silfver; samt slutligen Kronofogdens resemedel 86 rub. bco eller 24 rub. 57 kop. silfver; eller för hela civilstaten således 1719 r. 88 k. s:r.

Totalutgiften för alla såväl ecklesiastika som civila tjenstemän i finska Lappmarken utgör således 2636 r. 98 k. s:r, 12 V2 tunnor råg och 207 tunnor 15 kappar korn. Den är alltså betydligt större än den direkta skatt, som tillfaller kronan från Lappmarken. Väl äro några af förberörda tjenstemän ej uteslutande för Lappmarkens behof. Men hvad ifrån nästnämnda belopp möjligen kunde på sådan grund böra afdragas, det icke blott motväges af, utan betydligt understiger utgifterna för hälsovård, vaccination, aflöningen till Kronofogden i Uleå härad för omvårdnaden af Kuusamo lappmark, utgifterna för kyrkor och prästbol

m. m. Inkomsten från Lappmarken af indirekt skatt kan för närvarande ejheller anslås högt. *)

Men jemte skyldigheten att utgöra direkt skatt ej blott till Sverge, utan äfven till andra vederbörande kronor, hade Lappallmogen jemväl vissa åligganden i afseende å samfärdselns upprätthållande sig förelagda.

') Ä s. 258 i Del I lofvar förf. pä annat ställe återkomma till frågan, huruvida jorden i Lappmarken bör beskattas i likhet med den vid landtryggen i Österbotten och i Kajana län, och när sådant lämpligen kunde ske. I manuskriptsamlingen har dock ej anträffats något vidare uttalande i denna fråga, än hvad som förekommer å s. 259 i Del I, eller att socknarne dervid borde påföras något fixt belopp, som sedan af de skattdragande finge fördelas på en och hvar efter inkomst och villkor. Anmärkas må, att då i det ofvanstående bl. a. ej allenast kateketlönen i Utsjoki och Enare upptagits till 50 rub. silfver, ehuru den höjdes till detta belopp först år 1837, utan ock lön beräknats för skild länsman i Enare, der sådan tillkom först år 1838, utgifterna således äro angifna för en något senare tid än inkomsterna. Dessa kunde ej hafva då varit, åtminstone i nämnvärd mån större, än de voro omkring år 1830.

Utgifv.

Liksom det äfven i andra delar af riket ålåg allmogen att inom lagsagan forsla kronotionden, så tillkom enahanda skyldighet också Lapparne med afseende å de persedlar, hvilka hos dem inflöto såsom lappskatt. Forslingen af hvad sålunda uppbars från Kemilappmark (och der för kronans räkning upphandlades) ombesörjdes af Lapparne i äldre tid till Rovaniemi, som då var ett byalag under Kemi socken, senare till Torneå. Men genom en Resolution, daterad Tornöö den 7 Martii 1614, beviljade Gustaf II Adolf Lapparne den lättnad häri, att sådan forsling ej behöfde af dem verkställas längre än till Rovaniemi (Bil 38).

Dem ålåg äfven att bestå fri skjuts (och fri förtäring) ej blott åt domaren, kronofogden x) och länsmannen, utan äfven åt den ryska och danska uppbördsmannapersonalen (not 41 och Bil. 39). Och enahanda förpligtelser hade de äfven gentemot såväl egna präster som kontraktsprosten, då desse reste .i embetsärenden.

Mest betungande var sjelffallet skyldigheten att skjutsa eget lands tjenstemän. Derföre anförde också Lapparne ofta klagomål, hvilka föranleddes isynnerhet deraf, att ej blott de civila tjenstemännen, utan t. o. m. en del präster (Bil. 36) i sådant afseende oskäligen betungade dem, ity att dessa funktionärer, hvilka ofta drefvo handel, tvungo Lapparne att utan ersättning forsla äfven deras handelsvaror.2) Ännu så sent som år 1760 riktade Kuola

') Beträffande Kronofogden stadgades i § 19 af 1760 års Lapp

fogde instruktion, att han, i stället för 6 renar i skjuts samt under

håll for honom och hans betjent, skulle få 6 öre s:r mt af hvart' hus

håll såväl af Lappallmoge som af Nybyggare. Detta stadgande synes

sålunda ej blifvit här tillämpadt.

Utgifv.

2) Så t. ex. läser man i § 7 af 1695 års lappfogde instruktion:.

,,Och som det förnimmes, att Lappallmogen sig deröfver bekla

gar, att Justitiarien och Lappfogdarne såväl till dheras Resors fort

sättiande, som dhe hos Lapparne uppköpte vahrors förföhrande, skola

hafva tagit af dhem för mycken Skjutz; Dy will Kongl. Maij:t till

slijke klagomåhls hemmande hermed alfwarligen hafwa förbjudit, att

hwarcken Justitiarien eller Lappfogdarne skola sig fördrista, att här

effter af Lappallmogen taga mehra Skjutz än dhe till Resans beforjärviboarne i detta afseende klagomål mot en annars så ansedd

och framstående man som Ekonomiedirektören Hellant, hvilket framgår af här nedan ås . 201 ff intagna memorial.

Lapparnes vid sistnämnda års riksdag gjorda anhållan att varda befriade från dessa ,,skjutsningar utan betalning" afslogs dock genom § 43 i Resol. på Allm. Besv. den 17 Aug. 1762, på den grund, att alla dessa skjutser blifvit före skattläggningen dem pålagda, och de af sådan anledning fått åtnjuta lindring vid skattens åsättande.

Utom friskjutserna ålåg det Lapparne äfven att, mot betalning, skjutsa andra resande samt att åt dem prästera bärare, vägvisare och roddare. Derom upplysa vidare mina anmärkningar till pag. 68 i Sjögrens a. a.

Ett särskildt sådant onus var för dem att, om ock mot ersättning, forsla de varor, som af Handlande i Torneå dels medfördes till marknaderna i Lappmarken, dels af dem der uppköptes och nedsändes till kusten. Äfven derom förekommo stridigheter och klagomål1) (Bil. 40—43).

dran nödvändigt behöfva, nembl. sex Rhenar hwardera och intet mehr, widh straf tillgiörändes, der sådant klagat och bewijst warder". Jfr äfven not. 3 och Bil. 36 mom. 5. (äfvens. K. Br. d. 8 Juli 1695 mom. 1, Bil 47).

*) Ej att undra på — äfven om detta här ej skulle varit så betungande, som det synes hafva varit i den svenska lappmarken. Derom skrifver A. Cajanus i sitt arbete ,,Våra Nomader", Stockholm 1870, å sida 94 följande:

nAnda till för några år sedan betungades Lapparne med den s.

k. borgarskjutsen. Dermed menas forsling af handlandes i Pite varor till och från Lappmarken. Laestadius anser denna forsling vara en qvarlefva ända från Birkarlarnes tid och yttrar sig derom sålunda: «Aldrig hade jag hört klagomålet deröfver starkare än i min barndom, då mången fattigare Lapp, hvars korrenar blifvit, så till sågandes, röfvade till borgarskjutsen, icke allenast var för tillfället blottstäld i afseende på sin hemresa, utan äfven begrät dem, såsom för alltid förlorade. De svaga kräken, spända för lass öfver deras förmåga, ledo till den grad af den svåra forslingen, att, om de ock återkornmo till sin egare, de likväl fram på våren störtade af följderna." Kronobetjeningen var naturligtvis behjelplig vid utöfvandet af detta våld, som

Af gammalt åligger det derjemte Lapparne att för domaren aflöna tolk (Bil. 43, jemte nedanstående memorial); och äfven tingsgästningspenningar och lagmansränta synas de hafva till honom utgjort (Jfr Högström a. a. s. 242 samt not 3 och 41 i mina anm. till Sjögrens a. a.).

Deremot behöfva Lappmarkens inbyggare ej begagna stämpladt papper, ehuruväl äfven sådant åtminstone någon tid under 1700-talet synes hafva också af dem fordrats. Befriade äro de äfven från personella och extraordinarie utskylder till kronan, hvilket dock i äldre tid ej hindrade, att Lapparne äfven för sådana togos i anspråk. Så t. ex. finner man af Häradsrättens i

redan på Högströms tid framkallade bittra klagomål från lapparne, hvilka, på detta sätt beröfvade sina dragare, måste till fots återvända till sina aflägsna hemvist och bära sina små barn på ryggen. På Petrus Lsestadii ansökning befriade landshöfdingeembetet i Umeå år 1830 lapparne från denna ,,skyldighet". (Cajanus).

Men ännu svårare för Lapparne synes den forslingsskyldighet hafva varit, som ålegat dem vid Nasafjälls silfververk, då det på 1600talet drefs för kronans räkning. Derom meddelar Cajanus a. a. s. 95:

nDe (Lapparne) tvungos nemligen att med sina renar föra malmen från Näsa till Silbojock. Detta skedde till stor del på våren. Lapparne tvungos att släppa till sina oxrenar för transporten samt att själfva arbeta, hvarjemte man äfven tog vajorna (renkorna) att draga, och detta utan af seende på deras drägtighet. ,,När de arma vajorna under transporten och misshandlingen framburo sitt foster, skulle det vräkas undan och malmkörseln icke dess mindre fortsättas." När den wråa" lappen icke kunde uthärda att se detta behandlingssätt af ,,kristna" och wcivilicerade" människor samt äfven stundom hade svårt att underkasta sig tyranniet för egen del, var man icke i förlägenhet om medel att göra honom foglig. Man skulle nemligen hafva upptagit tvenne hål på isen, stoppat ned lappen i det ena, efter att hafva bundit ett rep om honom, samt dragit upp honom genom det andra, och sålunda tvungit honom till slafvisk undergifvenhet." (Cajanus).

(De citationstecken, som här äro införda inuti styckenas text

äro den citerade författarens).

Tilläggas må att Grape, som i a. a. s. 278 omtalar denna varu

forsling, framhåller den endast såsom en förvärfskälla, utan att om

nämna några andra obehag deraf, än att de äro besvärliga. Jfr ock

mom. 3 i K. Br. af den 8 Juli 1695 (Bil 47).

• Utgifv.

Enare protokoll för den 14 Februari 1737, att af lapparne i Kemi lappmark begärdes, utom annat, en årlig matlagsskatt för underhållande af betjente vid fängelset i Piteå, hvilket af dem äfven beviljades (Bil. 39).

De äro också befriade från militärpligt, utom befolkningen i Kuusamo lappmark, hvars åliggande i sådant afseende skall vidare omtalas i beskrifningen af Kuusamo socken.

Det har redan här ofvan blifvit anmärkt, att klagomål från Lapparnes sida då och då anförts öfver för stor skattebörda och öfver intrång från tjenstemännens sida. Särskildt vid 1760 års riksdag förekommo åtskilliga sådana klagomål, hvilka åtminstone delvis blefvo afhjelpta, såsom både af det ofvansagda och af Resol. på allmogens besv. den 17 Aug. 1763 framgår. Till belysande af förhållandena på den tiden, har det synts icke vara olämpligt att här aftrycka nedanstående ,,Cuolajerfvi Riksdagspuncter", hvilka, om ock ej i alla delar fullständigt utförda i det föreliggande konseptet, der sammanfattats i följande, för samma riksdag afsedda

„ Memorial.

Vår Fullmächtig Matts Påhlsson Ripi vid den allmänna Riksdag, som kommer att hållas den 1760, anförtros att hos Kongl. Maijestet och Riksens Höglofliga Ständer anmäla och till et rättwist slut befordra följande ärender:

I. De allmänna friskjutser hafva i dessa senare tider blifvit ganska dryga och årligen påökas:

1 :o. Såvida Häradshöfdingen numera har tre betjenter med sig i Lappmarken, i det stället han tilförene åtnöjt sig med en. Den till Lapmarkerne förordnade nya Stat, bestående af Oeconomise Directeur, som har sin betjent, och Kronolänsman måste jemväl bestås fria skjutser, oss till svår gravation, af hwilcka landet likväl icke mera framdeles än härtils kan hoppas någon förmån och nytta, utom det till Crono Fogden likafullt skjutsen efter förra vanligheten utgiöres.

202

2:o.
Emedan Oeconcononiise Directeuren med fri skjuts låter föra genom landet åtskilliga handelsvaror (såsom tobak, krut, bly
m.
m.), *) utom sitt på resan nödiga eqvipage.

3:o. Eftersom denna allmoge måste bestå dessa fria skjutser icke allenast inom detta tingslaget, utan ock till 15 å 20 gamla mihl öfver Lapska Gränsen in i Kimi Sochn uti Österbotn, och ändteligen

4:o. Så wida utom alt detta Oeconomise Directeuren Herr Hellant ändå låtit upbära 2 daler kopparmynt af hvar skatman härstädes under namn af skjutspenningar, som tillsamman bestiga något öfwer 60 dir K. mt, af hwilka han likwäl lefvererat tillbaka 17 dir 16 öre dito mynt.

Anhålles för denskull uti underdånighet det Riksens Högl. Ständer i nåder täcktes hindra denna svåra och efter allt utseende mera och mera tilltagande tunga i skjutser, så mycket mer som renarne till stor myckenhet i dessa åren störtat och omkommit.

II. Anhålla vi at Härads Ting och upbörd blifver efter urgammal vanlighet hålna här i Cuolajerfvi by särskilt, och icke såsom nu projecterat är tillsamman med Cusamo, dijt de aflägsnaste af oss hafva en väg af 24 eller 26 gamla mihl, emedan vägen till andra Tings platser ändå ligger härigenom då vederbörande Domhafvande och Kronobetjente ville följa sin gamla rese tour i Lapmarkerne. (Jfr ofvan s. 92).

III. Ehuru mången af oss kunde hafva hog och lust att lägga sig till Landtbruk och uptaga nybyggen härstädes, så måste vi dock beklaga att Nybyggessynen, så wida de förrättas af den tillförordnade Krono Länsman, blifwa för ett fattigt folck odrägeliga i anseende till bemälte Länsmans skjutsning långt ifrån, dess arfvode, som nog drygt betalas måste, samt Charta Sigillata utgiften vid Häradsrätten, ifrån hvilken vi tillförene alltid varit befriade, de tvänne sista åren allenast undantagne. Vår underdoniga åstundan är alltså, det bemälte syner kunde förrättas af de i orten varande förståndigaste Nämdemän, som alltid äga bättre insikt och förfarenhet i Landtbruket än en sådan Länsman äga

De inom parentes satta orden äro i konceptet öfverstrukna.

kan, och sedan af vederbörande Domhafvande eller Kronofogde, vid dess ankomst till orten, nogare utan betalning i pennan fattas, samt Lapska allmogen efter förra vanligheten ifrån Charta Sigillata utgiften befrias.

IV» Ur ålder har vanligt varit att till Häradshöfdingens

1/2

Tålck blifvit betalt i årlig lön af detta Tingslaget Timmer gråvärk. Men nuvarande Tings tålken Nils Matlein har dermed icke varit nöjd utan fordrat och värkeligen upburit dessutom af hvar skattman härstädes 6 öre k. mt. Anhålles fördenskull uti underdånighet om rättelse härutinnan och att Riksens Högl. Ständer af ömhet för denna fattiga allmoge täcktes igenom visa författningar förebygga att vi för slika försök i framtiden ej äfventyras måtte. (Bil. 43).

V. Så vida af detta Cuolajerfvi Tingslag en nog ansenlig skatt till Kejserliga Ryska Kronan årligen erlägges, så anhålles det handels Ryssarne genom Riksens Högl. Ständers höga åtgärd kunde af Kejsarinnan af Ryssland frihet gifvas att med sina handelsvaror isynnerhet mjöhl, hampa, valmar, hurst och blagarn sig härstädes infinna efter förra vanligheten, hälst dessa Ryska varor af oss omöijeligen umbäras kunna och vi eljest ifrån aflägsna orter dem anskaffa måste.

VI. Af den tillförordnade Krono Länsman hafva vi på intet sätt gagn och nytta så wida allt kan uträttas af den vanliga Lapp Länsman hvad på Krono Länsmans åtgiärd ankommer, men väl på mångfaldigt sätt tunga och gravation så wäl i anseende till dess skiuts, underhåld och kanske äfven en dryg lön, så wida vi redan dermed blifvit hotade. Anhålles fördenskull att detta efter förra vanligheten förblifva kunde och så wäl Kongl. Maijestets och Riksens Cassa som detta fattiga folcket ei med Krono Länsmans lönande betungas.

VII. De Tålckar som Herrar — — — — — —

VIII. Silfver penningar*)" — — — — — — —

J) Till mom. VII och VII, för hvilka blankt rum lemnats i konseptet, har vidare text der ej blifvit utskrifven. Antagligen skulle i VII vara fråga om tolkar, som andra tjenstemän än domaren använde, och i VIII om skatternas afbördande.

— 204 —

Hvad slutligen vidkommer allmogens afgifter till prästerskapet, äro de öfverhufvud mindre betydande, enär härvarande prästers aflöning hufvudsakligen bestrides af kronan. Om dem är dessutom så nyligen afhandladt i Erkebiskop Tengströms arbete om den prästerliga tjenstgöringen och aflöningen, att ett detaljeradt ingående på ämnet kan i detta sammanhang undvaras.

Såsom redan antydts, skattade dock Lapparne i Kemi lappmark, utom till Sverge, äfven till Rysslands och Norges kronor. Skatt erlades sålunda: till Danmark—Norge ifrån Enare och Utsjoki (jemte Karasjoki, Koutokeino och Aviovaara); till Ryssland ej blott från Enare, som kontribuerade till alla tre rikena, utan äfven från Sompio, Sodankylä, Kemikylä, Kuolajärvi och Kuusamo. Endast Kittilä synes, såsom redan sagts, aldrig hafva skattat till annan makt än Sverge. *) Från Peltojärvi i Enontekis (af Torneå Lappmark) utgick deremot tidigare skatt äfven till Ryssland.

Ifrån Utsjoki, hvartill då hörde, utom nuvarande Utsjoki församling, äfven ett år 1751 till Norge afträdt område vesterom Tanaelf, erlades år 1739 till Danska fogden, af 7 hela skattemän 14 daler silfvermynt, och af 25 halfva skattemän 25 daler, eller således inalles 39 daler silfvermynt (not 44); allt enligt af Häradsrätten under § C af protokollet vid samma års vinterting verkstäld sådan granskning och verificering, som författningarne påbjödo.

I Enare utgick år 1738 — ,,utom den vissa summan af 105 daler s:r mynt, som Enareboarne voro pligtige att till cronan Sverge årligen erlägga" — till kronan Danmark hel- och half mansskatt ,,efter samma cronors upprättade skattemantal", hvilket, enligt Häradsrättens protokoll för den 16 Februari 1739, då bestod af 12 ,,fulde-" och 10 halfskattemän. (Bil. 44 och not 41).

Jfr dock Sjögren a. a. s. 65.

Utgifv.

I och för uppbörden funnos såväl i Utsjoki som i En are

s. k. Dansk länsman, hvartill Häradsrätten, på förslag af den danska fogden,x) bland ortsbefolkningen utsåg lämplig person, som i ersättning för sitt berörda sysslande åtnjöt skattefrihet. Af denna anledning synes man i allmänhet hafva varit angelägen om att dertill få sådan man, hvars förmåga att för egen del erlägga skatt var tvifvelaktig.

Den ryska skatten utgick från Enare, der en särskild lapplänsman äfven för detta ändamål var tillsatt, under namn af Deras Majestäters bågskatt2) från (öfre) Imandroffska socken, ibland äfven benämnd Svenska öfre Imandroffska socken, och jemväl Svenska Leshelapps-( = skogslapps)socken, med 30 jefimker eller specieriksdaler och två goda bäfverskinn, hvaraf det ena skulle varit för uppbördsmannen, det andra för kommendanten i Kola; och dertill lärer ännu fogats ett litet bäfverskinn för tolken. 3) Fullkomligt svarta skinn godkändes ej, emedan man befarade dem vara färgade.

') Huru ömtålige dessa fogdar voro om sin prestige kan man finna af Häradsrättens i Teno och Utsjoki protokoll för den 12 Februari 1736, § 4, intaget längre fram såsom Bil. 45 a.

2) Bågskatt, ehuru sannolikt efter alldeles andra grunder, utgick äfven från Kemi socken till Sverge. Derom läses i 1555 års räkenskapsbok för Österbotten:

nItem utgiöres af fören. (Kemi) Sochn en skatt, och ingen annorstädes uti Österbotnen, som kallas Boga skatt, och är thet rechnet för en Boga Bonden sjelf eller Bondens söner, hvad heller the äro unge eller gamble öffver ett åår, för en heel Boga. Och är vettandes att samme Bogatall eller mantall opskrifves altidh um nijårs tijdh, och hvilke barn som födde äro året förr änn Mantalet opskrifves the rechnes för en half Boga. Och skattes af hvar Boga 2 ör, aff en halfboga 1 ör, och af hvar heel eller halfboga 1 'B (lispund) Fersk lax."

Efter bågatal erlades der ock en skatt, benämnd ,,Kiltis" eller r,Bogha kiltis", som utgick af ,,hvar och en som i Bondens gaar är, som kan eller orckar bära en båga till skougs." Och ännu äfven andra skatter utgingo der efter bågetalet.

3) Dock synas förstnämnda 2 bäfrar åtminstone ursprungligen halva utgått såsom »hågkomst för deras Majestäter" och sålunda varit ett slags whandskänku. Så enligt ett af Sjögren a. a. s. 233 omnämndt

Ofriga nedannämnda orter, från hvilka rysk skatt uppbars, sammanfattades under den gemensamma benämningen ;;Nedre Imandroffska socknen". De voro Maselska (Maanselkä), Kikinska eller Kitkoserska (Kitka), Koloserska (Kuolajärvi), Kemska (Kemikylä), Schomejenska eller Sjonbenska (Sompio) och Ratneva (Sodankylä) byalag eller pogoster, såsom de af ryssarne kallades.

Sompio erlade två bäfrar, och likaså Sodankylä. Kemikylä

\ afbördade sig skatten i penningar och synes i sådant afseende hafva erlagt 3 rubel årligen, å hvilket belopp ett i behåll varande qvitto af den 1 Januari 1776 lyder. Ifrån Kuusamo lappmark, der bågarnes antal, de i Kuolajärvi deri inbegripne, synes hafva varit fixeradt till 11 2/3, utgick bågskatten till Ryssland i en senare tid med 1 !/2 rubel s:r per båge, eller således med tillhopa 17 Rub. 47 kop. silfver. x) Till sitt belopp'synes denna bågskatt, som skulle i ,,hvita penningar" erläggas, hafva varit lika som den gamla svenska bågskatten, hvilken i 1696 års jordebok är upptagen till 3 dir s:r mynt per båge, enligt hvad Tengström a. a. III s. 519 vet uppgifva. Detta följer äfven deraf, att den svenska skatten, såväl ifrån Kuusamo som ifrån andra till Zaren skattande byar i vår Lappmark, enligt 8 § i 1695 års lappfogdeinstruktion skulle, såsom redan anmärkts, utgå till lika belopp som den ryska.

Då Kuusamo, Kuolajärvi och Kemiträsk församlingar mot slutet af 1700-talet förbundo sig att utgöra ett visst antal soldater och jägare, uppstäldes dervid bland andra vilkor äfven det, att den Kejserliga ryska skatten skulle upphöra. Och att underhandlingar i sådant syfte verkligen blifvit af svenska regeringen

qvitto af år 7191 (1683), hvaraf för öfrlgt framgår, att bågarnes antal här då varit 9, hvilka utom nämnda 2 skinn erlagt 29 jefimker och dertill en jefimk ,,för den från orten vederbörande renhuden".

Utgifv. !) Så äfven enligt Tengström a. a. s. 519. Sjögren a. a. s. 67 anger åter skatten: från Maanselkä till 3 r. 92 kop., från Kitka till 4

r. 54]/2 kop. och från Kuolajärvi till 9 rubel; hvilket sammanlagdt utgör 17 r. 46 72 k. s:r, eller på V2 kop. när enahanda summa som hos Tengström. Jfr utgifv:s „ Tillä gg" litet längre fram.

Utgifv,

vidtagna finner man af ett från Kongl. M:t till Landshöfdingen i Uleåborgs län ankommet sålydande bref:

,,Till nådigt svar å Eder underdåniga skrifvelse af den 1 Julii 1797, angående den så kallade Lappskatten, länder, att som Wi funnit denna skatt numera och då de inom svenska gränsen ostridigt belägna byarne Maanselkä, Kitka och Kuolajärvi af bofaste brukare bebos och således intet betande på de å ryska gränsen belägna land synes kunna ega rum, såsom då Lappar sig der uppehöllo, icke annorlunda kunna anses än såsom ett missbruk, så hafva vi låtit instruera Wår Ambassadeur vid Kejserliga Ryska Hofvet att, genom tjenliga föreställningar, utverka Ryska regeringens förbud till dess på gränsen varande ämbetsmän att berörda skatt vidare utfordra.

Stockholms slott den 11 Juni 1801.

Gustaf Adolph."

Det var måhända på grund häraf, som den ryska skatten från finska lappmarken begynte att utgå högst oregelbundet. På en del orter, s.s. t. ex. Enare, erlade man den faktiskt alls icke från och med år 1800, ehuruväl man på landtränteriet i Kola fortfor att årligen uppdebitera denna, liksom och skatten från öfriga delar af samma lappmark, allt intill 1814, då alla våra lappmarksförsamlingar definitivt frikallades från denna skatt och de tidigare resterna afskrefvos.

Af Skattelapparne i Kemi lappmark skattade år 1594, en

dast till Sverge 12, till Sverge och Ryssland 61 samt till Sverge,

Danmark och Ryssland 30. År 1595, då Lappmantalet var 115,

skattade 12 till Sverge allena, 71 till Sverge och Ryssland, samt

32 till både Sverge, Ryssland och Danmark.

Hel mansskatt erlades dock ej alltid af hvarje skattdra

gande. Sålunda var t. ex. enligt Reinholt Stegars Räkenskaps

bok för Opbordh och utgift af Kemi lappmark för år 1616 lapp

mantalet därstädes då: Hele Lappar 46, 3/4 Lappar 2, 1/2 Lappar

25, V4 Lappar 4, i/8 Lappar 1, Länsmän (frie) 9, utfattige 7/s

och tillgifne 2; hvartill dock ännu kom lappmantalet i Maan

selkä och Kitkajärvi byar, af hvilka bemälde fogde ej uppburit något, emedan ,,man förmodat att Österbottniska fogden gjort det". (Bil. 44 och not 41).

Efter 1751 års Gränsetraktat, enligt hvilken Sverge och Norge, genom delning af de för dem derförinnan gemensamma lappmarkerna, hvardera för sig erhöllo enskild besittning, erlades ifrån finska Lappmarken ej vidare någon skatt till Norge. Derefter utgick äfven den norska skatten från Utsjoki och Enare till Sverge, och å andra sidan den svenska ifrån Karasjoki, Koutokeino och Aviovaara till Norge, jemte det äfven särskilda andra jemkningar skedde, så att ingendera kronan framdeles skulle hafva någon ,,skatt och uppbörd eller annan rättighet in öfver Gräntsen". Ännu åtminstone år 1807 upptogs i räkenskaperna den norska skatten, såsom utgående utöfver ,,ordinarie ränta", från Enare med 6 Rdr 26 sk, och från Utsjoki med 5 Rdr 38 sk, den svenska statskassan tillgodo.

Hvad kan således vara orsaken dertill, att flera socknar i Kemilappmark erlagt skatt till två, ja t. o. m. till tre riken?

Detta förhållande kan rimligtvis ej hafva berott derpå, att orten tilläfventyrs under tidernas lopp underlydt än det ena än det andra väldet. Ejheller kan man gerna, hvad särskildt bågskatten från Kuusamo lappmark vidkommer, såsom riktig antaga uppgiften, att allmogen skulle åtagit sig densamma för att vara befredad för anfall af ströfpartier från ryskt håll. En sådan förening anser dock Lagus i sin beskrifning öfver Kuusamo socken hafva ingåtts ,,vid rågången under Carl IX:s tid", eller således efter freden i Teussina (1595). Men denna förmodan, som måhända uppkommit deraf, att fred då afslöts mellan Sverge och Ryssland, måste anses sakna all grund. Ty oftare torde den ryska sidan hafva oroats af de våra, än vår lappmark af befolkningen i de ryska gränseorterna. Otvifvelaktigt är dessutom, att skatt från de finska lappmarksbyarne, och såledss påtagligen äfven från det omedelbart vid gränsen belägna Kuusamo, redan tidigare begynt att utgå till Ryssland (Bil. 34), som just vid samma fred afstod från allt anspråk på skatt ifrån Torneå Lappmark, hvarifrån sådan tidigare äfven till detta rike erlagts (jfr här nedan s. 213).

Sannolikare synes vara, att grunden dertill, att skatt erlades till fremmande riken, är att söka hvarken i öfverenskommelser af ofvanantydd art *) eller i något förment öfverherrskap öfver orten, utan helt enkelt deri, att man sålunda utgjorde godrgörelse för förmåner, som man åtnjöt inom det fremmande rikets område.

Ännu i dag behöfva de nomadiserande Lapparne ofantliga sträckor och. fält för att underhålla sina renhjordar, hvilka ej kunna finna tillräcklig näring på inskränkta områden. Renarnes enda föda vintertid är renmossan. Sommartid, då denna mossa är torr, är den för dem mindre begärlig. Under höstvintern händer det ej sällan, att marken betäckes af hård isskorpa, som gör det omöjligt för renen att åtkomma renmossan under densamma. Midvintertid ligger snön till 2, ja t. o. m. till 3 alnars djup. Inträffar då hård skara innan marken på våren får bara fläckar eller de lafbärande stenarne afkastat sitt snötäcke, då äro renarne i samma förtviflade läge att ej finna näring. I högre grad än om sommaren äro de under vintern utsatta för vargens öfverfall. Mot den måste de skydda sig och värnas så godt sig göra låter. Sommartid plågas de af hvarjehanda insekter. De kunna ock på en ort vara utsatta för någon härjande sjukdom, medan man i en annan, ej alltför aflägsen trakt alls icke vet af någon sådan.

Med dylika och flera andra omständigheter måste Lappen

räkna, om han vill bevara sin renhjord. Den förmår honom att

göra långa utflykter vintertid, och den tvingar honom sommartid

till ännu längre. Vid hafskusten, som Lapparne af ålder ansett

vara gemensam för alla, växer renmossan vanligen icke i sådan

l) Att separata «gränsefreder" (utan regeringarnes åtgöranden) ingåtts emellan inbyggarene på ömse sidor om gränsen, vare härmed icke bestridt. Att så skett är tvärtom otvifvelaktigt; men att dervid skulle öfverenskommits om någon tribut är icke ådagalagdt.

14

— 210 —

ymnighet, att renhjorden kunde vintertid der uppehålla sig. Marken betäckes der oftare än i skogsbygder af hård isskorpa, hvilken ej blott försvårar näringsomsorgerna för renen, utan äfven underlättar vargens anfall på renhjordarne. Då vintern nalkas begifva sig renarne derföre till inlandet, dit deras egare med eller mot sin vilja måste följa efter. Om våren åter, då solen begynner värma, blåsa oftast hafsvindar.- Renarne, hvilka äro fallna för att gå i motvind, ställa då sin kosa mot hafskusten, der Lapparne med tillhjelp af sina små hundar drifva dem till smala näs och uddar, å hvilka de äro bättre befredade för flugor och insekter, och alltså lättare kunna vallas och hållas tillsamman.

Äfven fiske idkades ofta i sjöar, som lågo utom eget lands gränser, och ejheller jägaren drog i betänkande att öfverskrida dem. Man fångade vildrenar, bäfrar, fjällrackor, mårdar, ekorrar

m. m., hvar än man öfverkom sådana. Men dessa djur uppehålla sig såsom naturligt är, ej alltid på samma marker, utan löpa från en trakt till annan. Räfvar, fjällrackor m. m. följa efter lemlar och möss. Den större eller mindre tillgången på furuoch granfrö är bestämmande för ekorrens vandringar. Mården sträfvar efter ekorrn, hvars bo han begagnar sig af. Der nu jägaren trodde sig finna villebråd, dit gick äfven han, utan att någondera af dem tog hänsyn till riksgränsen. Den hindrade ejheller fiskaren att drifva sitt yrke, der det bäst lönade sig. Äfven tillgången på fisk i vattendragen kan nämligen af tillfälliga orsaker vara underkastad betydliga vexlingar. Medan utbytet på en ort är klent, kan det på en annan, som derifrån är endast föga aflägsen, vara rikligt. (Del II. s. 209 f.)

I följd af allt detta hände det ofta, och det sker allt ännu, att renlapparne uppslogo sina renbyar än på eget, än på fremmande lands område. Medan de våra, och äfven andra Lappar, med sina renar sommartid uppsökte hafskusten, drogo de sig vintertid, utan afseende å riksgränsen, till vårt område i inlandet.

Så gick det till i den nordligare lappmarken norrom fjällryggen. Något annorlunda gestaltade sig förhållandet hos de i sydligare trakter bosatte Lapparne. Måhända i följd af hafvets aflägsenhet synas desse ej ens i äldre tider hafva underhållit renar i större mängd, utan redan då haft sådan ekonomi, som man nu finner hos skogslapparne och Enareboarne. Endast vintertid, då de hade behof af dragare för sina jagtfärder, körslor och resor, höllo de derföre sina renar hos sig, medan de deremot sommartid läto dem stryka fritt omkring i skogarne. Sjelffallet brydde sig ejheller dessa om riksgränsen. Men vigtigare än renskötseln synes dock här redan af gammalt jagt och fiske hafva varit. För fisket begagnade man sig af flera, ofta nog långt ifrån hvarandra aflägsna träsk, flyttande, då omständigheterna sådant påkallade, från det ena till det andra, utan att låta genera sig deraf, att träsket tilläfventyrs låg inom annat rike. Så fiskar ännu i dag Enare-Lappen med hustru och barn än i det ena än i det andra träsket, och skickar gerna, om han har en dräng eller en fullvuxen son, denne till ishafsfisket.

Sålunda flyttande och ströfvande Lappar funnos antecknade i två eller tre rikens uppbördslängder, och' de tvungos derföre att betala skatt till såväl det ena som det andra af dem. Deri låg ju i sjelfva verket ejheller något obilligt, så länge man beskattade endast dem personligen, som kommit i åtnjutande af ofvannämnda förmåner. Men efterhand kom beskattningen att träffa äfven andra, i det den slutligen antog karaktären af en byalaget i dess helhet åliggande utskyld, hvilken omsider utgick till fixt belopp för hela byasamfundet.

Sålunda läser man i oftanämnda, uti amtsarkivet på Vardöhus förvarade berättelse (art. 4): ,,När utsändningar ifrån Norge, Sverge och Ryska Novgorod gått till Lappland, hafva Lapparne, som ingen makt hade att motsätta sig, betalt till hvar part efter sin lägenhet." Dock synes man, åtminstone i en senare tid, då mera ordnade förhållanden inträdt, hafva vid skattens fixerande tagit i betraktande äfven längden af den tid, under hvilken den beskattade årligen vistats inom rikets landamären och dragit nytta deraf. Derpå berodde väl, att t. ex. Utsjoki och Enare till Sverge utgjorde helskatt, men till Norge endast half.

I sakens natur låg det äfven, att uppbördsmännen för skattens indrifvande voro tvungna att intränga på fremmande lands område. Ty den beskattade kunde ej med säkerhet anträffas annorstädes än på sin egentliga hemort. Enligt 1596 års gränsetraktat emellan Sigismund och Czar Feodor Ivanovitsch skulle väl de ryska undersåtar, som här bodde på svenskt område, derifrån afflytta. Men så skedde dock ej, utan man vidblef sin vana att vistas och lifnära sig än i det ena, än i det andra riket, och erlade skatt till båda.

En hvar krona fortfor alltså att uttaga skatt af de Lappar, den af ålder beskattat, utan afseende dera, hvar än de voro bosatte, och uppbördsmännen fingo åtnjuta ej blott skydd, utan äfven handräckning af ortsmyndigheterna i det fremmande riket för skattens utfående, hvarvid man dock sjelffallet främst tillgodosåg eget rikes intresse (Bil. 44).

Men det oaktadt erkände våra Lappar aldrig någon annan öfverhet än Sverges Monark. Honom betraktade de alltid såsom sin ,,rätte Herre och Konung", och endast hos honom klagade de, då skatterna syntes dem för tunga. Detta fann ock sitt uttryck i benämningen ,,Miin Konagas" d. ä. vår Konung, som af dem begagnades för att beteckna Sverges monark, medan derernot Rysslands regent benämndes ,,Karjel-" eller ,,Ruossa Konagas" och Norges „Vuona Konagas", d. ä. Fjordkonungen.

Det är alltså enligt vår mening i ofvanantydda förhållanden man enligt all sannolikhet har att söka grunden för den skattsk}'ldighet till flera riken, för hvilken Lapparne voro utsatte, och derpå, så förmoda åtminstone vi, berodde väl äfven uppkomsten af den från finska Lappmarken utgåndna bågskatten till Ryssland. Sådant antydes äfven i här ofvan (s. 207) intagna Kongl. Bref af den 11 Juni 1801.

Ett talande bevis för riktigheten af denna uppfattning erbjuder förenämnda memorial af år 1588, som utvisar att skatt redan då från Enare utgick till tre riken, äfvensom förhållandet med Peltojärvi by i Enontekis.

Från sistnämnda by utgjordes rysk skatt ännu år 1594. När den begynt att utgå måste dock nu lemnas outredt. Men efter nyssagda år förekommer den ej vidare i räkenskapsböckerna. Den synes alltså hafva upphört att erläggas i följd af fredsslutet i Teussina år 1595, hvarvid Ryssland till förmån för Sverge afstod bl. a. från allt anspråk på skatt ifrån Torneå Lappmark, dit äfven Peltojärvi by räknades.

Men huru förklara, att rysk skatt utgick från en ort, belägen långt vesterut, bortom Kittilä, som aldrig skattat till Ryssland?

I en af fogden Josep Hindersson undertecknad relation, daterad den 12 September 80 (1580), läses bl. a. följande:

,,Ähr ock en Lapp (namnet otydligt) med sin systerson kommen nu undan Rydzerne och in till Peldojerffvi by, ähr ägande 57 Rener och. ähr begäre två års skattefrij, så vill han beflite sig att skaffe flere Lapper hit från Rydzerne."

Af samme fogdes räkenskapsbok för år 1581 finner man ock, att bifallande svar ingått på denna framställning, hvilken väl ej stod enstaka. Ty det synes hafva hört till tidens politik att söka till svenska lappmarken inlocka lappar från grannrikena, hvarom ock uttrycklig föreskrift ingår i instruktionen för lappfogdarne af den 8 Juli 1695, i hvars 5 § man läser: ,,åliggandes det derhoos så wähl Lappfogdarne som Läns männen, att i all görlig måtto så laga, det manskapet må till Swänske sijdan ifrån dhe andre Lappmarkerne blifva indragit." (Jfr ock Bil. 45).

I samma räkenskapsbok är innehållet af nyssnämnda svar sålunda angifvet:

Anno 81 then 13 Septembris bevilliade Kongl. M:t vår allernåd. Herre at the Lappar, som villiä flyttia ifrån Rydzke Lappmarken och in om Råen på K. M. Lappmark, ther the nokin ort finna kundhe, niutha en åhrs frihetth. A .. . med sin Stiuffsson som nu alle rede inflyttat ähr in på svenska Lappmarken och vill locka flere här ind och äger 57 Renar skall niutha thu års frijheth." i)

J) Jfr ang. Danmarks försök i samma syfte Kgl. Br. d. 8 Juli 1695 mom. 5 (Bil. 47).

Senare synes man dock för sådana inflyttningar, åtminstone till gränsorter, hafva i Sverge begynt hysa betänkligheter. Jfr Häradsrättens i Enare protokoll af den 22 Februari 1672, infördt under not 44.

Utgifv.

— 214 —

Man synes alltså kunna antaga, att upphofvet till den ryska skatten från Peltojärvi är att söka i denna inflyttning och sannolikt äfven i andra dylika. I nämnda handling ingår nemligen än vidare:

,,Att Lapparne som boendes är uti thesse byar N. Sombio, Kitkajerfvi och Maanselkke beklaga sig att Rydzerne fördärfva them slätt i grund, begära fördenskull, att måtte blifva här under vår N. Herres och Koniingtz beskydd antingen inom Kimmi Råå eller inom Torna Råå med hvad Tresk ther best fins bepröfvat uppfinna kunna."

På dessa gränseorter, från hvilka skatt den tiden och redan derförinnan utgick till Sverge, gjorde nemligen äfven Ryssarne anspråk, och först genom freden i Teussina blef saken slutligen reglerad till Sverges förmån, utan att någon ändring härigenom dock uppstod i afseende å Ryssarnes rätt att uppbära skatt från Kemilappmark, hvilken sannolikt är af mycket gammalt datum.

I gengäld för bågskatten synes de ryska myndigheterna hafva ansett sig böra, åtminstone i fall af trängande behof, bevilja de byalag, från hvilka den utgick, vissa förmåner, då de derom anhöllo. Sådant förekom särskildt i tider, då för dem ett verkligt behof förelåg att från Ryssland införa säd, tåg, hampa qch andra nödtorfter.

Från ryska sidan var denna spannmålshandel egentligen ej tillåten, och den svenska regeringen synes ejheller hafva varit böjd för att tillmötesgå våra lappmarks socknars anhållan om regeringens medverkan till upphäfvande af förbudet deremot. En vid 1760 års riksdag derom framstäld petition af böjdes uttryckligen genom 60 § i Resol. på allm. besvär den 17 Augusti 1762, dock med tillägg, att Kongl. M:t ville draga den nådiga försorg för den fattiga allmogen, att den på något sätt i detta mål må innan nästa Riksdag kunna afhjelpas. Så synes likväl icke hafva skett, hvarföre en enahanda anhållan upprepades vid Riksdagen 1765—1766, dock äfven nu utan annat resultat, än att Kongl.

M:t i r^krifvelse af den 18 Januari 1766 anmodade landshöfdingen i länet att söka förmå städernas handlande att med nödig spannmål bispringa Kemi lappmarks inbyggare (Bil. 46).

4J X O

Men äfven denna anmodan, om sådan gjorts, blef synbarligen utan resultat. Ty den lappska befolkningen vände sig nu direkt till Voivoden i Kola, hvilken också biföll dess begäran att från ryska sidan få köpa särskilda förnödenheter, och det ännu dertill på fördelaktiga villkor. Deroin föreligga åtskilliga bref och handlingar. Såväl af dessa dokument som af en del i behåll varande qvittenser öfver från dessa landsändar till Ryssland erlagd skatt ingå här nedan bland bilagorna åtskilliga under den allmänna rubriken ,,Särskilda ryska handlingar" (Bil. 48).

Tillägg af utgifvaren.

Om dessa skatter till flere riken ingår i Stockfleths bok ,,Bidrag till Kundskab om Finnerne i Kongeriget Norge" I, Christiania 1848, s. 393 ff åtskilliga upplysningar, grundade på dokument, som förvaras i Guvernementsarkivet i Archangel och blifvit tryckta i detta guvernements ,,Journaler", hvarifrån de sedan fått inflyta i norska tidningar, hvilka utgjort Stockfleths källa. Då dessa, i en senare tid publicerade upplysningar, ej synas hafva varit tillgängliga för ,,Anteckningarnes" författare, har utgifv. velat här redogöra för desamma, helst de äro egnade att bestyrka riktigheten af den uppfattning utaf frågan, som här ofvan funnit sitt uttryck.

Oaktadt Lapparne, heter det i nämnda ryska källor, allaredan från det 13:de århundradet stodo under sina mäktigare naboers, Ryssars, Svenskars och Norrmäns herravälde, hade de hvarken känt sitt förhållande till dessa makter eller de verkliga gränserna för deras områden. De flyttade derför från det ena landet till det andra för att der fiska och jaga och låta sina renar beta. För renbetet betalade de en särskild tiondeafgift till alla tre makterna, hvaraf de fingo namnet: Lappar, som betalade dubbel eller tredubbel skatt.

De ryska Lappar, som erlade dubbel skatt, bodde i Peisen, Pasvig och Nejden af distriktet Kola. Skatten (till Ryssland) utgick der efter samma måttstock som af de öfrige invånarene,

d. v. s. med 3 rubel 77 l/j kop. banco för hvar skattskyldig

— 216 —

person. Och från urgammal tid utgjordes sådan af dem till Konungen af Danmark (Norge) med 1 1/2 rubel. Sistnämnda skatt, pålagd för det torskfiske, som dessa Lappar bedrefvo i åtskilliga af Finnmarkens fjordar, uppbars af en tjensteman från Vardöhus, hvilken årligen i Januari månad inträffade i Kola.

De svenska Lappar, af hvilka dubbel skatt utgick, bodde i distrikterna ,,Mazelsk og Kuzonemsk ved Mazelsk-Bjergene og S0en Kuzo Saavelsom omkring S0erne Kitko-Kute (Kitkajservi) og Kitkozersk, hvor der var en Trgekirke og en Prsestegaard"; samt vidare i ,,Kolozersk ved S0en Kola-jservi, Kemsk ved S0en Kemi-Kula (Kemi-jservi), Sombensk vid S0en Chombe-Kula (Sombiojservi), indbefattedes i Distriktet Ratnem ved S0en Ratnem, hvar der ogsaa var en Träkirke og en Praestegaard"; med en folkmängd *) i de tre (?) förstnämnda distrikterna af 2,124 personer, och i de tre sistnämnda af 1,000 personer. De hade till ryska kronan erlagt tionde fördelad på följande sätt:

Mazelsk 3 rub. 92 kopek, Kitkosersk 9 rub., Kemsk 3 rub., Sombensk, i stället för de å distriktet ankommande 4 1/2 rub., två bäfverskinn, och Ratni, i stället för 7 1/2 rub., likaledes två bäfverskinn; eller tillhopa, såsom det säges i det citerade arbetet

s. 396, i penningar 26 rub. 46 1/2 kop. och 4 bäfverskinn. I sjelfva verket gör dock summan endast 15 rub. 92 kop. och 4 bäfverskinn; hvarföre misstag i ett eller annat afseende här föreligger. Äfven namnen äro i hög grad vanstälda. Med dem afses naturligtvis: Maanselkä och Kitka, hvilka bilda det nuvarande Kuusamo, samt Kuolajärvi, Kemikylä, Sompio och Sodankylä ( = Ratni). Jfr ofvan s. 205 f.

Den ryska skatten blef fordom af Lapparne aflevererad i Archangel, senare i Kola. Men på deras begäran och i betraktande af den långa och besvärliga vägen anbefaldes slutligen att skatten skulle utkräfvas på sjelfva orten, i hvilket afseende en tjensteman från Kola årligen begaf sig dit.

De svenska Lappar, hvilka erlade dubbel skatt, bodde ,,i Konungens af Sverge land" i distriktet Imandra (Enare), tätt

*) JSumera ej lappsk, utan finsk.

— 217 —

invid sjön Pionbo (?), hvarest fanns en träkyrka och en prästgård, 12 lappkåtor och 17 tält samt inalles 200 invånare.

Tiden då Ryssland, Sverge och Norge begynte att uppbära denna tionde kunde icke noga bestämmas på grund af dokumenten, men ,,efter Methoden selv maa man antage, at det har bestaat i urmindelig Tid".

Denna skatt blef senare i Ryssland uppburen under namn af 5Jlukovoi", enligt Dirigerande Senatens ukas af den 11 Juli 1723. Uppbörden deraf säges dock alltid hafva varit förenad med svårigheter, såväl på grund af ortens aflägsenhet som Lapparnes invändningar, att de marker och sjöar, för hvilkas bruk skatten fordrades, voro på svensk grund.

Sedan auktoriteterna i Archangel meddelat, att dessa Lappar och skatteuppbörden hos dem, efter Finlands förening med Ryssland sorterade under länestyrelsen i Uleåborg, anstäldes undersökning. Dervid kom man till det resultat: att de dubbel skatt betalande Lapparne bodde i ,,Kusamsk Lappland" i det inre af distrikterna Kemi och Sodankylä, samt att de från urgammal tid, ehuru svenska undersåtar, utgjort tribut till Ryssland; äfvensom att de i Enare och Utsjoki bosatte Lapparne, hvilka erlade tredubbel skatt, sålunda att de jemte ,,koppskatt" till Sverge, betalte ,,en separat tribut" till Ryssland och Norge för jagt- och fiskerätten i det inrex) af dessa två ,,Lande", helt och hållet öfvergifvit sina gamla boningsplatser (i Ryssland?), sedan jagten efter vildrenar och bäfrar allaredan för 20 år sedan blifvit uttömd i guvernementet Archangel. De ansågo sig derföre, och emedan de numera lifnärde sig medels fiskeri vid Norges kuster, böra vara befriade från den tribut, som de fordom betalt. På senare tid bestodo de till tredubbel skatt pligfcige Lapparne af 86 familjer. De bodde vintertid i Enare och Utsjoki, samt fiskade sommartid vid Ishafvets kuster.

Antalet af de Lappar, som erlade dubbel skatt, kände man éj noga. Ingen fanns dåmera i distriktet Sodankylä.

•) Kursiveradt af utgifv.

Från 1798 till 1815 räknade man enligt de ryska räkenskaperna ett deficit i lappskatten från nämda orter af 450 rubel och 55 bäfverskinn. Men regeringen ansåg det vara obilligt att utkräfva denna brist, emedan dessa Lappar allaredan i 20 år icke mera sysselsatt sig med jagt på ryskt område, och de som för tiden bo inom det med Ryssland numera förenade Finland betala sina skatter der. Genom ett Kejserligt förfogande af den 30 Augusti 1814 afskrefs derföre nämnda brist, och de finska Lapparnes förenämnda skatt till Ryssland upphörde för framtiden att dit utgå.

Att äfven från svensk sida undersökningar gjorts angående grunden för den gemensamma skatterättigheten för Sverge, Ryssland och Danmark kan man finna såväl af Kongl. Br. den 8 Juli 1695 till Landshöfdingen Grefve Douglas (Bil 47), som af en anteckning i Häradsrättens uti Enare protokoll för den 14 Februari 1737. I det förstnämnda heter det, med åberopande af ett Landshöfdingen Grosses bref af den 28 Mars 1691, att Ryssland till sådan skatt ingen rätt haft, utan den endast ,,per conniveutiam" uppburit. I det senare åter, att Landshöfdingen Baron Gyllengrip från domhafvanden i Kemi lappmark uti skrifvelse af den 3 Juli 1735 i samma sak infordrat upplysningar, sådana man då äfven sökt att vid tingen inhemta af allmogen i de skilda tingslagen, utan att dock för resultatet af denna efterforskning någon redogörelse i protokollet intagits.

Ecklesiastika förhållanden.

Med undantag af Utsjoki och Enontekis sorterade finska Lappmarken redan i äldre tid under Kemi pastorat och Åbo stift, men var dock senare för någon tid underlagd Torneå pastorat och Uppsala Erkestift. På grund af Sverges rikes regerande Råds resol. och förklaring af den 16 Mars 1633, på prästerskapets i Åbo stift inlagde punkter, återförenades den dock med Kemi, hvars pastor tillades de 12 tunnor spannmål till underhåll, som för vårdnaden om bemälde Lappmark derförinnan tillkommit pastor i Torneå. (Not 1). Och snart derpå föreskrefs ytterligare i K. M:ts resolution och förklaring af den 28 Februari 1642, att Kemi lappmark skulle förblifva under Åbo stift, ,,såsom nu i en rund tid dermed är hållit", tills Kongl. M:t af hvarjehanda annan consideration finner godt att låta göra derutinnan någon ändring (not 1).

Men emedan den finska Lappmarken då ännu ej hade egna präster, fortforo Lapparne i denna aflägsna trakt, oaktadt de mest välmenande författningar, som de svenska regenterna utgåfvo i afseende å den christna lärans utbredande bland dem, att vandra i hedniskt mörker så länge deras religiösa omvårdnad ankom ensamt på prästerskapet i Kemi och Torneå. Ty detta prästerskap, ,,hafvande vidlyftiga befattningar med bönderne", kunde föga eller intet uträtta för undervisningens befrämjande bland Lapparne. Ända till Drottning Christinas tid hade derföre Lapparne i Kemi lappmark ,,såsom villfarande får vandrat i sitt hedniska mörker, brukat trulldom och andra vidskepelser, dyrkat och tillbedit sten- och trädafgudar samt utöfvat allehanda skrock".1)

Efter reformationen hade väl under 1500- och i början af 1600-talet tid efter annan någon präst varit på tillfälliga besök äfven till denna lappmark utsänd. 2) För Torneå Lappmark blef

!) Nils Fellmans berättelser af åren 1748 (§ 6) och 1751 (§ 1), Högström a. a. s. 182 ff, Henrik Wegelii berättelse om Sodankylä, samt not 2 i mina anm. till Sjögrens a. a.

*) I Senatsarkivet förvaras ett qvitto, dateradt Korsholm den 18 Dec. 1601, deri Kongl. M:ts bekante Hofpredikant Sigfridus Aronus Forsius erkänner sig hafva af Fogden i Österbotten emottagit 16 Edr till sin rlappska resa". Men att han under denna resa, som han jemte Hieronymus Birkholz på Hertig Carls befallning verkstälde i geometrisk, politiskt och ekonomiskt syfte, skulle verkat äfven såsom präst är föga troligt.

af Gustaf Wasa år 1559 t. o. m. en särskild präst tillsatt (Del II s. 347); och år 1602 hade Carl IX förordnat en viss Greels Henrij att vara kyrkoherde i Kemi- och Torneå Lappmark. Likaså finner man af en hjonelagslängd, författad den 3 Oktober 1610 af Kyrkoherden Simon Nicolai i Kemi, uti samma sockens Lautiosaari by en D. Olaus antecknad såsom hemmansegare derstädes och kyrkoherde i Lappmarken. Genom allt detta blef dock föga uträttadt. Ty då ingen af dem veterligen varit i Lappmarken bosatt, inskränkte sig väl deras åtgöranden endast till de nödvändigaste förrättningar, s.s. att döpa barn, viga brudpar och jordfästa lik på de orter, dit deras resor tilläfventyrs sträckt sig. (Jfr Johan IILs yttrande här ofvan s. 24).

Ett säkert bevis på, att sådana förrättningar redan på 1500talet verkstäldes här uppe, har man i de för beskattningsändamål uppgjorda personalförteckningar, som från senare hälften af 1570-talet finnas i Senatsarkivet. Af dem, som jag genomögnat, framgår:

att i Maanselkä och Kitka byar redan då voro mest christna namn, bland dem äfven några slutande på ,,eff" och ,,off", s.s. Mikipeff, Ikipeff, Arioff och Aripoff, men äfven hedniska s.s. Aika, Ihala, Tevtio, Ikämieli, Utzi ioutzi m. fl.;

att i Sompio namnen likaledes för det mesta voro Christna; att jemväl i Sodankylä de flesta egna namnen voro Christna, fädernes namn deremot hedniska; att i Peltojärvi endast ett namn var hedniskt; och att äfven i Kittilä namnen mest voro Christna, men i Kuolajärvi och i Enare deremot nästan uteslutande hedniska.

Bland sådana förmärkes: i Kuolajärvi Teutto, Teutia, Mielikirja, Päiviä, Aikia, Toria, Ikämieli, Ika ioutzi, Saari ioutzi, Keräiä, Hikiä m. fl.; och i Enare: Aikasar, Sarvia, Vallia, Militty, Aimoia, Saia, Valli, Naama, Morottaja, Nosta, Avio ioutzi m. fl.

Då man sålunda i Kemi lappmark begynte med omvändelsevärket egentligen först i den evangeliska tiden, finner man der föga spår af katolicismen. Sådana skönjas deremot i Torneå lapp

mark, dit sannolikt någon ckristendomskunskap spridt sig redan

långt tidigare ifrån Torneå och Ofvertorneå. På förstnämnda ort

säges nemligen Biskop Hemming redan i medlet af 1300-talet

hafva döpt några Lappar vid det han der invigde en kyrka; och

åtminstone redan år 1482 fanns i Ofvertorneå en kyrka, benämnd

Särkilax.

För att i Kemi lappmark rotfasta Christendomen vidtog omsider Drottning Christina de mest verksamma åtgärder. Hon ej allenast lät år 1648 der uppbygga två kyrkor, de första på orten, den ena i Enare, den andra i Kemiträsk, utan hon anbefalde ock Biskopen i Åbo Isaac Rothovius att vid dessa kyrkor anställa hvar sin präst. I anledning deraf förordnades två, då ordinerade unge prästmän till Kemi lappmark, nemligen Esaias Mansueti 'länder eller Bothniensis (Fellinan), född i Ijo, der hans fader Mansuetus Jacobi Fellman varit kyrkoherde, till Enare, och Jacob

Lapodius, från Lappo socken i Österbotten, till Kemiträsk.

Dessa präster, hvilka voro de förste, som. stadigt bodde i

Kemi lappmark, blefvo stälda under inseende af kyrkoherden i

Kemi, till hvars pastorat berörda orter fortfarande hörde. Han

skulle årligen till Lappmarken verkställa inspektionsresor, hvilka

dock vanligen ej utsträcktes längre än till Kemiträsk. Och äfven

efter det af Kemi lappmark år 1675 *) bildats ett skildt ,,Kemi

lappmarks pastorat", fortfor öfveruppsigten att vara pastor i Kemi

uppdragen enligt 8 § i Kongl. resol. den 1 Mars 1678, gifven

samtliga prästerskapet i Åbo stift vid riksdagen i Halmstad.

Men sedan finska Lappmarkens församlingar genom Kongl.

Br. till Domkapitlet i Åbo af den 26 Juni 1747 fingo ny indel

ning, och flere kyrkoherdar der tillsattes, berättigade Kongl. M:t

i skrifvelse till Direktionen för Ecklesiastik verket i Lappmarken

af den 10 Mars 1758 Biskopen i Åbo stift att derefter förgifva

prosteembetet öfver Kemi lappmark till den bäst förtjente och

') Till detta årtal hänför man i allmänhet tillkomsten af Kemi

lappmarks pastorat. Att det dock tillkom redan 1673 kommer af det

efterföljande att framgå.

Utgifv.

skickligaste af kyrkoherdarne i kontraktet, utan att Kongi. Br. af den 1 Mars 1678, såsom personelt för den tidens pastor i Kemi och olämpligt med afseende å det dåvarande tillståndet, skulle derutinnan ligga i vägen. Vicarierande kantraktsprosten i Kemi lappmark, kyrkoherden i Sodankylä Henrik Wegelius förordnades derföre nu till kontraktsprost i Kemi och Kemi lappmark. Men efter hans förflyttning till S:t Michels pastorat år

1774 har denna lappmark åter underlydt Kemi kontrakt.

Esaias Mansueti och Lapodius voro de förste präster, som begynte att informera våra Lappar efter den i landsorterna då brukliga metoden, hvarvid då, och äfven långt senare, tillgått sålunda; ,,att man anställde vissa läsningsmöten, hvarvid man först specielt afhört en och hvar, hvad han tillförene kunnat, och i förståndet undervisat; sedan noga annoterat hvar och ens förkofring samt satt läxor före tills vidare eller nästa möte. På så sätt har en och hvar af prästerna penetrerat sin församling åtskilliga resor om året" (Del I s. 376). Ej underligt således att läskunnigheten vid sådant förhållande redan tidigt blef i vår lappmark ej blott allmän, utan äfven god, oaktadt prästerna der ej biträdts af missionärer eller skolmästare, eller ens, förrän i en senare tid, af kateketer.

~ Att det finska språket blef undervisningsspråk, var väl åtminstone till en början en nödvändig följd af bristen på lappska böcker, men äfven, och det isynnerhet längre fram i tiden, af det rådande åskådningssättet hos de högre kyrkliga myndigheterna, af hvilka prästerna antagligen haft sig sådant förelagdt, eftersom böcker, lämpade för h värj e orts Lappar särskildt, ej utgåfvos. Åtminstone klagade Esaias Mansueti, enligt hvad Nils Fellman i sin relation af år 1751 § 4 uppgifver, att han i förstone haft mycket svårt att ,,intrycka" finska språket hos Lapparne. Ty att han, som i \l år bodde ensam bland Lapparne i Enare, der något annat språk den tiden ej talades, i grund kände lappska språket, det behöfver ej betviflas. För öfrigt synes nyss uttalade förmodan om orsaken till finska språkets användning vinna bebräftelse äfven af hvad Petrus Fjällström yttrar i företalet till sin lappska grammatik, som utkom år 1738, då han allaredan i 20 år varit lärare i Lycksele lappskola. Sedan han deri uttalat sitt beklagande deröfver, att de präster i svenska lappmarken, hvilka Lapparnes undervisning ålegat, ej varit deras språk mäktige, och att densamma deraf lidit, yttrar han vidare: ,,Sanningen härutaf har jag, under mitt långa och trägna tjuguåriga arbete med ungdomens information, som på svenska skedt, med bedröfvelse erfarit, thet och alle med mig tillstå, som om saken äro rätteligen kunnoge och folkets salighet hjerteligen ömma."

Således fick ej ens Fjällström, som var född i Lappmarken och förty allt ifrån barndomen kände dess språk, undervisa på lappska, ehuru han på detta språk utgaf böcker både för Lapparnes behof och för vetenskapliga ändamål.

Efter det Lapodius, som äfven han säges hafva varit en nitisk man, år 1660 aflidit, förflyttades Esaias Mansueti till Kemiträsk. Omvändelseverkets fortsättande i Kemi lappmark ankom nu å honom ensam. Utnämnd till ordinarie kapellan i Kemiträsk år 1663, efter att sedan 1661 hafva der tjenstgjort såsom tillförordnad, besökte han derifrån vintertid alla trakter af denna lappmark, Enare icke undantaget, men bodde sommartid stadigt vid kyrkan i Kemiträsk, der Lappar då infunno sig från Kittilä, Sodankylä, Sompio, Kemikylä, Kitka och Kuolajärvi och, såsom man af 3:dje punkten i Grraans resol. af den 27 December 1671 (not 3) kan finna, t. o. m. ända ifrån Enare. Men emedan han i denna af 7 tingslag bestående lappmark, som var af 70 mils längd och 50 mils bredd (Del I s. 376), 1) omöjligen kunde medhinna eller förmå att med erforderlig framgång fortsätta det angelägna verket på hela detta oerhördt vidsträckta område, förordnades prästmannen Daniel Tuderus till ,,Pastor" i Enare. Sedan han emedlertid undanbedt sig uppbraget, utsågs Kapellanen i Pudasjärvi Anders Palmannus till platsen. Men äfven han inkom med sin excusation, på den grund, att han vore medellös och befarade sig med hustru och många små barn ,,der uppe i öknen

l) Här afses s. k. gamla mil, hvari afståndena på en del orter i denna Lappmark allt ännu beräknas. Dess längd torde närma sigden geografiska milens.

af hunger och köld blifva lifvelös" (not 4). Omsider vardt Gabriel Tuderus präst i Kemi lappmark, dit han enligt sin egen berättelse i Januari 1669 begaf sig på resa. Men han tog aldrig sin bostad deruppe, och det hvarken före eller efter det han år 1675 blifvit kyrkoherde i samma Lappmark eller, såsom han till en början synes hafva benämnts, kyrkoherde i Sombeå eller Somby, efter den ort, der kyrkan var afsedd att byggas och kyrkoherden skulle få sin vinterbostad, medan han deremot sommartid borde bo vid Kitkajärvi i Kuusamo, för att der då betjena Kitka, Kuolajärvi och Maanselkä Lapparne (Bil. 36, mom. 6). Äfven derefter fortfor han nemligen att hafva sitt hemvist i Torneå, derifrån han blott en gång om året, vintertid, reste omkring i Lappmarken och uppehöll sig någon kortare tid på den ena och den andra platsen af det vidsträckta området. *)

*) I hvilken egenskap Gabriel Tuderus verkade i finska lappmarken, innan han utnämndes till kyrkoherde derstädes, har ej varit fullt klart. Han benämnes än Oomminister i Enare, än kapellan derstädes, än ock helt enkelt «Lappräst". Till hvad härom anförts i Del I s. 479 och de dertill hörande noter, vill utgifvaren för sin del tillägga följande:

Då i mom. 3 af Landshöfdingens «svar och förklaring" af den 27 Sept. 1671 (not 3), i anledning af Lapparnes i Kemi lappmark, Som pio och Sodankylä byar klagomål mot ,,Lapprästen" Herr Gabriel (Tuderus), yttras, att Lapparne i dessa byar, hvilka ligga i vägen när Herr Gabriel ,,på sin faders vägnar" kommer till dem, böra honom lydige vara; då vidare i Åbo domkapitels skrifvelse af den 28 April 1675 (not 4) i anledning af Landshöfdingens yrkande, att präst borde förordnas till Enare, bl. a. säges: ,,imedlertidh måste D:n Gabriel Tuderus efter Kongl. br. dat in Junio 1673, så ock af Doomcapitl. fångne fullmacht, om Gudstjenstens hållande i Enare sig vårda"; och då slutligen G. Tuderus i Tunsei (af Hylphers, i sin år 1789 utgifna beskrifning om Vesterbotten — s. 38 — delvis aftryckta) Herdaminnen, som är af mycket gammalt datum, benämnes ,,Oomminister i Enare och Kemi lappmark" — så gaf allt detta utgifvaren anledning att söka vinna upplysning härutinnan ur 1673 års nyssnämnda Kongl. Br., af hvilket en afskrift derföre anskaffades ur Kongl. Sv. Eiksarkivet. Detta bref, som finnes infördt här nedan såsom Bil. 49, hade tillkommit i anledning af G. Tuderi anhållan att varda i sin faders ställe antagen till kyrkoherde i Kemi lappmark, emedan denna lappmark vore så vidsträckt,

Oaktadt allt detta har dock G-abriel Tuderus uträttat åtskilligt i afseende å afskaffandet af hvad som än återstod utaf hedniska bruk och för christendomens befrämjande bland de Lappar, som bodde i det vidsträckta området söderom landtryggen, till hvilket område äfven han sjelf i sin berättelse hänfört denna sin verksamhet. Han var nemligen en ifrig förstörare af hvad här ännu återstod utaf afgudaredskap. Men att han ej kunde bidraga till att hos Lapparne inplanta och befordra någon djupare känsla för religionen, eller vinna deras förtroende, var en gifven följd af hans häftiga och obändiga lynne, och hans i följd deraf hänsynslösa tillvägagående mot dem, hvarom äldre, delvis äfven i detta arbete intagna handlingar lemna endast alltför tydliga vitt

att den icke kunde af en själasörjare behörigen betjenas, och han dessutom ,,några år bortåth uti Kemi Lapmark och Enari, Sanbio (Sompio), Colajerfvi, Kemikylä, Kittka, Mansälkä, Sodankylä och Killila (Kittilä) byar sig hafver bruka låtit för deras ordinarie Siälasörjare — hvarmed väl afsågs just G-. Tuderi fader, som var kyrkoherde i Kemi, eller möjligen Esaias Mansueti i Kemiträsk. Antagligen hade således ingen velat åtaga sig kapellanstjensten i Enare efter Esaias Mansueti, såsom man synes kunna sluta till äfven af Åbo Domkapitels berörda bref af den 28 April 1675 (not 4), om det ock egentligen hänför sig till en något senare tid. (Jfr ock förf. anm. till Sjögrens a. a. s. 213). Till nyssnämnda, naturligtvis i förening med fadern gjorda anhållan bifölls nu, och Domkapitlet anbefaldes att afskilja dessa byar från Kemi församling samt förordna Gr. Tuderus till kyrkoherde i desamma. Då nu

G. Tuderus derjemte i brefv et benämnes hvarken kapellan eller ens Comminister i Enare, utan helt enkelt ,,wyrdige och wällärde Gabriel Tuderus", kan man således svårligen komma till annat resultat, än att

G. Tuderus verkat i Lappmarken endast såsom sin faders adjunkt, ända till dess att han utnämndes till Kyrkoherde derstädes år 1673. Det var alltså då, och ej 1675, såsom vanligen uppgifves, som Kemi lappmarks pastorat tillkom, utan att Esaias Mansueti ålder — han hade då ännu ej fyllt 40 år — haft dermed någon gemenskap, såsom dock Sjögren i sitt a. a. s. 15 förmodar. Orsaken till denna utnämning var väl helt enkelt, jemte det verkliga behofvet af flere lärare i Lappmarken, äfven Pastor Tuderi önskan att sålunda skaffa sin son eget pastorat, liksom det väl ock var han, som efter sonens förflyttning till Torneå, fick sin måg, Cajanus, utnämnd till dennes efterträdare i Lappmarken.

226

nesbörd. Han beskyldes äfven af Lapparne, utom för handgripligheter, hvilka bl. a. togo formen af aga med käppar och ris, t.

o. m. för egennytta (Bil. 36 och not 3). Han kom med ett ord i Lappmarken, liksom öfverallt der han vistades, i strid med sin omgifning och sina åhörare. I en gammal visa, som man än kan få höra i Torneå trakten, heter det derföre ock om honom, bl. a.:

,,Tuderus, tuo Herran Pappi,

jota vihas Lanta ja Lappi." *)

Sedan Tuderus år 1684 utnämnts till kyrkoherde i Torneå pastorat, och någon derförinnan ej förordnats till Enare, var Esaias Mansueti åter ensam präst i hela Kemi lappmark. Efter 36 års oafbruten vistelse i lappmarken var ban nu redan gammal vorden; och trött af sina oerhörda ansträngningar under ständiga resor i dess vilda ödemarker, kunde han sjelffallet ej mera ega de kroppskrafter, att han allt ännu skulle kunnat i samma mån som i yngre år uthärda med sådana färder och på det oerhörda området tillgodose alla de kraf, som nu åter hvilade på honom ensam — kraf, hvilka för öfrigt måste öfverstiga äfven den raskaste mans förmåga.

När Tuderus här fick sin efterträdare kan ej med full visshet angifvas. I Kongl. resol. den 25 Oktober 1688 å Biskop Gezelii underd. supplikation heter det, att Kongl. M:t ville de tvänne kapellaner i Sodankylä och Kuusamo, hvarest nyss kapeller äro uppbygde, men ännu ingen lön förordnad, i nåder hafva beviljat 39 tunnor spannmål till underhåll. Men enär sålunda lön för präster på dessa orter först då anslogs, hade väl föga några sådana derförinnan funnits å dem stationerade. Ovisst är

') På svenska kunde orden återges sålunda:

,,Tuderus, denne vår Herres prästman, hatad af både bonde och Lappman."

Egentligen afses väl dock här med «Lappi* Lappland, och med BLanta" Torneå trakten, eller de till lappmarken angränsande bygder, der jordbruk idkades. Utgifv.

ock när Henrik Cajanus, som blef Tuderi efterträdare, flyttade till Kuusamo, der sedan år 1675 en predikostuga fanns i Säynäjäperä, och en kyrka uppbyggdes 1694; men sannolikt skedde det ej före år 1690. Sistnämnda år klagade nemligen Enareboarne öfver saknad själavård (Bil. 50—51), hvilket möjligen berodde just derpå, att Kemi lappmarks redan derförinnan utnämnde pastor (Bil. 50) då ännu ej bosatt sig på orten.

Sin förste Kapellan fick Sodankylä år 1689. Men hvarken denne eller hans närmaste efterträdare i tjensten bodde derstädes. Dessa präster, säger nemligen H. Wegelius i sin beskrifning öfver Sodankylä, ,,hafva intet varit här vistande, utan rest ifrån landtbyggden kring Lappmarken någon gång om året, emedan här då intet varit något ordentligt prästbohl, hvarken till huus, åker eller äng, utan hafva de mest uppehållit sig på landsbyggden nästan med bettlande; ty med trettio tunnor svagt och hafradt korn, som i Torneå mest alltid är, lärer knappt någon kunna föda och kläda sig och de sina". *) Först den tredje kapellanen, Barthold Ervast, bodde stadigt inom församlingen. Men under sin långvariga tjenstgöring i denna besvärliga lägenhet hade han — allt enligt Wegelius — änskönt han fört mycket ordentligt lefverne, blifvit så svag och krasslig till sin syn och sina lemmar, hvilka alla darrat, att han under sina sista tjensteår, efter Lapparnes berättelse, knappt varit i stånd att förrätta ,,sina embetes sysslor". 2) Besvärligheterna i denna vidsträckta församling föranledde ock hans närmaste efterträdare H. Ganander att så godt som omedelbart söka transport derifrån.

Då derjemte de pastorer, som följt närmast efter Tuderus, enligt Lapparnes af Wegelius omförmälda berättelser varit temmeligen försumlige och likgiltige, uträttades i de från Kemiträsk mera aflägsna trakterna af Lappmarken, om man undantar Sodankylä efter dess tillträdande år 1699 af Ervast, en i sin hälsas

1) Härtill kan dock anmärkas att andra ej hade det bättre i afseende å aflöning (Bil. 58). 2) Efter sin förflyttning till Pudasjärvi pastorat år 1728 lefde han dock der ända till 1737.

— 228 —

dagar mycket nitisk maa, endast föga för undervisningens befrämjande, innan Zacharias Forbus år 1718 blef kyrkoherde i Kuusamo. I förening med sine trogne embetsbröder, Esaias Fellman i Kemiträsk och Ervast, begynte nu äfven Forbus ifrigt befordra Christendomens sak här uppe. Och med detta berömliga sträfvande har enligt Wegelii vittnesbörd, också de efterföljande prästerna fortfarit. Men också Forbus beskyldes för allt för stor stränghet, parad med vissa besjmnerligheter, h vilka väl voro egnade att något förringa resultaterna af hans ifriga bemödanden. 1)

]) Om honom betättas, bland annat, att Lapparne, då han sommartid begaf sig till de läsmöten och förhör, som han utsatt, nödgades dels bära honom, dels i båt släpa honom öfver sådana ställen, der båten måste dragas öfver land. I Consistorium anmälde han, att resor utan nödfall strax efter den allmänna gudstjensten på söndagarne företoges såväl af socknens befolkning, som skyndar sig till sin några mil aflägsna hemorter, der dock andra äro som vakta husen, som äfven af fremmande. hvilka väl kunde qvarblifva till måndagen. Med anledning af såväl tredje budet som 2 § i Kongl. resol. den 10 Mars 1719 anhöll han derföre om höggunstig undervisning i detta mål, huruvida de som sådana resor göra böra betraktas såsom sabbatsförbrytare och anges för värdslig rätt. Ej blott dessa resande förbjöd han emedlertid tillträde till Nattvarden, utan han gjorde det äfven beträffande dem som rökte tobak, hvaraf han till en början var en afsvuren fiende. Sina åsigter om bruket af tobak, ,,som jemväl näsan, i afund öfver sin grannes goda dagar, har lärt betjena sig af på sitt sätt", har han nedlagt i en vidlyftig afhandling, som förvaras i Abo Domkapitels arkiv. Han ville deri bevisa, hurusom dagligt tobaksrökande vore både ,,oanständigt, skadeligt, förargerligt och syndigt", hvilket allt han försökte ådagalägga under sex moment: l:o Ethicum, 2:o Physicum, 3:o Botanico-medicum, 4:o Oeconomicum, 5:o Politicum och 6:o Theologicum.

Sedan Consistorium år 1729 genom Prosten Erik Frosterus i Kemi fått del af denna skrift, åtvarnades Forbus att afstå från sina der uttalade åsigter, hvilka vore blott till förargelse. Forbus förmälte sig dock ej kunna göra sådant, utan att blifva öfverbevisad om oriktigheten af desamma. Men sedan Frosterus till Kuusamo afsändt kapellanen Ståhlberg, som ,,communicerat de afstängde", och Forbus, i anledning deraf förargad, kallat dem, som uti sina församlingar tåla tobaksrökning, ,,ej för Själe- utan för Svineherdar", samt förklarat, att han framdeles ej det ringaste ville befatta sig med församlingen, ,,efter han, Ståhlberg, icke allenast kyrkan utan och altaret befläckat och

Dock fortlefver han ännu i folkets minne såsom ifrig predikant och gudsman. Han införde i Kuusamo ordning i kyrkodisciplinen och bokföringen m. m. samt befordrade derstädes läskunnigheten, livarvid han dock enligt samtida prästers och Lappars vittnesbörd skulle flitigt användt ris för såväl gamla som unga, män och qvinnor.

De i Kemiträsk församling och i dess närmaste omnejd, särskildt i Kuolajärvi, bosatte Lapparne, hvilka Esaias Mansueti undervisade ända till sin död, hade emedlertid under hans ledning gjort stora framsteg i religionskunskapen, och i Enare hade han, under sin tolfåriga oafbrutna vistelse derstädes, lyckats uppbringa intresset derhän, att Lapparne i denna församling ej blott då, utan allt sedan den tiden, både i bokläsning och religiöst nit stått och stå öfver alla andra Lappar. l) Efter 49 års tjenst

ohelgat", instämdes Forbus inför Domkapitlet för att der stå till svars. Huru saken der aflopp, framgår af Domkapitlets den 22 Dec. 1729 i anledning deraf utfärdade så lydande skrifvelse:

»Den Christlofl. Församlingen uti Kuusamo hälso! Alldenstund Kyrkoherden der i församlingen, Ärevördige och Högvällärde Hr Mag. Zach. Forbus, under sitt varande härstädes, uppå Consistorii förehållande information numera funnit sig uti sitt samvetsmåhl; altså har Consistorium, til dess en fullkomlig decision i saken vidare följa kan, velat affärda honom till sin församling igen. Och lärer den Christlofl. församlingen så mycket mindre förundra sig deröfver, at berörde deras Kyrckioherde härtils så strängt sig hållit vid sin mening, som han tyckes kommit härtil af sitt samvetes ömhet, och stått vid sin mening allenast så länge han fulleligen af öfvertygande skjäl blifvit rättat, såsom och merbemålte Kyrckioherde på Consistorii och Collegii Medici gifne tillräckelige information nu först prudenter sitt samvete deponerat, och sin mening i det måhl, som vederbort, ändrat. Blifvandes i öfrigt den Christlofl. församlingen härigenom åtvarnad att akta sig för all öfverflödighet, såsom i annat, så ock uti onödigt och oanständigt tobaksrökande, samt att så begå sig med sin Hr Kyrckioherde, at han må göra sitt embete med glädje och icke med suckan."

Derefter säges Forbus emedlertid hafva blifvit ifrig tobaksrökare. (Jfr om honom ock Sjögren a. a. s. 347 f.).

J) Då v. Westen tillskrifver Tuderus förtjensten af att Enareboarne ,,vare af Djserle snart blevne til Engle", så att de ännu på v. Westens tid, i förra hälften af 1700 talet, nvsere de bedste Christne i

— 230 —

göring i Lappmarken, der hans hågkomst än lefver i tacksamt minne hos befolkningen, afled han år 1697. Framför alla andra präster, som verkat i finska lappmarken, har således han gjort sig förtjent af den hederstitel utaf ,,Lappapostel", som Sjögren

a. a. s. 355 tillerkänner honom. Den relation om sin verksamhet i Lappmarken, som han skriftligen affattat, har dock tyvärr gått förlorad. Han efterträddes såsom kapellan i Kemiträsk af sin son Esaias Fellman, hvilken ända till sin död år 1736 befordrade Christna religionens framsteg der och bland Lapparne i Kuolajärvi, hvilkas närmaste omvårdnad ålåg Kapellanen i Kemiträsk. Efter honom tillträddes tjensten af hans son Nils Fellman, som verkade ej blott här och i Kuolajärvi utan derjemte, emedan ordinarie pastorn i Kuusamo var skral och sjuklig, såsom vice Pastor derstädes — enligt eget medgifvande utan all aflöning — från 1759 till 1764, han utnämndes till Kyrkoherde i Sodankylä. Der tjenstgjorde han till 1768, då han erhöll transport till Uleåborgs pastorat. Han har vitsordet om sig att hafva varit en af finska Lappmarkens mest insigtsfulla och nitiska lärare. (Jfr Del I s. 370).

hela Lapmarken", gör han, såsom ock Vahl a. a. s. 168 rätteligen anmärker, sig skyldig till det misstag, att han tror T. hafva varit den förste präst i Enare. Tuderi besök voro, såsom af det ofvansagda framgår, i sjelfva verket der liksom annorstädes i Lappmarken af kort varaktighet, och äfven T. erkänner i sin berättelse s. 10—12 att Ohristendomen vid hans ankomst till Enare år 1669 var der befästad. Också är Enare, liksom ock Kemi träsk, uteslutet redan ur sjelfva titeln på berättelsen, som är ,,En kort berättelse genom hvad tillfälle Sodankyle, Sömbio, Kuolajerfvi, Kitka och Maanselkä Lappars i Kiemi Lappmark, Afgudadyrkan, Vidskepelse och skrymtaktige Ghidstjenst, och hvaruti den består, är vorden uppenbar, och huru de äro sedermera till Gud omvände vordne", för öfrigt voro äfven Enareboarne, liksom Lapparne öfverhufvud, högst missnöjda med Tuderus och hans sätt att behandla dem, hvaröfver de ofta anförde klagomål och önskade blifva bibehållna vid deras kyrka i Kemiträsk eller ock få ,,Esaiam tillbaka". (Jfr ock Bil. 36 äfvensom not 3 samt Del I s. 476 f f och Sjögren a. a. s. 15).

Utgifv.

Hans närmaste företrädare i Sodankylä hade varit förenämnda Henrik Wegelius. Utnämnd till kapellan derstädes år 1730, förordnades Wegelius, då Sodankylä år 1747 blef skildt pastorat, till dess förste kyrkoherde, i hvilken egenskap han qvarstod till år 1763. Sedan han varit åtta gånger uppförd på förslag till imperiela pastorat, utan att blifva till något af dem befordrad, ehuru han till flera erhållit församlingens kallelse, befriades han omsider sistnämnda år ifrån Lappmarken, efter mera än 32 års berömlig tjenstgöring och nitisk verksamhet derstädes, i det han då förflyttades till S:t Michels pastorat.

Såsom särskildt framstående lärare i finska lappmarken äro slutligen att nämna Anders Hellander och David Erik Högman, begge kyrkoherdar i Utsjoki, den förre, efter att sedan år 1742 hafva varit skollärare derstädes, från 1747 till 1757, då han dog endast 38 år gammal (jfr Del II s. 349), samt Högman frän 1766 till sin död år 1781. ^

Ett vigtigt steg framåt hade skett genom det redan omnämnda Kongl. brefvet af den 26 Juni 1747, hvarigenom församlingarna i finska lappmarken fingo ny indelning. Såsom redan anmärkts, hade i slutet af 1600-talet kyrkor uppbyggts ej blott i Kuusamo, utan äfven i det såsom kapell derunder lagda So

1) Då v. Diiben, a. a. s. 431, på tal om de finska Lapparnes mest framstående lärare, nämner såsom sådana ,,på senare tider Castrénerne", beror detta uppenbarligen på något misstag. Utom Christian Castrén, som under någon tid af året 1817 tjenstgjorde såsom curam gerens i Utsjoki, och Erik Christian Castrén, hvilken likaledes under några månader af åren 1827 och 1828 der fungerade såsom t. f. kyrkoherde, hafva nemligen ej andra präster med detta namn varit lärare hos de finska Lapparne än Samuel Castren, Kyrkoherde i Utsjoki 1794—1797, och Erik Castrén, som var t. f. Kyrkoherde derstädes 1798. Om deras verksamhet såsom sådana känner man dock icke här hos oss något särskildt anmärkningsvärdt; och under den korta tid en hvar af dem egnat sig åt nämnda kall, kan ju ejheller, isynnerhet då de ej ens torde känt det lappska språket, något mera betydande hafva af dem uträttats. Förenämnde Erik Christian Castrén tillträdde väl 1833 såsom kyrkoherde Muonioniska och Enontekis pastorat, men blef redan samma år sinnessjuk och oförmögen att vidare sköta sin tjenst.

Utgifv.

— 232 —

dankylä, och vid hvardera af dessa egna lärare tillsatts. Men emedan den för hela Kemi lappmark anstälde Pastorn i Kuusamo ej förmådde med önskvärd framgång öfvervaka och vårda sig om undervisningen i det vidsträckta pastoratet, hvars ena kapell, Sodankylä, väl hade egen lärare, men det andra, Enare, beläget på 60 mils afstånd från Kuusamo, saknade sådan, och endast en gång om året kunde besökas af pastor, förordnade Kongl. M:t i skrifvelse af den 26 juni 1747 till såväl Direktionen för Ecklesiastikverket i Lappmarken som Domkapitlet i Åbo:1)

l:o att Utsjoki, som derintills varit annex till Koutokeino, då under Hernösands stift lydande pastorat, skulle jemte Enare, hvilka begge tillhopa vid den tiden räknade 119 hushåll, bilda ett pastorat under Åbo stift;

2:o att Sodankylä kapell, eller Kemikylä, Sompio och Kittilä tingslag, bestående af sammanlagdt 118 hushåll, skulle utgöra ett annat pastorat; samt

3:o att Maanselkä, Kitka och Kuolajärvi, bestående af tillhopa 158 hushåll, skulle bilda det tredje, Kuusamo benämnda pastoratet.

Sedermera lades emedlertid Kuolajärvi år 1776 under Kemiträsk, då bildade pastorat.

Ejheller den del af finska lappmarken, som räknades till Torneå lappmark, dit Enontekis och Utsjoki hörde, hade blifvit försummad. På förstnämnda ort, som ända till år 1673 var annex till Torneå pastorat, hade Carl IX år 1600 låtit uppföra en kyrka. Men der fanns äfven en annan kyrka i Rounala, som byggdes, vare sig redan under Gustaf I:s tid 2) eller, hvilket är sannolikare, under de första åren af 1600-talet, 3) hvarefter orten, sedan en ny kyrka der uppförts år 1661, ej långt derefter förseddes med egen präst och 1747 blef eget pastorat. I Utsjoki åter, som utgjort del af Koutokeino församling, byggdes kyrka år

*) Denna fråga om nya pastorats inrättande i Lappmarken hade blifvit väckt redan år 1695 (se K. Br. d. 8 Juli 1695 mom. 9).

Utgifv.

2) Så enligt Grape i Vet. Akad. Handl. 1803 s. 198.

3) Se Tomeeus a. a. s. 24.

1700. Egen församlingspräst hade väl orten till en början ej ens derefter, men väl en år 1728 inrättad skola, der läraren från och med år 1742 var prästman och skyldig att äfven vårda sig om församlingen, hvars första kyrkohede han blef år 1747. Då sedermera Direktionen för Ecklesiastik verket i bref af den 17 December 1750 förordnade, att nämnda skola skulle indragas, beviljades tillika 50 daler s:r mynt för aflönande af två Kateketer derstädes, jemte det Pastors lön höjdes till 226 dir 21 1/s öre, som likaledes utgick i specie nrynt (not 38). Ett af Högman vid 1770 års prostevisitation uttaladt önskningsmål, att några lappbarn här skulle på allmän bekostnad underhållas och åtnjuta undervisning, afslogs dock af bemälde Direktion uti skrifvelse af den 26 Mars 1774. Emedan lappska ecklesiastik fonden i anseende till ,,många andra oundgängliga behof" icke kunde tåla den årliga utgift, som dermed skulle vara förenad, borde, heter det i skrifvelsen, dermed anstå till dess fondens tillgångar framdeles tillåta sådan utgift. Snart kom dock en sådan skola här till stånd, ty redan i 1777 års visitations protokoll omtalas

,,pedagogiet" i Utsjoki, der eleverna befunnos hafva gjort utmärkta framsteg. 1)

Af de 2 Kateketerna i Utsjoki blef den ena med änbemälde Direktions begifvande i skrifvelse af den 1 December 1779 förflyttad till Enare. Men i anseende till Utsjoki församlingsboars missnöje dermed, anstäldes snart åter en andra kateket i Utsjoki. Äfven i Enontekis fanns redan före år 1809 en kateket, hvilken af Kanslersgillet uppbar 12 Rdr banco i aflöning.

Den 1 Februari 1760, eller dagen före visitationen i Kemi, ingaf Prosten Wegelius till visitator en förteckning, utvisande, att af åhörarene i Kemi lappmark 1318 personer voro i sin christendom väl försigkomne, 401 medelmåtiga och 186 svaga. Deri

*) När denna skola åter indrogs är af förf. ej antecknadt. Sannolikt var den dock alldeles tillfällig och endast afsedd för undervisande, en gång för alla, af sex elever, för att af dem utbilda Kateketer, på hvilka det då var brist, såsom äfven af det nyssanförda framgår. Dertill synes man kunna sluta af hvad förf. yttrar i Del I s. 421.

Utgifv.

234

voro alla upptagna, utom barn under 10 år, af hvilka dock, enligt hvad om dem uppgifves, många i Sodankylä, Euare, Utsjoki och Kuolajärvi vore så skicklige, att de kunde i den första klassen upptagas. Undervisningens resultat hade ock varit så tillfredsställande, att det redan i det protokoll, som den 30 Januari

1751 tillkommit å Kemi prästgård, der Biskop Brovallius då sammanträffat med prästerskapet i Kemi lappmark, heter att allmogen der ,,ifrån långliga tider tillbaka" egt godt vittnesbörd om sin christendomskunskap.

Icke ringa var således för den tidens förhållanden den omvårdnad som regeringen egnade befordrandet af upplysningen äfven i våra lappmarksförsamlingar, om hvilkas, liksom ock om dervarande skolors tillstånd det jemlikt Kongl. Br. af den 14 Dec. 1759 ålåg Domkapitlet att årligen afgifva underdånig berättelse. Men ingalunda mindre var den, som efter Finlands skilsmessa från Sverge kommit dessa öknens inbyggare till del från styrelsens sida. Jemte det att den andel af Vesterbotten, som Sverge år 1809 afträdde tillika med Finland, genom Kejs. Br. af den 14 Nov. samma år förenats med det öfriga Finland och underlagts Åbo stift, förordnades i N. brefvet af den 5 Mars 1812, att den del af Enontekis, som sålunda anknöts till Finland, skulle i förening med Muonioniska bilda ett pastorat, hvars kyrkoherde äfven tillades nödigt underhåll af Kronan. På allmän bekostnad flyttades ock Enontekis gamla kyrka, som låg 11 mil från moderkyrkan i yttersta ändan af församlingen och tätt under fjällen, till det lämpligare belägna Palojoensuu ; hvilket föranledde till en utgift af 2,000 rub. bancoassign. *) På grund af N. Reskr. af den 27 Maj 1837 har vidare en kapellan anstalts äfven i Enare. Nya församlingar hafva bildats, af Kittilä (som sedan 1777 haft en predikostuga, der gudstjenst tre gånger om året förrättats af pastor i Sodankylä) enligt N. Reskriptet af den 12 Mars L825, och af Kuolajärvi enligt N. förordnande af den 4 Mars 1826.

*) I stället för denna kyrka, som snart förföll, uppfördes sedan en ny kyrka i Hetta by vid Ounasjärvi. Utgifv.

För kyrkobyggnaden i Kittilä, som påbörjades 1829 och slutfördes 1831, vidkändes kronan en utgift af 750 rub. banco assign. och 376 Rdr 40 sk. Rgs., samt för bebyggande af Kapellansbolet derstädes, hvartill ett kronohemman anslogs, 456 Rdr 4 sk. bco, och 250 rub. bco assign. Afven för Kuolajärvi kyrka, som blef färdig år 1838, har bidrag beviljats både af lappska ecklesiastikfondens och af allmänna medel, utaf hvilka sistnämnda i N. br. af den 25 April 1834 4,000 Rbl bco assign. för ändamålet anslagits. För ny kyrka i Utsjoki, om hvars byggande fråga varit allt sedan 1770 års visitation, anslogs år 1 840 af enahanda medel ej mindre än 23,797 rub. 5 kop. bco assign. Icke obetydliga belopp hafva dessutom af Kronan förskjutits för kyrkoreparationer och prästgårdsbyggnader i de skilda församlingarne.

För befordrande af barnaundervisningen har Kateketernas antal ökats. I N. reskr. af den 22 Febr. 18J 2 hade bestämts, att i Enontekis skulle anställas en Kateket, som borde vara prästman och hafva 150 rub. s:r i årlig lön. En sådan kunde dock dit förordnas först 1826. Derintills sköttes platsen, enligt förordnande af år 1818, utaf allmogeman med 14 r. 88 kop. i lön. *)

Sedan år 1823 har i Kuolajärvi verkat en Kateket med en årslön af, utom annat smått, 100 rub. s:r af kronan Denna befattning, som egentligen bort bestridas af präst, ehuru sådan ej här blef anstäld, indrogs dock då församlingen fick egen kyrka

18/6

och kapellan. Och på grund af N. Reskr. af den 1828 anstäldes jemväl i Kuusamo en Kateket med enahanda aflöning som Kateketen i Kuolajärvi. Hvar sin Kateket erhöllo äfven Kittilä (1831) och Sodankylä (1837). Den gamla kateketlönen, som ända till 1837 för flera Kateketer var endast 14 mk 88- kop. s:r, höjdes då för en hvar till 50 rub. silfver; och år 1849 tillsattes ytterligare två nya Kateketer, den ena i Utsjoki, den andra i Enare, hvadan Kateketernas antal i pastoratet sålunda blef 5.

*) Hvad för byggnader och aflöningar i en senare tid utgifvits liksom ock hvad i öfrigt för undervisningsväsendets befordrande i Lappmarken från regeringens sida tillgjorts, kan inhemtas af Ecklesiastik Expeditionens tryckta berättelser, hvilka omfatta tiden från och med år 1870 och delvis äfven äldre tid. Utgifv.

I sin underdåniga berättelse år 1830 om församlingarnes tillstånd i Lappmarken hade väl Domkapitlet i Åbo, i sammanhang med frågan om anställande af en kateket i Kittilä, föreslagit att innehafvaren af denna befattning borde vara präst. Men detta afstyrktes af K. Senaten, som, med godkännande af framställningen i öfrigt, i und. hemstälde att dertill skulle utses en allmogeman, mot 14 rub. 88 kopeks aflöning, enär erfarenheten ådagalagt att vanliga Kateketer, utsedda bland boksyntare personer af den arbetande klassen, som dertill ega håg och fallenhet, funnits mest tjenliga att handleda allmogens barn i bokläsning och bibringa dem första grunderna af christendomskunskapen.

För utdelande af böcker bland Lapparne har äfven sörjts. Bland annat har det år 1818 i Uleåborg inrättade auxiliära bibelsällskapet för de 50 t sterling, som Doktor Paterson förärade till Lappmarken, utdelats både helbiblar och Nya Testamenten, utom till Kemiträsk och Muonioniska, äfven till Sodankylä och Utsjoki. Samma sällskap har dessutom tid efter annan låtit i Lappmarken utsprida äfven andra andliga skrifter; och äfven andra utdelningar hafva skett.

Redan i Kongl. Förordningen af den 13 Oktober 1723 hade åt de lappska prästerna medgifvits förmåuen att efter vissa år vinna befordran till förmånligare lägenheter i sydligare belägna delar af riket — en förmån, som genom Kongl. Br. af den 19 Januari 1757, om ock i något mindre säker och bestämd form, ånyo upprepades. Men icke desto mindre saknades ofta kompetente sökande till de lappska pastoraterne. Då nu inga sådana anmälde sig till det år 1811 lediga kyrkoherdeembetet i Sodankylä, täcktes H. K. M:t, jemte det pastorslönen derstädes år 1816 förhöjdes, i N. Reskr. af den 30 Maj 1817 tillerkänna de i finska lappmarken tjenstgörande ordinarie prästerna en vidsträcktare befordringsrätt, som dock endast i något utomordentligt fall fick sträcka sig till pastorater af första klassen. Sålunda skola de lappska prästerna, efter att hafva i föreskrifven tid skickligen och nitiskt bestridt sina tjenster, erhålla rum å förslag, utan hinder af medsökandes öfverlägsenhet i tjensteår, samt till Nådig hågkomst och befordran vid imperiela pastorater efter förtjenst och skicklighet anmälas, hvilket vid förefallande tillfälle allt fortfarande, liksom enligt Kongl. Br. af den 11 Oktober 1792, kunde ske äfven beträffande sådana lappska präster som ej ansökt om förslag. Tjenstgöringstiden bestämdes, för pastor i Utsjoki till 8 år, för pastor i Sodankylä till 10 år och för pastor i Kausamo till 12 år.

Tillika föreskrefs, att den funktion, som i afseende å de lappska församlingarne under den svenska tiden ålegat, först Direktionen för Ecklesiastikverket i Lappmarken och sedermera Canzlers-Gillet, numera skulle ankomma å Kejserliga Senatens Ekonomie Departement.

De berättelser om kyrkornas och skolornas tillstånd, hvilka det ålegat pastorerna att insända till Kontraktsprosten, denne till Domkapitlet, och Domkapitlet till styrelsen, skulle derefter afgifvas, ej årligen, såsom derintills, utan endast hvart tredje år. Detta kan väl ock vara till fylles. Men dessa berättelser äro dock af så mycken större vigt som biskopsvisitationer aldrig blifvit i denna lappmark förrättade, och äfven prostevisitationer, isynnerhet i de nordligare församlingarne, i sjelfva verket endast sällan försiggå.

Den 9 Juni 1849 skedde ett glädjande framsteg, Lapparne i Utsjoki och Enare till fromma. Denna dag utfärdades nådigt förordnande derom, att de prästmän, som söka sig till Utsjoki och Enare lappmarksförsamlingar och gitta behörigen styrka, att de äga sådan kännedom af lappska språket, att alla till religionsundervisningen hörande föredrag kunna af dem på detta språk hållas, skola vara berättigade att framför andra befordras till Kyrkoherde- och Kapellansbeställningarne i berörda församlingar samt att åtnjuta i lönetillökning af statsmedlen, vid den förra 150 och vid den senare 75 rubel silfver om året. Den gärd af mensklighet och rättvisa, som sålunda omsider bevisats dessa arma Lappar — ty dem kommer åtgärden till godo — skall otvifvelaktigt vara egnad att bland dem höja läslust, civilisation och känslan af menniskovärde. Otvifvelaktigt komma nemligen prästerna der uppe att härefter vinlägga sig om att lära sig deras språk, hvilket är ett oeftergifligt villkor för ett framgångsrikt

— 238 —

arbete i dessa församlingar, der äfven det ökade antalet af Kateketer helt säkert skall befordra det afsedda ändamålet.

Välbetänkt var utan tvifvel äfven det genom samma N. reskript vidtagna förfogandet att af Sodankylä, Utsjoki och Muonioniska bilda ett skildt lappskt prosteri. *)

Sådana äro de yttre konturerna af de ecklesiastika förhållandena i finska Lappmarken. Om framstegen i läskunnighet och civilisation på hvarje särskild ort skall vidare ordas i beskrifningen öfver de skilda församlingarne. Emedlertid har det synts vara icke olämpligt att låta denna beskrifning, om ock med fara att ett och annat af det redan sagda sålunda kommer att upprepas, föregås af oftanämnda Nils Fellmans härintills icke i sin helhet tryckta, men särskilda äldre förhållanden belysande:

Berättelse om Lappmarcks församlingars ursprung i Kemi Lappmarck samt nu varande tillstånd och vilckor, til aldra ödmiukaste efterlefnad af Högwördigste H:r Biskopens Höggunstiga befalning wid sidsta Visitation, upgifwit af undertecknad d. 3 Juni 1751.

§ 1.

Ehuruwähl Konung Gustasf den l:sta högst salig i åminnelse och the följande Sweriges Konungar sökt fortplanta den Christna läran så .wähl i thenna Kemi Lappmarck såsom ock i

]) Här må anmärkas, att nya pastorater sedermera bildats, af Kittilä (1854), af Kuolajärvi (1857) och af Enare (1881); att Enontekis fick egen kapellan år 1856, samt att för befrämjande af de finska lappfamiljers religiösa vård, hvilka äro bosatte på ömsesidor om gränsen till Kola härad af Archangelska guvernementet, på grund af N. Reskr. den 21 Mars 1861, i Enare uppförts ett bönehus vid Kivijärvi nära ryska gränsen. Ett sådant hade ock redan år 1837 af J. Fellman föreslagits till uppförande, hvarom. mera på annat ställe.

Utgifv.

the Öfriga under Sweriges Crono lydande Lappmarcker, förmedelst nådigste och alfwersamme Befallningar, at the skulle hålla sig till nästgränsande Församlingar i Lands bygden och the närmaste Präster skulle wårda sig om theras Christendom Kunskap, har dock dermed i denna widt begrepne och längst aflägsne lappmareken hoos thet kringströdda Folcket föga eller intet blifwit uträttat, utan hafwa lapparna härstädes in till Drotning Christinas tid, såsom willfarande får wandrat i sitt hedniska mörcker, brukat troldom och widskeppelser, dyrckat och tillbedit steen och trä afgudar, och thet som fasligit warit åfrat them sina egna barn som ock skall wara skedt här wid Kemiträsk twå mil nedanför Kyrckan på en til stora träsket instickande hög Bergs Klint, den lapparne fordom kallat Bessousing (helig Boning), men sedermera af nybyggare Ammäniemi kallad, hwilket ock Mag. Högström i sin Lapland, pag. 52 har anmärckt. Äfwen skall dessa lappar wid Trinnäs dyrckat en afgudinna uti et trä beläte, som de Wiros enka kallat, samt henne ofrat. (Mag. Högströms lapland pag. 132). Desutom haft allehanda skråck med deras spåtrummor dem de ha kallat Cannus luotta muor, som liknat et kiöl af en ren achie, och Gam laddi garbas warit likt et litet fahrtyg, thet the hängt up i trän.

Till detta arma Fålckets omvändelse hafvver hög salig i åminnelse Drottning Christina åhr 1648 låtit upbygga twänne kyrckor i thenna Lappmarcken, den ena wid Enari och den andra här wid Kemiträsk. Samma år är äfwen efter Hennes Konl. Majestets nådiga befalning af Höwgördige H:r Biskopen i Abo Isaac Rothovio twänne Präster till dessa kyrckor förordnade, nemligen min salig Fader Fader Esajas Mansveti till Enari och salig Jacob Lapodius til Kemiträsk, hwilka warit the första Präster i thenna Kemi lapmarck, som ock straxt i början med alfware begynt informations wärcket efter then i landsorterne brukeliga Methoden; och såsom the woro Finsk Födde österbotningar -nembl. min Fader Fader, barn föd i Ijo sochn, hafwa the lärdt lapparna Finska språket, och straxt på rent österbotnisk Finska begynt

— 240 —

underwisa them i theras Christendom, Förskaffat Finska böcker och lärdt theras ungdom at läsa i book; föresatt them läxor, och anstalt wissa läsnings möten. The hafwa ock låtit nederrifwa theras afgudar och sönderslå spåtrummorna, them the sedan jämte lapparnes öfriga afgudiska wärcktyg låtit afbränna.

§ 3.

Under thetta förehafvande afsomnade den nitälskande Prästmannen Jacob Lapodius åhr 1660, hwarefter min salig Fader Fader blef ifrån Enari transporterad hit till Kemiträsk, wid hwilket tillfälle han ock genom giftermål försörgt salig Jacob Lapodii sterbhuus: Och som detta Kemiträsk är beläget in meditullio lapponico, såsom min salig Fader Faders egna ord lyda in manuscripto, så har han härifrån förestådt alla Lapska Församlingar till år 1675 x) med resande wintertiden omkring hela lapmarcken, och sommar tiden ständigt wistande här wid kyrckan, då ock lapparne församlat sig hit från Kitca, Sodankylä, Somby, Kemiby, Kuolajärfwi och Kittilä. Men som (i ansende till denna widt begrepna Lapmarcken, som består af siu tings ställen och sträcker sig i längden räcknandes ifrån Cusamo gränsen till Enari gränsen emot Utsjoki öfwer 70 mihl samt i bredden ifrån Enari gränsen till Kittilä gränsen öfwer 50 mil) för min salig Fader Fader war omöijeligit at kunna allena med önskelig framgång på alla ställen fortsättia thet angelägna wärcket, blef år 1675 sal. H:r Gabriel Tuderus förordnad till Kyrckioherde i Kemi Lapmarck; och ehuru han icke ständigt bodde häruppe, utan reste ifrån Torneå en gång om åhret kring lapmarcken, har han genom sitt oförtrutna nit uträttat mycket gådt, och sedan min salig Fader Fader brutit isen, har han, hwad ännu kunnat warit qwar af wedertagna widskeppelser, aldeles afrögdt, så at man alt sedan intet hördt i denna lapmarcken något af sådana hedniska seder och åhtbörder.

') Detta antyder ock att Gabr. Tuderus ej hade ordinäre anställning i Lappmarken innan han blef kyrkoherde derstädes. Uteifv.

Och såsom min sal. Fader Fader haft, isynnerhet i förståne, mycket swårt at intrycka finska språket hoos lapparne, har han i anseende till de fördehlachtiga belägenheter här funnits till at uptaga nybyggen bedrifwit at åhtskilliga bönder ifrån Ijo och Uhleå sochnar begifwit sig hit, af hwilcka några härstädes, några längre up i lapmarcken sig nedsatt; och ehuru lapparne i förståne welat utdrifwa them, blefwo (the) likwäl af Konungens Befallningshafwande maintenerade wid sina nybyggen, sedan the åtagit sig at utgiöra hemmans utskylder, och skatta till Kongl. Maijt. och Cronan; och emedan hela denna lapmarcken ännu den tiden lydde under Kemi Pastorat, höllo ock thessa nybyggare sig till Kemi sochn; men sedan lapmarcken fick sin egen Pastor i Cusamo kunde dessa nybyggare icke mehr afskiljas ifrån Kemi, sedan the åtagit sig hemmans skatt, och blifwit i Jorde böckerne införde, utan blefwo skilde ifrån lapparne och räcknade till Kemi sochn; ehuru the wärckeligen boo in i lapmarcken 25 mjl up ifrån Kemi moderkyrckan, och innehafwa samma belägenheter och närings fång som lapparne af forno. Dessa bönder som woro Finnar, dock belefwat och booksynt Falck, hafvva gagnat lapparna otroligen, ock warit min sal. Fader Fader icke till ringa understöd med deras omwändelse, så at the icke allenast genom dageligit omgänge med lapparne lärdt thet finska språket; utan ock med deras exempel upmuntrat them, at aflägga sina afguda tienster, at lära sig läsa och ehrhålla den sanna kunskapen af en rätt Christendom. Therjemte hafwa ock iklädt them en hel anannan lefnads art; at the begynt bygga sig huus, föda boskap och uptaga åkerbruk; i synnerhet sedan the genom giftermåhl förenadt sig med bönderna, hafwa the mästedelen aflagdt sitt

lapska språk och begynt tala Finska emellan sig och sina barn, äfven som andra bönder.

§ 5. Sedan lapparne altså fingo sin egen Kyrckioherde, äro the ifrån Kemi separerade, som förmält är, och moderkyrckan för 16

theni i Cusamo upbygd, hwarest en ordinarius Pastor öfwer hela Kemi lapmarcken ständigt bodt, och derifrån besökt the öfriga bylagen wintertiden. Ett Capel lydande under Cusamo är sedermehra upbygt i Sodankylä, 34 mjl derifrån. Efter Kongi. Directiocens föranstaltande är ock detta Capel år 1747 giordt till et apart Pastorat. Wid Enari Capell har alt sedan 1661 ingen Präst warit, utan Pastor ifrån Cusamo rest der wintertiden en gång om åhret. Detta Capel jämte Utsjoki är äfwenledes år 1747 et Pastorat wordet. Cuolajärfwi tingsställe, bestående af 40 skattlappar jemte nybyggare i Kemiträsk, som i början warit 7 till antalet, hwars efterkåmmande sedan utwidgat sig så at the nu utgiöra för 30 hemman, är detta Kemiträsk Capel tilslagit, såsom närmast hit intil lydande. Desutom pläga sommartiden en dehl af Sodankylä, Sombio och Kemikylä lappar biwista här gudstiensten, då de flytta sig hit till träsket at idka sitt wanliga fiskie. Den första Präst härstädes (har) warit Jacobus Lapodius ifrån år 1648 till år 1660, honom efterträdde min sal. Fader Fader Esajas Mansveti, som år 1648 blifwit constituerad till Enari, men transporterad hit år 1661, der han warit intill sin död och således tient som Capellan i thenna Lapmarck 49 år, utan at erhålla befordring derifrån, som likwäl genom sin oförtrutna flit och möda lagt grunden till thet wälstånd som i denna Lapmarcks Församlingar nu befinnes. År 1697 Succederade honom min sal. Fader Esajas Fellman, hwilcken ock samma sacellaniet förestådt till sin död år 1734, då jag samma beställningen emottog och till dato genom Guds nåd förestådt; har altså min slächt öfwer et hundrade år stadnat qvar i lapmarcken: jag har ock redan twänne gångor sökt mig härifrån: men har ei ännu fådt remiss till någon annan försambling än mindre befordring; hwaraf jag haft anledning at täncka, at ödet har thet beslutit at min släckt skall aldrig komma ut ifrån lapmarcken.

§ 6. Till deuna Kemiträsk Församlings närwarande tilstånd är i synnerhet at märka: at hon består dels af Bönder som lyda till Kemi moderkyrckan, dels af lappar i Cuolajerfwi, som höra till

243

Cusamo Pastorat; hwilcken Cuolajerfwi lapmarck är belägin emellan Cusamo och Sodankylä, öster ut ifrån Kemiträsk in emot Cuola Fästning på Ryska gränsen. Till marcknads platsen rächnas ifrån kyrck,an 12 mihl och till längsta byn 18 mil: men the närmaste byarne äro ej längre ifrån kyrckan än 5, 6 och 9 mihl wäg. Desse lappar infinna sig här wid kyrckan icke allanast på stora Högtids dagar och Soilenne Bönedagar, utan ock söndagarne då och då, i synnerhet wintertiden, då de hafwa tillfälle att åka med Renarne. Af Kyrckioherden i Cusamo, såsom deras Pastor, pläga de blifwa årligen besökte på deras marcknads ställe, dit de sig enhälleligen försambla, som icke allenast förrättar Gruds tienst för them derstädes utan ock examinerar them i theras Christendoms kunskap, samt underwisar them i thes rätta förstånd med alfwarsam förmaning at öfwa thet i wärcket och ställa sitt lefwerne derefter. Dessutom plägar ock Cappellanen härstädes åtskilliga resor om åhret besöka them, hålla gudstjenst för them, examinera them och theras barn, skrifta de siukä samt förrätta de öfriga prästerliga sysslor, som kunna behöfwas. I anseende hwartill denna Kemiträsk Församblings ledamöter äro mästedelen i sin Christendomskunskap wäl grundade och kunna icke allenast* läsa i book, utan ock utan till D. Luth. Cateches, D. Gezelii\ spörsmål med skriftens språk, samt K. Davids Boot Psalmer hwaraf de ock kunna enfaldeligen giöra besked i förståndet. En del har ock lärdt sig läsa utan till rnårgon och afton böner och the wanliga sön- och Högtids dagars Evangelier, samt en dehl af kyrckio Psalmerne. I deras lefwerne ställa de sig ock Christeligen, hållandes sina mårgon och afton böner, och då de långwägade icke altid hinna till kyrckan pläga the hålla i sitt hem Gudstjenst med böner och sånger och sedan förnöta den öfriga dagen med sina barns underwisning; warandes sina lärare lydige, kärlige och trogna med hwarannan, så at man sällan hördt oenighet dem emellan ; och om något sådant yppats, pläga the i wänlighet sådant bilägga, hwartill the tidt och åfta af sina lärare blifwit förmante.

244

§ 7.

Till aflöning och underhåll niuter Capellanen härstädes af Kongl. Maijestet och Cronan 30 tunnor korn årligen för then betjening han är förbunden at giöra lapparne, hwilcket spannemål ifrån Torneå Magazins boda plägar utgifwas. Af Bönderne här

Kemiträsk ordinair Capellans Ränta af hwart hemman. Men af lapparne intet något wisst, doch pläga de ihogkåmma theras lärare, när deras diur fänge lyckas, med något st. Kött el:r Fogel, samt sommartiden med något torfisk; men som lapparnes diurfänge dessa förflutna åren misslyckats och Renarne så wilda som tama störtat, äro the blefne mast utfattige; så måste Prästerna snarare understödia them än the theras Präster.

Kemiträsk d. 3 Iunii åhr 1751.

Nils Fellman.

Finska Lappmarkens Församlingar.

Utsjoki pastorat.'

Utsjoki är det enda pastorat i finska lappmarken, som ligger helt och hållet norrom landtryggen eller fjällkölen emellan Ishafvet och Bottniska viken. Såväl derför som emedan kyrka här funnits tidigare än på någon annan ort i Kemilappmark, har beskrifningen öfver Utsjoki pastorat ansetts böra föregå de andra. I sin sydvestligaste del gränsar det' till Enontekis kapell, från hvilket det afskiljes genom Peltovuomatunturi. Vid norra ändan af denna fjällsträcka tillstöter Norge, som sedan omger pastoratet i både vester och norr, samt äfven i öster ända till Mutkevaara fjäll. Derifrån söderut sammanfaller dess östra gräns med gränsen emellan Finland och Ryssland, hvilken den åtföljer till Talkkunaoive. Der möter från söder Sodankylä pastorat, mot hvilket gränsen utgöres af en linie, som utgående från sistnämnde punkt sträcker sig i hufvudsakligen vestlig riktning öfver Suomuskait, Luppuselkä, Suilakselkä, Rautunselkä och Kihlaselkä till Pulkaselkä, samt derifrån vidare öfver Sotajänkä, Kiantojänkä och Aapainaapa med de flere högtbelägna, ehuru till stor del sanka marker, som här utgöra vattendelaren emellan Kitinen och Ivalojoki elfvars tillflöden.

') Jfr härmed de uppsatser i Del IV, som angå dels Utsjoki, dels «Fsellesdistriktef. Utgifv.

Då den del af Utsjoki, som låg österom Tanaelf, år 1747 afskildes från Koutokeino, bildades deraf jemte Enare, hvilket derförinnan varit kapell, först under Kemi och senare under finska Lappmarkens eller Kuusamo pastorat, ett skildt pastorat under namn af Utsjoki. Det omfattar fortfarande, liksom ifrån första början, Utsjoki såsom moderförsamling och Enare såsom annex dertill. Emellan dessa församlingar utgöres gränsen af en nästan rak linie, som ifrån Kolmesoivemadakietsa vid östra gränsen mot Norge går i sydvestlig riktning öfver Petsikkojaure till Enarejok, hvilken den träffar vid det ställe, ungefär 2 1/2 mil ofvanom Karasjoks mynning, der Iskurasjok från den norska sidan infaller i Enarejok. Pastoratet, om hvars äldre gränsmärken m. m. kan ses i not 44 af min anm. till Sjögrens a. a., hade år 1820 en befolkning af 725, och 1830 af 855 personer.

Ehuru förenade till ett pastorat, betraktas dock Utsjoki och Enare såsom skilda socknar, hvarför de äfven här nedan komma att hvar för sig beskrifvas i allt öfrigt, utom hvad angår en del folkmängdsförhållanden och ecklesiastikväsendet, i hvilka delar beskrifningen hänför sig till pastoratet i dess helhet.

Utsjoki eller S:t Ulricaex) församling

utgör del af Torneå lappmark och är belägen emellan 69° 22' och 70° 4' n. latitud samt 43° 45' och 46° 45' longitud. Den bestod fordom af Aresby eller Aridsby, såsom den ännu benämnes af Norrmännen, och Juksby, af hvilka den sistnämnda var belägen en dagsresa i sydvestlig riktning från Utsjoki kyrka och vesterom fjället Jeskadam (Jeskaadam). Tidigare besöktes Utsjoki af präst endast en gång om året, då pastor i Koutokeino infann sig der för att betjena befolkningen med prästerliga göromål, hvilka inskränkte sig till en och annan gndstjenst, till att döpa barn, viga brudpar och jordfasta lik.

') Efter 1830, säger Kyrkoherden Hakkarainen i bref till Utgifv., upphörde användningen af namnet »Ulricse församling".

För sistnämnda ändamål fanns här af ålder begrafningsplatser. Såsom en sådan begagnades fordomtima en plats vid Jabmesiguolban, ej långt från Utsjoki elfs mynning (Del II s. 101 och 157 under Sholkasporre). Af en annan märker man ännu spår vid Talvadas, fem och en half mil ofvanom sagda elfsmynning och 1/8 mil norrom Talvadas kenttä, fordom en vistelseort för Lappar och derjemte marknadsplats. Enligt folktraditionen skulle der i äldre tid stått t. o. m. någonslags kyrka, hvilken dock säges hafva blifvit, medan gudstjenst der pågick, af fiender uppbränd, hvarvid både prästen och. allt folk som öfvervarade densamma skulle blifvit lågornas rof (Jfr Del II s. 166 och förf:s anm. till s. 239 af Sjögrens a. a.). År 1805 har den enda der dåmera befintliga grafvård, ett jernkors, blifvit borttagen och förstörd. Korset hade varit af 11/2 alns höjd med 3 ringar i hvardera armen och vid dem hängande löf (lappska: lavgastak). Ett annat grafkors skall för närmare 100 år tillbaka hafva derifrån afförts af en Lappman, som tillegnat sig detsamma på uppgifven grund, att det skulle stått på en graf, deri en af hans förfäder jordats. Detta kors hade dock Kyrkoherden Junnelius fråntagit Lappen och öfverlemnat till kyrkan i Koutokeino.

Ruiner af den fordna byn Talvadas ser man ännu vid Talvadas Koskenniska. Bostäderna synas hafva haft qvadratisk grundval. Spisel hade de ej haft, utan endast sådan eldstad i midten af rummet, som ännu förekommer i lappkåtorna. Att här hållits marknad bekräftas af sjelfva namnet. Ty såväl i Enare, som i ryska lappmarken, heter marknadsplats allt ännu Tallas, Talvadas; och Tallas goadek kallas bostäderna på vintermarknads platser.

Då emedlertid en tillfredsställande religionsundervisning ej kunde ortens befolkning bibringas under ett enda besök om året af prästen i Koutokeino, som var bosatt på 30 mils afstånd härifrån, förordnade Carl XI, att en kyrka skulle byggas i Utsjoki, och en kateket för orten tillsättas. Först år 1700, eller möjligen något år senare, blef dock kyrkan uppförd. Den benämndes

S:t Ulricse kyrka, och församlingen S:t Ulricse församling, efter Drottning Ulrica Eleonora, som lät bygga den. Invid densamma

— 248 —

uppfördes år 1728 ett skolhus, der undervisningen handhades af en lärare eller Kateket. År 1742 förordnades till denna befattning en prästman, hvilken det ålåg ej allenast att lära barnen att läsa, utan ock att, medels flitigt katekiserande, undervisa allmogen öfverhufvud, och att derjemte förrätta den offentliga gudstjensten. Samme prästman blef sedermera förste kyrkoherde i Utsjoki pastorat, då detsamma år 1747 bildades.

Församlingen har sitt nuvarande namn efter Utsjoki elf, vid hvars vattendrag kyrkan ligger invid det lilla, af samma elf genomflutna fjällträsket Mantojärvi eller Maddajaure, såsom Lapparne egentligen benämna det. Namnet är härledt af lappska ordet ,,utsa", liten, och ,,jokka" eller ,,jok", en liten å eller lillelfven, sådan Utsjoki elf är i förhållande till den vida större

3/4

Tana eller Teno, i hvilken den utfaller mil norrom kyrkan. Enligt observationer, anstälda år 1748, ligger denna kyrka vid 69° 52' 20" n. latitud, men enligt 1749 års observationer vid 69° 51' 52" (Sv. Vet. Akad. Handl. 1749 s. 103 och 1750

s. 222). Längs den allmänna farvägen räknar man ifrån Utsjoki kyrka, till Karasjok 12 mil, till Koutokeino 30 mil, till Puolmak

6 mil, till Nyborg, den närmast belägna köpingen vid Varangerfjorden, 9 mil, till Mårtensnäs, den närmast till Nyborg liggande köpingen dersammastädes, 10 1/2 mil, till Bergby, likaledes vid

Varangerfjorden, 11 x/2 mil, till Vardöhus 19 mil, till Altengård, öfver Karasjok, 30 mil, till Nordcap, öfver Gullholmen och Hopseidet, 20 mil, till Sodankylä, vintertid öfver Enare, 46 mil; derifrån 28 mil till Torneå, dit man således har en väg af 75 mil från Utsjoki; och ungefär lika lång uppgifves vägen vara till Torneå äfven öfver såväl Enare och Enontekis som ock öfver Koutokeino och Muonioniska.

Utsjoki sockens hela område, utgörande omkring 40 qvadratmil, upptages af en bergstrakt med oräkneliga höjder, fjäli och sandåsar emellan vattendragen. Endast på få ställen har vattnet saknat aflopp. Der hafva bildat sig större och mindre kärr, måssar och myror, dels nakna, dels rismyror, som framalstra äfven hjortron, tranbär, andromeda m. m. dylikt. Terrängen är

således af den beskaffenhet, att Lappen väl aldrig behöfver befara att blifva härifrån undanträngd. De enstaka bergen och åsarne uppnå ej någon större höjd. De äro tvärtom ofta betydligt lägre än sjelfva fjällryggen, ja t.

o. m. än dess utsprång i hafvet i Finnmarken och ryska Lappland, vid Tanamynnet och österom Patsjokielfs utlopp, vid Holmgårdsfjället och Peisen etc. Jordmånen på dem består af grus. På lägre ställen äro de någon gång betäckta af mossjord eller än oförmultnade mosslager. Oftast äro de redan midsommartiden fria från snö, hvarföre de ock hafva att uppvisa endast sådana växter som tillhöra den lägre fjällregionen, såsom Mentziesia coerulea, Pediculairs lapponica, Juncus biglumis, triglumis och trifidus, Azalea procumbens, Diapensia lapponica m. fl. För öfrigt äro de betäckta af renmossa, kråkris samt en och annan Salix herbacea och bladmossa. Vid 1800 fots höjd öfver hafvet upphör dock nästan all vegetation.

Kullarne äro, likväl med åtskilliga undantag, i allmänhet långsluttande med 20 ä 30 graders lutning. Öfverhufvud befinna de sig så nära hvarandra, att den ena har sin fot nästan der den andra vidtar. Deras nedre sluttningar, liksom ock de sumpiga dalarna emellan dem, bära låga och glest stående björkbuskar. Växande tall söker man å dem förgäfves, men rötter efter större furor äro deremot ej sällsynta.

Af fjällen och de otaliga bergstopparne kunna nämnas: Jeskadam (Jeskaadam), Naukoive, Paistuoddar, alla belägna vesterom Utsjokielfs vattendrag, Hergevarre vid Mantojaure sjö, Ruotteri, ett skoglöst flackt fjäll utan toppar, som utgör vattendelare emellan Utsjoki och Kaamasjoki samt sträcker sig mot vester till närheten af Tana elf, der hon slutar med fjälltoppen Ailekes, medan deremot dess östra, mot Utsjoki belägna del kallas Suoggisskaide. 1) Vidare de genom en dal från Toresoive afskilda Kaisavaarat, hvilka jemväl bilda en del af Muotkatunturit,

*) ,,Skaide" är egentligen ett sådant ställe af en hög och lång ås, der träden upphöra att växa.

250

som äro åtskilda från Ruotteri genom en stor myra norr om Mierasjaure, Petsikkotunturi vid Mierasjaure o. s. v.

Tall- eller furuskog finnes egentligen endast i församlingens sydligaste del vid de större vattendragen, Utsjoki och Tana, eller egentligen Enarejok; och äfven der äro träden späda och låga. Tallskogen går dock norrut ända till en mil nära Utsjoki kyrka, och en och annan nödvuxen tall anträffas t. o. m. norrom densamma. De bästa furuskogar finner man vid Kevo-, Kanes- och Tsuogajaure, der tallen, knappast 4 mil söderom Utsjoki kyrka, dock åter blir dålig, växer gles samt är till timmer och slöjder oduglig.

Men vid midten af Mierasjaures vesrta strand visar sig, på

1/4

ett område af mils längd och betydlig bredd uppåt bergen, åter vacker furuskog (Jfr förf:s anm. till s. 192 i Sjögrens a. a.). Vid sjöns östra strand finner man deremot blott en och annan nödvuxen tall. Orsaken till detta förhållande torde ligga deri, att Mierasjaure har sin riktning mot SO, i följd hvaraf solen mindre belyser markerna vid dess östra än vid dess vestra och nordvestra sida. Mot sjöns södra ända blifva stränderna åter branta, och furans dimensioner begynna der aftaga, hvilket förhållande fortfar tills detta trädslag något sydligare alldeles försvinner. Det visar sig derefter ej förrän nedanför Enare sockens norra gräns, der ordentlig tallskog vidtar i ,,Kassa aednam" eller ,,Paksumaa", d. ä. det tjocka landet, fyra mil söderom Mierasjaure (Jfr förf:s anm. till s 192 i Sjögrens a. a.).

Vid Tana säges tallskog hafva tidigare sträckt sig mot norr ända till Vuoudaguoikka (Outakoski), som deraf fått sitt namn (furuskogsforsen). Men numera ser man der endast smärre tallar, och egentlig furuskog begynner först vid Bissejok, två mil ofvanom Vuoudaguoikka, och ej långt från Enarejoks mynning (Del I s. 624).

Der tallen växer, finner man ej allenast sand utan äfven skogsmylla. Der äro kullarna låga och långsluttande och hafva ofta sin sträckning parallelt med elfven. Något söderom Utsjoki kyrka begynna äfven berg och kullar att småningom aftagahöjd. Men jemna marker vidtaga först närmare gränsen mot Enare, der de öfverhufvud fortfara ända till Enare träsk

Vattendrag.

Utsjoki föramlings område dels beröres dels genomflytes af särskilda vattendrag. Endast från dess sydligaste del rinna några mindre tillflöden in på Enare sockens gebit, men i öfrigt utfalla de alla i

Tana elf, som i denna fjälltrakt inskurit en en väldig ränna vid gränsen mot Norge. Dess strandvallar hafva merändels 40 å 50 graders lutning, hvarföre man ofta på långa sträckor ej finner lämpligt ställe, der man kunde ifrån elfven uppstiga på den branta vallen, hvars höjd i allmänhet kan uppskattas till 400 fot eller något derutöfver i perpendikulär linie. På en del sträckor upptar vattenrännan elfdalen till hela dess bredd, men på andra omges den af skogbeväxta samt nog breda sand- och mullbänkar, hvilka, särdeles vid mynningar af bäckar och åar, hafva att framvisa några gräsbärande fläckar och löfskog, som dock äfven der är dvergaktig. På andra ställen finner man strandmarker med sand- och stengrund af sina hundra, och uppåt Outakoski af ända till 200 fots bredd. Klappersten betäcker mycket allmänt stränderna. Äfven grus uppträder här och der, men endast sällan anträffar man för skogsväxt tjenlig jordmån. Nedanom Seita, på norskt område, blir fin sand öfvervägande. Elfvens stränder och sluttningarna derinvid utgöras för öfrigt af klipphällar, och vid bergens nedersta delar af klappersten. Der jord betäcker stengrunden, och isynnerhet der någon bäck eller å ifrån fjällen faller ut i elfven, der bor vanligen någon fiskare som med tillhjelp af sin ringa tillgång på boskapsspillning framtvingar någon gräsväxt i denna öfverhufvud sterila trakt. Med afkastningen ifrån dessa, på sätt och vis artificiela ängar, underhåller han några kor. Ehuru gräset, som växer på sådan grund, sjelffallet är lågt, är det dock saftigt och bladrikt. Det består mest af Poa, Festuca, Aira, Phleum alpinum, Scirpus, Arundo och Melica, blandade med Thalictrurn, Tofjeldia och åtskilliga slag af balgväxter. Vid bäckar och åar uppspirar äfven utan gödsling någon vegetation, bestående af Carices, Nardus och

Scirpus caespitosus, eller i allmänhet sträfvare grässlag, hvilka ätas af boskapen i brist på bättre. Betesmarkerna äro derföre här mera klena, men deras vidsträckthet gör dock, att boskapen under den korta sommartiden trifves väl och ger särdeles god mjölk till någorlunda ymnighet.

Af sådan beskaffenhet är hela Tanadalen, utom i trakten af Karasjokis mynning, som är en gräsrik nejd, och vid stränderna kring Tanaelfs nedra lopp, ungefär en mil ofvanom dess utlopp, der jordmånen likaledes är bördigare. Men derifrån nedåt upphör mulljorden.

Tanadalen anses derföre ock för den sterilaste af denna lappmarks elf dalar. Det är ock endast tillgången på lax i elfven, som lockat menniskan att bosätta sig vid dess stränder. Redan Birkarlarne idkade der laxfiske. Och ännu för 100 år tillbaka skall vid densamma hafva funnits ett hus, ,,Borgmästar aitte" som i tiden varit Borgmästarens i Torneå laxbod. Detta hus liksom ock ,,Borgmästar melle" och ,,Rådman gedge" (sten), omtalas än. (Om Tana-elfdalen jfr äfvcn Del I. s. 133 ff och 619 ff).

Föga bördigare är Utsjoki elfdalen, ehuru dess vattenyta vid kyrkan ej är mera än 240 fot öfver hafvet. Endast der elfven är stilla flytande finner man på få ställen någon liten gräsbärande fläck, såsom vid Mantojaure, Kevo- och Mierasjaure m.

m. Många fjällväxter gå här ända ned till elfdalen, såsom Tofjeldia borealis, Thalictrum alpinum, Juncus biglumis, Astragalus alpinus, Diapensia lapponica, Serratula alpina, Phaca frigida m. fl.

Hvarje år stiger vattnet i Tana elf tre gånger. Vårfloden, som inträffar i Juni, är vanligen den största. Fjällfloden infaller strax efter midsommaren, då snösmältningen försiggår på fjällen och vattnet derifrån når elfven. Ju varmare dagarne då äro, desto större är floden, dock endast sällan så hög som vårfloden. Höstfloden vidtar i början af September. Någon gång sammanfalla vår- och fjällfloden; och då stiger vattnet än högre. Islossningen är stundom farlig på ställen, der elfven är smal, eller någon holme eller något grund finnes i densamma. Det händer då att isstycken der upptorna sig i flera hvarf på hvarandra och bilda isberg af ända till 10 å 15 alnars höjd, h vilka hindra vattnets aflopp. Då ett sådant isberg iföljd af det alltmer stigande vattnets tryck omsider brister, faller det sönder med förfärligt brak, och istyckena drifvas med oerhörd våldsamhet ned mot oceanen. Hus, som tilläfventyrs stått på stranden ofvanom ispatan och begynt flyta, följa då med. Vid sådana tillfällen bortspolas någon gång en eller annan udde eller något näs, hvarigenom elfven der får rakare riktning (Del Is . 142 och 421).

Tanaelf, af Lapparne benämnd Teno, af Finnarne Eno eller Enojoki d. ä. en större elf, som i sig upptar flere mindre tillflöden, vidtar vid Utsjoki sockens sydvestra hörn, två mil österom Karasjok kyrka, der den bildas genom förening af Karasjok, som flyter från norska sidan, och Enarejok. Den sistnämnde anses för Tanaelfs hufvudkällarm (Del I s. 622 ff).

Ända till öfre Storforsen (Padjelkevnes), som är ofvanom Kistokevnes, d. å. likkistforsen — så kallad, emedan ett land, som har formen af en likkista (kisto), ligger invid den — flyter elfven, med åtskilliga krökningar, hufvudsakligen mot norr (litet åt öster). Hon böjer sig derefter småningom mera åt öster, tills att hennes riktning vid Utsjoensuu blir nästan ostlig, gör derefter en stark böjning mot norr vid Vetsenjarga, men antar sedan åter sin förra riktning mot öster (!/4 till nord). Vid nedre Storforsen (Vuolle kevnes) rinner hon åt nordost, vid Puolmak åt öster (x/4 till nord) och, nedanom Puolmakjokis utlopp, mot norr (litet till ost) med många krökningar. Nedanför Seita och ända ned till Norskholmen är riktningen nordlig (x/4 till vest), och slutligen utfaller hon med nordvestligt lopp i Tanafjord inemot 1/2 mil norrom Guldholmen.

Öfre Storforsen, som begynner 2 mil ofvanom Utsjoensuu,

består af tre afdelningar och beräknas vara en mil lång. Af säker

styrman kan en båt utan fara styras utför densamma Den nedre

Storforsen, äfven den en mil lång. vidtar 3 mil nedanom Utsjoensuu

1/8

och är på en sträcka af ungefär mil ofarbar med båt både nedåt och uppåt. Båtarne måste derföre här dragas öfver land.1)

*) Numera passeras den dock ofta med båt, ehuru ej utan svå

— 254 —

För öfrigt finnes i Tanaelf ej andra egentliga forsar, utan blott mindre betydliga strömdrag; ty äfven Gredgeguoikka (Stenforsen) är att räknas till de sistnämndas klass.

Anda till Seita är dess lopp, särdeles vid högt vattenstånd, jemförelsevis raskt, men derifrån nedåt flyter hon stilla ända till sitt utlopp i Tanafjorden. Ebb ocb flod skönjes derföre i Tanaelf ända till Norskholmen, ungefär 2 mil från elfvens mynning.

Af Tanaelfs tillflöden flyta endast de, som dit infalla ifrån högra sidan, genom Utsjoki sockens område. Dessa äro:

l:o. Enarejoki, Tanaelfs förnämsta källarna. Tagande sin början från Bo sin atj au re, belägen på norskt område nära gränsen mot Enontekis socken, löper hon 5 mil i nordvestlig riktning samt förenar sig sex mil ofvanom Jorgastak med

Skieskemjok, som upprinner ur två källarmar, af hvilka den ena utgör riksgräns, och den andra flyter på Enare sockens område, der den rinner genom Skieskemjaure och upptar i sitt öfra lopp ifrån vester Nuolesjok. I Enarejoki infalla vidare från öster:

a) Lohijoki, som förenar sig dermed ofvanför Vardudai vattenfall, sju mil söderom Jorgastak samt en mil ofvanom Skieskem- och Enarejoks sammanlopp;

b) Vuomevei, två mil ofvanom Jorgastak;

c) Gvalna, litet nedanom Jorgastak;

d) Karigasjok, en mil ofvanom Karasjoks förening med Ena

rejok, med fordigare vegetation i sin omnejd än man i öfrigt ser vid Enarejok och dess tillflöden.

2:o. Njuljok, midt emot den från Norska sidan infallande Paisjok, 6 mil ofvanom Utsjoensuu ;

3:o. Nuvvusjok, vid Talvadas.

4:o. Akojok, vid Akoforsen, der på norska sidan Karasjok och Tana socknar mötas.

5:o. Utsjok, som näst Enarejok, Karasjok och Puolmakjok, är den största af Tanaelfs tillflöden. Den upprinner vid gränsen

righet, hvarföre en körväg i senaste tid på allmän bekostnad anlagts till höger om forsen. Utgifv.

emellan Enare och Utsjoki socknar, i samma trakt som Kaamasjoki, genomflyter först Mierasjaure en mil långa träsk och derefter, under en sträcka af sex mil i nordlig riktning, Tsuogajaure, Tjekkajaure, Kanesjaure, Puksaljaure Kevojaure, Aittegoattejaure, Talvegoadejaure, Kuorosvuoppejaure, Suoppajaure, två, Suolojaure, Naamajaure och slutligen Maddajaure eller Mandojaure och ännu andra (Del I s. 73). Af alla dessa är flertalet dock föga annat än sel eller bredare lugnvatten i elfven. Tre qvart mil norrom "Utsjoki kyrka flyter hon ut i Tana (Jfr förf:s anm. till s. 89 i Sjögrens a. a.).

Utsjoki är den laxrikaste af alla Tanaelfs tillflöden, och med båt farbar. Hon upptar i sig följande åar: a) TJksjok, dörrelfven, som upprinner ur tre träsk, hvilka

x/g

alla heta Uksjaure och en hvar äro af mils längd. Den infaller i Mierasjaures norra ända. b) Shoggajok flyter till Utsjoki ifrån den half mil långa och en half mil från Utsjokielf belägna Shoggajaure, som genom Vuo

1/2

gojok upptar vattnet ifrån Vuogojaure, jemväl mil långa träsk. Shoggajok är näst Kevojok den största af Utsjoki elfs tillflöden.

c) Askasjok, d. ä. den öfversvämmande elfven, infaller i norra ändan af Tsuogajaure, som har sitt namn af tsuoga (lysa), emedan dess vatten är särdeles klart.

d) Kanesjok, som utmynnar i norra ändan af Kanesjaure. Alla dessa från östra sidan.

e) Puksaljok, byxelfven, infaller i Puksaljaure från vester.

f) Sheskoljok infaller två mil från Utsjoki kyrka till östra sidan af nyssnämnda Puksaljaure.

g) Kevojok tar sin början ifrån tvenne Njaggalamjaure benämnda träsk, hvardera omkring !/4 mil långa, och löper först i riktning mot NO till Peurajaure, antar derifrån ostlig riktning och infaller, efter att hafva genomflutit Utse Kevojaure, i Utsjokielfs Kevojaure. Kevojok upptar Sharshjok, grinelfven, som upprinner på Paistuoddar och efter ungefär 3 mils lopp infaller från SV i Kevojok, litet ofvanom Kevojoensuu.

h) Melkejok, Mjölkelfven, faller ut i Suoppajaure från V.

i) Naamajok, inflyter i Naamajaure, likaledes från vestra sidan, är liten och obetydlig. k) Shakkaljok kommer ifrån bergen österom Mantojaure, dit den infaller. 1) Säytekjok, så benämnas två mindre åar, hvilka från venstrå sidan falla till Mantojaure, den ena vid Utsjoki kyrka, och

1/8

den andra mil norrom den. Liksom alla på fjäll upprinnande åar, äro äfven dessa, endast under flodtid vattenrika, men både vinter- och sommartid små och obetydliga. Sådana äro endast sällan med båt farbara.

6:0. Vetsejok, ifrån Vetsejaure, i hvilken Rätkevarejoki, d. ä. Enbergsån, Puolshakjok, d. ä. småbäckelfven, och Fallejok ifrån Fallejaure, infalla. Vetsejok rinner först en half mil åt V, genomlöper sedan 3 små träsk, benämnda Riekkojaurek, d. ä. snöripträsken. Dess riktning blir nu nordlig (litet till V), och efter 2 mils lopp, hvarunder hon från SO upptar Vuongaljok från de tre Vuongaljaurek, faller hon ut i Tana. Ehuru besvärad af flere svåra forsar, är Vetsejok med båt farbar ända till Vetsejaure.

7:o. Jägelveg eller Jägelvedje, renmosseån, utfaller från Jägelvegjaure till Tana, en mil nedanom Vetsejok och nästan parallelt med denna. Jägelveg benämnes äfven en annan å, som upprinner på fjällen och inflyter till Tana invid den förenämnde. Ingendera af dessa åar är med båt farbar.

8:0. Poropautsesjok, d. ä. en å som dränker, löper till Tana emellan Keronskaide (fjällripberget) och vestra ändan af Harimatskaide. Hon utfaller vid nedre Storforsens nedre ända, kallad Poropautses, ett i hufvudelfven befintligt sund, der folk fordom drunknat.

9:o. Puolmakjok, utlöper från öfre Puolmakjaure. Beskrifvande flere bugter, infaller hon efter 2 mils lopp, hufvudsakligen i nordlig riktning, i den nära 2 mil långa nedre Puolmakjaure, som hon genomflyter, och infaller derefter, en half mil från sjön, på norskt område i Tana, nedanom Puolmak by eller köping, 6 mil från Tannamynnet. Till Puolmakjok flyta flere mindre betydande åar. såsom Viertsajok (gumselven), Torvajok, Leipijok och Pitsusjok eller åkerhönselfven, så kallad emedan åkerhöns derinvid i mängd bygga och bo sommartid.

Äfven från norska sidan infalla till dessa gränseelfvar nere tillflöden, hvilka för fullständighetens skull ansetts kunna här upptagas.

A) Till Enarejok:

l:o Manuvei, manelfven, V4m^ ofvanom Skieskemjoks mynning;

2:o Shaskem, två mil lägre ned;

3:o Kosjok, som flyter ut från Antislobbelo och utfaller efter ungefär 5 mils lopp, hvarunder hon på en mindre sträcka är med båt farbar, ifrån SV vid Jorgastak.

4:o Iskurasjok upprinner på Iskurasvaara och inflyter i Enarejok litet ofvanom

5:o Karasjok, som förenar sig med Enarejok 2 mil nedanom Karasjok kyrka. Den uppkommer af tre elfvar, af hvilka den största, Jesjok, tar sin början ifrån Jesjaure vid Vuorjetuoddar och förenar sig efter 14 mils krokigt lopp, två mil ofvanom Karasjok kyrka, med den egentliga Karasjokgrenen, som har sin källa vid Muoddasoive eller Pelskullen. Den tredje grenen är Pautjok, som utfaller från Pautjaure, ungefär 2 mil från gränsen mot Enontekis socken, och upptar endast små fjällbäckar.

B) Till Tana:

l:o Paisjok, som utgår från fjället, är liten, men rik på lax.

2:o Valljok har sitt upphof af flere fjällbäckar och infallerTana litet nedanom Outakoski.

3:o Tornej ok, höga elfven, tar sin början ifrån höga berg och når Tana ofvanom Storforsen.

4:o Porsse (Porsu), d. ä. den starkt strömmande och porlande elfven. Hon förenar sig med Tana 2 1/i mil ofvanom Utsjoki och litet nedanom öfre Storforsen.

3/t

5:o Jounajok (Jonaselfven) faller till Tana mil nedanom Porsse.

6:0 Vidas eller Vidasjok, två små åar, som utfalla i Tana ungefär 1 '/* mil ofvanom Utsjoki elfs mynning. Namnet, bredelfven, syftar på de breda elfdalarne.

7:o Leuse eller Leusejok förlorar sig i Tana litet nedanom Utsjoensuu. På vestra sidan om dess mynning har fordom varit marknadsplats. Man har der funnit hvarjehanda redskap af messing och jern samt en mängd flintstenar.

8:0 Kalbajok eller Kilpejok (täflingselfven) faller till Tana 7+ mil nedanom Vetsejoknjalbme.

9:o Sirma (onyttig elf) inflyter i Tana ett litet stycke ofvanom

Jegelvegholmen, eller midt emot Jegelvegån. „Sirma" begagnades hos 17

— 258 — , .

de gamla Lapparne, och ännu hos de fördomsfulla, såsom svordom. Det nyttjas ock bl. a. om vargen af dem, som utaf fördom ej vilja uttala detta för Lappen vederstyggliga djurs rätta namn.

10:o Skuorrajok infaller ifrån N (litet åt V) midt emot det ställe, der riksgränsen viker af från Tana till Puolmakjaure.

Befolkningen.

Att folk af annan stam och med andra lefnadsvanor bott i Utsjoki tidigare än Lapparne inträffat der är påtagligt (Del I s. 392, Del II s. 163 ff. och s. 259 ff.) i) Sedan oberäkneliga tider tillbaka föra dock alla, som bo här, lappskt lefnadssätt; ty åtminstone ännu har nybyggaren icke slagit sig ned på orten. Sina grannar af annan nationalitet benämna Lapparne: Tatsha (Dansk eller Norrman), Ruottaladsh (Svensk), Ruossaladsh (Rysse) och Laddeladsh (Finne).

År 1830 uppgick befolkningen i Utsjoki, der den utgöres dels af Lappar, dels af individer utaf blandad race, till 353 personer. Af dem voro 168 mk. och 185 qk. Under 15 år voro 59 mk. och 69 qk.; mellan 15 och 60 år 95 mk. och 101 qk., samt öfver 60 år 14 mk. och 15 qk. Gifte voro 124, enklingar 8 och enkor 10.

Till sin kroppskonstitution likna de andra lappar. Hyn är i allmänhet fin och mörk med någon rådnad. Ögonen bruna. Håret bäres heldre kort än långt.

Af härvarande befolkning odlar ingen jorden. Alla äro antingen Ren- eller Fjällappar, eller ock Fiskarelappar. De förre äro i allmänhet rena lappar, Fiskarlapparne deremot mest af blandad race, vare sig lappsk och finsk, som är det vanliga, eller någon gång af lappsk och svensk eller norsk. '

]) I en latinsk thes (Del II s. 345) yttrar förf. derom följande:

wFabulosam Narrationem Lapponum, qvi in Finmarkia orientali ecclesiaque Utsjokiensi sedes habent, gentem robustiorem olim terram eorum tenuisse non adeo infirmis putamus niti fundamentis."

Renlappar

finnes för närvarande *) i Utsjoki omkring 25 hushåll. De hafva inga fasta bostäder, utan uppehålla sig, liksom de norska renlapparne, med hvilka de hafva gemensamma renbetesmarker, än här, än der, vintertid på finskt område, sammartid vid Ishafvets kuster, dels på norskt, dels på ryskt område, dels ock inom det

s. k. Fselleslandet. De bo derföre icke i hus, utan i tält (guatte), hvilka äro af konisk form och alltid föres med, hvartän Renlappen flyttar. Tälten äro derföre så inrättade, att de kunna af två personer på mycket kort tid både nedtagas och uppsättas. Ett sådant tält är vid basen nästan rundt, något aflångt, och har der en diameter af 6 å 7 alnar. Stommen utgöres af fyra krokiga björkstänger, om 5 å 6 alnars längd samt 2 ä 3 tums diameter. Då tältet skall uppsättas, resas dessa stänger upp på marken och förbindas med hvarandra medels tre åsar och en tvärstång, hvilken fastgöres med rep eller vidjor. Denna tältstom stödes sedan ytterligare med 13 björkstänger, hvarefter det hela omsorgsfullt beklädes, om vintern med ylleranor, om sommaren med buldan eller ravenduk. Vid flyttningar vintertid forslas tälten i ahkior, som dragas af renar. Om sommaren deremot, då ahkio ej kan begagnas, fortskaffas de för tältet erforderliga stängerna genom att fästas vid en ren, efter hvilken de sedan få släpa längs marken. Endast barn och mindre husgerådssaker placeras vid sådana flyttningar på renarnes ryggar.

Afven i tältet har eldstaden sin plats i midten. Den är af oval form och består af en enkel krans af stenar, som ligga lösa på marken. Inom denna ring underhålles eld nästan hela dagen. Öfverst i spetsen af tältet är en öppning, hvilken har till ändamål både att afleda röken och att tjena såsom fenster, men uppfyller begge ändamålen illa. I det dunkel, som råder der inne, utsänder den ständigt brinnande brasan oaflåtligen rök,

J) Årtalet ej angifvet. På annat ställe säger förf., att renlapparnes antal år 1820 var 20, och 1831 23. Men häri synes ock jemna vexlingar förekomma. Utgifv.

hvaraf sjelfva Lappen besväras och de här vanliga ögonåkommorna till stor del härröra. Derföre kunna de lappska qvinnorna ej heller verkställa sin sömnad i tältet, utan sker sådant ute i det fria, sedan dagarne mot våren blifvit längre och väderleken mildare.

Kåtorna hafva ej golf. För att afhjelpa afsaknaden deraf utbreder man ris på den bara marken derinne. Detta rislager, med eller utan deröfver utbredd renhud, utgör äfven bädden för natten. Den trånga ingången täckes af ett, efter dörrposterna afpassadt och medels i tvärriktning gående spjälar utspändt förhänge, hvilket sjelfmant sluter sig, då det upplyftats, men under starkare blåst dock måste vara vid dörrposterna fastbundet med snören, vanligen tre på hvardera sidan. Annan dörr finnes icke.

Emedan ofta två, stundom tre hushåll bo tillsammans i ett litet tält, och äfven hundarne, isynnerhet vintertid, der söka skydd undan kölden, är en besvärlig trängsel rådande der inne, huru ringa utrymme husgerådet än tager. Detta består af de oumbärligaste kok- och matkäril samt en liten kista, hvari sytillbehör och annat smått förvaras. Bord och stolar saknas alldeles.

I tältet bo tillsammans både unga och gamla, såväl qvinnor som män. Ehuru vintertid ytterst dragfullt och kallt, framföda dock qvinnorna äfven då der sina barn, hvilka, sedan de tvättats inför brasan, insvepas i ludet skinn och inläggas i s. k. lapp vagga (komsio), ett slags holk af träd, öfverklädt med skinn (Del I s. 645, 557 och 443).

Visthuset utgöres af en invid tältet uppsatt lafve eller ställning på stolpar. den förvaras färskt kött, fisk, frusen mjölk m. m., under den åkdon och annat dylikt, och äfven klädesplagg, som för ändamålet upphängas der.

Man förebrår dessa Lappar för mycken osnygghet; och från denna beskyllning kunna de ej heller fritagas. Men man glömmer dervid, att denna osnygghet är en nästan oundviklig följd af att de hela vintern bo i trängsel i dessa rökfulla tält, der ingenting, just i följd af röken, kan hållas rent. Det hjelper ej att de, såsom vanligt är, hvar morgon tvätta ansigte och händer, om vintern med snö, om sommaren med vatten. Deras trånga och eländiga bostäder och den trän, hvarmed de smörja sina skinnplagg, befordra emedlertid hos Lapparne en för den dervid ovane obehaglig lukt. Men likväl hålla de der sina käril och sina helgdagsdrägter vida snyggare än Sjölapparne i Norge, hvilka ej blott af Tanaelfs Lappen, utan äfven af Utsjoki renlapparne begabbas för sin osnygghet (Del II s. 277).

Klädedrägten är hos dem följande: Peski eller Peska muodda, yttre pels, som bäres med hårsidan utåt. Den är närmare beskrifven i Del I s. 31.

Torka, pels af renkalf- eller fårskinn. Den nyttjas i stället för skjorta, som Lappen ej begagnar, och bäres således närmast kroppen, med hårsidan inåt.

Puvsakak, byxor. Närmast kroppen bäres underbyxor af vadmal (kagges puvsakak), och öfver dem ytterbyxor (kalsukak) af renbenlingar. Endast nedre delen af sistnämnda byxor, eller till halfva lårbenet, är af ludet skinn, som bäres med hårsidan utåt; öfre delen deremot är af garfvadt skinn. I sin nedersta del är hvartdera byxbenet försedt med en 4 tum bred fåll eller bit af vadmal, som omsluter smalbenet. Öfver denna fåll sträcker sig det ungefär ett qvarter höga skoskaftet, hvilket ombindes med vuoddagak, d. v. s. breda band, som förfärdigas af ullgarn och äro 2 aln långa. Sålunda hindras snö att tränga in i skorna.

Kamakak är den allmänna benämningen för skodon. Till åtskilnad från andra kallas de skoplagg, som äro förfärdigade af renars hufvudskinn och med hårsidan utåt, kallukak, medan andra skoplagg deremot benämnas nuttukak eller koikikak. De skor, som begagnas sommartid, äro icke ludna, utan förfärdigade af barkad eller obarkad ox- eller kohud. De heta Tshatsekak eller vattenskor, emedan de äro vattentäta.

Mössan var tidigare hos männen af renskinn med spetsig kulle. Den som numera bäres af svennerna liknar en rysk kuskmössa. Den är vanligen af kläde och fordrad med skinn samt af betydlig höjd. Vid nedra kanten är den försedd med bräm, om vintern af skinn utaf bäfver, utter, vessla eller ren, om sommaren af rödt eller annorlunda färgadt kläde. Enareboarne bära ännu allmänt en mössa som har formen af en kalott, med knapp i kullen, och är den ursprungliga lappmössan.

Qvinnornas hufvudbonad är af färgadt kläde, grönt, rödt eller blått. Den är utsirad med galoner af silfver eller annan metall m. m. Nedre delen af den nog höga mössan, som går öfver panna och öron, är kantad med spets, kattun eller annat grannt tyg. I kullen är insatt en stom utaf afrundadt trä, och nedanför denna är den hopsnörd med ett snöre1). Vid högtidliga tillfällen ser man den stundom omlindad med en prålande duk af siden eller kattun. I fult väder och på resor nyttjas på denna hufvudbonad en större ;;ovädersmössa", liknande en afskuren kon. Den lemnar spetsen af den undre mössan synlig och faller öfver öfre kanten af en klädeskrage, hvilken sträcker sig ända ned öfver axlarne samt är under hakan och öfver bröstet väl ombunden. Af ansigtet är då föga annat synligt än ögon, näsa och mun (jfr Del I s. 31 f.).

Kistak, handskar af renbenlingar, med hårsidan utåt.

Inga vantar eller strumpor nyttjas, utan i stället lappskostarr (Carex vesicaria), hvaraf för ändamålet betydligt insamlas sommartid (Del I s. 30 och Del II s. 282 v. 23 ff.).

Vid fult väder och på resor vintertid hör till den manliga kostymen äfven

Siaba navte eller Sieppura d. ä. en stor björnskinnskrage, som täcker bröst och axlar. Dertill användes vanligen en tredjedel, men ofta äfven hälften af en björnhud. Den är högst nyttig på fjällfärder, och har af mig begagnats alla de vintrar, jag bott på orten. Jfr Del I s. 31.

Qvinnorna kläda sig nästan lika som männen. Olikhet råder hufvudsakligen endast i afseende å hufvudbonad och krage, äfvensom deri att männen bära sin peski högt uppskörtad (Del I

') Numera lärer denna hufvudbonad vara ytterst sällsynt. Lappskorna sägas hafva aflagt den efter det Prosten Liljeblad vid något visitationsfälle i Utsjoki förklarat att Mperkele" (hin onde) bor i dess kulle. I stället nyttjas dukar.

Utgifv.

s.
440) och ihopfästa den under hakan med band, medan qvinnorna deremot för sådant ändamål vanligen betjena sig af häktor. Flickor och unga hustrun äro dock mera fallna för grannlåt. Svaga för sådant äro äfven förmögnare ungkarlar. De som härutinnan vilja utmärka sig hafva den yttre pelsen eller mudden af svarta skinn utaf renkalfvar, som slaktats tidigt på hösten, då håret är kort och vackert glänsande. Högst skattas näst sådana alldeles hvita pelsar, och dernäst de gråa. Pelsar, i hvilka allt skinn ej är af lika färg, begagnas blott af gammalt, merändels fattigt folk. Men ej heller andra äldre personer fästa något synnerligt afseende dervid, om skinnen i deras pelsar äro af olika färg eller håret i dem långt och lurfvigt. Endast helgdagspelsarne hafva krage. Den är af rödt kläde och på den bräm af vare sig renbenlingar, utter-, hermelin- eller annat dyrbarare skinn. Fållen är kantad med svart får- eller hundskinn (Del I
s.
434). Det bälte, som de bära kring lifvet, utanpå mudden, är hos karlarne vanligen af läder. Dermed uppfästa de sin peski så högt att de utan att generas af densamma kunna vada i snön och i barmen få rum för allehanda, isynnerhet på resor behöfliga saker. Qvinnorna deremot begagna sig i regeln af ett nätt yllebälte. Hos de yngre af begge könen, hvilka hafva råd dertill, är bältet tätt besatt med af silfver, messing, tenn eller annan metall förfärdigade stjernor, söljor eller spännen, hvilka vid högtidligare tillfällen alltid äro väl skurade eller polerade. Vid detta bälte hänger hos begge könen: en knif, hvilken

hos männen är af så väldig dimension att den på resor ersätter yxen; vidare sytillbehör, bestående af en liten sax, borr, pryl

m. m., och hos de flesta qvinnor derjemte messingsringar, en messingsnyckel och hvarjehanda prydnadsföremål. Flickor bära dock förenämnda utensilier under den öfre klädnaden, särdeles på kyrkfärder och vid besök i köpingarne vid Varangerfjorden. Hos den man, som dödat en björn, ser man vid bältet fästad jemväl en björntand, hängande bakom ryggen.

På helgedagar bära begge könen kring halsen en duk, vare sig af siden eller kattun, afpassad efter ålder, råd och lägenhet.

Många qvinnor pryda sig äfven med armband af messing, dock endast sällan på begge armarne. Mellan brud- och helgdagsdrägten är ingen skilnad.

Sommartid begagna begge könen, i stället för pelsar, både den inre och den yttre beklädnaden af vadmal. På helgedagar bär man den sistnämnde helst af röd, blå eller grön färg. Denna, som kallas kakte, är försedd med hög krage, broderad med rödt, grönt och gult yllegarn, samt ofta äfven broderade ärmuppslag af annan kulör än sjelfva plagget. Liksom pelsen, omgjordas äfven denna med bälte. Stundom och särskildt i fult väder nyttjas dock om sommaren såsom yttre klädnad en gammal pels, från hvilken håret redan lossnat (muodda). Sommarbenkläderna äro antingen af vadmal eller af välberedt tunnt renskinn, som är rödfärgadt med albark.

Tobakspung, pipa, elddon och penningar bäras i barmen, inneslutna i snibbarne af halsduken, hvilken vanligen utgöres af en smal, 2x/2 aln lång lärftsbit med en liten påse i hvardera snibben. Duken lindas ett eller flere hvarf kring halsen. För att det, som förvaras i påsarne, ej må falla ut, slås på duken en knut i hvardera ändan. Qvinnorna, med undantag af sjukliga äldre personer, röka dock icke.

Renlappens hufvudsysselsättning är sjelffallet uppsigten öfver sin renhjord och vården om den. Af nämnda 25 hushåll renlappar i Utsjoki ega de förmögnaste ifrån 1,000 till 1,200 renar1); de fattigaste, af hvilka en har endast 80, i allmänhet från 150 till 300, hvilket sistnämnda antal man dock vill anse vara otillräckligt för en renlappes utkomst, såframt han ej derjemte, åtminstone i någon mån, idkar fiske och jagt. Totalantalet af renar i Utsjoki kan man för närvarande (1830?) uppskatta till omkring 15,000, deri inberäknade äfven de renar som egas af andra än renlappar. Men renarnes antal kan under de skilda

') Således en obetydlighet i förhållande till det antal, som eges af en del norska Lappar (Del I s. 85) och äfven af en Enare renlappe, om hvilken längre fram.

Utgifv.

åren variera betydligt, enär sjukdomar och vargens härjningar i renhjordarne kunna bereda egaren otroliga förluster. (Jfr förf:s anm. till s. 208 af Sjögrens a. a., Del I s. 666, hans berättelse till Baron Rehbinder, och under N:o 4, vargen, i hans Bidrag till Lappmarkens Fauna.)

De rikare fjällapparne äro ganska frikostiga mot de fattiga fiskarlapparne från Utsjoki och Enare samt de s. k. Sjöfinnarne (Sjölapparne) från Finnmarken. I brist på bättre sysselsättning om vintern vandra sådana då ifrån den ena renlappen till den andra, dels för att köpa renar, dels för att, under sken af ersättning för, vare sig biträde vid renhjordens vallning, huggande af ved och andra små tjenster, ej allenast under några dagars vistelse hos renlappen njuta fri förtäring, utan äfven få en eller annan slagtren såsom gåfva, eller korrenar till låns för sitt behof (Del II s. 274 och 276). Antalet af de renar en rikare renlappe årligen förbrukar, dels till bespisande af sådana gäster, dels såsom gåfvor y,af medömkan för de fattige" (arkelmastem vaivasita adda) kan anslås till ett hälft hundratal. Äfven vid bröllop och barndop hos bekanta bruka renlapparne sålunda förära en och annan ren. Ju gifmildare Renlappen är mot Fiskarlappen, desto mera firas han af denne på sina kyrk- och marknadsfärder (Del I s. 38 ff.). och vid fiskelägena på sommaren. Icke sällan lemnar derföre också Renlappen sina endast några år gamla barn för den kallaste årstiden i fiskarlappars vård och kost. Härför hvarken betingas eller utfästes någon ersättning, utan erhåller Fiskarlapp^ i stäftet slagtrenar af renlappen, till skänks, såsom det alltid heter.! Sålunda inackordera renlapparne stundom jemväl sina ålderstigna familjemedlemmar.

Eljest äro renarne bland Lapparne i Utsjoki ända derhän commune bonum att, då fiskarlappar begifva sig till fjälls för att skaffa sig slagtrenar och ej hafva penningar, eller ej lyckas der träffa sina bästa vänner, de utan vidare slagta någon af sin npassevieljas" (gode broders) renar, som de öfverkommit, sända derom till egaren en hälsning med tillägg, att de, då de träffas, skola derom förlikas. Ett ordentligt pris kommer dervid sällan i fråga, utan utjemnas affären med ett par knippor skohö, några goda ord och litet smicker, eller derigenom, att Fiskarlappen under några dagar undervisar Renlappens barn i bokläsning, eller ock förfärdigar åt honom någon ahkio, eller gör honom någon annan tjenst.

För eget behof slagtar en rik Renlappe under året omkring 50 renar. För den, som är fattig på renar, kan den årliga förbrukningen inskränka sig till 15 ä 20 stycken. Hans utkomst behöfver derföre icke anses för dålig; ty den lättare vården om hans hjord lemnar honom tid öfrig för fiske, jagt och fågelfänge, och han fyller derigenom de behof, som han ej kan* tillgodose ifrån och genom sin renhjord. Han åtnjuter dessutom fördelen af ett lugnare lif än den, som har att valla en stor renhjord. Jfr för öfrigt om renen och dess betydelse i Lappens hushållning under N:o 31 af mina Bidrag till Lappmarkens fauna.

Renlappen åtföljer alltid sina renar. Han öfvervakar dem både vinter och sommar, både dag och natt. För en hjord af 2,000 renar erfordras att minst 2 personer och minst lika många hundar oaflåtet bevaka den. Men vid ogynnsammare väderleksförhållanden, isynnerhet då vargar befinna sig i närheten, är denna bevakning ej tillräcklig, utan må3te för tillfället förstärkas.

För att kunna skäligen väl öfvervaka en renhjord, anser man den i allmänhet icke böra öfverstiga nyssnämnda antal. Derföre bo aldrig, eller åtminstone högst sällan, två rika renlappar tillsammans, om ej vid sådana tillfällen, då deras renar förenat sig. Af de fattigare bo deremot flere i lag, och en rik bor gerna med en eller flere fattiga för att, om så behöfves, hafva hjelp att tillgå. Mot våren, då kalfningstiden infaller, åtskiljes man dock gerna, emedan en hvar för sig då bättre kan vårda sina egna renar och hålla dem samlade på näs eller uddar vid hafsbandet.

Vintertid vistas renlapparne sina 15 ä 30 mil från hafvet, flyttande från det ena stället till det andra. 1) Men såsnart vårvärme inträffar, begynna renarne att vandra emot den ifrån haf

') Vid en sådan flyttning försvann år 1825 en 5 år gammal flicka på fjällen, och blef sedan icke återfunnen.

vet kommande svalkan, och det med sådan fart, att Lappen ej kan hindra dem derifrån, utan måste följa med, om han ej vill förlora sin hjord. Sålunda inträffa de på norsk grund under de sista dagarne af April eller de första af Maj.

Såsnart växterna mot hösten börja vissna vid kusten och löfven att gulna, hvilket stundom inträffar redan i Augusti, anträdes återfärden till inlandet för att der uppsöka den vid hafsbandet saknade renmåssan och andra lafarter, hvilka derefter ända till påföljande vår utgöra renens enda föda. Nu begynner en för Renlappen mödosam tid. Renarne skynda till inlandet, ofta i fullt språng, dervid icke sällan lemnande ägaren efter sig. Åren 1821 och 1830, då växtligheten, i anseende till tidigt inträffande kyla vid hafsbandet, der begynte vissna redan i början af Augusti, såg man derföre redan under denna månad flockar af tusental renar, utan att vara åtföljda af ägare, vandra på de mossrika betesmarkerna i Enare, der de uppsökt sina förra vistelseorter. De hade så skyndsamt lemnat hafskusten, att flere Lappar, som egde hvar sina 1,000 renar, ej hade lyckats qvarhålla hos sig ens så många af dem, att de skulle haft tillgång till nödigt antal för forslingen af sina små barn och sina nödvändigaste utensilier. Dem brukar Lappen då forsla på renarnes ryggar, dock i allmänhet ej till större vigt än 2 k 3 lispund på kvar korren. — Ahkior, och vanligen äfven vintertält, afhemtas äfyen annars först sedan vinterföre inträdt. (Jfr Sången N:o 27 i Del II s. 294 ff.)

Från detta besvärliga läge räddades de dock af de Lappar, hvilka vid-, den tiden vistades med sina renar på så smala näs eller hal fö art att de lyckats qvarhålla något flere renar än de för sin egen rakning behöfde.

jFörAåntern förfogar sig Lappen nu till de orter, der hans renar ägo vana att under denna årstid vistas Så snart han hopsamlat jiågon del af dem, uppslår han sitt tält, hvarefter en och hvar äf hans husfolk, som kan umbäras i hemlifvet, beger sig ut för att sammanföra i skogarne och på fjälltrakten befintliga renflockar. Ser han i en sådan flock egna renar, drifver han hela flocken till sin s. k. renby. Först senare på hösten och under

— 268 —

vintern fördelas sedan renarne egarene emellan. Detta lnöjliggöres derigenom, att icke blott hvart hushåll, utan hvar person, har sitt skilda renmärke, som inskäres på renens öra och Lappen redan på afstånd igenkänner.

Finner man på dessa vandringar ännu omärkta renkalfvar utan moder, hvilken kalfven gemenligen alltid åtföljer, skär man utan vidare sitt eget märke i dess öra. Genom detta tillvägagående bereda sig många flinka Lappar, och de som hafva godt om tid, stor fördel på andras bekostnad. Ty ännu vid denna tid finnas omärkta kalfvar i mängd. Renegarene vilja nemligen i allmänhet ej märka sina renkalfvar förrän mot hösten, ty man anser de små kalfvarne lida om de märkas sommartid, emedan insekter då sätta sig i såret, som deraf börjar vara sig och i värsta fall kan förorsaka kalfvens död. Och man vill påstå, att en och annan, emot bättre vetande, dels såsom sina egna märker andra tillhöriga kalfvar, dels skjuter sådana under föregifvande att de anträffats i skogen utan mor. I sjelfva verket ges det ock många renkor, hvilka genast efter parningstiden om hösten skilja kalfven ifrån sig; och i sådana fall går den rätta ägaren alltså lätt miste om densamma, om den ej blifvit derförinnan märkt. Men äfven märkt kalf kan annan tillegna sig. Åtföljer sådan annan tillhörig renko och diar henne, betraktar nemligen kons egare, enligt vedertagen sed, kalfven såsom sin, äfven om den bär annans märke.

Ofta händer att renar förvillas bland vildrensflockar. En sådan flykting står det en hvar fritt att skjuta, men huden bör han dock tillställa egaren. Detta sker ock vanligen. Men är ägaren ifrån aflägsen ort, och märket derföre okändt, utställes huden vid kyrkvägen i Enare, något stycke från kyrkans dörr, under tre sön- eller helgedagar. Anmäler sig under denna tid ingen såsom ägare till huden, behåller skytten den.

Att renar förvillas är dock mycket mindre vanligt hos Lapparne i Utsjoki och Enontekis, eller i allmänhet hos fjällapparne, än i Enare, Sodankylä och Kuusamo, der renegarene, upptagne som de äro af jordbruk eller fiske, sommartid ej valla sina renar, utan lösgifva dem redan om våren för att först om hösten uppsöka dem, h varvid de sällan alla återfinnas.

Lättast uppsökas vilsekomna renar sedan snö på hösten fallit och man således kan följa deras spår. Der Lappen då anträffar sådana, pröfvar han huru gamla spåren kunna vara. Aro de ej färska, följer han dem aldrig, såframt ej vädret varit lugnt och särdeles goda betesmarker i närheten finnas åt det håll, dit spåren leda; men han söker erinra sig hvilka vindar den senaste tiden varit rådande. Deraf, i förening med andra omständigheter, drager han sina slutsatser, hvarvid de omständigheter äro af vigt, att renen går i motvind och höstetid till nätterna stiger upp på berg.

Regniga höstar äro för Lapparne de besvärligaste, emedan sådan väderlek i ymnighet framkallar för renarne begärliga svampar, hvilka de med stor ifver uppsöka på vidsträckta områden. De förfölja då äfven Fjällemmeln, det enda djur renen förtär.

De fattiga renlapparne, och äfven sådana af de rikare, som ej hafva brist på folk dertill, idka under en stor del af sommaren, särdeles sedan renarnes kalfningstid är förbi, torskfiske i Isbafvet, hvaraf de hafva god inkomst, den de omsätta i mjöl och annat antingen på handelsplatserna vid kusten eller hos ryska och norska köpmän i fjordarne, hvilka sommartid talrikt besökas af deras skutor.

Några af de finska renlappar, hvilka om sommaren vistas österom Varangerfjorden och äro vana att med sina renar vintertid ej aflägsna sig alltför långt från hafsbandet, lemna dem om våren i full frihet, emedan på den trakten ej finnas för renarnes vård fullt lämpliga sommarställen, och uppsöka dem åter först på hösten. Derigenom vinna de väl mycken tid för hafsfisket, som gifver dem fisk, ej allenast för eget behof, utan äfven så betydligt till afsalu, att de dermed kunna förskaffa sig största delen af sitt årsbehof ej blott af mjöl, utan äfven af vadmal, buldan, hampa, rep m. m. Men de förlora sålunda renmjölken. Deras renar blifva derjemte skyggare och svårare att vårda, förena sig oftare med vildrenar samt blifva lättare rof för vargen och inbyggarenes vid hafsbandet rofferier. Ej ens köpmän och

270

tjenstemän i Finnmarken finna sitt samvete besväradt af att sommartid för sitt bord låta sitt folk fälla så många af Lapparnes renar, som behofvet kräfver, såsnart dessa renar, utan att åtföljas af egare, närma sig deras hemvist.

Inom vår lappmark hafva renarne varit mera befredade för sådant skytte allt sedan förordningen om tama renars fällande den 21 Augusti 1766 utkom. Deri stadgades för den, som dödar annan mans ren och den sig till godo använder, samma ansvar som för dödandet af annans häst, ko eller får.

Om vintern ,lefva renarne blott och bart af renmossa, som de sjelfve gräfva fram under snön. Der renmossa växer i trakten, kan man, utan att behöfva bekymra sig för renens föda, köra med honom nästan hela dagen och om aftonen släppa honom lös för att sjelf skaffa sig foder, hvarefter han följande dag åter är rask och kry. Ty om ock snön är djup, uppspåra dessa djur ofelbarligen de ställen, der renmossa finnes, och de gräfva aldrig efter den, der sådan saknas. Men har man på en resa till sin disposition endast få renar, vågar man ej lösgifva dem alla till natten; ty det kunde falla dem in att löpa bort. Man tjudrar i sådant fall åtminstone några af dem med en lång lina eller töm, som fästes vid något träd på sådant ställe, der god renmossa finnes. Ju djupare snön ligger, desto svårare är det naturligtvis för renen att åtkomma mossan. Stundom är den i skogstrakter så snöbetäckt, att renen nästan försvinner i den grop, han nödgas gräfva i snön för att finna renmossa.

Inträffar hård skara om våren, innan bara fläckar uppstått på marken, eller blifva mossfälten efter blida isbelagda eller betäckta med så hård skara, att renarne ej förmå genomtränga den, då är det en svår tid för dem. Skogslappen söker då att afbjelpa bristen på renmossa genom att för sina renar nedhugga lafbärande träd. Fjällapparne uppsöka höjder, der deras renar då framsläpa ett uselt lif med tillhjelp af stenlafvar.

I hus vantrifvas renarne alldeles, om man ock der föder

dem med renmossa. Ej ens tjudrade ute i det fria, om ock på

aldrig så lafrika ställen, finna de &ig väl, om de ej ofta, eller innan de hunnit tilltrampa snön alltför hårdt, flyttas från plats till plats (Del I s. 663 ff.).

I södra delen af Utsjoki och i Enare finnas de bästa renbetesmarker; ty der äro inga höga fjällryggar, och än mindre vidsträckta myror och kärr. På de högre fjällen vid Ishafvets kuster trifves icke ens renmossa, och äfven sten- och andra lafarter äro der mindre utvecklade än i skogstrakterna. Renarne finna derföre ej der föda vintertid. Då någon ståndsperson på Vadsö eller Vardö eller i någon annan köping i den trakten — hos andra kommer det ej i fråga — öfver vintern föder någon ren, måste han derföre för dess behof låta med båt hemföra renmossa från trakterna af Patsjoki eller Jacobself. Bättre sommarföda än i inlandet hafva renarne deremot vid kusten af de saftiga fjällörterna och andra växter som frodas der, såsom de af dem omtyckta Rhodiola rosea, Rumices, Silene acaulis, Alchemilla alpina och vulgaris, flere arter af ärtslägtet, Cornas svecica, Rubus chamsemones och arcticus, Greranium sylvaticum, Menyanthes trifoliata, Epilobier m. fl.

De öfver sommaren i inlandet qvarblifna renarne uppehålla sig, liksom vildrenarna, helst i närheten af någon fjälltrakt, der de finna föda vid rivierer och fjällbäckar samt kunna taga sin tillflykt till fjällen undan myggen, renbrömsen och vargen, hvilken en del år gör oerhörd skada i renhjordarne. Så t. ex. åren 1821, 1822 och 1825 m. fl.

De medlemmar af Renlappens familj, som om vintern ej gå i vall och ejheller äro upptagna af annan sysselsättning utom hus, använda då dagarne till att bereda de skinn och de andra materialier, hvaraf kläder, fällar, skodon m. m. under den ljusare årstiden förfärdigas, hvilka alla sysselsättningar ankomma på qvinnorna.

För att få skinnen mjuka begagna de sig af särskilda instrument. Med Jekko afskrapas håret ifrån dem. Men stundom skafvas de ock för samma ändamål mot en jernhäckla, Spierko, hvilken på ena sidan är mycket skarp. Den är fästad vid någon stolpe i kojan eller vid något träd utanför denna. Efter beredningen färgas skinnen hufvudsakligen med albark.

272

Af renens senor beredes sytråd. För sådant ändamål skäras de, sedan de först torkats, i stycken, hvilka derefter piskas tills de blifvit mjuka som lin. Denna ,,ull" spinnes sedan, vare sig emellan händerna och kinden, eller medels Fierak, ett slags snurror, med mycken skicklighet till tråd, som liknar fin fiolsträng.

Men qvinnorna ej blott sy alla kläder och skodon m. m., de kunna äfven sticka, virka och på sitt sätt brodera, och det ej allenast med ylletråd, utan äfven med tråd såväl af tenn, hvilken de sjelfve tillverka, som af annan metall. Ejheller konsten att färga är för dem fremmande.

Det röda garn, hvaraf Lapparne hafva behof, köpa de väl gerna, om så ske kan; men i brist på tillfälle och medel dertill, färgas sådant hemma. Det nödiga färgämnet lemna rötterna af Fältmäran (Gralium boreale), af hvilka de få sitt vigtigaste färgstoft. Man undviker att taga dem ifrån fuktig mark, emedan rötter ifrån sådan afgifva en för mörk färg. De åter, som växa bland buskar, hafva alltför fina rötter och gifva derföre endast obetydligt färgämne.

För åstadkommande af gul färg användes Lummer (Lycopodium complanatum) i förening med björklöf. Af dem erhålles den i Lapparnes tycke vackraste gula färg. Genom att koka denna färg med tillsats af litet indigo beredes grönt.

Med lafvar färgas vanligen brunt, och med ett slags dyjord, som upptages ur källor och myror, svart. (Jfr förf:s anm. till s. 208 i Sjögrens a. a.).

Man färgar äfven med indigo och krabb.

Det ges qvinnor, som färga åt fremmande mot betalning och äfven dem som sy för sådan, hvarigenom de bereda sig en liten förtjenst.

Måltiderna äro vanligen 2 om dagen. Vintertid utgöres frukosten, då det är kallt, af kött eller ock blodvälling, men vid mildare väderlek kan man åtnöja sig med salt fisk och nkakku", ett slags ojäst för tillfället på kol gräddadt bröd, frusen renmjölk, torrt kött eller torr fisk, med vatten till dryck. På aftonen ätes ett starkare mål, bestående af kokt kött, märg och

97 3

rentunga. Det vid kokningen uppkomna köttspadet drickes dertill. (Jfr förf:s anm. till s. 243 i Sjögrens a. a.).

Ett ej obetydligt bidrag till matsedeln lemnar sommar och höst renmjölken. Under de första veckorna efter det renkon kalfvat unnas dess mjölk dock helt och hållet åt kalfven, på det att den må växa och väl frodas. Den mjölk, som fås sommartid, fortares dels såsom sådan i förening med torrt kött, bär, bröd m. m., dels i form af ost, som deraf tillverkas. Den mjölk deremot, som fås om hösten, sedan snö fallit, förvaras merändels i käril eller i rentarmar för vinterbehof. Den anses vintertid såsom läckerhet och njutes ofta bemängd med kråk- eller andra bär eller ock såsom ingrediens i vällingar.

Utom den inkomst renlappen har af sin renhjord och det fiske han idkar i Ishafvet, bereder han sig någon sådan äfven genom djurfänge. Med lemnande af köttet utaf fångade fåglar å sido, kan hvarje Renlapp beräknas årligen sålunda erhålla en och annan räf ä 5 rubel, 2 lisp. fjäder (4 rub.), 1/2 Utter (7 rub.), V4 fjällfras (2 rub.), 2 vildrenar, hvilka Renlappen aldrig fångar genom ordentlig jagt, utan endast då en eller annan brunsttiden besöker hans renflock.

Piskarlapparne

bo hufvudsakligen vid Tanaelfs stränder. De äro ofta icke annat än vordne Renlappar, hvilka under ett eller flere på hvarandra följande missgynnsamma år genom sjukdomar i sina renhjordar, eller i följd af vargens härjningar bland dem, eller af andra orsaker blifvit så fattiga, att de sett sig tvungna att söka sin utkomst genom fiske. Af deras barn uppstå derföre ock någon gång renlappar. Om barnet haft någon Renlappe till fadder har det kunnat af denne få i faddergåfva unga renar, hvilka sedan under någon anförvandts vård, om det lyckas väl, årligen ökas i antal. Detta ger barnet anledning att, sedan det kommit till mognare år, ingå i tjenst hos någon Renlappe och sjelf hos

18 denne vårda äfven sina egna renar. Af en sådan gosse kan slutligen blifva en förmögen Renlappe, hvilket af mången efter sträfvas, emedan renlapparne äro de bäst ansedde. Annars ega endast få fiskarlappar renar, och ännu färre ända till 10 ä 15 sådana, hvarföre de för sitt behof vanligen hyra eller låna dragare (Del I s. 664 f.). Deremot hafva de en och annan ko. Deras förnämsta utkomstkälla är emedlertid laxfisket i Tanaelf, som jemte sina tillflöden är den finska Lappmarkens laxrikaste vattendrag. Man kan antaga att begge rikenas invånare tillhopa fånga der årligen 500 tunnor lax, hvaraf dock större delen förtäres hemma, och endast en mindre del föryttras. Denna fångst skulle dock kunna vara större, om blott folkmängden vore talrikare. Ty sammanlagda antalet af de Fiskarlappar på såväl finska som norska sidan, som bo vid och fiska i dessa vatten, torde ej öfverstiga 600 personer, qvinnor, barn och ålderstigna inberäknade.

I Tanaelf fångas laxen på följande olika sätt:

1 :o Kolkatäbmen, kolkning, hvarmed vidtas ungefär åtta dagar efter islossningen, då vårfloden vanligen ännu är så hög och strid att strandpator icke kunnat utslås. Vid kolkning, hvartill erfordras 2 personer, utkastas i flodens tvärriktning, löst på vattnet, ett vid ett rep fästadt nät, som har 7 ä 8 famnars längd och är utan sänken, hvilka anses skrämma laxen. Medan den ena af fiskarene håller i repet, hvilket är fästadt i den ändan af nätet, som är mot stranden, dirigerar den andre, med tillhjelp af vanliga årar eller med bärling, båten så, att den nedflyter parallelt med nätet. Om tillgången på lax i floden är god, har nätet flutit knappt en fjerdedels minut innan plaskande förmärkes i vattnet. En lax har då intrasslat sig i nätet, hvilket nätkarlen nu med största skyndsamhet drar till sig, dera han ögonblickligen hugger laxen i nacken med ett krökt jern och kastar den i båten, hvarefter nätet genast åter utkastas. Allt detta upprepas för hvar gång en lax fastnat i nätet, tills man kommit utför det strida vattnet, hvari kolkningen försiggår. Då stakas båten af alla krafter uppför strömmen tillbaka till det ställe, från hvilket man utgått. Der utkastas nätet ånyo och sedan går det åter utför liksom tillförene. Sålunda fortfar man tills det blir en annans tur att kolka. Ty blolit få ställen äro lämpliga för kolkning, emedan sådan kan ske endast der elfvens botten är jemnt och strömmen lagom strid och djup. När laxen går upp i stim, händer det någon gång att två, eller till och med tre laxar samtidigt fastna i nätet, hvilket synes tyda på, att laxarne ej uppgå en om en i rad efter hvarandra. Men regeln är, att sedan en intrasslat sig i nätet, de andra blifva skrämda och skynda sig ut åt elfsådran.

Vid ett tillfälle, då jag var med, hade vi redan under de fem första minuterna fått tre laxar i båten, uppkastade en om en, och enhvar af mera än ett lispunds vigt. Jag åsåg under ett hälft dygn detta intressanta fänge, som stundom pågår i några dygn, men nu var förbi inom trettio timmar, emedan vattnet i floden begynte att falla. Såsnart detta inträffar, skyndar sig enhvar att genast utslå sin strandpata; och så skedde äfven nu, ehuru ingen af de fiskande sofvit under dessa trettio timmar, då en hvar hade att passa på sin tur. Ty när vattnet stiger håller sig laxen nära stranden, der han då har lättare att simma samt tillgång på renare och klarare vatten, hvilket han alltid uppsöker. Då vattnet faller håller han sig deremot längre ut i elfven. Det båtlag, som på nämnda 30 timmar lyckats fånga mest, hade fått 20 laxar, hvilka insaltade och nedpackade utgjorde ungefär en tunna. Det som varit minst lyckligt hade en fångst, motsvarande en half tunna. Såsnart kolkningstiden är förbi vidtar

2:o Fisket med strandpata. Inom kort tid utslår Lappen med tillhjelp af hustru och barn eller sin dräng en strandpata, fiodtiden helst vid någon udde. Såsnart han fått den att nå 3 å 5 famnar ut i strömmen, fäster han vid patans yttre kant ett nät, kalladt ^potku" eller wmokka". Det är 8 å 9 famnar långt och ställes så att det formerar en minst 2 famnar lång bugt eller påse i nedre ändan, som med ett rep är så fästadt vid strandsidan af patan att påsens öppning är på ungefär 3 famnars afstånd från densamma. När nu laxen vid sitt uppstigande i elfven stöter mot patan, blir han skrämd, kastar sig tillbaka och

276

hamnar då i nätet eller i påsen, intrasslar sig der och blir fiskarens byte.

Först sedan patan blifvit så långt utslagen hvilar sig Lappen. Men snart börjar han att förlänga densamma längre ut i elfven. Ty efterhand som vattnet faller blifva de tidigare utslagna delarne af patan otjenstbara, emedan de stanna på torra landet. Ny pata utslås derföre, eller förlänges den gamla än ytterligare, eller ock flyttas den längre ut, hvarföre patorna sommartid, då laxen ej mera håller sig på strandsidan, mångenstädes nå ända till närheten af kungsådran, och på många ställen ser man hela sund afstängda. Vid sådana långa pator utsättas flere mokkor. Kungsådran respekteras dock så långt den bevakas, eller ända till Outakoski tvärpata, 7 mil ofvanom Utsjoensuu och 18 mil från Tanaelfs mynning. Alla strandpator utslås på sådana ställen der vattnet tilltar i djup från stranden utåt, hvilket ingalunda öfverallt är fallet, och man ser alltid till att, bugten af nätet befinner sig på djupare vatten, emedan laxen, då han blir skrämd, städse flyr mot djupet.

Vid patan i Outakoski, som utslås öfver hela elfven, fångas laxen med not, gemensamt af den norska och den finska allmogen. Denna pata utslås e.fter vårfloden, eller midsommartiden, samt upptas då laxen i Augusti ej vidare uppstiger i elfven.

Vid den tid, då laxen upphört att sträfva mot strömmen, vidtar det stundom ganska inbringande

3:o Koldaflsket, som bedrifves på följande sätt. En pata, helst af nät, fastade vid pålar, som inslås i elfsbottnet tätt intill hvarandra, inrättas i sned riktning öfver hela elfven och på sådant ställe, att man der, ofvanom patan och helt nära stranden, har ett tjenligt notvarp, och inom detta, helst nära stranden, ett djupare ställe, dit laxen kan fly, då hon blir skrämd. Sedan patan fåtts i ordning och laxen deraf hindras att gå längre ned, beger man sig uppför elfven med erforderligt antal båtar och tillräckligt manskap 1 ä ll/2 mil eller mera ifrån patan, allt efter ställets beskaffenhet samt den kännedom man eger om laxens ligg- och gömställen. Sedan man sammanfogat så många, med sänken försedda nät, att deras sammanlagda längd motsvarar elfvens bredd, och utsatt dem i vattnet från strand till strand, avancerar man utför elfven sålunda, att man låter strömdraget drifva båtarne och näten mot patan, hvarvid all den lax som finnes emellan denna och det ställe, der näten utlagts, flyr ned mot patan, af hvilken den hindras att komma längre. Lax upptas der då ofta till ett antal af flera hundra; någon gång har man fått ända till 1,000 stycken på en gång. Ju flere gånger sådan notdragning itereras, desto skyggare blir laxen och försöker utfinna alla möjliga utvägar att kunna tränga sig igenom. Till förekommande af sådant placeras derföre folk i båtar för att med bärlingar trycka ned näten vid patan, på det att laxen ej må kunna tränga sig under dem medan noten dragés. Ty får blott laxen nosen under nätet, är det lätt för hcnom att undkomma der, hvilket han deremot sällan ens försöker att göra under den öfre noten, som är stadd i jemn rörelse.

Detta fordom mycket brukliga sätt att fiska kommer dock numera sällan till användning, och det kan ej .ens utföras, om ej hela elfsbolaget derom sämjes. Ty dertill behöfves mycket folk, och man anser dessutom, att laxen derigenom i förtid skrämmes bort ifrån elfven. Att sålunda samlas från alla trakter vid elfven till ett enda ställe faller sig äfven svårt för befolkningen, som derigenom förlorar mycket med afseende å fisket i hemtrakten. Ett sådant fiskesätt borde ej heller någonsin hafva tillåtits; ty det måste ofelbart leda dertill, att laxens uppstigande i elfven af t ar.

4:o Golkatak eller Golgadaga, som är kolkning vid den tid då laxen ej mera går högre uppåt elfven, eller då den begynner att gå nedför densamma. Detta fiske idkas antingen af en person, stående på stranden, i likhet med det i första punkten omnämnda sättet, eller ock af flere, sålunda att lösa nät, utan tyngder, utkastas i elfven och få flyta utför densamma. Laxen, som ej låter skrämma sig af nät, hvilka ej hafva vidfästade tyngder, förblir i sin vanliga ställning med hufvudet vändt mot strömmen, af hvilken han låter sig föras mot hafvet. Men då nätet vidrör honom, kastar han sig mot detsamma med kraft och intrasslar sig då deri. Den ena laxen upptas efter den andra, stundom, då näten gå öfver hela elfven, till hundradetal på en enda natt. Men icke heller detta fiskesätt är tillåtet för enskilda personer. Der man vill använda sådant, bör derföre bud skickas åt öfriga fiskare såväl på finska som på norska sidan, både högre uppe och lägre ned vid elfven, på det att den, som vill deltaga deri, må veta att infinna sig.

5:o Ljustring. Sålunda fångas icke ringa mängder lax i Tanaelf under lektiden, då ljustring hufvudsakligast bedrifves. Veckan före och efter Michaeli anses för den bästa tiden härtill. Så snart nätterna blifva mörkare begynner man att ljustra. Men sedan trädens löf gulnat blir utbytet klent; ty för de gula löfven flyr laxen till djupet. Mest inbringande är ljustringen efter löffällningen, tills den efter den 10 Oktober åter börjar blifva mindre gifvande. Den fortfar dock att vara lönande ända till Allhelgon eller, med andra ord, tills Tanaelf blir isbelagd. Somliga ljustra under hela natten, andra släcka sin eld för midnattstiden, ty då är fanget sämst och man vill spara på sina små vedförråd. Men omedelbart före daggryningen, då laxen ifrigast gnider sig, då är den bästa ljustringstiden, och den försummar ingen ljustrare att begagna sig af. Blir laxen skrämd och flyr från det ställe, der han leker, kommer han dock snart tillbaka; och blir han der fångad, händer det att andra laxar under nattens lopp intaga stället, och fångas äfven de (Del I s. 422).

Man finner lätt af det ofvananförda, att en del af förenämnda fångstsätt äro i hög grad förkastliga och egnade att utöda laxen. Hvad som helt säkert vore egnadt att i väsendtlig mån bidraga till att öka tillgången på lax i Tanaelf, vore att förbjuda all slags kolkning och skrämmande af laxen någon tid före och under romläggningstiden, och på sin höjd då tillåta ljustring, hvaraf fisken ej skrämmes. Samma ändamål skulle äfven befordras genom att flitigt fånga harr, som förstör oerhörda qvantiteter laxrom (Bil. 52).

Om man undantar fisket i Tanaelf, fås endast obetydligt lax i finska Lappmarken. I Kuolajärvi är fångsten högst ringa och inskränker sig egentligen till Tuntsa elf; ty i Käsmäjoki fås nästan alls intet. I Sodankylä är utbytet obetydligt ifrån Kemielf och Luirojoki; något mera fångas i Kitinen, der den uppstiger ända till Kaikkivaulanen och Haapanajokis mynning, men mest i Ounasjokis vattensystem, dock ej ens så mycket, att det skulle bära sig att för ändamålet anskaffa ordentliga laxnät. I Kuusamo, dit hafslaxen kunde stiga längs Kem och Kouda elfvar

m. m., om den ej hindrades derifrån af på ryska sidan anlagda tvärpator, fås knappt annat än träsklax; och likaså i Enare, om man frånräknar de högst 50 tunnor blank lax, som uppfiskas vid och nedanför Jorgastak i Enarejok, en gren af Tanaelf. Om laxen afhandlas vidare i mina Bidrag till Lappmarkens Fauna.

Sitt laxfiske bedrifver Tanaelfsbon flitigt om sommaren. De bästa åren gifva 12 ä 16 tunnor färsk lax på hvar duglig karl, de sämsta deremot endast 3 ä 5 tunnor. I regeln fortares minst hälften under loppet af sommaren. Det öfriga saltas, torkas och rökes samt användes dels till vinterföda, dels till afsalu. I nyssnämnda belopp ingår icke vraklaxen, som upptas om hösten med ljusterjern. Denna lax antingen rimsaltas till kokfisk eller snölägges. Laxen utgör derföre sommartid, dels såsom färsk, dels såsom rökt och torkad, i förening med litet mjölk, mjöl och bröd fiskarlappens egentliga spis. Utfaller laxfisket illa lider han nöd (Del I s. 606).

Jemförelsevis fördelaktigare är laxfisket vid patan i Utsjoki elf. *) Detta fiskeläge, för hvilket Lapparne af i Del II s. 110 f. omnämnd orsak i äldre tid haft respekt, skall derföre i kyrkoherden Hellanders tid hafva af dem afståtts till förmån för kyrkoherdebolet i Utsjoki, utan att deröfver dock finnes något dokument. Derifrån får Pastor ej allenast sitt husbehof utan äfven några tunnor att afyttra. Genom kostsammare bragder och flitigt fiskande kunde han väl härifrån erhålla ända till 20 tunnor för afsalu. Men emedan laxen de senare tiderna ej betalts med mera än 8 Rdr RGs tunnan, har ejheller fisket blifvit här bedrifvet med den uthållighet som för sådant ändamål erfordrats. Emedlertid har hela fångsten under en del år af tiden för min här

l) Angående fiskesättet der jfr Del I s. 105 ff.

Utgifv.

varo, såsom 1820—1822 och 1826, uppgått ända till 30 tunnor i medeltal (Del I s. 108).

Fiskarlappen är fattig, men han förtjenar dock hvad han till sin lifsbergning behöfver. Dertill förslår emedlertid icke afkomsten utaf laxfisket i Tanaelf. Äfven andra förvärfskällor måste alltså anlitas, om ock hans behof äro små.

Hans hufvudsakliga utgifter äro: för 25 pud mjöl 50 Rbl., för y2 tunna salt 5 Rbl., för 1 lisp. hampa 4 Rbl., för 5 kappar gryn 6 Rbl. Äfven tobak och brännvin måste köpas, det sistnämnda för att dermed traktera renlappar, hvilka sålunda lättast kunna förmås att åt fiskarlappen utlåna korrenar samt åt honom sälja och skänka slagtrenar. Jfr sången N:o 15 i Del II s. 273. Han måste vidare sörja för kläder och skoplagg för sig och sin familj, och dessutom åtgår något äfven till hvarjehanda smått, såsom krut, bly, eggjern, grannlåter m. m. Kan han ej skaffa sig allt detta, lider han brist, om ej fångsten af snöripor är god. Men med undantag af Norska Finnmarken finnes väl i bebodda trakter knappt någonstädes så riklig tillgång på fjäll- och dalripor som i Utsjoki, de enda ätbara fåglar, som här förekomma vintertid. De skjutas aldrig utan fångas med snaror, hvarföre de äro så orädda att de t. ex. på Utsjoki prästgård dagligen springa omkring alldeles invid bostaden och utgöra de enda lefvande varelser man kan vara säker på att alla dagar få se. Af allt skogsfänge är detta det mest lönande. Den, som äflas dermed, löser vissa tider, då tillgången är riklig, hvar gång han vittjar sina snaror ända till 20 ä 30 ripor eller än flere ifrån' dem; och en sådan fångstman kan årligen sälja ända till 4 ä 5 lispund fjäder, hvilket afyttras till Norge, medan deremot köttet, som handlanden ej värderar, fortares hemma. Jfr Del I s. 440.

Fiskarlappen har ock god tid att egna sig deråt. Ty vintertid har han annars här endast föga sysselsättning. Fångstredskapen äro ock billiga. Någon ammunition behöfves icke,

x/2

och till snarorna åtgår årligen endast lin. Någon annan skogsfågel står här icke att fås, och äfven vildrenarne äro fåtaliga. Dels med bössa, dels med sax fångas deremot i Utsjoki årligen omkring 80 räfvar, hvilket ej gör stort mera än en räf på hvarje hushåll, och lika många fjällrackor.

De år snöripor icke finnas och laxfisket utfaller illa, är derföre Tanaelfsbons utkomst usel. Han måste då taga sin tillflykt till Ishafvets kust, der han agnar sina krokar med lika händighet, och lägger ut dem med samma skicklighet som de raskaste Norrmän, och om vintern uthärdar han Ishafvets kyla nästan lättare än desse. Jemväl sin båt styr han der väl och handterar sina segel med skicklighet. Äfven såsom daglönare bereda sig några der en liten förtjenst, och dit flyttar under fattiga år mången helt och hållet sitt bo.

En annan utväg, som äfven begagnas, är att begifva sig till timmerskogarne nära Enare sockens gräns, vare sig i Utsjoki elfdalen eller till Enarejok. Der hugger man något timmer, bygger hus eller bilar båtvirke, allt till afsalu åt Sjölappar och Norrmän i Varanger- eller i Tanafjorden. Äfven några träkäril och någon renpulka kunna der föryttras. I att tillverka sådana, bygga hus, förfärdiga båtar, ahkior och pulkor m. fl. slöjder öfverträffas Utsjoki- och Tanalapparne af ingen lappmarks befolkning, om ej möjligen af dem, som bo i Karasjok kyrkoby. De renpulkor, de förfärdiga, äro särdeles väl formade och stundom så täta, att ej en droppe vatten tränger igenom dem. De figurer de skära i trä och ben utvisa ej allenast fyndighet utan äfven smak.

Qvinnorna förtjena något derpå, att de af ull, som tillhandahålles dem af Sjölappar, förfärdiga vadmal, hvaraf de få hälften i arbetslön. Äfven lappstöflar, handskar och lappskor tillverkas af dem, ej blott till husbehof, utan ock till afsalu. Om de äro afsedda för norska fruntimmer, eller eljes skola vara mycket granna, kantas de med silfver- eller tenntråd samt fodras med färgadt ylletyg. Deras arbetsskicklighet är för öfrigt densamma som qyinnornas hos Renlapparne.

Fiskarlappens förnämsta inkomst, näst fisket, är dock afkastningen af korna. Efter hvar sådan afyttrar han 2 ä 3 lisp. smör till Norge. Men de, som hafva goda betesmarker samt åt sina kor gifva ymnigt hö och fisk jemte fiskspad, sälja ända till

— 282 —

4 lispund smör per ko, om de umgås sparsamt dermed i sitt eget hushåll. Afven någon fäll af fårskinn föryttras. Likaså surmjölk.

Tanalappens ringa egendom och dess värde i Rdr bco är i allmänhet följande: en stuga, 8 alnar eller mer i qvadrat, värd såsom ny 24 rdr, ett fähus af stock 10 rdr, ett fårhus af stock eller torf 4 rdr, ett visthus (stolpboda) af timmer eller klufven stock 8 rdr, 6 mockor eller större laxnät af 13 å 14 alnars längd 30 rdr, tre små nät 3 rdr, ett kolknät af 12 famnars längd 5 rdr, två taimennät af 10 famnars längd 4 rdr, 2 kor och en dragoxe 40 rdr, en kalf 5 rdr, tio får 20 rdr, ett ljusterjern 3 rdr, och 2 }'xor 2 rdr. Byssa, räf- och vargsaxar hafva ej alla fiskarlappar, men äfven de, som sakna sådana, fånga dock räfvar och fjällrackor med räfstubb och fällor. Det oaktadt var det fallet, att den, som ansträngde sig sommartid, förskaffade sig så mycket, att han och hans familj kunde deraf hafva sin utkomst under året. Få voro likväl alldeles sysslolösa vintertid, hvilket möjliggjorde anläggandet af nya bolstäder för barnen, dels på norsk, dels på finsk grund, eller att anskaffa sig renar och blifva fjällappar. Man sade dock, att afkomsten både af jagt och af fiske var, under de år jag vistades på orten, gynnsammare än vanligt (jfr ,,P. M." införd i Del IV af detta arbete).

Fiskarlapparne äro bosatte hufvudsakligen vid stora Tanen^men en del äfven vid Utsjoki elfs vattendrag. Boningsplatserna vid Tana hafva mer och mer fått utseende af gårdar, eller rättare af torplägenheterna i södra Finland. I stället att nästan hvar fiskarlapp ända till senare tider bott i torfkojor, bo Tanalapparne nu merändels, åtminstone vintertid, i timmerhus. Hvarje fiskare eger 2 å 3 kor, en oxe, en kalf och några får. Sin< förnämsta ängsfläck har han vid sin bostad, der dess växtkraft befordras genom gödsling. Emedan denna ej är inhägnad, flyttas boskapen om våren, för tiden innan höbergningen, till något annat ställe, vanligen till fiskeläget, der man sommartid vistas. Der bor man i kåtor, som äro svalare och i hvilka man, emedan röken ej så lätt ifrån dem afgår, är mindre besvärad af mygg. Det intresse, hvarmed Fiskarlapparne under den senare tiden omhuldat boskapsskötseln, har gjort dem mera bofasta, så att de numera kunna anses nästan såsom stadigt bosatte, om de ock sommartid mest vistas vid sina fiskelägen. De äro fördelade på följande byar och lägenheter:

1/4

Njorkan (Nuorkami), belägen mil ofvanom Skuorrajoks riksgränserös och 1/% mil från första norska by och köping, Puolmak, vid Tanaelfs östra strand. Här bo 4 hushåll, af dem 2 i timmerhus och 2 i kåtor. De underhålla inalles 12 kor, 3 ä 4 dragoxar, åtskilliga kalfvar och en hel hop får.

Könkäänniska, på lappska Käynesoive, belägen ll/2 mil ofvanom Njorkan och 3 mil nedanom Utsjoensuu vid'en gräsrik däld. Dess tre hushåll bo alla i kåtor och uppsöka för sommaren andra ställen, dels på finskt, dels på norskt område. De underhålla, utom ungnöt, 5 kor, några oxar och 20 får. En mil längre uppåt elfven är

Jegelveg, likaledes med tre hushåll, hvilka tillsamman hafva 7 kor, några oxar, samt får och ungnöt. Två af dem bo i timmerhus och ett i torfkåta.

Vetsenjarga med 4 hushåll, alla bosatte i timmerhus. Utom får, ungnöt och dragoxar, hafva de tillhopa 13 kor.

1/i

Karinjarri (f. Kariniva), mil nedanom Utsjoensuu, med två i torfkojor bosatte hushåll, hvilka tillhopa ega 4 kor jemte får och ungboskap.

Goadnil med 2 hushåll, hvilka bo i torfkojor och underhålla inalles 5 kor samt dertill får och ungboskap. Utsjoknialbme (f. Utsjoensuu), 2 hushåll med hvar sin timmerstuga. De hafva inalles fem kor jemte får och ungboskap. Kauva eller Sundepaktkauva, d. ä. Fogdehällans bugt. Här bor ett hushåll i godt timmerhus, har 3 kor, ungboskap och får.

Padush, d. ä. det smutsiga stället, med tre hushåll, af hvilka blott ett har timmerhus. A stället, som ligger 4 mil ofvanom Utsjoensuu, födas 6 kor, ungnöt och får.

x/4

Nuvvus, som ligger mil nedanom Talvadas, har två hushåll, som bo i timmerhus. De ega tillhopa 6 kor jemte får och ungboskap.

— 284 —

Aittejok med ett hushåll, som likaledes bor i timmerhus och har % kor.

Vuoudaguoikka (f. Outakoski). På detta ställe bo 6 hushåll med tillhopa 20 kor, åtskilliga dragoxar samt får och ungboskap.

Vid Utsjoki elfs vattendrag bo 4 hushåll, af hvilka 3 i timmerhus, och ett i torfkoja. De underhålla, utom får och ungnöt, tillhopa 10 kor. Deras hufvudsakligaste näring är träskfisket, ehnruväl ett par af dem för en del af sommaren flyttar ned till Tanadalen för att idka laxfiske. Sina vinterbostäder hafva dessa hushåll, ett i Aittegvattejaure, ett annat i Koddonjarga (fiskelekudden) vid Kevojärvi, ett tredje vid Sjekkajaure och det fjerde, ett nyligen anlagdt ställe, vid Mierasguoikka. På sommarboställena finnas ungefär lika många hus som på vinterbostället. Men de äro merändels torfkojor, utom en bod, der torrfisk, kläder, redskap m. m. förvaras. Detta hus är af timmer. De, som hafva goda fiskelägen vid vinterbostaden, stanna der qvar åtminstone för någon del af sommaren; men qvinnorna flytta dock redan på våren bort med boskapen, emedan man ej har hägnad kring höbolet, som alltid är vid vinterstället.

För att göra beskrifningen om bosättningen fullständig, återstår ännu att nämna det vid Utsjoki vattendraget belägna kyrkoherdebolet, *) som jemte kyrkan och marknadsplatsen ligger i ortens vackraste nejd vid foten af ett berg invid Mådda- eller Mantojaure, af Utsjoki elf genomflutna fjällsjö. Platsen är mera jemn och låg, men dock torr och mullrik, ehuruväl äfven grusjord på många ställen ingredierar. Den bereder den här fullkomligt enstaka boende prästen ej allenast fägnaden af en liten, nätt löfskog, utan äfven tillgång på godt hö och än bättre sommarbete för hans kreatur, af hvilka han, med tillskott af det, som bergås från 2 på längre afstånd belägna ängar kan föda 3

l) Hurudant det var år 1820 kan ses af Del I s. 7. Före 1798, då nytt boningshus byggdes, användes det gamla skolhuset dertill. Sedan bolstaden på 1820-talet satts i stånd, nedbrann den 1834, hvarefter en ny och tidsenligare sådan blifvit uppförd.

ä 4 kor, en dragoxe och några får. Lera. hvaraf behof äfven göres, anträffas der på ett enda ställe, djupt under raosstorfven. Af 1770 års prostevisitations protokoll framgår, att prästbolets höbol tidigare afkastat dubbelt mera än för närvarande, äfvensom att orsaken till denna minskning varit den, att vid senaste gränsreglering emellan Sverge och Danmark en stor del af bolets ängsmarker fallit inom norsk rå, hvarföre äfven prästens ladugård nu är dubbelt mindre än i äldre tid.1) Någon åker lyder deremot ej under prästbolet, emedan odling af hvarken säd eller rotfrukter här lönar sig.

A den s. k. marknadsplatsen finnes för närvarande blott 8 små stugor, hvilka under mötestiderna bebos af allmogen, samt dessutom en tingsstuga och en köpmansstuga. Platsen ligger alldeles invid prestgården och presenterar sig bättre än mången köping i Finnmarken. Tidigare och ännu i slutet af 1700-talet, då på orten hölls både ting och marknad, har der varit mång

') Och som vid samma råläggning, heter det vidare i protokollet, äfven Tanaelfs mynning fallit inom norsk rå, och norska undersåter i följd deraf dels stänga dels genom andra olofliga konstgrepp hindra laxens uppstigande, och kyrkoherden (som då var Högman) derigenom ådragits olägenheten, att han ej allenast gått förlustig den förmån, hans företrädare haft, nemligen att årligen kunna sälja från 10 ända till 30 tunnor lax, utan tvärtom nödgas för sitt hushåll köpa sådan, fördenskull och emedan församlingsborne i följd af renpest råkat i sådan fattigdom, att en stor del af dem ej förmår betala sin pastor, hemstälde Högman till höga vederbörande, som genom dryg embetsed förbundit honom att af sina fattiga åhörare ej uttvinga, hvad öfver deras förmåga är, på hvad sätt en arbetare, som är sin lön värd, skall den här undfå, samt med hvad skäl i så fatta omständigheter det kunde räknas Pastor till last att, med eftersättande af sina vårdande ärenden, på lappskt sätt genom fiskeri och skytteri söka sitt dagliga bröd.

Ehuru den löneförbättring, som Högman sålunda begärde och af Consistorium tillstyrktes, för den gången afslogs, emedan ecklesiastikfonden, i anseende till mångfaldiga andra oundgängliga behof, som måste tillgodoses, ej kunde tåla denna utgift, blef kyrkoherdens lön^ dock 1779 förhöjd med 150 Dir s. rmt, eller 25 Edr specie, emedan varupriserna blifvit i Finnmarken förhöjda. (Bil. 53.)

— 286 —

falt nere hus. Lappallmogen sammanträffade då der med handlande såväl från Torneå (och senare äfven från Luleå) som från Finnmarken, hvilka drefvo handel ej blott med Lapparne, utan ock sinsemellan och med Ryssar, som äfven synas hafva den tiden kommit hit med sina varor. Man finner det bl. a. af Kyrkoherden Hellanders anmälan om hinder för honom att infinna sig till visitationen i Kemi den 30 januari 1751 af orsak, att han, såsom spismästare för skolan i Utsjoki, isynnerhet denna tid måste ^uppvakta de med mjöl till Utsjoki ankommande Ryssarne och af dem upphandla för skolungdomen nödigt uppehälle". Handel idkas för närvarande af Lapparne dels å de ryska fartygen i Varangerfjorden, dels i köpingarne derstädes, företrädesvis i Varangerbotten (Nyborg) och Mårtensnäs, dels på Grullholmen vid Tanamynnet, dels äfven på julmarknaden i Enare (jfr förf. anm. till s. 235 och 236 i Sjögrens a. a. samt Del I s. 434 och 670), dels ock slutligen sinsemellan vid kyrkomötena (Del I s. 669). Närmaste privilegierade handelsplats är väl Puolmak vid Tanaelf, men der stod nästan aldrig några varor att fås (Del I

s. 179). I Utsjoki förekommer ingen sädeskultur och ejheller rot

frukter odlas. *) Om de odlingsförsök jag gjort på Utsjoki prästgård kan ses i Del I s. 138 och 594. Jfr ock förf:s anm. till

s. 33 i Sjögrens a. a.

Allt sedan uråldrig tid hade Lapparne i Utsjoki och Enare. mellan hvilka orter och ,,F8ellesdistriktet" ej ens någon bestämd gräns fanns, rätt att sommartid med sina renar komma ned till Finnmarkens kust och att der idka fiske, och de norska Lapparne att vintertid i samma syfte vistas i Enare och Utsjoki. Denna rätt blef dem ock ömsesides förbehållen i gränsetraktaten

x) Om man undantar några få familjer af blandad ras, odlar ingen af ortsbefolkningen ens ännu potäter, än mindre annat. På Utsjoki prästgård har odlingen af potäter och rotfrukter i senare tider, sedan jorden genom under längre tid fortsatt kultivering hunnit blifva kraftigare utfallit tillfredsställande.

Utgifv.

— 287 —

i Strömstad den 21 September (2 Oktober) 1751. I sådant afseende stadgades i traktatens första bihang:

Alldenstund Lapparne behöfva bägge Rikenas land, skall dem vara tillåtit höst och vår, at flytta med deras renhjordar öfver gräntsen in uti ett annat Rike, och hädanefter som tillförena lika med landets undersåtare få betjena sig af land och strand till underhåll för sig och sina djur, då de vänligen skola emottagas, beskyddas och hjelpas till rätta, äfven uti krigstider, hvilka uti lappväsendet aldeles ingen förändring skola göra, och allraminst skola de främmande Lappar vara exponerade för plundring eller något slags tvång eller öfvervåld, utan alltid blifva såsom egna undersåtare ansedde, på hvilken sida de sig såsom främmande uppehålla (§ 10).

Om de svenske Lappar, som flytta in på norsk grund, bruka fiskeri eller skälskytteri uti hafvet eller fjordarne, betale då för hvart 20:de djur 2 skilling Dansk eller 2 svenske styfver i kopp. mynt, samma års vårkalfvar oberäknade. Men idkade de ej fiske, skulle de svenske Lapparne i. lega betala endast hälften af nyssnämnda belopp (§ 13).

Likaledes skulle enligt § 14 de Norske Lappar, som om hösten flytta sina djur öfver gränsen in på svenska sidan, betala för hvart 20:de djur, som de med sig hafva (utom samma års kalfvar), 2 sk. Dansk eller 2 styfver svenskt i kopp. mynt, alldenstund de derstädes den längsta tiden af året förblifva och Vårkalfvarne på den tiden samma underhåll som de andra djuren behöfva. Ville de tillika idka fiske och skytteri i Lappmarken, hade de att erlägga dubbel afgift, nemligen 4 styfver sv. kopp. mynt eller 4 sk. Dansk.

Senare har denna afgift dock icke blifvit å någondera sidan uppburen. Förbehåll skedde då äfven beträffande handeln. Derom stadgades i 28 § af gränsetraktatens första bihang:

,,Inbyggarene uti Utsjoki skola på allt sätt, handeln beträffande, såväl med landets produkter, som med de varor, som bringas till landet, blifva behandlade lika med Kongl. Norske undersåtarne der i landet, och lika med dem till godo njuta

— 288 —

Octroy och all annan handels inrättning, så att, hvad de till Norske köpmännen öfverbringa, skall dem efter Octroyen blifva betalt, och likaledes efter Octroypriset upplåtit, hvad de sig till" handla vilja; men dock skall Compagniet ej vara förbundit, att gifva desse svenske undersåtare den Credit, som det i visse tillfällen, i följe af Octroyen bör gifva de norske." Detta gälde väl ock Enareboarne såsom tillhörande Utsjoki pastorat.

Men1) efter det Fsellesdistriktet år 1826 delades emellan Ryssland, och Norge äro de finska Lapparne alldeles förlustige sin urgamla rätt att fiska vid Finnmarkens kuster och der uppehålla sig med sina renhjordar. Endast vid rättigheten att till de sommartid der liggande ryska fartygen få fritt och utan afgifter afyttra sina varor och ifrån samma fartyg tillhandla sig sina behofver äro de bibehållna. Denna förmån är väl obetydlig i förhållande till förlusten af rättigheterna med afseende å hafskusten i öfrigt, men den har dock, i förening med nedanstående omständigheter, under sistförflutna sommar 2) räddat våra Tanaelfslappar från allmän hungersnöd. Man säger att svensknorske Ministern i S:t Petersburg Baron Palmstjerna skrifvit till Finnmarkens Amtman — hvad som närmast varit anledningen dertill vet jag ej — att ett rykte i Petersburg förmäler, det Norge till följe af 1826 års gränsereglering vill helt och hållet utestänga Utsjoki och Enare Lapparne ifrån derass fordna hafsstrand. Men då Palmstjerna, som egde kännedom om de lokala förhållandena deruppe, fann Ryssland hafva vid denna gränsereglering varit nog eftergifvande, ansåg han det vara billigt att Norge å sin sida vid sina åtgöranden toge hänsyn till Utsjoki och Enare allmogens behof. Också hafva våra Lappar under nyssnämnde sommar fått, liksom förr, fiska i Varangerfjorden, utan att erlägga annan afgift än den vanliga tionden. Detta har varit af så mycket större betydelse, som man då mot 2 pud färsk torsk kunnat tillbyta sig 1 pud mjöl, i stället för att

1) Jfr noten å s. 290 f. här nedan. 2) Afser antagligen år 1829, då Utsjoki Lapparne, i följd af felslaget fiske i Tana, voro nödstälda. Utgifv.

•~. 289 —

mjölet de tidigare åren hos Finmarkens handlande vanligen betalts med sex gånger dess vigt i råfiske. *)

Likaså har man ännu ej från norsk sida alltför mycket strängerat med våra renlappar, hvilka, såsom förhållandena här utvecklat sig, hafva svårt att med större renhjordar kunna reda sig, om de ej, ifrån det renarnes kalfningstid vidtar och ända till dess att myggtiden är förbi, få med dem uppehålla sig vid hafsbandet.

Svårare hafva de Lappar haft, hvilkas renar blifvit vana att uppehålla sig i den del af fselleslandet, som enligt förenämnda gränsereglering kommit att tillfalla Ryssland. Ett icke obetydligt antal af dessa renar fälles årligen af inbyggarene i staden Kola, hvilka för fiske besöka dessa trakter sommartid. Sistlidne sommar (1829?) hade fiendtligheterna mot Utsjoki Lapparnes renar gått så långt, att man af en enda bland dessa Lappar bevisligen ' fällt 200 renar, utöfver det betydligt större antal, som han jemte andra der förlorat genom våldsverkan, hvars upphofsmän ej kunnat ertappas. (Jfr. Del I s. 119). Således ett högst kännbart tillskott till de förluster renlappen lider derigenom, att af hans renar äfven inom eget land många förvillas på fjällen och der gå förlorade. Att Enare renlapparne vid Ishafskusten gjort än större förluster kommer att framgå af beskrifningen öfver Enare socken.

Af allt detta inses huru betydande olägenheter Utsjoki

boarne hafva och framdeles i än högre grad kunna komma att

vidkännas vid begagnandet af sin urgamla rätt till hafskusten —

och det ej blott renlapparne, utan äfven fiskarlapparne. De sist

nämnde hafva, såsom erfarenheten visat, ej alla år kunnat få sin

') Att döma häraf, ansåg man således deruppe (på finska sidan), att genom 1826 års gränsetraktat de finska lapparnes rätt till fiske i Varangerfjorden hade upphört, hvilket dock ingalunda var fallet; ty bestämmelserna uti traktaten i Strömstad gällde fortfarande. Men att förf. hade rätt i sina farhågor beträffande finska Lapparnes fiskerätt i Ishafvet för framtiden, besannades af efterföljande händelser, om hvilka mera i sammanhang med förf:s längre fram intagna uppsats om gränsespärrningen mot Norge. Utgifv.

19

— 290 —

bergning af laxfisket i Tanaelf. Hafsfisket har då varit deras tillflykt. Svårigheterna dervid hafva dock redan nu förorsakat betydlig utflyttning från landet, såsom af ,,vidfogade utdrag" kan ses *). Men den blir än större om Norge vill för framtiden alldeles förbjuda våra Lappar att fiska vid kusten och att med sina renar sommartid uppehålla sig på norskt område. Högst önskligt vore derföre, att Hans Kejserliga Majestät vid den nu skeende gränseregleringen emellan Finland och Archangelska guvernementet tillerkände våra Lappar ett eller två af de näs vid ishafskusten, som de ifrån uråldriga tider för sina renhjordar sommartid begagnat, men hvilka Kolska kretsens inbyggare begynt allt mer och mer att anse för sin uteslutande egendom, emedan de vid deras kuster i 50 ä 100 år haft sina fiskarkåtor, medan de våra, som varit nomader, ej förstått att skaffa sig fast fot i landet. Sådant komme ej att bereda de Kolska inbyggarene förfång, emedan sjelfva landet, som ingenting framalstrar.Tjvarkén nu eller framdeles torde komma att af dem begagnas. Ty de hafva ej behof af att vara eller blifva nomader, emedan de bereda sig god utkomst af sitt fiske, hvilket ej heller lemnar dem tid till att vårda renar, sådana de derföre ock ega högst få, och förty för sina nödiga behof t. o. m. låna sådana af de våra, af hvilka de tillbyta sig kött mot fisk. Det tyckes alltså som om den ena ej kunde umbära den andra; men det oaktadt utöfvas här svår förföljelse mot våra nomaders renhjordar. De Kolska fiskarlapparnes liksom ock Ryssarnes enda klagomål mot våra renlappar är dock, att desse på hafs-stränderna uppsamla den drifved, som de behöfva för att koka sin mat, och på desamma skjuta någon räf eller något annat skadedjur2).

*) Detta ^utdrag" saknas. — Utgifv.

2) Liksom förf., då fråga uppstod om den sedermera år 1826 verkstälda delningen af Fselleslandet emellan Ryssland och Norge, år 1822 skyndade sig att, uti en längre fram intagen skrifvelse, hos dåvarande finske Statssekreteraren Baron H. Rehbinder söka beskydd för de finska Lapparnes urgamla rätt till fiske i och renbete vid Ishafvet — likaså synes han, då förenämnda anhållan, ehuru af Rehbinder uppmärksammad, vid 1826 års gränsereglering ej ledde till ön

Utsjoki Lapparne äro ett stillsamt och fredligt folk, tillfredsstält med sin lott. Förnöjd lefver Renlappen sitt besvärliga lif bland sina renar, och han saknar föga annan omgifning än deras. Hans trägna sysselsättning ger honom ock blott sällan tid och tillfälle att uppsöka annat sällskap, hvilket han öfverhufvud endast på längre afstånd kan finna.

Hos Tanaelfslapparne, hvilka ej bo alldeles afskilda från hvarandra utan hafva gemensamma fiskelägen, men äfven hos andra Utsjoki Lappar, äro glädje och munterhet ingalunda sällsynta. De äro lifligare än Enareboarne och mera än dessa fallna för att besöka hvarandra. För att träffa bekanta sky de ej att tillryggalägga flere mil. Tiden fördrifves då, af de äldre med glam och tomt prat, af de yngre med att springa, klifva och brottas.

Aktningen för eganderätten är berömvärd. Då de för sommaren öfVergifva sina vinterbostäder, qvarlemna de der, utan att tillåsa sina dörrar, mångt och mycket af sitt husgeråd och annan egendom, och återfinna vid sin hemkomst allt i orubbadt skick. En Lappe, som för begången rentjufnad för ungefär 30 år tillbaka lidit spöstraff, ansåg sig deraf så vanärad, att han afvek

skadt resultat, hafva, vare sig omedelbart derefter eller något af de närmast följande åren (måhända 1829), till någon person (okändt hvem), hvilken han ansett kunna utöfva inflytande på sakens gång, aflemnat en framställning i syfte att vid gränseregleringen 1828—1830 emellan Uleåborgs län och Archangelska guvernementet söka åt våra Lappar bereda vederlag för hvad de i ofvananförd måtto förlorat, genom, att åt dem få utverkad någon plats in på ryskt område vid hafskusten österom Jacobself. Dertill kan man med full visshet sluta af ett i manuskriptsamlingen förvaradt konsept, hvilket under rubrik: nHvad är orsaken dertill, att flere socknar i Kemilappmark erlagt skatt till två eller tre riken", inledes med enahanda utläggning af ämnet, söm den å s. 208—212 här ofvan intagna, och afslutas med de ord, som, begynnande å s. 288, föregå denna not. Om förf:s uppfattning af frågan kan för öfrigt jemföras, utom förenämnda framställning till Eehbinder, äfven Del I s. 224, 382 och 387 fi\, der han framhåller behofvet för Finland af en fast punkt vid Ishafvet, samt slutligen hans längre fram intagna P. M. af 1851 i anledning af väckt fråga om gränsespärming mot Norge. Utgifv.

— 292 —

orten och begaf sig till Ryssland, utan att sedan hafva låtit höra af sig. (Del I s. 643).

Den, hvilken har helst något utöfver det som erfordras för tillgodoseendet af de små egna behofven, är ej njugg i att dermed understödja sina fattiga slägtingar. Till och med tjenstefolk delar sin ringa årslön med sina behöfvande föräldrar. Mindre allmänna äro deremot sådana vackra drag hos nybyggarena i Lappmarken.

Dessa Lappar hafva vördnad för Guds ord, som de gerna höra, och äfven aktning för sina lärare. Sin präst tilltala de alltid med ordet Far, gode eller käre Far (atshe eller puorre atshe). Då de på sön- och högtidsdagar ej äro i tillfälle att besöka kyrkan, samlas de ofta hos hvarandra, hvarvid bön förrättas, och hos en del äfven dagens predikan uppläses ur postilla.

De söndagar, då kyrkomöte hålles, infinna sig Lapparne vid kyrkan i god tid på lördagen. Det första de då göra är att besöka prästen. Efter ett kort samtal, hvarunder de bl. a. gjort sig underrättade om, huruvida fred är i landet, afträda de en om en och begifva sig till sina kyrkstugor. Der ikläda de sig nu helgdagsdrägt, om de ej redan vid nyssnämnda tillfälle burit sådan, besöka sedan hvarandra och begynna slutligen att anrätta sin qvällsvard. Men såsnart det ringes heligt, inträffa de som erna begå H. H. nattvard åter hos prästen, för att låta anteckna sig dertill. Sedan de derefter ätit sin aftonvard, och bön af prästen hållits i bönstugan, beger sig en och hvar till sin koja. Följande morgon, efter det barndop förrättats, då sådant påkallats, samlas alla i sakrestian. Der inledes, efter en gammal plägsed, dagens gudstjenst med bön, hvarefter man förflyttar sig till kyrkan, hvarest högmessan, nästan alltid åtföljd af kommunion, omedelbart derpå eger rum, och efter dess afslutande brudpar vigas. På eftermiddagen firas barndop, bröllop och begrafningar, om sådana egt rum, eller användes någon del deraf till Guds ords läsande och åhörande.

Utsjoki Lapparnes begär efter brännvin är dock tyvärr stort nog, mindre dock hos Tanalapparne !). Ej ens qvinnor se förbi brännvinsbägaren. På handelsplatser eller på marknader anstår det dem likväl ej, icke ens hustrur, om ej sådana som redan skaffat sig namn af att vara fallna för dryckenskap, att köpa brännvin; och än mindre passande anses sådant vara för flickor, om det ej sker under uppgift, att det är afsedt för föräldrar, faddrar, fränder .eller tjenstehjon i hemmet. Men väl kunna de låta hvem som helst bjuda sig deraf (Del I. s. 85 f.). Vid sådana tillfällen tillkommer det isynnerhet ungkarlar att traktera dem och deras anförvandter dermed, liksom det ock hör till artigheten att de spänna ur deras renar, föra dessa ut på bete och äfven i öfrigt vårda sig om desamma. På dylika resor planläggas derföre icke sällan

Giftermål, hvarom aftalet sedermera i brudens hem bekräftas genom formlig förlofning, som endast der kan ske.

Högst sällan händer det att en Norrman gifter sig med en lappsk qvinna, och lika sällan att en Lapp äktar en.norsk qvinna. Ty Norrmännen anse Lapparne med förakt, och Lapparne sig sjelfva Norrmännen så underlägsne, att de knappt ens för lidna oförrätter våga anföra klagomål mot dem 2).

Lapparnes giftermål inträffa vid dels nog tidig, dels äfven mognare ålder, utan att afseende hafves derpå, om mannen eller qvinnan är den äldre af kontrahenterna. Man fäster sig dervid ej heller så mycket vid utseendet, som icke mera vid duglighet och godt sinnelag, men isynnerhet vid förmögenheten.

Giftermålens ingående kunna vara förknippande med många omgångar och underhandlingar. Der föräldrarne äro emot partiet, kommer det vanligen ej till stånd; ty i regeln är det just desse,

J) Jfr förf:s anm. till p. 212 och 213 i Sjögrens a. a. För försummelse att åtala krögare blef ortens kronolänsman år 1825 på 3 månader suspenderad från sin'tjenst.

2) Vid 1845 års folkräkning i Finnmarken upptog man dock, säger Stockflöth i sitt a. a. s. 257, gerna folk af blandad race bland rena Norrmän. Sålunda fanns, säger han, i Bränö två norsk-lappska slägter, hvilka dervid antecknades såsom oblandade norska, „ emedan de voro i bygden aktat folk". Utgifv.

— 294 —

som ombesörja hela saken. Hufvudfaktorn för dem är härvid förmögenheten, hvilken bestämmes efter antalet renar, som de unga ega, eller på grund af annan dem sjelf tillhörig egendom. Föräldrarnes tillgångar komma mindre i betraktande, emedan man aldrig kan draga säker vexel på annat än hvad den ena eller andra kontrahenten för med sig.

En ynglings eller en flickas förmögenhet kan emellertid ofta vara för ortsförhållandena jemförelsevis betydlig. Ty redan strax efter barnets födelse märka föräldrarna åt detsamma någon ren. Äfven faddrarne gifva barnet dels renar, dels andra skänker, och det ej blott vid barnsölet. Tillskott göres nemligen ofta äfven senare under hela den tid faddrarne äro vid lif. Hvad barnet sålunda fått emottaga, det vårdas af föräldrarna med största omsorg. Och emedan de erhållna renarne under årens lopp föröka sig, kan barnet vid tiden för sitt giftermål ega en mängd sådana. Då något af dessa djur slagtas, märka föräldrarna åt barnet en yngre ren i stället. Det kan derföre hända att ett barn, då det blifvit fullväxt, har lika många renar som föräldrarna eller t. o. m. flere än desse.

Utan brännvin kan en förlofning aldrig försiggå. Friaren är tvungen att anskaffa sådant, om han ock nödgades göra det på tiotal mils afstånd. Och det är ej nog att han dermed undfägnar flickans föräldrar, ofta måste äfven alla hennes anförvandter af honom trakteras dermed.

Sedan friaren efter många mödor fått tillåtelse af flickan och hennes föräldrar att för sakens uppgörande besöka dem i deras hem, beger han sig dit på utsatt dag, iförd högtidsdrägt och välförsedd med brännvin. På sin friarfärd ledsagas han af sin fader, om denne är vid lifvet, eljes af moder eller, om ej heller hon lefver, af bror eller frände. Äfven Talmannen följer med. Denne åker främst, och dernäst ungkarlen, hvars ren bör bära klocka på halsen och vara utstyrd med äfven annan grannlåt.

När man anländt till målet, inträder talmannen jemte den nyssnämnde anförvandten i kåtan. Brännvinskärlet föra de dit med sig, men friaren måste stanna ute, vädret må nu vara godt eller dåligt. Väl inkomna, utber sig talmannen tillstånd att få

— 295 —

tala. Flickans föräldrar eller målsman, för hvilka ändamålet med besöket ej är obekant, bifalla dertill. Men innan talmannen inleder samtalet, bjuder han brännvin, ty brännvinet är den bästa talmannen hos Lapparne. Det löser tungans band, befordrar talförhet och fördrifver ledsnad. Det pratas och drickes, hvarvid den tilltänkta bruden, som sitter på golfvet nära dörren, ej förblir lottlös. Eran husfolkets sida, isynnerhet af brudens föräldrar, göres förbehåll, att trakteringen ej bör anses förbinda dem att samtycka till den begäran, som kommer att till dem framställas Utan afseende dera uppmanas de ifrigt att låta undfägnaden sig väl smaka. Sedan man under allt detta samtalat i hvarjehanda ämnen, inledes omsider underhandlingen om giftermålet, hvarunder glaset fortfarande flitigt anlitas, isynnerhet om man verkligen är sinnad att samtycka till äktenskapet. Men äfven der så är, göres likväl många förbehåll och svårigheter. Man underrättar sig om, hvilka bragder friaren utfört på hafvet eller på land, huru stor förmögenhet han äger, hvari den består

o. s. v. Sedan alla närvarande frikostigt trakterats under någon tid, som i nöjsamt lag stundom kan draga ut i timtal, får äfven friaren slutligen komma in. Han bör sätta sig vid dörren och der stillatigande åhöra samtalet, tills fråga uppstår om brudgåfvorna och deras beskaffenhet. Hans medförda silfverpenningar uppräknas nu. De öfverstiga sällan 3 å 4 Rdr specie. Fram läggas äfven de öfriga gåfvorna, bestående af en silfverring, förgyld eller ej, någon sked eller liten bägare, likaledes af silfver, ett par dukar och annat smått. Af rikare gifves mera, ej sällan äfven silfverbälte. Ofta uppträder fästmannen härvid med lånad grannlåt, ja t. o. m. de afsedda brudgåfvorna kunna vara lånade (jfr sången n:o 19 i Del II). Anses det erbjudna vara för litet, måste brudgåfvan ökas. Annars kan det hända att förlofning ej kommer till stånd. På brännvinets mängd och godhet kan dock något afseende hafvas. Ty om alla, som äro närvarande, få tillräckligt deraf, fälla de gerna ett godt ord för giljarens

sak, och af deras votum beror i icke ringa mån framgången. Kan man emedlertid ej blifva ense om gåfvorna, måste friaren återvända utan att hafva uppnått sitt mål. Men sedan mera brännvin anskaffats, kan besöket förnyas med större brudgåfvor, hvilka dock kunna vara lånade.

Sådana misslyckade försök ske ofta, och en friare kan sålunda uppehållas i åratal. Ty ej allenast fädrar och mödrar, utan äfven fränder å ömse sidor vilja hafva talan i saken, och de ledas härvid icke sällan af begäret att ofta få kalasera. Det händer derföre, att en, som fått tillstånd att framföra sitt frieri, i dylika fall väcker fråga om ersättning för det dervid förtärda brännvinet, och att, om sådan ej godvilligt gifves, saken anmäles inför ,,kotakäräjät", som understundom, då ersättning fortfarande vägrats, förbjudit lysning med annan *).

Det ges ock ungkarlar, hvilka, då de med eller utan skäl tro sig vara mindre omtyckta af det täcka könet, hafva flera påtänkta brudar i beredskap. De resa då med talmannen från den ena till den andra, tills det lyckas, eller brännvinet är utdrucket.

Afven der förlofning kommer till stånd, anstår det icke flickan att med ord uttrycka sitt samtycke, utan endast genom stillatigande bifalla dertill; sålunda liksom öfverlemnande sig åt sina föräldrars välbehag.

Sedan allt bragts till lyckligt slut, infinner sig det unga

*) Man synes äfven, att döma af Häradsrättens i Teno och Utsjoki redan nämnda protokoll för den 12 Februari 1736, åtminstone i äldre tid hafva varit angelägen om att förmögenheten ej skulle i följd af giftermål afföras utom församlingen eller tingslaget. I anledning af ett förmodadt äktenskapsjäf, hvaröfver Häradsrättens yttrande begärts, heter det nemligen i sagda protokolls 3 §: ,,Fördenskull, och näst det fiätten emot K. M:ts förordning — — — intet understår sig detta christliga och billiga äktenskapet att förneka, är jemväl bekant, att så ofta ungt folk gifta sig utom detta Tingzlaget, förmögenheten vid timade dödsfall förminskas och afiöres, hela menigheten till skada och afsaknad, som nu likväl genom sådana lofliga medel kan hållas tillsammans; blifva (alltså) ofvannämnda ogifta personer på sådana omständigheter härigenom remitterade till Vener, minister, uti denna församling,att detta åstundande christeliga verkets fullbordan undergå." Att sådant stod i sammanhang med den gemensamma skattebetalningsskyldigheten är tydligt. Jfr ofvan s. 189 ff.

Utgifv.

— 297 —

paret, första mötestid derefter, jerate föräldrar och en mängd fränder hos prästen för att begära lysning till äktenskap; och den söndag, då den tredje gången afkunnas, inställa de sig åter hos honom för att få äktenskapet fullbordadt med vigsel, för hvars omedelbara verkställande här ej heller förefinnes hinder. Ty ingen lappflicka vandrar omkring för att begära brudhjelp, såsom vanligt är hos Finnarne, hos hvilka alla brudar, såväl rika som fattiga, i sådant afseende genomsträfva nästan hela sin hemsocken.

Vigseln sker alltid i kyrkan efter slutad gudstjenst. Bruden visar sig blyg och häpen att träda till altaret då brudgumen afhemtar henne ifrån någon aflägsen bänk i kyrkan. Hon måste mera dragas än ledas dit; ty det hör till saken att hon ända till sista steget skall i all stillhet streta emot, tills hon förlägen stannar inför altaret.

Efter vigseln firas bröllop i någon af kyrkstugorna. Der förefalla inga vidare nöjen än att gästerna undfägnas med mat och brännvin. 'Till bröllopsmålet inbjudes brudens och brudgumens fränder och'andra bekanta, isynnerhet ungkarlar och flickor, emedan de äro frikostigare med brudgåfvor än äldre personer. Från gästernas antal uteslutes ej ens den unge man, hvilken till äfventyrs af dagens brud fått korgen.

En ung spjufver befann sig för några år tillbaka i detta läge. Han hade under flere somrar idkat fiske i hafvet, om vintrarna fångat uttrar och räfvar, och genom allt detta samlat sig jemförelsevis icke obetydligt klingande mynt. Förlitande sig på sina specier hade han fördristat sig att begära en Renlappes vackra dotter till hustru. Den stränge fadern, som var rik på renar, hade dock, oaktadt upprepade trolofningsanbud, hvilka kostat friaren flere kaggar brännvin, enständigt vägrat sitt samtycke, och flickan skulle omsider fira bröllop med en annan. Den afvisade unge mannen, som var inbjuden till bröllopet, klädde sig dertill så ståteligt han kunde. Han bar en kolt af äkta röd färg och ett grannt silfverbälte kring lifvet. Alla sina silfverpenningar hade han tagit med sig, och dertill ännu af en närvarande ståndsperson för tillfället lånat dennes.

— 298 —

börs med inneliggande 40 Rdr specie i silfver. Vid bröllopstillfället omtalade han skrytsam sina bragder på hafvet, sina räfoch utterjagter m. m. Sedan man spisat och brudgåfvorna skulle aflemnas, tog han ett fat och tömde deri hela det lånade förrådet af silfverpenningar. Bland dem låtsade han eftersöka, för att till brudparet öfverlemnas, ett gammalt riksdalerstycke, som alltid skattas högre än de nyare. Alla närvarande voro högst intresserade af att beskåda denna mängd utaf silfvermynt. Men den eftersökta riksdalern fann han naturligtvis ej i den lånade börsen. Han insatte derföre åter penningarne i börsen och tog fram sin egen, af hvars innehåll, som likaledes tömdes i fatet, han omsider uttog en Carl XILs specie-riksdaler och räckte den åt brudparet, som med förtjusning tog emot den. Ty alltsedan lappallmogen och de flesta af våra kyrkor i lappmarken efter år

1808 lidit betydliga förluster på Danska courantsedlar, har man här helt och hållet förlorat förtroendet för sedelmynt, som ej heller annars vill lämpa sig för Lapparne, ej allenast derför, att de äro vana att förvara sina besparingar nedgräfda i jorden, utan äfven derför, att de lättare än andra kunde bedragas med falskt sedelmynt. Lappen finner ej heller i pappersmyntet något som skulle motsvara specieriksdalerns för honom sköna klang.

Brudens fader, som ansågs för mycket sniken, hade med stum förvåning åsett allt detta. Ångerfull erbjöd han nu ynglingen sin andra dotter. Men tackande af böjde denne anbudet, emedan, såsom han sade, hans hjerta ej vore fästadt vid henne.

Efter bröllopet bor det unga paret aldrig länge hos föräldrarne, utan anlägger snart eget hushåll.

Qvinnornas förlossningar äro merändels lätta. Äfven i väntande dagar drar en hustru icke i betänkande att begifva sig på längre resa. Föder hon på en sådan, är hon efter några dagars hvila beredd att fortsätta färden. Dock förekomma äfven svåra förlossningar och besvärliga sviter efter dem.

— 299 —

Barnvaggan (komsio) består af en träholk med en båge öfver det ställe, der barnet har sitt ansigte. Vaggan är med skinn öfverdragen och bäddas med hvitmossa. Barnet ligger der insvept i har-, lam- eller kalfskinn och fastsnördt vid densamma (Del I s. 645).

Mödrarna gifva sina barn bröst ofta in på tredje året. Någon gång kan man derför se en moder samtidigt gifva di åt ett äldre och ett yngre barn;> Antalet barn i efi familj går icke sällan till 6 sW7; men exempel på flera äro ytterst sällsynta. Sådant händer någon gång hos Tanalapparne, hvilka bebo ordentliga hus. Men äfven hos dem föder qvinnan endast undantagsvis oftare än hvart annat år.

Oftast nöddöpas barnen hemma, första eller andra dagen efter födseln, men barnsölet försiggår först sedan barnet hemtats till kyrkan och dopet der konfirmerats af präst, hvarvid barnet någon gång kan vara ända till årsgammalt. Det firas på samma sätt som brölloppen, dock att dervid endast faddrarne gifva gåfvor, och att dessa kunna vara mindre. Men de blifva ofta senare förökade, och det till och med flere gånger under årens lopp.

De vanligaste dopnamn äro för män: Andras (Anders), Guttorm, Clement, som ofta har formen ,,Lämmä", Johan, Jouna (Jonas), Iwan, Matts, Wuolla (Olof), Juoksa (Josef); för qvinnor: Magga (Margareta), Maria, Berit och Pigga (Brita), Elin, Christina, Rauna, Gunilla eller Gunhild, Inga (Ingrid), Cadja (Carin). De lappska formerna äro vidare: för Pehr: Piettar, Pekko och Pierra, för Lars: Läras, Lassi och Lasse, samt för Thomas Tuomes. Mera än ett dopnamn förekommer aldrig x).

1) Till hvad ofvan s. 152 anförts om namn må här tilläggas några ord i ämnet uti allmänhet. Många hafva uppkallats efter orter, floder, berg m. m., och å andra sidan sådana fått namn efter personer. Mången person i Lappmarken hette fordom Jes eller Jesiö, sjelf, och äfven flera åar och sjöar bära detta namn, hvilket dervid afser en å eller ett träsk utan särdeles tillflöden. Riesto har begagnats såsom namn för menniskor, men är numera namn på en å och ett vid den anlagdt hemman. Padar är ett familjenamn och namn på ett träsk. Torvo: fordom förnamn, sedan familjenam och numera namn

300

Lapparnes ömhet mot sina barn går ofta ända till klemighet. Ej ens i skriftskola vilja de gerna sätta dem innan de uppnått en ålder, då de redan äro trögare för undervisning.

Sjukdomar äro ej här så vanliga som på sydligare orter. Sådana af epidemisk natur vet man sällan af. Kräfta, broek, risen och stenpassion äro sällsjmta. Frossa, säger Högström, har aldrig förekommit i Lappmarken. Vanligast äro ögonsjuk^ domar, härrörande af rökfulla bostäder och den bländande snön på våren, vidare håll och stygn, hosta, hetsig- feber, stickfluss, gikt och kläda. Huskurerna äro få och enkla, såsom vanligt hos Lapparne. För stygn förmalas ungefär en fingerborg torkade gäddtänder och intages i brännvin eller, i brist derpå, i vatten. Vid kramp hos barn nyttjas torkad björnstrupe eller också snäckskal; och för öfrigt användes redan tidigare omnämnda, hos Lapparne i allmänhet brukliga medel.

Läskunnigheten och Christendoms kunskapen jemte en del andra sådana förhållanden, som vid visitationerna varit föremål för granskning, hafva i de dervid tillkomna protokollen vitsordats på följande sätt.

Då Petrus Högström, Missionär och Pastor i Gellivaara, på befallning af Direktionen för ecklesiastikverket i Lappmarken den 1 Februari 1746 höll visitation i Utsjoki, som då ännu var förenad med Koutokeino och förestods af Skolmästaren Anders Hellander, fann han, att af de 70 personer, hvilka voro såsom läskunnige antecknade i katekisationslängderna, 24 läste alldeles rent, 16 någorlunda samt 27 allenast begynt lära sig, ,,jemte 2 personer, hvilka läsa i salig Torngei lappska manuale". Utantill kunde alla läsa Catechesin Cannonicum, mast på finska, somliga på lappska och några få på danska. Luthers katekes kunde de

på både hemman (Torvinen) och träsk. Äfven månget äldre förnamn har senare blifvit familjenamn. Så t. ex. var Ara, tidigare för-, senare familjenamn, nu namn på en sjö. Mojo, förut för-, senare familjenamn, liksom Jurva, Juuvva, Jongo, Jowla, Kapto, Kaptokas, Kuvva, Kivi, Paavus, Patto, Pola, Peskö, Perro, Piitters, Ponja, Eobba eller Ruobba, Torajas, Torakas, Vaara, Vadas, Velpel, Kauko, Kauppi, Kakku, Kopo, Tarvo och Törmä. (Jfr ock förf:s anm. till s. 228 i Sjögrens a. a.).

— 301 —

flesta, som ock någorlunda svara på de frågor, som dem på lappska blefvo förestälda.

Den allmänna gudstjensten hölls hvar söndag vintertiden, ändock ej alla så ofta kommo tillsammans; men hvar tredje söndag infunno de sig mast mangrannt. Vid Tanaelf hade skolmästaren en del af församlingen sommartiden tillhopa, men större delen kom den tiden ej mer än engång till berörda ställe.

I protokollet antecknades vidare, att skolmästaren (Hellander), som märkt att en del af församlingens medlemmar ej varit finska språket mäktige, haft den berömliga omsorg, att Guds ord, förnämligast vid examina, dem han alla helgedagar efter gudstjensten och eljest hållit, blifvit dem på deras eget språk förehållet; hvilket befanns ej utan synnerlig nytta vara skedt. Och derefter heter det: ,,Som man funnit det en del af denna församling ej förstå det finska språket, tillspordes de närvarande, huruvida de höllo godt, om deras själasörjare jemte finskan, äfven med det lappska språket dem betjente; hvilket syntes godt och samtycktes. Våra lappska böcker (d. v. s. de som begagnades i de vestra lappmarkerne) skilja sig väl något ifrån den dialect, som här brukas; men torde dock med tiden kunna nyttjas, som och en del bödo till att läsa uti dem, ändock de funno att somliga ord voro skiljaktige, dem de mente lätteligen kunna läsas och inhemtas."

Att Utsjoki församlingsboar den tiden ansågos i bokläsning stå efter allmogen i Kemilappmark finner man af protokollet vid visitationen i Kemi den 30 Januari 1751, der äfven de lappska församlingarnes lärare (utom Hellander) voro tillstädes. Det heter der i § 2: wUtaf de nuvarande Pastorum i Sodankylä och Kuusamo berättelser jemte Herr Probstens vittnesbörd erfor visitator (Biskop Brovallius) med nöje, huruledes församlingarne i Kuusamo, Sodankylä och Enare uti christendoms både kunskap och öfning äro ostraffelige, hvarom de äfven ifrån långliga tider tillbaka ägt godt vittnesbörd, hvarföre Herrar Pastores uppmuntrades att än ytterligare fortfara uti den berömliga nit och oförtrutenhet, hvarmed de härtills sitt dyra ämbete förvaltat. Förmodande äfven visitator, att Utsjoki församling igenom Pastor Hellanders vackra flit snart lärer vinna en önskelig förkofring."

Visitationen den 12 Januari 1752 gaf till resultat att, såsom det i protokollet heter, många voro så i utanläsning som förståndet af christendomen äfven i så godt tillstånd som i Enare förmält är. Åtskilliga ägde ock en särdeles färdighet i att stafva och läsa i bok. De trögare förmanades till bättring och flit. (Jfr prot. för samma års visit, i Enare).

Den 6 Februari 1757 förrättades visitation af Kyrkoherden i Sodankylä H. Wegelius, som dervid fann Lapparne samteligen i sin christendom såsom 1752 års visitationsakt redan om dem förmäler; nu med det tillägg, att de dageligen göra nöjaktiga framsteg, vid makt hållande deras gamla berömliga seder så i det ena som i det andra.

Vid det sammanträde, som Biskop Mennander den 1 Februari 1760 å Kemi prästgård höll med de dervid mangrannt tillstädeskomne lappska kyrkoherdarne, ingaf Prosten Wegelius från Sodankylä en ,,klassifikationslista" öfver åhörarenes i Kemilappmark christendomskunskap, hvilken vitsordades väl, såsom å s, 233 f. här ofvan närmare omförmälts. Härvid gillade Biskopen äfven den af då nyligen utnämnde Kyrkoherden i Utsjoki Henrik Wegelius vidtagna ,,goda författning, att der till hufvudspråk införa det finska tungomålet, såsom thet the flesta (!) redan bruka (?) och alla ändå i anseende till sin handel och vandel med grannskapet framför allt nödgas lära sig". Men i anledning af samme Kyrkoherdes anhållan att öfver sommaren, i anseende till åhörarenes bortavaro ifrån medlet af April till November månad på norska hafsstranden, få tillstånd att vistas utom församlingen, antingen på svenska eller norska sidan, kunde visitator sig icke utlåta, utan förordnade Kyrkoherden i Kuusamo att vid lämpligt tillfälle resa till Utsjoki och undersöka omständigheterna samt höra församlingen, huruvida den sin kyrkoherdes tjenst under en sådan tid kunde umbära, och derom till Consistorium inberätta. - (Bil. 54).

Då prosten H. Zimmerman den 17 Februari 1765 visiterade i Utsjoki, fann han ,,största delen af församlingen ej allenast i innan- och utanläsning, utan ock i förståndet någorlunda kunnige". Bönestunder höllos morgon och afton såväl enskildt som vid sammankomster.

Af församlingsboarne intygades att den offentliga gudstjensten blifvit med all flit förrättad, ;;då kyrkoherden varit tillstädes, som varar ifrån medio Decembris till medium Aprilis, då han reser härifrån och uppehåller sig i Torneå eller någorstädes der honom behagat".

Då visitator märkte, ,,att barnen icke väl förstodo finska språket, och att hvart byalag hade sitt eget lappska samt möda att förstå hvarandra", fann han sig föranlåten, natt alfvarsamt tillsäga barnen som föräldrarne att skaffa sig mera färdighet uti finskan, samt att föräldrarne isynnerhet måtte tala finska med barnen".

Af den visitation, som samme Zimmerman den 25 Februari 1770 här verkstälde, framgick, att i församlingen en del var uti christendomskunskapen någorlunda inkommen, andra deremot något svagare, ,,allt efter som en och hvar uti finska språket mer eller mindre färdighet egde"; men barnen lemnade samteliga godt hopp om sig.

På tillfrågan om kyrkodisciplinen förmente församlingsboarne kyrkoherden i den delen vara nog hård och kyrkolagen för stricte efterlefvande, isynnerhet vid skriftermålsförhören, i det han ej gerna admitterade någon, som efter slutadt förhör antingen samma afton eller morgonen derpå sig anmäler, hvartill en och annan för sitt långa afstånd ifrån kyrkan, helst menförestiden, trodde sig vara berättigad. Men Kyrkoherden (Högman) anmärkte, att den honom förebrådde stränghet vore en åliggande embetsplikt, den han såväl som alle andre rättsinnige lärare bör, en tid då allmänt klagas öfver ogudaktighetens tillväxt, noga iakttaga, och bestode endast deruti, att fyllebultar, ifrån kyrkomöten bortavarande, sjelfsvåldingar, trätogirige, försummeligeläsande, tjufaktige eller på annat sätt sjelfsvåldige barn m. m. blifvit varnade, agade, med böter belagde, i kyrkiostocken satte, allt som sakens beskaffenhet och omständighsterca eitcr lag fordrat; hvarutinnan kyrkoherden aade hos honom ingen åstundad mildring stå att vänta, utan vederbörandes utviste förbättring. Vidare anförde kyrkoherden, att Utsjoki församling af ålder vidlådit fylleri och sidovördnad för Guds och verldslig öfverhets lag och stadgar, hvartill pastoris härstädes hållna krögeri mycket bidragit; och förklarade kyrkoherden det han ej härefter admitterar någon, som efter slutadt förhör (föregående dag) sig antingen samma afton eller påföljande morgon anmäler, emedan ingen bland hans åhörare funnos, som han med godt samvete kunde utan föregånget förhör och undervisning om nattvardens rätta bruk admittera.

Såsom orsak dertill att Utsjoki församling ej egde den insigt i christendomen, kyrkoherden ,7ambieradea, anfördes af honom: l:o okunnighet i finska språket, som komme deraf, att föräldrarne ,,aldrig" tala finska med sina barn; 2:o uteblifvande från läsemöten, efterlåtenhet i utan- och innanläsningen i hemmen, samt brist på de aldra nödvändigaste böcker, såsom ABC böcker, chatecheser, psalmböcker m. m.; 3:o tryckande fattigdom, som föranlåter föräldrar och barn att söka sin föda vid väster sjön (Ishafvet) och derifrån sällan eller aldrig för brist på korrenar till läsemöten och sina salighetsmedels tidiga bruk och nyttjande slippa; 4:o ungdomens tjenst hos norska Lappar, som ej tillåta sina tjenstehjon att bivista läsemöten och förhören; 5:o oförmögenhet hos föräldrar att underhålla och hemtaga kateket för sina barn, ja äfven att underhålla sina barn hos pastor i information, enär det ej kan ske med fri kost, som pastors egen svaga utkomst ej kan tillåta; i anseende hvartill kyrkoherden understälde höga vederbörandes nådiga ompröfning, hvad medel och utväg kunde vidtagas till fattiga barns undervisning. Han visste ej annat råd, än att, såsom i Kyrkoherden Hellanders tid öfligt varit, fattiga barn på kronans bekostnad åtnjöte kost och undervisning, helst befolkningen nu vore i ett långt fattigare och uslare tillstånd än då. Derom anhöllo ock samtlige församlingsboar ;)med tårefulla ögon".

Föreslogs kateketsysslornes öfverflyttande på klockarene (hvartill Dir. för Eckl. verket i skrifvelse af den 26 Mars 1774 också biföll), hvilka det skulle åligga att hemma hos sig emottaga

barn till undervisning emot 6 öre k. mynt för hvarje barn, hvilka

sjelfva borde medhafva mat. Föräldrarne undsluppe ock sålunda

att hos sig föda kateketen.

Än vidare anmärkte Kyrkoherden en inrotad osed hos Utsjokiboarne vid deras frierier vara med fylleri och supande, i det föräldrarne ofta på en gång antaga och med fagra ord uppehålla flere friare, med hvilka ock döttrarne under den tiden sig genom åtskilliga gåfvors emottagande fästa till så lång tid de kunna af dem utprässa dryga förplägningar af brännvin och vin m. m.; hvaraf händt att mången under frieriet gjort sig föriustig all sin egendom; och när allt gått omkring fått bära korgen till belöning. Hos Utsjokiboarne vore äfven sed, att vid beramade kyrko- och läsmöten med sig föra dryga brännvinsposter, hvarmed de öfverhöfvan förpläga hvarandra, och när sådant brister, kräfva af själasörjaren brännvin mot matvaror under hot att eljes ej dess förnödenheter mot pengar lemna, hvarigenom sedan händer att deras själasörjare tränges och de sjelfve göras oskicklige till gudstjenst och nödig undervisnings emottagande. Öm straff och förbud för slik olägenhet anhölls derföre x).

Slutligen aktade visitator, då barnen ej väl förstodo finska språket, att sin embetsplikt likmätigt gifva vederbörande en allvarsam åtvarning och erforderlig påminnelse åt föräldrarne att

1) Man lärer väl få antaga, att de nog stränga ord och omdömen,, som af den nitiske kyrkoherden Högman vid detta års visitationer yttrades, till icke ringa del berodde på missmod, framkalladt af hans bekymmersamma läge i ekonomiskt afseende, och måhända äfven af irritation i anledning af församlingsboarnes anmärkningar och önskningsmål.- Ty vid visitationen år 1757 säges att församlingen i Utsjoki vidmakthållit sina wgamla berömliga seder så i det ena som det andra"; och ej heller vid den derpå följande visitationen år 1765 förspordes några klagomål. Det ser ut som om äfven Direktionen för Eckl. verket i Lappmarken skulle fattat saken så. Ty i dess skrifvelse af den 26 Mars 1774, hvari Direktionen utlåter sig i anledning af 1770 års visitation, äro Högmans förenämnda klago- och önskningsmål ej ens berörda. Jfr ofvan s. 302 f. och Högmans yttrande vid 1777 års visitation i Enare.

Utgifv.

20

306

skaffa sig mera färdighet i finska språket, samt i sjomerhet att tala finska med sina barn. Då Prosten Fortelius den 2 Mars 1777 anstälde visitation

Utsjoki, fann han med fägnad församlingens förkofran såväl i innan- som i utanläsning liksom ock i uppfattningen af den christna lärans hufvudstycken. Morgon- och aftonböner i kåtorna voro vanliga. Grofva synder öfvades ej. Kyrkofattiga funnos icke. Angående ,,pedagogiet" i Utsjoki se längre fram under samma års visitation i Enare.

Vid nästpåföljande visitation, den 1 Januari 1793, konstaterade visitator Prosten M. Castren, att allmogen i allmänhet var temmeligen väl inkommen i salighetsläran, de flesta läste väl i bok samt utantill katekesen, hustaflan, Athanasii symbolum, Gezelii förklaring, skriftenes språk och botpsalmerna jemte det de gåfvo nöjaktiga svar på framstälda frågor. Barnen stafvade och läste i bok temmeligen väl samt utantill efter sin ålder. Endel församlingsmedlemmar befunnos dock vara svagare, hvilket ej förvånade visitator, som fast mera beundrade deras förkofran, dä de likväl äro så svaga i finska språket, och lappska språket hindrar de flesta föräldrar att sjelfve med besked lära sina barn1). Församlingens begäran om en andra kateket, i stället för den till Enare öfverflyttade, ville visitator derför understöda.

Fylleri och dryckenskap hade en del begynt öfva, emedan norska köpmän hitföra brännvin, ej blott till de tillfällen, då menigheten samlas till gudstjenst i kyrkan, utan nästan under hela vintern, då de resa omkring i byarne och dermed af Lapparne locka ut deras penningar och annan egendom. Denna handel, om den ej hemmas, hotade att i grund förderfva detta lilla samhälle.

Bön hålles i många hem, men ej allmänt, hvarföre dertill uppmuntrades och med församlingens samtycke 8 skillings plikt faststäldes för dem, som i sina kåtor ej förrätta bön med sitt husfolk. Ett enahanda vite utsattes för de föräldrar, och dem

*) Cursiveradt af utgifv.

307

som i deras ställe äro, hvilka ej i rattan tid lära sina barn att läsa J). Fattiga underhöllos af släktingar och understöddes ur fattigkassan.

Den 17 och 18 Februari 1804 fann samme visitator, att befolkningen, som utgjorde 350 personer, läste temmeligen rent innantill, och utantill de vanliga böckerna, samt förstodo försvarligen sin christendom. Barnaundervisningen ombesörjdes förnämligast af föräldrarne, men de som äro mindre kunnige i finskan, och derföre äfven mindre försigkomne i bokläsning, anmoda kateketerna derom.

Det är ej vanligt att kyrkoherden reser omkring för att verkställa husförhör i kåtorna, utan förhöres både äldre och yngre, då de komma till kyrkan. Öfver sederna klagades ej, dock sades ungdomen spela kort. De norska köpmännens, och äfven andra egennyttiga menniskors krögeri fortfor.

Skriftskola hölls i en, stundom äfven i två veckors tid, men konfirmationsakt har ej årligen blifvit förrättad. För tröga läsare hafva dels förmaningar, dels stockstraff och andra strängare utvägar använts. Klockaren håller klockareskola med barn, som till honom skickas.

I sin tre års berättelse af år 1821 anmäler domkapitlet, att bokläsningen och Christendomskunskapen hos Lapparne i allmänhet väl icke öfverallt är efter önskan, dertill äfven deras fattigdom, deras till en del nomadiska lefnadsart samt flera nästförlidna års svåra missväxter till stor del varit vållande; och att isynnerhet bekymmersamma underrättelser ingått från Utsjoki, der kyrkoherdeembetet i brist på kompetente sökande länge stått ledigt.

Vid den visitation, som omsider efter 24 års mellantid här

verkstäldes år 1828 af Kyrkoherden O. A. Castrén, fann han

läskunnigheten dels bristfällig dels försvarlig. Ibland de äldre

:) Till stöd för sådana vitens åsättande åberopas i protokollet vid visitationen Sodankylä den 13 Januari s. å. Domkapitlets cirk. bref af d. 25 Mars 1755 och d. 18 Juli 1792. Utgifv.

— 308 —

voro flere som egde någorlunda kunskap i christendomen, men isynnerhet bos dem, som ej förstodo finska saknades förmåga att gifva tillfredsställande svar. Den bristande kunskapen fann visitator bero dels på okunnighet i finska, från hvilket språk ,,alla predikningar, skriftermålstal och undervisningen" måste tolkas *), hvilket då aldrig kan blifva så begripligt och ske med den framgång och nytta, som om de skulle förstå det språk, hvarpå deras lärare föreställer dem de himmelska sanningarna; dels derpå att en del äro tröga att i sina hem öfva guds ord och sällan bivist a läsförhören, hvarifrån isynnerhet de, som tagit tjenst hos norsk allmoge, af sina husbönder af hållas; dels ock slutligen af det nomadiska lefnadssätt, som endast sällan tillåter dem att sammanträffa med sin själasörjare. Tröge läsare hade af kyrkoherden tillrättavisats.

Fiskarlapparnes barn undervisas dels af föräldrarne dels af kateketerna, å hvilka den första undervisningen af de flesta renlappars barn nästan uteslutande ankommer. De mest aflägsna Lappar hemtade ej sina barn till läsförhören. Fjällapparna åtvarnades att flitigare besöka den allmänna gudstjensten vid äfventyr att behandlas enligt Kongl. stadgan om sabbatsbrott af den 17 Oktober 1687.

Bön hölls hos de flesta och i hemmen läses predikan om söndagen ur någon postilla. Alla de, som helg- och högtidsdagen försummade bönhållning eller ej infunne sig till sådan, då tillfälle dertill gafs, skulle plikta 8 sk. banco, hvaröfver sexmännen skulle vaka.

Inga synnerliga laster voro rådande, men en stor del hade

begär efter brännvin, som hit fördes dels från Norge, dels från

andra orter, men ej af ortens invånare. Mot ungdomens förhål

lande i allmänhet anmärktes ej något.

Grudstjenst hade förrättats dels på finska, dels på lappska,

på hvilket sistnämnda språk äfven de vanliga skriftermålstalen

*) D. v. s. under den tid dåvarande t. f. kyrkoherden, som ej kunde lappska, tjenstgjorde här.

— 309 —

verkstälts, hvaröfver församlingen uttalade sin tillfredsställelse. Bruket att begrafva lik i kyrkan hade afskaffats.

Skriftskola hålles årligen två veckor. Klagades öfver att de böcker Torneå handlande hitförde stälde sig alltför dyra. Med de af Kyrkoherden Fellman utspridda lappska böcker voro Lapparne belåtne.

Ungefär 2/3 af församlingens medlemmar, säger visitator slutligen, ,,förstå och tala på sätt och vis det finska språket. Lappska språket synes dock framför finska vilja utbreda sig." Derföre bestämde visitator en plikt af 32 sk. bco för de föräldrar, som kunna finska, men underlåta att i detta språk undervisa sina barn.

— Men om ock äfven i detta pastorat åtskilligt ännu återstår att önska i afseende å läskunnighetens befrämjande, kan man dock utan öfverdrift säga att, oaktadt pastoratets stora vidd af omkring 240 qvadrat mil och inbyggarenes dels nomadiska, dels ännu endast hälft bofasta lefnadssätt, folket i sin christendomskunskap är längre kommet än på många andra orter, om m.an undantar de Lappar, som ej äro det finska språket mäktige eller ej fullt förstå detsamma, särskildt renlapparne, hvilka vistas sommartid vid Ishafvet och vintertid på aflägsna trakter i Enare, och derföre endast sällan kunna komma till kyrkan. (Jfr. Del I s. 24). Man har endast alltför länge, förmodligen af fruktan för att i lappska språket kunniga präster ej kunde fås hit upp, här envisats med att undervisa folket på för detsamma fremmande idiom, och vid visitationerna jemnt och ständigt upprepat föreskrifterna om att undervisningen ej bör bedrifvas på lappska, utan på finska språket, hvilket orimliga påbud varit egnadt, hvarken att uppmuntra hitkomna präster att lära sig lappska, eller att hos befolkningen befordra håg för läsning. Må man heldre förvåna sig öfver att så goda resultat, som här verkligen uppnåtts, kunnat under sådana förhållanden vinnas i). Och dessa resultat äro i sjelfva verket bättre än en med församlingen obe

•) Jfr Del 1 s. 238, 245, 462 f. och 639, samt Del II s. 491 fl och 523 fl. äfvensom de dersammastädes intagna uppsatserne I (s. 489 fl) och IV (s. 523 fl).

— 310 —

kant visitator, som sjelf ej känner församlingsboarnes språk, kan bedöma. Ty en examen, som verkställes genom okunniga tolkar, kan aldrig leda till en riktig uppfattning af det verkliga förhållandet i detta afseende. Men sedan numera katekernas lön förbättrats, kan man äfven af dem både fordra mera och således äfven vinna allt bättre resultat i afseende å läskunnigheten, blott man ej vill förhindra dem att undervisa på lappska.

Enare församling.

Hithörande trakt, hvars rålinier redan här ofvan angifvits i sammanhang med beskrifningen af gränserna för Utsjoki pastorat, bildar nordligaste delen af den egentligen s. k. Kemilappmark. Församlingen är belägen emellan 68° 25' och 69° 45' polhöjd samt emellan 42° 25' och 47° 20' longitud.

Namnet uttalas af Lapparne dels Anara, dels ock Änara, af Finnarne Inari. Hos Norrmännen heter orten Indjager, och äfven Innier, och Ryssarne benämna den Imandroffska socknen. De kalla också Enare träsk Imandra, med tillägg det stora eller öfra, till åtskilnad från den, likaledes Imandra benämnda, 90 verst långa insjö, som ligger emellan Kantalaks och Kola i ryska lappmarken.

Af Finnarne var wInarin vesi pohjolan puolessa" kändt re

dan den tid de diktade sina runor. Dit förvisades af dem troll,

vålnader och annat ondt:

Tuonne ma sinun manoan, Inarihin ilkiään, Rutjan koskehen rumahan, Kust et kuulu kuuna päänä.

Hit förvisade de äfven Hiisi med redan på annat ställe anförda ord. (Del II s. 178 ff.) Från Enare kyrka, som enligt uppgift i Vet. Acad. Handl. 1755 s. 222 är belägen vid 68° 56' 43" polhöjd, räknar man

— 311 —

vinterväg till Utsjoki 15 mil, till Kittilä 30 mil, till Peltovuomaby 22 mil, till Muonionniska 30 mil, till Sodankylä 31 mil, till Torneå 60 mil, till Buggöfjorden i Ishafvet 20 mil, och till Kola 25 mil.

Sommarkommunikationen försiggår, i anseende till obeqvärna forsar och vattenfall, hvaraf vattendragen besväras, mest till fots. Båt begagnas merändels blott på sjöarne. Någon gång reser man dock sommartid med båt till Kola sålunda, att man öfver Enare träsk färdas till mynningen af Suikesjok och derefter, några nödiga fotvandringar oberäknade, längs de vattendrag, som finnas närmare beskrifna i Del I s. 576—591 och 602. Hela sträckan utgör inemot 40 mil; och den längsta, på hvilken man ej anträffar menniskoboning, är 20 mil. Sommarfärden till Sodankylä och Kemiträsk är likaledes redan omtalad i Del I s. 215—252. En beqvämare sommarresa kan man göra dit flodtiden uppför Tovas- eller Toosjoki, som under flera mil är med båt farbar, hvarefter fotvägen ej är lång till Kobdesjaure, från hvilken sjö man vid sådan tid kan färdas till Luiro med båt, som dock antingen måste beställas i Sompio eller byggas på platsen, der skog icke saknas. Än beqvämare än denna resa, är för den, som är besvärad af fotvandring, att låta ro sig uppför Sotajoki och derifrån gå öfver till Tankajoki l) för att längs den och Kitinen fortsätta till Sodankylä. Denna led har endast det emot sig, att man der på en sträcka af 20 mil ej anträffar någon menniskoboning.

Besvärligare anses sommarresan vara till Enontekis uppför Ivalojoki, ehuru emellan Korsajärvi, som hör till Ivalovattendra

!) Till denna å kan man ock komma från Sompiojärvi genom att färdas med båt först längs Mutenia å och vidare längs Eiestojoki, som endast genom ett 5 kilometer långt kärr (Taivalvuotso) ar skild från den sistnämnda. På midten af kärret ligger en sjö, till hvilken från Eiesto leder en med båt farbar kanal, uppgräfd 1893 med undsättningsmedel. För ernående af fullständig vattenförbindelse emellan dessa åar återstod år 1888 ogräfd en sträcka af ej fullt en kilometer. Allt enligt Kronofogdens i Lappmarkens härad berättelse till Guvernören af den 20 Oktober 1893. Utgifv.

— 312 —

get, och Pahtajärvi, som genom Peltojoki har sitt aflopp till Käkkälojoki och genom den till Ounasjoki, är ett, om ock endast en mil bredt näs, öfver hvilket båten måste dragas. Sådant har ock mera än en gång skett på färder till Enare. Man beräknar denna väg emellan Enare kyrka och Peltovuomaby till 31 mil, eller 7 mil till den längst borta belägna gård vid Ivalojoki, derifrån 19 mil till Pahtajärvi, och derifrån 5 mil till Peltovuoma. Vintervägen dit från Enare är deremot endast 22 mil.

Enare socken har en arealvidd af inemot 200 sv. qvadrat

x/3

mil, hvaraf dock mera än upptages af sjöar, träsk och floder. Dess fasta yta utgöres till den ojemförligt största delen af sandmoar samt skogbeväxta berg och åsar, betäckta af större och mindre afrundade stenar, dels granit, dels gneiss. Fast häll framträder endast sällan. Egentliga fjäll finnas jemförelsevis få.

Kärr och mossmarker, hvilka här i allmänhet icke äro egnade för afdikning och odling, omfatta den mindre delen af socknens areal. Om sjöar, träsk och floder lemnas å sido, synes man kunna uppskatta de torra markernas ytvidd, berg inberäknade, till nio gånger större än den areal, som här upptages af kärr och mossar.

Vidsträckta myror anträffas företrädesvis i den vestliga delen. De största, sträckande sig flera mil i längd, förekomma vid Suova- eller Savujärvi, belägen NV om Enare sjö. Dernäst i storlek äro de, som uppträda kring Kaamas- och Ivalojoki samt vid öfre loppet af Vasko å.

Den östra delen af församlingens område, som ligger mot Archangelska guvernementet, utgöres af en ofantlig vildmark, der ingen stadigt bor, ehuru der sommartid en och annan öfvar jagt och idkar fiske i några träsk. Äfven der äro markerna öfverhufvud torra, företrädesvis moartade. De bära god skog, från höjden af Ijärvi nedåt, och äro rikligt beväxta med renmossa. Men få äro dock äfven der de berg, invid hvilka man ej möter större eller mindre sanka ytor.

Jemna momarker förekomma framförallt i trakten norrom Enaresjö, å ena sidan till Utsjoki sockens gräns söderom Mierasjaure, samt å den andra bortom Ijaure ända till 2 mil österom

— 313 —

Suollovuono, en vik af Enare sjö, belägen 5 mil norrom Patsjoenniska. I denna nejd (österom Suollovuono) vidtar åter den vanliga stenmängden. Flack, ehuru högländt; är isynnerhet förstnämnda trakt ända till två mil nära Enare kyrka. Der jordmånen i denna del af socknen är af blötare beskaffenhet, förekommer i mossbeklädda kärr stundom mindre, af Carices, Eqviseta och Eriophora omkransade vattensamlingar, tjärnor, som sakna både af- och tillopp. En del af dem hafva mycket rent och klart vatten, andra deremot äro stinkande. Fisk finner man i sådana endast sällan, och af insekter blott få andra arter än Gyrini; ty Dytici, som annars äro de allmännaste vatteninsekter å orten, erfordra för sin trefnad både varmare vatten, än dessa tjärnor hafva att erbjuda, och sten eller sandgrund.

I omgifningarna af Enare sjö framträda väldiga stenblock, ofta af flere famnars genomskärning. De förekomma ej allenast på det sjön omgifvande landet, utan höja sig äfven ur sjelfva träsket, hvars stränder jemväl äro mycket steniga.. Undantag härifrån bildar den redan nämnda trakt, som vidtar 2 mil norrom kyrkan och finner sin afslutning österom Suollovuono, vid hvars stränder, såsom sagdt, den vanliga stenmängden dock åter begynner.

I nämnda trakt, österom Suollovuono, der endast Njammaoivats vid Njammajaure visar kal hjessa, äro skogsbergen talrikare; och likaså på södra sidan om Enare träsk. God tallskog finnes för öfrigt kring hela träsket, ock äfven på holmarne deri. Ett stycke från dess södra ända anträffas i Ivalodalen reslig granskog i ymnighet.

I vester utbreder sig i riktning från SV till NO en vidsträckt fjälltrakt under namn af Muotkatunturi eller Muotketuoddar. Den har att uppvisa en mängd toppar, utblottade på all vegetation. Der sådan på en och annan finnes, utgöres den af myroch fjällbjörk, kråkbär, renmossa m. m. dylikt, samt på fuktiga ställen af hjortron. Denna fjälltrakt bildar vattendelaren mellan Kaamas- och Enarejok. Den sträcker sig mot S ända till Vaskojok, vid hvars motsatta strand och såsom fortsättning af Muotketuoddar Marastentunturi vidtar. Detta är ett tre mil långt

— 314 —

fjäll, som utbreder sig i sydlig riktning emellan Vasko- och Lemmäjok ända till närheten af Ivalojokis vattenområde.

Mellan Lemmäjok och Menesjok, hvilka begge, liksom Vaskojok, utfalla i Padarjaure, reser sig Vipesats, omkring två mil långa fjällsträcka, äfven den med flera toppar, bland dem Jugokieladsh eller Joenkieli.

De förnämsta fjälltopparne på Muotketuoddar äro Peldoive, som ligger nordligast, tio mil från Vasko, och på sin spets har föga annan vegetation än Salix herbacea samt några nödvuxna örter, lafvar och mossor, Toresoive, samt mellan dem Korvekats ; vidare Palooivadsh eller Irtanainenpää. Till denna fjällsträcka hör äfven de nordligare belägna Kaisavarek med sina 5 nakna toppar, äfvensom Varseoive och Kuotseoive m. fl. På alla kartor, som jag sett, är Peldoive utsatt betydligt längre åt norr, än dess verkliga läge är.

Äfven Marastentunturi har en mängd toppar. Ofver de andra höja sig Koddosuvanoive, Lainejugeoive, Jegeloivek, omfattande flere spetsar, Raappesoive, de tre Vuonesoivek m. fl.

Af fjälltrakt upptas äfven den nordöstra delen af församlingens område.

Dess sydvestra del stöter till det temmeligen höga Peltovuomatunturi, af Lapparne kalladt Beldnvuometuoddar, som sträcker sig från NV till SO. Det är något öfver tre mil långt och en mil bredt samt utgör gräns mot Enontekis. Dess högsta topp är Peldovaddo eller Laddekeinoive, hvaröfver riksgränsen går.

Jordmånen är öfverhufvud i hela socknen ofruktbar och består företrädesvis af sand, ehuru äfven gul skogsjord fläckvis anträffas. Kaamasjokis icke obetydliga elfdal, som går fram emellan Enare sjö och Muotketuoddar, omgifves hufvudsakligen af med tallskogar och renmossa betäckta sandmoar. På här förefintliga kärr och fuktigare ställen växa dock dvergbjörk, hjortron och kråkbär. På elfvens steniga stränder är Carex filiformis det allmännaste grässlaget. Fruktbarare blifva dess strandmarker först der elfven, kort före sitt utlopp i Muddusjaure, upptar Alajoki.

— 315 —

Jemväl Vaskojoki, som flyter genom lågländta trakter, der man endast på afstånd ser högre berg, omgifves af ofruktbara, steniga och vattensjuka marker. Ju mera man närmar sig dess utlopp, desto oftare visa sig dock äfven gräsbärande fläckar, om ock af mindre vidd. Men först vid Kutusuvanto, fyra mil ofvanom Tervettiva, finner man sådant höbol, att några nybyggare kunde, med utsigt till bergning, der bosätta sig (Del I s. 472).

Magra äro öfverhufvud likaså stränderna och omgifningarna af den litet norrom Vaskojokis nedra lopp belägna sjön Muddusjaure. Undantag gör endast trakten, der Kaamasjok infaller. Men genom fällning af denna sjö och Vastusjaure kunde vidsträckta höbol vinnas (Del I s. 607). Muddusjaure omgifves af höjder, hvilka isynnerhet på dess vestra sida äro ganska höga. De bära alla vacker furuskog, dels på sandig, dels på stenbunden mark. Emellan träden växa kråkbär och vaccinier, större bladmossor, en och annan Pyrola, samt yfvig renmossa. Ett litet stycke från träsket, i riktning mot Käptovei, finner man åtskilliga granar, hvilka jemte några få vid Patsjoenniska äro de nordligaste i finska Lappmarken. Sådana ser man äfven vid södra sidan af Padarjaur, der den magra vegetationen erinrar om

den vid Kaamasjok och Muddusjaure, på de trakter der dessa äro sterila. Växtkraftigare är deremot jordmånen kring Joenjoki. Den bördigaste trakt i Enare socken förekommer i Ivalo

eller Auveljok elfdalen, dock äfven der endast sparsamt. I sin

öfre del formerar denna elf en smal och djup fåra, lik en i ber

get inskuren ränna, hvilken ända till Tovasjok helt och hållet

upptages af elfven. Dess stränder äro under denna del af dess

lopp mycket höga, isynnerhet på norra sidan. Härifrån nedåt

blir dalen bredare och har att framvisa god, rikligt gräsbärande

mylla. Den är lerblandad och fri från sten,"men delvis så lös,

att flodbädden på flera ställen inom några af de sistförflutna år

tiondena ändrat läge. Hvad som tidigare varit elfsbotten, utgöres

nu dels af sandbankar, dels ock, vid lugnvattnen, af gräsrika

slätter, uppkomna genom tillandning. Der strandvallen remnat

finner man mångenstädes på 2 å 3 famnars djup underjordytan,

— 316 —

som nu betäckes af furuskog, rester af trän, merändels björk. De från Tovasjoki nedåt allmännast förekommande grässlagen äro Aira- och Poa-arter jemte Phalaris. Verkliga prydnadsväxter äro i Ivalodalen Sonchus sibirictts, Bibes rubrwm, Rosa majalts och Phaca frigida, hvilka öka traktens skönhet och behag, särdeles på de ställen, der Rönnar och andra löfträd omkransa Kyröboarnes frodiga ängsmarker.

Bredare elfdal än Ivalo har Lutto. Dess stränder äro dock sterila, samt bestå af idel sten och sand. Dalen omgifves på hvardera sidan af höga kullar och åsar. Ifrån Kiestämänjoensuu nedåt blir dock jordmånen fördelaktigare, och gräsbeväxta fläckar begynna visa sig vid lugnvattnen *).

Jemförelsevis ringa tillgång på odlingsmarker har äfven Patsjoki elfdal att uppvisa. Den upptages mest till hela sin vidd af sjelfva elfven, invid hvars magra stränder skogbeväxta och med renmossa betäckta berg omedelbart vidtaga. De här öfverallt uppträdande jordfasta stenarna erbjuda riklig tillgång på bättre lafarter ss. Lichen tartarens, L. cinerarius, L. pustulatus,

L. stygius, L. croceus, L. ventosus, L. saxatilis, L. omphalodes,

L. dentosus, L. encaustus m. fl.

Om man undantar trakterna vid Kaamas, och Ivalojokis nedersta lopp samt några andra ställen, råder här således i allmänhet brist på höbol. Sådant är förhållandet t. o. m. der jordmånen, såsom på många af Enarens holmar, vore tjenlig till åker. Men då åkerbruket i denna trakt alltid torde komma att ställa sig mindre förmånligt än boskapsskötsel, fiske och jagt, borde det vara och förblifva endast en binäring.

l) Men man befinner sig då redan- på ryskt område. Vinbärsoch törnrosbuskar äro der ej sällsynta. Närmare elfvens utlopp i Nuottejärvi utbreder sig dalen mer och mer, och betydliga tillandningar, hvilka årligen öfversvämmas, hafva förvandlats till ängsmarker, dem ingen lie ännu vidrört. Äfven i sjelfva Nuottejaure bildar sig vid Luttos mynning fortfarande nya tillandningar, hvilka dock ännu på långa tider ej torde komma till användning, enär odlingsintresset på ryskt område ännu ej sträckt sig så högt upp mot norden. Man finner der mera uträkning vid att fiska i det närbelägna Ishafvet än att bruka jorden i ett öfverhufvud sterilt land, der sommarn är kort och nattfrosten en säker gäst redan i Augusti.

317

Kring hela Enare träsk och på dess holmar, liksom ock vid de till träsket utfallande vattendragen växer ganska duglig furuskog, hvilken i hufvudsak kan jetnföras med den, som vanligen förekommer i de nordliga delarne af Finland, om ock träden i allmänhet ej uppnå fullt den höjd och den tjocklek som vid Kemi och Torneå vattendragen. Rika äro skogstillgångarne bl.

a. äfven kring Patsjoki elfdalen och i hela den ostliga delen. Goda skogar ser man ock vid Ivalo, der icke allenast tallen utan äfven granen uppnår rätt aktningsvärda dimensioner. Skogar finnas för öfrigt öfverallt i hela socknen, der de, utom i dess nordligaste del och på en del bergstoppar, erbjuda riklig tillgång icke allenast på material för tillverkning af tjära, utan äfven på till timmer och försågning mogna furor. Dels den svåra vattenvägen utför Patsjoki till Ishafvet, dels bristande företagsamhet hafva dock vållat, att dessa skatter, i saknad af användning, lemnats att förmultna i ödemarkerna.

Vattendragen

äro talrika och falla alla till Ishafvet med undantag af några mindre tillflöden till vattendragen i Sodankylä, hvilka skola omnämnas i beskrifningen af denna församling. De kunna sammanföras under fyra skilda grupper, nemligen de som hafva sitt utlopp i och genom: l:o Tanaelf, 2:o Nejdenfjorden, 3:o Patsjoki och 4:o Kolafjorden.

I:o Tanaelfs vattendrag.

Detta vattensystem har, äfven till den del Enare sockens område deraf beröres, redan blifvit omtaladt i beskrifningen öfver Utsjoki socken, hvarföre här endast hänvisas dertill.

II:o Vattendrag, som utfalla i Nejdenfjord.

Sådana äro:

l:o Nieudamjok, Nejdenelfven, Näytämänjoki, hvilken tar sin början ifrån nordöstra hörnet af den 3 mil långa, men endast x/4 mil breda Ijaure. Hon rinner först mot N, sedan mot NO och O, tills hon efter 5 mils lopp, hvarunder hon genomflyter flera träsk, genom Nejdenfjorden eller Nieudamvuono faller ut i Ishafvet. Genom Nieudamjok afgår äfven det vatten som tillföres Ijaure af den i dess sydöstra hörn infallande betydliga

Vadjok, som flytande från N uppsamlar vattnet från en talrik mängd sjöar ända in på Utsjoki församlings område. Bland dem äro Jollanjaure i Enare, belägen belt nära Petsikkojaure till Kaamasjok utfallande sjö, och endast 1 mil från Mierasjaure i Utsjoki; vidare den en mil långa Juotjaure, likaledes i Enare, äfvensom längst i norr, inom Utsjoki området, Njaalajärvi, hvilken ligger i den fjälltrakt, som utgör vattenskilnad emellan Puolmakjoks källor och Ijaures tillflöden, samt utfaller genom den i sydlig riktning flytande Njaalajok1).

Vidare upptar Nieudamjok: från norr

Silesjok (af ,,siles", ett ord, som mest nyttjas för att beteckna mjuk och dålig fisk) med sina många tillflöden; samt från söder

Sävettejok, som leder vattnet, utom ifrån flera andra sjöar, äfven från de två Tjuorvaperäjaurek och de likaledes två Sävettejaurek.

2:o Uddojok, finnarnes Utusjokt och norrmännens Munkelfven. Hon tar sin början från Bjeggajaure (Tuulisjärvi), beläget obetydligt norrom Suollesjaure, samt rinner genom åtskilliga träsk, mest i nordlig riktning, tills hon faller ut i bottnen af Nejdenfjord2).

*) Enligt Andelin, «Suomi" 1858 s. 179, flyter ifrån Njaalajärvi en å äfven till öfre Puolmakjaure. Njaalajärvi skulle således hafva utlopp både till Tana och till Enaren.

Utgifv.

2) Andelin omtalar äfven, a. a. s. 183, att ifrån den, endast genom en smal landremsa från Enare sjö afskilda Nietshejaure (Nitshjärvi), hvilken enligt hans uppgift ej har sammanhang med Enarenr en å leder till Nejdenelfven. Men detta torde ej vara riktigt. Åtminstone bestrides uppgiften af nuvarande kyrkoherden i Enare L. Itkonen, som af utgifv. derom tillfrågats i bref. 1 likhet med anteck

— 319 —

III Patsjoki elfs vattensystem

är det mäktigaste af dem alla. Från dess otaliga armar, såvidt de tillhöra Enare församlings område, uppsamlas vattnet i det väldiga Enare träsk, hvars längd ifrån SV till NO är icke mindre än ungefär tolf mil, och bredd, ifrån Patsjoenniska eller Patsjokoive till motsvarande trakt å den nordvestra stranden 8 milr samt på andra ställen af betydligare utsträckning ända till 6 mil. Sjöns arealvidd kan anslås till omkring 60 Sv. qv. mil. Vid dess kuster finnes öfverallt otaliga öar och holmar, bildande en hel skärgård, samt dessutom en mängd klippor och skär. Af dessa holmar ligga de största nära fastlandet. Sådana äro Kaamas, belägen i sydöstra delen mot Patsjokielfs mynning och 1/i mil från Tshorvennjarga, samt Mahalädde NV om Ivalojoensuu, hvardera af l1f2 mils längd, men den sistnämnde smalare

x/2

än den omkring mil breda Kaamas. KuoddagaJc är en grupp af holmar, bland hvilka många äro af betydlig storlek. Den sträcker sig från Partakko flera mil mot söder. Det oaktadt har sjön att erbjuda äfven stora öppna fjärdar och många mer och mindre djupa fjordar (vuonot).

De betydligaste äro Sulkesvuono i öster, dit Sulkesjok utfaller, och i norr Suollesvuono, som upptar Suollejok; begge dessa fjärdar af omkring 2 mils längd. Något mindre äro de i söder belägna och nära intill hvarandra liggande Tsharmivuona och Nanguvuono, den sistnämnda vid Tuhkavaara. Sjöns nordvestra del är mycket grund, och äfven landet, hvaraf den omges, i samma förhållande lågländt. Det består mest af myror, beväxta med usel björkskog och videbuskar samt en och annan eländig tall. Vid Tshudsjok vidtaga stenbundna marker och utbreda sig ända bortom Suolesjaure. Ån ofruktbarare är sträc

ningarnes förf. (och landtmäteristyrelsens karta) säger Itkonen denna sjö hafva sitt aflopp till Enaren. Han skrifver derom: ,,Nitshijärvi ei laske Näutämään, vaan Inarinjärveen. Eräs Nitshijarven lahdista, Koskivuono, on melkein välittömässä yhteydessä Inarinjärvestä pistävän Tshuolisvuonon (Suolesvuonon) kanssa."

Utgifv.

kan derifrån till Patsjoki, och nästan enahanda förhållanden fortfara ända till Nanguvuono. Der vidtar bördigare jordmån, hvars beskaffenhet blir allt bättre ju mera man närmar sig Ivalodalen, ortens fruktbaraste nejd.

Till Enaren flyta:1)

1 Jugojok, Jugojugats eller Juvjok, af finnarne kallad Joenjoki eller Jokiinjoki, d. ä. elfvarnes elf, emedan den till Enaren afleder alla de många vattendrag, som förena sig i Pa

1/8

darjaur. Hon flyter först med stilla lopp åt öster mil till Suollojaure. Derifrån fortsätter hon i nästan samma riktning, litet till norr, tills hon efter en mils lopp utfaller i Enaren, derunder bildande flere forsar, af hvilka den svåraste, benämnd Njammeltjoskes (Harforsen), ej är med båt farbar. Detta vattendrag har följande tillflöden:

a) Menesjok, som rinner från SSV, tar sin början ur flere 3/4 m^

källor, 3 mil ofvanom Menesjaure länga sjö, hvilken den genomflyter och, efter att hafva fortsatt en mil mot norr, utfaller i Padar. Med Menesjok förenar sig ifrån O, 1/8 mil nedanom Menesjaure, Vuoskojok (abbor-ån), som upprinner ur flere källor österom Menesjaure.

b) Vaskojok, utgående från Vaskojänkä mellan Skietsameller Skieskemjaur och Korsojaur. Den flyter först åt N, vänder sig sedan mot NO och förenar sig efter 4 mils lopp med

Pastijoki (Skedelfven), från hvars mynning, Pastijoensuu, räknas endast en mil till Enarejok. Derefter genomflyter hon några obetydliga insjöar med bibehållande af samma riktning ända till Tervettiva, der hon böjer sig åt O och något längre fram mot SO, samt utfaller slutligen i nästan rakt sydlig direktion till Padar.

Till Vaskojok infalla vidare Testo eller Vestojok, Palojoki och Pihtijoki. Af dem begynner:

*) Af orters, sjöars och lloders namn angifves det mest brukliga, vare sig det är finskt eller lappskt. Der Läpparne alltid begagna lappsk, Finnarne alltid finsk benämning, hafva begge anförts.

— 321 —

Vesto ifrån Kätsaluobbel, derifrån hon flyter först åt NO och sedan till V och SV, genomgående flere små träsk, tills hon efter närmare 2 mils lopp ifrån N inflyter i Vuotsojaure, belägen på en stor, af berg och höjder omgifVen myra1) norrom Muddusjaure, och fortsätter, efter att hafva passerat genom denna 1/3 mil långa sjö, l1/2 mil mot S, innan hon 1/2 mil ofvanom Tervettiva förlorar sig i Vaskojok.

Palojoki, som är något mindre än Vesto, vidtar söderom

1/3

Kaisavarek. Hon flyter i S riktning genom den mil långa Palojärvi samt utfaller efter en mils lopp i Vasko, två mil ofvanom Tervettiva.

Pihtijoki infaller i Vasko midt emellan Peltovuoma och Enareträsk, i en trakt, der man möter den nordligaste granen i denna del af socknen.

1/2

c) Käptovei utmynnar i Padar mil ifrån Vaskos utlopp. Kommande från N, afleder hon vattnet ifrån det långsträckta Muddusjaure. Hon är under sitt korta lopp af endast en mil besvärad af en fors, Kevnes, som, ehuru ei lång, likväl omöjliggör båtkommunikation derstädes (Jfr. Del I s. 607). Den vattenmassa, som genom Käptovei afledes är betydlig. Till Muddusjaure rinna nämligen en mängd tillflöden, af hvilka de förnämsta äro:

a) Terstojok, som tar sin början ifrån Muotkatunturi, flyter

1/2

i ostlig riktning, genomlöper Terstojaure och har sitt utlopp

mil norrom Tervettiva. Hon är med båt farbar.

fi) Rasjok, något mindre än Tersto, är belägen mellan

denna och

y) Kaamasjok, skoelfven, hvilken upprinner ur en stor

springkälla emellan Petsikkotunturi och fjället Ruotteri, der ock

Utsjokielf (Utsjoenlalva) säges taga sin början. Denna källa

tillfryser ej om vintern, och äfven elfven är i sitt öfversta lopp

under en lång sträcka ständigt isfri. Kaamasjoki flyter i nästan

') Invid denna myra ligger äfven Kuotsamonvaara, en hög, isolerad kulle med bar topp, förbi hvilken vintervägen till Tanaelf går fram.

322

sydlig riktning och utfaller efter ungefär 8 mils lopp i Muddus

jaure, sedan hon kort derförinnan berört äfven den en mil långa

Vastusjaure och litet nordligare Joukkaisjärvi. Hon upptar vatt

net jemväl från flera andra träsk, bl. a. äfven från ett tjugu

tal sådana endast från Petsikko sidan (jfr. förf. anm. till s. 190

i Sjögrens a. a.). Till Kaamasjok falla, utom flere mindre be

tydande åar:

Suddesjok, den otillfrusna ån, som likaledes upprinner ur en äfven vintertid isfri källa och i sitt öfra aldrig tillfryser. Hon infaller från V.

Kiellä eller Fjella, flytande i NO riktning ifrån Muotka

tunturi, der den upprinner.

Peltojok, som afleder vattnet från Peltojärvi sjö, belägen invid Peldoive. Den flyter ifrån samma sida och i samma riktning som Kiellä och förlorar sig efter 2 mils lopp i Kaamas.

Tjuodsejok. Denna å utfaller från Tjuodsejaurex), hvilken i sig upptar Karposjok; som flyter i sydlig riktning från de begge genom Säutsjok med hvarandra förenade Säytsjaure sjöarne, en sydligare och en nordligare, i hvilken sistnämnda Petsekkojaure och Rollanjaure blanda sitt vatten.

Vuollejok eller Alajoki, som faller till Kaamas vid dess östra sida, något ofvanom dess utlopp i Muddusjaure, efter att hafva genomflutit åtskilliga träsk, såsom Antinkotasijajärvi, Padjejaur eller Ylijärvi, Jeggejaur och, närmast sin mynning, de begge Alajärvi sjöarne.

d) Martveijok, som till Muddusjaure afleder vattnet från den långa och smala Vuontisjaure.

d) Lemmäjok, Clementselfven, flyter ut från Lemmänpäänjärvi vid Lemmänpääntunturi, vid pass 4 mil åt SV från Menesjaure, och utfaller efter 5 mils lopp till Padar. Hon formerar en mycket djup elfdal, som till hela sin bredd upptages af den smala elfven, der hon icke genomflyter sjöar. Sådana äro Morskesjaur eller Morgenjaur, en mil från Lemmänpäänjärvi, Roudus-

På Landtmäteristyrelsens karta heter den Syysjärvi. Utgifv.

— 323 —

jaur, en mil nedanom den sistnämnda och 3/4 mil lång, Hergejaur, y2 mil lång, Sjodgejaur, mörtträsket, 3/4 mil långt, Seuttekasjaur eller Juurakkojärvi, Muodkajaur och slutligen Aivesjaur, en hvar

1/i

af dessa utaf omkring mils längd. Då äfven sjöarnes stränder äro branta, våga sig knappt ens vildrenar till denna dal.

II Väyläjoki tar sin början ifrån Vuossekallajaure, d. ä. Renkalfhälleträsket, i/g mils långt och beläget icke långt från Kaamasjokis vattensystem. Väyläjoki rinner först mot N och derefter åt NO. Men sedan hon genomflutit Jeujaur, d. ä. hvitträsket, hvilket ifrån V upptar Iltiöjoki, antar hon riktning åt 0 samt infaller slutligen ifrån N i Enaren, 23/4 mil norrom Enare kyrka. Väyläjoki är 3 mil lång och ej med båt farbar.

III Tshudsjok, som inflyter i Enareträsk vid Partakko, 3 mil norrom Väyläjokis utlopp och 5 mil från Enarens nordligaste spets. Den rinner ut från Pauttejaure, hälleträsket, en helt nära Ijaure belägen, ej obetydlig sjö.

IV Suollesjok faller ut till östra sidan af Enarens nordligaste vik, Suollevuono, som upptar vattnet äfven från den nästan 1 omedelbart samband dermed befintliga Nietshejaure. Suollesjok rinner ut från Suollesjaure. Ifrån detta vattendrag kan båt dragas öfver land till den närbelägna Uddojok eller Utusjoki, som utfaller till Nieudamvuono eller Nejdenfjorden, hvarigenom en, om ock mindre beqväm båtkommunikation från Enareträsk till Ishafvet kan ega rum.

V Sulkesjok, utgående från Sulkesjaure, är 2 mil lång och med båt farbar, dock att båten vid 5 forsar måste dragas öfver land. Hon infaller till Kolmiovuono fjord vid Enarens östra sida, sydvest om Patsjoenniska.

VI Tshurmo, en mindre å, som utfaller i Tshurmovuono, 2 mil vesterom Sulkesjok.

VII Nangujok flyter ut från Matjaure och rinner genom Päykkyjaure ut i Nanguvuono något österom Ivalojoensuu, efter att vid sistnämnda sjö hafva upptagit Hietajoki ifrån Hietajärvi. Äfven flere andra sjöar hafva genom den sitt aflopp.

VIII Aueljok, Finnarnes Ivalojoki, tar med en gren sin början ifrån det half mil långa, af berg omgifna, djupa och smala Kor

sajärvi vid sydvestra ändan af Peltotunturi (jfr. ofvan s. 311). En half mil från träsket förenar den sig med en större gren, den egentliga Ivalojoki. Besvärad af många strömdrag, af hvilka det längsta uppgifves vara 7 mil utan betydligare afbrott, flyter den åt O, litet åt N, tills den, fyra och en half mil före sitt utlopp, ifrån S upptagit Sotajoki. Hon böjer sig nu åt ONO och utfaller efter 18 mils lopp i Enarens sydvestra hörn. Under de sista tre milen flyter hon sakta fram genom en bred och fraktbar dal, der hon bildar en mängd låga, men mycket gräsrika holmar. Med Ivalojoki förena sig:

a) Hepojoki, som upprinner på Peltovuomatunturi, genomfly

1/i

ter Huvajärvi, en liten sjö af mils längd, fortsätter derifrån mot SO och utfaller, efter 3 mils lopp, 4 ä 5 mil nedanom Korsajärvi, ifrån NV till Ivalojoki, med hvilken den vid föreningspunkten är af ungefär lika bredd.

b) Aappesjok, hvilken, efter att hafva upprunnit på Aappestunturi och genomflutit de begge Aappesjaure sjöarne, ifrån N infaller i Ivalojoki, ll/2 mil nedanom Repojoki;

c) Sotajoki tar sin början vid Sodankylä sockens gräns ifrån Sotaapa kärrmark, der äfven Tankajoki, en af Kitinens armar, har sin källa. Den är 2l/2 mil lång och infaller till Ivalojoki från S.

d) Tovasjoki, af samma storlek som Sotajoki, upprinner från Korpiaapa, nära Sotaapa, flyter vesterom Rauttunturi och nästan parrallelt dermed, samt utfaller till Ivalojoki från S ls/4 mil nedanom Sotajokis mynning.

e) Alajoki, utgår från Alajärvi och inflyter till Ivalo från S nära det öfversta Kyrö hemmanet, 2V4 mil ofvanom Ivalojoensuu.

f) Akujoki, utfaller från Akujärvi och förenar sig med

1/i

Ivalo mil ofvanom dess mynning. Ifrån två, Kerveljaure be

3/4

nämnda sjöar, mil österom Akujärvi, rinner en liten å till densamma.

Jemte dessa Ivalojokis vigtigaste tillflöden, upptar hon ännu flere andra åar, af hvilka dock många, ehuru flodtid nog vattenrika, sommartid kunna betraktas såsom endast bäckar.

— 325

IX Ukonjoki eller Ukkojok flyter ut under namn af Kirakkajoki ifrån Hammasjärvi, nära Hammastunturi, rinner först till Rahijärvi och derefter till Ukonjårvi, hvarifrån hon fortsätter under namn af Ukonjoki och kort derefter utfaller i Enaren. Hon är med båt farbar. Till henne infaller ifrån V Harrijoki, och från SV ett annat tillflöde ifrån Ahvenjärvet och Aikajärvi.

Utom dessa leder äfven en mängd andra mindre tillflöden till Enaren. Af de anmärkningsvärdaste bland dem är den bäck, som flyter dit ifrån Pelpajaure, vid hvars strand Enare kyrka och marknadsplats äro belägna. Efter att ett litet stycke från nämnda sjö hafva inkommit i nedra Pelpajaure och genomflutit densamma, utfaller hon i Enaren V-/% mil NO om Joenjoensuu och V2 mil från kyrkan.

Sedan alla dessa vatten förenat sig i Enaren, afledes dess sålunda samlade vattenmassa till Ishafvet genom Patsjoki, som utgår från sjöns sydöstra sida, 9 mil från kyrkan, 7 mil från Ivalojoensuu, och lika långt från träskets nordöstra- ända. Elfvens längd uppskattas till 14 mil, hvaraf dock endast en obetydlig del af dess öfversta lopp faller inom finskt område. Patsjoki är en mäktig elf, men i anseende till dess många vattenfall och svåra forsar högst besvärlig och vådlig för båtfart.

Då man reser uppför densamma, möter man redan i Klösterfjärden, ungefär en mil från Boris-Glebs gamla kyrka, det första vattenfallet, Kevnes, som hindrar hafsfloden att längre fram göra sig gällande. Vattenmassan, som här tvingas fram emellan två, liksom i kors nära intill hvarandra utskjutande hällar, faller i två afdelningar inemot 40 fot och tvingar sjelfva laxen till återtåg. Sedan denne förgäfves ansträngt sina krafter för att komma upp för fallet, vänder han tillbaka eller gör ytterligare försök att tvinga sig fram genom en liten, vid fallets vestra sida gräfd smal kanal, der han dock i de flesta fall fångas i mjärdor, och blott sällan lyckas tränga sig genom — dock endast för att möta nya och oofverstigliga hinder i de högre upp belägna forsarne. Ej en enda lax når derföre Enare träsk.

326

Ifrån Kevnes uppåt passerar man först två små, genom en obetydlig ström åtskilda träsk, Kevneslobbelo kallade, hvarefter man befinner sig vid Jammeltshoskis, der vattnet på en sträcka af 60 fot faller ungefär 50 fot. Detta fall, som på sina smalaste ställen ej har mera än 4 famnars bredd, vore liksom Kevnes särdeles egnadt att drifva en större såg, för hvilket ändamål här erfordrades mindre sprängningsarbeten än vid Kevnes. Här möter den närmare en mil långa sjön Fallejaure, vid hvars norra ända furuskogen redan är så grof, att den vore tjenlig, om måhända ock ej till ordentligt timmer, dock åtminstone till tjärved.

Efter några obetydliga strömdrag följer sedan Suolokuoska, holmforsen, förbi hvilken båten måste dragas ungefär 150 famnar öfver land till Kuotsejaure, förrutnelse träsket, som är föga mindre än Fallejaure och endast genom ett kort sund skildt ifrån den ofvanför liggande Tsjolmejaure, vikträsket, af hvars många vikar den kan anses utgöra en. Tsjolmejaure, som på östra sidan bildar en stor vik, benämnd Tarkas, har gräsrika holmar och strandmarker, de sistnämnda mångenstädes af flere

J/2

versts bredd innan skog vidtar. Resliga aspar af ända tillalns diameter vid roten vittna om markens bördighet. Här, och ännu ett stycke högre upp, är emedlertid nästan den enda gräsrika nejd vid hela elfven, hvars omgifningar i öfrigt, näst Tanaelfs, äro ofruktbarare, än de andra elfvars, som flyta inom finska Lappmarken. Tsjolmejaures omnejd skulle emellertid erbjuda foder för flera hundra kreatur, och genom någon aftappning af dess vatten kunde betydliga och goda landvinningar göras i dess vikar, der Potamogetonarter, Polygonum hydropiper, Sparganium natans m. fl. vattenväxter frodas.

Inemot en mil räknas ifrån träsket längs den här stilla flytande elfven till Majadagkuoska, der båten måste dragas öfver land. Här vidtar den l1^ verst långa Kolsiojaure och derpå, ofvanom ett kort strömdrag, Rammeldlobbelo en verst långa sjö. Ofvanför denna möter Mammeldkuoska fors, af lika längd som träsket. I forsens öfra del är ett fyra famnar högt vattenfall och ofvanför detta, först Posesjaure, ungefär 12 verst lång med steril, ehuru dock med furuskog beväxt omgifning, sedan Luostekuoska, spånforsen, förbi hvilken båten måste dragas på en sträcka af ungefär 450 alnar, vidare Goddelobbelo fem verst långa träsk, och vid dess öfre ända Goddekuoska, vildrensforsen. Efter ungefär en half mils färd uppför delvis strid elf når man den 15 verst långa, af holmar uppfylda sjön Vangetinjaure, på hvars östra sida Galggooive d. ä. Käringhufvudet, en fjälltopp af par tusen fots höjd, reser sig. Ett stycke högre upp möter Puttesjaure, närmare en mil lång. Vidare Vuollepurnokuoska, Nedre purnu forsen, 1/4: mil lång, och ofvanom ett litet sel Pajaspurnokuoska,

1/8

öfre Purnoforsen, der båten dragés mil öfver land. Litet ofvanom denna fors flyter till Patsjoki från S den B1/2 mil långa Njatsajok, som tar sin början ur Njatsajaure, d. ä. Selträsket, och är till följd af mötande forsar och många grunda ställen med båt farbar endast en half mil från dess mynning uppåt. Från denna föreningspunkt, belägen 5 mil från Enaren, har man ännu att arbeta sig upp för en mängd forsar i nedannämnda ordningsföljd: Njatssauvankuoska, Pahtisauvankuoska, Katshjo

1/2

sauvankuoska, mil lång, Kalliokuoska, der båten dragés ett litet stycke öfver ett hälleberg, och nästan i sammanhang med den en med många stenar och klippor uppfyld fors Njammelguoikka, der båten äfven dragés öfver land, samt Sjokkesauvankuoska, som utfaller ur ett längre träsk, Saiegelgesavjaure; vidare till Soavveljaure samt den långa och svåra Soavvelsauvanguoikka, på finska Harrinsauvankoski, och, efter ett litet sel, Keskotkevnes, utför hvilken båtarne, oaktadt dess stora vågor och betydliga fall, styras ned, medan man deremot för uppfärden begagnar sig af en utaf Enareboar å forsens vestra sida gräfd liten kanal. Derefter befinner man sig i Juggejaure, djupträsket. Ett stycke ofvan denna sjö inkommer man i ett litet sel, Kodde

xj2

sauva, hvarifrån till elfvens mynning vid Patsjokoive räknasmil. På sistnämnda sträcka förekomma blott smärre forsar och strömdrag. På den färd jag år 1820 gjorde uppför denna elf, måste dels båten dragas öfver land förbi åtskilliga forsar, dels packningen vid andra bäras, och såväl vid dem som vid flere andra nödgades man vandra till fots, ofta långa sträckor, för att sålunda lätta båten, emedan de ryska Lapparne voro

— 328 —

alldeles ovana vid att staka båt uppför forsar. Påtagligen hade i flere af de forsar, hvilka dessa lappar ansågo vara omöjliga att med båt befara, vant folk kunnat komma fram med båt. Ofta drogo de båten uppför forsen vadande i vattnet1).

IV Luttujok, Finnarnes Luttojoki, med sina tillflöden. Af dess källarmar upprinner en under namn af Kulosjok på Rauttunturi, flere mil söderom Enare sjö. Efter par mils lopp för

l/2

enar den sig, mil vesterom Hirvasjaure, med elfvens andra

3/4

källarm, Lutto-kätse eller Lutunlalva, som är af endast mils längd. Ifrån denna föreningspunkt flyter Lutto emellan Palopää och Kaunispää fjälltoppar med ostligt lopp och upptarmil derifrån Kolmosjok ifrån N, hvarefter hon är med båt farbar. Två mil lägre ned inflyter från södra sidan Suomujoki, hvilken har sitt upphof från Saariselkä och är vid föreningspunkten lika stor som Lutto. En mil nedanom denna punkt tillstöter från S Kiestämä, hvilken upprinner mellan Nuortitunturi och Saariselkä och under en del af sitt lopp bildar gräns mot Ryssland. Hon är med båt farbar ända till de två Kiestämäjärvet, hvilka hon genomlöper. Kort derefter inträder Lutto, som är en af Lappmarkens större elfvar, på ryskt område. Den upptar der från norra sidan

Sokkeljok2), som utlöper ifrån Mattasjaure, 3 mil söderom Koddojaure, från hvilken man med båt kan färdas till Enaren utför Sulkesjok, liksom man från Mattasjaure kan komma till Lutto längs Sokkeljok. Denna kommunikationsled begagnas dock sällan i anseende till svåra forsar i de begge små åarne och 3 mils fotväg emellan dessa vattendrag. Fyra mil nedanom Sokkeljok infaller till Lutto:

Karneljok, likaledes ifrån norra sidan, der hon har sitt

1/2

upphof ifrån Peästejaure; och mil lägre ned från södra sidan

J) Hvilken af ofvannämnda sjöar det är som Friis a. a. s. 125 ff. beskrifver under namn af «Männikköjärvi" har utgifv. ej fått klart för sig.

2) Den benämnes Del I s. 588 Soppeljok (och sjön som den genomlöper Soppeljaure), måhända af misskrifning. Utgifv.

— 329 —

Kallangajok ifrån Kallanga- och Vuonejaur; samt efter ytterligare en mil, från samma sida,

Vuottajok, från Vuottajaure. Längre ned inflyter ifrån N

Akkojok ifrån Akkojaure, och tre mil lägre ned

Annejok, som ifrån Annejaur infaller der, hvarest elfven genomflyter Tjuorvesjaure.

Sedan Lutto med sig förenat Sokkeljok, flyter hon med åtskilliga krökningar hufvudsakligast i riktning mot OSO, vändande sig allt mera mot söder, tills hon efter ungefär 25 mils lopp, som besväras af en mängd forsar, ifrån N infaller i den 6 mil långa Nuottejaur, ungefär midt emellan dess begge ändpunkter. Utför åtskilliga strömfall ledes vattnet härifrån, först genom den en mil långa Tullomkevnes (Tulomafors) — så kallas öfre delen af Tullomjok — till Tullompaikke vattenfall, der ett mycket gifvande laxfiske idkas; vidare genom samma Tulomaelf, tills hon, under återstoden af sitt lopp, än ytterligare besvärad af fyra betydliga forsar, Petjennjalmakuoska, Tullomkuoska, Semmankuoska och Tamakas, vid Kola stad utfaller i Kolafjorden 6 mil från Nuottejaure. Hon upptar från norra sidan, 50 verst ofvanom sitt utlopp, Sounjok ifrån Sounjaure, och 20 verst lägre ned Raijeoije, en icke obetydlig å, rik på lax, äfvensom några mindre tillflöden, likaledes från söder. (Del I s. 577—589).

Ifrån Enare sockens område inflyter äfven den i Nuottejaure utfallande Nuottejoki, som upprinner i trakten af Nuortitunturi, och likaså en del källarmar till dess betydande tillflöde Jaurijok. Alla dessa sträcka sina armar ända in på Sodankylä sockens område.

Klimat.

Man kunde tycka att Enare, som ligger högre upp mot norden än Enontekis och Sodankylä, skulle hafva kallare klimat än dessa orter. Ehuru sydligare belägna, äro dessa dock ömtåligare och mera utsatta för frost än nejderna kring Enare sjö. Men medan Palojoensuu, der Enontekis kyrka står, befinner sig 1004

— 330 —

fot öfver hafvet, ligger Enareträsk endast 400 pariser fot öfver dess yta. Om man antar, att 500 fots högre läge öfver hafvet här motsvarar en grad nordligare bredd, måste således ock norra delen af Enontekis hafva hårdare klimat än trakten kring Enare kjrrka. Denna, som är belägen midt i socknen, ligger vid 68° 56' 43", men Palojoensuu vid 68° 17' 42" polhöjd. Här är väl således en skilnad af endast 38' 1", men skilnaden i höjd öfver hafvet utgör deremot omkring 600 fot. Och huru mycket ofördelaktigare måste då icke klimatet ställa sig i den trakt, der Enontekis gamla kyrka stod vid 68° 30' 22" och 1341 fot öfver hafvet. Det oaktadt, och ehuru dessa ställen äro närmare omgifna af fjäll än ifrågavarande trakt af Enare, har man der med godt resultat odlat såväl råg som korn, och äfven annat.

Med lika eller säkrare framgång odlas också kornet i Enare vid Ivalojokis och Kaamasjokis mynningar. Der trifves äfven hampa och potäter samt t. o. m. tobak, och röda vinbär mogna ej blott der, utan nästan öfverallt i socknen. Också är jordtemperaturen i Enare omkring + 2° C, medan man funnit den vid Risnäs i Umeå lappmark vara endast 1,8 och i Enontekis 1,7 C.

De största sjöarne i Enare tillfrysa ej förrän i början af November månad. I Sodankylä, der träsken dock äro små och grunda, isbeläggas de vida tidigare; och tidigare än vid Enare träsk infaller der äfven vinter. Björkgränsen på fjällen är ej lägre i Enare än i Enontekis och i öfre Sodankylä, d. v. s. omkring 1800 fot. Enahanda är förhållandet med furugränsen, hvilken infaller vid 1200 fot öfver hafvet, utom i den nordligaste delen af Enare, der den ligger lägre.

Vid Sodankylä kyrka, belägen under 67° 27' 50" och på 420 pariser fots höjd öfver hafvet, borde man ju emellertid kunna räkna på mildare klimat än i Enare. Men växtrikets alster gifva vid handen att så ej är fallet. I Sodankylä utsås kornet omkring den 20 Maj, går i ax den 7 Juli och kan vara moget till skörd till den 18 Augusti. I Enare sker kornsådden

t. o. m. litet tidigare, eller den 14 Maj. De andra motsvarande talen äro den 5 juli och medio af Augusti. Och då nattfrosten

— 331 —

skadat kornet i Enare, har sådan skett äfven i Sodankylä. Ja, man har t. o. m. skördat grobart korn i Enare, då frosten förstört äringen i Sodankylä. Orsaken till allt detta är väl att söka dels deri, att sjöarne i Enare äro större och jordmånen torrare än i det af vidsträckta och sanka kärr besvärade Sodankylä, dels ock i ortens läge närmare verldshafvet. Af sistnämnda omständighet härrör det väl ock, att snön norrom fjällryggen alltid ligger mindre djup än i Sodankylä och Enontekis. I följd deraf och genom hafsvindarnes inverkan blifva också slättmarkerna tidigare på våren snöfria i Enare än på sistnämnda orter, hvarföre ock kornet kan i Enare utsås tidigare än der.

Men ehuru klimatet sålunda ej lägger större hinder i vägen för odling af korn i Enare än på nyssnämnda orter, omöjliggöres dock en mera utbredd sädeskultur i Enare, dels af jordmånens ofruktbarhet, dels af folkbristen derstädes sommartid, då Enarebon gerna för fiske uppsöker ej blott ortens insjöar, utan äfven det, om ock aflägsna, dock vinstgifvande ishafsfisket.

Klimatet i Enare är om sommaren behagligt. Nord och NO vindarne medföra dock ibland ifrån Ishafvet den vid norska kusten bekanta hafs wTaagen" d. v. s. kall och rå luft i förening med tätt och fint regn, samt NV vindarne om sommarn frost, liksom de om vintern åtföljas af den strängaste köld. (Jfr. Del I s. 400 f.).

Nybyggare.

Äfven i Enare utgöres befolkningen numera af såväl nybyggare som Lappar1). De äldre, eller de skattlagda nybyggarene,

]) Att de lappar, som bo i Enare, ej äro af samma stam som Utsjoki Lapparne, har redan anmärkts. I sina berörda theser (Del II

s. 345), hvilka hänförde sig till Finnarnes och Lapparnes forntid, yttrar förf. om de förstnämnda och om Sodankylä Lapparne:

«Hodiernas ecclesiee Enariensis incolas minime ad idem genus, quod nunc sub nomine Lapponum Scandinaviae alpinas regiones circumvagatur, referendam, sed multo potius veterum Biarmorum stirpi annumerandam putamus. (Del I s 268 f.)

332

äro endast 5, De äro skattlagda efter lappsk undervisning till

5/8

sammanlagdt mantal. Men de senaste åren, särdeles 1830, har det varit en vurm hos en del af härvarande Lappar att anlägga nybyggen (Del I s. 472 f.). Man skaffade sig till en början en eller annan ko i utbyte mot renar, jemte det att man begynte att åt sig uppföra hus och upptaga litet åker. Räknar man således hit äfven dem, hvilka nyss -begynt med nybyggesanläggning, är nybyggarenes antal nu (1831) redan 141). Dessa

Muddusjaure, vid träsket med samma namn. En Lappe, svåger till kyrkoherden Hellander i Utsjoki, hade begynt att anlägga det år 1757 (Del I s. 401 och s. 608, der nybygget säges ligga vid ,,Muondesjaure", med hvilket namn förf. synes beteckna Muddusjaure. Se Bil. 25 och anm. till s. 190 i Sjögrens a. a.) Det utsynades for hans räkning år 1758 och var det första nybygge i Enare. (Bil. 32). Å detta nybygge har man flera kor, men ej något åkerbruk.

Thule, tvenne oskattlagda nybyggen vid Kaamasjoki, 1/2 mil ofvanom dess utlopp i Vastusjaure, utsynade 18302).

Nec aliam fovemus sententiam de incolis paroecise Sodankylä, exceptis tumillis Tornoénsibus et Lapponibus atque qvibusdam Savolaxensibus, qvi Kittiläm, tum illis qvi ex paroeciis Uloa et Kemi oriundi passim ad ripas fluminum Kemi, Kitinen et Luiro habitant. (Del I s. 333 - 337). •

Quando vero hi Biarmi ad Lapponiam nostram, quse nunc Kemiensis vocatur, venerint, nobis non licet judicare; verisimile tamen habemus id factum esse temporibus, qvibus Tatari Eossiam invaserunt servituteque oppressam tennuerunt."

Huruvida förf., äfven senare vidhållit den förmodan han här uttalat, måste lemnas derhän. Hufvudsakligen synes han hafva grundat den derpå, att Norrmännen i äldre tid benämnt Kola halfön ,,lilla Bjarmaland" eller ,,Biarmia citerior". Utgifv.

*) Andelin upptar, Suomi 1858 s. 297, enligt tabellverket: jordbrukarenas antal i Utsjok pastorat för år 1815 till 5, 1820 likaledes till 5, 1825 till 8, 1830 till 14, 1840 likaledes till 14, 1845 till 21, 1850 till

25. Under tiden förf. var på orten skedde således stegring i antalet,

hvarefter följde stillastående. Utgifv. 2) Om ett af förf. här anlagdt nybygge se Bil. 55.

333

Alcujärvi, likaledes tvenne oskattlagda nybyggen vid det likabenämnda och strax österom Ivalojokis nedersta lopp belägna träsket, som genom Akujoki utfaller i Ivalojoki. De lära ej vara utsynade.

Ivalo joensuu, också tvenne oskattlagda nybyggen, utsynade

1830.

l/i

Koppelo, ett oskattlagdt nybygge, mil från Ivalojoensuu

uppför elfven, utsynadt 1829.

Kyrö, en by af 4 nybj^ggen på Ivalojokis vestra strand, l1/^ mil från dess utlopp i Enaren, samt dessutom 2 enstaka nybyggen, af hvilka det ena är beläget en, och det andra två 'mil ifrån omnämnda Kyrö by, högre uppåt elfven. Af ven de benämnas Kyrö1). Af Häradsrättens i Enare protokoll för den 1 Mars 1758 finner man, att de två första nybyggena här samma år utsynats, det ena för en Henrik Mickelsson ifrån Kyrö i Kittilä Lappmark, hvars nybygge i följd af fattigdom dock anlades först något senare, och det andra för en skattelapp i Enare vid

namn Henrik Henriksson Kufva.

De hafva alla god tillgång på boskapsfoder och ännu bättre sommarbete. I allmänhet föda de öfver vintern, utom ungnöt och får, 4—10, ja, ända till 14 kor, och de flesta åtminstone en häst. År 1830 underhöllo nybyggarena i Enare sammanlagdt 100 kor, 18 hästar och 200 får, samt dertill oxar och ungnöt. Något antal renar ega de äfven2).

!) Åren 1826 och 1829 vistades jag under den härrligaste Julisommar någon tid i Kyrö by. Värmen uppgick om dagen till omkring 20° O, och nätterna, under hvilka solen ej gick ned, voro nästan lika varma, hvarföre skörden ock blef god. De små bostäderna voro snygga och rummen rena; ängarne och åkrarne omgifna af höga granar, stodo i högtidsskrud. Jag tyckte mig vara i en finsk koloni vid Elbens stränder; ty kolonisterna i Kyrö by äro Finnar och bära finsk klädedrägt. Men den nio månader långa vintern tvingar dock dessa jordbrukets pionierer, liksom Lappen, äfven till vildrens- och annan jagt på fjällen. (Del I s. 404 ff. och 602 1).

2) Angående getter och svin jfr. förf:s anm. till s. 35 i Sjögrens a. a.

— 334 —

Akerbrukhet har väl härintills ej kunnat betraktas annorlunda än såsom binäring. Det är endast 6 af dessa nybyggare, eller de som bo i Kyrö by, hvilka egentligen kunna anses idka jordbruk, ehuru dock äfven flere andra utså något mindre belopp.

De två idogaste i Kyrö utså numera 3 å 4 tunnor korn; de öfrige dels något mer, dels mindre än en tunna. Nybyggaren Thomas Kyro har af landbruket gjort sig så förtjent, att

K. Finska hushållningssällskapet år 1822 för verkstälda uppodlingar tillerkänt honom, utom en förgyld silfverbägare, äfven en silfvermedalj att bäras på bröstet. (Jfr. Del I s. 404 ff.). Råg har man blott en och annan gång försökt odla, men sådant har alltid skett med mindre fördel än odlingen af korn. Bättre har hampan lyckats, de få gånger man utsått sådan. Men alltsedan frosten för någon år tillbaka förstörde hela hampsådden, har utsäde saknats. Svedjebruk har i äldre tid blifvit försökt, ehuru med ringa framgång, hvartill väl okunnighet eller andra, dock af klimat och jordmån oberoende omständigheter, varit vållande.

Gödseln utköres vanligen på våren i mindre högar, hvilka sedan, när kälen begynt att lossna, utbredes till så tjockt lager att myllan blir täckt. Med den gödsel, som blir öfrig, befordrar man gräsväxten på nära gården belägna ängsmarker. Plogen har ännu icke kommit i bruk, utan redes åkern med spade till 6 å 9 tums djup, och utsädet inmyllas med räfsa. För att påskynda snösmältningen på åkrarne, strör man om våren, så snart dagsmejan infaller, fin sand eller aska på drifvan.

Man sår här mycket glest och merändels i medio af Maj, hvarefter skörden, som verkställes med skära, sker i medlet af Augusti eller något senare. Växten upplägges i skylar och derefter i små stackar samt tröskas snart derpå. I goda år har man räknat afkastningen ända till tionde kornet af mycket gles sådd. De senare åren, sedan man upptagit mera åker, har man begynt att så tätare och fått färre korntal1).

') Ur tabellverket har förf. antecknat om utsädet och skörden i Enare: 1804 har naldeles intet" utsatts, h vårföre det i kolumnen för afkastningen heter: MEx nihilo nihil fit"; 1805 24 kappar, som gifvit

Ehuru korn ej användes till föda för boskapen, och än mindre för brännvinsbränning, är den årliga afkastningen icke dess mindre otillräcklig för nybyggarens behof, hvarföre det bristande anskaffas från ishafskusten i utbyte mot skinnvaror och ladugårdsprodukter.

För öfrigt odlas äfven rofvor, af hvilka en och annan skördat ända till 10 tunnor. Potatisodlingen är i sin början. Första gången utsåddes potatis af nybyggare i Enare år 1822 med god framgång. Af det lilla jag kunnat frambringa i Utsjoki har jag alltid offererat någon del till utsäde åt N}'byggare i Enare.

Med höbergningen vidtaga nybyggarene den 18 ä 25 Juli, men Lapparne, hvilka hafva mindre behof af hö, vida senare. Slottern sker med kortskaftad lie. Angarne, som vanligen äro i bolstadens närhet, bestå merändels af tillandningar och äro ganska gifvande. De bära tåtel, flen, resligare starrarter m. m.

Hufvudsakligast lefva nybyggarene af boskapsskötsel och fiske, hvilket sistnämnda de idka likasåväl som lapparne. Knappt hafva vattendragen afkastat sitt istäcke innan äfven Finnen är der med sina nät, hvilka skänka honom kokfisk under mest hela sommaren. För vinterns behof insaltar han endast obetydligt. Liksom Lappen, bjuder äfven han då till att göra sin välling kraftigare genom tillsats af kött, som han erhåller dels ifrån sin ladugård, dels genom jagt, dels ock af Lapparne i utbyte mot någon kohud, ull, renar m. m. Det smör, han kan afyttra, går mest till Norge, der han för detsamma erhåller mjöl.

Limkokning har åt några nybyggare beredt icke obetydlig förtjenst, men alla hafva dock ännu icke varit i tillfälle att skaffa sig härför erforderliga grytor. Limmet kokas af renhorn, för hvilka man här betalar 16 å 24 sk. Rgs. per lispund. Och då 3 å 4 lispund horn gifva ett lispund lim, hvars pris är 3 å 4 Rdr, har man sålunda mera än 100 °/0 för sitt besvär. Lap

62 (?) kornet; 1806 ficks tredje kornet, 1807 intet korn, 1808 utsåddes 40 kappar; 1809 har af 18 kappars utsäde ingen afkastning erhållits, och ej heller 1810, då utsädet varit V/2 tunna; 1811 har utsatts 7a tunna, som gifvit 3:dje kornet.

Utgifv.

336

parne äro häri, liksom i många andra yrken, nybyggaren underlägsna. En och annan har dock med sin lilla hushållsgryta kokat lim, som väl lyckats, men ej lönar sig att tillverka i så ringa skala1).

Lappar.

År 1830 fanns i Enare 70 hushåll, som erlade s. k. lappskatt. Bland dem voro dock några, hvilka redan begynnt anlägga nybyggen, och andra, hvilka lefde såsom nybyggare. Sex voro renlappar, hvilka inflyttat hit från Utsjoki och således icke höra till Enare-lappstammen. De egentliga Enare Lapparne äro alla fiskarlappar och hafva alltså renar till endast ringa antal. Orsaken dertill är dels det stora afståndet från hafvet, dit dessa djur sträfva till sommaren, dels mindre godt bete sommartid för renarne, hvilka då ej gerna äta den renmossa, som växer på slättmarken och på skogsbergen, emedan den då är torr och hård, och de dessutom under denna årstid der så oroas af flugor och mygg, att de äro svåra att sammanhålla och att hindras ifrån att förena sig med vildrens flockar och med dem fly upp till de högre fjällbyggderna, hvilka erbjuda mera svalka och bättre föda. Men hufvudsakligast är väl dock grunden till den ringa tillgången på renar i Enare att söka dels deri, att Enarebon af åldern varit fiskarlapp och derföre aldrig haft större antal renar, dels ock deri, att han redan befinner sig i ett stadium närmare till stadig bosättning, i det att han sätter värde på bekvämligheten att bo i, hus, hvilket för renlappen ej låter sig göra.

Enare Lapparne skilja sig i mycket från sina lappska grannar i vester och norr. De äro afkomlingar af de Lappar,

*) En af utgifv. tidigare författad uppsats ,,Om hushållningen i Utsjoki" (pastorat, d. v. s. Utsjoki och Enare) ingår i »Underrättelser från K. Finska Hushållningssällskapet" II. Samlingen, 3:dje årgången (1826). Den kommer att ingå i Del IV af förevarande arbete.

— 337 —

som hit invandrat från öster, och tillhöra samma stam som Lap^parne vid Lutto och Nuotte elfvar samt Imandra träsk i ryska Lappland. Af sådan anledning äro de äfven beslägtade med de Lappar, hvilka bott i öfre Sompio, Kuolajärvi och Unarinperä och der anlagt fasta boningar samt sålunda öfvergifvit sitt lappska lefnadssätt och uppgått i den finska befolkningen. Ty så snart Lappen anlägger nybygge, upphör han gerna att tala lappska och "antar finska språket, hvarefter hans barn ej mera vilja kallas Lappar. Jfr. förf:s anm. till s. 256 i Sjögrens a. a.

Enare Lapparnes språk är väl lappskan, men största delen af dem talar dock äfven finska och det förstås, åtminstone i någon, om ock af de yngre endast i ringa mån, af alla, utom af renlapparne. De läsa också alltid finska böcker, hvilket för öfrigt är en naturlig följd deraf, att böcker ej finnas å deras från öfriga Lappars språk ganska afvikande dialekt.

Enarelapparne h^fva familjenamn, hvilka vanligen äro allt ifrån den hedniska tiden och finnas redan i Uppbördsböckerna från Gustaf I:s tid. Sådana äro Morottaja, Vallia, Aikasar eller Aikasaari, Padar, *3arrio eller numera Sarre, Valle, Aikio, Kuuvva, Mujo, Saijets, Palto m. fl. (jfr. ofvan s. 152).

Till sin växt äro de större än Renlapparne, men mindre än Finnarne. Ansigtet är rundt och fylligt, uppsynen utvisar tillfredsställelse, ehuru minen är allvarsam och likgiltig. Håret är ej så mörkt som hos Utsjoki Lapparne. Klädedrägten är densamma som hos andra Lappar, dock utan onödig grannlåt och öfverflödig lyx.

Enareboarne bo mycket isolerade ifrån hvarandra. De öfvergifva aldrig sin hembygd om ej hunger eller andra särdeles omständigheter drifva dem dertill. Äfven de finska nybyggare, som här finnas, bo på ifrån lapparnes boningsplatser afskilda trakter.

Fiskarlappar.

Bostadsförhållanden, ekonomi och. handel. Fiskarlappens boningsställen äro många. Utom åtminstone ett vinterboställe, 22

— 338 —

beläget uppe i skogen, på sådan trakt, att tillgång der finnes på renmossa för hans få renar och på tallbark till föda för menniskor, äger han minst en sommarbostad, placerad vid något fiskrikt träsk. Men många hafva vinterstugor på två eller tre ställen och lika många skilda sommarbostäder, eller öfverhufvud så många som de träsk äro, uti hvilka han idkar fiske. I somliga af dessa träsk fiska de om våren, i andra om hösten. Något af sina träsk låta de ofta ett eller par år vara fredadt för att befordra fiskens tillväxt der. Då fiskarlapparne i Enare sålunda ej äro fullkomligt stationära, vet man ej här af skilda byar, utan alla säga sig tillhöra den s. k. Enareby. (Jfr. förf:s anm. till Sjögrens a. a. s. 240).

Ehuru Enarelappen bor i skog, är dock äfven hans vinterbostad, bestående af ett enda rum, ganska usel. A gafvelväggen är ett litet fenster med två små rutor, och vid dörren en öppen spisel, ifrån hvilken en flammande brasa upplyser rummet. Vid gafvelväggen står en bänk, vid sidoväggarne äro lafvar, hvilka tjena till sängställen. Få äro de, som hafva ett litet bord framför fenstret. Invid spiseln står ett kärl med dricksvatten, i hvilket man vintertid alltid har snö, vare sig sedan att vattnet är hémtadt ur källa eller, såsom ofta är fallet om man ej har tillgång till vatten i närheten af sin bostad, utgöres af smält snö. Inga stolar finnas. Man sitter på bänken, på lafvarne, på någon kista eller pall.

Eldstaden är utan spjell. För natten täckes rökfånget vintertid utifrån med en hötapp, men vid blidare väderlek får det äfven då stå öppet. Den som är illa försedd med kläder måste derföre ibland uppstiga om natten, vare sig för att täppa rökfånget eller för att uppgöra brasa. Åstadkommandet af en sådan är ock det första göromålet efter uppstigandet på morgonen. Då samlas isynnerhet barnen kring densamma, dels för att värma sig, dels för att vid dess sken läsa sin läxa.

Förutom boningshuset finnas ett par bodar och ett fähus. De spädare lammen med sina mödrar få dock vara i boningsrummet under lafven. Äfven en katt kan höra till invånarene derstädes. Men hunden måste alltid vara ute. Den hålles fast

— 339 —

bunden vid en af stugans knutar för att gifva skall då någon anländer.

Sommarbostäderna vid fiskelägena se annorlunda ut. Äfven de äro qvadratiska, men blott den nedersta delen är timrad af stock. Denna del bygges af endast tre stockhvarf, och den är aldrig öfver lx/2 aln i höjd. På detta underlag hvilar ett spetsigt tak af klufna balkar, täckta med tallbark eller näfver. Den del af rummet, som omgifves af stockväggarne, är 6 å 8 alnar i qvadrat. Till högsta spetsen af taket är ungefär 4 alnar. Golf finnes icke. Såsom sådant tjena, liksom i renlappens tält, qvistar, utbredda på marken, som äfven här är något urgröpt. Med ett stockhvarf på marken är rummet deladt i nio afdelningar, såsom vidstående figur utvisar.

I a bo värd och värdinna jemte de små

dca

barnen; i b någon i huset väl upptagen gammal person, eller flere sådana; i c äldre

h9 ef

barn och tjänstehjon, samt i d yngre barn eller ock har man der något får. På ena

dcb

sidan bo de qvinnliga medlemmarne, på den andra manliga. Vid l^ssök af prästen eller annan herreman, afstås a åt den resande. Der 2 åboer äro i en koja, bor, i ofvan anförd ordning, det ena hushållets medlemmar till höger, det andras till venster om ingångsdörren (h) och eldstaden (e). I f förvaras trä- och kokkärl odjh i g ved, allt på marken. Till åbyggnaden hör vidare ett på fyra stolpar uppfördt visthus (stolpboda), eller två sådana.

Stolpbodar, ehuru vida mindre, bygga Enareboarne äfven ute i skogsmarkerna, der ingen bor. I dem förvaras kött af vildrenar, som man om hösten fångar på längre afstånd från hemmet och ej förmår på stället förtära. De stå vanligen på 6 å 7 alnar hög fot, en furustam, från hvilken barken afskalats, på det att fjällfrasen ej må kunna klifva upp efter den och beskatta boden. En sådan bod kallas ,,Purno". Den är 2 k 3 alnar i qvadrat och endast sällan mer än 2 aln hög.

340

Då Enarelappens båtfärder ske företrädesvis och nästan uteslutande på träsk, äro båtarne här korta, breda och trubbiga samt således ej egnade att begagnas i elfvar, hvilket öfverhufvud ej heller kommer i fråga. De som fiska i flera träsk bygga båtar af så tunna bräder och så små, att en Lappe förmår bära en sådan från ett träsk till ett annat (Del I s. 78). De äro afsedda endast för en, högst två personer och nyttjas vid' fiske med små nät. En sådan båt kallas ,,Karbasadsh", och af dem hafva de Lappar, som fiska i många mindre träsk, vanligen flera. En och annan, som bor vid stora Enaren, eger blott en% eller högst två båtar, hvilka då äro större. De större båtarne äro af två slag. Den ena, benämnd nVånash", är försedd med någonslags köl och kan bära en last af ända till 100 lispund. Den andra, kallad ,,Karbash", inrymmer 3 å 4 personer.

Annat husgeråd äger en vanlig Enare Lapp ej än en kittel, ett par grytor, en stekpanna och nödiga träkärl. För öfrigt utgöres hans egendom af några renar och får, några små nät och en dåljg not eller hälften i en sådan samt några verktyg. De litet förmögnare hafra 15 ä 20 renar, andra dels färre, dels något flere, 8 ä 12 får; och utöfver det nyssnämnda en ekorr- och en vildrensbyssa samt ett k 2 par räfsaxar. Räfstubbar (jfr. förf:s Bidr. till Lappmarkens Fauna n:o 7.) och flakor för fågel-, räfoch fjällfrasfänge tages härvid ej i beräkning.

En i medelmåttiga ekonomiska omständigheter varande Enare Lappes förmögenhet, utom nödiga gångkläder, uppgår sålunda ej högt i värde. Vid år 1830 verkstäld uppteckning af Lappen Anders Sarres bo,, som ej ansågs vara dåligt, befanns han enligt bouppteckningsinstrumentet hafva efterlemnat följande egendom:

1 kopparkittel å 4 Rdr, 1 gryta 2 Rdr, 1 lodbössa 4 Rdr,

1 yxa 18 sk, 1 lie 12 sk, 1 isbill 12 sk, 1 hammare 4 sk, 1

nafvare 4 sk, 1 hyfvél 10 sk, 2 oxrenar 4 Rdr, 2 renkor 2 Rdr,

1 renkalf 12 sk, 4 får 2 Rdr, 4 lam 32 sk, 60 famnar not 2

Rdr 24 sk, 15 famnar tåg dertill 30 sk, 10 handnät 2 Rdr 24

sk, 2 båtar 4 Rdr, 6 rentömmar 24 sk, 6 vuotraippor (dragrem

mar för renar) 28 sk, 2 gamla psalmböcker 24 sk, andra böcker

— 341 —

1 Rdr, eller in summa 33 Rdr 42 sk RGs. Afkortningen uppgick till 9 Rdr. 12 sk. Väl äro prisen lågt upptagna, men ringa blir tillgången i alla fall, äfven om gångbart pris utsattes. Under de mera än elfva år, jag tjenstgjort på orten, har jag ej sett något enda bouppteckningsinstrument, der behållningen efter bouppteckningsvärdet skulle öfverstigit 100 Rdr RGs. Alla uppvisas dock för pastor för fattig- och lasarettsafgiftens skull.

I allmänhet anses en Enarebo — här är ej fråga om fjälllapparne — för förmögen, om han äger 100 famnar not, 20 å 30 små nät, några gäddnät och några silfverrubler, en god riffelbössa, några räf- och vargsaxar (om han ej är gammal och derföre gifvit dem åt sina barn), samt kreatur till dubbelt större antal än förenämnda instrument upptar.

Redan af dessa redskap kan man sluta till att Enarebon lifnär sig af jagt och fiske. Jagten är dock i följd af brist på vildt utaf mindre betydelse för hans utkomst än fisket. Men äfven detta är jemförelsevis klent, och fångsten fyller knappt det egna behofvet af fisk.

Norrom landtryggen tyckes träsken ej vara så fiskrika som söderom densamma, och högt uppe i Utsjoki har man flere sådana, i hvilka ingen fisk förekommer. Endast på Alkavaara finnas 6 ä 7. De, äro utan förbindelse sinsemellan och med andra vattendrag samt hafva illa luktande vatten på gyttjig grund. Äfven på flera andra ställen norrom Utsjoensuu finnes i närheten af Tana små isolerade träsk utan fisk; och jemväl några sådana, i hvilka, ehuru de stå i förbindelse med Tanaelf samt hafva klart och drickbart vatten, fisk det oaktadt ej anträffas. Deremot finner man i Utsjoki elfdalen inga träsk, om ock mindre än de nyssnämnda, som ej vore fiskförande, de må då vara med eller utan förbindelse med annat vatten. Jfr. ofvan s. 103.

I den nedre lappmarken, som är mera bebodd, fiskas i alla vatten hvarje år, både vinter och sommar. Men i Enare, liksom ock i den ryska lappmarken, der träsken äro talrika och af de fåtaliga inbyggarene många kunna ega enskild häfd på ända till tio och än flera träsk, fiska sådana egare i hvarje träsk endast hvart annat eller hvart tredje år, och icke alltid ens så ofta. I

— 342 —

de träsk, der fisken sålunda sällan oroas af fiskare, uppger Lappen den vara lättare fångad men mindre fet än i träsk, der fiske idkas årligen. Får ett träsk ,,hvila" endast ett eller två år, skall denna skilnad vara mindre märkbar, men väl efter tre. Man förklarar detta på följande sätt. Dels, säger man, ökas tillgången på fisk i träsk, som få länge ;,hvila", utöfver tillgången på tillräcklig föda för densamma, dels håller sig vattnet renare, der det omröres genom notdragning och utsättande af andra bragder, hvarigenom de animaliska och vegetabiliska ämnen, som finnas i träsket, ej få der ostördt förruttna, utan sät-, tas i rörelse och upprifvas. De komma sålunda i beröring med friskare vatten, drifvas till stränderna och förbrukas der af djur, insekter och maskar; medan deremot i de träsk, i hvilka vattnet ej sålunda uppröres, allt dylikt aflagrar sig på bottnen och alstrar der illa luktande gaser i stor mängd. Om vattnet alltså emellanåt uppgrumlas, så endast ökar detta fiskens trefnad. Sådant gäller naturligtvis egentligen de små träsken, isynnerhet dem med gytjigt botten. I Mantojaure, ett litet träsk invid Utsjoki kyrka, hade ej fiskats under en lång följd af år innan jag kom till orten. Man tyckte att harren derstädes i följd deraf hade löst och mindre smakligt kött än ett par mil högre upp i samma vattendrag, der fiske oafbrutet idkats. Till min anmärkning att sådant ej förmärktes på abborre, sik, gädda, lake, forell och taimen, hvilka jemte harrn äro de enda fiskar, som ständigt uppehålla sig i detta vattendrag, svarades, att detta vore en följd af att dessa fiskar vistades än i det ena, än i det andra af de många träsken i vattendraget, och icke, såsom harrn, lefde i ett enda träsk, ja, t. o. m. i en enda vik. Äfven jag fann, att harrn i detta träsk, efter det fiske der åter begynte idkas, år för år blef bättre. (Jfr. förf:s anm. till s. 240 i Sjögrens a. a.)

För att tillgodose sitt behof af penningar och andra nödvändighetsartiklar afyttrar en skattelapp i Enare årligen per medium

— den ena mer, den andra mindre — varor till följande belopp och värden, angifna i Rdr och sk. RGs:

Ett mårdskinn 4: —, 4 vildrenshudar 8: —, 3 hudar af tama renar 3: —, 4 par lappskor 2: —, 4 par lapphandskar 1: —, 6 d:o be

343

redda 1: 24, 5 skålpund ull 2: 24, 20 ekorrskinn 1: 32, 4 hermelinskinn 0: 16, x/io björn 1: 24, 1 räfskinn 6:—, l/i utterskinn

2: —, Vi fjällracksskinn 0: 24, 20 skålpund fjäder 1: 32, I1/, skalp,

1/3

dun, fjällfrasskinn 1: 24, skohö åt renlappar 2: —.

Med dessa ringa tillgångar och hvad man kan förtjena på skjutsfärder upphandlas af dem, som ej äro i tillfälle att genom någon familjemedlem deltaga i ishafsfisket, allt hvad för året behöfs af mjöl, krut, bly, hampa, jernsaker, vattenskor m. m.

Men emedan Enarebons fiskefänge i hemorten är så klent, att deraf ej är något att påräkna till afsalu och knappt ens det egna behofvet af fisk dermed kan fyllas, söker han att förskaffa sig tillskott i inkomst genom

Fiske i Ishafvet. På sista vinterföret beger sig dit en man ifrån hvart hus, der minst två karlar finnas, och stundom två ifrån familjer med minst tre manliga medlemmar. I slutet af Augusti eller senare återvänder man till fots med några specieriksdaler eller rubler såsom egen sportel, och sedan vinterföre inträffat afhemtar man derifrån hvad der för husets gemensamma behof qvarlemnats, ss. litet hampa, tobak, något spik och jernverktyg, men framför allt 10 ä 20 pud mjöl (per fiskare) samt något ankare fiskflott eller blank trän. Med det tarfliga lefnadssätt man för i Enare, brister nu hvarken mjöl eller penningar i huset, för hvars räkning de hemmavarande under tiden idkat fiske i insjöarne. Hvad dervid erhålles utöfver det dagliga behofvet torkas för vintern. Insaltad fisk är känd blott till namnet.

Af ishafsfisket hafva Enareboarne allt sedan uråldriga tider begagnat sig, utan att denna rättighet lärer stöda sig på annat än gammal häfd, som i tiden vunnit bekräftelse (Del I s. 387 f.). For detta fiske erlägges till norska kronan samma tionde af all fångad fisk, som äfven norska undersåtar få vidkännas. Efter hemkomsten från Ishafsfisket vidtar skogsfänget, hvaraf det förnämsta är vildrensjagten, som öfvas både höst, vinter och vår. (Jfr. den i Del IV intagna uppsatsen ,,P. M.")

En ringa inkomst har perlfisket i Enare- och Luttojok lemnat åt en eller annan. Vid Lurjana eller Lodjanakuoska i

— 344 —

Lutto hafva somliga år goda perlor erhållits. Äfven i Nejdenelf och den dit fallande Åddajok (?) hafva Enareboar tidigare idkat sådant fiske, men senare afstått derifrån för undvikande af tvistigheter med ryska lapparne, på hvilkas område fisket öfvats. Efter midsommaren säges fångsten vara bäst. Då uppstiga musslorna ifrån djupet till grundare ställen, från hvilka de lättare upptagas med dertill inrättade tänger. Efter 3 å 4 veckor uppsöka de åter djupare vatten. Oaktadt efterforskningar har man ej här lyckats få klart för sig, huruvida musslan, såsom åtskilliga perlfiskare i Kemi och Kajana påstå, kan fälla perlan ifrån sig då den fångas, hvarom äfven naturforskare tvistat. Perlfiskare vid Nammalikko, Kaihua, Juotas och Vikakoski i Kemi hafva emellertid inför mig envist vidhållit sådant. Men medan man vid de lägre höjdsträckningarne i Rovaniemi och Kajana län fiskar perlor från äfven de minsta åar, har man här uppe kommit till den erfarenhet, att dugliga perlor fås i fjällbäckar endast närmare hufvudelfven. Äfven här anser man, att perlmusslorna föredraga de ställen af vattendraget, som gå från O till V, eller tvärtom. .1 vattendrag med hufvudriktning i N och S, der solstrålarne således längre tid träffa bottnen, ligga de helst i skugga under södra landet vid stenar eller under kullfallna träd, och mest på djupa ställen. Men ehuru de vattendrag, som hafva sin sträckning i V och O, äro rikare på musslor, har man tyckt sig finna, att de som ligga i N och S gifva klarare perlor, hvilka äro desto bättre ju skrofligare och fulare musslans skal är.

Slöjden består hos qvinnorna i att sy skoplagg och kläder, binda nät, samt att insamla och bereda skohö ej blott för hemmets behof, utan äfven till afsalu åt fjällappar. De sköta ock vinterfisket, vanligen äfven då mannen är hemma, samt vårda korna och fåren. Äfven höbergningen verkställes hufvudsakligast af qvinnorna, hvilka ock plocka de bär, som i huset förbrukas.

För männen, hos såväl nybyggare som Lappar, består slöjden hufvudsakligast i att tillverka de i hemmet behöfliga träkärl, båtar och ahkior eller renpulkor. Af de sistnämnda förfärdigas

— 345 —

en och annan äfven till afsalu, företrädesvis åt renlappar. Man vore mycket fallen för tillverkning af sådana, men de sakna afnämnare och betinga sig derföre ett alldeles för billigt pris, eller högst hälften af hvad de kosta vid Torneå och Alten elfvar. (Jfr. Del I s. 473 och 607).

Skjutsning bereder äfven Enarebon någon inkomst. Jfr ofvan s. 199. Då ej heller här gästgifverier finnas, är det hvar mans skyldighet att frambefordra resande. Dertill är ock Enarebon, oaktadt den låga skjutslegan, mycket villig. Också finnas i Enare de största och kraftigaste renar. Orsaken till detta förhållande anser man vara, dels riklig tillgång på renmossa, dels deri, att Enareboarne om våren släppa sina renar ut i frihet och uppsöka dem åter först mot hösten, då de idka sin vildrens jagt. Sålunda få kalfvarne hela sommaren njuta af modersmjölken och de tama renarne para sig med vildrenar, hvilka äro större och kraftigare än de förstnämnda. Då Enareboarnas renar dessutom mest hela vintern användas till körslor, äro de mera vana att draga och äfven annars mera- härdade än på andra orter. Man skjutsar härifrån långa vägar; till Enontekis, Kittilä, Sodankylä, Utsjoki, Buggö fjorden i Norge m. m. Har ej en så många renar, att de förslå till hel Raid, d. v. s. 6 ä 7 oxrenar, förena sig 2 ä 3 hushåll derom. En man går ut med hela raiden. Den kortaste af dessa skjutsfärder är 15, den längsta

den till Sodankylä — 31 mil. En man med 6 renar kan för sistnämnda färd förtjena 17 å 18 Rdr RGs. Men den tar ock för honom i anspråk minst 14 dagar, och lika länge måste renarne få hvila efter hemkomsten. Äfven qvinnor skjutsa någon gång, dock endast i nödfall och på kortare färder. Med sålunda förtjenade penningar köpes i främsta rummet hampa, krut, bly
m.
m. dylikt. Först i sista rummet anskaffas mjöl, om medel dertill finnes.

Enarebon lefver ytterst tarfligt, och han låter sig väl smaka ej blott köttet af renar, som dödats af varg, utan äfven af ekorrar, som stundom förekomma i riklig mängd (Jfr. mina bidrag till Lappmarkens Fauna n:o 28). Måltiderna äro två, den ena på morgonen, den andra på aftonen. Vintertid äter man på morgonen hvad som kan återstå af qvällsmaten, eller ock torr fisk; och på sådan tuggar man äfven mot aftonen under väntan på qvällsvarden, som är hufvudmålet, man kunde nästan säga, det enda under dagen. Den består hos de fattigare ofta af en

1/i

välling, deri barken spelar hufvudrolen, och endast ä i/g, ja,

t. o. m. mindre (Del I s. 659) utgöres af i bitar skuret färskt kött eller söndermalad fisk, torr eller färsk; ty äfven här liksom i Utsjoki fiskar man jemväl vintertid, ehuru med mindre framgång (Del I s. 426). Då torkadt kött användes, hvilket äfven sker, tager man hälst de fetare bitarne jemte benen, emedan de aflemna mera must till barkvällingen. Den tillredes äfven sålunda, att uti större stycken skuren fisk insattes i grytan och upptages derifrån sedan den är väl kokad, hvarefter i spadet tillblandas bark, skuren till röktobakens finhet. Medan denna anrättning kokar, hvartill erfordras längre tid, fortares fisken enbart under väntan på att barkvällingen skall blifva färdig. Denna välling, hvari äfven mjöl efter råd och lägenhet tillsättes, kallas Petseliema (Bil. 2). Den är tjock som en tunnare gröt och smakar starkt af kåda. Men deraf fortares dock väldiga portioner. Sommartid, då tillgången på fisk är rikligare och välling således mindre kommer i fråga, drickes det spad, hvari fisken kokat, särskildt för sig. Bröd har Enarebon mera sällan råd att bestå sig. Då så kan ske, utgöres det af s. k. ,,Kakku", som är osyradt och ojäst och gräddas på glöd eller inför brasan.

Den mera behållna har det något bättre. Han skaffar sig 3 ä 4 renlass mjöl för sitt årsbehof, och han har rikligare tillgång äfven på kött och fett m. m. Fettet förvaras blandadt med köttbitar i rentarmar, hvilka få, sålunda fyllda, under flera månader hänga i boningsrummet. Det blir derigenom mer eller mindre inrökt, surt och anstucket, hvilket man eftersträfvar, på det att fettet må förläna mera smak åt barkvällingen. Sålunda förvaradt fett kallas af Lapparne ^salga", af Finnarne ,,höystö", och ju äldre det är, desto mera värderas det. I sitt för fullmoget ansedda stadium har det derföre ock skildt namn. Det benämnes då ,,kuosta salga", af Finnarne J}istunut höystö". Utom detta preparat tillsättes i barkvällingen något blod, sällan färskt

347

utan heldre sådant som förvarats i djurs tarmar, der torkat och fått, äfven det, en anstucken smak. Innan det insattes i grytan, upplöses det i vatten, på det att det bättre må blanda sig med de öfriga ingredienserna. Först sedan anrättningen kokat så länge, att barken begynt att mjukna, tillblandas mjöl efter råd och lägenhet. Stundom tillsättes äfven något lingon, odon, hjortron, blå- eller kråkbär, hvarpå man vanligen har god tillgång. Bär insamlas ock såväl här som i Utsjoki till betydliga qvantiteter för vinterbehof.

Då oväder inträffar och fisk i följd deraf ej fås, nödgas de fattigare, som ej hafva samlade förråder, hålla till godo med att gnaga på torr fisk, om sådan är att tillgå, men i annat fall måste hungern en och annan dag stillas med bark i förening med obetydligt mjöl, eller till och med utan sådan tillsats, hvilket naturligtvis gör dem svaga och matta. Grannen, som ofta bor på miltals afstånd, kan man af sådan anledning ej då anlita om bistånd.

Man lefver för dagen (Del I s. 217). Om sommaren beger man sig ut att fiska först inemot kl. 7 ä 8 på aftonen, hvilken anses vara den lämpligaste tiden dertill. Får man då i ett eller par notvarp litet mera fisk än man för gången behöfver koka, återvänder man till hemmet, anrättar sin måltid, äter och somnar. Ej sällan händer dock att man måste draga åtskilliga varp innan man får tillräckligt för qvällsvarden, hvilken då ofta ätes först efter midnatt (Jfr. förf:s anm. till s. 243 i Sjögrens a. a.).

Såsom man af det ofvananförda kan sluta till, äro Enare lapparne påtagligen den fattigaste befolkning i Europa. Det är dock egentligen ej inneboende lättja, som är orsaken dertill. Qvinnorna äro arbetsamma, och familjefadern drar ej i betänkande att begifva sig på vildrensjagt sina 12 å 15 mil från hemmet, ehuru han derunder får vandra i skogen flera mil dagligen med tung börda; och han uthärdar om vintern de besvärligaste skjutsfärder för ringa ersättning. Orsaken till hans ofta sysslolösa lif ligger i alltför stor förtröstan på försynens bistånd, bristande beräkning och förkärlek för gamla vanor, seder och bruk; men framför allt i en njugg och karg natur och än sämre

348

afsättning. Om man för honom framhåller, att han borde, då god fisketid inträffar, fiska något mera än han för tillfället har behof utaf, och under sommaren för framtida behof konservera något mera genom insaltning, rökning eller annorledes, anser han att sådant skulle bevisa misstro mot försynen. Hans valspråk är, att Gud ej låter den fromme, arbetsamme och gudfruktige svälta ihjäl, utan tar alltid vård om de sina; och då Han låter någon lida brist, sker det säkert till dennes nytta. Ja, icke ens de, som bo i gräsrika nejder, hafva velat låta förmå sig att underhålla en eller annan ko eller att något öka sin fårahjord, ett förhållande, hvari dock under den aldra senaste tiden tecken till det bättre begynt att visa sig. Derföre är ock, äfven under missväxt år, den fattigaste nybyggares härstädes tillstånd bättre än den egentliga Enarebons. Ty, utom mjölk för eget behof, har han ett och annat lispund smör, någon kohud m. m., hvarmed han kan tilibyta sig mjöl och slagtrenar. Deremot är den genuine Enarebons dryck vatten, och hans tillgång på kött knappt annan än hvad han får genom vildrensjagt, eller såsom skänk af renlappar, eller af renar, som blifvit dödade af varg, till hvilkas uppsökande han använder en stor del af vintern (Del I s. 658). På renmjölk har han af ofvan antydd orsak endast ringa tillgång.

Det antyddes att afsättningen är dålig. Sedan Birkarlarnes handelsrätt i denna lappmark upphört, och äfven kronan, som här dref köpenskap efter Birkarlarne, afstått derifrån, blef den ett privilegium för Torneå stads borgerskap (Del I s. 85). Handeln var då jemförelsevis liflig. Utom renhudar, hvilka den tiden voro mera användbara och derför stodo högre i pris, afyttrades en mängd torrfisk och pelterier, hvarpå tillgången i äldre tid var rikligare, ehuruväl det redan i 1747 års visitationsprotokoll är antecknadt, att man klagade öfver fattigdom och skogarnes utblottande på vildt, synnerligast bäfrar, vildrenar etc. Torneå stad hade då öfverflöd på bäfvergäll, bäfver-, mård-, utteroch räfskinn, renhudar och torrfisk. Sålunda afskeppades ifrån Torneå i äldre tid 5 å 6000 renhudar och lika många lispund torrfisk jemte en mängd pelterier, hvaribland 6 å 700 timmer

— 349 —

gråskinn. Samtidigt bedrefs öfver Enare en betydande transitohandel mellan Ryssland och Norge.

Dessa förhållanden hafva för länge sedan undergått ändring. Af handlande i Torneå, hvilka fordom reste till Lappmarken med sina hundrade renar, komma nu endast en eller två med sina 8 å 10 renar till marknaden i Enare (Jfr anm. till s. 236 i Sjögrens a. a.). I äldre tid inträffade då äfven en mängd folk från Norge och Ryssland, bvilka med sig förde hvarjehanda varor. Men sedan Ryssarne från hvitahafskusten med sina fartyg och lodjor numera besöka Finnmarkens alla fjordar och elfsmynningar, afyttra de norska Lapparne och köpmännen direkt till dem sina varor. Der köpa äfven våra lappar mjöl och äfven många andra förnödenheter.

Men ehuru dessa artiklar sålunda komma att stå dem billigare än de kunde erhållas hos Torneå handlandene, hvilkas varor fördyrades af den långväga transporten till lands, motverkas nyssnämnda förmån dock af en svår olägenhet. På marknaderna var tidigare konkurrens af ryska och norska bandiande, hvarigenom priset på Lapparnes varor hindrades att nedgå. Men senare begynte vår lappmark att under alla årstider genomkorsas af handel idkande bönder dels ifrån Ryssland, dels, och det hufvudsakligen, ifrån de nedre socknarne i eget land, hvilka sistnämnde medels brännvin aflockade Lapparne deras penningar, dåmera få pelterier och andra varor. Då sedermera de egentliga handlandene kommo, funno de hvarken afnämare för sina egna varor, eller fingo de köpa sådana af Lapparne1). Den numera obetydliga varuomsättningen å julmarknaden i Enare består derföre i byteshandel mellan Lappar och bönder. Endast få allmogemän från ryska sidan och från Norge ser man numera der, men möjligen någon borgare från Kola. Ryssarne föra då hit företrädesvis mjöl, hampa och något jernredskap, Norrmännen mjöl, salt, tobak och brännvin samt, utom kohudar, något litet

J) Att dock ej heller Torneå handlandena försmådde att här sälja brännvin framgår af Del I s. 85. Dock synes de dertill hafva egt laglig rätt (Del I s. 650). Utgifv.

— 350 —

eggjern och annat smått, äfven smör, hvilket sistnämnda isynnerhet af norrmännen betalas väl i utbyte mot mjöl, trän, fisk, kolonial- och fabriksvaror. Lapparne åter afyttra här något pelterier, fjäder, torrfisk, lappskor och lapphandskar samt äfven något lim m. m. (Del I s. 434 ff.). Det är isynnerhet denna böndernas brännvinshandel som utplundrar och utarmar Lapparne; och bondhandeln är det äfven, som ifrån Lappmarken aflägsnat de verkliga handlandene, hvilka redan tidigt, och påtagligen långt innan brännvinshandeln kom i flor, beklagat sig öfver denna, då kanske dock ej alltför farliga konkurrens, som väl var en qvarlefva ifrån Birkarlatiden. Att sådana klagomål skett finner man af bl. a. nedanstående dokument från år 1681.

,,Ex protocollo.

Lapp Allmogen uthi Sombijo, Kimi Kylä, Kuohla Järfvj, Kittka, Kittilä, Sodan Kylä och Maan Selkä byar, blifwa förbudna wijd 40 mark Sölfwer myndt straf:s at dee hädan efter, som hitt intill skiedt ähr, Ingalunda idka eller drifwa någon Oloflig handeli medh Iio och Kiemi bönder, skohlandes Ländzmännerna ther öfwer hålla noga upsicht, jämbwäll, inför Lagh och Rätta, sådant behörligen till kienna gifwa, på det Bårgerskapet, som vederbörr, emoth theras wällfångne Prseviligier icke måtte till fogas prsejuditz och för fångh uthi theras handel och näringsmedell. Actum Sombijo Tingsställe d. 26 Februarij Anno 1681.

Lars J. Grubb

per Lapponiam vice leg.

Publicerat wedh Kiemi Sochns Tingsställe d. 27 Februari] Anno 1682.

Emedan nu och thetta igenom Wälb:ne H:r Landzhöfdingen Wrangel, min H. K. Swåger således är samptlige Kiemi bönder kundgiort, så at ingen sig kan Excusera ther af okunnigh wara, ty än befalles ländzmännen uthi lappmarckerna at denna dom till fullkomligh Execution ställa. Emedan och ther emoth Thorno

— 351 —

Bårgerskap skola vara förplichtade lappmarckerna tillbörligen i rattan tidh och för billigt prijs medh allehanda nödhtorftige vahror försee.

Actum ut supra. Tårneå d. 2 Martij 1682.

F. Hanson Clerck."

Sina förnödenheter upphandla derföre ock såväl Enare- som Utsjokiboarne egentligen i de vid Varangerfjorden befintliga köpingarne Nyborg och Mårtensnäs, och äfven å Gullholmen i Tana, samt ifrån de till Tana-, Laxe- och Varangerfjorden inlöpande ryska fartygen (Jfr s. 73 här ofvan). I mindre mån äfven från handlande i Vadsö och Buggö.

På marknadsplatsen, som är vid kyrkan och utgöres af en liten, vid Pelpajaure sjö belägen fläck, omgifven af låga skogsberg, stå sina 50 å 60 kyrkstugor, bland dem en i högst bristfälligt skick (Del I s. 482), som blifvit af lappallmogen uppförd för prästen, hvilken här saknar egentligt boställe. Här är äfven tingstaden. Der hålles numera Häradsting, af Lapparne kalladt ,,Tigge", hvart annat år med Utsjoki och Enare. Vid Häradsrätten förekomma dock högst få, ibland intet mål. Lapparne föredraga nemligen att sjelfve afgöra sina små tvistigheter. Hvar gång de samlas vid kyrkan, hvilket sker fem gånger om året, förrättas derjemte, om behofvet sådant påkallar, färre eller flere

s. k. ,,Kärreg" d. ä. byating, der Bylänsmannen, som tillsättes af kronofogden eller antas vid sockenstämma, är ordförandex). Ifrån byatinget, hvars domslut dock nästan alltid respekteras, är man emedlertid oförhindrad att gå till laga domstol. Men oak

*) Under bylänsmannen sortera „skickarene" eller budbärarene, af hvilka socknen består till uppassare, en för domaren, en för kronofogden och en för presten, så länge de äro på orten. De åtnjuta ej annan aflöning än frihet från skyldigheten att deltaga i skattebördan.

— 352 —

tadt målen vid Häradstingen äro få, ligger dock gifvetvis stor vigt på att sådana hållas på sjelfva orten och ej, såsom på senare tid varit fallet, långt ifrån densamma (Jfr Del I s 97 och 443 ff.). Grenom K. Resol. den 18 april 1825 bestämdes ock omsider, att Häradstinget för Utsjoki och Enare ej vidare skulle hållas, såsom någon tid skett, i det aflägsna Peltovuoma, utan hvart annat år förrättas i Enare. Deremellau finge pastoratets allmoge utföra sina mål vid tinget i Sodankylä, om de så önskade. (Jfr förfrs längre fram intagna memorial till Kontr. prosten M. Gastrén af år 1820 och till Baron Rehbinder aflåtna Berättelse öfver Utsjoki pastorats tillstånd m. m.)

Enarebon är i högsta grad fredälskande och hyser from vördnad för öfverheten. Den innesluter han i sina böner, och v dem ber han äfven om frid. Sina redliga förfäders seder och bruk är han varmt tillgifven (Del I s. 217). Derför vill ej ens den, som kunde hafva råd dertill, utbyta sin barkvälling mot bättre näringsmedel, och ej heller förbättra sin i allmänhet dåliga ekonomi genom att anlita nya förvärfskällor. Hvarken med höflighet eller hot kunna de förmås att gå ifrån sina åsigter och fattade beslut, förrän de öfvertygats om sin villfarelse. Väl opponera de sig ej, men vidblifva dock i tysthet sin mening. De äro ej utan sin stolthet och' egenkärlek. De vilja blifva bemötta med uppmärksamhet, utan att dock synas eftersträfva sådan. De visa icke minsta bemödande att göra sig bemärkta, men de veta ej, och de vilja ej veta, af underdånighet mot annan än öfverheten, d. ä. domaren, hvilken liksom prästen här åtnjuter mycken vördnad och aktning, hvarföre ock redan hans blotta besök inverkar fördelaktigt på ortens befolkning. Såväl hög som låg kalla de Du. Till sitt sinnelag äro de lugna och ej så pratsamma och lifliga som Finnmarkens Lappar, hvilka ofta skratta åt ingenting och derföre beles af Enarebon.

Med brännvin öfverlasta de sig icke, såsom andra Lappar. Och äfven om det någongång händer i deras gelag, såsom vid bröllop och barndop, uppträda de dock ej så druckna, att de ej kunna sköta sig, hvarföre de ock i sådant fall aflägsna sig till sin bostad för att dölja sitt tillstånd och der sofva ut ruset.

— 353 —

Att brännvin dock redan i äldre tid åtminstone någon gång forslades ända hit finner man af bl. a. Häradsrättens i orten protokoll för den 17 Februari 1736, som äfven utvisar huru onaturligt stränga påföljder ett rus den tiden kunde medföra, ehuruväl ock medgifvas måste att tillfället var illa valdt (Bil. 56).

Enareboarne fcrdra nemligen städse af en hvar ett anständigt och värdigt yttre uppträdande. Redan i äldre tid var man i sådant afseende ömtålig och nogräknad (Bil. 57). Ar någon helst litet illa känd, får han ej deltaga- i deras byarådslag, och en sådan anses vid alla tillfällen med mindre aktning. Han tillrättavisas först af grannen och, om detta ej hjelper, af sexmannen. Förblir allt detta utan önskad påföljd, anmäles han slutligen till varning hos prästen. Den som ej låter rätta sig af allt detta har illa skadat sin reputation. Han är ej mera gerna tåld och ser sig derföre stundom, till allmän belåtenhet, föranlåten att lämna orten för att sålunda undgå att ställas inför laga domstol. Hans fel behöfver dock ofta ej vara större än att han sällan besökt Guds hus eller Lapparnes enskilda gudstjenster, eller varit försumlig i barnavården, men någon gång ock olofligt fiskande i annans fiskevatten eller vittjande af annans vildrenssnaror m. m. Men den som har en osed, säger Enarebon, har ock en annan (Jfr. Del I s. 20).

Varm religiositet och gudsfruktan är ett framstående drag hos Enarelapparne, hvarföre de ock utmärka sig genom kärlek för ordning, rena seder och framstående läskunnighet, hvari de, de inflyttade Fjällapparne undantagne, stå framom alla andra lappmarksförsamlingar och helt säkert äfven många andra trakters befolkning ej blott i Finland, utan äfven i det öfriga Europa, å orter der folkskolan ännu ej hunnit bära frukt. Aktenskapsskilnad har här aldrig förekommit, och sällan eller aldrig inträffa stridigheter och osämja emellan äkta makar. Dessa Lappar äro ej blott sparsamma, utan äfven, oaktadt all sin fattigdom, hjelpsamma. De vårda sig ej blott om sina ålderstigna föräldrar och anförvandter, utan slägtingar, faddrar eller andra goda menniskor åtaga sig ofta att kostnadsfritt underhålla fattiga Lappars barn.

23

354

Hvar söndag, då kyrkogång ej sker, samlas grannarne på vissa ställen, der då någon bland dem ansedd person förrättar bön och ur postilla uppläser dagens predikan. Att sådant ordentligen iakttages på alla kanter af socknen, deröfver vakar en hvar och särdeles kyrkans Sexmän, om hvilkas åligganden mera längre fram. Befinnes någon sällan läsa Guds ord, anser sig åtminstone Klockaren och hvarje Sexman ja, hvilken välkänd Lappman som hälst, befogad att med honom anställa förhör, och enahanda är fallet beträffande den, som uraktlåter att hålla eller bivista bönestunder i hemmet. Ej ens på resor försummar man att med sång och bön fira sabbaten, äfven om det måste ske i skog eller på fjäll, och före middagen reser man ej vidare. Jfr. anm. till

s. 135 i Sjögrens a. a. Då man går till måltiden och familjen för sådant ändamål samlats kring den från eldstaden afiyftade och på golfvet placerade grytan, lägga alla sina händer i kors och läsa en och hvar sakta för sig med djup andakt alla de bordsböner som äro intagna i ABC-boken, och på samma sätt läsas böner äfven efter slutad måltid. Medan andra Lappars sång på vandringar och färder består af ett monotont joller och gnolande, sjunger Enarebon äfven då psalmer, som han redan i barndomen lärt sig utantill ur finska psalmboken. Frieri och förlofning kräfva här ej många ceremonier. De unga få vanligen sjelfva bestämma sitt val, emedan här mest alla äro fattiga och fråga sålunda ej uppstår om hemgift och egendom, hvilken dessutom af den gudfruktiga Enarebon ej annorlunda anses än såsom ett af vår Herre beviljadt lån, för hvars förvaltning man är redo och räkenskap skyldig. Sedan förlofning skett infinner sig en lördagsafton det unga paret, åtföljdt af föräldrar, slägt och vänner, hvilka härvid föra ordet, för att begära lysning till äktenskap. Bakom dem stå en mängd unga menniskor, nästan så många prästestugan kan inrymma, andäktiga och iklädda högtidsdrägt. Sedan lysnings

sedeln är utskrifven samt prästen tillönskat det unga paret lycka och välsignelse, buga sig alla och aflägsna sig. Första lysningsdagen samlas nian, omedelbart efter gudstjensten, i någonderas föräldrars eller någon anhörigs kyrkstuga, hvartill man utser den som är rymligast. Man sjunger der då psalmer och öfvar annan andakt, hvartill en och hvar är välkommen. Bröllopet utsattes vid detta tillfälle, och det vanligen till sista lysningsdagen. Till detsamma inbjudas nu anförvandter och bekanta. Den som ger löfte att komma trakteras med brännvin, om sådant finnes att tillgå, men aldrig med mera än en sup. Ursäktar sig någon dermed, att han då ej har tillfälle att infinna sig vid kyrkan, blir han vanligen utan sådan traktering, om han ej är en särdeles god vän. Men bjudes honom en sup, önskar han, innan han tömmer glaset, brudparet Guds välsignelse och all möjlig lycka, ber att hans uteblifvande ej må illa upptagas samt lofvar ihågkomma de unga med något.

Bröllopsdagen tidigt på morgonen inställer sig det unga paret åter hos prästen, utan att dervid åtföljas af talman, föräldrar eller fränder. Fästmannen för nu ordet och .anhåller att vigseln måtte ske i kyrkan efter slutad gudstjenst. Sedan vigseln egt rum, begynna föräldrarne, dervid biträdda af det unga paret, att anrätta bröllopsmåltiden, hvilken gemenligen bekostas af brudgummen. Ty innan en ung man gifter sig, har han vanligen någon sommar fiskat i Ishafvet, och åtminstone senaste år för egen räkning, samt sålunda kommit sig till minst 12 å. 15 pud ryskt mjöl och några specieriksdalrar eller silfverrubler, utöfver det, som åtgått för inköpet af de obetydliga husgerådsartiklar, som för bosättningen erfordras; eller ock har han derifrån hemfört något ankare trän eller något skinnvaror, hvarmed det för bröllopet erforderliga brännvinet anskaffas. Sedan bröllopsmåltiden, hvartill bark aldrig begagnas, är i ordning, inträda gästerna, hvarefter tillgår på sätt i Del I s. 675 f. är närmare beskrifvet.

Hos nybyggaren bakas för sådana tillfällen ordentligt bröd, och smör och kött saknas hos dem ej heller dervid.

— 356 —

Utom nyssbeskrifne egentliga Enarelappar ocb de tidigare omtalade nybyggarene, deltaga i Enare församlings kyrkoinrättning ocb i bestridandet af socknens allmänna utlagor äfven några

Renlappar.

De äro ej flera än 6 bushåll, hit inflyttade från Utsjoki, hvarföre ock deras ekonomi och lefnadssätt är lika med renlapparnes derstädes. Sommartid uppehålla de sig ej, såsom Utsjoki renlapparne, på norskt område, utan på ryska sidan, vid hafsbandet vesterom Kolafjord, hvarifrån de hafva minst 30 mil till Enare kyrka, som derföre ock denna årstid af dem aldrig besökes. Om vintern bo de i Enare, 15 å 20 mil från kyrkan. Der infinna de sig då, den ena hälften till jul- och den andra hälften till påskhögtiden.

Emedan de lefva fullkomligt isolerade från andra renlappar, trifvas deras renar bättre. De hafva i Kola god afsättning för sina skinnvaror och sitt renkött, hvarföre de ock ega vida mera penningar än andra Lappar. Sammanlagda antalet af deras renar anses för närvarande uppgå till minst 6,000, hvaraf en enda eger mera än hälften, eller således vida flera än alla öfriga Enareboar tillhopa, Nybyggarene deri inberäknade. Antalet af alla deras renar torde nemligen ej kunna uppskattas högre än till omkring 1,700, hvaraf 1,000 belöper sig på Fiskarlapparne.

Nyssantydde Lappe, Olof Pehrsson Inger, ansågs deremot för några år tillbaka ega minst 4,000 renar. Men som egendomsrätten icke synes vara fullt tryggad i de öde trakterna vid hafsbandet, der de sommartid vistas, har han der ofta lidit stora förluster. Borgmästaren i Kola berättade mig att stadöbor från Kola vid ett enda tillfälle tillegnat sig och slaktat så många af denne Lappes renar, att de i staden till salu utbjödo två stora båtlaster renkött, utan att dock fullt bindande utredning om deras brottslighet kunde vinnas. En annan gång säges ryska fiskare (Murmanskoi) hafva på halfön Keger med våld tillegnat sig 400 af hans renar, hvarvid han sjelf sväfvat i lifsfara. Då nu Lap

— 357 —

pen så behandlas, är det ej att undra på, att han ej om andra än Lappar begagnar ordet );olmush" (menniska). Jfr anm. till

s. 204 i Sjögrens a. a.

Liksom andra renlappar bo äfven dessa lappar i Gvatte, tält af vadmal, och äfven i öfrigt stämma de i afseende å seder, bruk och utseende öfverens med renlapparne i Utsjoki. De kunna derföre lätt åtskiljas såväl från Enare- som från de Ryska Lapparne. Giftermål - ingå de blott inom sig, eller ock söka de sig makar ur andra renlappars familjer.

Med afseende å beskattningsförhållandena såväl här som i Utsjoki hänvisas till' hvad derom blifvit ofvan anfördt beträffande finska Lappmarken i allmänhet. Här må endast tilläggas, att liksom de finska Lappar, hvilkas renar sommartid uppehöllo sig i Norge, jemlikt stadgandet i 1751 års gränsetraktat, hade att der erlägga en årlig mulbetsafgift, som beräknades till 1 dansk skilling för hvarje tjugutal renar, likaså uppbars enahanda afgift i Enare af de norska Lappar, hvilkas renar vintertid betade på dess område. Men emedan renarne förblefvo der den längsta tiden af året var afgiften här enligt samma traktat dubbelt högre än de finska Lapparnes i Norge, eller således 2 sk. danskt för hvart 20-tal renar. Efter år 1809, och kanske redan dessförinnan, har denna afgift dock icke varit å någondera sidan tagen i anspråk.

Allt sedan den tid, då Esaias Mansueti verkade här, hafva Enareboarne varit kända för framstående läskunnighet och berömvärd christlig vandel. Oaktadt de efter hans afgång 1661 varit i afsaknad af egen präst ända till år 1747, då den ifrån dem aflägset bosatte pastorn i Utsjoki blef äfven deras kyrkoherde, och först år 1837 en kapellan, afsedd uteslutande för dem, stationerades i Enare, hafva de städse bibehållit samma

— 358 —

berömvärda namn om sig. Härom äfvensom angående en del andra förhållanden i församlingen gifva visitationsprotokollen i hufvudsak följande vid handen.

Vid visitationen i Sodankylä den 26 December 1743 har om Enare i protokollet antecknats, att läskunnigheten der var lika som i Sodankylä, d. v. s. att de voro väl inne i sina christendomsstycken och kunde memoriter recitera hela Lutheri lilla Cateches, Gezelii spörsmål, skriftenes språk, botpsalmer m. m. samt utmärkte sig genom god kyrkosång (Del I s. 402).

Den 8 Januari 1747 befunnos Enare Lapparne så försigkomne i sin christendom som om Sodankylä är i 1743 års visitationsakt berättadt. Så fanns ock hos dem, likasom hos andra Lappar, berömliga seder, så i det ena som i det andra. Bönestunder höllos flitigt, afton och morgon, då hela byalaget alltid trädde tillsamman. Medan prästerskapet var hos dem hölls gudstjenst och predikan hvar dag, och efter slutad gudstjenst alltid förhör. Sedan prästen rest, och bylaget ännu var tillsamman, uppläste klockaren hvarje söndag Ericus Erici (postilla) och förrättade sålunda jemte bön och sång den allmänna gudstjensten, hvarmed han året igenom continuerade så ofta Lapparne komrao tillsammans. Märkvärdigt är, säges det vidare, att då dessa Lappar begå nattvarden, hvilket sker allenast en resa om året, försiggår det med sådan devotion, att man tror sig se de första Christna i verlden.

Å ett den 30 januari 1751 på Kemi prästgård hållet sammanträde, hvarvid de lappska församlingarne rörande ärenden afhandlades, anmärktes om dem (Kuusamo, Sodankylä och Enare), att de i kristendoms både kunskap och öfning voro ostrafflige, hvarom de äfven ifrån långa tider tillbaka egt godt vittnesbörd (Not 38).

Den 7 Januari 1752 fann visitator att mast alla i Enare kunde catechesin cannonicum, Luthers lilla cateches, hustaflan, Gezelii spörsmål, skriftenes språk, symbolum Athanasii, botpsalmer och en stor del äfven Svebelii spörsmål, varandes i stånd att göra härligt besked om förståndet af sina christendomsstycken. (Jfr ock ofvan s. 301).

— 359 —

Den 10 Februari 1757 egde visitation åter rum i Enare, der allmogen dock var fåtaligt tillstädes, hvartill såsom orsak angafs, ^dels ofrid för vargar, för hvilka de nödgades att värja sina få renar, dels ock brist på föda, den de måste söka sig genom fiskande med nät under isen i träsken".

,,Examen aflopp här med lika nöje som i Utsjoki och var deras kristendoms tillstånd som förra visitations protokoller förmäla". De gamla berömliga sederna och bruken voro bibehållna så i det ena som i det andra.

Man klagade allmänt öfver stor fattigdom. Den vintern hade de några gånger varit till Varanger, ,,och skulle åter gå dit, sedan tings- och uppbördstiden öfvergått, att söka sig födan med tiggandet".

Då Prosten Zimmerman år 1765 anstälde visitation i Enare, fann han församlingen i allmänhet väl försigkommen i sin christendomskunskap och erfor med nöje, huruledes ungdomen kunde utantill Luthers cateches och något uti spörsmålen; men innanläsningen var deremot ej god. Visitator föreslog derför att den ena kateketen från Utsjoki skulle flyttas hit för att lära barnen stafva och läsa innantill, hälst den tiden de äro vistande vid kyrkan, samt Pastor anbefallas att flere resor om vintern besöka denna vidsträckta församling. I protokollet antecknades äfven, att kyrkoherden, ehuru han hade sig dagen för visitationen bekant, likväl absenterade derifrån och vistades i Torneå, dit han äfven medtagit nycklarne till kyrkokistan; hvarföre kassan och räkenskaperna ej kunde granskas. Åt en kyrkofattig, som inemot 16 år legat, )?förtvinad till sina lemmar, i en jordgrop i kåtan", beviljades 16 dir k. m:t både för detta och förlidna år. Morgonoch aftonböner höllos dagligen.

Visitationen år 1770 gaf ej heller anledning till missnöje, utan konstaterades dervid hvad kyrkoherden, som ej var närvarande, uppgifvit, eller att församlingsboarne visade sina lärare vördnad och besörjde sina barns undervisning; att alla utan märkelig åtskilnad kunde försvarligen läsa i bok, utantill väl och temmeligen förstå sina christendomsstycken; men att föga någon kunde stafva, hvilket härrörde deraf, att här aldrig varit någon

kateket, samt flatt lappska språket här, dock ej som i Utsjoki, födde samma olägenhet". Med synnerlig fägnad märkte Prosten Isak Fortelius vid visitationen den 23 Februari 1777, hurusom denna så långt upp

norden belägna församlings talrikt tillstädeskomna äldre och medelåldrige medlemmar afgåfvo nöjaktiga svar på de frågor, som dem efter förståndet föresattes, jemte det de läste ej mindre rent i bok, än utantill Luthers katekes med spörsmålen, Athanasii synibolum, botpsalmerna och mesta delen skriftenes språk. Allt detta fann visitator något besynnerligt och i anseende till andra församlingar ovanligt. Äfven ungdomen och barnen stafvade och läste någorlunda försvarligt innantill och kunde utantill ABC-boken, Luthers katekes till hustaflan och något af spörsmålen, hvarföre förhöret äfven med dem ,,gladeligen afiopp".

Vid förhöret med pedagogiet i Utsjoki1) afgåfvos alla svar af Examinandis med sådan fermitet, att icke allenast visitator, utan ock hela församlingen ej annat kunde än med förundran allt detta åhöra och deröfver betyga sitt innerliga nöje.

Såväl Enareboarne som Utsjoki församlings fullmäktige klagade öfrer. brist på böcker, enär Torneå stads handlande ej funno sin räkning vid att föra sådana till marknaderna såsom mindre importanta handelsvaror. Och anhöllo nu ej blott skolmästaren2) utan äfven fullmäktige från Utsjoki det måtte Kyrkor herden (Högman) sina efter särskild metod författade christendomsfrågor åläggas genom trycket utgifva, emedan barnen ej utan stor möda dem blott viva informatione lärt, och således löpa fara att dem med tiden förglömma, då de ej ega någon bok, hvaraf de kunde återhemta hvad småningom bortglömdes. Äfven kyrkoherdens arbete skulle mycket faciliteras, om barnen finge dem ifrån någon bok läsa, och samma informationssätt för framtiden, utan förändring, som ungdomen mycket irrar, derigenom till Guds

*) Hvarföre detta förhör egde rum i Enare är oförklarligt, enär visitation en vecka senare anstäldes äfven i Utsjoki. Utgifv. 2) Undervisningen i pedagogiet bestreds således ej af kyrkoherden, utan af särskild skolmästare? Utgifv.

— 361 — f

ära och hans sanna lärdoms befrämjande bibehållas. Men kyrkoherden genmälde härtill: att ehuru från dess första tillträde till församlingen hans åstundan och afsigt aldrig annan varit eller blifver än, genom åsidosättandet af alla egna fördelar, så mycket möjligt är söka sin anförtrodde hjords själagagn genom Ghids äras och hans sanna lärdoms befrämjande, det nu ock stått att utröna, så hafver dock alltid, så förr som ock nu, sådana omständigheter framtedt och ännu framte, som afskära honom all lust att samtycka till en begäran, som medförer hans förmåga öfvervägande kostnad, hvarföre kh. förklarade sin oförryckta önskan och åstundan vara, att hans, ehuruväl skyldige, dock alltid utviste oförtrutne möda, såvida hälsa och krafter tillåtit, måtte vinna den nådiga åtanke, att ej han jemte dess omvårnad genom antingen förment säker tarfvelig utkomst eller oförbättrade vilkor måtte bestraffas med bristande uppehälle och förgätenhet till belöning bakom berg och fjellar. I slik händelse och då dess omständigheter vunnit ett höggunstigt och ömt påtänkande, ville han, såsom ett otvunget tacksamhets och kärleks vedermäle mot sina åhörare, genast efter censure af dess öfliga christendomsfrågor, uppfylla och fullgöra deras begäran, den han emedlertid tacksammeligen upptog såsom prof på förtroende till dess ringa och enfaldiga informationssätt.

I protokollet antecknades vidare, att i hvarje lapphushåll, enligt gammalt bruk, bön hålles morgon och afton. Inga grofva synder, begångna af nu lefvande ihågkommas. Enareboarne berömdes af alla, som kände dem, för, nykterhet, samdrägtighet inom sig och sitt samhälle, samt återhållsamhet ifrån laster och odygder. Alla små tvister och civila mål afgöras inom dem sjelfve af deras länsman, som är Lappe, jemte utsedde bisittare och åldermän, hvilkas myndighet befästes af samhällets förtroende. Om apell derifrån till annan eller högre domstol har man ej någonsin ens hört. Deras förnuft, christendom och sedighet bevisas äfven deraf att, då ting härstädes hålles hvart annat år, endast sällan något mål förekommer till domarens afgörande.

Emedan ingen kateket fanns i Enare, hafva föräldrarne lärt barnen de första principerna i kristendomskunskapen, hvarefter de af klockaren undervisats. Man yrkade derföre nu att den ena kateketen från Utsjoki skulle förflyttas hit, hvilket dock af Utsjoki församlings fullmäktige motsades.

Fattiga, gamla och orkeslösa personer underhöllos af anförvandter, hvarföre inga ,,kyrkfattiga" funnos.

Den 25 December 1792, då Prosten M. Castren höll visitation i Enare, voro de flesta väl inkomna i sin christendom. De läste rent i bok och utantill katekesen, hustaflan, Athanasii symbolum, Gezelii förklaring och skriftenes språk samt gåfvo nöjaktiga svar på de frågor, som gjordes efter förståndet. Barnen läste väl innantill, stafvade väl, och äfven utanläsningen var god hos en hvar efter sin ålder. En del af de äldre befunnos något mindre försigkomna i sin christendom.

Kyrkoherden besökte församlingen tre gånger årligen, nemligen jul, påsk och marknadstiden i Februari, och uppehöll sig hvar gång der i 14 dagar. Kateketen — en sådan hade hitflyttats från Utsjoki — hade mötestiderna informerat barnen i stafning och utanläsning. För omöjligt ansågs att han skulle resa omkring och undervisa i kåtorna, emedan församlingen var vidsträckt.

Helgedagarne läste såväl äldre som yngre flitigt Gruds ord, och på åtta ställen i församlingen sammankommo då de närboende samt begingo sin andakt med bön, sång och predikans uppläsande ur postilla. Bön hölls flitigt i kåtorna, och inga synnerliga laster öfvades, utan hade folket bibehållit det goda namn, det tillförene haft framför andra lappska församlingar. Enighet, rättvisa och saktmodighet var rådande, och församlingen berömdes för nykterhet, ehuru brännvin under mötestiderna fördes till salu.

Att döma af hvad samme Prost Castrén antecknat om resultatet af visitationen i Februari 1804, synes församlingens läskunnighet då hafva framträdt något mindre fördelaktigt, om ej det mindre goda resultatet nu får skrifvas på tillfälligheternas räkning, som ju så lätt kan ske vid en visitation i en för visitator obekant församling. Han fann dem försvarligen väl inkomne i salighetsläran, innantill läste de flesta rent och försvarligen utantill. De gamla goda sederna voro bibehållna. Krögeri idkades ej, utom marknadstiden, och folket hade ej särdeles smak för brännvin. Sexmän funnos 6.

Följande visitation hölls först 1828, den 2 och 3 Mars, af kyrkoherden C. A. Castren. De tre sista årens skriftskolebarn befunnos ega försvarlig christendomskunskap, voro i allmänhet inkomna i stafning samt läste försvarligt såväl i bok som utantill. De äldre ägde god christendomskunskap. Barnen befunnos såväl i stafning som i innan- och utanläsning väl försigkomne. (Del I s. 462 ff). Fjällapparne, hvilka ej närvoro vid visitationen, intygades vara vida svagare i läsning än Enareboarne (Del II s. 350 f.) Kateketen, som tillika är klockare, kunde ej för sin höga ålder besöka dem, hvarföre barnen undervisades af föräldrarne. De årliga husförhören besöktes flitigt af andra utom fjällapparne. Alltid då gudstjenst hålles infinner man sig så manngrant som möjligt i kyrkan. För fylleri kunde folket ej beskyllas, och krögeri idkades ej af någon församlingsmedlem, men såväl af handlande från Torneå och Norge som bönder och skojare från sydligare socknar. Hos en del fann visitator en försämring hafva skett i de gamla goda sederna, ehuru tjufnader och okyskhet dock ganska sällan bedrifves, jemte det oenighet och tvedrägt högst sällan exsisterar.

Då interimspredikanten Castrén, som nu under pastors tjenstledighet förestod pastoratet, anmälde, att föräldrarne talade sitt eget språk med sina barn, och att ganska få af dem rätt förstodo finska, hvilket äfven föräldrarne medgåfvo, fann visitator, enär bok- och isynnerhet utanläsningen ej kunde annat än gå trögt för sig, då barnen ej förstå hvad de läsa, nödigt bestämma en plikt af 32 sk. sv. banco för alla de föräldrar, som ej lära sina barn att äfven tala finska, hvilket så mj^cket lättare läte sig göra, som de flesta föräldrar med lätthet talade sagde språk. Att några, ehuru få, funnos, som talade finska otydligt, vore en följd deraf att de först vid mannaåldern lärde sig detta språk. Alla närvarande insågo äfven nödvändigheten af utstakandet af förenämnda plikt, hvartill, säges i protokollet, äfven enhälligt bifölls.

Tröge läsare hade erhållit föreställningar af Pastor, mot hvilken ej var något att påminna. Dock hade den önskan uttalats

364

att han vintertid ville hos dem uppehålla sig något längre; men i anledning deraf anmärkte visitator, att en längre vistelse i Enare vore för pastor, om ej alldeles omöjlig, dock högst vådlig för hälsan, sålänge bättre boningsrum för honom ej finnes än de nuvarande. Tiggare finnas ej. Sexmännen äro 6.

Det återstår ännu att tala om folkmängdsförhållandena och ecklesiatikväsendet i såväl Utsjoki som Enare. Då begge dessa församlingar emedlertid vårdas af pastor ensam, och äfven i tabellverket begge församlingarne äro sammanförda, gäller, hvad här nedan säges, pastoratet i dess helhet.

Om Folkmängdsförhållandena

i pastoratet och hvad med dem eger sammanhang finnas inga fullständiga och fullt tillförlitliga uppgifter innan tabellverket, som är gemensamt för hela pastoratet, år 1749 inrättades. Endast angående skattelapparne kunna sådana för äldre tid erhållas ur uppbördsböckerna, ur hvilka äfven här ofvan några siffror blifvit anförda i sammanhang med frågan om beskattningen. För år 1804 finnes i visitationsprotokollen antecknadt, att folkmängden då utgjorde, i Utsjoki 350 personer, fördelade på 55 rökar, och i Enare 450 personer på 65 rökar.

Längre tillbaka i tiden än i Utsjoki, som blef egen för-, samling först 1747, gå dock kyrkoböckerna i Enare, der sådana finnes från och med 1731. Enligt dem gestaltade sig förhållandet med afseende å födde, döde och vigde i Enare för åren 1731

— 1748 på följande sätt:

Födde < Döde ö

År

O:

-

P

H PJ

mk. qk. s:ma mk. qk. s:ma

1731

1732 1733

1734 1735 1736 1737 1738 1739 1740 1741 1742

1743

1744 1745 1746

1747 1748

526724825652365644 5 7763723324412542

10

5

13

14

8 7 15 4 8 9 7 6 777

(

111 41121 3

522223232794347555

431221211341452

1311

122473123

1 3

31

1

—r

1

o

321224224

11

86

18 70 82 152 41 41 31 72

År

1749 utgjorde Utsjoki och Enare församlingars samman

lagda folkmängd 541 personer, hvaraf 248 voro mk ock 293 qk1). År 1830 uppgick den till 915 (Andelin har 918), hvaraf 353 eller 168 mk och 185 qk- i Utsjoki, samt 562, eller 253 mk

]) För att bespara utrymme har utgifv. ej velat här införa alla de detaljerade tablåer öfver födde, döde och vigde etc. under skilda årsperioder, som finnas i manuskriptsamlingen; och detta så mycket mera, som utförliga och hvarandra kompletterande uppgifter i ämnet numera offentlig]orts. Sådana ingå framförallt i Andelins Beskrifning («Kertomus") öfver Utsjoki socken, införd i ,,Suomi" för år 1858, men äfven i Sjögrens a. a. s. 220 ff., till hvilka arbeten i detta afseende

och 309 qk, i Enare. Under 81 år har alltså pastoratets befolk

ning tilltagit med endast 374 personer, eller i förhållande af

1:1,7 och alltså i mindre mån än i något annat pastorat i denna

Lappmark. Då pastoratets areala vidd anslås till 240 qv. mil,

belöper sig således på hvarje mil endast 3,81 personer, hvil

ket är mera än 3 gånger mindre än i den öfriga finska Lapp

marken.

Under samma tidsperiod föddes 738 mk och 747 qk eller tillhopa 1,485 barn, af hvilka 93 mk -|- 98 qk äro födda i Januari månad, 79 + 92 i Februari, 58 -f- 77 i Mars, 67 + 63 i April, 52 + 45 i Maj, 48 + 41 i Juni, 45 + 54 i Juli, 64 + 49 i Augusti, 59 + 59 i September, 51 + 55 i Oktober, 60 + 62 i November och 62 + 52 i December. Af de födda voro 13, eller hvart 114:de barn oäkta. Tvillingar hafva framfödts af 12 barnföderskor, eller således i hvar 126 barnsäng, medan man i Sverige räknar tvillingar på hvar 72:dra barnsäng. Förhållandet mellan födde af mk och qk var 21:21,12. Dödfödde hafva varit 37, eller -hvart 41:sta barn. Samma är förhållandet i Sverige, medan der

emot i Berlin hvart 20:de barn är dödfödt.

Antalet sammanvigda hjonelag utgjorde 286. Af dem hafva förenats 43 i Januari, 72 i Februari, 77 i Mars, 61 i April, 4 i Maj, 0 i Juni, 2 i Juli, 1 i Augusti, 0 i September, 0 i Oktober, 1 i November och 25 i December. Tar man i betraktande att af förenämnda antal barn (1,485) en del äro födde i äktenskap, som ingåtts före år 1749, kan således medeltalet af barn i hvarje äktenskap anslås till 5.

Under åren 1774—1830 var barnaföderskornas antal 1,115. Af dem voro 23 i en ålder af emellan 15 och 20 år, 134 emellan 20—25, 270 mellan 25 och 30, 290 emellan 30 och 35, 220 emellan 35 och 40, 130 mellan 40 och 45, 47 emellan 45 och 50 och 1 öfver 50 år.

Utom åren 1751, 1757, 1767 och 1771, då gängse sjukdo

hänvisas. I det följande har derföre företrädesvis endast sådana uppgifter intagits, som åtminstone i någon mån äro egnade att komplettera nyssnämnda författares. Utgifv.

mar vållat en större dödlighet, har de under året föddes antal alltid varit större än den totala dödssiffran.

Under samma period, 1749—1830, hafva afiidit 371 mk och 404 qk eller tillhopa 775, hvaraf i Januari månad 41 mk -f- 35 qk, i Februari 32 + 60, i Mars 42 + 66, i April 39 + 57, i Maj 35 + 20, i Juni 36 + 30, i Juli 21 + 24, i Augusti 26 + 24, i September 30 + 28, i Oktober 24 + 18, i November 18 + 18 och i December 27 + 24.

De föddes antal öfverstiger alltså de dödes med 710; men då folkmängden emellertid ökats med endast 374 personer, hafva alltså ifrån orten afflyttat 336, i hvilken siffra det manliga könet är talrikare än det qvinnliga. De dödes (775) förhållande till de föddes (1,485) är ungefår såsom 1:1,9.

Af de aflidne hafva varit: 122 under I år, 38 mellan 1 och 3 år, 24 mellan 3 och 5, 23 mellan 5 och 10, 68 mellan 10 och 25, 131 mellan 25 och 30, 369 öfver 50 år.

Denna förteckning utvisar en i förhållande till andra orter ovanligt ringa dödlighet bland barn under 1 års ålder, eller nå

1/6

got mera än af hela dödssumman och ej ens 1/lz af alla födde, hvilket är högst anmärkningsvärdt hos ett folk, som under ett hårdt luftsträck bor både sommar och vinter i usla bostäder, stundom under bar himmel. Att. under dylika förhållanden ett sådant resultat kan vinnas har påtagligen sin grund deri, att barnen ända till ett och två års ålder, ja, t. o. m. ännu längre tid, för det mesta födas med modersmjölk, samt att de alltid närmast kroppen bära ylle eller skinn med hårsidan inåt. Anmärkningsvärdt är ock, att medan jag på de flesta orter i Finland, der jag varit, haft anledning att förebrå mödrar för det de närt sina barn med komjölk, men fått till svar att detta varit nödvändigt af brist på mjölk hos modern, sådant af mig aldrig försports hos Lapparne. Af hvilken betydelse modersmjölken är för barnet har jag, bland många andra fall, funnit i en bondfamilj i mellersta Finland. Husfadern hade varit två gånger gift och haft sammanlagdt icke mindre än 21 barn. Af dem ammades ett enda af modern och lefver ännu vid 50 års ålder, medan alla de öfriga, som närdes med komjölk, dogo såsom barn.

— 368 —

För de ifrån 1749—1830 aflidne har i tabellverket såsom

dödsorsak antecknats:

Mk. Qk. S:a

Barnsbörd — 10 10

Blodhostning, lungsot, tvinsot ... . 24 18 42

Broek 2 — 2

Bukref, kolik och förstoppning .. . 6 2 8

Elephantiasis 2 3 5

Fallandesot och konvulsioner ... . 1 2 3

Frosse, älta 4 — 4

Gikt, led- och torrvärk 7 7 14

Halsfluss 5 1 6

Hetsig feber 12 11 23

Hjertsprång hos barn, tandsprickning,

magref, maskar 5 6 11

Håll och stygn, bröstfeber 38 44 82

Kikhosta 15 11 26

Koppor1) 13 20 33

Kräfta 2 — 2

Mässling 23 22 45

Nerf- och rötfeber 13 9 22

Risen eller Engelska sjukan ... . 2 — 2

Rödsot 2 6 8

Skarlakans feber 3 1 4

Stenplåga, vattustämma 6 — 6

Strypsjuka 3 2 5

Slag, stickfluss 13 12 25

Sår, bulnader, bölder, rosen, kallbrand . 2 1 3

Vattensot, andtäppa, skörbjugg, gulsot .1 2 7 19

Ålderdoms svaghet 68 121 189

Oangifven sjukdom 48 62 110

Olyckshändelser 39 26 65

Magtistel 1 — 1

S:ma 371 404 775

*) Under perioden 1812—1830, då vaccineringen vidtog, hade 104 barn blifvit vaccinerade. Af dem voro 50 mk och 54 qk.

— 369

Sålunda utgöra, de som dött af ålderdomssvaghet närmare 1/4 af hela dödssumman; af sjukdom, som ej kunnat angifvas, omkring i/g, hvaraf 70 °/0 eller 39 mk och 40 qk utgjorts af barn under ett år; af håll, stygn och bröslfeber omkring l/9; af olyckshändelser 1/l2> hvaraf 8, eller en man och sju qvinnor, antecknats hafva dött af svält, 2 mk af ,,våda", 16 mk och 9 qk drunknat i öppen sjö, 3 af mk och 2 af qk frusit ihjäl, 1 mk dött af okänd händelse, 2 mk och 1 qk omkommit „under isen" och 1 qk ,,i oväder", 1 mk begrafvits under jordras, 1 mk dött af att han infallit i kokande vällingsgryta, 1 mk och 1 qk i följd af barkföda, 1 qk af annan osund föda, 1 mk blifvit rifven af björn samt 10 mk och 4 qk omkommit i följd af orubricerade olyckshändelser; i mässling V17; af blodhostning, lungsot, tvinsot 1/iS; af koppor (som sällan förekommit här) Y23 I af kikhosta 1/30; af slag och stickfluss 1/J1j i hetsig feber inemot ^34; i nerf- och rötfeber 1/35: af vattensot och andtäppa 1/41; i elephantiasis 1/l55 m.

m. Ej ett enda fall af sjelfmord har förekommit. .

Ecklesiastikverket och undervisningen.

Såsom redan tidigare omtalats byggdes de två första kyrkorna i Kemilappmark år 1648, den ena i Kemiträsk, den andra i Enare, och underlades moderkyrkan i Kemi, å hvars pastor den kyrkliga vårdnaden om hela Kemilappmark af ålcler ankommit. Då senare Kemilappmarks pastorat år 1675 inrättades, blef Enare ett kapell under detsamma och fortfor att qvarstå i denna förening till år 1747, då ett särskildt pastorat bildades af Enare och Utsjoki, med det sistnämnda såsom moderförsamling och Enare såsom annex.

Redan derförinnan hade emedlertid kyrka uppförts äfven i Utsjoki, i en trakt, nog lämpligt belägen med afseende å vinterkommunikationerna, men ej så för förhållandena om sommaren (Del I s. 390). Arbetet utfördes af Borgaren Anders Hellander

24 för en entreprenadsumma af 350 daler S:r mynt1). Detta synes hafva skett år 1700, hvilket årtal är inristadt på kyrkans lås, eller möjligen under åren 1700—1702; ty först år 1703 invigdes kyrkan, hvilken då blef annex under Koutokeino. Präst stationerades här först år 1742. Då förordnades, att till lärare i den lappskola, som år 1728 på orten inrättats, skulle utses en prästman, hvilken det ålåge att jemte skolmästaresysslan, som derintills skötts af lekman, handhafva äfven församlingsvården i Utsjoki annexförsamling. Afven efter det skolmästaren år 1747 utnämnts till det nya pastoratets första kyrkoherde, fortfor han att vara skolans lärare ända tills att densamma med utgången af år 1750 indrogs och dess lokal inreddes i dess helhet till bostad för pastor, som äfven derförinnan bott i samma hus.

Kyrkan, om hvilken det redan i 1770 års visitationsprotokoll antecknats, att den är gammal och nog usel b&arin