ANTECKNINGAR

UNDER MIN VISTELSE

LAPPMARKEN

JACOB FELLMAN.

FJERDE DELEN

HELSINGFORS, FINSKA LITTERATURSÄLLSKAPETS TRYCKERI, 1906.

 

Bidrag

till

Lappmarkens Fauna.

I Finska Lappmarken anträffade arter

af

I. Däggande djur.

På Finska Imettäjät, på Lappska Njamatejek1).

1. Flädermus, Vespertilio murinus. På Svenska äfven Läderlapp, Norrska Skindvinge, Finska Nahkasiipi, Yökkö, Lappska Hessen, Estniska Nahk hiir, NahTc lapp.

Förekommer söderom Landtryggen eller Kölen i Sodankylä och Kuusamo icke sällan; men norrom Kölen är hon under min tid i Lappmarken ertappad endast vid Ivalo elfdalen i Enare. Ar dock till namnet allmänt känd till och med i Utsjoki. Ingen der uppgaf sig hafva sett detta djur, men man hade dock aning om att det finnes, eller åtminstone fordom funnits på orten.

2. Skäl, Phoca variegata. På Svenska äfven Spräckliga fjärdskälen, Vikare Skälen, Norrska Kobbe, Stenkobbe, Spräglede Säl, Finska Hylje, Lappska Njårju 1. Njuorju, Estniska Hijlge

1. TJelg. Kallas, jemte flere dess släktingar, af Ryska Lapparne Nerpa och Norpa.

1) Af dessa ,,Bidrag" är den del, som omfattar de »Däggande djuren", af tryckt ur tidskriften ,,Suomi" för år 1847 a. 213—283. Hvad derefter följer, har förut icke blifvit offentliggjordt, ehuruväl manuskriptet blifvit med afseende å der förekommande uppgifter om arternas förekomst m. m., af några forskare för sina utgifna arbeten användt. Utgifv.

Vistas om somrarna i Teno eller Tana elf, hvarest han nerom Wuolle Käynes, den nedra Storforssen, ofvanom den Norrska riksgränsen, ofta förekommer till myckenhet. Åtskilliga gånger har man likväl sett den äfven ofvanom sagde fors, och man vet med visshet att den en gång ynglat hela tio mil söderom Utsjoki kyrka, der Enare och Karasjoki sammanlöpa. Men så sällan man än finner dess bo här uppe, så ofta finner man den på jagt efter lax nerom Storforssen. Exempel ges, att han icke alltid simmar upp efter Storforssen, utan går eller krälar till lands öfver näset, der forssen är som häftigast. Parningen sker i Augusti, hvarunder de slåss jämmerligen, resa sig upp mot hvarandra, bita i sina rivaler stora skråmor, ja, rifva små stycken af hvarandra. Honan föder följande året, alltid före midsommar, och en del redan i Maj, gemenligen en unge1), som vid födseln är mycket mager, ullig och luden; men den blir snart fet och dess ull förvandlas till hvitgrått, under magen till hvitaktigt hår. Lapparne säga, att redan efter första däggningen det ludna håret begynner att afgå och det ordentliga håret att sticka fram, samt att, så snart ungen fått di 3 gånger, späcket är en tum tjockt, och äfven skinnet vackert och glänsande. När ungarna äro mycket små och modren öfvergifvit dem antingen af skrämsel eller för att söka rof, skrika de au au au med barnstämma. En menniska, som står nära, kan med samma läte lacka dem upp till lands, så att de, med sina små framtassar, släpa sig fram ej allenast på stranden utan ock långt upp på bankar. När modren vill fly med sin unge, kastar hon den på nacken, deri den biter sig fast, hvarefter modren dykar under vattnet.

Det egenteliga skälfänget börjas i Teno eller Tana elf mot hösten, när elfven är som torrast och man vet, att skalar i ymnighet hafva uppstigit i elfven. Då skickas bud upp till dem som bo vid elfven, på begge sidor om riksgränsen, så långt det kan hinna. I hvar båt nedkomma då 2 man, vanligen med 4

1) År 1826, den 1 Maj, sköts en unge, hvilken ansågs vara 3 veckor gammal.

3

laxnät, och slå en pata öfver elfven, 1 ä 2 mil ofvan utloppet, eller något högre, så att hafsfloden ej kan skada den. Patan består af pålar, drifna djupt in i sanden, med dubbla laxnät, hvilka stå 1x/2 aln högre än vattenytan och äro med klufna stockar djupt i sanden nerkilade, så att skälen, då han drifves mot patan ej kan upplyfta dem eller få nosen derunder. Midt i elfsådran är en Karsina, d. ä. ett fyrkantigt rum, dit skålarna drifvas och sedan med nät upptagas. Under tiden stå andra män på stranden, för att ihjäl slå dem, som vilja gå öfver land förbi patan, och sålunda rädda sig. Eller ock slås patan på omnämnde sätt öfver elfven, men i form af en kil med smal öppning i elfsådran, der en stor säck eller kil af fyrdubbla laxnät är byggd. Skålarna drifvas sedan dit och derinvid posteras vanligen ett par båtar, med 2 man i hvardera båten, att vakta, under det de öfriga begifva sig långt uppför elfven och med en not af laxnät, som går öfver hela elfven, drifva skålarna till patan. Så snart någon af dem kommer dit, lyftar han upp sin nos öfver vattnet för att få luft, och kan då ihjäl slås af vakten; så att, om än aldrig så många komma dit, de ej kunna sönderrifva näten, enär den ena efter den andra straxt slås ihjäl.

Detta är ortens gemensamma och allmänna skäl-fiske, men kan ej alla år idkas. Emedan det bortskrämmer laxen, nyttjas det endast om hösten, då laxen upphör att stiga upp i elfven; men det kan endast ske då vattnet i elfven är mycket lågt. Det mesta man på en gång ifrån en sådan pata fångat var 120 stycken, men då voro så många intressenter, att hvar man ej fick flera än 6l/2 skäl på sin lott. Så gifvande denna fångst än är ibland, så händer det stundom att intet fås; ty om vattnet stiger sedan patan är utslagen, hvilket ofta är fallet om hösten, förderfvas den och skälhundarne gå alla igenom.

Men dessutom fångas skälen af hvar och en enskildt, som dertill har tillfälle och lust samt ej bor långt ifrån elfsmynningen. Mest finnas de 1 ä 3 mil ofvanom Grullholmen. Man fångar dem sålunda med ett slags krokar af fingers tjocklek och 11/2 qvarters längd, till ett antal af 24 ä 25 fastspikade på en slät huggen timmerstock af ungefär 4 ä 6 tums tjocklek, nedgräfven

4

ebbtiden i en sandbank, hvarest skålarna flodtiden pläga uppehålla sig, så att krokspetsarne stå upp mot elfven. På stocken äro 4 hål och genom hvart och ett af dem drifves en påle af flera alnars längd ner i sanden för att hålla den fästad, hvarjemte i stockens bägge ändar bindes ett tåg, som ytterligare fastpålas längre upp på banken, dock så djupt i sanden, att skälen ser hvarken pålen eller tåget. Sedan allt detta är färdigt, är man i närheten med båten och passar noga på tills vattnet, sedan skälarna under flodtiden kommit på banken, fallit så mycket att krokspetsarne äro 2 ä 3 tum under vattenytan. Då närmar man sig med båten så stilla som möjligt, så att skälarna, som ligga på banken, intet må höra, och aflossar på dem ett skarpt skott, hvaraf de förskräckta rusa på flykten neråt, samt dervid stöta dessa hvassa, syllikt spetsiga krokar in i kroppen. Jägarne, som äro 2:ne, skynda nu, allt livad de kunrfå, med klubban i hand för att ihjälslå de i krokarne fastnade skälarne. Ar det så mycket vatten, att skälen kan dyka, måste han få flera slag förr än han dör; och skyndar ej jägaren med deras slagtande, bortföra de hela stocken innan kort, om de äro flera. Skälens styrka är så stor, att om han i dödsångesten, då han sitter på krok, fattar i räcken eller annat på karlen, denne måste följa med i vattnet. Eastnar han endast i en krok, bräcker han henne genast.

Afven fångas skälen i Teno Elf med vanliga vargsaxar, helst vid laxpator, och med lax till bete. Men dessa böra vara så inrättade, att långa jernspjut eller taggar (tänder) äro fastade i saxen; eljest håller saxen icke.

Man brukar ock fånga skalar med enkom dertill inrättade nät, på Norrska Kobbenät, på Lappska Njärpi fermek kallade, som utsättas emellan bankarna der skälarne mest vistas. Med denna method fås likväl gemenligen endast ungar, ty sällan gå de äldre i nät.

Också plägar man ej sällan skjuta dem med räffelbössa af stor kaliber, på Lappska Valfari kallad. Ty när vackert väder är och skalar vistas i elfven, ser man dem beständigt lyfta upp hufvudet ofvan vattenytan, för att andas, och förblifva i sådan

- 5 -

ställning, om de ej skrämmas, så länge, att jägaren hinner sikta och lossa skottet. Är vattnet djupt och rinnande, fås skälen dock ej alltid, isynnerhet om skottet ej mycket väl träffat honom, ty han sänker sig då ner och bortföres af strömmen. Men i stilla vatten och på hafvet förblir han alltid, när han fått dödande skott, invid dess yta, utan att slippa ner.

Vanliga värdet på en fällvuxen skäl, som fångas i elfven, är på denna orten 15 Rubel, eller för 2 lispund Späck 10 Rub., för Köttet 2 Rub. och för Skinnet 3 Rub.

Köttet ätes dels kokt dels saltadt och säges likna i smak sjöfågelkött. Ryska Lappar, äfvensom bönderne vid Ishafvets och Hvita hafvets kuster, äta aldrig skälkött, påstående, i synnerhet de förra, att Pharaos krigsfolk, som drunknade i Röda hafvet, blifvit förvandlade till skalar.

3 Hund, Canis familiaris. På Finska -Koira, hanen koira, koirankoiras, honan nakku, naara, Lapp. Päna, hanen vares, honan tsikko, valpen vualpe, valpe, velpes, Estland, koir och på Dorpatska dialekten peni.

Det är ej lämpligt att af den tama hunden bilda särskilda varieteter efter dess användning, såsom björnhunden, vildrenshunden m. m., emedan samma slags hund låter öfva sig och brukas till olika sysslor. Vill man dock skrida till delning af de här befinteliga hundslagen, kan man föra dem i allmänhet till de af Prof. Nilsson beskrifna: Lapphunden och Björnhunden. Några hundar hafva ända ifrån valptiden större fallenhet för renars vallande, och några för jagt, andra äro egnade för beggedera, medan några åter till intetdera med fördel kunna inöfvas.

Hunden är ett nödvändigt vilkor för nomad-Lappens hushållning. Ty utan den kunde han hvarken drifva sina renar eller hålla dem tillsammans, utan de skulle fly till fjäll och skogar och återtaga sitt vilda tillstånd, hvarföre en god hund betalas med den bästa renoxe, och en oöfvad valp, med anlag till att valla renar, med en renko. Nomad-lappen belönar ock sin hund för den stora tjenst han gör honom med ymnig föda, så att om han ock på Lappmarkens isiga fjäll fryser jemte sin husbonde, så delar han ock med honom maten och hvilo

— 6 —

stället. Sju ungar äro det högsta nian vet en hynda här h af va haft.

Galenskap, Hydrophobi, hos hundar känner man här ej till; men de besväras så mycket mera af andra sjukdomar. Man hör dem ej sällan i sömnen, när de sofva i köld på fjällen, skrika och vända sig; likaså under och vid förebådande oväder. Denna sjukdom är för dem så besvärande, att de ragla, och till och med dö deruti förr än de fylt sina 4 ä 5 år.

Huru länge hunden lefver här kan ej bestämmas, emedan ingen föder honom sedan han blifvit oduglig till tjenst, och hans tjenstetid räcker sällan öfver 8 ä 10 år. På min födelsebygd, Rovaniemi, vid Lappska gränsen, lefde en jagt-hund i mina föräldrars hus till en ålder af 20 år, ehuru han mycket nog begagnades till jagt. Slutligen förlorade han syn och hörsel, samt blef, ehuru eljest en välartad gårdshund, så lömsk, att han måste skjutas.

4. Varg, Canis Lupus. På Norrska Graabeen, Finska Susi, Hukka, Hurtta, Peto, Lappska Kumpi, Seipeg, men äfven Stakke (af stacket, sönderrifva), Stalpe best, hanen Havia, honan' Zikko. valpen Skiuwga, Estniska Hunt, Dorpatska Susi.

Vargen är det värsta skadedjur för renjorden; årligen utöder han en betydlig mängd renar. De sednare åren har denna landsplåga här varit i tilltagande, så att mången bland de rikare Lapparne skattat sin förlust till 50, ja till och med 100 Renar årligen, som blifvit rof för vargens omätliga gap. I anseende till ortens fattigdom, har man ej ännu inrättat premier för dessa skadedjurs fällande, och de af Höga Kronan anslagna skottpenningar komma sällan på denna aflägsna ort Lappen till hända. Hvar och en inser dock ej allenast fördeln af att för vinnande af pelsverk fälla dessa skadedjur, utan äfven den allmänna nyttan dervid.

Fordom visste man här ej mycket af vargar, nu finnas de ofta 10, ja 15 i skocken. Troligen hafva vargskall på sydligare orter drifvit dem till detta hårda klimat. Efter Pontoppidans uppgift visste man ej af vargar vester om fjällryggen i Norrige förr än under krigsåret 1718. Efter 1788 och 1790 års krig skall deras antal ökats, och har allt sedan varit i tilltagande. De få, som skjutas och fångas med slagjern eller under snörikare vintrar kunna dödas med spjut, minska ej tillvexten. Har en varg en gång slitit sig lös ifrån slagjernet, aktar han sig att vidare fastna i det, och en sådan varg kan dåmera fångas endast genom jagt i djupare snö.

Lapparne pläga, när djup snö är, under kall och klar väderlek i härs och tvärs köra upp spår samt nedsätta vargsaxar på flere ställen på de sålunda uppkomna vägarna. Inom några timmar har denna väg tillfrusit så hårdt, att den bär vargen; då börjar man genast att eftersätta honom på skidor, eller med renar, tills han fastnar i sax. Med förgiftadt bete fås han högst sällan, emedan han här får ymnig föda af renhjordar och derföre ej tager på gammalt kött. Lapparnes och nybyggarnes ihärdighet att eftersätta vargen är otrolig. Man vet att de i 2 ä 3 dagar utan mat eftersatt varg tills den tröttnat och de rännt spjutet genom honom.

Vargens parningstid inträffar i Februari, hvarefter honan i medlet eller i slutet af Maj föder 6, högst 7 ungar. (I Lappajärvi socken af Wasa län fann en bonde år 1833 i ett vargbo 9 stora ungar.) För några år sedan fanns i slutet af Juli i närheten af Utsjoki kyrka ett vargbo, der ungarna, 6 till antalet, redan voro af en vanlig räfs storlek och föddes gemensamt af hanen och honan. Boet var anlagdt i sandaktig jord i form af ett räfbo, men ej djupare än 1x/2 aln under jordytan. I slutet af Augusti öfvergifva ungarne boet, sedan de redan före den tiden dels med föräldrarna, dels ensam gjort små utvandringar. Michaeli tiden skall vargungen redan på egen hand förmå slagta en ren; men icke dess mindre följa de modren åt hela vintern.

Att en varg, som i strid med ett annat djur blifvit sårad, eller som, då han förtärt sitt rof, blifvit besudlad med blod, anfalles och uppätes af andra vargar, har man här intet exempel på. Om så vore, hvilket jag hört berättas af allmoge i Finland, måste det ske i hungersnöd; men här, der vargen har tillräcklig föda af de talrika renjordarna, både vilda och tama, anfaller han aldrig ens barn eller hundar, hvilket ofta händer nere i landet, der all boskap förvaras i stall och hus.

I den nedra delen af Lappmarken finnas vargar till ymnighet blott de år, då litet snö finnes, emedan de i den vanligen myckna snön om vintern kunna på skidor upphinnas. Nordligare, der slätter och fjällar äro hans tillflykt, kan han fångas endast med sax, luder, och såsom unge i boet. Fås djuret lefvande i sax, undergår det understundom all påtänklig martering, isynnerhet om det gjort mycken skada. Del II s. 303.

5. Svart Varg, Ganis Lycaon (Gmelin). På Lappska Zhappok, Zhappes Riehan, Finska Musta Kettu.

En sådan såldes på Enare julmarknad 1824 för 30 Rd. Den var fångad i närheten af Varanger-fjorden. Den var litet mindre än en vanlig räf, och således vida mindre än dess närmaste slägting, vargen. Den var becksvart och glänsande, med nosen kortare än den vanliga räfvens, mindre yfvig svans, och en fin hvit strimma på bröstet. En annan, alldeles lika beskaffad, hade storleken af den största räf och på bakkorset några silfverhvita hår, hvarför man förmodar att den förre var en unge, och den sednare gammal. För denna begärdes 20 Sv. S:r Rd. Blott någon enda gång på flere år fångas här sådana, hvaraf skulle tyckas, att de ej bo och bygga på orten, utan invandra hit, troligen ifrån öster, der de skola finnas. Djuret har ej här befunnits vara mera rofgirigt än räfven, utan håller till godo med as på hafsstränder; och då det beger sig till fjälls, följer det troget i vargens spår och äter de af honom efterlemnade renkroppar.

6. Räf, Canis Vulpes. F. kettu, repo, L. riehan, repe: hos Imandra Lapparne riemi, och den röda ruopsok, hanen ravia, honan tsikko, valpen vielpies eller velpes, skiuwga eller riehan skiuwga. Estn. rebhane.

Räfven varierar mycket till sin färg. De allmännaste färgvariationer äro följande: Ä

l:o Korsräfven, Ganis vulpes crusigera, F. risti kettu, L. risti riehan, med mer eller mindre svartaktigt kors på ryggen ofvan bogarne, bestående af en 2 ä 3 fingers bred rimsa, med litet

9

bredare rygg-rand. Dess skinn betalas här med ungefär dubbelt så mycket som den vanliga röda räfvens, eller med 20 ä 25 Rub. Afven korsräfvarne äro mycket olika till sin färg.

2:o Brand räfven, Canis vulpes alopex. L. ravde, P. rautiokettu. Nästan af lika värde med den föregående, ej sällsynt norr om fjällryggen, men ej så allmän som korsräfven.

3:o Svartaktiga allmänna räfven. Dess skinn är på Enare julmarknad lika, om icke mera sällsjmt än brandräfvens, och betalas allt efter qvaliteten med minst dubbelt mot brand- och korsräfvens.

4:o Hvitaktiga allmänna räfven, hvitaktig med svarta öronspetsar och brunt streck långsåt ryggen; högst sällsynt, men af mindre värde i handel.

5:o Hvita allmänna räfven. Högst sällsynt, men säljes för ringare pris än alla andra varieteter. Igenkännes med lätthet från den hvita fjällrackan genom sina svarta öronspetsar och sin yfviga svans. Af sådan räf har jag likväl ej sett mer än ett skinn på Enare marknad.

Räfven parar sig här i fjälltrakten först omkring Mattsmässan, eller gemenligen emellan Mattsmässan och Mariae, sedan solen begynt förljufva Lappmarkens dystra vinter; altså liksom andra djur senai-e än ner i landet. Under parningstiden förhålla de sig fiendtligt mot hvarandra och äta ingenting. Eriksraässotiden framföder honan 3—8, till och med 9 ungar; vanligen ju färre dess vackrare och af dyrbarare slag, samt ju flere dess sämre ungar. Har honan framfödt endast 3 ungar, är vanligen 1 eller 2 kors- eller svartaktig-räf, och man har till och med uti ett bo af 5 ungar funnit en kors-räf. På bebodda trakter, och der folk finnes, äfvensom då han följer i vargens spår efter fjäll-Lapparna, rör han sig om natten; men i Lappmarkens obebodda skogar och på dess kala mossar samt fjäll möter man äfven ofta om dagarna räfvar springande på vägar. Ungarna förvara de uti en underjordisk kula, den de antingen året förut för framtida behof uppgräfvit uti någon brant mull- eller sandbacke, som sluttar åt söder, eller — om kulan vid ynglings-tiden ännu skulle ligga under snö, eller vatten dit inkommit om hö

— 10 —

sten och under vintern blifvit is — uti gamla räfbon, grottor och hålor. Man berättar äfven att modren tillsammans med ungarne om hösten gräfver flera bon, som begagnas af modren och ungarna följande året efter behof.

Är vädret vackert, ynglar hon alltid utanför kulan i solsken, och så snart ungarna blifvit väl torra, för honan dem i boet, hvilket hon med mycket arbete och försigtighet uppgräfvit. Hålet vid ingången är så litet som möjligt, så att ej ens en liten jagthund kan rymmas deri. Sedan räfhonan vid boets anläggande först gräfvit en smal gång i horizontel riktning, fortsätter hon i riktning uppåt backen, något så när paralelt med jordytan, så högt backen når, hvarvid hon vanligen iakttager den försigtigheten, att gräfva gången i sådant lättare jordlager, som betäckes af fastare och hårdare. Efter några famnars sträckning delar sig gången i flera grenar. Ungarne vistas alltid uti den längsta grenen, der ett rum finnes af 11/2 alns längd och bredd samt en alns djup. Dess öfversta hvalf är 3/4 ä 11/2 aln under jordytan. Ibland iakttager räfven den försigtigheten att, sedan den gräfvit några famnar uppåt kullen, fortsätta neråt till stället, der den begynt, och så åter uppåt. Sedan den åter kommit nära toppen af kullen, bereder den der plats för sig och sina ungar.

Då nu räfven har så många lönngångar, som icke sällan äro förenade med hvarandra, händer det ofta att en ovan sökare af räfbon icke finner ungarna; ty hela backen förmår han ej uppgräfva, så mycket mer som jordlagret öfver gången ofta är så hårdt, att det ej med spade kan genomgräfvas. Dertill måste här ofta begagnas yxa, emedan gräftor ej finnas på dessa orter. Går man bort för att skaffa sig bättre redskap eller kunnigare gräfvare och kommer åter, så har modren fört bort sina ungar.

Ungarna uppfödas af modren, ehuru det ej är sällsynt att hanen biträder henne deruti. Åtminstone säga de som uppgräfvit räfbon, att båda ofta vid sådana tillfällen äro närvarande. När man borttager ungarna, skola de gamle skrika jämmerligen. Isynnerhet när ungarne äro mycket späda, skall honan komma fienden så nära, att hon kunde slås i hjäl; men för framtida aflelse, skin

— 11 —

nets skabbighet och hårets oduglighet på denna årstid, skonas hon vanligen. Vid boet finner man ben efter möss, ekorrar, harar, renkalfvar, fisk, fjäder efter snöripor, små sump- och sjöfåglar, skal af allehanda skogs- och sjöfågel-ägg, såsom lemningar af den föda hon burit åt sina ungar. Äfven skall hon, då hon finner döda får, föra dem till mat åt sina ungar.

När ungarna blifva så stora, att de kunna gripa mindre djur, för modren dem utur boet för att öfva dem i att söka rof. Efter första jagtfärden pläga de likväl ännu någon tid stanna uti boet, om allt är stilla och fredligt. Alla utföras i början icke på en gång.

Räfven är i de Lappska socknarna ännu så allmän, att hvarje Lappe, åtminstone i Utsjoki och Enare, som äger en rostig räfsax, årligen fångar någon. Stundom finnas mycket räfvar, ibland åter högst fä. Orsaken dertill anses bero af fjäll- och andra lemlars vandring. Af de fattigare i Sodankylä, Enare och södra delen af Utsjoki, der skog ännu finnes, fångas räfvar med en klufven och i kanten eggad trädstubbe. Djurets fot fastnar i stubben, då det sträcker den ut för att dermed åtkomma betet, ungefär 21/2 ä 3 alnar högt ifråu marken. Sedan foten en gång kommit fast, klämmes den allt hårdare, ju mera räfven försöker draga ut den, så att det är omöjligt för räfven att slita sig lös, om ej foten afbrytes eller af räfven sjelf afbites. En sådan stubbe kallas här sallanjulge eller riehan sällan, på Pinska ketun kanto. Om fångsten med stubbar skall lyckas, böra de vara några år gamla och af luften redan grånade, emedan de eljest skys af räfven.

När man funnit räfbon, borttager man ungarna och föder dem med fisk, fiskafskräde m. m. till början af vintern, då de slagtas. Dessa få aldrig så vackert skinn, som de, hvilka njuta sin frihet och modrens omvårdnad; och dessutom blir huden på dem mycket tjockare och håret kortare än på fjällräfvar, samt betalas vanligen endast med halfva priset. Orsaken dertill är dock ej endast frihetens förlust, utan äfven mindre och sämre föda; ty ju bättre de födas, desto bättre blir skinnet, och håret vackrare. Måste de åter svälta i sin fångeskap, så slåss de om

— 12 —

den åt dem kastade födan, hvarvid alltid någon illa bites, och skinnen blifva ej bättre än hundvalpars. Skinnen sälja Lapparne alltid åt handlande, men benlingar så väl af räfven som af fjällrackan nyttja de sjelfva till bräm på sina mössor, samt till pelskragar åt sitt qvinnfolk. I fattiga tider ätes räfkött, men ej eljest. En och annan nybyggare, som haft tillgång på mjölk, har uppfödt räfungar i sina boningsrum, hvarigenom de blifvit så tama, att de, till dagarna utsläppta för att sjelfva sörja för sin föda i skogen, om qvällarna hemkommit och då blifvit rikeligen utfägnade med söt- eller surmjölk. Men de blifva efter Michaeli skygga och qvarblifva i skogen, om de ej tagas in så snart marken snöbetäckes. De kunna dock efter snöfallet lättare skjutas i skogen än andra vilda räfvar och låta i början af vintern icke sällan af sin förra skötare locka sig fram till skotthåll. Sålunda uppfödda räfungar lemna dyrbarare pelsverk än de alltid i räfkojor instängda.

Också fångas räfvar med förgiftade beten, som Lapparna kalla Shiljo (Räf kakor), inlagda i kött, samt med källarhalsbär (Daphne mezereum) och fint sönderstött glas; men detta fänge vill så mycket mindre lyckas, som vargar och räfvar ej här lida sådant brist på föda, att de skulle taga på dylikt bete, hvarföre detta sätt att fånga är mycket aflagdt. Del II s. 306.

7. Fjällracka, Ganis lagopus. F. Naali, L. Njala, Sval, Svala, en unge Njala Shuvga, m. m.

Af denna finnes här hufvudsakligen tvenne färg-variationer, den hvita och den blå: men den sednare har många färgförändringar, hvilka till en del härröra af olika ålder, olika årstider, af olika färgade djurs parning och andra orsaker.

  1. Den hvita fjällrackan, L. velges njala, är om vintern helt och hållet snöhvit; men om sommarn grå och gråaktig med åtskilliga nyanser efter ålder.

  2. Den bida fjällrackan, L. Zoppes njala, F. Musta naali, hvilken hufvudsakligast har följande färgförändringar: a) Den smutsigt grå, F. Harmaja naali, L. Shelta, hvilket namn likväl passar på alla fjällrackor, som ej äro hvita. Denna förändrar föga sin färg om sommaren, b) Den mörkgrå eller muskusfär

— 13 —

gade, nastan i svart skiftande, L. Zappes njala, Y. Musta naali. c) En litet ljusare än den föregående, med hårändarne nästan hvita, kallas af Lapparna Shelta.

Denna fjällbyggare finnes i Utsjoki vissa år till sådan myckenhet, att några Lappar på en vinter fånga 15 ä 20 af dem. I Enare förekommer den icke till sådan ymnighet, och i Lappmarkens södra socknar, der fjällen upphöra, är den sällsynt. Den parar sig och ynglar mest på samma tid som räfven, samt bygger sitt bo i likhet med denna; dock ynglar den stundom i bé"rgskrefva eller grotta. Då den anlagt sitt bo uti en torr sandbacke, dervid äfven hanen skall vara behjelplig, har den understundom ännu flere kanaler än räfven; hvarföre det ofta nog skall hända att 2 eller 3 yngla uti samma bo. Ungarna, hvilkas antal sällan öfverstiger 5 ä 6, äro först smutsigt grå, med mer eller mindre svärta, eller ock blåaktiga. En af Lapparne fångade en unge i medio af Augusti, då den skulle simma öfver Teno eller Tana Elf; den var svartaktig eller mörkgrå, skiftande litet i blått. Lappen, oändeligen glad öfver sitt byte, emedan han trodde sig hafva fångat en unge af den svarta räfven, skötte den med största omsorg; men till hans stora förundran och förtrytelse började den förment svarta och dyrbara räfungen Michaélitiden hvitna, och var Allhelgonatiden alldeles hvit. Då den hölls fängslad i hus, skällde den, så ofta någon gick der förbi, liksom en hund-valp.

Fjällrackans öron, som äro afrundade, äro mycket kortare än räfvens, samt äfven nosen kortare och trubbigare. Först mot hösten börja de få sin riktiga färg, och vid vinterns ankomst är denna färgförändring fulländad, samt pelsen tjock och yfvig, antingen hvit, smutsigt- eller brun-grå, mörkgrå eller blå. En hvit fjällracka framföder såväl blå och grå som hvit afföda, liksom en blå fjällracka framföder ungar såväl af hvit, som af sin egen färg; dock så, att de hvita äro mycket allmännare än de af andra färger. Skulle den blå fjällrackan utgöra en särskild art ifrån den hvita, kunde man icke anse dessa olika färgade exemplar annorlunda än som batarder af dem begge, och sammalades brandräfven, korsräfven och den svarta allmänna räfven för batarder af räf och svart räf eller svart varg, hvilka då och då, ehuru sällan infinna sig här. Skulle förhållandet vara sådant, vore det lätt förklaradt, kvarföre kors- och brandräfvar äro rnycket sällsyntare söderom fjällryggen än norrom den; ty den svarta räfven och den svarta vargen styr nästan aldrig sin kosa ditåt.

Fjällrackan är här uppe, likasom räfven, ett mindre skadligt rofdjur, ty hennes byten inskränka sig till de mindre af de vilda djuren: möss af allehanda slag, harar, små sumpfåglar, snöripor och sparfvar. Någon renkalf kan hon ock, för sin större närgångenhet och mindre skygghet för folk, bättre än räfven åtkomma. Men får hon rätt på Lapparnas köttförråder, som qvarlemnats i fjälltrakten, skonar hon dem ej. Afven äter hon fiskar, men dessa äro för henne, utom i de minsta vattenputtar och fjällbäckar, svåra att åtkomma. Lappen, som eljest anser fjällrackan för mycket dum, är särdeles road af att åse och beundra dess naiva sätt att fiska, och han kan i timtal vara en stilla åskådare af, huru den lurar på, nappar i, och förtär fisk ifrån de små fjällputtarna. Näst efter mössarterna följer hela räfslägtet i vargens spår och förtär de qvarlefvor af slagtade renar, vargen efterlemnat. I anseende till öfverflöd på renkött, är icke heller vargen här så vådlig för dessa sina samsläktingar som nere i landet, derest de veta hålla sig på behörigt afstånd. På hafsstranden springer fjällrackan jemte räfven och uppsöker under ebbtiden den åtel, hafvets vågor drifvit till land. Åteln är dock ej för dem annat än nödbete; ty så snart fjällarna öfverflöda af möss och lemlar, lemna de kusten och begifva sig till fjälls.

För skinnets skull, som af handlande köpes för 35 å 40 kop. S:r, fångas fjällrackan flitigt af Lapparne på fjälltrakter, hvarest den mest vistas. Köttet, som påstås vara ej osmakligt, ätes af de flesta fiskare, men ej af Renlappar. De hvita äro allmännast, och ibland de skinn som hemtas till marknaden finnes knappt ett ibland 10, som är mörkt eller blått, och ännu färre grå, derest djuren ej äro fångade sentida om våren eller tidigt på hösten, förr än de fått sin vinter-färg. De mörka och blå fjällrackorna hafva inemot lika pris som de röda räfvarna.

De äro ej så svåra att fånga med saxar som räfven. De

- 15 -

fångas dock hufvudsakligast med ett eget slags giller eller fällor, hvilka man, i brist på virke i fjälltrakten, tillagar hemma af tunna bräder, och sedan transporterar närmare fjällarna. GHllret liknar en lång stol med två bräder på hvardera sidan, och på dem ett tredje bräde till lock, som förses med behörig tyngd. Detta lock uppgillras med en snöripa, en lemmel, en köttbit, fisk eller något annat till bete; ty fjällrackan skall af alla fjälldjur vara den minst grannlaga med betet. Men den löper icke sällan ner ifrån fjällarna till skogstrakten och fångas der i stora giller, som äro byggda och ämnade för filfrasar samt andra starkare skogsdjur.

Som de gerna hålla sig i de nejder, der Lapparne hafva sina matförråder, ser man sällan ifrån bostäder aflägsna matförvaringskojor, utan att giller der invid finnes för fjällrackan. De stora fisk-transporter, hvilka om vintrarna gå ned ifrån Tromsö och Alten till Torneå, beledsaga de troget ända till Muonio, hvarifrån de flesta återvända, men andra gå ända fram till bebodda nejder. Jag har rest i spåren efter en sådan transport och sett dem springande på vägen före mig, och sedan jag närmat mig fororna, har jag på flacka ställen sett dem troget komma efter. Del I s. 414 och Del II s. 304.

8. Svart räf, Canis nigro argenteus. L. Zhorre-Zappok, äfven blott Zappok, och Banag. F. Musta kettu.

Med aldeles svart nacke och buk samt någon hvitaktig botten- eller grundfärg, svart hår med silfverhvita hårspetsar, så att man, när man blåser på håret, får vid skinnet en hvit stjerna, som omges af en svart rundel, och ytterst af en silfver-glänsande rand. Genom ofvannämnde egenheter skiljer han sig icke ifrån den svartaktiga allmänna räfven, utan hällre genom en hvit stjerna midt på bröstet, en ännu yfvigare och mörkare svans, hvars spets har en hvit fläck, men äfven denna egenhet saknar ej den allmänna räfven. Öronhåren äro, på yttre sidan af örat svarta och på den inre mörkaktigt grå med en liten färgad strimma på inre öfra sidan; benen svarta. Magen är på sidorna ljus. Ett stycke ifrån bogarna bakåt är hela ryggen öfverströdd med glesare eller tätare hvita stickelhår, eller ock gå de hvita

— 16 —

stickelhåren oregelbundet på sidorna och åt låren, likasom på den svartaktiga allmänna räfven. Några sådana skinn har jag funnit hos räfhandlare på Enare julmarknad; men aldrig benbyggnader eller Cranier. Huruvida denna är en verkligen skild art ifrån den svartaktiga allmänna räfven, torde ej utan anatomins tillhjelp fullkomligt kunna utredas. Lappar, som fångat sådana, påstå dem para sig med den allmänna räfven, samt tro sig i samma kull hos den allmänna räfven hafva funnit ungar, bland hvilka någon varit af den ofvanbeskrifna arten. Men de hafva kunnat misstaga sig på denna och den svartaktiga räfven; ty, såsom ofvan nämnt är, ju flera ungar en räf har, af dess simplare slag blir affödan i afseende på färgen. Åtminstone utveckla de sig aldrig hvarken till kors-, brand- eller såkallad svartaktig räf. Men finnes ett bo med blott 3 ungar, är vanligen en eller två af något dyrare slag. Äfven äro bon funna med 2 ungar, af hvilka man vid uppfödandet fått en röd och en svartaktig räf, eller en röd och en kors-räf. Man uppföder ock hellre räfungar ifrån sådana bon, der få ungar finnas. Ovana gräfvare misstaga sig likväl häri ofta, derigenom att de ej finna alla ungar, särdeles om de redan äro större och förstå att gömma sig.

Del I s. 414.

9. Katt, Felis catus. F. kissa. L. Puuskattu, Puusa, enligt Enare dialekten Kaasi; en unge heter Pusa shuvga.

Kattan föder i Utsjoki gemenligen blott en gång om året, vanligen 3, någon gång 4 ä 5 ungar; men i den nedre Lappmarken, der den vistas i ordentliga Finska porten, 2 gånger, och flera ungar. Lefver till 12 ä 15 år. De äro uppe i Utsjoki mera vilda och argsinta, än jag sett dem nere i landet. Är han svulten och kommer åt färskt kött, anfaller han till och med menniskor, som vilja jaga honom ifrån rofvet. Understundom beger han sig om våren till skogs och återkommer, när marken blir snöbetäckt, mycket fet. Detta, jemte det att de aldrig eller sällan få söt mjölk, lär här bidraga till deras större vildhet och ilska, än kattornas nere i landet.

10. Varglo, Felis lynx. F. Ilves, susi ilves, L. Oalpes, i Enare livas, Est. Ilvis, Susiilvis. Är i dessa nordliga orter ett

— 17 —

högst sällsynt djur. Der det finnes, är det ett lika omättligt rofdjur som vargen. Han fångar sitt rof ifrån bakhåll, hoppar på renryggen, fäster der sina klor så djupt, att han ej af den starkaste ren kan bortkastas, och afbiter i hast nacken af det flyende djuret.

11. Kattlo, Felis Lyncula. L. livas och Oalpes, Est. Veika livas.

Äfven denna har blifvit fångad i Lappmarken.

Att både den och varglon med säkerhet kunna föras till Lappmarkens Fauna, bevisas deraf, att trovärdiga gamla jägare ännu berätta, att tvenne olika slags loar funnits här, af hvilka den ena anfallit renar ifrån marken, men den andra ifrån träd. Under min vistelse i Lappmarken har likväl ingen funnit någondera af dessa djur fortplanta sig här uppe, utan infinna de sig här mycket sällan, dels ifrån Finska sidan och dels ifrån Norrige, der de äro mera allmänna. Öfver fjällryggen eller kölen lära de aldrig hafva gått.

12. Utter, Lutra vulgaris. F. Saukko, L Zhjeres eller Zevres. Hanen Goige, honan Snaka eller Snaakka, hanunge Farrogoige, honunge Farrosnaakka,, Est. Saarm, Kärp, Saarmas.

Detta djur finnes ännu här och der öfver hela Lappmarken, men ertappas likväl mest i Utsjoki och Enare. Uttern uppehåller sig vintertiden uti bäckar, åar, sund och träsk, samt lefver nästan helt och hållet af fisk, grodor och vatten-lemlar. Men den vid hafsstranden vistande springer efter åtel, som jemte lemlar utgör dess hufvudsakligaste föda vid hafskusten; hvarföre dess kött anses för mindre välsmakligt och ej gerna ätes af andra, än af de vid hafsbandet vistande Fiskare-Lappar, hvilka hafva mera brist på kött än fjällbyggarne. På fjällen har man observerat hans synnnerliga omtanka i att fiska genom uppdämning af små bäckar. Han är äfven känd för den omtänksamheten, att vid gynnande lägenhet fiska betydligt för kommande behof, men bestjäles ofta af räfvar och fjällrackor; ty de uppsöka hans gömmor ifrån isiga källor och snödrifvor, i hvilka han söker förvara sina små förråder för förruttnelse. Denna omtänksamhet skall ej vara allmän hos uttern, utan finnas hufvudsakligast hos dem, som

— 18 —

vistas på fjälltrakten. Då uttern ej är på sina fiskerier, vistas han i hålor och stenklyftor, hvarifrån han gör längre eller kortare utvandringar. I strömmar lemnar han alltid sin träck på stora stenar och förråder derigenom ofta sin närvare.

Han finnes här rätt ofta allena; men också i bolag af en hane och en hona, med 2 ä 3 ungar ännu om höstvintern. Då Lappen märker utterns gångstig till kulan, ställer han derpå vanliga utter-saxar, som äro mindre, men starkare än varg- och räfsaxar; eller, i brist på sådana, räfsaxar, heldst af det slag, som äro försedda med så kallade tänder; men äro de mycket stora, händer det ofta att de slå öfver djuret och lemna det oskadt. Aro de ej starka, och utan tänder, samt slå på foten eller svansen, rycker det starka djuret sig lös. Uti sådana saxar sättes intet bete, men de öfvertäckas väl med mossa eller annat, att djuret ej märker försåtet.

På sådan stig, som Norrmän kalla uttergrin (på Lappska Zewres påles), ställas äfven fällor gjorda af två stockar, den ena öfver den andra, med korrta järnpiggar tätt till hvarandra, och betet midt på, så att, när uttern skall taga betet, fällan faller till, djuret klämmes emellan stockarna, och järnpiggarna genomsticka det.

Den ihärdiga och icke tid besparande Lappen plägar ock hålla vakt; då han finner uttern vara inne i klyftan, och när den kommer ut, är han färdig att skjuta. Men dertill behöfves Lappens tid och tålamod, i synnerhet om djuret märkt skytten; ty lurandet pågår natt och dag, med undantag af de första dagarna, då Lappen, när han går bort till någon tid, på käppar eller i träd upphänger sin pels. Djuret tror det vara Lappen sjelf, och törs ej gå ut, förr än i yttersta hungersnöd, då det slutligen måste kläda skott. Man har exempel på, att uttern sålunda härdat ut i 9 dygn utan att hafva mat i kulan; men då har han ock gifvit sig ut i den ögonskenligaste fara. De yngre uttrarna sägas uthärda hungern längre tid än de gamla.

Uti elfvar och träsk fånga Lapparne uttern med vanliga uttersaxar, med fisk, helst lax, till bete. Finner Lappen utterns spår om vintern på land, beger han sig genast på skidor efter

— 19 —

honom; och har uttern längre väg till något vatten, skidar Lappen snart upp och klubbar ihjäl honom. Gömmer han sig i en liten å eller bäck, uppdämmes den, och då uttern måste upp för att få luft, skjutes han.

För skinnet får Lappen ifrån 12 till 18 Rub. Banco Assig., och köttet skall vara tjenligt till spis. Han-utters skinn är både svartare och dyrare än honans. Lapparna påstå att uttern aldrig vexlar hår eller färg; och samma tanke hafva de om lommen (Colymbus arcticus) och Meriläinen (Anas nigra).

Uttern kan som unge tämjas, och man vet att han kan inläras att fiska till ägarens fördel. Man påstår äfven, att en tam utterhona årligen brunstetiden hemtar till kojan, der hon hålles, med sig flera vilda hanar. Ägaren, som med endast en utgång försett kojan, passar då på att igenstänga den, hvarigenom han får ett godt utterfänge. Denna fångst skall, såsom tillförlitliga Norrmän sagt mig, bedrifvas i Nordlanden. Del II sid. 293.

13. Menk, Mustela Lutreola. F. Tuhkuri, Vesikko, Estn. Narits.

Fångad i Kuusamo socken, men mig vetterligen ej ens sedd i den öfriga Lappmarken. Huruvida han bygger och bor i Kuusamo, eller som invandrad der blifvit fångad, känner jag ej.

14. Mård, Mustela Mattes. F. Näätä, Mäntynäätä, L. Näätte, Estn. Nuggis, Orava haunte.

Mården är i södra delen af En are mera allmän än i den öfriga Lappmarken och i Finland, förmodligen för de myckna barrskogarna, hvilka hysa en stor mängd ekorrar, som hufvudsakligast utgöra hans föda. Norra delen af Utsjoki, der furuskogen tar af, är ej ständig uppehållsort för mården, ehuru han likväl ibland följer ekorren ända till grannskapet af hafvets klippor, men blott på ställen, der furuskogen ej är långt ifrån hafvet; ty mårdens vistelseort når aldrig längre åt norr än till furugränsen, och är således densamma som ekorrens. Vistas mården vid fjälltrakter eller nära fjällen, är han i sådant fall, liksom ekorren, ljusare än de som bo i djupa skogar. Och jag tror, att olika vistelseort mycket bidrager till dess föränderliga färg.

— 20 —

Mården har ej något visst boningsställe, ligger sällan öfver 2 ä 3 dagar på ett ställe, antingen under ett ihåligt vindfälle eller i en ekorres bo, der honan ock stundom lägger sina ungar och med omsorg föder dem.

Mårdens parningstid inträffar här emellan Kyndels- och Mattsmässan, och honan föder vanligen 4, högst sällan 5 ä 6 ungar, ungefär 2 veckor före valborgsmässan, vanligen uti ihåliga träd, men ock någongång i stenklyftor. Då han jagar efter ekorrar, springer han kring i vida skogar, och derigenom förrådes han af sina spår lätt för jägaren om vintern. Man påstår att mården springer så fort, att en hund ej får honom fast, utom på jemn myra eller is, och att han, förr än han tröttnar, tar 3 famnars skutt.

Om dagen finner man honom gemenligen på sitt hviloställe, antingen i ihåliga träd eller vindfällen; och då stänger man till alla utgångar och mindre hål, samt lemnar öppet endast ett, genom hvilket man skjuter in löst krut eller på annat sätt leder in rök, hvarefter utgången öppnas. Är djuret vid lif, kommer det ut och slås ihjäl eller upptages i nät; har det dödt af röken, af hugger man trädet och upphemtar djuret. Eller ock vistas han i stenrös, under någon stor flat sten, der han finner något mellanrum, eller vid någon granrot, så fälld af vinden, att torfven hänger öfver och betäcker honom; ty under bar himmel sofver han aldrig. Ifrån sådana hålor fångar Lappen honom oftast med ett enkom för sådant behof gjordt nät, eller ock gör han af sitt tält ett slags säck, dit djuret drifves eller skrämmes. Fås det ej utur klyftan till nätet medelst skrämmande, så göres öppning på baksidan, och mården drifves in i nätet med rök, för hvilken han är mycket ömtålig. Lapparne, som äro vana vid rök, säga derföre om för rök ömtåliga menniskor, som deröfver jemra och beklaga sig, att de äro lika rädda för rök som mården. Är snön kram, så att den låter trampa sig hård, fångas mården ock med små saxar. Man trampar nemligen snön rundt omkring hård, täcker alla öppningar och lemnar djuret endast en liten utgång, der man ställer saxen. Efter några dagar kommer man åter, och om man noga igenstoppat alla andra utgångar, är man säker på

— 21 —

sitt byte. Är mården liggande i ekorrens bo, skjuter man midt igenom boet eller litet åt öfra delen deraf, då man säkert träffar honom. Det händer ock någon gång, att han är uti ett yfvigt barrträd, eller ock af hundar drifves dit. Der väljer han en yfvig gren till sitt hviloställe och döljer sig liggande längs efter någon q vi st.

Mården gör stor skada derigenom, att han föröder ekorren, och Enare boerna anse honom vara orsaken till ekorrens minskning. Då ekorrfångst förut utgjort deras bästa skogsnäring, hysa de alltså, ej allenast för hans dyrbara skinn, utan äfven för den skada han gör, en evig fiendskap till mården. Högst sällan har man vid här funna mårdbon sett qvarlefvor af fågel och ägg, utan de arma ekorrarne hafva mest utgjort mårdbolagets föda. Äfven rottarter och lemlar tillgripas af honom här endast i brist på ekorrar.

För skinnet erhåller Lappen 6 ä 8 Rub. Köttet använder han till spis och berömmer dess smak, men beklagar att det är magert; ty för Lappen smakar ingenting, som ej har fett i ymnighet.

15. Hermelin, Mustela Erminea. Norr. Röskatt, F. Kärppä,

L. Sharke, Pdjta, Pdjtag, hanen Käjge, honan Katve, Kadse, en unge Pdjta Shuvge 1. Pdjtag Shuvge. Estn. Kärp.

Hermelinen finnes öfver hela Lappmarken allmänt, och der mycket möss och lemlar vistas, der vistas ock flera hermeliner. Då dessa små djur icke finnas, är han en gifven gäst i Lapparnes fiskbodar och logar, der Lapparna fånga honom med giller eller fallstockar och med hermelin- eller rott-saxar. Möss och lemlar följa de efter, men uteblifva ej flera år, och öfvergifva aldrig allmänt orten. De år, då få mössarter finnas, anträffas likväl färre hermeliner.

Hermelinen är ett grymt och rofgirigt djur; han vågar anfalla djur, vida större än han sjelf. Unga harar och fåglar, ja sjelfva tjädern blir ett rof för honom. Han hoppar upp på dess rygg och biter sig fast i dess hals. Tjädern säges flyga med sin mördare i nacken ibland 1/10 mil, tills han faller till marken och blir ett rof för denne. Med särdeles skicklighet simmar herme

— 22 —

linen öfver stora elfvar, men tar dock, om man ror honom nära. sin tillflykt till båten.

Hermelinen tål i fångenskap icke ens sina ungar. En bonde i Sodankylä socken fann hans bo uti en ihålig träd-stubbe, stoppade till hålet, högg af stubben, och hemtade den hem till sig. I den fann han modren med 8 ungar, hvilka alla modren följande natten skall hafva uppätit, hvarpå hon dog sjelf dagen derpå.

Vanligen skall hon yngla i stenrösen och under stenar, och ej flere än 5 ä 6 ungar. Hon är då ännu vådligare för Lapparnes varor och gömmor för fågel m. m. På en natt skall hon 1/4 bära en tjäder från mils afstånd till boet. Hon för likväl ej allt dit, utan gömmer en del deraf i närheten. På 3 dygn hade en hermelin burit bort 3 tjädrar ifrån ett träd, der skytten gömt dem till sin återkomst. Hermelinen gör betydlig skada, och om han blir van att vittja Lapparnas ripsnaror, är han en ganska svår gäst att blifva qvitt; ty på en natt kan han förstöra flere ripor, derigenom att han alltid uppäter blott bröstet. Går han sjelf i snaran, biter han den oftast af, och högst sällan omkommer han deruti; men bar Lappen små saxar, fångar han hermelin deri stundom på bete af ripor.

Hermelin jemte dess efterföljande slägtinge fångas här hufvudsakligast med vanliga fallstockar af klufvet trä, 3/4 ä 1 aln långa och 8 ä 10 tum i diameter. De uppgilras med bete af ett stjrcke fågel-kött, som är anstucket, torr eller sur fisk, eller ock små möss och fåglar. Sådana utställas på de ställen, hvilka af hermelinen mest besökas, eller der han vistas, såsom vid stenrösen, hölstriga bäckstränder, vid hölador och Lapparnas bodar samt andra förrådshus. Deras skinn betalas af handlande numera med blott 10 ä 15 kop. stycket. Köttet ätes ej af sjelfva den köttfrätande Lappen. Man säger dock att det i hungersnöd fordom blifvit begagnadt till mat. Enligt en gammal saga i Utsjoki har en rik Lappe, Aslak Rasmusson, blifvit så fattig, att han hungersåren 1696, 97 och 98 med sin syster Kaisa tvistat om en hermelinkropp.

Blir hermelinen van att bo under hus, eller har han haft sitt bo i närheten af ett sådant, befriar han ej allenast huset,

— 23 —

utan äfven hela nejden ifrån möss. Man säger väl att han ej uppäter eller dräper dem alla, men att de afsky honom och lemna hela orten, hvilket ock synes vara troligt. Ett år var i Utsjoki hela landet uppfyldt af möss. Då blef ock mitt boställe till ägor och hus öfverhöljdt af dem under mera än halfva sommaren. Men småningom började de att minskas, och i September funnos högst få qvar, ehuru de på andra ställen i socken funnos lika ymnigt som förr. När jag då undersökte orsaken, fann jag flera hermeliner vistas under huset, och ett öfvergifvet hermelinbo i ett stenrös derstädes. (Del II s. 309).

16. Snömus, Mustela Nivalis. F. Nirpi, Lumikko. På Sjö-Lappska Seibus, i Utsjoki Seibelakki, Seibasta, Seibettamasch, i Enare Kafatsh, Estn. Nisk.

Snömusen är i Lappmarken och annorstädes vida sällsyntare än hennes föregående slägtinge, hermelinen. Har för öfrigt samma ekonomie och föda, samt fångas liksom den föregående. Dess värde taxera handlande till hälften af dennes.

17 *). Björn, Ursus Arctos. L. givoutska, puoldakatsh, bire, qivopesha, ruomse kalles d. v. s. mossgubben, emedan han om hösten samlar mossa och laf till sin vinterbädd, och Vaari aija (berggubben); hos Imandra Lapparna kallas han Kumtsha. Björnhane heter änak, honan aste, en unge pierdnie, eller perdne, äfven gwoutsha pierdnie; en års-gammal björn kallas Wuostes oaddie eller Adde (första gången liggande). På Finska karhu, kontio, nalli, mettän äijä, Estn. kärro, mättas kärro.

Björnens färg är i norden mycket föränderlig. Ofta är han mörkbrun och brunblack eller svartaktig med hvita hårspetsar. Någongång har man funnit honom hafva en hvit ring kring halsen, till och med en hvit fläck i pannan och på nosen. En alldeles hvit björn är en gång fångad i Sodankylä socken. Gråaktig är han ofta i följd af sina hvita hårspetsar och ljusare

*) I denna artikel hafva några omflyttningar i texten och några uteslutningar skett för att aflägsna der förekommande upprepningar af samma sak. Utgifvaren.

— 24 —

bottenull med den öfriga delen af håret svart- eller brunaktigt. En del björnar sägas gråna af ålder.

Björnarna äro här tämmeligen allmänna ända till södra delen af Utsjoki, der furuskogen aftar, myrstackarna minskas, bären blifva mindre och växa glesare, mogna sällan och skadas tidigare af köld. Dessa utgöra, jemte angelikan (Angelica Archangelica), fjällmjölktisteln (Sonchus Alpinus), vide-blommor, mjölkört (Epilobium) m. fl.; i början af sommarn hans förnämsta föda, och längre fram på sommaren äro några svampar för honom ganska begärliga. Om sommaren anställer han jagt efter sjöfågelungar och ruggfåglar uti grunda träsk och puttar, uppäter renkalfvar, medan de ännu äro små och af honom kunna gripas. Honingen och larfverna i hummel-bon äro för honom smakliga; men stickes eller bites i hans ömtåliga nos, så uppgräfver och förgör han hela tufvan eller stället, der boet varit. Man har äfven funnit honom någongång vittja nät och taga derur fisken, som han vanligen genast på stället uppäter. Han ger sig likväl ej tid att beskedligt borttaga fisken, utan kastar den på stranden tillika med ett stycke nät. På heta sommardagar vandrar han sakta vid fjällbäckar och lurar efter fisk, men skall sällan lyckas väl i fiske. Här i norden, der vegetabilierna tidigt skadas af köld, finner man honom föda sig äfven af insekter, heldst Dytiscus ifrån träsk och vattenputtar, larfver af Bostricus och Pytho under furubarken; också upplyfter han stenar, samt uppsöker under dem Carabus och andra insekter. Tidigt om våren uppsöker han myrstackar, som utgöra hans första föda efter uppvaknandet. Afveu följer han efter vargen och föder sig af de qvarlefvor utaf rof, som vargen lemnat efter sig, och förtär stundom äfven äldre as. För någon tid sedan fick en björn vanan att uppgräfva lik ifrån Enare kyrko-gård, der ingen bor i närheten. Begrafningsplatsen måste då flyttas på en holme i Enare sjön. Men om hösten begåfvo sig 3 björnar, modren med 2 ungar, på skral is till begrafningsplatsen för att göra sig byte och drunknade alla. Björnen upphinner ej renen, om den sednare ej är sjuklig, lam, eller halt, men är understundom så mycket farligare för får och kor, isynnerhet när han en gång fått

— 25 —

smak för dem. Ofta händer det att, när en björn anträffar kreatur på bete, dessa anfalla honom. Han endast försvarar sig i början, men dödar derefter kreaturen, uppretad af de slag han fått. Är Björnen af den mindre arten, hoppar han ock på boskapens rygg, rifver, sargar eller biter offret i nacken, tills det störtar ned. Har han ungar med sig och kreaturen anfalla dem, är han aldrafarligast och förgör ofta hela driften, hvilken han sedan vanligen bär tillsammans i en hög. Sedan frosten skadat bären, isynnerhet blåbären, — hvilka han mest säges tycka om, emedan de för honom smakliga hjortronen vexa på sanka och öppna ställen, der han mindre trifves — är han ännu vådeligare för boskapen. I Lappland gör björnen annars sällan skada på boskap, och man påstår att han der aldrig anfaller dem, om de ej uppretat honom. I nedra Lappmarken är. han mycket fallen för att vittja fågel-flakor eller fällor och snaror. Ibland nöjer han sig med att beskedligt borttaga fågeln ifrån dem; men ibland söndrar han flakorna. Man påstår det någongång hafva händt, att björnen, sedan han borttagit fågeln från fiakan, på sätt och vis uppställt fällan igen med gillret, men naturligtvis icke varit nogräknad om huru väl det blifvit gjordt, utan alltid har någonting varit afvigt. Andra säga att han alldrig förstår att uppställa sjelfva gillret, utan vanligen uppställer fällan hvilande på gillerkäppen. Händer det att fällan under dess uppgillring faller på hans tassar, blir han vred och förgör hela inrättningen.

Man vet ej att björnen vid andra tillfällen här anfallit menniskan, än då han legat vid rof eller as, parningstiden, eller då modrens späda ungar eller hon sjelf anfalles och blesseras; men också då säges han stundom fly tills han stupar, oaktadt han fått det ena skottet efter det andra. Detta beror af djurens olika art och lynne. Några, fastän blott litet sårade, gå i raseri mot jägaren och rifva honom ofta lytt, lam och blind.

Före och i början af rötmånaden vill man ogerna, för det dåliga hårets skull, skjuta björn, om han ej vistas på betesmarker; ty skinnet är då som sämst, ja nästan odugligt. Björnfångsten sker här merendels med ringning, sålunda att man vid första snö spejar efter, hvar björnen ämnar taga vinterqvarter,

— 26 —

följer honom på spåren, och så snart man finner att han börjat taga längre skutt inne i skogen och dölja sina spår, är man säker att hans ide är nära. Då går man i en cirkel omkring detta ställe, och blir det ej snöfall, så gör man någon tid derefter ännu en mindre ring, för att om vintern, när man beger sig på fångst, hafva honom inom en så liten krets som möjligt är. Simon Judas veckan anse Lapparna i Enare för den tiden, då björnen säkert ingår i sitt ide. I den nordliga Lappmarken, der vintern ofta hastigt inträffar, gräfver han aldrig sitt bo den tiden han skall ingå deri, utan någon tid förut. Alla björnar gräfva ej bon, utan uppsöka bergskrefvor och grottor, dem de befästa rundtomkring med torf och inrätta ibland till och med 2:ne utgångar. Blir modern skjuten, taga ungarna helst sin tillflykt i träd. En del björnar hålla nemligen ännu förra årets ungar hos sig i idet, andra åter icke; andra gräfva åt dem skilda iden i närheten af sina egna. Några björnar röra sig ej ur idet, ehuru de märkt jägarens närvaro, eller ligga de der i så stark dvala, att de, först då man på må få lossat dit några skott och blesserat dem eller med stänger stuckit dem, rusa ut, der skytten är färdig att med spjut möta dem vid utgången. Aro björnfångarne flere, hålla tvänne män långa stänger i kors utanför utgången af idet, så att björnen, när han framrusar, ej slipper ut, utan skjutes af den tredje. Kan han skrämmas ut ur idet i djup snö, är han lätt fångad ; men många äro så tröga att de ej röra sig ur fläcken förr än man sönderrifver taket på deras bon, och derifrån skjuter på dem.

Det gifves gamla och sjuka eller i sina iden oroade björnar, hvilka ej mera bygga något ide, utan ligga hela vintern vid någon yfvig granrot, i skygd af någon stor enrisbuske, i täta snår eller dylikt. Dessa begifva sig alltid tidigare om våren ut än de andra. På fjällarna söker björnen aldrig vinterkvarter, utan ligger i täta snår och skogar, helst på sådana ställen, der han efter sin uppstigning kan räkna på någon myrstack i närheten. Men enligt naturens ordning öfvervintrar björnen, om han ej oroas, alltid i ide eller en jordgrop, den han merendels förser med en mynning, genom hvilken han jemnt rymmes in. Sitt ide,

- 27 -

som Lappen kallar kåta eller hus, gräfver han antingen årligen, eller begagnar ett gammalt ide.

Under några dagar förr än han beger sig i idet, skall han uppehålla sig utanför mynningen af hålet, eller i närheten deraf, för att lyssna om allt är fredligt och stilla. Tvingas han af oväder att gå i idet innan han tillräckligt länge lyssnat — hvarmed han, om oväder och vinter under tiden ej inträffar, kan hålla på t. o. m. en hel vecka — skall det hända att han öfverger idet. Oroas han eller märker han någon fara, lägger han sig icke der och bygger ej heller mera något annat ide der, utan lägger sig antingen under en yfvig gran i så tät och så vild skog som möjligt, eller under någon kullfallen furu- eller granrot, i någon väldig enrisbuske, eller någongång ock i en stor myrstack eller i ett gammalt björnbo. En björn hade ett år i Enare tagit vinterboning uti en gammal ödelemnad Lappkåta. Det var en såkallad myrbjörn.

I Lappmarken fångas björnen med goda björnhundar äfven på bar mark. Det ges hundar, som ej släppa björnen ur fläcken; de antasta hans bakdelar och testiklar, hvilka han mest aktar, så att björnen måste sätta sig och skrika af vånda. Han vrider sig omkring på ändan och hotar den honom antastande hunden med tassarna, medan skytten nalkas för att skjuta, och ungarna stundom klifva upp i träd, hvarifrån de lättast äro fälda. Med en utvald, god björnhund och iakttagen försiktighet kan Lappen derföre trotsa hvilken björn som heldst. Råkar hunden i klorna på honom, blir han genast ihjälslagen. Äfven skall björnen rycka upp stenar och stubbar, samt kasta dem på hunden, men har lika osäker hand som hunden är flink att värja sig för dem.

Vid as fångas han med fällor, hvilken fångst likväl är vanlig endast i de sydligare trakterna af Lappmarken, der han oftare skadar boskapen och således har tillhåll i närheten af sina rof; ty så snart han fällt ett boskapskreatur, är man alltid säker på att han, sedan han tagit sig ett mål, kommer åter för ätt taga ett annat.

Man påstår att björn, äfven i sitt vilda tillstånd, ej föraktar spirituösa drycker. En Lappsk nybyggare berättade sig hafva

— 28 —

hört af en annan att, då denne var ensam vid ett träsk för att fiska, en björn blef van, att medan fiskaren var ute på sjön, besöka och i hans koja uppäta, hvad han kom åt. Nybyggaren, som ej var försedd med bössa, kunde icke straffa honom, men hade en gång lemnat fram kött och andra saker blötta i bränvin, samt en half kanna bränvin i en kittel. Då han återkom, fann han björnen vid dörren drucken, skrikande, och ur stånd att gå, hvarföre han med lätthet kunde ihjälklubba honom.

Ehuru man ibland Lapparna finner ganska många gamla björnfångare, har jag ingenstädes träffat någon Lappe som blifvit slagen, biten, eller eljest illa rifven af björn. Nybyggarne äro väl ett mera kraftfullt folk än Lapparne, men sällan finner man några bland dem, som fångat några tiotal björnar, utan att de blifvit mer eller mindre rifna och skadade af björnar. Väl kunna glesare skogar längre norrut något verka dertill, att jägaren der, efter misslyckade skott, bättre kan undfly den framrusande björnen, som, särad, brukar utöfva hämnd på jägaren; men jag tror ock att Finnen mera litar på sin styrka än Lappen, är ovigare, och framför allt mera trögtänkt. I mortalitets tabellerna finnes hvarken för Utsjoki eller Enare någon antecknad såsom död af björnbett, men väl för de nedra socknarna. Den som, utan att få hjelp, råkar i björnklor, har ingen annan räddning än att låtsa vara död; då björnen lemnar honom. Del I s. 621, del II s. 300.

Björnen säges para sig här uppe när hjortronen börja mogna, och framföda sina ungar i ide Kyndelsmessotiden eller litet senare. En gammal björn-fångare i Sodankylä berättade, att björnen understundom har 4 ungar, tilläggande att en ung björn har flera än en äldre, och den gamla ofta blott en eller två.

18. Järf, Ursus Gulo. F. ahma, osma, L. Gädke, Est. Libbahunt.

Järfven är ett temmeligen allmänt djur i Enare, Sodankylä, Enontekis och Kuolajärvi, samt anträffas ända norrom Utsjoki kyrka. Han följer i vargens spår ända till fjälltrakten och föder sig af hans ymniga lemningar af rof. Ehuru i stånd att döda renar, får järfven aldrig fast dem på fält och skoglösa trakter, utan hoppar på dem ifrån träd eller annat försåt. Man vill be

- 29 -

skylla honom för att bidraga till bäfrarnas aftagande. Dessa menlösa djur hafva ej någon annan tillflykt än vattnet, hvarifrån de dock snart för födans skull måste söka land, och då blifva järfven en läcker spis. Grället på bäfvern lemnar järfven utan att förtära det.

Han parar sig så snart solen efter vintersolståndet börjar att middagstiden uppvärma luften, och honan föder temmeligen tidigt 3 ä 4 ungar. Jag har sett ungar, tagna ur boet redan i början af April. Sitt bo anlägger han i bergshålor och klyftor samt lifnär sina ungar med fåglar, möss, grodor och fisk. Man finner der ock får- och renben. Lapparna påstå att dessa äro tagna ifrån aflägsna orter, emedan järfven liksom räfven och vargen i närheten af boet ej gör någon skada, for att ej blifva upptäckt.

Järfven har en ofantlig styrka till sin kroppsstorlek; han bereder sig inträde i Lapparnes små bodar, och uttar derutur fisk, kött m. m. Ifrån Lapparnas gömställen för jagtbyte bortför han hela renkroppar, äfven om de äro satta antingen i elfvar eller i källor under tyngden af stora stenar. På sådana ställen, der han blifvit van att intränga i bodar, fångas han med lätthet i sax; men den bör då vara mycket stark och försedd med tänder. Det vanligaste för Enarebon är likväl att fånga honom med fällor, byggda på lafvar med sidobyggnader i form af en vinkel. Det säkraste sätt för jägaren att förvara sin fångst för järfven är att bygga en boda på en enda rak stam af 7 å 8 alnars längd och sedan afskala stammen eller foten, samt göra den mycket slät och jemn, då järfven svårligen går upp efter den. Man har likväl haft några sällsynta exempel på att järfven uppstigit äfven längs det skalade trädet, gnagat hål på bodan eller lafven, samt derifrån uttagit Lapparnes förråder. Någon gång har han äfven fastnat i vanlig räfstubb.

Han har breda tassar och går derföre bättre på snö än björnen, men kan dock om vintern i djup snö med lätthet uppskidas och skjutas. Finner han då att jägaren närmar sig honom, blir hans tillflykt vanligen något träd, i hvilket han med lätthet uppklättrar, eller ock går han in i någon stenklyfta, på någon

— 30 —

bergsbrant, hög häll, eller dylikt. Märkvärdigt är, att hunden ej vill drifva järfven, och man uppger orsaken dertill vara dess för hunden vidriga stank.

Äfven järfven lemnar Lappen en icke ringa inkomst; ty köttet begagnas till mat och skinnet säljes för 6 ä 8 Rub. B:co Assig., hvarvid honan och hanen anses nästan lika. Den skada han åstadkommer på renjorden och för bäfverfänget, torde dcck öfverstiga vinsten.

Järfven, hvilken såsom fullvuxen är ungefär 11/2 aln lång, den 6 tum långa svansen in beräknad, och 3/4 aln hög, trotsar likväl vargen. Han har fin lukt, men icke skarp syn. Under den kallaste årstiden är han, i motsatts till sin slägtinge björnen, ständigt i rörelse. Järfven är vild och obändig samt låter ej tämja sig. Man har i Kemiträsk och Kuolajärvi gjort flera försök att uppamma infångade ungar med söt mjölk, men de hafva alltid dött inom 3 veckor, troligen derföre att man ej vårdat dem rätt.

Järfven misshushållar ej med sin fångst såsom vargen, utan gömmer det han ej orkar förtära till behofvets stund, och håller till godo med de smulor vargen lemnat. Renar och renkalfvar utgöra i Enare och Ryska Lappmarken, der han mest finnes, hans förnämsta föda; men framför allt plundrar han Lapparnas i skogen lemnade förråder och våldför sig på deras små skogsbodar. Del II s. 304.

19. Gräflitlg, Ursus meles. F. Mäyrä, Metsäsika, Esti. Määr, Mets siga.

Upptas af Elias Lagus såsom vistande i Kuusamo. I den öfriga Finska Lappmarken vet man ej af detta djur. Ej heller hafva de Kuusamo-bor, med hvilka jag derom samtalat, vetat utaf dess förekomst i Kuusamo.

20. Svin, Sus scrofa. L. spidne. Enligt Enare dialekten shahe.

Pinnes i alla Kemi Lappmarks socknar hos ståndspersoner, ehuru mig vetterligt ingen af allmogen der lagt sig till sådana. Äfven vid Ishafvets kuster ända upp till Varangerfjorden har jag sett detta husdjur utanför köpingar sökande sin föda. Finnes ej tillräckligt afskräde af fisk, är det ganska idogt med att söka

— 31 —

musslor ifrån sanden och med sitt starka tryne uppgräfva Lumbricus marinus. Icke ens den illa luktande hafstången eller as försmår det. Huru välsmakligt fläsk det får af denna föda, känner jag ej; men magra sågo de ut, ehuru afskräde sällan fattades, förrän hafsfloden med sin tunga bölja ryckt det ned i hafvets djup. Racen var den Svenska långhåriga med kort kroppsbyggnad.

21. Näbbmus, Sorex araneus. F. Karja hiiri, päästäinen, päästäin, L. siebak, vandes, sviddek.

Ar mycket närgången vintertiden för att åtkomma Lapparnas matförråder. Efter Renlapparna flyttar hon höste-tiden nära upp till fjälls. Är äfven skadlig för fogel-fänget med snaror och flakor, ifrån hvilka hon uppäter och förderfvar foglarna. Till vintern flyttar hon gerna in i höstackar och under husen, samt är der ganska skadlig för mullbänkarna och det i rummen förvarade matförråd, om antalet af dem är stort. Hon fortplantar sig under golfven och i mullbänkar åtminstone redan i Februari månad, och troligen hela vintern.

22. Hare, Lepus variabilis. L. njoammel, F. jänes, Estn. jännes.

Afven af detta djurslag öfverflödar Lappmarken. Haren lefver om sommaren af allehanda gräs och tycker isynnerhet om fräken (Equisetum arv ense), asp-, pil- m. m. bark, björkknoppar

m. m., försmår icke heller all slags svamp. Om vintern uppsöker han de saftigare grässlagen ifrån ängar, höstackar och lador m. m., men äfven knoppar af allehanda små vexter. Den lilla skada han gör på höstackar och dylikt måste han merendels umgälla med sitt lif. Haren fångas af Lapparne med har- och räf-saxar eller med snaror af rnessingstråd. De fattigaste uppsätta för ändamålet en rund gärdesgård af 1/2 alns höjd, inom hvilken de på åtskilliga ställen utsatt små hötappar, men isynnerhet vid öppningen, der en snara af hampgarn i brist på messingsträd är uppställd vid en stång sålunda att, när haren fastnar i snaran, han lyftas upp af stången, hvari snaran är fästad. Detta sednare sätt att fånga haren är likväl icke säkert, emedan snaran ofta af haren afbites, om han ej genom uppvippning inom ett ögon

— 32 —

blick göres redlös. Bättre är metalltråd. Skinnen förstå Lapparna ej att sjelfva bereda till fällar eller pelsar, utan afyttra dem åt köpmän för ytterst ringa pris. Lapparna bruka dock under den kallaste vintertiden, särdeles på resor och i de kalla lapptälten, linda sina späda barn in i harskinn.

Man vet ej med visshet om han i Utsjoki ynglar mer än en gång om året; dock har jag funnit späda ungar så väl om våren vid första barmark som löfspricknings-tiden. I Sodankylä uppger man redan med mycken säkerhet, att han ynglar 2 gånger? 3 ä 5 ungar; några påstå sig hafva funnit 5 till och med 7 ungar i ett bo, samt att ungar af den äldre kullen födt redan första sommaren. Man tror att haren alltid framföder udda antal ungar. I den nedre Lappmarken berättar man om haren, att ett enda par på en sommar framalstrar 24 ungar, nemligen föräldrarna 12 i 2 eller 3 kullar, och vår-ungarna andra 12. En Kapten v. Essen uppgaf sig i Pielis socken i Karelen hafva skjutit en hare, som gick med elfva (11) ungar, och 2:ne med 9. Så afvelsam haren än är, så hindras hans starka tillvext af hans många fiender, mot hvilka naturen ej skänkt honom annat försvar än snabblöpning och rädsla.

Falkar, ugglor, räfvar, vargar, samt jägare, föröda årligen en grufvelig mängd harar. Han skall ock någongång blifva offer för mårdar och hermeliner. Räfven, som aldrig kan i språng täfla med honom, betjenar sig vid förföljandet af ett stilla lopp, samt hoppar haren i nacken medan den står och lyssnar efter sin förföljare, eller griper han honom i täta buskar. Man påstår äfven att räfven följer efter falkar och ugglor och borttar rofvet, när de slagit haren halfdöd.

Haren är af naturen mycket rädd och skygg. Man har här försökt att tämja honom. I fångenskapen har han gerna hållit till godo med mjölk och bröd, men likväl behållit mycket af sitt vilda lynne samt äfven efter lång fångenskap, om han sluppit lös, bortsprungit, föredragande frihet och svält framför fångenskap med ymnig och bättre föda.

23. Bäfver, Gastor Fiber. L. Madjeg, Majeg och äfven Vadnem, F. Majava.

— 33 —

I förd na dagar var vår Lappmark så uppfylld af bäfrar, att de utgjorde en hufvudartikel för Lapparnes jagt. Af dessa oskadliga djur funnos de flesta i Enare församling. I de mera befolkade Sodankylä, Kuolajärvi, Kittilä, Kuusamo och Enontekis voro de mindre talrika. Isynnerhet ödemarkerna på sockne-gränsen, der ingen menniskoboning fanns, voro rika på bäfrar. Lapparne, hvilkas hufvudnäring den tiden var jagt, gjorde sin största vinning af dessa djurs fångst. Hvar man sattes i rörelse, alla ödemarker genomsöktes och dessa djurs samhällen ödelades *). Efter en hätsk förföljelse i några sekler blef bäfvern högst sällsynt. Icke en gång nu skonas deras nyssfödda ungar. En Sodankylä bonde sålde år ] 829 tre stycken ett par dagar gamla bäfverungar för 16 sk. rgs. st., då deremot, om de fått lefva några år, en och hvar af dem hade blifvit betald med. minst 100 Rubel. På flera år har man icke, om ej högst sällan, funnit bäfrar i Enare, tidigare deras förnämsta vistelseort, eller i närgränsande kyrkogäll, medan för 60 å 70 år sedan årligen hundrade fångades allenast i Enare. Endast i Kuolajärvi och Kemikylä trakten kan man ännu någon gång finna bäfverns bo; ty han har sökt sin nuvarande fristad i Nuorte ocb Kouda elfvars ödsligaste källor. Der uppsökas de af Kemikylä och Kuolajärvi boer — hvilka af inbyggarne köpa sig rättigheten att fånga bäfrar — samt af ägarne till dessa marker, de Ryska eller Akkala Lapparne. Dock har bäfvern, i anseende till traktens ringa beboelighet och dess flera andra näringar, icke kunna helt och hållet utrotas på dessa ställen.

Dess instinkt för samhällslif är förundransvärd. Han sammansätter sitt bo, eller rättare hus, med särdeles skicklighet och större konst än de Lappar, hvilka bo vid Nuorte elf och på deromkring liggande orter. Som ett amphibiskt djur anlägger han sitt bo \id stränderna af åar och större bäckar, af träklabbar, dem han sjelf afgnagar, af 3 till 6 qvarters längd, ris, kvistar, hö och lera, hvarvid dess tänder tjena till snickar-verktyg, framfötterna till block och vindspel samt svansen till murslef. Väg

— 34 —

garne göras täta och ofta en half famn tjocka, saint rummet så stort att ett hjonelag med sina tvenne kullar ungar kan bebo detsamma. Jag har varit i tillfälle att bese endast ett gammalt bo, hvarifrån man några år förut fångat tvenne gamla bäfrar, 2 ungar af en äldre kulle, och 3 af en sednare, endast 5 ä 6 veckor gamla. Dess höjd var 5 fot, bredden vid bottnen ungefär lika, och det liknade en större hösåta. Boet skall någongång vara lägre, men i sådant fall bredare och höjden mycket bero deraf, huruvida tillfälle finnes att medelst dammar höja och sänka vattnet i elfven efter behof. Ingången är så djupt under vattnet som möjligt. Derinne har han tre sängar eller bänkar öfver hvarandra, af hvilka den, som för tillfället begagnas till sängställe, är bäddad med spånor af det finaste näfver. Sängarnas höjd från hvarandra beror af boets höjd; och på det han uti sitt bo må hafva tillbörlig vattenhöjd, bygger han en vattentät pata nedanom detsamma. Höjer sig vattnet för mycket, gör han i patan ett hål midt i elfsådran, uttappar vattnet efter behof samt väljer till sängställe det, hvarpå han kan ligga sä, att öfra delen af kroppen är torr och svansen samt bakfötterna uti vattnet. Har modren icke förlorat sin make, behåller hon ungarne hos sig minst i två år, om hon icke oroas. På det tredje året skola ungarne vara till det mesta fullvuxne. Blir hon då drägtig, skall

hon med sin make alltid öfvergifva det förra boet samt bygga och bo för egen räkning. Alla honor föda icke hvart år; ty icke sällan har man ifrån ett bo fångat det förra-, rnen icke det sista årets ungar. Ju större bolaget är, desto mera trän fällas och föras till visthuset, hvarföre de större bolagen ock lättare upptäckas. Bolagen skola för 60 ä 70 år sedan hafva varit större och allmännare än nu. Ungarnes antal är 2 ä 4, dock oftast 3, men högst sällan 4.

Uppgifterna, när bäfvern parar sig och föder ungar, äro olika. En gammal och pålitlig bäfver-jägare berättade mig, att honan i allmänhet ynglar i medio af Maj och parar sig straxt derpå; hvarföre bäfvern, enligt hans mening, skulle bära sina ungar i närmare ett år. En annan, lika trovärdig bäfverfångare, sade att han midsommar-tiden funnit mycket små ungar; och flere

— 35 —

andra, att de ännu sednare funnit ungarna mycket späda. Flere jägare påstå att bäfrarne para sig i början af Februari eller Kyndelsmessotiden; men andra åter försäkra, att det sker i Maj månad, och det efter islossningen, i vattnet uti upprätt ställning, med framfötterna ofvan vattnet omfamnande hvarandra, hvarefter de under parningen småningom sänka sig under vattnet. Någon har äfven uppgifvit sig hafva sett dem para sig längre in på sommaren; hvaraf, äfvensom deraf att en bäfverhona redan kan hafva stora ungar, medan den andra går drägtig, man lätt kunde falla på den förmodan, att bäfvern, som bor i hus, der han alltid underhåller några graders värme, samt lefver i engifte, utöfvar copulatio pro lubitu, men att födslotiden vanligen inträffar mot sommaren.

För att vintertiden ej behöfva söka föda åt sig, plägar detta sorgfälliga djur alltid om hösten förse sig med förråder i sitt bo. Med detta arbete sysselsätter det sig vanligen veckan före och veckan efter Michaéli; men är det kort väg att släpa, kan arbetet ock vara verkstäldt på en vecka. Denna tid skall djuret vara i nästan oupphörlig sysselsättning.

Visthus-förrådet består af asp-, björk- och vide-klabbar, af hvilka han uppäter endast barken. Denna sin vinterföda har djuret uppstapladt utanför boet i en cirkel med de tjocka ändorna uti spiral emot hvarandra nedåt, de nedersta så djupt i bottnen att strömmen ej bortför dem. Denna klabb-rundel är 3 å 4 fot hög eller mera, efter bäfrarnas antal, likväl alltid litet lägre än sjelfva kojan, eller så att ändarne af de öfversta klabbarne alltid äro ofvan vattenytan, och om hösten nästan parallela med den öfversta sängen. Sedan han förtärt allt det som ligger ofvan vattenytan, öppnar han dammen, och fäller vattnet så, att bolaget flyttar sig till den mellersta bänken, och slutligen mot våren, eller när matförrådet börjar att blifva slut, till nedersta bottnen. Men om våren, när hög flod infaller, måste de flytta upp, och man har då ofta funnit ungarne liggande på boets tak och föräldrarne sysselsatte att der förse dem med mat.

När bäfverns måltid infaller, tar han en klabb i sänder ur förrådshuset och gnagar barken deraf antingen uti boet, eller

— 36 —

ofvanpå detsamma, eller utanför, samt lemnar alltid klabben liggande på det ställe, der han förtärt barken. Om sommaren vandrar han längs elfstränderna och tar sin föda långt ifrån boet, sparande träden å de nära nejderne till vintern. På sådana utvandringar dröjer han ofta flere nätter och förtär då icke allenast bark ifrån trän, dem han icke ger sig möda att fälla, utan äfven gräs. Men det tyckes som om djuret vore högst rädd att lemna fjät efter sig under vintern, emedan det då högst ogerna beger sig många famnar till lands ur boet och, om snön är djup, merendels gräfver åt sig kanaler under snömassan, genom hvilka det om vår-vintern transporterar föda åt sina unger i boet, sedan allt först ifrån stränderna under isskorpan blifvit förtärdt.

Någongång händer att bäfvern, dels för brist på föda, dels ock för möjligen anad fara, öfverger sitt bo och flyttar till en annan elf; ty vid det vattendrag, der han vid sitt bo blifvit anfallen eller skrämd, bygger och bor han aldrig mera.

I sin gång är han i anseende till sin styfva rygg och sina korta ben mycket långsam och kan icke engång i lifsfara springa fortare än en karls sakta gång. Derföre tager han alltid sin tillflykt till vattnet; och emedan han har svårt att komma öfver tufvor, vindfällen och andra ojämnheter, följer han gerna de vägar han rödjat och jemnat till sitt bo. Händer det någon gång, att jägaren obemärkt — ty bäfverns hörsel är mycket fin men synen icke skarp — ställt sig vid vägen emellan bäfvern och boet och skrämmer honom, flyr han utmed gången till vattnet och kan då lätt med yxa ihjälslås. Med påk eller staf är han icke lätt ihjälklubbad. Äfven under sina vandringar iakttager han sin vanliga snygghet och beqvämlighet, och ligger ingen natt utan att bädda åt sig snyggt och mjukt; gör sig likväl sällan möda med att, under färder, för en natt tillreda sin bädd af sina vanliga sängdynor, fint klufvet näfver och spånor af björkbark, utan bereder den då af fint hö.

Detta med den undransvärdaste instinkt begåfvade djur är, om det ock fångas aldeles spädt, högst oläraktigt; hvarföre det först efter sin död gagnar menniskan medelst sitt dyrbara skinn och gäll (Castoreum). Svansen anser Lappen för nästan lika

— 37 —

dyrbar som sjelfva Castoreum och begagnar den, uppvärmd för elden, till att smörja svullnader med. Köttet ätes som den smakligaste spis. Den nedre delen af kroppen skall hafva smak af fisk. Dess fläsk, som på ryggen plär vara två tum tjockt, och 1/3 på gumpen tjockare, har till utseende och smak likhet med svinfläsk. Ju svartare skinnet är och med hvita hårändar, desto mera betalas för det af Ryska handlande, och ju mera rödaktigt eller rostbrunt det är, desto billigare. De rödare bäfrarne hafva likväl större gäll. De största gällen väga med fettblåsorna sällan öfver ett skålpund, om de ej hafva bölder eller inflammation, hvilken icke sällan uppkommer af de andras bett, emedan bäfvern under slagsmål gerna skall angripa dessa delar.

För fiskarena uti Oceanen åstadkommer bäfvern stor nytta. Ty om de förföljas af hvalar, hvilka någongång kunna kullkasta deras båtar eller slå dem sönder, och de då doppa något stycke af bäfver i vattnet, skall den förföljande valen genast för luktens skull vända om. Derföre äro mössor, med bäfverskins rimsa eller bräm, och bäfver-tänder af Sjö-Lappar eftersökta. Dess tänder äro handelsartikel. De nyttjas allmänt vid tandverk af alla Lappmarkens innevånare, sålunda att mot den sjuka tanden tryckes med dem. Nybyggaren bryner den yxa han nyttjar till ängsrödjning dermed, i säkert hopp att stubbarne då ej skola slå nya skott. Bäfverns rödjningar hafva i Kemi Lappmark utgjort de första nybyggarnes äldsta ängar.

Emedan bäfvern står högt i pris har man uttänkt alla möjliga sätt att fånga honom. Inuti boet kan han icke gerna fångas, emedan öppningen dertill är så djupt under vattnet, att inga slag-jern dervid kunna ställas och den ej heller gerna kan tilltäppas; utan han fångas heldst: l:o på sin gångstig, med vanliga utter- och jerf-saxar. Dessa böra mycket varsamt och obemärkt ställas ut samt betäckas så väl, att ingen misstanke väckes hos den vaksamma modren eller fadren. Någon gång kan det hända, att bäfvern vid elfstränderna finner tillräcklig föda för sig och sin afkomma och har inga vägar till lands, då fångar jägaren honom: 2:o under den öfra isskorpan med sax och bete, hvartill 1/4 nyttjas aln lång grön asp-klabb, vid hvilken saxen bör vara

— 38 —

fastbunden för att den icke må bortföras af djuret. Den bör icke heller utsättas sä nära boet, att samhället dervid oroas eller bortskrämmes. Ett tjenligt sätt att fånga honom är, då man med visshet vet hans boningsställe, att slå tvenne pator öfver ån, så täta att bäfvern icke kan efter eget behag komma genom dem, och på hvardera lemna en eller flera öppningar, jemnt så stora att ett par slagjärn kunna ställas uti hvarje öppning, så att de ovilkorligen slå till när bäfvern måste gå igenom någon af dem för att, åtminstone mot vår-vintern, när förråderna minskas, söka sin föda.

En del bäfrar gå icke ens i yttersta hungersnöd i jern. Dem kalla Lapparne Palto. De äro antingen sådane som någon gång frigjort sig ur dessa redskap, eller i dera funnit döda kamrater. För att fånga dem pläga Lapparne bygga en pata något stycke nedanom bäfverns vistelseort. Sedan patan är färdig, ställes en eller, om möjligt är, flera jägare att posta vid den; och som bäfverns natur är att alltid fly med strömmen, är det lätt att drifva honom mot patan, der han ej slipper igenom. Och ehuru han kan hålla sig länge under vattnet — ungefär dubbelt så lång tid som uttern — måste han dock slutligen höja sin nos ofvan vatten-brynet, och skjutes då lätt af den postande jägaren. Någon gång händer, att han vid patan smyger sig till lands. Är stället tätt skogbeväxt och jagtsällskapet utan hund, kan han då lätt undankomma i någon håla eller grop.

Bäfvern simmar så fort, att en karl, som ror i båt, knappt kan följa honom. Men är elfven starkt gräsbevext, hindrar gräset honom till den grad, att han lätt kan upphinnas; och då han der alltid lemnar en märkbar fåra efter sig, stickes han icke sällan af den förföljande jägaren under vattnet med ljusterjern eller högaffel. Är jernet nog stadigt, lyfter skytten dermed honom upp i båten, från hvilken han då i dödsångesten biter ut stora stycken. Får han tag i något jern, biter han tills antingen jernet eller hans elfenbens-hårda tänder brytas. Hans rygg är så styf, att den föga kan böjas, och man kan lätt undgå hans bett, om man håller sig åt svansen. Griper man honom i bakfötterna, märkes hans förmåga att böja sig endast vid halsen.

— 39 —

Hans styrka säges vara tillräcklig att draga en karl efter sig; men jägaren har lätt att lyfta honom upp, då han icke kan använda sin styrka.

Sistnämnda methoder att fånga bäfrar anses dock för besvärliga och begagnas egentligen endast för Palto, hvilkens ekonomie är aldeles skiljaktig ifrån andras. Han bor altid ensam, sedan han förlorat sin maka, och påstås derefter aldrig mera förena sig med andra, utan uppsöker en grop vid elfstranden, der han vistas, emedan han, af fruktan för upptäckt, icke vågar dämma elfven. Denna naturliga grop fördjupar han så, att han der kan underhålla någon grads värme. Han fäller aldrig träd, utan söker sig i en kula på ett sådant ställe, der i närheten finnas trän, hvilkas bark kan tjena honom till föda. Ifrån kulan utgår han icke gerna om vintern längre än högst fem famnar, utan då födan på nära håll blir slut, beger han sig ut för att söka sig en annan bostad, likväl, om ock födan är knapp, ej gerna förrän första vårdag. Han bäddar aldrig sitt bo annorlunda än den vandrande bäfvern, nemligen med hö.

Ett mycket allmänt sätt att fånga bäfvern, der den ännu finnes i hjonelag, är att man, sedan man funnit ett bo, ställer sig på skotthåll ifrån dess vanliga gångstigar upp åt landet, på hvilka han, särdeles ifrån Februari månad framåt, ofta vandrar för att släpa föda till bolaget. Till fyra ä fem veckors ålder förtära ungarne endast det som föräldrarne framhemta åt dem, hvarefter de då och då föras ur boet och öfvas att sjelfva gnaga barken från träden. En gammal jägare berättade mig, att han på sina jagt färder, i inedio af April månad för 50 år sedan, skidade öfver spår, der en bäfver nyss gått och fällt en 10 tum tjock asp. Vid bäfverns spång ställde han sig på lur, och efter några timmar, så snart skaran höll, infann sig bäfvern för att afhemta sin asp-klabb, lyftade först den tjocka ändan på samma stubbe, ifrån hvilken han afgnagat den, samt begynte att afskära ett stycke deraf. Då föll han för ett skott af jägaren, som beundrade det lilla djurets styrka att upplyfta en stock, som han sjelf knapt förmådde lyfta. Efter att i ett dygn förgäfves hafva af bidat honans ankomst, ställde han en bäfversax på gångstigen,

— 40 —

besökte efter några dagar stället, och fann i saxen den med tre ungar hafvande modren redan död; hvarefter samma sax inom några dagar gaf två det föregående årets ungar döden, och hela bolaget förstördes. Del I s. 556.

24. Fjäll-Lemmel, Mus Lemmus. F. Supuli, Sopuli, Peura hiiri, L. Gödde saappan.

Fjäll-lemmeln är ej alltid talrik i denna Lappmark, utan vissa år till och med sällsynt. Den torde anlända till Utsjoki, i stora skaror, ungefär hvart 5:te, 6:te eller 7:de år. På landsbygden söderom fjällryggen infinner han sig efter ännu längre mellantid; men då i större skaror än jag sett i Utsjoki. Han inträffar gemenligen om hösten i skaror, bestående af millioner. Vid sina tåg föröda de gräsvallen och ofta vida fält af renmossa samt följa alltid en rak kosa, ifrån hvilken hvarken klippor, insjöar eller strömmar hindra dem, fastän de minska antalet. Ofta finnas tusental döda på sjö- och hafsstränder. Sinsemellan ära de eljest fredliga, men gäller det att rädda sig i sjönöd på stenar, klippor eller drifved, gäller styrkan för rätt. Dit tränga sig så många som rymmas, den svagare måste undan för den starkare, och dess graf blir i djupet. Möter man dem under sina tåg, anfalla de en aldrig, men fly ock aldrig undan. Kommer man dem nära, vare sig i vatten eller på land, morra och fräsa de. Hotar man en med käppen eller foten, grinar han ännu mera, sätter sig på bakbenen, med framfötterna uppsträckta till försvar, men närmar sig likväl ej för att angripa, och går sällan undan. Flyr han någongång, fräser han alltjemt. Kastad i åar och träsk afkyles hans vrede icke ens i vattnet. Stundom låter han piska sig ihjäl utan att taga till flykten, och hvad man stoppar i hans mun, biter han sönder. Hans egentliga vistelseort är i tufvor och i hvitmossa, i hvilka han gräfver åt sig hål. Finner han lös torf, är det så mycket bättre, ty der rymmas flera inunder. Går man förbi sådana ställen och någon af dem tittar ut ur hålet, kommer han, ehuru retad, hvarken ut, eller flyr han under torfven, äfven om man smått piskar honom. Understundom öfvervintra de till en del i Utsjoki och dö ofta under snön, så att man följande året ej ser så många af dem.

— 41 —

Vid hafsbandet, der jorden ej tillfryser så djupt, tyckas de lefva bättre öfver vintern. Sin vinterboning taga de helst der djup snö är och gräfva der under gräsvallen kanaler, förmodeligen för att skydda sig för köld. De förtära då gräsrötter och det gräs som om hösten lemnats oskadadt. Ar marken redan tillfrusen då de anlända till slättbyggderna och der ej hafva tillgång på lös torf, hvitmossa eller dylikt att tränga sig uti, tyckas de äfven på hårdvall under djup snö kunna öfver vintern framdraga sitt lif, i det de under snön noga förtära allt gräs. En och annan finner man likväl vid snösmältningen död på dylika ställen. Hvarjehanda gräs, mossor och lafvar utgöra fjäll-lemmelns föda, men hufvudsakligast renmossa. De odlade nejderna i Norge ligga närmare fjället, än hos oss, och der hafva de stundom förorsakat betydliga skador i kornåkern. Till den nedra landtbyggden hos oss hafva de aldrig hunnit före skördens slut. De tyckas således icke begifva sig på sina vandrings-äfventyr förr än årets ungar kunna deltaga i tåget. De yngla åtminstone 2 gånger om året; 5 ä 6 ungar finnas i hvart bo. Det anlägges under tufvor med ingång från sidan, under flata stenar och å fjällmossar, samt bäddas med hö, hvitmossa m. m.

Lemmeln är det enda djur renen finner smakligt. De år, fjäll-lemmeln finnes här, äro renarne svårare att hålla tillsammans; de skringras och springa efter honom, samt kappas om rofvet. De uppäta likväl icke hela djuret, utan blott den öfre delen.

Detta djur medför för Lappen både nytta och skada. Nyttan är stor och består deri. att det beledsagas hit af flere djur med dyrbara pelsverk, och skadan åter deri. att det förtär renmossa, bergar Lapparnas höslotter, och förskingrar Fjäll-Lapparnes renhjordar, hvilka jaga efter dem. Om qvällarna, och isynnerhet om nätterna, försiggår egentligen deras vandring; om dagarna hålla de sig stilla under buskar och tufvor samt under jordytan. Anträffa de nybyggarnes höstackar, hvilka alltid stå nere på marken, skada de dem mycket.

Hvarifrån dessa djur komma hit, är ej fullkomligen bekant. Man anser dem bo och bygga förnämligast i tufviga fjällmossar och myror i gränstrakten emellan Sverige och Norige, samt vid

— 42 —

ljuugbevexta, tufviga bergsfötter i närheten af Kölen, hvarifrån de vid brist af föda, dels i följd af sin stora mängd, dels andra orsaker, göra utvandringar till bebodda orter. År 1 808 om hösten skedde en stor utvandring af dem ner till östra sidan af Bottniska viken, ej allenast ifrån det Norrska fjället ned utmed Ounasjoki elfdal, utan äfven ifrån Hvita hafvet utmed Kemi elf och Kivalo landtrygg, vid hvars ända de möttes af krigshärar och Bottenviken. Der drunknade de som ej derförinnan voro uppätna af efterjagande och mötande rofdjur, så att ingen mer syntes det följande året. En del hundar voro begärliga att döda, utan att dock förtära dem. Samma tid skola de äfven hafva öfversvämmat Lappmarkens socknar. Men der nere har man ej sett dem sedermera, om ej år 1839, ehuru de då och då infunnit sig här i större och mindre hopar. Då de komma ner till slättbyggden, är det vanligen missväxt på allt, emedan dessa utvandringar företagas under hårda och kalla höstar ner till mildare klimat. Troligen fryser eller skadas deras föda i fjälltrakten redan före skörden nere i landet. Redan fordom hafva Lapparna anmärkt, att deras tåg mest gick åt öster eller vester. När de kommo ifrån öster, skulle fäderneslandet få krig med Ryssland, kommo de ifrån vester spådde man krig ifrån Danska sidan. Det vissa är att de nästan alltid finnas byggande och boende vid Finmarkens kuster, ehuru man .äfven der ser få af dem, utom på deras vandringstid. Vandringen sker dock oftare dit än till oss. Deras vandringar likna andra stora tåg deri, att de likar, som de på sina färder anträffa, följa med. Ju större tåget är, ifrån desto längre håll har det tagit sin början, och desto sednare kommer det till slättbyggden. Derföre äro ock de tåg, som gå åt Östersjön, större än de, som uppsöka Norrska kustlandet.

25. Fält-Lemmel, Mus agrestis. F. hiiri, mettälriiri, L. Måldak, Estn. Wee roh, Wee mut.

Emellanåt öfverflödar landet här af fältlemlar, men emellanåt försvinna de åter från orten. Då de finnas i myckenhet, äro de i stånd att göra betydlig skada på inbyggarenas åkrar, höslåtter och stackar. Den ynglar, till och med den kallaste vintertiden, i höstackar och lador, 5 ä 6 ungar. Den gräfver om

— 43 —

vintrarna hål i Lapparnes torfkojor, mullbänkar och murknade golf, samt gör derigenom rummen kyliga. Den kan fångas i giller med deg eller en brödbit till bete. Den fördrifves ifrån trakten af hermeliner; och hvar och en af dessa uträtta mera än flere kattor, emedan de rymmas in i alla fältlemlarnas kanaler samt uppäta och fördrifva mödrarna jemte deras ungar. Vissa år äro de särdeles begifna på att ingå i Lapparnas visthus samt der förtära deras kläder och skinn plagg, som aldrig äro utan flottfläckar.

26. Vatten-Lemmel, Mus amphibius. L. Shatse koaska, F. Vesi-htiri, Vesimyyrä, Mykrä.

Vatten-lemmeln ätes med begärlighet af gäddan, som likväl ej ofta åtkommer den, emedan han mest håller sig på land, vid åstränder, bäck- och elfsbranter under jordytan, der han har sina vidlyftiga kanaler och sitt bo. På ängsbackar och i sand gräfver han sig in i jorden, vanligen 11/2 aln djupt, och derifrån sedan uppåt, slutande nära gräsvallen. Han gör många kanaler under gräsvallen, der han slutligen i den lägsta af dem har sitt bo, bäddadt med fint hö, löf, mossa m. m. Der han går fram förstör han gräsrötterna och vallen. Öfverraskas han på land, tager han sin tillflykt till vatten, och så snart han kommer dit, dyker han genast liksom bäfvern. Han kan likväl ej alltför länge hålla sig under vattnet förrän han, alltid efter 10 ä 25 famnar, måste höja sig upp på vattenytan för att få luft. Hans fart är ej så hastig, att han icke i grundt och lugnt vatten med båt kan eftersättas och stickas med ljusterjern eller dylikt. I den längsta kanalen af sitt bo föder honan flere ungar, minst två gånger årligen, men djuret är likväl ej talrikt. Man kan ej annat förmoda än att de talrika roffåglarna och rofdjuren hindra dess tillvext; ty till följd af skinnets ringa värde fångas han af få. Det enda, hvartill Lapparna använda skinnet, är till mössbräm. För den skada han gör, eftersattes han likväl af Lapparna i grundt vatten. Han förtär ofta till }^mnighet fisk ifrån nät och ryssjor samt biter, efter välförrättad måltid, åt sig i garnet ett tillräckligt hål för att utkomma. Dertill lär han likväl behöfva en ej alltför kort tid, emedan man fångat honom i ryssjor såväl död som lefvande.

— 44 —

27. MÖSS, Mus musculus. L. Saappan, F. Hiiri, Estn. Hitr. Är mycket allmän; men den hvita varieteten förekommer ytterst sällan.

28. Ekorre, Sciurus vulgaris. L. Arrew och Oarre, F. Orava, Estn. Orrav.

Är ibland så allmän, att han vintertiden bereder den fattiga Enare Lappen en stor del af hans föda, dels genom sitt skinn, som föryttras, dels genom sitt kött, som ätes. I norra delen af Utsjoki förekommer blott en och annan, hvilken, så snart han finnes, af inbyggarne ihjälslås med en käpp i de endast manshöga träden och i buskarna, eller ock tages på en stake med en grof synål eller spik i ändan, med hvilken han genomstinges. I de öfriga Lappska socknarna fångas han äfven, vissa år i betydlig myckenhet. Enare-bon bedrifver denna jagt med enkom dertill inrättade bössor af liten kaliber, dels för att spara på ammunition, dels derföre att skinnet ej så illa rifves af en liten, som af en stor kula.

I äldre tider sköts han med båge och en uti ändan tvärt afskuren pil; men mot slutet af 18:de seklet blefvo dessa skjutanstalter alldeles aflagda, såsom både tunga och osäkra. (Del II s. 142). Uti låg och gles skog behöfver Lappen höstetiden knappt bestå skott för ekorren, utan när han med yxan slår på ett träd, hoppar ekorren till det nästa trädet, faller dervid ofta i den glesa skogen på marken och tages af hunden; men misslyckas det för hunden ett par gånger, förblir ekorren orörlig i trädet. Då kalla Lapparna honom jura, och en sådan kan ej fångas utan skott, eller utan att nedfälla trädet.

Ekorren parar sig här uppe emellan Mattsmessan och Marise, så att honan redan i April föder gemenligen 5 ä 6, någon gång flera ungar. Enligt andras uppgift föder hon i Mars. Sedan ungarna blifvit så stora att de kunna springa och föda sig på egen hand, upphör modren att dägga dem, parar sig ånyo, samt föder andra gången då löfven hålla på att bli fullt utbildade. Man påstår att vår-ungarna också då föda. Ekorren vantrifves

— 45 —

vissa år, och man påstår att ungarna då ej föda, ej heller de gamla mer än en gång.

Ekorrens mesta föda utgöres af kottar, särdeles af furu; och då sådana ej växa, skall han vantrifvas eller flytta bort och föda sig af svampar (oravan känsä, Agaricus integer), jordsvampar, björkqvistar m. m. Då är han mycket mager, finnes ofta död på marken och i boet, samt försvinner. Likaledes lära småfågelägg vara nödfoder för honom, ehuru man likväl här ej vet, att han vore begifven på ägg. Att ekorrar om vintern funnits döda lär hafva gifvit anledning till den förmodan, att de dött af köld. Att så sker förneka Lapparne. Och hvarföre skulle detta tjockpelsade djur vara så ömtåligt för köld? Det får ju varmt i sitt bo, då det, såsom ibland sker, tilltäpper det lilla hålet, som är der anbragt för kommunicationens skull, och emedan, der hålen äro tvenne, det åt vindsidan alltid är tilltäppt med en tapp af fina lafvar.

Sitt bo bygger han på tall- eller gran-qvistar, af laf, som han tager ifrån tallar och granar. Det har vid sidan af grenen en öppning, ej större än att han beqvämt kan komma in och utur boet. Men dessa mjuka lafvar ge efter för mårdens större kraft, så att mården väl kan gå in att gästa i hans bo.

Ekorren hvilar om nätterna i sitt eller något gammalt bo, och springer ute om dagarna för att söka sig mat. Så snart han spisat tillräckligt, går han åter till boet, om det finnes i närheten. Finner Lappen af spåren att han nyligen ingått i boet, och det är lågt nere, ger han med sin staf ett slag derpå; då springer ekorren ut eller faller han död på marken tillika med boet. Då mården anfaller ekorren, flyr han ifrån boet genom den mot ingången motsatta öppningen, som vanligen är tillstoppad, och hoppar ifrån det ena trädet till det andra, under det mården förföljer honom. Slutligen måste han blifva ett rof för mården, som med lika vighet hoppar ifrån träd till träd. Förstår ekorren att hålla sig till ett enda träd, och der manövrerar ifrån qvist till qvist, så tröttnar mården slutligen eller nedfaller ifrån spädare qvistar, som brytas af hans tyngd, och lemnar ekorren i fred. Mot hermelinens anfall håller han längre tid ut och bemannar sig ofta

— 46 —

till strid, som skall påstå länge, hvarunder de oftast båda falla ned och der fortsätta striden. Ekorren, som med större vighet klättrar i träd, tar åter sin tillflykt till trädet, men förföljes af hermelinen, som sålunda fortfar att jaga honom och lemnar honom ej gerna förr än han är död och genast uppäten.

Ekorren gör icke här, hvarest inga fruktträn finnas, någon skada, men är mycket nyttig genom sitt skinn, som af handlande betalas med 10 ä 15 kopek; men då måste han vara skjuten om vintern, ty den om sommaren skjutna med rödbrun färg köpes ej. En gammal ekorre får likväl redan Micha elitiden sin rigtiga gråa färg och yfviga pels, men de unga ej förr än i November månad. Den gamla har alla tider öronpenseln röd eller black, men den unga svart; och med svansen är samma förhållande. Vanligen är dess färg, äfven om vintern, ljusare än de ungas, och skilnaden är ibland ganska stor, hvilket troligen gifvit anledning för några Zoologer att anse den äldre för ett särskildt species, sciurus cinereo-albicans.

De förnämsta afarter äro här: l:t Schappeg, den svarta ekorren, någon gång skjuten i denna Lap^ lark, men ej af mig sedd. Den skall vara kolsvart. 2:o Den gt a, med framfötterna ifrån knäna neråt snöhvita, funnen åtskilliga gånger i Enare.

3:o Den hvita, Jeuvje oarre, funnen då och då i Enare i nyss afbrunna skogar. 4:o Den under halsen och kring nedra käken hermelin-hvita. Den har äfven midten af svansen hvit, bakom axlarne och i nacken 2:ne hvita fläckar, samt frambenen ifrån knäna neråt hvita.

29. Flygande ekorre, Sciurus volans. F. Len Siipi orava.

I Finmarken och den Svenska LappmarKen, enligt Leém, sällsynt. Äfven Lapparna omtala att den någon gång funnits häruppe, men jag har aldrig sett hvarken detta djur, eller dess skinn så högt uppe i norden. Det vissa är, att han hvarken bygger eller bor åtminstone i Enare och Utsjoki, men. har som vandrande någon gång blifvit sedd och skjuten i Kuusamo socken, som gränsar till Kajana län, der han säges finnas.

— 47 —

30. Elg, Cervus Åkes. F. Hirvi, L. Sarva eller Zarva, Estn. Pödder.

Är ganska sällsynt och tros ej numera finnas här; åtminstone har ingen blifvit sedd eller fångad i Utsjoki pastorat sedan omkring år 1800. Denna var en Orok, eller 2 år gammal e)g, och gaf 4 renlass kött, blod m. m., skinnet inbegripet. Han säges ej heller ofta inträffa i nedra delen af detta land. I mina barnaår genomströk en elg Rovaniemi socken, der han genast eftersattes, blef uppskidad i Kittilä samt fälld med skott i djup snö. Grammalt folk omtalade i min barndomstid i Rovaniemi socken, att de varit der på en elg-jagt, men att äfven der aldrig funnits elgstånd, utan endast någon enskild elg ifrån södra orter dit invandrat. Den hade vanligen, om vintern varit snörik, blifvit eftersatt på skidor och fångad; men vid medeldjup snö kan den ej genom drifning upphinnas.

31. Ren, Cervus Tarandus. F. Poro; kallas i södra Österbotten, Tavastland och Karelen gemenligen Peura, i Olonets Pedra, Pedru, på Tshudiska Pedr, på Lappska Potso, efter Kolska dialekten Padso, Estn. Poeddoer, Pöddör. Den vilda.renen heter hos Lapparne Gödde, en renkalf Miessi eller Wuäsi tills den blir årsgammal, då den får namn af Shermak, och om hösten: hanen Varek 1. Wareh, honan Vuonäl 1. Vuoäl. 3:dje årets hane heter Vuoviers och Vuorsch; 4:de årets Koddosch och Kuddusch; 5:te årets Koistos, Kosotos; 6:te årets Maakka najes; 7:de årets Namma loppa, och Njammi loppa; 3:dje årets hona Rodno; 4:de årets hona Aldo och bibehåller denna benämning så länge hon föder. En renko, som ej föder, heter Rodno, en rentjur Zärva och Zärves, kastrerad Herke, Arge, Härke, sålänge han lefver, hvilket sällan går till tjugu år; t}' sedan han blir gammal och orklös till arbete, slagtas han. Vid 15 ä 16 år börja tänderna att falla bort äfven på den bästartade ren. Finnarne hafva i det närmaste af Lapparne tagit sina benämningar på renen efter dess ålder. De kalla första årets han- och hon-kalf Vasikka, 2-dra årets hankalf Orakka, 3:dje d:o Wuorsu, 4:de d:o Kunteus, 5:te d:o Kosotus, 6:te Maakkana och 7:de d:o Nimi loppu. På det sjette och sjunde året anses renen för dugligast. Andra årets hona kalla de Vuo

— 48 —

nelo, tredje d:o Runo eller Vajin, hvilka benämningar hon bibehåller så länge hon lefver, neraligen runo, de år då hon är gäll, och vajin, de år hon kalfvar. Tainek kallas en renko, som aldrig kalfvar. Hon täflar ofta i storlek, styrka ock ihärdighet med en renoxe. Spailek, det är stolt, eller på finska ylpiä, heter en illa kastrerad ren, hvilken för sin istadighet sällan begagnas till körslor.

Renen utmärker sig för sina stora, greniga horn, dem han årligen faller. Man observerar tydligen, att detta eljest modlösa djur yfves öfver dessa sina prydnader, hvilka väga ända till 25 Svenska skalp., och att det är märkbart modstulet, då det förlorat eller håller på att förlora dem. Hornen äro tvenne, vid roten nästan trinda eller halfrunda, bakåt eller åt sidorna lutande, sedermera mer eller mindre oregelbundet greniga, flata och framåt böjda. Ifrån roten på främre sidan, långs åt och nästan parallelt med pannan, utgå tvenne grenar, en ur hvardera hornet, hvilka likna en utsträckt menniskohand med utbredda fingrar, men dock hafva oregelbundna grenar. När kalfven är 1 ä 2 månader gammal börja hornen sticka fram. Medan de vexa äro de betäckta med ett ludet skinn, hvilket sedermera af djuret mot buskar »afskafvas, eller småningom af sig sjelft affaller, hos somliga först litet före hornens affallande, som hos tjurar inträffar efter parningstiden, hos oxar gemenligen om vår-vintern. Men somliga behålla dem till sena våren, och andra åter fälla dem i början af vintern. Vid återväxandet äro hornen alltid ludna och broskaktiga, samt ju spädare, desto ömtåligare och mjukare. De aftaga i storlek årligen efter 7:de eller 8:de året, men bibehålla dock alla år samma skapnad, ehuru en och annan af de mindre grenarna stundom kan försvinna. Blir hornet, medan det vexer, illa stött och derigenom vänskapligt, bibehålla hornen de följande åren vanligen denna vanskaplighet. Sålunda gifvas enhorniga renar, andra hvilkas horn vexa endast till hälften, andra åter hvilkas horn hafva en onaturlig eller ovanlig riktning. Renkor finnas hvilka icke hafva horn, ja ej ens tecken dertill, och dessa kalla Lapparne Koallo, liksom kor utan horn på Finska kallas Nuukko eller Nuuppo. Äbmel palle kallas en ren med ett horn.

— 49 —

På bakbenens inre sida, vid knävecket, är en hvit stjerna af gröfre hår; svansen är kort, ofta hängande litet åt höger; manen tjock, hängande ned under strupen, och färgen mycket föränderlig.

Renen är mer eller mindre tam, efter olika dressering. Författaren till Fauna Fennica, tryckt i Åbo 1810, har orätt antagit afarterna C. Albus och C. Ferus. De höra med samma skäl till en art, som den hvita, grå och svarta hästen eller kon. Ty det händer ganska ofta att en vaja eller renko har den ena kalfven hvit, den andra grå och den tredje fläckig. C. ferus åter är blott deri olik den tama renen, att han ej är tämd eller ock förrymd. Vildrens-skyttar skjuta derföre i fjälltrakten stundom lika många märkta renar ifrån en vildrens-flock som verkligen vilda, utan att kunna skilja åt dem förr än de komma dem så nära, att de se de skåror eller märken, olika för hvar egare, som Lapparne inskära på sina renars öron redan första sommaren efter födseln, så snart rötmånaden är förbi. Det händer ofta att t. o. m. en garnmal tam ren kommer ibland de vilda och förvildas, och att en vild fångas ibland de tama, isynnerhet höste-tiden; men är han äldre än ett, högst två år, kan han föga mera tämjas till korren utan skjutes till slagt. Emedan den vilda renen ej blifvit begagnad till arbete, varit fri och ej blifvit mjölkad, är han emedlertid jemte sin afföda större, och med en i proportion tjockare hud än den tama. De såsom unga fångade vildrenar, hvilka man gjort tama, hafva ock alltid visat sig vara starkare i arbete och körslor än de af tam ren födda.

Alla tama renkor hafva namn, i Utsjoki gemenligen efter fåglar eller andra djur, hvilka de likna till färg, qvickhet m. m. såsom Koalsi, Lahul, Skddge, Kurkutak, Bieban, Njala, Njoammel. De hvita benämnas gemenligen efter de två sistnämnde. Renoxar uppkallas ofta efter sina mödrar, såsom Lahul herge (Lahuls oxe), Lahul Zdrves eller Zdrva (Lahuls rentjur), Puorasub Lahul Herge, Nuorasub Lahul Herge, m. m. Men i nedre Lappmarken hafva de andra benämningar, ofta efter ägaren m. m., såsom Ämmäläinen, Pöykkö, Aikotalo, Leukosarvi (en hvars horn under det de vuxit blifvit nedåt böjda och sedan behållit denna riktning), Sarvi puoli (en enhornig ren) m. m.

— 50 —

Renen har det tjockaste späck Jultiden, men i inelfvorna mest talg Kyndelsmässo-tiden. Jultiden anses han hafva det största värde för slagt, emedan man sätter mera värde på det feta köttet än på några skålpund talg ifrån innanmätet. Redan Kyndelsmässo-tiden, eller så snart vårsolen middagstiden litet förändrar klimatet, begynna de föregående sommar af Poro- eller Pata poskan (Rengurbman, Oestrus Tarandi) i renens hud instuckna ägg utveckla sig till larver, genomborra skinnet och göra den bästa delen af huden hålig och oduglig.

Detta mot insekter och rofdjur försvarslösa och rädda djur är ett oeftergifligt vilkor för Lappmarkens beboelighet. Utan det kunde inga resor företagas i dess snörika och med branter uppfylda öknar, och således ej heller några nödvändighetsartiklar hit inhemtas, samt ingen kommunikation äga rum, om icke på skidor. Snabbheten af dess lopp öfverdrifves likväl af några; ty det högsta, man kunnat drifva den bästa ren att löpa, är två mil i timmen, och femton mil på ett dygn eller 24 timmar, emedan renen i det bästa före efter 3 ä 4 mil behöfver beta och få hvila en stund, om han icke skall förderfvas eller stupa på stället. De till körslor och tyngders bärande starkaste renar finnas i Enare, ej allenast derföre, att mödrarna få vara i skogen under hela sommaren utan att mjölkas, och derigenom lemna ymnigare mjölk åt sina kalfvar, utan äfven derföre, att de brunstetiden ofta para sig med vildrenar, som äro större och starkare än de tama. Enare renarne uthärda hela vintern med resor, blott de föras eller släppas ut på goda beten och man ej kör med dem mera än 4 å 5 mil om dagen i godt före. Ar föret dåligt, snön djup och ingen väg finnes, måste Lappen skida framför och leda sin ren, och då hinner han blott 2 ä 3 mil eller mindre om dagen.

I allmänhet sitter Lappen i den främsta Ahkion (släden), sem är utan annan belastning, och har den ena renen efter den andra bunden med en lång, från grimman utgående töm vid den föregåendes ahkio. En sådan kedja af renar och ahkior om hvarandra kallas Raid, och kan bestå af 7 å 8 renar med sina ahkior. Denna raid slutar alltid med en ren, som löper efter den sista

- 51 -

ahkion, vid hvilken han är fastbunden. Denne kallas Wares herge, i" reserv-ren, och användes när någon af de andra tröttnar eller skadas på resan, men behöfves dessutom äfven för att hålla tillbaka den sista ahkion, att den ej i branter och backar må stöta på renen, som deraf blir vild eller skadad. Finnes en reservren, som hindrar den sista ahkions fart, så hindra äfven hvar och en af de andra renarne den föregående ahkion att slå på den rens fötter som framsläpar den. Plågar man en ren med för mycket körande, vänder han sig om och ger med framfötterna den åkande flere slag. Denna ilska är dock sällsynt, och har händt mig blott en gång med en eljest välartad ren. Med pilens hastighet vände han sig om, och förr än jag märkte faran fick jag så eftertryckliga slag på hufvudet, att de bekommit mig ganska illa, om jag icke haft en välstoppad mössa. Sedan den verkställt sin aga, vände den genast om och lunkade fram i sakta mak. Då renen begynner titta bakåt, är den i beråd att straffa den körande för de slag han får, och det är då bäst att hålla inne med smällar.

Renen är icke allenast dessa orters enda användbara dragare, utan han lemnar äfven en b elsosam och välsmaklig spis. Lappen förtär renens både kött, blod och märg; dess hud lemnar honom skoplagg och kläder; mot dess horn och skinn tillbyter han sig hvad han behöfver af mjöl, salt, vadmal m. m., och af dess senor bereder han sytråd.

Lappens hufvudsakliga spis är kött och, då tillgång finnes derpå, renmjölk; ty renarnas egentliga mjölkningstid är ifrån midsommar till Michaéli. De mjölkas två gånger om dagen, men i början, så länge kalfvarna äro små och behöfva mera mjölk, en gång om dagen, och några veckor efter Michaéli, när brunstetiden är förbi, blott sällan. Sedan de blifvit drägtiga, gifva de icke sina kalfvar mera di, men de, som ej blifvit det, gifva dem det långt in på vintern. Vid mjölkningen håller en person i renen, medan den andra mjölkar. Af den mjölk, som man samlar om sommaren, tillredes ost. Men den, som inflyter sedan snö fallit, förvaras i kaggar, renmagar m. in., som nedsättas i källor eller i snö: då och då användes litet deraf till vällingar, i kött- och 1/8 andra soppor. Af en renko kan på sin höjd kanna erhållas

— 52 —

vid en mjölkning, men mjölkens styrka och godhet gör afkastningen värdefull. Med ett ankare renmjölk kan den bästa slagtren köpas. De Lappar, som hafva färre renar, få af dem mera renmjölk, emedan de förmå hålla dem bättre tillsammans och hinna mjölka dem alla dagar. De åter, som hafva 4 ä 5 hundrade eller flera renkor, kunna sällan eller aldrig mjölka ens hälften af dem, hvarigenom de sina af. Om somrarna kunna de ej ens hålla dem tillsammans, ehuru i hvarje renhjord finnes 2 å 3 eller flera renar hvilka bära skällor, och höstmjölkningen afkastar litet. De fattigare samla således mera renmjölk än de rika, och köpa sålunda med renmjölk åt sig renar af de mycket rika Lapparna, hvilka hafva minst renmjölk. Så t. ex. skall Pehr Panne 1) aldrig mjölka sina renkor, ehuru han af dem skall äga sina 10,000. Om ock häri vore någon öfverdrift, så är likväl hans rendrift ofantlig.

Både sommar och vinter finnes på orten bete för renarna, hvilka derföre ej behöfva fodras. Om sommaren föda de sig af de saftigare grässlagen, såsom vattenklöfver (Menyanthes trifoliata), gröegräs (Poa), tåg (Juncus), knoppar af löfträn, löf, bär och svampar (särdeles Boletus bovinus) m. m. Om hösten, så snart mossan blir fuktig och grässlagen förlora sin saftighet, samt om vintern, lefver han af lafvar, hufvudsakligen och egentligen af renmossan (Lichen rangiferinus). Det är en egen syn om vintern att se, huru en stark ren under två alnars djup snö med lätthet uppgräfver renmossan med sina breda klöfvar. För man honom på bete på ett sådant ställe, der renmossa ej finnes, sätter han ej ens nosen på snön för att undersöka stället, utan tyckes redan på afstånd känna, hvar det lönar mödan att söka efter renmossa. Om våren inträffar det likväl icke sällan, i synnerhet i den nedre eller skogbevexta och jemnare delen af Lappmarken, att skaran blir så hård, att den bär renen, och då förmår han ej hugga hål i den. Då svälta renarna och måste föras på steniga ställen, der de med stenmossa och andra mindre lafvar i nödfall kunna un-

1)En norsk Lapp.

Uteifv.

— 53 —

derhålla lifvet. Äro renhjordarna små, plägar man då i skogstrakterna nedhugga granar, björkar och furor, vid hvilkas qvistar vexa en hel mängd lafarter, som tjena dem till nödfoder. Äro renarne mycket utkörda eller utarbetade under vintern, så att de äro magra om våren när skaran infaller, dö de vanligen af hunger, om skaran länge fortfar; och mången Lappe har i skogstrakter sålunda inom ett år blifvit fattig. I den högre norden och i fjälltrakten vet man mindre af denna olägenhet; ty medan snön redan upptinar nere i dalarna, märker man föga sådant på de närbelägna fjällarna och kan förflytta sina renar dit efter behof. När snön är djup om vintern, hafva de svagare djuren äfven svårt att undandrifva snön som ligger ofvan mossan; men detta kan med spade afhjelpas för små renhjordar. Skulle man ock hafva tillgång på hö, som sällan saknas i den sydligare Lappmarken, kan renen likväl ej länge födas dermed, dels för deras alltför stora antal, dels för torrhöets olämplighet till föda för renar. De trifvas ej heller i längden väl vid om hösten samlad renmossa.

Renarna äro således för Lappen en ganska osäker egendom. Genom vargens glupskhet, filfrasar och flerfaldiga ren-sjukdomar kan Lappen på en kort tid ifrån förmögenhet falla i fattigdom och elände. Vargen anfaller skogsrenarna äfven då när de äro samlade i skock, men dem som vallas vågar han ej angripa, så snart han hör hundarnas skall och vallherdarnas jåigem, ett slags sång eller trallande. Vanligen fattar han renen först i bakbenen emellan knävecket och låret. Är renen stor och stark, så släpar han sin mördare ett långt stycke efter sig, tills han faller. Då öppnar vargen genast dess strupe, uppäter hjertat och tungan, samt om han är hungrig, eller renen fet, några andra blodfulla och feta delar. Då han är tillräckligt bespisad, lemnar han offret liggande och begifver sig bort för att göra nya nederlag. Ofta händer, att han ej förtär något af sitt offer. När flere vargar finna en fet ren, uppäta de honom i största hast, så att ingenting annat än benen blir qvar. Det rof, de en gång lemnat, besöka de sällan ånyo, och endast som uthungriga tillgripa de fruset kött. Vargarne hafva en egen skicklighet att skrämma renar ur flocken, där de vårdas af vallherde. I motbacke får vargen ej

— 54 —

någonsin fast en ren, emedan renens bakfötter äro längre än framfötterna, hvilket lättar hans språng uppåt. Vargen äter ej renen på samma ställe, der han slagtat den, utan flyttar kroppen ett litet stycke derifrån, och det vanligen sålunda, att hufvudet ligger åt öster och svansen åt vester. Korpai'na äro vargens säkra beledsagare, och af deras skrik vet man när vargar äro i närheten. Det ges en och annan ren, som, då han är fastbunden, försvarar sig mot vargen, men sedan han rifvit sig lös vanligen blir dess rof. Ty ehuru naturen i de väldiga hornen gifvit honom vapen, har den ej unnat honom mod, och den flyende är lätt öfvervunnen om ock fienden vore svagare.

De sjukdomar, för hvilka renarna i allmänhet äro utsatta, äro följande: l:o Sjukdom, förorsakad af larfver: a) Gurbmor, det är larfver af renbrömsen Oestrus Tarandi, hvilka mot våren utveckla sig emellan skinnet och köttet, samt af det arma kreaturet taga sin föda. Redan i början af Februari, då solvärmen begynner blifva märkbar, äro renarnes hudar i följd af denna larf fullt besatta med små hål, hvilka blifva större allt eftersom larfverna vexa till. Såsom fullkomligt utvecklade äro dessa larfver stora som finger-ändar, och så tätt intill hvarandra, att de icke sällan ligga liksom radade i bredd. Renen har då ej något helt ställe på sin rygg, hvarföre isynnerhet de yngre renarne ej sällan dö deraf. Lapparne pläga väl om våren, när larfverna utvecklas i förtid, utkrysta dem ifrån renen, men andra påstå det vara skadligt. De latare renarna, som om sommaren mindre undfly eller springa undan för dessa sina plågare, äro mest besatta med larfver. Renen känner denna fluga redan på afstånd af dess surrande och flyr eller hoppar oroligt af och an, då den närmar sig. Likadan fruktan hyser renen för Oestrus Trompe, Ognje porra, d. ä. näsfrätaren, hvilken söker att sätta sina ägg till utkläckuing i renens näsborrar. Dess larfver kalla Lapparne b) Saivlagak, och de finnas ofta bos renen näftals vid tungroten i gommen. När larfverna af Oestrus Trompe (Oestrus Nasalis, Linne' Fauna Svesica 1732) begynna bli fullbildade, hosta eller nysa renarna ut flera af dem under svåra stickningar och lemna dem aldrig ostraffade, utan ihjälbita och spotta dem ut på marken, så att endast

— 55 —

de som mot sommaren, då man kan finna renens gom alldeles uppfyld af dessa plågodjur, sjelfva krypa ut ur näsborrarne komma till lifs. 2:o Fel i hjernan, merendels förorsakadt af näsfrätaren. Så snart en ren, som har sådana insekter i mängd, får dricka Ishafvets salta vatten, sväller den upp och dör icke sällan deraf. Den hvita renen förfölja insekterna mest. 3:o En sjukdom härrörande af styng utaf renbrömsen Tabanus Tarandi. Denna broms stinger eller sårar renens späda horn under vextperioden, så att de blöda och blifva vanskspliga, hvilket vållar sjukdom och vantrefnad hos djuret. 4:o Skadna och T ahde, på Finska Perna tauti,

d. a. Mjeltsjukdom eller fel i mjelten. Denna visar sig däri, att renen håller nosen ner mot marken, sprattlar och darrar då han vidröres. Emot slutet af sjukdomen utflyter var och träck ifrån de utvidgade näsborrarna och munnen; mjelten fortares småningom, och djuret tillfrisknar aldrig. 5:o Ruodno, af hvilken sidorna varas invertes. 6:0 Slubbo eller Skerbma (hos Lindahl och Öhrling Klubbe), svullnad och bölder i fötterna invid klöfvarna och fotleden. Af denna sjukdom besväras renarna isynnerhet om sommaren, och Lapparne anse den för smittosam. 7:o Dsillan eller Shillan; yttrar sig deri att magen sväller upp och träck kommer ur munnen. En deraf besvärad ren blir alldrig frisk, utan på denna sjukdom följer ovilkorlig död. 8:0 Njalme vikke, munsjuka; kinderna svälla och blifva håliga af varbölder. Sjukdomen säges vara obotlig.

9:o Njalme majne, äfven munsjuka, men sådan att hela munnen invertes varas och ruttnar. Sjukdomen anses för obotlig. 10:o Zalme vikke, ögonsjuka; ögonen inflammeras och bulna. ll:o Wuobda Taud, troligen samma sjukdom som af Lindahl och Öhrling benämnes Keppa vank. Denna angriper lungorna, leJ^vern och stundom bukens bakdel; i sednare fallet uppkomma på bukskinnet flere hål, som vidga sig till dess renen dör, hvilket ofelbart sker inom några veckor. 12:o Waimo vikke, hjertsjuka, angriper hjertat, som efter döden visar blånad. Köttet skall äfven så förderfvas att icke ens hundar förtära det. 13:o Tunka taud. Uti denna sjukdom säges löpet uppfyllas med små mörkgrå vexter.

14. Trånsjuka; i denna kan renen lefva länge, till och med ett par år. Sedan intet hopp mer är om renens tillfrisknande, dödas

— 56 —

han, huden afdrages och köttet bortkastas. Äfven af sjelfdöda renar bruka Lapparne afdraga huden, men kroppen nedgräfves ej, utan utkastas till föda för korpar och andra djur.

Renarna para sig eller, som man säger, deras brunstetid begynner, Michaéli tiden eller litet förut, och fortfar till Allhelgon. Den ifrigaste eller rätta brunstetiden, som varar endast två veckor, då renarna grymta och äro i raseri, räcker ifrån en till tre veckor efter Michaéli. Tjurarna slåss då i största raseri om korna, samt ihjälstånga till och med hvarandra. Äfven andra renar blifva af dem stundom ihjälstångade, då de träffa komma emellan de stridande. Derföre äro Lapparne angelägna om att före brunstetiden slagta de gamla och mest våldsamma tjurarne, hvilka då äro vådliga äfven för menniskor. Då de slåss eller stångas, händer det någon gång att de med sina månggreniga horn snärja sig in i hvarandras och kunna ej utan menniskors hjelp komma lös. Man har funnit vildrenar, som dött i en sådan ställning. Derföre behåller den rikare Ren-Lappen i sin hjord af ett par tusende renar högst 5 ä 6 dylika gamla eller fullvuxna bestar till brunstetiden, utom en hop ännu ej fullvuxna. Dem, som redan i andra och tredje året synas blifva farliga, slaktar eller kastrerar man i tid.

Till och med vildrenarna, som eljest äro de skyggaste djur, komma under brunstetiden in i renhjorden ibland de tama och falla der för Lappens skott. Någongång händer att ettåriga vildrenskalfvar stadna der qvar och tämjas. De blifva vanligen ostyrigare än de tama renkalfvarna, men starkare och ihärdigare till arbete. Under brunstetiden, då de hvarken sofva eller äta, blifva tjurarna så utmagra och matta, att de under hela vintern ej mera få ordentligt hull.

Renhonan föder mot slutet af Maj eller i början af Juni en kalf, ytterst sällan 2. Första gången föder hon vanligen efter

3:e året, men också ej sällan efter det andra. Så snart kalfven födes, är hon qvick och rörlig som hela dess slägte. Af hundradetals kalfvar igenkänner modren lätt sin egen kalf, men tyckes dock med luktorganet försäkra sig derom, emedan hon alltid snusar på den när de träffas.

— 57

Lapparna gälla aldrig rentjurar på vanligt sätt, och äro vid! denna operation mindre fördomsfulla än närgränsande Finnar, som alltid vid sådana förrättningar hafva något skrock, läsningar och ett jemt spottande. Förrättningen är mycket enkel och simpel;. rentjuren stjelpes omkull på marken och fasthålles af en vid hornen, medan den andra insticker sitt hufvud på behörigt ställe och med två bitningar i ögonblicklig hast sönderbiter testiklarna. Efter en sådan operation äro renarne gemenligen 2 ä 3 dygn så sjuka, att de ingenting äta, utan mest ligga. Den verkställes vanligen under andra, tredje eller fjärde åldersårat, men om renen är af särdeles godt slag uppskjutes dermed till femte eller sjette året, dock ej längre. Året derefter blifva hornen småpipiga eller porösa och öfverväxas med ludet skinn. Sådana förblifva de ock allt framgent. Men om operationen ej skett med nödig omsorg, afgnida renoxarne skinnet på hornen och bibehålla en vildare natur.

Sina renar slagta Lapparne medelst ett knifstyng i hjertat. De falla då ned och äntras på rygg, så att blodet rinner in i caviteterna, hvarifrån det tages i käril eller öses i renmage.

De bästa, lättaste och vackraste skinn till pelsar fås af kalfvar, som slagtats vid 4 månaders ålder. De röda, ulliga skinn} hvaraf utvaldt goda handskar beredas, fås af kalfvar, som störtat i första eller andra månaden. Mot hösten blir den späda renkalfvens hår, som varit rödaktigt grått, allt mörkare och nästan svartbrunt, sedan det första ulliga håret fallit af; en del få dock ljusare färg och några blifva alldeles hvita. Mot vintern blir håret längre och fulare, samt hos de flesta smutsigt hvitgrått. Om våren fälla kalfvarna liksom de gamla sina horn.

Emedan dessa djur utgöra Lapparnes hufvudsakliga lifsbergning, hafva alla möjliga medel försökts att fånga vildrenar. Fordom fångades renen i djupa, runda eller aflånga gropar, till och med 10 ä 15 i rad, hvilka voro byggda på högländta, smala och långa, samt på renmossa rika sand-åsar, helst vid elfs- och träskstränder, der renarne ofta gå sommartiden. De öfvertäcktes med pärtor, ris, löf eller renmossa, att djuret ej skulle märka försåtet, och på bottnen sattes ett uppstående spjut af hårdt träd

— 58 —

eller, i sednare tider, af jern, så att djuret blef genomborradt, när det föll dit in. Sådana gropar finner man öfverallt, och vanligen en sten-gud (Gedge ibmel) i närheten. Idolerna eller afgudabilderna af trä, har tiden allaredan förstört. Redan i Peivas (den Finska Peiviäinens) tid — en under Gustaf den förstas regering mägtig och kunnig inan, hvars bedrifter ännu förvaras i Lapparnes sånger — gaf detta sätt att fånga vika för vuobman, som bestod af gärdesgårdar, helst öfver någon myra eller ett mindre skogbeväxt land, der vildrenar ofta vistades och man på afstånd kunde se dem. Gärdesgården bildade en vinkel, i hvilken vildrenarna antingen sjelfva gingo in och då funno sin död i gropen, som var anbragt i den spetsiga vinkeln af Wuobman, eller drefvos de dit och genomborrades der med spjut; ty sjelfva gropen eller Suotte garde, krigstheatern, såsom den kallades af Lapparne, var ej bredare än att man med spjutet kunde räcka utifrån till halfva gården eller gropen. Detta var det mest utödande sätt att fånga renar, ty dermed kunde hela flockar, såväl unga som gamla, förgöras, utan att ens hälften, åtminstone sommartiden, kunde användas till sin fulla nytta af ett folk, som föga kände saltet. Spår af sådana vuobman finnas ännu icke långt ifrån Sangavaara vid Maras-Tunturi emellan Enare och Peldovuoma. *)

De äldsta sätt att fånga vildrenar tro Lapparne hafva varit, dels att skjuta dem med pilar, dels att nedsätta en så kallad Pelpe dive, en utspänd båge, i trånga pass eller inhägnader der vildrenar ofta passerade. Då den vidrördes, gick den af och pilen genomborrade djuret.

Nyare är sättet att fånga med snaror. Gärdesgårdar upp l/2 restes, ofta eller hel mil långa, och inom dem stäldes snaror till hundradetal, vanligen emellan två nära intill hvarandra stående träd och 15 å 20 famnar från hvarandra. Snaran bestod af fingerstjockt rep. Detta sätt begagnades, ehuru ej i stort, ännu under min tid i Lappmarken. Man gillrade ut efter Berthelsmessan, och upptog dem ej förr än mycken snö fallit; undertiden

1)Jfr del II sid. 222 f.

— 59 —

var man på jagt och besökte ofta sina snaror, särdeles om renspår ledde ditåt.

Den nuförtiden mest brukliga vildrens-jagt börjas minst 2 veckor före Michaéli, då skytten beger sig till skogs. Han medför 5 ä 6 renar, dels för att lasta sin packning på dem, dels för att genom dem locka vildrenar till sig, samt en hund, som uppsöker dem; ty hunden kan af spåren genast igenkänna den vilda ifrån den tama renen och följer ej den sednare, om han ock finnes i närheten. Hunden skall, då han är under vind, uppvädra de vilda renarna på en mils afstånd, hvarvid likväl menas päna kulma d. v. s. gammal mil. l) Hunden är bunden i ett rep, hvarmed han drar skytten med sig till de vilda renarna, och ju mera han närmar sig till dem, desto häftigare blifva hans rörelser. På det han ej genom sitt gnällande och skällande må upptäcka jägaren, påsättes honom en nosgrimma. Brunstetiden är då redan i sin början, och den förnämsta eller starkaste vildrens-tjuren, hvilken samlar och drifver så många renkor i en hop som möjligt, rusar genast till, då han ser skyttens renar (mellan hvilka skytten med sin hund förborgar sig) och blir skjuten när han kommit inom skotthåll. Märkes detta af de andra, får jägaren på något afstånd uppsöka dem ånyo; men märka de det icke, så kommer snart en annan tjur, som emedlertid tillkämpat sig chefskapet öfver hjorden, och gör samma försök, samt undergår lika öde. Dör han ej genast, utan blesseras svårt, plägar han med pilens hastighet rusa på jägaren, och i händelse denne ej är ferm nog att kasta sig åt sidan eller med spjutet möta honom, är han i lika fara som vid en björns anfall. Flyr en blesserad vildren, följer Lappen honom ej genast, utan väntar tills skottet hunnit göra större verkan, emedan renen i annor händelse kan springa för långt och ej ertappas, i stället för att han vanligen, när mycket blod rinner, lemnad i fred snart lägger sig och förblöder. Afskjutes endast foten, lössläpper Lappen sin hund ur bandet för att hindra den på 3 fötter hoppande vildrenen i sin fart, och når så honom med ett nytt skott. Detta slags fänge slutas med brun

1) Jfr del I s. 219 och 371.

— 60 —

stetiden, det är litet före Allhelgone, sedan det vanligen påstått i 6 veckor; men fångstea är mest gifvande Michaéli-tiden då brunsten är som ifrigast.

Så snart denna fångst upphört begynner fanget med snaror. Nu uppsöka renarna mossrika skogstrakter, hvarest inhägnader huggas (Del III Bil. 29) och snaror utställas 15 ä 20 famnar ifrån hvarandra.

Om vintern, sedan snö fallit i betydlig mängd, begifva sig vildrenarna till fjälls för att der under tunnare snölager uppkrafsa renmossa. Först midt i vintern begynner fanget på fjällarna; dit får ingen då begifva sig ensam, ty hvad der fångas är byarnas eller församlingarnas i Kemi Lappmark gemensamma fångst. x) En man ifrån hvart hus beger sig ut, och allt som fångas blir gemensam vinst; vid delningen får en hvar lika lott. De byar som ännu idka detta allmänna fänge, äro numera i Kemi Lappmark ej flere än: Kuolajärvi, Kemikylä, Sombio och Enare. Kuolajärvi- och Kemikylä-boerna lyckas likväl deri numera bäst, emedan der ej finnes så många och stora fjäll, dit vildrenarna kunna fly för jägaren. Mot våren, när mycket snö fallit och godt skidföre inträffat, begifva sig jagarena ut på skidor och upphinna de flyende vildrenarna, hvilka sjunka i snön ända upp till magen, och nedskjuta eller döda dem med spjut, ofta hela flockar. Det är väl förbjudet att fälla vildrenar efter den 25 Mars, i anseende till deras då magra kött och odugliga hud, men detta förbud lär föga efterlefvas. Och 1762 års förordning förbjuder ytterligare att fälla vildrenar om våren för att affödan ej må skadas, och emedan köttet och skinnet då äro odugliga. Genom Kongl. M:ts Befallnh:s i Umeå kungörelse af den 9 April 1763 (III s. 571) stadgades för sådant ansvar af 10 D:r s:rmynt, hvilka i brist af tillgång skola försonas med 4 par spö. Om efterlefnaden af denna stränga förordning lär man i dessa ödemarker hvarken velat eller kunnat hålla hand.

När en renflock flyr undan den förföljande jägaren, gå de

x)Det vill säga hvar bys för sig (?)

Utgifv.

— 61 —

största djuren förut och de mindre i ordning derefter längs efter den banade vägen. De första, som trädas på spjutet, äro kalfvar, och de i språng starkare de sista, om snön för de flyende är djup och skidföret godt.

Till renens natur hör att vandra i motvind, och han går, äfven sig sjelf letnnad, aldrig i medvind. Denna vandrings drift är starkare om hösten och i vårvärmen. Deraf lär äfven hans instinkt att mot sommaren begifva sig till hafsbandet härleda sig, emedan hafvets kyliga vindar äro rådande då och om sommaren, tills landvindarna åter om hösten leda honom till fjällen.

Enligt hos Lapparne gängse sagor var renen här uppe ej tämd förr än Sames folk eller Lapparne anlände till orten. Lsestadius anser renen hafva blifvit tämd, eller Lapparne öfvergått ifrån jagt- till herde-lefnad, i 9:e århundradet; hvilket ock slår in med mina beräkningar. En ännu hos dem gängse nationalsång bestyrker denna förmodan. Denna öfvergång skedde likväl småningom och ej i hast. Lättast var att tämja renar den tiden då de fångades i Wuobman. Del I sid. 209, 645, 663, 665 f. Del II s. 295. Del III s. 264 ff.

32. Get, Capra Hircus. L. Habres, hanen Pukka, honan Gaitsa, F. hanen Pukki, honan Keituri, Kili, Estn. Kits.

Mig veterligen har ingen af allmogen i Kemi Lappmark egt detta djur, utom Fiskar-Lapparne i Utsjoki och högst få i Enare; och getter sägas hafva varit de första tama kreatur hos ditkomna fiskare. De hålla likväl nu på att gå ut, och får och kor hafva intagit deras ställe. (Del III s. 648).

33. Får, Ovis aries. F, Lammas, L. Zautza eller Zaudza, hanen Viertsa, honan Njangalas Zautza, (lammet Labbes), Estn. Lammas.

Får af den Isländska racen ägas af alla Fiskar-Lappar och Nybyggare i Kemi Lappmark. De äro här ganska afvelsamma, och fiskspadet, som gifves åt dem till dricka i ymnighet, lärer öka afvelsamheten hos dem, så att fåren icke sällan föda 2 gånger om året, vanligen i Februari och Augusti, och stundom 2 lam. De klippas blott 2 å 3 gånger om året, afkasta 4 ä 6 skalp, ull årligen, och mjölkas om sommaren. Man föder dem med hö, ren

— 62 —

mossa, bark och löf. Om de ej få löf, vantrifvas de. Så ofta man har tillgång derpå, få de i ymnighet fiskspad att dricka, hvilket stärker mjölken och anses befordra ullens tillväxt.

34. Nöt, Bos Taurus. F. Härkä, Nauta, L. oxen Wuoksa eller Wuokses, kon Kussa, kalfven Kulbe, Estn. oxen Härg, kon Lehm.

Finnes i hela Kemi Lappmark, utom hos Nomad- eller Ren-Lapparna och Enareboerna, af hvilka de förras ekonomie ej tillåter annan boskaps- än renskötsel, och de sednare ej ännu hafva kunnat förmås att afstå ifrån det urgamla Lappska lefnadssättet. I sednare tider hafva likväl några få Enareboer och de Finnar, hvilkas förfäder inflyttat ifrån Finland, begynt med jordbruket samt med drift lagt sig på boskapsskötseln. Flere bättre situerade nybyggare i Kemi Lappmark äro ägare af sina 20 eller flera kokreatur, hvilka alla äro af den såkallade Svenska eller Norrska racen. I Utsjoki, der ytterst få tillfällen äro till ängslägenheter, finnas vanligen hos hvarje Fiskar-Lappe blott 2, 3, högst 4 kor, en dragoxe och något ungnöt. Först efter kriget år 1813 hafva Utsjoki Fiskar-Lapparne allmänt begynt att lägga sig till kokreatur, och det höga smör-priset vid Altens koppar-grufva har uppmuntrat dem att årligen öka sin ladugård och förbättra sina små ängslägenheter medelst gödslande. Till största delen födes boskapen dock med renmossa och fiskspad, af dem som ej hafva gamla ängar.

35. Häst, Equus Caballus. F. Hevonen, L. Häposch och Hävosch, Tdmp, Estn. Hobbone.

Hästen i Kemi Lappmark är af den Isländska eller Norrska racen, och den äges af alla nybyggare ända till Enare. Orsaken, hvarföre han här är mycket liten, merendels emellan 8 och 9 qvarter hög, och endast högst sällan öfver 9, härrör troligen ej af klimatet, utan af hästens stora vanskötsel här, och deraf att han för tidigt begagnas till arbete, till och med redan förr än han fyllt ett år. Att hästarna här hafva längre hår än nere i landet, samt till och med äro raggiga, härrör deraf, att man högst sällan består dem stall eller gruta. Likaså gifva nybyggarne dem sällan mei-a något foder sedan marken fått bara fläckar om våren.

— 63 —

Hvarken i den nordligaste delen af denna Lappmark, eller i den dertill närmast gränsande Ost Finnmarken i Norge, har jag sett någon svart häst.

Att hästen likväl äfven i detta hårda klimat kan vara munter och korthårig, har jag sett exempel på vid Waranger-fjorden, der den blifvit ordentligt fodrad och skött. Men på den tiden fanns vid den stora fjorden endast 2 hästar. De ägdes af ortens rika köpmän, den ena på Wadsö, den andra på Mårtensnäs, hvilka ej sparade på föda eller stallrum. Likaså fanns i Kola stad blott en häst, hvilken ägdes af stadens enda handlande, men behandlades illa. Den hölls på Lappskt vis i fähuset, samt var långhårig och usel. Nj^byggarne i Enare ha hvar sitt eller ock flera hästkreatur, och likaså i den öfriga Lappmarken. I Kuusama socken och andra trakter, der renskötseln redan blifvit en bisak, hugnas hästen med lika omvårdnad som i medlersta delen af Finland, och man finner honom der ganska munter och stolt. Äfven de förmögnare bönderna i Kittilä och i Alaperä by af Sodankylä socken misshandlade ej hästen, och den var der munter, släthårig och, enligt sin natur, stolt, ehuru liten. Äfven de om vintrarna illa skötta, modstulna, usla hästkreaturen finner man dock om somrarna på betet vara qvicka, eldiga, rörliga, snabba och glänsande, liknande de Savolakska små klipparena.


II. Fåglar.

På Finska Linnut. På Lappska Lådek.

Accipitres.

1. Kungsörnen, Falco Chrysaetos. Finska Kokko, Kokkolintu, Kotka, Lappska Koaskem, Arnes, Estniska Katkas.

Denna roffågel visar sig här oftare om vintern än om sommarn. I den nordligare Lappmarken, der grof skog ej finnes, bygger den sitt bo på otillgängliga klippor och vid bergsväggar. I den nedre Lappmarken samt t. o. m. i Enare har man funnit

— 64 —

det i sådana höga furor, hvilka hafva qvistar endast i toppen. Flera än två ungar har man ej anträffat i boet. Kommer man detta för nära, är man i fara att blifva anfallen af både hanen och honan, hvilka lefva tillsammans, gemensamt bygga boet och gemensamt nära affödan. Om våren, då de lifnära sina ungar, göra de stor skada bland renkalfvar och får, hvilka de för ändamålet döda och använda. För öfrigt består deras spis af harar samt större skogs- och sjöfågel. Någon gång blir t. o. m. Lappens katt och hund offer för dess rofgirighet.

2. Hafsörnen, Falco albicilla. Finska Merikotka eller Kokko, Lappska Koaskem.

På de närmast till Utsjoki liggande kusterna af Ishafvet ser man ofta hafsörnen sittande på stenar och klippor liksom ock vid Lappmarkens skogsträsk, men deremot mycket sällan vid våra laxförande elfvar. Sitt bo bygger den vid hafsbandet på svårt tillgängliga klippor, hvarifrån det sällan åtkommes. Man påstår dock att dess bo anträffats, i höga träd, äfven i Sodankylä, och i Rovaniemi vid Vantaus och Kivijärven Luusua. Dess hufvudsakligaste föda såväl vid hafsbandet som i ödemarken utgöres af fisk, men äfven af renkalfvar, lam och harar m. m., i synnerhet uppe i landet, der det är brist på as. Med sitt idkeliga sittande på stenar vid hafsbandet anser allmogen den afse afvaktan på att hafsvågen skall uppkasta död fisk och annat födoämne. Det ser ut som om han skulle mera älska skogrika än kala nejder, ty han är mycket allmännare vid Hvita- än vid Ishafvet. Isynnerhet ser man den ofta vid Hvita hafvets södra kust, der skog finnes i närheten.

3. Fiskörnen, Falco Halicetus. Finska Sääski, Kalasääski, Sääskeläinen. Kalahaukka, Lappska Gerso, Shektsha, Estniska Sääsk.

Finnes öfver hela vår Lappmark, ej ens Utsjoki undantagen. Dess bo, bygdt af ris, skall hafva anträffats i Sodankylä och Enare i höga tallar, och äfven i den nordligaste Lappmarken, ehuru sällan, på otillgängliga klippor. Flera än 2 ungar vet man den ej hafva här. Fiskörnen lifnär sig endast af fisk och vågar angripa till och med laxen, som dock ofta är för stark och för

— 65 —

tung att af honom upplyftas. Det händer derföre att laxen, som han anfallit, drar honom med sig i djupet, der han omkommer (Del I s. 358). Han vistas derföre heldre vid insjöar. I anseende till sommarns korthet sker dess liksom andra fåglars äggläggning vida sednare här än på sydligare orter. Trastar och Korsnäbbar, som påstås äfven i Lappmarken lägga två kullar årligen, göra dock häri undantag.

4. Jagt-falken, Falco Gyrfalco. Finska Haukka, Lintuhaukka, Koppelo-haukka, Lappska Falle. Jagt-falken förekommer öfver hela vår Lappmark, der dess hufvudsakligaste spis är, i den nordligaste Lappmarken snöripor, och i den nedre Lappmarken större skogsfåglar. Den bygger sitt bo på svårt tillgängliga klippor, ofvanför hvilka man ofta ser den flyga. Man säger sig uti dess bo hafva funnit endast två ungar. Äfven de lifnäras företrädesvis med fåglar, men ock med mindre däggande djur. Jagt-falken är lika illslug som korpen i att beskatta Lapparnas ripsnaror. Han förföljer ripan djerft ända till de öde lemnade Lappkojorna vid Utsjoki kyrka; ja ända in i förstugan på Utsjoki prästgård såg jag honom jaga sådana.

5. Stenfalken, Falco Lithofalco. Finska Haukka, Lappska Falle.

Bygger sitt bo i nedre Lappmarkens skogar i resliga träd, men i den norra på branta klippor och på bergsluttningar. I början af Juni lägger honan 3 ä 4 röd-svartspräckliga ägg. Denna falk lefver hufvudsakligast af att förgöra finkar, sparfvar och andra småfåglar, men påstås äfven med framgång anfalla till och med orrar.

6. Dufhöken, Falco palumbarius.

Emedan jag höstetiderna ofta sett denna fågel i Kemiträsk, har jag ansett den böra få plats ibland Lapplands fåglar, ehuru af mig aldrig anträffad norrom sistnämnda ort.

7. Sparfhöken, Falco nisus. F. Poutahaukka, L. Tsiske, Estn. Warrokul, Leokul, Boutkul.

Allmän i denna Lappmark. Bygger sitt bo, utan betydligare bäddning, såväl på marken som i träd, särdeles i stubbar; men äfven i gamla, öfvergifna falkbon lägger den sina ägg. De

— 66 —

äro i förhållande till fågeln stora, och med bruna fläckar på lerfärgadt botten.

8. Fjösbenta Vraken, Falco Lagopus. Finska Haukka. Lappska Poimas, SJcuolfe.

Denna fågel anträffades i Utsjoki den 20 Juni 1829 rufvande sina ägg och hemtades jemte boet och dess 4 ägg till prästgården ; men tog i fångenskapen ingen befattning med sitt bo eller sina ägg. Boet, som fanns i en skräfva på ett temme 1/8 ligen högtf berg, Annivaara, mil från Utsjoki kyrka, utgjorde nästan en mans börda. Det var byggdt af ris samt invändigt bäddadt med hö och fjäder. Ett annat anträffades i Utsjoki i October månad år 1828. I September eller senast i October synas de öfvergifva den nordligare Lappmarken, der möss lära utgöra deras hufvudsakligaste föda; men de sägas ock taga unga harar och fåglar. Uti södra delen af Europa har man funnit de^s bo i höga qvistlösa träd.

9. Berg-Ufven, Strix Bubo. Lappska Lidnoh 1. Lidno, i Enare Oppug, Finska Huhkaja, Huhkainen, Kissa pökki, Estniska Jäneise huiip.

Bygger och bor på otillgängliga klippor. Det nordligaste ställe, der dess bo mig veterligen blifvit funnet, är vid Sotajoki i Enare. Den skall dock hafva setts äfven i Utsjoki. — Något oftare skall den förekomma i skogstrakterna uti Sodankjdä och Kittilä, der man i bergsklyftor funnit dess bo med 3 ä 4 ägg.

10. Fjäll-Ugglan, Strix nyctea. Finska Hukko, den alldeles hvita Valkia Hukko, Lappska Oppug, men kallas af somliga Skuolfe (Falk), och i Svenska Lappmarken Sdje sval.

Uppehåller sig mest på fjällen och lifnär sig der af ripor, möss och harar. Den är mycket benägen för att vittja Lapparnes rip-snaror. Sina ägg, hvilka äro af hvitaktig färg, lägger honan vanligen till ett antal af 3 eller 4 på de högsta fjälltoppar, eller i skogstrakter i höga träd. Stundom åtfölja, isynnerhet de yngre, mössen på deras vandringar ned till Finland. Mycket gamla eller alldeles hvita visa sig dock endast sällan sydligare än i Torneå.

— 67 —

11. Falkugglan, Strix ulula, i Retzii Fauna Sv. Strix funerea, Lappska, i Utsjoki Idjalädde, Paimus, i Enare Pigan, Estniska Orkulf Rätskul.

Anträffas öfverallt i denna Lappmark. De flesta aflägsna sig dock härifrån til] vintern och begifva sig, såsom man förmodar, söderut. Ju mera man sommartid närmar sig Ishafvets kuster, dess talrikare visa sig falkugglorna. Redan innan snön försvunnit från dalarna lägga många sina ägg, hvilket för en del sker tidigare, för andra senare. Äggen likna höns-ägg och äro vanligen 4 till antalet. Man finner deras bon i Utsjoki på högtbelägna, svårt tillgängliga klippor eller på stora flata stenar, i nedre Lappmarken på stubbar och i träd. Ett par sådana har jag ötverkommit i Utsjoki med ungar, men uti hvartdera fauns af dem blott 2, ehuru jag aldrig sett något bo med mindre än 4 ägg. Somliga bygga åt sig ordentligt bo, liknande kråkans, andra åter lägga sina ägg omedelbart på med mossa beväxt klipphäll. Aggläggningen sker, nära Ishafvet först i början af Juni, men i den nedre Lappmarken skall man hafva funnit ägg till och med redan i början af Maj. I Utsjoki såg jag i början af Juli år 1822 två ännu mycket små ungar, medan ungarne der vid samma tid år 1826 redan kunde smått flyga. Dess hufvudsakligaste föda utgöres här om vintern helst af möss, lemlar och mesar, men hon vittjar också Lapparnes ripsnaror, och följer äfven efter vargen på dess ströftåg och bespisar sig af qvarlefvorna utaf dess rof. De år, då lemlar, hvilka äro för henne begärligast, ej finnas, träffar man den kalla tiden en och annan falkuggla liggande död på marken. Om vintern sofver hon här, sittande på någon qvist, så tungt, att hon ej märker, då man närmar sig henne.

12. Lappugglan, Strix Lapponica (= Strix nebulösa Temmink) Nilsson F. Sv; Voyage au Cap Nord cet. par J. Acerbi; E. J. Grape beskr. öfver Enontekis. Upptages här på grund af nyssnämnda arbeten, ehuru af mig ej observerad.

13. Kattugglan, Strix Aluco. Finska Tarha pöllö, Lappska

Idjalädde, Estniska Surispeakul eller Surisprakul. Finnes mera sällan i öfversta delen af Finska Lappmarken,

— 68 —

men ofta i den nedra. Hon föder sig mest af möss och sångfåglar, hvilka hon öfverfaller om natten, medan de sofva. Hon skall äfven uppsöka dessa små fåglars äfvensom ripors och andra skogsfåglars bon, samt uppäta ungarna; hvilket näringsfång man tillskrifver äfven flera andra af de mindre ugglorna.

Kortörade Ufvetl, Strix brachyotos, Nilsson Skand. Fauna. Enligt Grape observerad i Enontekis.

Sparfugglan, Strix passerina. Af mig ej sedd nordligare än i nejden af Rovaniemi kyrka, 6 mil söderom den Lappska gränsen, men uppges vara observerad äfven i Kemi träsk och Kuusamo.

Ugglorna (9 —15), Lappska Idjalddek, Ija Skuglok, Ija juglok, Finska Pökit, Hypiät, Pöllit, Estniska Yökullit, äro till lefnadssätt, utseende och ekonomi mycket olika andra fåglar. De lägga här, merendels alla, sina ägg, hvilka äro hvita och nästan runda, p|F*de mest otillgängliga klippor, vanligen på bara marken, ja stundom på den nakna hällen, och framkläcka äfven der sina ungar. Någon gång, ehuru sällan, besvärar sig ugglan med att bygga sitt bo i träd, dock aldrig med så mycken omsorg som andra fåglar. Stundom begagnar den sig af gamla kråkbon. Ugglorna äro lata och overksamma i allt. Till och med sin föda bjuda de till att få med minsta möjliga besvär och taga den utan urval. De låta sällan höra af sig, då de ej äro hungriga.

Picae.

16. Korpen, Corvus Corax. Finska Korppi, Kaarne, Lappska Karanas, Estniska Kaarn: Kaar.

Korpen finnes året om i vår Lappmark. Sommartiden vistas han vid fiskeställen. Om vintern beskattar han Lapparnas rip-snaror, men låter sig der sällan skjutas eller fångas med sax. Ofta förena sig flera korpar om sådant olofligt fänge, och medan de öfriga förtära de fångade riporna, håller en utkik för att varsko dem för möjligen hotande fara. Flere i förening fördrifva sjelfva Falken ifrån dylikt snatteri och beröfva honom den snöripa, han håller på att lösgöra från snaran. Korpen är äfven

— 69 —

i så måtto glupskare, att han ej försmår de ripor, som redan dött och stelnat af köld i snara, medan Falkarne deremot hålla sig helst till dem som ännu ej förlorat lifvet. Vintertiden följer han äfven efter renjordarne och tillgodogör sig hvad vargen lemnat qvar af de renar han dödat. Korpen vägleder sålunda Lappen till hans af vargen sargade eller dödade renar, samt förråder understundom sjelfva vargen. Korpen bygger sitt bo vid stupor och klippor, der den ej finner höga och ända högt upp qvistfria träd, hvilka den för sådant ändamål föredrar.

Korpens bo skall vara rymligt och hopfogadt af ris samt ren- och kohår jemte tagel. Han skall vara mycket benägen att till underlag i sitt bo stjäla Lapparnas mjölksilar, hvilka ofta äro af tagel. Äggen, som hafva grönaktig färg med små prickar, sägas vara ifrån 4 till 6. På hennes bo, som sällan anträffas, sätter allmogen i Sodankylä stort värde, om ungar finnes deri. Man hyser nemligen der den fördom, att om man med syl eller nål utsticker ögonen på ungarna i ett korpbo, man likväl redan några dagar derefter finner dem alla friska och uti boet en rund sten af ett svaläggs storlek, som kallas ormsten, hvarmed man tror sig kunna uträtta stora ting, om den alltid bäres i fickan. Man får då hälften af sina önskningar uppfylda, samt vinner sina rättegångsmål. Allmogen säger äfven att korpungarne alla äro hvita, då de utkläckas, men att modern derföre då flyger bort och ej återkommer förrän de fått sin svarta färg.

17. Kråkan, Corvus Cornix. Finska Vares, Lappska Vuorets, Vuorashas, i Enare Vuorash, Estniska Vårres.

Finnes allmänt i hela Finska Lappmarken, med undantag af Utsjoki och Enare, der hon mera sällan förekommer. Blott en enda gång har man under de sednare åren funnit ett kråkbo i Utsjoki, och äfven detta i södra delen af församlingen. I den nedre Lappmarken, dit hon ankommer i början eller medio af April, äro ungarne, hvilka äro 4 ä 5, flygfärdiga strax efter midsommarn.

18. Skatan, Corvus pica. Finska Harakka, Lappska Buossa-

Karanas, Estniska Harrakas, Kiitsakas. Förekommer i Sodankylä hela året om, men i Utsjoki och

— 70 —

Enare ser man henne blott vårtid. Hon häckar aldrig i Utsjoki, och högst sällan i Enare, men årligen i de öfriga Lappmarks socknarna. Hon bygger i gran eller tall sitt bo af ris eller lera, bäddar i bottnen med hår, tagel och ull, samt täcker det väl ofvantill för att, såsom allmogen anser, skydda det för kråkan, som gerna förtär hennes ägg, hvilka vanligen äro 4 ä 6. Nästan hvarje sommar har jag sett skatan i Utsjoki, men aldrig i närheten af kyrkan eller prestgården och än mindre norrom dem, utan endast i nedra delen af Outakoski by vid Tana elf, 3 ä 4 mil söderom Utsjoensuu, och vid det än sydligare belägna fiskeläget med samma namn. Af pålitliga fiskare har jag dock erfarit, att hon nästan årligen ses på fiskelägen vid Tana elf, nordligare än Utsjoki, och åtminstone i Polmak, dit hon troligen kommit från Finnmarkssidan. Om hon i Finnmarken bygger och bor högre upp än i Alten, känner jag ej. Det ser emedlertid ut, som om skatan ej skulle hos oss anlägga bo annorstädes än i trakter der furu- eller granskog finnes.

19. Lafskrikan, Garrulus infaustus. Svenska äfven Lappskata, Finska Kuukkeli, Lappska Kuoska eller Gwoska.

Finnes öfver hela Finska Lappmarken, nordligare delen af Utsjoki undantagen. Hon bygger sitt bo vanligen i träd, men äfven i remnor, som uppstått i stenar. Det har formen och storleken af en lappmössa och är bäddadt med hö, ris och rötter. Flyttar man boet jemte äggen, hvilka äro 4 ä 6, ned på marken, eller placerar man dess ägg på bara marken, rufvar hon dem äfven der, utan att i sistnämnda fall ens bädda under dem. Ungarna flyga redan midsommartiden Fågelns vistelseort sträcker sig mot norr öfver grangränsen, men ej ända till furugränsen.

20. Nötskrikan, Garrulus glandarius. Finska Närhi, Pähkinähaukka, Lappska Ladde-kuoska, Estniska Paskraat, Paskarääk.

Nötskrikan har varit mera sällsynt i Finska Lappmarken ända till år 1828, då den infann sig här i stor mängd till och med norrom landtryggen; och äfven derefter har en och annan årligen anträffats ända upp i Enare. Hon bygger sitt bo i träd. Liksom Lafskrikan fångar äfven Nötskrikan sparfvar, och begge

— 71 —

snatta Lapparnas fisk och kött, som upphängts utom hus. (Del I s. 472).

21. Göken, Cuculus Canorus. Finska Käki, Lappska Kiekka Estniska Käggi, Kägu.

Göken är ej i Lappmarken så allmän som i de sydligare belägna delarne af Finland. Han inträffar vanligen i Sodankylä omkring den 25 och i Utsjoki omkring den 30 Maj. Under varma somrar upphör han här att gala omkring den 25 Juli, men år 1822 lät han, ehuru sommaren var varm, ej höra sig efter den 14 Juli. År 1826 gol han i Utsjoki ännu i början af Augusti, och i Enare i slutet deraf. År 1829, då sommarn var mycket kall, gol han i Utsjoki ej fixrrän den 15 Juni och upphörde dermed redan kort efter midsommarn. Men vanligen galär han i Utsjoki under varma somrar i hela 2 månader, och under kalla 1 k 11/2 månad.

22. Svarta Hackspetten, Picus martius. Svenska äfven Spilkrdka, Tillkråka, Lappska Abre karats, Ritush, Enare Kjertsh, Finska Palokärki, Estniska Karrik, Pu korristaja, Karg.

Är mera sällsynt i Utsjoki, men tilltar i freqvens söderut i den mån barrskogarne blifva allmännare.

Hackspettarne (N:r 22—26), Finska Tikat, Estniska Bähnid, vistas helst i skogar, hvarföre de, i samma mån skogen aftar mot norr och mot fjällsträckan, blifva mer och mer sällsynta. Då de visa sig nära bostäder anser allmogen dem förebåda olyckor. Honan och hanen rufva i tur äggen.

23. Gröna Hackspetten, Picus viridis. Lappska Shasne, Finska Tikka, Estniska Meltsas, Melgas.

Den är mig veterligen fångad blott i södra delen af Lappmarken.

24. Större Hackspetten, Picus major. Lappska och Finska benämningarne desamma som för nästföregående, Estniska Käär, Bähn, Haar, Puu-porr, Kusettaja.

Äggen säges vara 4 ä 5, glänsande hvita, och anträffas i ihåliga träd.

25. Lilla Hackspetten, Picus minor. Lappska Shasne, Finska Tikka.

— 72 —

Förekommer mig veterligen endast i nedre delen af denna Lappmark.

26. Hvitryggiga Hackspetten, Picus leuconotus Bechst.

Är af mig aldrig sedd norrom landtryggen, men väl i den sydligare Lappmarken.

Anseres.

27. Svanen, Anas Gygnus. Lappska Njuktsha, Finska Joutten, Joukkainen, Estniska Luik.

I Utsjoki ser man blott ett och annat par om våren, men i de gräsrika träsken och elfvarna i Enare och Sodankylä förekommer hon oftare. Till Patsjoenniska i Enare, som på den orten tidigast blir isfri, infinner sig svanen i slutet, någon gång redan i början af Mars. Efterhand som strömmar och sund afkasta sitt istäcke, ökas antalet der, tills de sprida sig parvis åt olika håll. Till Utsjoki ankommer svanen omkring den 4 April och till Sodankylä den 8. Hon anländer altså, åtminstone till Utsjoki, öfver Nordsjön. I Enare är trakten kring Padar dess egentliga uppehållsort. Af dem som bo der i nejden fångas de till ett antal af 15 ä 20 årligen per hushåll. Lapparne anse köttet, isynnerhet om våren, för välsmakligt. Huden, som tidigare var mera efterfrågad, säljes numera åt gårdfarihandlande för 12 ä 16 sk. RGrS. Svanen är mycket varsam, håller sig efter sin ankomst till en början om dagarna mest i flygt, men uppsöker för nätterna isfria sund och strömdrag, för att der simma och upphemta sin föda. Hon öfverger orten i October, senast omkring den l:sta November, och är alltså bland sjöfåglarne den, som längst uppehåller sig här. Äggläggningen infaller kring Eriksmessan. Äggen äro vanligen 4 ä 5, men ock färre. Boet bygges af hö, fjäder och dun på så blöta och otillgängliga myror, att det sällan kan åtkommas. Lapparna hålla före, att svanen stundom redan året förut bygger sitt bo för det följande året, och äfven begagnar sig af det föregående årets, om det då varit väl befredadt. Äfven ungarne påstås följande vår uppsöka sin födelsebygd. Kommer man boet -för nära, om ock utan att vidröra ägg eller ungar, säges svanen öfvergifva det och aldrig mer återkomma dit, utan

— 73 —

lemna såväl ägg som ungar åt sitt öde. Ungarna växa mycket långsamt och äro midsommar-tiden ej större än en gräsand. Först emellan Bertelsmessan och Michaéli blifva de flygfärdiga, någon gång t. o. m. ännu senare. Ruggtiden, som omfattar så godt som hela Augusti månad, är för svanen längre än för någon annan här förekommande fågel. Under denna tid är svanen lätt fångad i vattnet, emedan den är klenare dykare än de mindre sjöfåglarne. Förföljes den då, tager den gerna sin tillflygt på land, och löper der så snabbt, att han på sank mark, och knappt nog på fast, ej kan af en man upphinnas eller fångas utan hund, och äfven den måste vara större än vanliga lapphundar för att kunna hindra den starka fågeln i dess lopp. Tidigare på våren skjutes svanen nattetid i de få öppna strömmar och sund, som då finnas. Men emedan den är mycket skygg, gömmer sig skytten redan före solens nedgång i ett, på sådant ställe der svanen brukar infinna sig till nätterna, för ändamålet inrättadt skjul, och lyckas sålunda stundom skjuta flere på en natt. Om hösten fångas svanen med räfsax, som utsattes vid utloppet af någon å; ty der är vanligen rikare gräsväxt, och der uppehåller sig svanen derföre helst.

28. Praktgåsen, Anas spectabilis. Svenska äfven Hafsorre, Lappska Angalagges.

En och annan sådan är sedd och skjuten i Utsjoki och Enare. Huruvida hon bygger och bor på dessa orter, eller endast tillfälligtvis besökt dem, eller ock dit förvillats, kan jag icke afgöra.

29. Svärtan, Anas fusca. Finska Warti, Walkia siipi, Lappska Njurgo.

Är sällsynt i Utsjoki, men i Enare liksom öfver allt i den öfriga Lappmarken allmän, der betydligare gyttjiga starr-ängar förekomma. Sina ägg, som äro smutsigt hvita, lägger hon helst på tufvor å starrängar. Ännu i medio af Juli har jag i hennes bo funnit 7 ägg. Professor Zetterstedt fann ett sådant den 13 Juni i Wittangi med 5 ägg. Svärtan är näst knipan den skickligaste dykare bland alla våra vanliga änder. Hon fångas derföre ruggtiden med lätthet endast i grunda träsk och åar, beväxta med gräs, som hindrar henne att simma snabbt under vatt

— 74 —

net och förråder hennes väg der för jägarene, hvilka, två i en båt, förfölja henne sålunda, att den ena af dem, som är försedd med ett vanligt ljusterjern, en bärling eller stång, står i båtens för, medan den andre, stånnde i aktern, skjuter fram båten i den riktning som den förre angifver, tills fågeln måste höja sig öfver vattenytan för att hemta luft, då den slås ihjäl.

30. Svartanden, Anas nigra. Svenska äfven Sjö-orre, Svärta, Finska Meriteeeri, Meriläinen, Lappska Njurgoi.

Svartanden, som täflar med den sistnämnda i skicklighet att dyka, bygger och bor helst på aflägsna obebodda holmar. Hon är fet och derföre för Lapparna om våren begärlig till spis, men svår att fånga. Aggläggningen sker redan i början af Juni, men ungarna blifva dock nog sent flygfärdiga. Äggens antal är oftast 8. De äro af nästan samma storlek och färg som Eidergåsens, men något kortare. Hennes bo är bäddadt med dun på samma sätt som dennas. Hon ruggar ej så starkt, att hon icke äfven under ruggtiden kan flyga. Hon kommer till Lappmarken så snart öppningarne i elfvarnes isbeläggning börja vidga sig, d. ä. litet före islossningen. Då denna inträffat, begifver hon sig till någon insjö för att bygga bo. Så snart honorna begynna att rufva, försvinna hanarne. Honor finnas, hvilka ej lägga ägg, men ej heller de begifva sig bort förrän de öfriga honorna, kort före Michaéli.

31. Hvitbuken, Anas marila. Lappska Vietto. Uppehåller sig vid ödebelägna ställen i större insjöar, vid hvilkas stränder, nästan lika nära vattnet som Lommens och helst på holmar, hennes dunbäddade bo någongång funnits. Man har öfverkommit det på holmar i Enare, i Ijaure, i Padar m. fl. större träsk. Sitt bo dunlägger hon först sedan hon slutat att värpa och begynner rufva. Om det öfversvämmas af vatten, eller deraf bortföres, öfverger fågeln orten; men har hon då ännu ej lagt sitt fulla antal ägg, 5 k 6, gör hon nytt bo. Ungarnes antal är sällan mera än 3 ä 4. Hon säges lefva mest af vegetabilier, såsom bottengräs m. m. Alla de få exemplar jag sett af denna fågel hafva varit fångade i Enaren.

— 75 —

32. Vildgåsen, Anas anser. Finska Hanhi, Lappska Shuona, Estniska Laagle-anni.

Vildgåsen anländer hit i större och mindre flockar i slutet af April eller omkring den 1 Maj och lägger ägg i slutet af sistnämnda månad eller i början af Juni. Ungarna begynna flyga i början af Augusti, då äfven hanornas ruggtid, som påstås vara, liksom Gräsandens, Ärtans och Brunnackens, i 2 ä 2 1/2 veckor, är öfverstånden. Honornas ruggtid inträffar först då hanarne redan hålla på att börja flyga. Äggläggning och ruggning sker vid gräsrika träsk i aflägsna ödemarker, der man ibland finner dem i hundratal. Äggens antal uppges olika. Somliga säga sig hafva funnit bon med 9, andra med 8 ; andra åter med endast 6 å 7 ägg. Äfven denna fågel bäddar sitt bo med dun först efter afslutad äggläggning. Blifva de under ruggtiden oroade och, om ock blott några af dem, fångade, lägga de ej följande sommar ägg i samma trakt. I medio af September öfvergifva gässen orten i stora skaror. Ruggtiden äro gässen lättare fångade än inånga mindre fåglar, emedan de äro klena dykare och derföre kunna lätt uttröttas. Endast Utsjoki Lappen skonar dem helst denna tid, om han ej lider af matbrist, emedan de då anses vara magrare än höst och vår. Men i öfrigt är fångsten un

der ruggtiden stor. Dervid användes vanligen äfven hund, med hvars tillhjelp ett par karlar kunna på en enda dag fånga dussintal. Höst och vår, ehuru äfven skjutvapen då användas, fångas de företrädesvis med sax. Till bete nyttjas härvid brodd, om tillgång derpå finnes, men i annat fall, och detta alltid hos Lapparna, gräs. Saxarne utsättas i träsken på små, vid ankare fastade flottor, hvilka ej äro större än att saxen kan å dem väl utspännas och betäckas med ett lager af tunn torf, hvarigenom dessa flottor få utseende af små holmar eller tufvor.

33. Fjällgåsen, Anas Erythropus. Lappska Kilju-Shuona, Finska Kilju-hanhi, Estniska Lagias.

Mera sällsynt än den näst föregående, lägger den sina ägg i början af Juni på enahanda ställen som A. anser, men såsom det säges, till mindre antal. Fjällgåsen har samma föda och vanor som andra vildgäss, ankommer om våren, liksom dessa, partals

— 76 —

eller i sträck, och vistas ofta om höstarna i samma flockar med dem. En står då i tur på vakt, medan de andra äta eller hvila sig. och flyger i sin tur främst i sträcket. Den fångas här på samma sätt som vildgåsen, hvilken dock förekommer rikligare.

34. Knipan, Anas Clangula. Finska Sotka, Lappska Shuodge, Estniska Ellisitvead, äfven Sotka.

Knipan kommer till Utsjoki antagligen ifrån Ishafvet. Vid tiden för äggläggningen beger hon sig merendels till träsk och elfvar, omgifna af reslig skog. Der finner man hennes bo, vanligen i höga ihåliga träd, med 8 å 9, stundom 10 ä 12 ägg. Sedan hon lagt fulla antalet ägg, bäddar hon under dem med dun. Hon låter beskatta sitt bo med ända till 20 ägg och äfven derutöfver. blott man ej borttar alla och ej vidrör de qvarblifna eller andas på dem. Hennes ägg tagas mycket af allmogen från så kallade uu eller uuttu, en ungefär 6 qvarter lång träholk, tillsluten i båda ändarne. Den upphänges i ett resligt träd vid någon elfstrand. Dess runda öppning är vänd mot elfven och ej större än att fågeln väl kan rymmas igenom den. I bottnen tillredes en mjuk bädd af hö eller mossa och öfverst något fjäder. Allt efter som fågeln lägger ägg, beskattas boet. Vanligen uttar man 3 ä 4 ägg i sender och qvarlemnar alltid minst ett i boet. Någon gång har hon lagt ägg och utkläckt dem i Utsjoki kyrkostapeln. Det har händt att någon ung knipa, som försinkat sig och blifvit qvar på orten, lefvat vintern öfver i Patsjoki; och en gång infrös en sådan i sagda elf i början af Martii. Näst Svanen uppehåller hon sig längsta tid här.

35. Brunnacken, Anas penelope. Finska Haapana, Lappska Snoartill, i Notosero Norta.

Finnes i hela Kemi Lappmark ända till Utsjoki, men der, liksom gräsanden, af brist på gräsrika ängar mindre allmänt än i de nedra socknarne. En och annan har likvist byggt bo till och med norrom Utsjoki kyrka. Sina 6 ä 7 ägg lägger hon under buskar och träd vid å- och elfstränder.

36. Stjertanden, Anas acuta. Finska Jouhisuorsa.

Förekommer i hela Kemi Lappmark vid träsk och gräsrika elfvar. Den bygger sitt bo på marken, helst under buskar, i

77

någon liten mjuk grop och lägger gemenligen 7 k 8 smutsigthvita ägg, under hvilka hon sedermera, förrän hon börjar rufva, bäddar med dun. Der träsken och åstränderna blifva mindre gräsrika, aftar äfven denna fågels freqvens.

I Utsjoki är den sällsynt. Endast få känna den der till namnet. Dock säges den bygga och bo i de gräsrika trakterna vid Enare- och Karasjokis sammanlopp, och vid Mierasjaure i Utsjoki.

Jag har aldrig sett den der med ungar, och ej heller i Enare nordligare än vid Ivalos och Kaamasjokis stränder. Först vid Sompio träsk och derifrån söderut blir den allmännare. Den afflyttar härifrån tidigare än de flesta andra af dess slagte.

37. Alfågeln, Anas glacialis. Finska Alli, Lappska Alle, Estniska Jeapat.

Vid elfvar ser man denna fågel redan tidigt på våren på flytande isstycken. Efter islossningen beger hon sig till något träsk för att der bygga bo. Den öfvervintrar i Ishafvet jemte Alca Torda och Uria Troile, Larus Canus, fuscus och glaucus samt Columbus Septentrionalis, dock ej alla år.

38. Artan, Anas crecca. Finska Tavi, Estniska Pritspart, Pirrit.

Kommer hit vid samma tid som de flesta andra af andslägtet, antagligen mest ifrån Östersjön, emedan hon infinner sig i Sodankylä tidigare än i Enare. I andra Lappska socknar, der «lf- och träskstränderna äro mera gräsbärande, är hon allmännare än i Utsjoki, der gräsväxten är ringa. Ärtan fångas ruggtiden helst på stränderna med hundar. Hon är nämligen lika trög dykare som gräsanden, men emedan hon springer snabbare, söker hon altid sin tillflygt i gräset eller, i brist derpå, i skogar och bland risbuskar. Der gömma de sig så nära hvarandra, att en god hund inom några minuter biter ihjäl flera dussin. Äggläggningen sker i Utsjoki i Juni, i Sodankylä i slutet af Maj. Ehuru en af de minsta bland våra sjöfåglar, äro hennes ägg, hvilka hon lägger till ett antal af 7 ä 8 — någon gång ännu flere, af nästan hönsäggs storlek, dock jemförelsevis längre samt af smutsigare färg. Ärtan beger sig härifrån mycket tidigare än Knipan och

— 78 —

Skräckan, af hvilka en och annan plägar qvarstanna ända till October.

39. Gräsanden, Anas Boschas. Finska Punajalkasuorsa.

I Utsjoki sällsynt, men förekommer annars ymnigt i alla Lappmarkens floder och träsk ända upp till Enare, der jag 1829, den 10 Augusti, anträffade en kull af 6 ungar, hvilka då ännu icke kunde flyga. Den älskar mest gräsrika elfvar, åar, bäckar och isynnerhet med vass beväxta träsk, der den ruggtiden, sonl är långvarig, med mycken lätthet fångas, emedan den har svårt att dyka. Gräsanden är den största af våra änder; hvarföre man mera skonar hennes än andra sjöfåglars ägg. Anfalles hon i vattnet, söker hon sin tillflykt i land, om möjligt till sanka, frodiga starrängar, der hon äfven annars gerna vistas. Ungarne äro nästan fullväxta, liksom de flesta andra änders, innan de kunna flyga.1)

40. Viggen, Anas fuligula.

Kommer till Enare samma tid som Knipan, eller litet sednare. I Utsjoki har jag aldrig sett honom; men väl i Enare, der den har sitt bo på elf- och åstränder. Af allmogen förvexlas han ofta dels med Brunnacken dels med Knipan, och torde derföre vara mindre sällsynt än man här anser.

41. Lunnen, Alca arctica. Enligt Grape skjuten i Enontekis. Förmodligen en, som under sin färd ifrån Ishafvet i töcken förvillats. Bekant är att denna fågel vistas endast vid saltsjön och anses ej kunna lefva 24 timmar utan vatten. Vid de till oss närmast belägna kusterna af Ishafvet ses han sällan i fjordar, utan ute på hafvet eller vid dess halföar och holmar. På Henöarne, vid mynningen af Varangerfjorden, har den äggläggnings

1) De sjöfåglar, hvilka här mest fångas under ruggtiden, som infaller under rötmånaden, äro, utom gräsanden, Knipan, Brunnacken, Stjertanden och Ärtan. Detta fänge idkas mest i Sodankylä. På Riesto hemman i öfver Sompio by, icke långt ifrån fjällen, bodde en fattig enka med 3 ännu icke fullväxta söner, hvilka i min närvaro sålde åt landthandlare icke mindre än 5 lispund fjäder och dun af sjöfågel, som de ruggtiden fångat med biträde af en hund och utan att använda bössa. I brist på tillräckligt salt, hade de genom rökning conserverat det kött, de ej förmådde förtära såsom färskt.

— 79 —

ställen. Dess bo befinner sig djupt in i jorden, der ofta flere bo i samma gång eller kanal. Äggens antal uppgifves af somliga till 1, af andra till 2. De hafva blott en unge, hvilken föräldrarne gemensamt föda med små-fisk, tills den öfvergifver boet, hvilket sker så snart den sjelf kan i hafvet uppsöka sin föda. Lunnen flyttar ifrån Varanger i medio af September, någon gång redan tidigare. Der tyckes den föda sig af fisk och åtminstone till någon del af Conchylier. Vid dimmigt väder säges han någon gång blifvit sedd i norra delen af Utsjoki. På denna uppgifts tillförlitlighet tviflar jag icke, men som det är säkert att den bygger och bor vid sjökusten, borde den kanske utmönstras ur vår Lappmarks fauna.

42. Skräckan, Mergus merganser. Finska Koskelo, Uukoskelo, Lappska Vuotka koalse, Enare Kosk-koalse, Estniska Pukoskel.

Anländer till Utsjoki omkring den 18 Maj. Lägger sina ägg uti ihåliga träd, ofta på flere famnars höjd från marken. Sedan ungarne der utkläckts, flyttar modren dem med sin näbb ner i vattnet. Skräckan är svår att fånga, men nyttig för allmogen, ity att hon, liksom Knipan, lägger sina ägg i hålk, hvarifrån hon stundom utdrifver denne och rufvar jemte sina egna äfven dess der nedlagda ägg. Aggen likna hönsägg, men äro något större. Deras antal är 9—15. Ju yngre fågeln är, dess flera ägg lägger hon. Hon låter liksom Knipan beskatta sitt bo med 20 och än flere ägg. Ehuru man uti dess bo aldrig funnit flera än 15 af hennes egna ägg, ser man henne likväl ej sällan simma med 20 och till och med än flera ungar, ett tydligt bevis på att hon beröfvat en annan mor dess afföda. Hon vistas vid elfvar, helst vid strömdrag eller i träsk, som genom rinnande vatten stå i samband med hvarandra. Hennes ungar komma sent till flygt, hvilket lär gifvit Lapparne anledning till den vantro, att de ej kunna flyga, förr än de fått bita i is. Näst Lommen, Knipan och sin slägting Prackan, flyttar hon härifrån sist af alla sjöfåglar; hvarföre det understundom händer, att någon unge, som vid flyttningstiden än ej kan flyga, blir qvar och fryser in vid isläggningen. De som då träffa vara vid starkare strömdrag eller

— 80 —

forsar uthärda kölden och bibehålla lifvet långt in på vintern. De äro oerhördt snabba i att löpa på vattnet och goda dykare, hvarföre de ej ens under ruggtiden kunna fångas genom förföljande, såsom änderna.

43. Prackatl, Mergus serrator. Finska Maa-koskelo, Lappska Koalse, Estniska Boho-koskel.

Kommer hit samma tid som den föregående, den hon ock liknar i sin hushållning för ofrigt, utom att hon lägger sina ägg på stränder och holmar i grop, hvilken hon antingen gräfver sjelf, eller ock uppsöker hon färdiga urgröpningar eller hålor under träd och stenar. Äggens antal är 10—12, och understundom färre. Äfven honan af denna art slåss med andra mödrar om ungar och har stundom ända till 20 sådana med sig. Der de talrikt vistas, der gräfver man ofta åt dem gropar på stränder och på holmar, för att få dem att der lägga sina ägg, och sålunda kunna beskatta deras bon.

44. Hvita Skräckan, Mergus Albellus. Finska Unjala, Lehmä-koskelo, Lappska Kusa-koalse.

Kommer hit i sällskap med öfriga Skräckor, men är mera sällsynt än de andra. Det enda sätt, som här begagnas att fånga Skräckor, är med vanlig räf- eller har-sax, med fisk eller fisktarmar till bete. Skräckan ätes af Lapparne med större begärlighet om våren än annan årstid. I likhet med Knipan och Merganser lägger äfven den hvita Skräckan sina ägg i ihåliga träd eller ock i utsatta hålkar. Äggens antal är något mindre än hos de föregående, men går dock ofta upp till 10. Äfven den skall stundom beröfva Knipan dess ägg och rufva samt utkläcka dem jemte sina egna.

45. Hafstjädern, Pelecanus Garbo. Lappska Korre, Skarffo, Finska Haikara, Estniska Kirjo, Kosklane, Ristlindos.

Visar sig i Utsjoki då och då, särdeles vid oväder, och är känd äfven i andra delar af vår Lappmark, ehuru den ej bor och bygger inom dess område.

46. Lommen, Colymbus Arcticus. Finska Kaakkuri, Lappska Kaakkur, Kaakkuras, Gagatte, Estniska Kakkardaja. Lommen lägger sina ägg vid träskstränder, I ä 2 fot ifrån

— 81 —

vattnet, till ett antal af 1, 2 eller 3, af hvilka det tredje altid är sterilt och af fågeln under rufningen skjutes ur boet. Aldrig har jag dock sett den i Utsjoki med två, utan blott med en unge, som i Augusti eller September månad kommer till flygt.

47. Hafslommen, Golymbus Septentrionalis. Finska Toh* taja, Kuikka, Lappska Tohta, Tohte, Estniska Kui.

Kommer hit samma tid som den föregående och har samma vanor som den. Båda äro svåra att fånga. Köttet är mycket hårdt och mindre välsmakligt, skinnet nyttjas till tobakspungar, mössor m. m. Lommen säges med sitt jämrande skrik förebåda regn. Lommen ankommer till Utsjoki omkring den 17 Maj, till Sodankylä och Enontekis den 18, till Kemi moderkyrka den 8. Den kommer alltså till norra delen af denna Lappmark från Ishafvet.

48. Teisten, Uria grylle. .Finska Riskeläinen, Riskelä.

Denna vid Ishafvets stränder mycket allmänna fågel förekommer mera sällan i Enare, der man ej heller mig veterligt anträffat dess bo. Vid Hvita- och Ishafvets kuster finner man dess svartprickiga ägg. Ofta har jag funnit dem outkläckta än i början af Juli. De äro i förhållande till fågeln mycket stora, såsom de i allmänhet äro hos alla snälla dykare. Med tillredningen af sitt bo gör hon sig intet besvär, utan lägger och rufvar äggen, vanligon 1 och endast sällan 2, på bara marken eller ock i bergskrefvor på hafvets klippor, holmar och stränder.

49. Allmänna Fiskmåsen, Larus Canus. Finska Kajava, Lokki, Lappska Gaiske, Stuorra lådde, Estniska Kaj åkas.

Förekommer då och då i Utsjoki och Enare. Kläcker på Ishafvets holmar och klippor 2 4 3 ägg. I kusttrakterna begynner man att insamla dess ägg före medio af Maj och fortfar dermed, i' synnerhet om våren är kall, till medio af Juni. De, hvilkas bon mest beskattas i Ostfinmarken och i Ryska Lappmarken, äro Måsarne och Eidergåsen.

Af måsarne förekomma här ytterligare följande arter:

50. Fiskmåsen Larus fuscus. Finska Kajava, Lokki, Lappska Shomalas, Estniska Kajakas.

51. Gråtruten, Larus glaucus.

— 82 —

Besöker jemte de öfriga Fiskmåsarne äfven vår Lappmark.

52. Fiskmåsen Larus Marinus. Lappska Aimor, Eimor. Gairo.

Denna och nästföljande art visar sig om sommarn då och då i vår Lappmark och anses då af Lapparna förebåda svårt väder.

53. Den tretåiga Fiskmåsen, Lams tridactylus.

Ar högst sällan synlig i denna Lappmark.

Fiskmåsarne kallas här uppe med gemensamt namn, på finska Lokit, Lappska Gairo, Stuorra lådde m. m. Vid sin uppfärd följa de vattendragen åt, s. s. Tana, Patsjoki m. m. Ägg lägga de här högst sällan; och då gemenligen i medio af Maj, Larus marinus och L. tridactylus dock aldrig. Deras ruggning sker mycket lättare än andra sjöfåglars, hvarföre de äfven då kunna flyga.

54. Tärnan. Sterna Mrundo. Lappska Tirre, Terre, Finska Tiiro, Tirri, Estniska Tiir, Mere hunt.

Förekommer allmänt i alla Lappmarks socknar, i synnerhet i närheten af fiskelägen. Anländer till Utsjoki i senare hälften af Maj. Lägger sina 2 ä 3 ägg, hvilka äro svarta och gråfläckiga samt mindre än Ripans, på bara marken, på steniga stränder, klippor, sand och flata stenar. Ännu den 24 Juni har jag funnit äggen klara. Vid fiskelägen i inlandet föder hon sig gerna af fisktarmar, som qvarlemnats på stränderna vid rensning af fisk, och af de insekter som der svärma, emedan hon in i landet ej är så skicklig att fiska, som vid hafsbandet, der hon under ebbtiden ifrån stränder och uppå gropiga stenar i mängd kan plocka spigg, yngel af nors, sill m. fl. Der utgöra äfven musslor och maskar m. m. en betydlig del af hennes föda. Uti insjöar är hon vid vackert väder en skräck för de små fiskar som sola sig vid vattenytan. Väl tillkännagifver hon för fiskaren, hvar muikkor (S. albula) och annan liten fisk står att anträffa, men är en ganska ovälkommen gäst för den som redan utlagt eller vill lägga ut sin not; ty hon skrämmer bort fisken.

55. Sterna arctica. Har lika namn hos inbyggarne som den förre, och äfven samma ekonomie som den.

— 83 —

Grallae.'.

56. Pelekan, Platelea Leucorodia. Finska Buovonperistäjä, Estniska Korvelinnu, Bibel.

Förekommer enligt Sadelins Fauna Fennica i Lappmarken. För mig är han ej derifrån bekant.

57. Tranan, Ardea grus. Finska Kurki, Lappska Kuorga, Estniska Kury.

Ankommer i början af Maj till Sodankylä. Någon gång sedd i Utsjoki, något oftare i Enare, men har veterligen aldrig byggt eller bott i vår Lappmark norr om kölen. Strax söder om densamma föi'ekommer Tranan i Sombio, men oftare skall man lägre ned i Sodankylä hafva funnit hennes bo med 2 ägg på aflägsna och svårt tillgängliga myror och mossar. Hane och hona vårda sig gemensamt om ungarne. Sällan, och aldra minst om våren, ser man dem annorlunda än parvis.

58. Hägern, Ardea cinerea. Finska Haikara, Lappska Skarffo, Estniska Aigr.

Ar känd i alla Kemi Lappmarks socknar, men allestädes såsom mycket rar. Sitter vanligen på någon sten i träsk och elfvar och lurar efter fisk. Vid flygt öfver land sätter han sig äfven i träd liksom hafstjädern, och troligen af denna orsak hafva de hos Lapparna lika benämning.

59. Scolopox Totanus (Totanus fuscus).

Förekommer allmänt i alla Lappmarks socknar.

60. Storspofven, Scolopax arqvata. Finska Kuovi, Lappska Guskastak, Estniska Kuovid. Ankommer hit omkring Eriksmessan.

61. Vind- eller Småspofven, Scolopax phceopus. Finska Kuovi, Lappska Puskolodde.

Infinner sig här på samma tid som Storspofven och lägger sina ägg på myror; men ehuru denna fågel ej är sällsynt, är det rart att här uppe finna dess bo. Hanen är altid på något afstånd ifrån boet på vakt, och ger med sitt läte tillkänna för honan, när fara är å färde. Äggens antal skola vara 4, sällan 5.

— 84 —

62. Horsgök, Scolopax Gallinago. Finska Taivahanmäkävä, Lappska Mäkkastag, Enare Mahästa, Estniska Metskits, Tikkutes, Möhhittaja, Taivakits.

Är bland sumpfåglar en af de sista som kommer hit. Af dess läte tro sig Lapparne kunna förutspå väderleken. Då han låter hu, hu, hu, väntas vackert väder; men låter han som en gammal häst, förebådar det ful väderlek. Dess bo med 4 brunprickiga ägg skall man ofta finna på myror.

63. Glutten, Scolopax glottis. Finska Hykly, Viklo, Lappska Puvidak, Estniska Wigle, Wiglittaja.

Kommer hit jemte andra vadare på våren, föder sig då af tranbär, lingon och kråkbär, men om sommaren af insecter och maskar vid stränderna och på mossar.

64. Rödbenan, Scolopax eller Totanus Calidris.

I alla Lappska socknar sedd och fångad. I början af Augusti 1826 fann jag på en gräsrik myra en moder med tre ungar, hvilka då ännu ej kunde flyga. Sina 3 å 4 ägg, hvilka äro af samma storlek som brunnackens, lägger den, liksom andra sumpfåglar, på öppna myror.

65. Strandsittaren, Totanus hypoleucos (Tvinga hypoleucos). Finska Sipi, Lappska Gaddevevshas, Riddevevtshas, Estniska Jäntilder eller Sopatil.

Allmän öfver hela Kemi Lappmark på träsk- och elfstränder. Sina ägg, vanligen 4, lägger den under buskar eller kullfallna träd. Den 26 Juli 1829 såg jag ungar, som voro nästan flygfärdiga. Samma tid 1822 öfverkom jag i Utsjoki på en holme några ungar utan mor. Man säger att modren i slutet af Juli, då ruggtiden infaller, öfverger sina ungar.

66. Kärrsnäppan, Totanus Glareola (Tvinga Glaveola).

Allmän på stränderna, liksom den föregående. Har sitt bo på torra stränder, vanligen i skydd af träd och buskar, men äfven i urhålkade träd. Aggens antal är 3 ä 4 eller till och med

6. Ungar har jag sett flyga redan i medio af Juli, då de ännu äro långt ifrån fullväxta.

67. Strandpiparen, Chavadvius Hiaticula. Finska Sipi.

— 85 —

Förekommer allmänt på stränderna öfverallt i Lappmarken. I Utsjoki begynna ungarna att flyga i början af Augusti.

68. Brockfågeln, Charadrius apricarius. Svenska äfven Åkerhöna, Finska Peltokana, Estniska riitaja, löturri, orraspii, kärrupii, Lappska Hutti, Huttig.

Finnes öfverallt i Lappmarken. Redan i slutet af Augusti samla de sig i flockar och begifva sig åt söder, der de på nedfärden gerna beskatta brodden på åkrar. Äggen äro nästan större än Ripans.

69. Pomeransfågeln, Charadrius Morinellus. Lappska Lahul.

Vistas mest på fjällen, der den ock lägger sina ägg. När den kommer ned till dalarne förespå Lapparne oväder. Liksom öfriga af sitt slägte egnar den byggandet af sitt bo föga omsorg.

70. Brushane, Tringa pugnax. Finska Tokkimus, Lappska: den rödaktiga Konagas (kung), den med svart tofs Paappa (präst), den gråaktiga Arje (träl); Estniska Hatkael, Kruskael.

Vistas företrädesvis på myror och sanka marker, stränder in. m. Lägger der 3 ä 4 prickiga ägg på någon upphöjning.

71. Vipan, Tringa vanellus. Finska Suokuiri, Estniska Kivid.

Har tofs i nacken. Ses på myror i Enare och Sodankylä.

72. Tringa hyperborea. Finska Peukolonpää.

Anträffas ofta höst och vår i och vid Utsjoki och Tana elfvar, men är mycket skygg. Så snart marken blir bar sarnt skogsoch fjällträsken isfria, beger den sig till öde trakter för att der bygga och bo. Har vanligen 3 ä 4 prickiga ägg.

73. Tringa alpina.

Vistas på våren jemte den föregående vid elfstränder, men så snart elfvarna begynna att befaras med båt, aflägsnar den sig jemte den föregående och uppsöker obebodda nejder.

74. Strandskatan, Hcematopus ostralegus. Finska Meriharakka, Lappska Kield, Sagan, Estniska Merriharrakas, Avitaja, Randaharrakas.

Vid Ishafvets fjordar ses hon ofta plockande mask och små fisk i fjäran. Vid Hvita hafvet bygger hon bo helst under en

— 86 —

eller nödvuxna granbuskar. Visar sig någon gång i Utsjoki, vanligen i Augusti månad. I Enare äro flera exemplar skjutna sommartid; men Lapparna hafva ej med visshet kunnat uppgifva, om hon ens der bygger och bor.

Gallins.

75. Tjädern, Tetrao Urogallus. F: mas Metto, foem. Koppelo, Lappska: mas Shuktsha, foem. Koappel, Estniska Metsis, Möttys, Möttus, foem. Emä-Metsis.

Tjädern uppehåller sig både vinter och sommar i hela denna Lappmark, med undantag af nordligaste delen af Utsjoki och fjälltrakterna. Norrom fjällryggen förekommer den mindre allmänt än söderom densamma, ty tjädern önskar att uppehålla sig i djupa skogar. Tjädern lefver i polygami, begynner sin lektid omkring den 1 Maj och är ifrigast när skogsbäckarna flyta snabbast. Han spelar både om aftonen före solens nedgång, och om morgonen vid, samt efter dess uppgång. Spelet säges här vara längre tid om aftnarne än på morgnarne, och honorna kackla äfven om aftnarne. Omtänksamma fångstmän skjuta dem icke på lekplatsen, der många tjädrar äro församlade, för att ej störa leken och bortskrämma fåglarne, utan fånga dem heldre med snaror. Äro nätterna mulna och dimmiga, lyckas detta fänge bäst då.

Sina ägg lägger Tjäderhonan i en fatlik grop på sandig mark eller mullbackor, helst under barrträd och buskar, hvilkas qvistar nå till marken. Dess ägg hafva röda prickar, äro 7 å 9 till antalet och något mindre än vanliga hönsägg. De utkläckas strax efter midsommaren, och ungarna flyga redan några dagar derefter, ehuru de då ej äro mycket större än den vanliga grå sparfven. Alla bibehålla de här modrens färg till början af September. Först då begynner man att kunna skilja hanungarne ifrån honorna. Hanungarne växa åtminstone tills de fyllt 2 år och kallas det andra året, liksom renen då, Urakka. Dess näbb får först efter flera år sin fulla styfhet, hvarföre en 2 ä 3 år

— 87 —

gammal Tjädertupp lektiden utan möda undanskjutes af den gamla Tjädern, hvars mera glänsande fjäderbetäckning jemväl är tjockare och yfvigare. Tjädern är allmännare i den nedre än i den öfre Lappmarken. Der granen upphör att växa tyckes äfven Tjäderns egentliga vändkrets vara; men dock bor han äfven i tallregionen, der furan har någorlunda höjd, men aldrig så högt upp mot norden, att han skulle nå furugränsen. Om vintern skjutes han; höst och vår, isynnerhet lektiden, fångas han med snaror, om hösten jemväl med flakor. I Utsjoki fås nästan ingen tjäder, i Enare anses den hafva gjort godt byte, som fångat 20 om året, men i de nedre socknarne kunna somliga år ända till hundrade erhållas på hushållet, medan under andra år blott en och annan på hela vintern anträffas. En hvit afart af Tjädern säge.s vara fångad i Sodankylä (Del I s. 415).

76. Orren, Tetrao tetrix. Finska Teeri, Lappska Rurre. ^ hos Imandra Lapparne Tedra, Tedr, honan Suutto,

Förekommer både sommar och vinter i hela Kemi Lappmark, med undantag af Utsjoki, der han endast sällan visar sig, cch äfven då på endast flyktiga besök. Ej ens i Enare är han allmän högre upp än till grangränsen. Öfverhufvud är Orren allmännare söderom kölen än norrom densamma. Han lefver helst i björkskog, ty vintertid utgör björkknopp dess förnämsta föda, liksom fjäll- och myrbjörkens samt öfverhufvud de mindre löfträdens knopp är fjäll- och dalripans spis Liksom alla hönsfåglar uppe i norden, söker sig äfven orren värme under snön. Orrens lektid varar längre än andra skogsfåglars. Den börjar stundom redan i Mars månad eller, om våren är kall, något sednare, och fortfar ända till nära midsommaren. Honan lägger merendels 8 k 9 ägg; i Sodankylä påstod sig en Lapp hafva funnit ett bo med 13 ägg. Orren fångas i finska Lappmarken på samma sätt som tjädern.

l) Batard af Orre- och Tjäderhöna, Tetrao urogallides (Tetrao hybridus Lin.), mas är skjuten i Kuusamo. Batard af Orre och Eipa (Tetrao Lagopides) är fångad i Sodankylä.

77. Dalripan, Tetrao cachinnans. Finska Mettikana, Riekko, Lappska Reusak, Estniska Su- eller Tuddo-kana.

Ar såväl vinter- som sommartid den allmännast förekommande fågel i vår Lappmark, der hon vistas företrädesvis på kärraktiga marker med rissnår, emellan berg och fjäll. Talrikast är hon i Utsjoki och dernäst i Enare, men mindre allmän söderom landtryggen, der hon ifrån 68° polhöjd söderut efterhand ersattes af tjädrar, orrar och hjerpar.

Liksom tjädrar och orrar, eller tetraoner öfverhufvud, företaga äfven riporna vandringar, ehuru ej så allmänt som desse, vanligen åt öster eller vester, sällan åt söder. Ibland passera hela skaror genom orten, ibland qvarstanna de sålunda inkomna här.

Dalripornas vanliga föda om sommarn är hvarjehanda växter, deras frön och bär, om vintern björkknopp, om våren videbuskars hängen, kråkbär och lingon, dem de äfven om vintern uppsöka under snön. Om sommarn förtära de begärligt hjortron och blåbär, hvarföre man hjortrontiden finner dem på mossar, dem de eljest undvika, om ej vattenbrist leder dem dit, och blåbärstiden i skogar, der blåbär växa. Finna de ej dessa bär, draga de sig åter närmare fjällen, dock aldrig öfver kråkbärens gräns.

Mot slutet af Maj lägger honan 9—12 ägg. Sitt bo, hvilket hon bäddar med hö, anlägger hon i en liten grop på marken, helst under träd och buskar. Efter Lapparnas sägen rufvas äggen turvis af hane och hona, och det med sådan omvårdnad, isynnerhet mot slutet af liggtiden, att de ej lemna boet förr än man kommer det så nära, att man kan vidröra fågeln. Man finner dem derföre altid parvis, och jag har äfven sjelf sett hanen under liggtiden föra mat åt honan. Strax efter midsommarn, eller i början af Juli, ses ungarna redan vandra efter sina mödrar och kunna redan då smått flyga. Jultiden äro de nästan fullväxta. Då blir deras hesa och låga läte starkare.

Riporna fångas med snaror hela vintern om. Fångsten är dock bäst efter det så mycket snö fallit, att de mindre buskväxterna äro så täckta deraf, att deras knoppar och frön ej äro

— 89 —

alldeles lätt åtkomliga. Somliga år är fångsten i Utsjoki så betydlig, att en del Lappar, hvilka flitigt egnat sig åt ripfänget, sälja 3 ä 6 lispund fjäder om året. I Utsjoki hafva många fattiga Lappar, hvilka sakna slagjern och bössa,fA ej stort annan vinterföda än ripor, af hvilka Lappen, sedan han med fastande mage om morgonen begifvit sig på sin fångst, mot aftonen är i stånd att förtära 6 ä 7 stycken (Del I s. 491). Hade icke den fattiga Fiskar-lappen, efter mindre gynnande fiskefänge om sommarn, ripan att tillgå om vintern, doge han i svält.

Då ripor i stor mängd sätta sig i träd eller på buskar, hvilket jag aldrig sett i egentliga skogstrakter, men väl någon gång under svåra snöfall i Utsjoki och annorstädes i den högre norden, anse Utsjokiboarne sådant förebåda starkt snöfall eller svårt väder.

Ripans farligaste fiende, näst menniskan, äro Falkarne. De förfölja henne till och med in i boningshusen. Ripan skjutes här sällan, dels för det att man vill spara på ammunition, dels för att icke skrämma den bort; ty man är här säker på att kunna fånga henne med snaror, så länge hon håller sig i grannskapet. Om sommarn vill man ej oroa henne för ungarnes skull.

78. Fjällripan, Tetrao lagopus. Finska Tuntuririekko, Lappska Kiron.

Fjällripan har ej den förskrämda och hemska röst som dalripan. Hon låter mera sällan, hvarföre hon fått benämning mutus. Hanens läte är au, liksom ifrån gommen, eller gau, och honans iau. Fjällripan vistas mast på fjällen, men i svårt väder söker hon sKydd i dalar och på bäckstränder vid björkgränsen. Endast sällan ser man henne i barrträds regionen. Hon är mindre än dalripan.

Till sommarn undergår fjällripan ej så stor förändring till sin färg som dalripau. Hon är då mer eller mindre svartspräcklig. Dock har jag på de yttersta bergspetsarne mot Ishafvet, vid Tanahorn, funnit henne i Augusti månad alldeles hvit. Hon lägger sina ägg på och emellan stenar på fjällen, ofvan skogsgränsen; men dalripan under träd och buskar. Hon är skyggare och har snabbare flygt än denna. Om boet och den rufvande honan har

— 90 —

hanen samma omvårdnad som man ser hos dalripan. Men så snart ungarne äro utkläckta församla sig hanarne i flockar på fjällen och öfverlämna åt mödrarne den vidare vårdnaden om ungarne; medan deremot dalripan blir längre tid hos sin maka, ja ofta tills de förändra färg. Batarder af ripor och orrar ser man ej i Enare, än mindre i Utsjoki, och högst sällan äfven i nedre Lappmarken. Fjällripan lefver af Ledum palustre, Betula nana, kråkbär, vaccinier, och bären af Arbutus alpina, frön af Azalea, Menziesia, pilarter m. m.

Märkvärdigt är att denna och de flesta skogsfåglar sluka en stor mängd små sten, hvilka inom ett dygn smälta i kräfvan. Lappen påstår att såväl dal- som fjällripan om morgonen är magrare än om qvällen, hvilket dock ej gerna kan vara möjligt. Denna uppfattning har påtagligen sin grund deri, att fågeln verkligen om qvällen är både större och tyngre än om morgonen, samt dess kött då mörare. Hon använder nemligen hela dagen till att äta och med sten fylla sin kräfva, den långa natten deremot till matsmältning och oerhörda uttömningar. Den fångas liksom den föregående med snaror. Fjällripans ägg likna dalripans och äro af ungefär lika antal som dennes.

79. Hjerpen, Tetrao Bonasia. Finska Pyy, Lappska Paggo, Pradgo, Påggo, Estniska Pii, Metspii, Lanepii.

Hjerpen finnes öfver allt i Kemi Lappmark, der han anträffas ännu några mil norrom Enare kyrka, ehuru sällan. Tureputsh, 5 mil norrom denna kyrka, är det nordligaste ställe, der jag sett honom. Gammalt folk uppgifver att han någon gång besökt äfven Utsjoki. Han finnes ej här uppe och ej heller i nedre Lappmarken till sådan myckenhet, att man skulle anställa jagt efter honom. Såsom egenhet anmärkes att han sällan här ses sitta i trädens toppar, utan vid midten af trädet eller lägre ned mot roten. Hjerpen säges rugga starkare än de föregående. Den lägger sina ägg, i likhet med desse, till ett antal af 6 ä 7. Ungarne komma ej så tidigt till flygt som tjäderns, utan liksom ripans först när de uppnått nästan hälften af modrens storlek.

80. Rapphönan, Tetrao Perdix. Finska Peltokana, Keisa

— 91 —

vinkana, Englanninkana, Ryssänkana, i Karelen Peltopyy, Estniska Pöldpii, Pöld-rap.

Sedd och fångad i Kuusamo. Jag har dock aldrig sett den norrom Lappajärvi (Wasa län), der den vistas i ymnighet. Veterligen har hon hittills aldrig byggt eller bott norrom Uleåborg.

Liksom ripan, företaga sig äfven andra hönsfåglar utflyttningar från en ort till en annan. Beger sig tjädern ifrån Enare söderut, blir hon allmännare i Kittilä; ty denna fågel stannar vanligen i stora barrskogar, och på sådana är der ej brist. Flyger han ifrån Kittilä mot N eller NV, observeras samma förhållande i Enare. Styr han sin kosa åt V eller O, försvinner han ifrån vår Lappmark, i förra fallet till Norge, i det senare till Ryssland. Då dalripan, såsom stundom händer, beger sig söderut öfver fjällryggen, vänder hon sig, såsnart hon kommit på andra sidan om kölen, vanligen mot V för att uppsöka den norrska hafskusten.

Orsaken till Tetraonernas utvandringar bör ej sökas i någon tillfällig förföljelse af en eller annan art eller i deras oroande af skyttar. Skogsfågeln, säger man, tröttnar vid att längre tid vistas i kala fjälltrakter, flyger af sådan anledning bort derifrån, slår sig ned till hvila i första täta furuskog som möter, och qvarstannar der, om han finner föda. Hvad tjädern vidkommer, har en och annan Lappe påstått, att han icke trifs i mycket stark köld, utan beger sig bort, då sådan inträder. Han säges stundom vid köld falla hälft stelnad ned ifrån träd, ja, t. o. m. dö deraf. Äfven långvarig nederbörd af våt snö, som öfverdrager träden och deras qvistar med isskorpa, bidrager till att skogsfåglarne vantrifvas på en ort och öfvergifva den. Utflyttningen höstetid tros icke sällan härröra deraf, att bären i skogarne skadats af frost; och sommarflyttningen deraf, att fåglarne i högre grad besväras af insekter, torka eller inträffad skogsbrand. Stundom, säger allmogen, dö ungarne, såsom år 1829, af för stark värme, stor myckenhet af mygg och brist på vatten. I slutet af Juli

— 92 —

månad nämnda år såg man endast få mödrar med flere än 2 å 3 ungar, och en del voro alldeles utan sådana. Mot hösten flyttade alla bort och under närmast följande 2 år var tjädern försvunnen från orten. Äter tjädern ung björksvamp, anses det förebåda hans affiyttning från orten.

Tetraonernas ruggtid infaller strax efter midsommaren. De kunna dock, om ej starkt regnväder under denna tid är rådande, äfven då smått flyga.

Passeres.

Äfven dessa fåglars propagation är här öfverhufvud svagare än på sydligare orter. Medan hos dem i södra Europa 3 å 4, och i de varmare länderna 4 ä 5 kullar om året ej äro ovanliga, hafva de här i regeln blott en årligen, och endast med få undantag två. En del lägger här ett eller två ägg mindre än der är vanligt, andra lika många, men en del deremot, såsom Motacilla flava och några Sylvia-arter, t. o. m. flere.

81. Skogsdufvan, Columba oenas. F. Kyyhkyläinen, Estn. Metstuike, Meigas, Miiigas.

Har någon gång blifvit sedd och skjuten i Kuusamo, dit hon förvillats från Hvita hafvets kuster; men hon hvarken bygger bo eller uppehåller sig stadigt i vår Lappmark.

82. Snösparfven, Emberiza nivalis. L. Älap, Juhtsalpas,

F. Pulmuinen, Pulmukainen, Estn. Angelin, Lumme leoka.

Uppehåller sig här sommartid vid fjällens sluttningar, derifrån den då under storm, oväder och köld besöker elfdalar, och äfven hafsbandet. Om dessa fåglar under andra förhållanden visa sig der, anse Lapparne det derföre såsom förebud till sådan väderlek. Såsnart den första snön på hösten faller i fjälltrakterna, hvilket der ofta sker ett par veckor tidigare än nere i dalarne, komma de, då ännu i sommarskrud, dit med sina ungar. Der hålla de sig glada och muntra sålänge grönskan fortfar; men när äfven der allt förvissnar och marken betäckes af snö, öfvergifva de trakten och begifva sig söderut. Redan i slutet af Oktober hafva de i Utsjoki sin vinterfärg, och endast högst sällan äro de

— 93 —

derefter synliga på orten förrän mot våren. Blott en och annan — och det kanske ej ens alla år — öfvervintrar der. Detta inträffar på sådana fjälltrakter (liksom ock vid Ishafvets kuster), der snön ej ligger djup. Endast undantagsvis ser man dem här vintertid i flock. Den 8 Februari 1826 visade sig en större sådan vid Utsjoki prästgård, minst 8 mil från hafsbandet. Den försvann dock snart, och först i slutet af Mars blefvo de åter synliga.allmänhet inträffa de i Utsjoki såsnart bara fläckar begynna att visa sig på marken. De anlända då i stora skaror från både söder, öster och vester. Vid sommarns inträde begifva de sig, då redan 1 sommarskrud, upp till fjällen; ty de häcka endast der. De få bon man funnit i Utsjoki hafva anträffats i bergskrefvor på fjällsluttningar, bäddade med fint hö och hår af ren, räf eller fjällracka. Äggen, merändels 5, äro hvita med bruna fläckar, hvilka äro större i äggets tjockare ända. Vanligt lär vara, att den har 2 kullar om året.

Lapparne förtära gerna deras smakliga kött. De fånga dem helst om aftonen, emedan deras kött då, liksom ripans, anses vara fetare än på morgonen. I Finnmarken, anmärker Leem, är han magrare under ebben än under flodtiden. Dessa förhållanden, om de äga sin riktighet, kunde måhända bero derpå, att den rikliga föda, han intager, vid hafskusteu under ebbtiden, och i inlandet under dagens lopp, hinner verka gödande resp. flodtiden och mot aftonen. Otvifvelaktigt är emedlertid, att han i vår Lappmark om aftonen väger mera än på morgonen. Sådant härrör väl dock helt enkelt deraf, att denna fågel, som är storätare, dagen om är flitigt sysselsatt med att uppsöka och intaga föda, nattetid deremot hvilar, om vintern i någon snögrop och om sommaren vid någon sten eller stubbe, eller i skydd af något träd, och då ej intar föda, utan har endast uttömningar.

83. Gulsparfven, Emberiza citrinella. L. Vitses Tsisadsk, ~F. Eeltasirkka.

Gulsparfven ankommer till den sydliga Lappmarken vid den tid då vägarne på våren begynna blifva smutsiga och bara fläckar att visa sig på marken; men till Enare och Utsjoki betydligt senare. Man antar derföre att han anländer till sistnämnda orter

— 94 —

öfver fjällryggen, och ej från den norska eller den ryska sidan.

Utsjoki förekommer han endast sparsamt. Sin föda uppsöker han tidigare på våren ur gödselhögar, men sommartid består den mest af insekter, larfver och maskar, och sådana bär den äfven åt sina ungar i boet. Detta har jag aldrig funnit i träd, utan alltid på marken, i tufvor eller under rishögar, och bäddadt med hö samt hår af ren, hare, räf eller fjällracka. Aggen, vanligen 5, någongång 6, äro blekgråa med bruna och svarta ådror.

84. Säfsparfven, Emberiza schoeniclus. Estn. Paio harakka.

Blir här synlig något senare än Gulsparfven eller Gulsiskan» Honan bygger sitt bo under buskar, rishögar och ikullfallna träd, der hon för ändamålet uppsöker eller på mjuk mossmark sjelf bereder åt sig tjenlig grop, i hvilken hon bäddar med fint hö och lägger 4—6 ägg, hvilka äro ljusgråa med mörkbruna sträck,, fläckar och kroklinier.

85. Lappsparfvetl, Emberiza lapponica. L. Shappe vaulash, F. Pajulintu.

Ar i hela Lappmarken mycket allmän, men visar sig på bebodda trakter endast under svårare väderlek. Dess bo finner man merendels vid sidan af mosstufvor, helst på holmar och vid träsk. Den gräfver för detsamma en grop af en thekopps storlek och bäddar der med hö och fjäder, obetydligt af hvartdera, emedan boet, som bygges i mossa, redan i följd deraf är mjukt och varmt. Äggens antal är 5 å 6.

86. Videsparfven, Emberiza rustica. F. Pajulintu. Vistas mest vid med videbuskar bevuxna stränder af åar och träsk. Sedan ungarne lemnat boet, hvilket alltid bygges på marken, ser man dem i stor mängd på sådana ängar, der gräsfröet redan mognar. I Kemi, Torneå och Uleåborg finser man denna fågel för lappsk, hvilket den likväl icke är. Redan tidigt på höstsommaren lemnar den Utsjoki.

87. Lärkan, Åkerlärka, Sånglärka, Alauda arvensis. Y. Leipiäinen, Estn. Leoke, Leo, Läggo.

— 95 —

Är en bland de tidigast ankommande sångfåglarne.x) Hon täflar i sång och glädtighet med den nordiska näktergalen. Tidigare på våren består hennes föda af växters frön från föregående år, puppor, larfver och myrägg, senare af flugor, bromsar och andra insekter samt, efter det myggens tid infallit, mest af dessa. Såsnart ungarne kunna väl flyga, försvinner lärkan från orten.

88. Piplärkan, Alauda pratensis. F. Leipiäinen.

Inträffar här bland de senare ankommande fiyttfåglarne och öfverger åter orten såsnart ungarne kunna flyga. Bygger sitt bo i mosstufvor under rötter, men sannolikt äfven i af henne sjelf gräfda gropar, 4 ä 5 tum in i mosstufvan. Det är invändigt belagdt med gräs, hår och harull samt fjun af Epilobier och videhängen. Äggen äro 4 å 5, ljusblå med brunaktiga strimmor och fläckar. På sjelfva fjällen vistas hon icke, men ofta i deras närhet, der Poa alpina och andra subalpina gräsarter växa.

89. Trädpiplärkan, Alauda arborea (Anthus Arboreus Nilsson).

I slutet af Juni kan man någon gång finna hennes bo, som är anlagdt på marken i skydd af buskar, stubbar eller trädrötter, eller gömdt i gräset eller i tufvor på hvitmossa. Äggen, 5 ä 6, äro askgrå, tätt besatta med mörka prickar och strimmor. Hon kommer bland de sistinträffande flyttfåglarne, men är dock bland de tidigaste som afflytta. I Utsjoki hafva ungarne knappt varit 3 å 4 dagar i flygt, innan hon redan öfverger orten. Då tidig köld infaller, sker affärden med sådan skyndsamhet, att en del ungar ej förmå följa med, utan stanna på orten, der de dock snart omkomma.

90. Sidensvansen, Ampelis garrulus. F. Jouhilintu, Estn. Sidisaba.

Passerar om våren genom den nedersta delen af denna lapp

1) Sin åsigt om orsaken till flyttfåglarnes ankomst till Norden har förf. uttalat i Del I s. 384, der han, lofprisande sol och vår, yttrar att solen Bmed ljusets makt lockar hit från södern luftens bevingade sångarskara för att med sitt jubel hälsa den nyvaknade våren".

— 96 —

mark på färd mot öster, derifrån de om hösten återvända i stora flockar, som slå sig ned på rönn- och häggbuskar, hvilkas bär de med begärlighet förtära. Den ryska allmogen uppger att hon om sommaren bor i ryska Karelen och i omnejderna af Hvita hafvet; men det synes dock vara att förmoda, att de flesta begifva sig än längre mot öster till trakterna af Dvina, emedan stora skaror af dem på hösten synas komma derifrån. I närheten af byn Keret vid Hvitahafvets vestra kust, 66° 18' n. br. och 50° 55' 45" o. L, har jag sett dem på våren, men ej heller der parvis, utan i vandrande flockar. I större mängd synas de ej vistas högre upp mot norden än der rönn- och häggbär mogna.

91. Gråa flugsnapparen, Muscicapa grisola.

Förekommer i Lappmarken ända till Enare och Utsjoki, der han dock är sällsynt och afflyttar derifrån redan de första dagarne efter det ungarne kommit till flygt. Dess bo har jag ej funnit här.

92. Svart- OCh hvita flugsnapparen, Muscicapa atricapilla.

Visar sig någongång, då ungarne ännu knappast kunna flyga, på gräsvallen vid Utsjoki prästgård, men försvinner derifrån sist inom par dygn.

93. Stensqvättan, Saxicola Oenanthe. F. Kivitasku, L. Gedge kaskes.

Bygger här sitt bo, liksom annorstädes, i stenrösen och under gärdesgårdar, der sådana i den nedre Lappmarken finnas; i den nordliga Lappmarken uppehåller hon sig nedanför fjällen. Sitt bo bäddar hon med strö, renhår och fjäder m. m. Hennes ägg, af ljus färg, äro aldrig flere än 6.

94. Busksqvättan, Saxicola rubetra.

Af mig sedd endast i den nedersta Lappmarken, der den förekommer vid Kemi elfs vattensystem.

95. Jernsparfven, Accentor modularis.

Har befunnits byggande i den nedre Lappmarken.

96. Nordens näktergal, Sylvia suecica. L. Kielavelgo, F. Satakieli.

Är mycket allmän i den norra Lappmarken, der den bor och häckar vid vattendrag. Genast efter sin ankomst i början af

— 97 —

sommaren begynna hona och hane att gemensamt bygga bo, som jag alltid funnit i grop på marken. Äfven ungarne nära de gemensamt, men aldrig har jag funnit hanen ligga på äggen, ehuru han alltid håller sig i närheten af boet. Detta befinner sig vanligen invid något rinnande vatten, hvars brus denna fågel ofta söker att med sin stämma efterapa, liksom han ock härmar andra fåglars sång. Åt den ruande honan bär hanen ofta föda och, då fara hotar, varnar han henne med sin sång. I dess bo har jag aldrig funnit mindre än G ägg, men väl någon gång 7. De äro ljusgröna, och i förhållande till fågeln nog stora, samt ligga på mjuk bädd. Redan i medlet af Juli flyga ungarne, men qvarstanna dock på orten, om sommaren är varm, in på Augusti. Ungar, som jag fångat och födt med mygg, flugor, myrägg m. m., hafva aldrig, ehuru redan flygfärdiga, sålunda fängslade lefvat mera än några dagar.

Denna fågel öfverträffar alla andra här varande sångfåglar i afseende å röstens klarhet, fyllighet och skönhet, och är outtröttlig i att sjunga. (Del I s. 133 f.).

97. RÖdstjerten, Sylvia phoenicurus. F. Leppäterttu.

Förekommer här i stor mängd. Hon anländer tidigare än den nästföregående.

98. LÖfsångaren, Sylvia Trochilus. F. Peukolo.

Vistas öfverallt i denna Lappmark, utom på bebodda nejder, der hon endast sällan visar sig.

99. Guldkronade sångaren, Sylvia Regulus. F. Kolmatrikka, Estn. Kivitik.

Man anser att denna fågel ej går högre upp mot norden än till barrskogsgränsen. Dock har jag sett henne i Utsjoki ofvanför densamma, och en hane i Augusti 1 822 på sjelfva Vardön vid 70° 22' 35" lat. Dess bo har jag dock aldrig funnit. Såsom fångad förtär hon gerna flugor och insekter, men har hos mig såsom sådan dött inom mindre än ett dygn. Samma hade fallet varit med ett af kommendanten på Vardöhus fångadt exemplar, som fick enahanda föda.

100. Säfsångaren, Sylvia Schoenobcenus Nilsson. År af mig sedd i Sodankylä.

— 98 —

101. Gärdsmygen, Sylvia Troglodytes. F. Peukolo.

Det enda exemplar jag af henne sett i Lappmarken var en unge, hvilken i Juli 1822 med fötterna och vingspetsarne fastnat vid en nj^ss tjärad båt å Utsjoki prästgård.

102. Dubbel-trasten, Turdus viscivorus. Estn. Hoboraastas, Ruodsiraastas.

Inträffar mycket sällan i Lappmarken. De få exemplar, jag derstädes sett af denna fågel, hafva uppehållit sig i Luttojokis obebodda skogsbygder.

103. Björktrasten, Turdus pilaris. F. Hakopuurastas, L. Bastes, Rastehats, Estn. Hälrast.

En af de allmännast förekommande fåglar ända till och äfven norrom Utsjoki kyrka. Bygger sitt bo i träd, några alnar ifrån jorden. I en del har jag funnit ägg redan i början af Juni, i andra ännu i början samt t. o. m. i medlet af Juli. Lapparnes uppgift, att hon någon gång äfven här uppe lägger ägg två gånger om sommaren, synes derfore hafva sannolikhet för sig. Äggen äro 5 å 6, grönaktiga och, liksom hos andra af detta slägte, brunfläckiga. Ännu i Oktober har jag sett henne i Utsjoki.

104. Sång- eller Talltrasten, Turdus musicus. F. Yörastas,

L. Ijarastes, Veige shisasch (d. v. s. fågel, som sjunger i skymningen). Estn. Lauloräästas.

Hennes bo är alltid bygdt med särdeles omsorg, invändigt slätt och jemnt, liksom rappadt med murbruk, och liknande det inre af en afstympad cocosnöt, men af hvit färg. Jag har sett det endast i granar och tallar, vanligen lägre än tre alnar från jordytan. Sina ljusblåa ägg, i regeln 5, lägger hon redan i slutet af Maj. Hane och hona vårda gemensamt affödan. Begge äro de mycket skygga då man närmar sig boet, hvilket de öfvergifva,

t. o. m. om man endast andas på äggen, utan att ens vidröra dem.

105. RÖdvinge-trasten, Turdus iliacus. F. Rastas, L. Veige shisasch. '

Denna fågel är ytterst sällsynt i den del af Lappmarken, der rönnbären ej mogna; men förekommer dock i alla Lappmarkens skogsbygder; t. o. m. i Utsjoki har man funnit dess bo. Detta bygger hon alltid i träd, 4 ä 6 alnar från marken. Helst

— 99 —

uppehåller hon sig i barrskogar. Trasten ser man likväl aldrig i Lappmarken i sådan mängd som sydligare i landet under deras flygt mot söder.

106. Ringtrasten, Turdus torqvatus.

Bebor skogs- och bergstrakter ända upp till Utsjoki, der hon dock endast högst sällan anträffas.

107. Rosenfärgade Drosseln, Turdus roseus.

Sedd af Grape i Enontekis och af Zetterstedt i Jukkasjärvi.

108. Strömstaren, Cinclus aqvaticus. F. Koski harakka,

L. Kuosk harek, Estn. Vesi värb, Vesi pap, Vesi kuningas, Koskel kara.

Vistas här året om. Vintertid finner man den endast vid stränderna af sådana forsar, som ej fullständigt tillfrysa, såsom vid Utsjoki och Patsjoki elfvar, der enstaka exemplar deraf då anträffas, flyttande sig från vak till vak, der isskorpan höjt sig öfver vattenytan. Ej långt ifrån strömdrag bygger den på marken sitt bo, hvilket är bäddadt med lafvar, hö och fjäder. Man finner der vanligen 5 hvita ägg. Dess föda utgöres, utom af mask och insekter, äfven af fiskrom och helt små fiskar. Ehuru utan simfötter kan strömstaren både simma och dyka. Den är här så sällsynt, att man kunde tro blott ett exemplar bo vid Patsjoki, det andra vid Utsjoki. Vid Tana elf har den mig veterligen aldrig blifvit sedd.

109. Ring- eller Sädesärlan, Motacilla alba. F. Västäräkki,

L. Pestun, Estn. Hännelinnu, Lina västrik, Vittik, Vantedik,

Ankommer till Torneå omkring den 30 April och blir synlig i Utsjoki omkring den 14 Maj. Bygger i vedtrafvar, stenrösen, rishögar och under enrisbuskar sitt bo, der hon lägger omkring ö (sällan 7) hvitaktiga och prickiga ägg. Enligt Lapparnes uppgift skulle äfven sädesärlan någon gång hafva två kullar ungar t. o. m. i Utsjoki; hvilket dock af mig så mycket mera betviflas, som denna fågel ankommer hit jemförelsevis sent och tidigt öfverger orten, och jag aldrig sett, att af denna art någon mindre flygfärdig unge, som ej skulle orkat medfölja sträcket, qvarstannat på orten, såsom ofta är fallet hos en del andra fågelarter.

— 100 —

110. Gulärlan, Motacilla flava. F. Kellonpotkohtaja, Karjalintu, Karjasirkka. Keltasirkka.

Förekommer öfver allt ända upp till och i Utsjoki.

111. Talgmesen, Partis major. F. Tiainen, Makkar atiainen,

L. Katsep (så benämnas alla till detta slägte hörande arter), Estn. Koltane tihane.

Förekommer i den nedre Lappmarken året om. Ar känd till namnet äfven i Utsjoki och Enare, men af mig der aldrig sedd.

112. Svartmesen, Parus äter. F. Mettätiainen.

Finnes i Lappmarken såsom sällsynt flyttfågel; är dock af mig aldrig sedd hvarken i Utsjoki eller Enare.

113. Sibiriska mesen, Parus sibiricus. F. Lapintiainen. Är ytterst sällsynt i Utsjoki, der jag sett henne två gånger, vid tiden för sista snösmältningen på våren och efter första snöfall i Oktober, hvardera gången i ett enda exemplar. Säges bygga och bo i Enare och der lägga ägg, hvilka äro 7—9 och likna kärrmesens, med livars bo äfven den sibiriska mesens har mycken likhet. I slutet af April har jag sett henne i Kemi och Torneå, på hvartdera stället efter svårt N oväder, som åtföljdes af sträng köld.

114. Kärrmesen, Parus palustris. F. Pakkastiainen.

Ar en af de allmännast förekommande fåglar i Lappmarken, der hon, isynnerhet vintertid, gerna uppehåller sig vid Lapparnes boningsplatser och utan fruktan beskattar deras kött- och talgförråd. Då Lappen flyttar, följer hon efter, dock icke på dennes färd om våren till Ishafskusten, ty hon tillbringar sommaren i skogstrakterna, der hon äfven vintertid älskar att uppehålla sig. Liksom sina slägtingar är hon modig och ådagalägger en i förhållande till sin obetydliga kropp ej ringa styrka. Sitt bo bygger hon helst i någon ihålighet i gamla träd, der hon bäddar det med mossa, hö och renhår. Deri lägger hon ända till 10 ä 12 ägg, hvilka äro hvita med bruna prickar, och till formen nästan runda.

Emedan mesarne merändels vistas i djupa och täta skogar, är det sannolikt att icke alla de arter, som här uppehålla sig,

— 101 —

äro för mig bekanta. Jag har dock i allmänhet icke velat lita på uppgifter, hvilka ej bestyrkts medels företedda exemplar.

115. Husfinken eller Gråsparfven, Fringilla domestica. F. Hottinen, Hottiainen, Estn. Verblane, Verb.

Allestädes i Lappmarken, der korn odlas, äfven vid de aflägsnaste enstaka byggnader, ser man gråsparfven, om ock ej så talrikt som på sydligare belägna orter; men råkar stället i ödesmål och öfvergifves af inbyggarene, försvinner äfven gråsparfven derifrån. Sedan längre tid tillbaka hade den varit bofast äfven i Kyrö by i Enare, der något korn odlas, men försvann derifrån efter en stark köld år 1820 och återkom ej förrän år 1831. Samma år 1820 och af samma orsak försvann den äfven både från Sodankylä och det 15 mil sydligare belägna Rovaniemi, men å sistnämnda ort blef den dock året derpå åter synlig. Redan i Sodankylä säges honan lägga två kullar på sommaren, och i Kemiträsk ser man gråsparfven både vinter och sommar i lika stora flockar som i det sydligare Finland. Anmärkningsvärdt är, att den öfverallt i Utsjoki är känd af äldre personer, hvilka påstå den fordom hafva vistats der. Måhända berodde sådant derpå att man odlade korn i det närbelägna Karasjok; men numera finnes den icke heller der.

116. Pilfinken, Fringilla montana.

I början af Augusti månad år 1822 ankom under storm och oväder en talrik skara af denna finkart till Utsjoki prästgård, der de under några dygn uppehöllo sig på den bolstaden omgifvande ängen. Ungarne hade synbarligen nyss kommit till flygt. En del trängde sig in i husen och andra kunde utan svårighet gripas med händerna i det våta gräset. Åtskilliga af dem togos af mig och föddes i rum. De åto gerna flugor och växtfrön ; men ej en enda af dem lefde öfver tre dygn, och då hade äfven de öfriga lemnat orten. Hvarken förr eller senare har denna fågel blifvit sedd af mig derstädes.

117. Bofinken, Fringilla coelebes. F. Peiponen, Peippo, Estn. Metskask, Kylmälindu.

Är sällan sedd i Utsjoki, der hennes bo veterligen aldrig blifvit funnet; men förekommer allmänt i Enare och det sydligare

— 102 —

Lappland. Det ser ut som om hon skulle trifvas endast i den del af Lappmarken, der man finner resliga träd, i hvilkas toppar hon gerna sitter, och vid hvilkas qvistar hon bygger sitt bo, det hon bäddar med fint hö och fjäder. Äggen, till antalet 4 ä 5, äro ljusgröna med mörk-violetta punkter och strimmor. Två veckor efter hennes ankomst, säger ett finskt ordspråk, inträffar sommaren.

118. Bergfinken eller Norrqvitlten, Fringilla montifringilla.

Anländer tidigt på våren i stora flockar, men visar sig sommartid blott parvis. Sitt bo, som hon af hypna och lafarter bygger midsommartiden i träd, bäddar hon med fjäder, dun och ängsull. Aggens antal är omkring 6. De äro grönaktiga med röda strimmor och fläckar. Oaktadt liten, är hon modig och förföljer den, som bortför hennes ägg.

119. Hämplingen, Fringilla cannabina. Förekommer här och der i Lappmarken, t. o. m. i Utsjoki.

120. Gulnäbbade Finken, Fringilla flavirostris.

Är väl af mig ej sedd här uppe, men med säkerhet uppges hon förekomma i södra Lappmarken, och äfven i norska Finnmarken.

121. Gråsiskatl, Fringilla Linaria. F. hanen: Punarinta, honan: Pernäpää; L. Umon shishasch d. ä. Umeå sparfven, Estn. Linna västrik.

En och annan är här synlig äfven om vintern, dock ej alla år. De uppehålla sig då bland tätare buskar i skogar af björk och andra löfträd. I allmänhet ankomma de dock hit tidigare på våren i flockar. I Utsjoki har jag ofta redan i slutet af Maj funnit hennes bo med 4 ä 5 ägg, helst i björk eller al, något stycke från marken. Hane och hona, hvilka lefva i monogami, vårda sig gemensamt om ungarne och boet, som är sammansatt af fina grässtrån och bäddadt med fjäder, dun, har- eller ängsull, räf- eller renhår. I den nedre Lappmarken finner man henne ock barrskogar, helst i närheten af åar och bäckar, hvilka der nästan alltid äro inramade af löfträd eller buskar.

122. Domherren, Pyrrhula vulgaris. F. Punarinta. Denna fågel, som man ännu i trakten af Torneå ser både

— 103 —

vår och höst i stor mängd, är under alla årstider mycket mera sällsynt i Lappmarken än söderom densamma. En enda gång har jag anträffat den norrom kölen, der jag vid Suomu kåtan i Enare en kall morgon mot slutet af Februari såg en hane, som sökte sin tillflykt till brasan i kåtan, men försvann vid åsynen af folket derinne.

I den skogiga delen af Lappmarken finner man denna fågelart, vanligen parvis, men äfven ensam, både sommar och vinter. Under sistnämnda årstid synes dock endast en och annan uppehålla sig på orten. Dess bo är alltid i träd.

123. Nattvakan, Corythus enucleator. F. Käpylintu.

Förekommer i hela Lappmarken ända upp till Enare, dit hon anländer då skara om våren täcker snön. Hon tyckes ej gå längre upp mot norden än rönnbären mogna, och är derföre okänd i Utsjoki. I barrskogar, långt ifrån menniskoboningar, b}'gger hon i träd, flere alnar ifrån marken, af qvistar, strån och litet fjäder sitt bo, der hon i slutet af Juni lägger 4 ä 5 ägg, hvilka äro blågröna med större och mindre lefverbruna och gråa fläckar.

124. Större Korsnäbben, Loxia pytiopsitacus. F. Ristinakka, Käpylintu. L. Patsasldddnsh.

I bebodda trakter ser man henne, isynnerhet vid tiden för vinterns ankomst, då hon synes vara på färd söderut, uti rönnar, hvars bär äro för henne begärliga. I den nedre Lappmarken finner man henne vintern om. Hon lifnär sig då företrädesvis af tall- och granfrö, som hon plockar ut ur kottarne. Hon går derföre icke högre upp mot norden än till gränsen för de större gran- och furuträden, i hvilka hon ock bygger sitt bo, der man här aldrig skall hafva funnit flera än 3 ägg.

I Kemi-trakten benämnes hon äfven Lapinlintu, emedan man anser henne komma dit ifrån Lappmarken.

125. Mindre Korsnäbben, Loxia curvirostra. F. och L. liksom föregående, Estn. Kävilund. Liksom den nästföregående vistas äfven denna fågel både vinter och sommar i den nedre och mellersta Lappmarken. Ehuru

Utsjoki känd till namnet, är hon af mig aldrig sedd der, och ej heller i Enare nordligare än vid Suomu-kåtan, der jag anträffat

— 104 —

henne i Mars månad. Att hon går upp ända till grangränsen är dock att förmoda. De år, då grankottarne här uppe slå fel, ser man henr.c i stora skockar i trakterna af Kemi och Torneå.

126. Allmänna Staren, Sturnus vulgaris. F. Mustarastas, Kottarainen, L. Rastes, Rastehats.

Förekommer sparsamt och är en bland de senast ankommande af sparfslägtet. Bygger sitt bo i gamla träd och i stenrösen; lägger der 5 ä 6 ägg, hvilka hon ofta nog utkläcker först midtom sommaren samt t. o. m. i Augusti. När hennes egentliga afflyttningstid inträffar är mig ej bekant; men i Utsjoki har jag ännu Michaélitiden sett en och annan, som dock synts vara af löpande årets ungar. Den 3 Oktober 1822 nedföll en i en skorsten på Utsjoki prästgård och fångades, men lefde blott några dagar derefter.

127. Hussvalan, Hirundo urbica. F. Pääskynen, Estn. Päässykkäne, Haarksuba, L. Svalfo.

Ankommer till Utsjoki oftast i slutet af Maj eller omkring den I Juni, men har åtminstone under tiden för min dervaro inom några dagar derefter åter försvunnit derifrån. Enligt berättelse skall dock hussvalan fordom nästan årligen byggt bo och fått ungar på Utsjoki prästgård, der rester af ett gammalt svalbo ännu äro synliga under takåsen å boningshuset. Anmärkningsvärdt är att hussvalan aldrig bygger bo i Lapparnas kojor, ehuru de vid Kemi och Torneå elfvar ej försmå enahanda bostäder. I Kyro by i Enare bygger hon bo de flesta varmare somrar, och alla somrar vistas hon i den sydligare Lappmarken. Till Sodankylä ankommer hon omkring den 22 Maj.

128. Ladusvalan, Hirundo rustica. F. Pääskynen, L. Svalfo, Estn. Potpäässykkäne. Förekommer i hela denna Lappmark, med undantag af Utsjoki och Enare, men är äfven der stundom synlig omkring den 1 Juni.

129. Strandsvalan, Hirundo riparia. F. Törmäpääsky nen, L. Spavlats och äfven Svalfo, Estn. Liva päässykkäne.

Anträffas t. o. m. norrom Utsjoki kyrka, ss. vid Tana- och Alten elfvar ända till närheten af Ishafvet; men finnes ej vid Uts

— 105 —

jokielfs vattendrag och är af mig ej heller sedd i Enare. De genom mossmarker löpande mindre vattendragen i Sodankylä älskar hon ej heller, men hon förekommer talrikt vid Kemi elf, der den passerar genom djupa lager af sand eller mylla. Sitt bo bygger hon ofta flere alnar in i jorden och lägger der 5 ä 6 ägg. Några dagar efter det ungarne äro flygfärdiga, hvartill de flitigt öfvas, lemna de orten, isynnerhet om kylig väderlek inträffar; medan deremot de, som utkläckas i trakten af Kemi och Torneå, uppehålla sig i födelsebyggden ännu flere veckor efter det de begynt flyga.

130. Tornsvalan, Gypselus apus.

Vistas i gamla skogar i Sodankylä och Enontekis, der hon lägger sina ägg i ihåligheter på barrträd.

III. Amphibier.

1. Groda, Rana temporaria. L. Tsnobbé, F. Sammakko, Estn. Kon, Oj ane, Ojased.

Uppehåller sig ofta öfver vintern under isen i fjällbäckar och träsk, der hon uppsökes och fortares af uttern. Man uppgör äfven att hon vintertid ligger i dvala i mossängar och i källor, som tillfrysa, samt qvicknar der till såsnart vårsolen börjar värma, hvarefter lektiden vidtager. Det påstås ock, att grodan, om man under detta hennes tillstånd af dvala flyttar henne till annat ställe eller blott vidrör hennes kropp, icke vidare uppvaknar. Jfr Del II s. 98, Del III s. 163 och 164.

2. Ödla, Lacerta agilis. L. Tätshaluggis, F. Liisko, Sikaliisko, Estn. Sissalik.

Förekommer ända upp till Utsjoki, der hon dock, utom vid Vuoudaguoikka och Njorgan, begge vid Tana elf, är mera sällsynt.

3. Huggorm, Coluber Berus. L. Guoude, Kärbma, Sudhem Kärbma, F. Kärme, Estn. Us, Maddo.

Allmän i Lappmarken söderom fjällryggen. Särdeles talrik förekommer han vid Neblos Lokka i Sodankylä och vid Niilivaara i Kittilä. I Utsjoki är i mannaminne endast en och annan anträffad vid Vuolle Kevnes, en fors i Tana elf. Högst sällsyntär ormen äfven i Enare.

IV. Fiskar.

Ehuru den finska Lappmarken har att uppvisa en mängd, delvis betydliga, sjöar och vattendrag, hvilka utfalla till tre olika haf, är dess fiskfauna dock fattig på arter. Af mig kända äro:

1. Laken, Gadus Lota. F. Maje eller Made, L. Njakka (af njakat = krypa), i Enare Njahe.

Laken finnes öfverallt i Lappmarken, men vid landtryggen och i allmänhet norrom densamma är han hvarken vinter- eller sommartid så fet eller så välsmaklig som laken i Kemi- och Torneå elfvar, der han ock har friskare lefver. I Utsjoki och Enare är det endast sällan man träffar på lake, hvars lefver ej vore mer eller mindre besvärad af bulnader och maskar, hvilka enligt Helenius (Vet. Akad. Handl. 1785) äro Tainia, men senare antagits vara Trianophorus nodolosus Rudolphi. Hos dem, som lida deraf, är köttet mindre välsmakligt och, ehuru segt, dock löst. Lakens vantrefnad i den högsta norden torde förorsakas af det klara vattnet, som från fjällen strömmar ned till vattendragen, eller kanske rättare af brist på sådant lenare vatten, som förekommer i de åar och träsk, der hon i Finland företrädesvis trifves. Ty i fjällvattnet är tillgången på blötdjur och insekter mindre, och således äfven födan för laken magrare än i elfvarne ned åt Bottniska viken med sina bördigare stränder, och sitt i följd deraf med humus, mull och gytja uppblandade vatten. Sämst är laken i Utsjoki. Den är något bättre i Enare, och den bästa lake der står ej mycket efter laken i Kemi. Norrom landtryggen är laken bäst i Ivalojoki, och dernäst i ett på gränsen emellan Enare och Utsjoki beläget mindre träsk, benämndt Siikajärvi, som har lent vatten med afiopp till den jemförelsevis stora och djupa sjön Mierasjaure, der laken, som föredrager kallt vatten, synes äfven sommartid trifvas väl. I Sodankylä, hvars vattendrag hafva gräs

— 107 —

rika stränder, är laken bättre än i Enare; och lake, som fångas i vattnen söderom Sodankylä kyrka, kan i godhet nästan jemföras med den i Kemi.

Laken är ett gluppskt rofdjur, men i följd af sin tröghet åtkommer han här uppe jemförelsevis mindre ofta lefvande fisk. emedan fisken här till icke ringa del tillhör det eldiga och i sina rörelser qvicka laxslägtet. Jag har i Utsjoki funnit lakor döda i följd deraf, att de försökt uppsluka fiskar, nästan lika stora som de sjelfve, hvarföre knappast hufvudet kunnat passera deras svalg, medan deremot den öfriga delen af kroppen förblifvit utanför detsamma.

I Enare, Utsjoki, Sodankylä och Kuolajärvi leker lakon ej förrän omkring den 24 Februari, eller således inemot 1x/.2 månad senare än i Lappajärvi träsk, beläget i Wasa län vid omkring 63° polhöjd. Hos hanen rinner mjölken ännu några dagar efter det honan redan upphört att lägga sin rom. Före lektiden går laken vanligen upp i åar och elfvar, eller uppsöker sund och skär i träsken. En del leker äfven i vidare vatten; men då alltid något senare än de som inträngt i åar. I den laxrika Tanaelfven är laken en sällsynthet, men förekominer ymnigt i alla andra vattendrag i vår lappmark.

2. Sandflundra, Pleuronectes flesus. F. Pallas, L. Tindal och Paldes, Estn. Läst.

Någon gång, ehuru ytterst sällan, skall Sandflundran hafva blifvit fångad till och med ofvanoin Alaköngäs fors i Tana elf. Af mig har den dock aldrig der anträffats, men väl i trakten emellan samma fors samt det 4 mil lägre ned och tre mil ofvanom Tanaelfs utlopp belägna Seida. Den som stiger upp i elfven är liten, sällan ens half aln lång Hon fångas der vid stränderna, dock endast af barn, dels med metkrok, dels med ljusterjern eller, i brist på sådant, sålunda att de med én böjd jernspik, fästad vid ändan af en käpp, kasta henne upp på stranden. Hon uppehåller sig i stor ymnighet invid stränder, der lax ränsats och riklig tillgång sålunda finnas på blod och afskräden, som hon förtär. Hon inträffar i Tana elf på vårsommaren, genast efter laxen, samt beger sig åter till hafvet strax efter Jakobsmässan (den 25 Juli). I början af Juli anträffar man henne der vid stränderna ofvanom Gullholmen vid mynningen af Tanaelf, på ställen der laxblod ligger, i sådan mängd att man knappast förmår urskilja bottnen. Hon fångas icke af Lapparne, emedan hennes vistelse i elfven infaller på en tid, då laxfisket är mera lönande; men för sitt hvita, läckra, fina och välsmakliga kött, låta ståndspersoner, till omvexling för sitt bord, barn fånga sådana.

3. Abborre, Perca fluvialitis. F. och Estn. Ahven, L. Vuosko.

Är i Tanaelf ytterst sällsynt och der knappast någonsin fångad eller ens sedd nedanom TJtsjoensuu. Men i Utsjoki elfs vattendrag förekommer han redan i Mantojavre sjö vid Utsjoki kyrka i lika ymnighet som i öfriga trakter af finska lappmarken, dock magrare än annorstädes. I högre belägna träsk eller vattendrag i fjällbygden saknas han i allmänhet. Ty abborn går aldrig öfver furugränsen. Allmännast lär han vara i Sodankylä, der han finnes äfven i Sompiojärvi och Luirojärvi sjöar, ej fullt två mil från fjällen. Han trifves i allmänhet bättre i insjöar än i laxförande elfvar.

I Enare och den öfriga Lappmarken uppnår han vanlig fetma och är derföre hos Enareboarne, liksom hos de ryska Lapparne, den mest omtyckta kokfisk. Särskildt värdera Lapparne dess på flott rika- hufvud, hvilket gifvit dem anledning till påståendet, att abborn i den gyllene tiden, då äfven djuren talade, skrutit af att i sitt hufvud hafva mera fett, än den rike i sin bod; ty abborns hufvud är fullt af denna ädla vara, medan i den rikes bod åtminstone så stort tomrum finnes, att äfven egaren der har plats.

Abborns lektid inträffar vid tiden för islossningen, och alltså på olika tider i skilda träsk och vattendrag. Emedan abborn fångas här uppe hufvudsakligast endast vid den tiden, fiskar man sålunda efter henne tidigare i åar och bäckar, och flyttar först derefter sina bragder till träsken. I åar uppsöker abborn, under lektiden, i vattnet stående buskar och träd, mot hvilkas qvistar och grenar han sedan gnider sin kropp. Man finner derföre ofta

- 109 —

i åar, der vattnet hastigt fallit, stora massor af abbor-rom hängande på sådana qvistar. De som leka i träsken uppsöka för ändamålet trånga pass, sund, skär och stengrund. Liksom fiskar i allmänhet, skyr abborn då hvarken nät eller stängsel och är derföre lektiden lättare fångad än annars. Efter lektiden tar abborn gerna på krok och mete: ty han är storätare och försmår såsom bete hvarken fisk, insekter, mask, eller hjortron och blåbär, ja, han tar t. o. m. på bröd, ost m. m. sådant som kan erbjudas. Under några dagar efter lektiden säges abborren sluka

t. o. m. sin egen rom. Lapparne förmena, att abborn annars, i följd af sin afvelsamhet, skulle för mycket föröka sig. Men oaktadt allt detta, och ehuru stora qvantiteter af dess rom af ofvantydd orsak förtorkar på buskar och åstränder, finnes abborren likväl ymnigt i hela den södra lappmarken.

4. GÖS, Perca lucioperca. F. Kuha, Estn. Kohha.

Förekommer i Kemiträsk och uppgifves med all säkerhet finnas äfven i Kuusamo. Sjelf har jag dock ej sett den i vår Lappmark; och i hela Uleåborgs län uppträder den väl icke till någon betydenhet annorstädes än i Uleåträsk.

5. Gers, Perca cernua. F. Kiiskinen, Estn. Kiis.

Gersen är mig veterligen icke fångad nordligare än i Sompiojärvi, litet ofvanom 68° polhöjd. Dess lektid inträffar der strax efter abborrens. I Torneå elf säges han icke gå stort ofvanom Mnonioniska. Han fångas icke i Lappmarken; och der han tillfälligtvis fås i nät eller not jemte annan fisk, kastas han vanligen bort, emedan han för sina myckna ben ej är omtyckt. Han uppnår här ungefär samma storlek som träsk-gersen i Finland.

6. Spigg, Gasterosteus aculeatus. F. Kituspiikki, Rautakiiskinen, Rautatuikkinen, Estn. Lukavits, Oggaluuk, Oggarul, Raud-seäger.

Finnes öfverallt såväl i vår som i den ryska Lappmarken; äfvenså vid Hvita- och Ishafvets stränder. Spiggens lektid inträffar i Utsjoki i början af Juli, efter det den kort derförinnan fått sin grannt glänsande färg. Sedan den första snön i slutet af September eller i början af Oktober fallit och, såsom vanligt är, första vackra dag derefter smält bort, finner man vid strän

— 110 —

derna spigg till tusendetal. De äro då ytterst lifliga och mindre fiendtliga mot hvarandra än under lektiden.

7. Tiotaggad Spigg, Gasferosteus pungitius, uppträder jemte den föregående här och der i Lappmarken samt benämnes af Lappar och Finnar lika som denne.

8. Lax, Salmo Salar. F. Lohi, L. Luossa; den mindre Luossa juolgge. Den ofruktsamma laxen; F. Kiunki, L. Dsuontscha eller Luossa dsuontscha.

Det är laxens förekomst i Tanaelf, som lockat menniskan att slå sig ned vid dess sandiga och sterila stränder. Det är af den, som den der bosatte fåtaliga befolkningen hufvudsakligast har sin utkomst. Ifrån Ishafvet stiger laxen ej upp i Tana innan denna är fullkomligt fri från is eller, såsom man beräknar, åtta dagar efter den egentliga islossningen vid höjden af Utsjoki kyrka. Ifrån hufvudelfven utbreder han sig äfven till dess många bielfvar, af hvilka Utsjoki och Puolmakjoki äro de mest laxförande.-Men han går upp äfven i oräkneliga andra af dess tillflöden. Ja, till och med från en så obetydlig bäck som Aimio, belägen ofvanom Utsjoensuu, och ej stort större än ett vanligt åkerdike, fångas midsommartiden tunntals lax, merändels s. k. Luossa juolgge eller unga laxar och Tidde eller Tidda. Den lax, som fångas i denna bäck, öfvergår aldrig 10 skålpund i vigt.

I Utsjoki elf går ingen lax upp innan isen försvunnit från Mantojaure, ett litet men mycket djupt träsk, som genomflytes af nämnda elf och stundom är isbelagdt ända till midsommaren. (Del I s. 105—108 och Del III s. 279).

Högst få laxar uppstiga till Luttojoki i Enare och Suomujoki i Sodankylä, emedan de hindras derifrån af vattenfallet och laxpatan i Tuloma elf i Ryska lappmarken — den enda väg, på hvilken de kunna komma till nämnda åar. Enahanda är fallet med afseende å Tuntsa å i Kuolajärvi, derifrån laxen afstänges af laxpatan vid Kovda by invid Hvita hafvet. Till Enareträsk, som genom Patsjoki elf utfaller i Ishafvet, hindras laxen att uppstiga af denna elfs höga vattenfall och laxpatan i densamma. För dess framträngande till Enontekis, Sodankylä och Kuolajärvi sjö lägger väl naturen inga hinder i vägen. Men innan den hin

— 111 —

ner dit, blir den för det mesta upptagen af fångstmännen inom Kemi och Torneå socknar. De år, då så hög vårflod inträffar, att Kemiboarne ej kunna få sina laxpator utslagna innan laxen intränger i elfven, skulle dock betydligt lax kunna fångas i Sodankylä ifrån alla dess fyra större vattendrag, om man ej der inskränkte sig till fänge endast med ljusterjern, hvilket emedlertid vissa år är någorlunda gifvande. I åar. som upprinna på snöfjäll, uppstiger laxen aldrig. I Levojoki, hvilken har sina källor på Raste- och Gäinokaise fjäll, ser man derföre ej lax, ehuru denna å är en af Tanaelfs större tillflöden. Den visar sig ej heller i vattendrag, som utlöpa ifrån källsprång eller ifrån jernhaltiga, sura och kalla mossar. Helst håller han sig till sådana som hafva sandbotten eller stengrund jerate rent och friskt vatten, samt smalt och trångt, men dock så tillräckligt djupt utlopp, att dess strömfåra skjuter in i hufvudelfvens eller ut i hafvet, der den infaller. I Könkämä och Lätäs Eno har man ej sett laxen gå högre upp än två mil ofvanom Enontekis kyrka. Ej heller besöker han i allmänhet Käsmäjoki i Kemiträsk socken, eller Tenniö; och äfven i Kemielf ser man lax endast undantagsvis ofvanom Tenniös mynning.

Det vatten, som rinner ut från Torneåträsk och från Jukkasjärvi, synes han äfven undfly; ty han öfverger stora Torneåelf, der Lainio tillstöter, och viker af till denna.

I Ounasjoki uppstiger laxen ej högre än till det ställe, dci Käkkäläjoki möter. Måhända derföre, att Peltovuoma å (Pelto-, ^» ^ joki), som löper genom djupa kärr och i följd deraf har sämre VyA vatten, infaller i Käkkäläjoki ej långt från dess mynning.

I Kitinen och Tuntsa närmar han sig landtryggen. Isy nerhet i Kitinen har man sett laxen tränga sig så högt upp mot dess källor, att laxens ryggfena der, i följd af det grunda vatt-r^ net, synes öfver ytan, då han simmar. (Del III s. 390 f. och' 404).

Till Kuusamo vattnen skulle laxen väl kunna uppstiga, om han ej hindrades derifrån af i Del III s. 279 omnämnda orsaker. I Kuusamo fås derföre föga annat än insjölax.

Till Tana elf, der laxen framtränger ända till Skietsem

— 112 —

jaure, vid foten af Peltovuomatunturi, anländer den stora laxen främst, omedelbart efterföljd af den mindre, den s. k. Luossa juolgge. Kort före midsommaren eller, om sommarens ankomst är försenad, inträffar den s. k. Tidde eller Tidda, hvilken torde vara Nilsons Salmo Eriox eller den s. k. Grålaxen, och sist Guvtscha eller den vanliga Taimen (Salmo Trutta). Den anländer till Tanaelf och dess tillflöden i början af Augusti och är der ymnigast Bertelsmessotiden eller omkring den 24 Augusti, då den upphör att från hafvet stiga upp i elfven. Taimen åtföljes af Luossa Dsuontscha, hvilken här är den minst vanliga. Den utgör dock ej någon egen art, utan är i allmänhet en sådan lax, som saknar propagationsförmåga. Den tillhör oftare den allmänna laxen än öfriga laxarter. Honan har högst fin rom, som hon aldrig afger, och hanen endast små mjölkpåsar, hvilka ej tillväxa eller förstoras, utan äro alla årstider lika. Denna fisk är känd äfven i Kemi och Ijo elfvar under namn af wKiunki". Den är kortare och tjockare än den vanliga laxen i allmänhet, har mindre hufvud samt är fetare och välsmakligare än annan lax, likasom ' öfverhufvud gallfisken äfven hos öfriga laxarter, bland hvilka man dock endast sällan anträffar ofruktsamma exemplar. Vid Kemi och Torneå elfvar känna fiskarene icke till någon ,,Kiunki" bland Taimen och Grålax. Ej heller har jag i Lappmarken sett gallfiskar af andra arter än dem som tillhöra Salnacese, ehuru somliga gamla fiskare här påstå sig hafva funnit sådana bland alla fiskarter.

Af all hafslax som går upp i Tanaelf uppehåller sig den allmänna laxen der den längsta tiden, eller åtminstone från början af Juni till slutet af Oktober månad. År 1820 fångades den första laxen i denna elf den 3 Juni, år 1825 den 31 Maj och 1826 den 30 i samma månad. Hvarken der eller i Kemi och Torneå elfvar uppstiger laxen alla år på samma tid. Då ,,Lohipörhönen", eller fjäriln ,,Papilio urticse", på vårsommaren blir synlig vid Kemielf, anses hon medföra budskap om att laxen redan inträngt elfven.

Lappen påstår, att laxarne, då de gå upp i Tanaelf, simma i rad efter hvarandra, de största främst och de mindre efter dem.

— 113 —

Till min anmärkning, att naturforskare anse dem uppstiga i floden sålunda, att flere tillsammans formera en spetsig vinkel, genmäldes af Lapparna, att de ej sett sådant.

Såsnart den första laxen på våren blifvit fångad i en elf, kan man vara säker på att lax i större mängd der förekommer. Ty samma dag den första laxen anträffas ett par mil ofvanom elfsmynningen, brukar lax fås ända till 10 å 15 mil högre upp i elfven. Laxen simmar nemligen då ej ensam för sig, utan i sällskap, och det med otrolig snabbhet.

Redan i medio af Oktober förmärker man i Tanaelf ett aftagande i tillgången på den allmänna laxen, hvilken vanligen uppsöker hafvet så snart honan slutfört sin romläggning. Dermed blir en del tidigare färdig, medan den för andra sker senare; vare sig sedan att de sistnämnda äro sådana, som strukit fram sina 30 ä 40 mil ända till vattendragets källor, eller sådana som senare stigit upp i elfven. Många laxar blifva dock vinterliggare i Tana- och isynnerhet i Utsjoki elf; och ju tidigare dessa elfvar tillfrysa, desto flera laxar öfvervintra der. Man anser dem vara sådana som icke hunnit slutföra sin lektid' innan lugnvattnens isläggning sker i början af November. Det säges nämligen att dessa under den vintern ej vidare gå ned till hafvet, utan uppsöka djupare ställen i elfven och uppehålla sig der. Dock kan en och annan hanlax; som i allmänhet ej heller beger sig till hafvet innan honlaxarne begynt göra det, ljustras i strömdrag ännu i November, långt efter det lugnvattnen isbelagts. Sådana laxar äro ännu då ganska ätbara. Men de vinterliggare, som vid första islossningen stryka ned utför elfven, äro eländiga stackare och så magra, att de äro nästan onjutbara. Hufvudet är då vida tjockare än kroppen, och hela fiskens utseende vänskapligt. Många sådana dö af svaghet. Om det sedan är brist på föda eller afsaknaden af salthaltigt vatten, som är orsaken dertill, eller om det är en följd deraf, att vattnet i elfven är kallt, det kan jag ej afgöra. Denna laxens afmagring är emellertid så mycket mera anmärkningsvärd, som dess närmaste slägting, Taimen, trifs ,öfver vintern i Utsjoki elf och frodas samt, ehuru vinterliggare, till och med fortplantar sig der, hvilket den öfvervintrande allmänna

— 114 —

laxen deremot aldrig gör. Väl anses det såsom en sällsynthet, att Taimen qvarstannar öfver vintern i Utsjoki; men i Imandra sjö i ryska Lappmarken sker det oftare. I båda dessa vatten är emellertid den Taimen, som der öfvervintrat, om våren lika fet som Taimen i hafvet. Vinterliggaren skiljes dock äfven i dem med lätthet ifrån den från hafvet ankomna genom sin mörkare hudfärg och sitt ljusare kött.

Redan några dagar efter sin återkomst till hafvet skall emellertid sådan lax, som öfvervintrat i sött vatten, vara ätbar, och den återfår der snart sin vanliga, hvita och glänsande färg. Man påstår, att den stundom redan 8 dagar efter sin ankomst till hafvet åter beger sig uppför elfven i sällskap med andra laxar, från hvilka den då, såsom magrare, lätt skiljes. Sådan lax ätes helst såsom torkad; hvarföre man ock i allmänhet till torkning använder den magrare laxen.

De största laxar i Tanaelf väga vanligen två lispund och öfverstiga sällan 2 1/2 lispund i vigt. Endast en och annan kan väga 3 lispund och derutöfver. En der fångad lax, som vägde 3 1/2 lispund, fann jag hafva en längd af 2 alnar och 2 tum i svenskt mått. Ju mindre elfven eller bäcken är, af dess mindre laxar besökes hon. Den stora laxen stryker derför hufvudsakligast fram i Tanaelf. Men det händer dock, att äfven i Utsjoki och Puolmak elfvar en och annan fångas, som väger mera än 2 lispund. Lapparne förklara saken så, att den stora laxen har både mod och kraft att tränga sig fram i hufvudådran, äfven i stark ström, medan deremot de mindre kraftiga simma närmare stranden, der floden är mindre strid, och vika derifrån af till elfvens sidogrenar för att lättare komma till sitt mål. (Del I. s. 208.)

Det är ingalunda för att söka föda, som laxen stiger upp i elfvarne, och aldra minst är det fallet i Tana. Ty der finner den blott ringa näring, emedan denna elf genomflyter endast sterila trakter. Det är endast elfvens klara, friska och lenare vatten, som lockar laxen att begifva sig dit för att leka och i sådant afseende tränga sig fram ända till närheten af fjällen. De, som gå upp under försommaren, simma med otrolig hastighet

— 115 —

mot sitt mål. Men i samma mån årstiden framskrider och vattnet blir varmare, desto saktare blir farten; och efter medio af Augusti, eller åtminstone efter Bertelsmessan, den 24 i samma månad, går föga någon lax mera uppför strömmen, om ej vattnet i elfven stiger i följd af starkare regn. I sådan händelse förflyttar sig den lax, som redan är i elfven, något litet uppåt, hvarmed fortfares ända till de första dagarne af September, då nedfärden åter småningom begynner. Detta är isynnerhet fallet med dem, som först nyligen kommit från hafvet, hvilka man, i följd af deras ljusare färg, med lälthet åtskiljer från de tidigare ankomna.

Vid nyssnämnda tid begynner laxen att uppehålla sig på djupare ställen, men hoppar då och då upp öfver vattenytan, hvaraf man kan sluta till att tiden, när hon begynner att vräka utför strömmen, är nära förestående. Då denna tid inträffar, flyter laxen långsamt ned, med stjerten förut och hufvudet vändt mot strömmen. På djupare och strömfria ställen stannar han emellanåt och vistas på något sådant tills lektiden börjar, hvilket inträffar i September. Parvis uppsöka de då strömdrag på mindre vattenrika ställen, helst vid sådana ifrån stränderna utskjutande grund, der strömdraget är svagare än ute i elfsådran och bottnen består af klappersten eller grof sand. Der stanna de för att leka på ett djup af lä 2 eller högst 3 alnar, sällan mera. Två honlaxar skall man då aldrig finna invid hvarandra, sällan två hanar, utan i regeln följas hona ock hane åt. Dervid håller sig honan 'litet nedanför hanen eller ock — hvilket är det vanligare — ser man dem i bredd, och så nära intill hvarandra, att begge kunde ljustras med samma hugg. Medan hufvudena, hvilka vidröra hvarandra, förblifva stilla, är den öfriga delen af kroppen i jemn rörelse. Ty de gnida nu så ifrigt sin buk, dels mot någon sten dels mot elfvens sandbotten, att bukfenorna slutligen blifva utnötta och stenarne blanka, hvarföre man ock på flera famnars afstånd kan upptäcka de ställen, der lax gnidit sig. Dessa ställen upptaga för hvart par ungefär en qvadratfamns yta. Endast sällan händer det att en ensam lax sålunda gnider sig, och lika sällan att flera än två göra det tillsammans.

— 116 —

Det egna härvid är, att honan, medan hon leker, aldrig åtföljes af stor hanlax, atan af en liten, stundom t. o. m. ytterst liten, och då ibland af flere sådana. Dem kalla Lapparne ,,Kuottaja". En Lappe sade sig hafva sett, hurusom en stor laxhane, medan dylika små befruktat honans rom, med pilens snabbhet kommit till stället och jagat dem bort, utan att dock sjelf med sin mjölk öfvergjuta rommen. Mjölk kan finnas hos ganska små hanlaxar. Huru länge hanlaxen har alstringsförmåga, det torde vara för menniskan förborgadt. Min tro är likväl den, att gamla hanar icke bidraga till slägtets förökning. Så anser ock mången Lappe, emedan de, som fångat sådana med ljusterjärn, alltid funnit dem allena. Gamla hanar sägas ock ådagalägga mindre vighet och rörlighet samt större tröghet än andra laxar.

Innan honan pressat fram sin rom och hanen sin mjölk, begifva de sig icke ifrån elfven till hafvet. Midt i strömfåran vräker laxen sällan, och om så händer, stannar han vanligen i spakvatten för att hvila i skydd af någon sten eller vattenhvirfvel.

Luossa juolgge är en liten, mycket fet, trind och välformerad lax med äkta silfverfärg. Den är äfven i afseende å smak bättre än annan lax, men dess vigt, såsom sagdt, i allmänhet ej större än 6 skålpund eller något derutöfver, men uppgår ej till nio (Del I, s. 108). Den liknar Ryssarnes Sånga, men är ljusare. Mången anser den för en skild art. Den är dock påtagligen ej annat än en ung honlax, som ännu icke lagt rom. På dess ryggben har jag aldrig kunnat räkna mera än fyra ringar. Om således dessa ringar, såsom några antaga, skulle angifva laxens ålder, vore Luossa juolgge högst 4 å 5 år gammal, eller vid den ålder, då laxens fruktsamhetstid anses vidtaga.

Den lax, som fångas i de från finska Lappmarken utfallande elfvarne, uppgår till ungefär följande belopp. Af de vattendrag, som rinna ut till Östersjön, ger Kemielf 3000 tunnor, Torneåelf 3500 tunnor, och Ijo elf 1500 tunnor.- Ifrån de till Ishafvet utmynnande fiskas, i Tanaelf 1500 tunnor af begge rikenas undersåtar tillhopa, i Patsjoki elf 100 tunnor af ryska Lappar, och i Nejdenelf 50 tunnor, likaledes af ryska Lappar.

— 117 —

Från Kouda elfvens vattendrag, som utmynnar i Hvitahafvet, utgör fångsten omkring 500 tunnor, och nästan allt upptas af de vid elfvens mynning bosatte ryssarne.

Om man undantar Tanaelf, är fångsten i finska Lappmarken obetydlig. Ty dels uppfångas laxen till största delen under sin färd uppåt af nederbyggarene, dels hindras den, hvad de ryska elfvarna vidkommer, af tvärpator och äfven af vattenfall att stiga hit upp. Men om laxen, utan att mötas af tvärpator, finge tränga fram i alla till Hvita- och Ishafvet från vår Lappmark utfallande elfvar och vattendrag, skulle helt säkert en betydlig mängd lax dit uppkomma. Ty t. ex. den lax, som tränger sig igenom tvärpatan vid Koudaelfs mynning, stannar ej förrän under fjället och upptages der af två i trakten bosatta Kuolajärviboar. Likaså skulle den lax, som ifrån Hvitahafvet söker sig till Kemelfven, uppgå längs Pistojoki ända till Kuusamo, om den ej utestängdes derifrån af patorna vid Kem, Usmanala Jyskyjärvi m. fl. ställen. De få, som lyckas komma förbi dessa stängsel, upptages slutligen, innan de uppnå Kuusamo sockens gräns, af dem som bo vid Pistojoki. Äfven • i Oulanganjoki, som hör till samma vattensystem, fångas de få laxar, som lyckas framtränga ända dit, redan innan de nått finskt område.

9. Grålax, Salmo Eriox. Finska Kossi. Lappska Tidde, Tidda och äfven Kerro.

Till Tanaelf uppstiger grålaxen samtidigt med den allmänna laxen. Något senare än denna ankommer grålaxen till Kemi och Torneå elfvar, der den dock endast sällan uppnår Lappmarkens gräns. I de två sistnämnda elfvarne fångas den om hösten, tidigare än, och äfven samtidigt med Taimen. Äfven grålaxen kan man finna öfvervintrande i Utsjoki elfs vattendrag, der den väl då afmagrar, men dock ej tyckes blifva så usel som blanklaxen der under enahanda förhållanden. Den uppföres här såsom en skild art; emedan ichtyologerna allt sedan Linnés tid velat så bafva det. Jag tror den dock vara honan af

10. Taimen, Salmo Trutta. Finska Taimen, Lappska Guvtscha, Estniska Taimen.

Den egentliga tiden för Taimens uppgående i Tanaelf

inträffar emellan den 25 Juli och 6 Augusti. Den öfvervintrar ofta i Puolmakjok och i de träsk, genom hvilka Utsjoki elf flyter. Den får då mörkare fjäll och hudfärg, men afmagrar icke, och dess kött blir ej heller osmakligt, såsom hos den derstädes öfvervintrande laxen, men väl segt. Taimen har naturaliserats i nyssnämnda träsk och äfven i Enaren. Men sådan naturaliserad Taimen är både till storlek och utseende mycket olik den som uppstiger från hafvet och blott under ett, eller t. o. m. under flera år vistats i Utsjoki vattendraget. De som på våren anländt från hafvet och, såsom vanligt är, på hösten återvända dit med den allmänna laxen, lägga ej sin rom i Utsjoki elf eller i träsken derstädes. Sådant göra deremot de, hvilka der öfvervintra. Sin romläggning säges dessa verkställa i sådana djupa träsk, i hvilka såväl hafs- som insjötairnen finnes. Äfven i Patsjoki vattensystemet, der flera djupa insjöar förekomma, öfvervintrar Taimen; men deremot ej i Tanaelf. Man vet likväl med visshet, att den Taimen, som blifvit vinierliggare i Utsjoki, stundom redan strax efter islossningen om våren uppsöker hafvet, der den efter några dagars vistelse ändrar färg, hvilken dock på veckotal ej blir så ljus och röd, som hos dem, hvilka hela vintern uppehållit sig i hafvet.

Taimens vigt är här 5 ä 7 skålpund, och endast sällan uppgår den ända till 10 skålpund. Någon gång har man dock här fångat Taimen af ända till 20 skålpunds vigt.

Aldrig har jag bland Taimen funnit hanfisk, ehuru jag fångat och undersökt hundradetal af detta fiskslag. Men å andra sidan har jag icke heller upptäckt honor bland de talrika Tidde, Kerro eller Kossi (Salmo Eriox), hvilka jag undersökt. Det är detta förhållande, som gifvit anledning till min förenämnda förmodan, att Taimen vore honan till grålaxen. Tyvärr qvarblefvo mina ganska omfattande anteckningar i ämnet i Utsjoki. Då jag ej återfått dem, kan jag ej heller numera närmare redogöra för desamma. Det vissa är, att dessa fiskar ungefär samtidigt uppstiga från Bottenhafvet till Kemielf. Af dem uppnå dock endast

lappmarksgränsen. Begge gå de i Utsjoki ända upp till Mierasjavre, men i Tanaelf ej ända till elfvens källor, såsom laxen.

— 119 —

Insjötaimen är vida större i Enare sjö än i de mindre vattnen. Mångenstädes i Enare fångas den i ymnighet, särskildt i Patsjoki. Den är både till utseende och smak olik den Taimen som lefver i hafvet. Den är äfven mycket mindre än denna; och liksom insjölaxen får heta skinnlax, kunde insjötaimen kallas skinntaimen. Lapparne benämna henne Tabmok (hos Leem Damok), Valas och Guvtscha.

Taimen leker om hösten sedan isen lagt sig. Den går ej så högt upp i fjällbygden som Forellen, dock öfver furugränsen. Men ju högre uppe den lefver, och i ju mindre vattendrag den vistas, dess mindre är den. Så vidt jag vet, förekommer Taimen ej i Lappmarken söderom fjällryggen. Såsom kokfisk anses den för lika god som den Taimen och den lax, hvilken ankommer från hafvet.

En annan afart af Taimen uppstiger från hafvet till Tanaelf på senhösten, eller den tid då laxen leker. Deu framtränger ej stort högre upp än till Utsjoensuu, der den i början af Oktober fångas i betydlig mängd af dem som bry sig om att taga vara på denna lilla fisk, hvilken väger föga öfver ett hälft skålpund. Den anses här för en särskild art af Taimen, och denna åsigt delade äfven jag til en början. Men snart ändrade jag mening, och tror numera att den ej är annat än vanlig ung Taimen, hvilken hit uppstiger från hafvet samtidigt som laxen lägger sin rom. Den är en vacker fisk af ljus färg och kallas af Lapparne i Utsjoki Guvtscha. Isläggningstiden öfverger den elfven, efter att der hafva förtärt mycket laxrom.

Till taimenslägtet hör äfven Finnarnes i Kemi ,,Kouver", hvilken troligen är Salmo Ocla Nilsson och Salmo spurius Pallas. Den uppstiger i Kemielf samtidigt som den allmänna laxen eller något senare, dock ej i större mängd, samt uppgår längs detta vattendrag ända till lappmarksgränsen, och kanske något litet derutöfver. Den förekommer äfven i Torneå och Ijo elfvar och anses af allmogen såväl vid dessa vattendrag som i Kemi för en verklig Taimen, som qvarstannat i elfven och endast på vårvintern gjort ett besök i hafvet, troligen dock ej längre än i Bott

— 120 —

niska viken, derifrån hon på sommaren återvänder jämte den allmänna laxen. All Taimen säges förtära laxrom och lär ej försmå ens sin egen.

11. Insjölaxen, Salmo lacustris. Finska Järvilohi, Lappska Luossa.

Finnes i Enaren, Padar, i Muddusjavre, i Utsjoki och i Kuusamo, men ej i Kemiträsk, och ej heller i sjöarne i Sodankyla eller Enontekis, på hvilka två sistnämda orter träsken äro mindre och grundare. Efter Bertelsmessan (den 24 Sept.) beger hon sig från Enaren till Ivalojoki och Joenjoki för att leka, och hon fångas då der i betydlig mängd. Den som uppstiger till Ivalojoki uppnår en vigt af ända till 7 ä 9 skålpund. I Utsjoki träsken är den något mindre.

12. Insjöforellen, Salmo ferox. Finska Rautu, Lappska Raud.

Finnes företrädesvis i Enaren, hvarifrån han, särdeles hösttid, uppstiger till Ivalojoki och Joenjoki. De största väga 7 ä 8 skålpund och kanske något mera. Han förekommer äfven i Utsjoki, der han dock är mindre än i Padar- och Muddusjaure, i hvilka sjöar han är lika stor som i Enaren. Man säger här att gäddan ej förekommer i sådana mindre vatten, som äro tillhåll för forellen. Ty denne anses vara en än starkare roffisk än gäddan, hvilken forellen påstås uppsluka, liksom ock förtära dess rom. I de större insjöarne, såsom t. ex. de tre nyssnämnda, finner han dock plats jemte gäddan, ehuru ej i samma vikar. Lektiden, under hvilken forellen, liksom siken, är skyggare än andra fiskar, infaller i September och Oktober.

13. Vanlig Forell, Salmo Fario; benämnes, liksom den föregående och öfriga forellartade fiskar, af Finnarne Rautu och af Lapparne Raud, Raudo.

Den förekommer i åar, bäckar, träsk samt t. o. m. i mindre vattenputtar på och vid landtryggen, eller i allmänhet högre belägna trakter. Den är mycket skygg och visar sig knappast då solen skiner. Liksom fallet är med siken, leka äfven bland Forellerna de större och de mindre i allmännhet på olika tider och på skilda ställen.

- 121 -

14. Fjällforell, Salmo punctatus. Lefver i träsk, åar, bäckar och äfven i mindre vattensamlingar på fjällen, ofvan skogsgränsen. I sjöar med sten- och sandgund samt skogslösa stränder är den af ljusare färg — med undre delen skiftande i hvitt, gult och rödt — än i skogsträsk. På Rastekaise fjäll, det högsta i Ostfinnmarken, har jag, i små puttar nära snögränsen, i det klaraste vatten funnit Fjällforell af mycket mörkare färg än hon annars har. Då dessa små puttar, hvilka helt säkert bottenfrysa om vintern, hade hvarken in- eller utlopp, är det antagligt att fisken der före vintern gräfver sig djupt in i gyttjan eller och intränger i små vattenådror in i berget, ehuru jag ej kunde upptäcka sådana. Ifrån en dylik putt af ungefär tre famnars längd och 1 alns djuplek fångade jag på detta fjäll med blotta händerna så mycket af denna fisk, som jag och den mig åtföljande Lappen behöfde till en måltid. Fisken var dock liten och mager samt hade löst och mindre välsmakligt

kött. Af fjällrackan, som fångar den, ätes den med begärlighet (Del I s. 395 och 414).

15. Lapplands Röding, Salmo alpinus.

Denna vackra fisk, som på magsidan är gulröd eller porneransfärgad, men på ryggsidan svartaktig, är i fjälltrakten i Utsjoki både större, vackrare och af ljusare färg än i skogsbyggden, der den ofta anträffas i vattnen på landtryggen och höjder icke blott i Lappmarken, utan äfven inom Finlands gränser. Rödingen anses såsom kokt för lika god som laxen, men såsom saltad för sämre. Jemte Fjällforellen förekommer han i högre belägna fjällsjöar än andra fiskar. Dernäst kommer Harren, som tränger sig ända till björkgränsen eller t. o. m. litet derutöfver, samt sedan siken. Aborren och gäddan öfverskrida deremot ej furugränsen.

16. Sik, Salmo lavaretus. Finska Siika, Lappska Dsuovdra. Ruothok. Estniska Siig, Siia kalla, Ikka kalla.

Siken är den allmännast förekommande fisk i Lappmarken, der han ända till polhöjden af Utsjoki kyrka fångas till större myckenhet än någon annan fisk. I fjälltrakter går han, med un

— 122 —

dantag af den större siken, ofvan furugränsen, men dock ej ända till björkgränsen.

Man skiljer här emellan tre slag af sik; den stora, den mindre och den minsta. De förete väl någon olikhet sinsemellan, hvilken dock, såsom det synes, härrör endast af olika ålder och beskaffenheten af det vatten, i hvilket de lefva, hvarföre de alla tillhöra samma art. I större sjöar är tillgången på föda vanligen rikligare än i de små. En naturlig följd deraf är alltså, att fisken i de förra når större dimensioner än i de senare.

Sikens lektid infaller här på mycket olika tider. I Mantojavre och de flesta andra träsk i Utsjoki inträffar den Michaelitiden eller strax derefter; men i Nisujaure, ehuru belägen endast obetydligt nordligare än Mantojaure, först Allhelgonetiden. I Padarjaure i Enare leker den emellan Michaeli och Allhelgonetiden; men i Kokkaujaure och andra nära Padar belägna mindre träsk strax efter jul. I Palduvajaure jultiden, i Rahijavre Allhelgonetiden, och i Pasasjaure Andersmässotiden (den 30 November). Och dock ligga dessa träsk, alla belägna i Enare, ej långt från hvarandra. I sjelfva Enare träsk leker siken jultiden; men den stora siken, som i Augusti och September går derifrån upp till Ivalojoki och Joenjoki, leker i dessa elfvar Michaelitiden, hvarefter den strax återvänder till Euaren. Der den stora och den mindre siken leka samtidigt, sker det på skilda ställen. De, som ej gå till åar och elfvar, uppsöka för lektiden grunda vikar, sund med rinnande vatten, skär och gräsbärande stränder, hvarefter de åter begifva sig till djupt vatten, der de helst vistas. Den största och fetaste sik fås i Kuusamo, der den uppköpes af Ryssar och forslas ända till St Petersburg.

17. Siklöja, Salmo ATbula. Finska Bääpys, Muikku, Lappska Schusk.

Siklöjan förekommer i hela Lappmarken; dock ej i fjällbyggden och ej heller i mindre sjöar öfverhufvud. Hon är här lika allmän som siken, ända till Eaare träsk, der tillgången dock ej är lika riklig som i de sydligare vattnen. Söderom Enare fångas mera siklöja än någon annan fisk, utom sik. I Tanaelf lärer hon ej förekomma, ehuru dess källor ligga sydligare än Enare träsk.

— 123 —

Men i de elfvar, till hvilka mycken lax uppstiger från hafvet, finnes öfverhufvud hvarken sik eller annan fisk i större ymnighet. För öfrigt saknar ock Tanaelfs vattendrag insjöar, och det är just i sådana som siken och siklöjan företrädesvis vistas.

Äfven af siklöjan anser man i Lappmarken finnas tre olika slag, den stora, den mindre, och den minsta. Hvad här ofvan i detta afseende anmärkts om siken gäller äfven siklöjan. Der den större och de mindre förekomma i samma vatten, leka de på skilda ställen, stundom ock på olika tider. De största mäta i längd omkring fl tum, de mindre från 5 till 6, och de minsta från 3 till 5 tum. De sistnämnda äro det oaktadt såsom insaltade lika begärliga, om ej begärligare, för allmogen än de stora. I Finland har jag i särskilda fall sett siklöjan uppnå ända till tolf tum i längd. Nordligare än i Mantojaure har denna fisk ej observerats. Dock har under den långa tid, som jag bott vid detta träsk, ingen enda sådan fångats der. Den har måhända äfven här förstörts af laxen.

Liksom siken uppehåller sig jemväl siklöjan vanligen på djupt vatten. Stiger hon upp till ytan, drifves hon af vinden mot stranden. Der vinden blåser från stranden utåt sjön, kan man derföre ej räkna på att finna henne vid stranden. Enahanda är förhållandet emedlertid äfven med siken.

18. Harr, Salmo thymallus. Finska Harri; Lappska Soavel; Estniska Harjakus.

Denna fisk älskar att uppehålla sig i strömdrag på högre belägna trakter. På sådana ställen finnes han öfverållt i finska Lappmarken; men han förekommer ej i de åar, som genomflyta de vidsträckta och lågländta kärren i Sodankylä, om ej i mindre mängd, der forssar äro att tillgå. Om man undantar Forellen och Rödingen, uppstiger Harrn, såsom redan anmärkts, högre upp i fjellbygderna än annan fisk. Man finner honom ej blott ofvan furugränsen, utan t. o. m. der björken redan upphört att växa. Sålunda förekommer Harr t. ex. i Harrijavre, en i fjällbygden emellan Jegelveg och Laxefjorden så högt belägen sjö, att björken ej trifves ens vid dess stränder. I Tanaelf anträffas han nedåt ända till gränsen för ebb och flod, och derifrån uppåt

— 124 —

ända till elfvens källor vid fjällen. Han finnes i ymnighet äfven i Utsjoki vattensystemet. Ännu ofvanom furugränsen ända till björkens öfre region tyckes han frodas och blifva fet. Han väger der ännu 3 ä 4 skålpund, men högre upp blir han allt mindre och mindre. Han älskar klart, friskt och kallt vatten, på sten- eller sandgrund, och gör ej längre utflykter. Ehuru Harr förekommer i den endast några hundra alnar långa bäck eller å, som med hvarandra sammanbinder de två stora Sävtsjavre träsken i Enare, nära gränsen mot Utsjoki, har han dock ännu aldrig fångats i dessa träsk.

Harrens lektid infaller då bäckar och åar blifva isfria vid mynningarna och vårfloden uppkastar isen på träskens stränder. Då tränger han sig ifrån träsk och elfvar till åar och forsande bäckar, eller uppsöker han elfsmynningar med sten-, grus- eller sandbotten. Harrn leker, äfven i träsk, på grunda ställen med enahanda botten. På sådana nedanför vattenfall befintliga fördjupningar, som hafva sandbotten, samlar sig Harr lektiden i så stor myckenhet som utrymmet medgifver. Der ser man dem, större och mindre om hvartannat. I Tana, som skjuter tidigare än Utsjokielf, leker Harrn i slutet af Maj; men i Utsjoki vattendrag, som i följd af dess djuplek ligger länge isbelagdt, först i Juni. Omedelbart efter lektiden är hans kött ej blott magert och mindre smakligt, utan nästan onjutbart. I brist på insekter och blötdjur vid denna tid, slukar han nemligen då både möss, vattenlemlar och paddor. Äfven Harrn förtär sin egen rom, för att ej tala om laxens, hvaraf man i Utsjoki och Tana finner honom på hösten icke sällan alldeles stinn, hvarföre också hans kött är i dessa trakter på denna tid af året delikatast. En kort tid, dock ej många dagar, tjena s. k. wHarrinmadotu honom till spis. De äro Lappmarkens två minsta, men dock mest plågsamma myggarter. Den ena är ,,Knotten" (Culex reptans), på finska ,,Mäkärä", på lappska ,,Mokker"; den andra »Svidknotten" (Culex pulicaris), Lapparnes j;Mueiva", Finnarnes egentliga ,?Harrinmato". De uppträda under några dygn i Augusti, då vackert väder inträffar, i sådana massor vid forsar och stränder, att de förmörka luften. De flyta äfven på vattnet, hvarifrån de af Harren uppslukas.

— 125 —

Harren tar ej så begärligt på krok som Salmo trutta och

S. alpinus: men med nät är han lättare fångad än dessa, ty han är mindre skygg.

19. Gädda, Esox lucius. Finska Hauki; Lappska HauJca, i Enare Pusko: Estn. Haug, Aug.

Med undantag af fjälltrakten finnes gäddan i finska Lappmarken söderom fjällryggen allestädes i åar, träsk och polar. Norrom densamma förekommer hon icke mindre rikligt i Tulomas tre tillflöden, Lutto, Suomu och Nuortte. Men i Enare vattnen finnes hon sparsammare, särdeles i sådana mindre sjöar, som föra Forell och Taimen, hvilka sägas vara dess fiender. Att gäddan förekommer i den laxrika Utsjokielf vet jag med säkerhet, ehuruväl jag aldrig sett någon sådan der. Men högre mot norr lär hon icke finnas. Af öfverbyggare vid Tanaelf är hon likväl känd och uppgifves af dem hafva blifvit någon gång der fångad i laxnät. Men för Lapparne vid Tanaelfs nedre lopp är hon obekant. Detta erfor jag år 1820 under ett besök på Gullhollmen, der jag blef tillkallad för att bese en af någon Lappe ditförd ovanlig fisk, som ingen bland den församlade tingsmenigheten kände. Fisken var helt enkelt en gädda af 16 skålpunds vigt. Ehuru jag försäkrade att den var ätbar, såg jag den påföljande dag prisgifven åt fiskmåsarne. Man hade alltför ymmig tillgång på lax och flundra för att bry sig om gäddan.

Gäddan uppslukar all slags fisk, till och med sådana af sitt slägte. Hon försmår ej ens vattenlemlar och grodor. Hufvudsakligast på aftnarne, vid tiden för solens nedgång, beger hon sig af på jagt efter rof. Om morgnarne, då vädret är vackert, ligger hon gerna vid stränderna och solar sig. Hon uppnår i Lappmarken ytterst sällan en vigt af mera än 20 å 30 skålpund. Hon leker, i åar och elfvar vid tiden för islossningen, och i träsk såsnart bäckarnes vatten begynna att rinna dit och bilda öppningar i isen vid deras mynningar samt att utbreda sig öfver ängar och sumpmarker. Der lägger honan sin rom emellan videbuskar och snår. Under torra och kalla vårar händer det ock att gäddan leker under isen, hvilket då inträffar under förra hälften eller senast i medio af Maj, redan innan öppningar bildat sig

— 126 —

vid stränderna. Den s. k. ,,Kirsiäinen" eller isgäddan leker kort före den stora gäddan.

20. Braxen, Cyprinus Bräma. Finska Lahna, Estn. Lattikas.

I den egentliga stora Kemielfven går braxen icke högre upp än till Kemiträsk, och uppnår således ej här Lappmarkens gräns. Men i Ounasjoki och Meldaus, som äro bielfvar till densamma, tränger hon sig inom Lappmarken till Unarijärvi och Kukkasjärvi sjöar. Hon finnes äfven i Vaalajärvi, två mil söderom Sodankylä kyrka, och i Kuusamo. Hon leker i Lappmarken litet senare än mörten och iden, men i Finland först då häggen blommar, eller, såsom andra säga, då enrisbusken ryker, hvilket inträffar vid ungefär samma tid.

21. Id, Cyprinus idus. Finska Säynäjä, Estn. Säyn, Saukkala

Längs Luiroelf i Kemivattendraget går Iden upp ända till Sompiojärvi, ej långt från fjällen, och i Torneåelfs vattensysem ända till Muonio och Karessuanto. Hennes lektid, som infaller strax efter eller på samma tid som mörtens, anses vara högst 2 ä 3 dygn. I Kemiträsk, der hon lektiden fångas vid Patosalmi till ej obetydlig mängd, uppnår hon 16 ä 17 tum i längd och 3 ä 4 skålpund, eller något mera, i vigt. Ehuru skygg och försigtig, är hon dock mindre lätt skrämd än braxen.

22. Sarf, Cyprinus Erythrophthalmus. Finska Sorva.

Sarfven förekommer i Kemiträsk, der allmogen anser honom för ung Id. Men ibland på platsen fångad, saltad fisk har jag sett sarf ända i Neder Sompio by inom Lappmarksgränsen; och han påstås förekomma i vår Lappmark, ehuru sällsynt, allstädes der Id finnes. Han kallas der ,,Säynäjän jalkapoika" d. v. s. idens naturlige son. Sarfven leker samtidigt med Iden och Mörten.

23. Stäm, Cyprinus Grislagine. Finska Seipi, Estn. Vidik kalla.

I Kemielfs vattensystem förekommer den både i Luiro och Kitinen elfvar lika högt som laxen går upp; och till samma höjd tyckes den framtränga äfven i Muonio af Torneåelfs vatten

— 127 —

drag. I sjelfva Torneåelf säges den deremot ej gå stort ofvanora Kengis. Men liksom laxen fortsätter sin färd längs Lainio ända till närheten af fjällen, så äfven iden.

24. Mört, Cyprinus Rutilus. Finska Särki, Lappska Sarg, Särka.

Denna öfverallt i den nedre Lappmarkens såväl större som mindre vatten allmänna fisk finnes ej nordligare än i Sompiojärvi, vid 68° 20' polhöjd, om ej tillfälligtvis i ett eller annat exemplar. Mörten är dock till namnet känd äfven i Enare; men jag har ej hört att någon skulle fångat honom der, än mindre sjelf sett sådan på den orten. Mörtens lektid inträffar mot slu-(| tet af eller strax efter gäddans. Sin rom lägger mörten vanligen på samma ställen som aborrn. JJC

25. Löja, Ctjprinus alburnus. Finska Salakka: Estn.' Sallakas.

I Luiroelf går hon ej högre upp än laxen, eller till trakten af Tanhua hemman, vid 67° 30' polhöjd och 7 mil ofvanom Luiros utlopp i Kitinen; och ejheller i Kemielf säges hon framtränga högre upp än laxen. Huru dermed må- förhålla sig i Torneåelfs vattensystem, derom har jag mig ej annat bekant, än att den s. k. Benlöjan skall finnas i Muonio och äfven i Enontekis ända till Käkkälänjoensuu, der äfven laxen vänder tillbaka. . Hon finnes äfven i Ounasjoki. Löjan leker i Lappmarken samtidigt med eller strax efter mörten, men i Finland infaller hennes lektid 2 å, 3 veckor senare än dennes. I motsats till många andra fiskarter i Lappmarken leka de äldre och större mörtarne tidigare, de unga och mindre vanligen senare.

Möjligen kunde ännu några arter tilläggas. Men då jag ej sett dem inom Lapplands gränser, och ejheller anser den mig meddelade uppgifterna fullt säkra, hafva de utlemnats ur ofvanstående förteckning De må dock här nämnas. Sådana äro: Linålen (Petromyzon bronchialis), hvilken ej blott af mig fångats vid och ofvanom Rovaniemi kyrka, men uppges gå ända upp till

— 128 —

Lapplands gränser, eller så högt som hampan odlas; Alen (Murena anguilla), hvilken finnes i ymnighet vid höjden af Rovaniemi kyrka och säges vara anträffad såväl i Kemiträsk som äfven i Kuusamo; Mudden (Cyprinus aphya) samt Vimban (Cyprinus vimba), hvilka begge sistnämnda, enligt hvad inan försäkrat mig, skola finnas i Kuusamo.

V. Insecta.

(Sec. syst. Leonardi Gyllenhal.)

Coleoptera1).
Sectio I.

Fam. Scarabceides.

  1. Scarabaeus stercoratorius. In Lapponia inferiori freqvens.

  2. Se. vernalis. Haud infreqvens.

  3. Psammodius sabuleti. Per totam Lapponiam haud infreqvens.

  4. TrOX sabulosus. Non infreqvens.

  5. AphodillS fossor; 6. Aph. terrestris; 7. Aph. foetens;

  6. Apb. fimetarius. In stercore freqvens.

  7. Aph. Lapponum. Habitat in Lapponise stercoratis (Grape). Sahlberg, Insecta Fennica p. 5.

  8. Aph. erraticus; 11. Aph. Hsemorrhoidalis; 12. Aph. granum. In Lapponia inferiori.

  9. Aph. borealis. In stercore freqvens.

  10. Aph. piceus. Minus freqvens.

*) Med temmelig visshet kan antagas, att äfven andra grupper, såsåm t. ex. Diptera och Lepidoptera, af hvilka icke obetydliga samlingar af förf. ihopbragts, blifvit af honom bearbetade, ehuru manuskript i dessa delar ej finnes i behåll. För öfrigt är förf:s icke obetydliga samling af insekter, dels lappska dels genom byten förvärfvade utländska från alla verldens ändar, för det aldra mesta af mal och tidens tand förstörd. Växtsamlingen är deremot jemförelsevis väl bibehållen.

— 129 —

  1. Aph. inqvinatus. In Lapponia ubiqve.

  2. Aph. sordidus. Non infreqvens.

  3. Aph. nitidulus; 18. Aph. merdarius. In stercoratis passim copiose.

  4. Aph. rufipes. In Lapponia inferiori et usque ad Enare.

  5. Aph. nigripes. Per totam Lapponiana.

  6. Aph. depressus. In Utsjoki et Enare mihi occurrit.

  7. Aph. sphacelatus. Non infreqvens.

  8. Aph. foetidus. Per totam Lapponiam passim.

  9. Cetonia marmorata. Ad flumen Kemi inter grammina rarius inveni.

  10. C. aurata. Ad flumen Kemi in floribus parcius.

  11. TrichillS fasciatus. Minus freqvens.

  12. Tr. eremita. Ad flumen Kemi.

  13. Melolontha vulgaris. Ibidem.

  14. Mel. Hippocastani. Haud infreqvens.

  15. Mel. solstitialis. In Lapponia inferiori haud infreqvens.

  16. Mel. Julii. Ad flumen Torneå.

Fam. Lucanoides.

32. Sinodendron cylindricum. In Lapponia inferiori parcius.

Fam. Histeroides.

  1. Hister unicolor. Rarius.

  2. H. brunneus. Non infreqvens.

  3. H. purpurascens; 36. H. deplanatus. Minus freqvens.

  1. H. angustatus. Sub cortice arb. emort. minus freqvens.

  2. H. nitidulus. In stercore passim.

Fam. Sphceridiota.

39. Sphaeridium scarabseoides; 40. Sph. marginatum. Freqventer.

  1. Sph. unipunctatum. Rarius.

  2. Sph. melanocephalum. Haud infreqvens.

  3. Sph. atomarium. In Lapponia inferiori non infreqvens. 9

  4. Sph. minutum. Sub muscis.

  5. HydrophilllS fuscipes. Haud infreqvens.

  6. H. luridus. In aqvis freqvens.

  7. H. minutus. In aqvis et ad radices graminum in locis humidis.

  8. H. orbicularis. In aqvis passim copiose.

  9. H. affinis. Per totam Lapponiani in aqvis passim.

  10. ElophorUS granularis. In aqvis stagnantibus totius Lapponiae.

  11. El. griseus. Passim copiose.

  12. El. fennicus. Ad templum Utsjoki prope lacum Mandojaure legi copiosissime in mense Augusto inter radices graminum.

  13. El. nubilus. Cum prsecedente.

— 130 —

Fam. Amphibii.

54. Gyrinus natator; 55. Gr. minutus. In aqvis freqvens copiose.

Fam. Dermestidece.

  1. Dermestes lardarius. Ubique, parcius.

  2. D. murinus. Per totam Lapponiani non infreqvens.

  3. D. pellio. Passim.

  4. AnthrenilS museorum. Minus frequens.

  5. CryptOphagUS fumatus. Parcius occurrit.

  6. Cr. cellaris. Passim.

  7. Cr. pilosus; 63. Cr. abietis. Haud infreqvens.

  1. Cr. crenatus. Ad. flumen Kemi.

  2. Cr. pallens. Sodankylä.

  3. Cr. ater. Per totam Lapponiam inferiorem passim.

  4. Cr. fimetarii. Non infreqvens.

  5. ByrrhllS pilula. Per totam Lapponiam parcius; var

d. rarius.

  1. B. fasciatus. Cum prsecedente.

  2. B. dorsalis. Passim, rarius, usque ad Utsjoki.

  3. B. varius. Passim, rarius.

  4. B. picipes. Utsjoki, rarius.

131

Fam. nitidularice.

  1. Triplax russica. In Lapponia inferiori passim.

  2. Tr. senea. In Lapponia rarius.

  3. Tritonia glabra. In Utsjoki tantum legi.

  4. IpS 4-pustulata; 77. I. 4-punctata. Per totam Lapponiam parcius.

78. Nitidula colon; 79. N. bipustulata. Non infreqvens.

  1. N. oblonga. Apud nos parcius.

  2. N. lutea. Passim.

  3. N. senea. Minus freqvens.

  4. N. viridescens. Haud infreqvens.

  5. CathereteS pulicarius. Utsjoki, in floribus haud infreqvens.

  6. C. urticse. Non infreqvens.

  7. C bipustulatus. Per totam Lapponiam passim.

  8. C. pedicularius. Freqvens.

  9. Peltis grossa; 89. P. ferruginea; 90. P. oblonga. Sub cortice arborum emortuarum in Enare et alibi.

  1. Necrophorus vespillo. In Sodankylä alibique Lapponise inferiori.

  2. N. mortuorum. Enare, in cadavribus passim.

  3. Silpha obscura. Rarius.

  4. S. atrata. Passim.

  5. S. opaca; 96. S. carinola. Haud infreqvens.

97. S. thoracica; 98. S. rugosa. Per totam Lapponiam

  1. S. lapponica. Omnium freqventissima.

  2. Catops fornicatus. Per totam Lapponiam non infreqvens.

  3. Scydmaenus hirtus. Sahlberg 1. c. p. 97, Sodankylä.

  4. Anobiuitl pertinax. Ubique per Lapponiam nostram

Fani. Palpatores.

Fam. Ptinores. suque ad Utsjoki.

— 132 —

  1. A. striatum. Ubique in domibus.

  2. A. tessellatum. Per totam Lapponiam haud infreqvens.

  3. A. molle. In pino sicco alibique passim.

  4. A. abietis. In Lapponia inferiori passim.

  5. Ptilinus pectinicornis. In ligno antiqvo et in domibus usque ad Utsjoki non infreqvens.

  6. PtillUS fur. Ubique freqvens in domibus.

Fam. Glerii.

109. Clerus formicarius. Usque ad Enare minus freqvens.

Fam. Malacodermi.

  1. LycilS sanguineus. In Lapponia inferiori haud infreqvens.

  2. L. aurora. Ibidem passim.

  3. L. minutus. Kemi, rarius.

  4. Dasytes niger. In floribus passim.

  5. Cantharis fusca. Usque ad Enare haud infreqvens.

  6. C. rustica. Passim in graminosis.

  7. C pellucida. In floribus non infreqvens.

  8. O. nigricans. In pratis passim.

  9. C. Lapponica. Sahlberg 1. c. p. 117. Per totam Lapponiam non infreqvens.

  10. C flaveola. In salicibus.

  11. O. biguttata. Ad Lapponiam inferiorem non infreqvens.

  12. C. sanguinolenta. Haud infreqvens in foliis Betulae et in plantis variis.

  13. C. alpina. Rarius occurrit.

  14. C. assimilis. Ad littora fluviorum graminosa passim.

  15. C. liturata. Passim, rarius.

  16. C. pilosa. Haud infreqvens.

  17. C. testacea. In plantis freqvens.

  18. Malachius seneus; 128. M. bipustulatus. In plantis rarius.

129. Cyphon marginatus. In Lapponia inferiori.

— 133 —

130. C. pubescens; 131. C. griseus. Non infreqvens.

132. C. hemisphaericus. In Lapponia inferiori, rarius.

Fam. Sternoxi.

  1. Elater rufus. Per totam Lapponiam haud infreqvens.

  2. E. fasciatus. Sub cortice arborum emortuarum passim.

  3. E. murinus. In graminosis non infreqvens.

  4. E. holocericeus. In plantis et frutioibus passim.

  5. E. castaneus. In graminosis passim.

  6. E, borealis. Non infreqvens.

  7. E. pectinicornis. In pratis passim.

  8. E. asneus. Sub lapidibus passim.

  9. E. melancholicus. Sat freqvens.

  10. E. metallicus. Passim, minus freqvens.

  11. E. riparius. Apud nos rarius.

  12. E. rivularius. Omnium Elatrorum freqventisssimus.

  13. E. costalis, In Utsjoki et Enare, rarius.

  14. E. affinis. Utsjoki, rarius.

146a* E. niger; 147. E. subfuscus. In Lapponia inferiori non infreqvens.

  1. E. sangvineus. Haud infreqvens.

  2. E. segetis. In Lapponia inferiori non infreqvens.

  3. E. obscurus. Ibidem passim.

  4. E. marginatus. Haud infreqvens.

  5. Eucnemis pygmseus. Sahlberg 1. c. p. 146. Rarius.

  6. Buprestis conspersa. Utsjoki, rarius.

  7. B. rustica. In Lapponia inferiori.

  8. B. affinis. Enare, in silvis, rarius.

  9. B. appendiculata. In Lapponia inferiori passim.

  10. B. viridis. Sat freqvens.

  11. B. 4-punctata. Non infreqvens.

Fam. Hydrocanthari.

  1. DytisctlS lapponicujs. Freqvens.

  2. D. sulcatus. Non infreqvens.

— 134 —

  1. D. canaliculatus. Habitat in Lapponia Fennica, Sahlberg: Insecta Fennica p. 156.

  2. D. striatus. In aqvis passim.

  3. D. dolabratus. Non infreqvens.

  4. D. notatus. Passim in aqvis.

  5. D. agilis. In aqvis stagnantibus non infreqvens.

  6. D. collaris. In Enare freqventissime, alibique passim.

  7. D. arcticus. In aqvis freqvens.

  8. D. fulginosus; 169. D. ater; 170; D. fenestratus. Passim in aqvis.

  1. D. Guttiger. Non infreqvens.

  2. D. vittiger. In aqvis rarius.

  3. D. angustior. Non infreqvens.

  4. D. serricornis. In Utsjoki, rarius.

  5. D. guttatus. Rarius.

  6. D. affinis. In aqvis stagnantibus non infreqvens.

  7. D. elongatus. BIn Laponiae aqvis" sec. Sahlberg

1. c. p. 169.

  1. D. Grapii. Minus freqvens.

  2. D. carbonarius. Passim in aqvis stagnantibus.

  3. D. congener. In aqvis ubique freqvens.

  4. D. femoralis. Haud infreqvens.

  5. D. minutus. In aqvis passim.

  6. D. crassicornis. Non infreqvens.

  7. Hyphydrys ovalis. In aqvis stagnantibus passim.

  8. H. inseqvalis. Freqvens in aqvis.

  9. H. rivalis. In Lapponia rariu3.

  10. H. Sanmarkii. Sahlb. 1. c. p. 172.

  11. H. septentrionalis. Sahlberg 1. c. p. 173.

  12. H. areolatus. Sahlberg 1. c. p. 173.

  13. H. griseo-striatus. Rarius.

  14. H. bidentatus. Non infreqvens.

  15. H. borealis. In Lapponia inferiori.

  16. H figuratus. Enontekis (Grape).

  17. H. hyperboreus; 195. H. planus; 196. H. Lapponum;

197. H. erythrocephalus. In aqvis Lapponise freqvens.

— 135 —

  1. H. deplanatus. Non infreqvens.

  2. H. 6-pustulatus. Sahlberg 1. c. p. 178. Minus freqvens.

  3. H. nigrita. In aqvis stagnantibus passina.

  4. H. lineatus. Haud infreqveus.

  5. Halipus elevatus. In aqvis minus freqvens.

  6. H. ferrugineus. Utsjoki, rarius.

  7. H. impressus. In aqvis passina.

Fam. Cicindelatce.

205. Cicitldela campestris; 206. C. hybrida. In Lapponia inferiori passim.

207. C. sylvatica. Minus freqvens.

Fam. Carabici.

  1. ElaphrUS uliginosus. Rarius.

  2. E. arcticus. Sahlb. 1. c. p. 187.

  3. E. Lapponicus. Sub lapidibus, parcius.

  4. E. riparius. In Lapponia inferiori ubique.

  5. Bembidium pallipes. Sahlb. 1. c. p. 190.

  6. B. impressum. Rarius, Kolström.

  7. B. celer. Ad ripas fluminis Tana freqvens.

  8. B. nigricorne.

  9. B. Grrapei. In Lapponia boreali, rarissime (Grape).

  10. B. rupestre. Sub lapidibus in arenosis et ad ripas fiuviorurn.

  11. B. Kolströmii. Utsjoki et Enontekis. Sahlberg 1. c.

p. 176.

  1. B. Fellmanni. Ad flumen Tana in arena freqvens; alibique parcius.

  2. Nebria Gyllenhalii. In Lapponia legit Grape.

  3. N. nivalis. In alp. Lapp. passim.

  4. N. borealis; 223. N. multipunctata. Sub lapidibus passim.

  1. Loricera pilicornis. Sub lapidibus alibique passina.

  2. Carabus glabratus. In Lapponia inferiori passim.

— 136 —

  1. C. violaceus. Ibidem, non infreqvens.

  2. C. catenulatus; 228. O. clatharatus. In Lapponia inferiori.

  1. C. nitens. Rarius.

  2. Harpalus oblongo-punctatus. Sub lapidibus passim.

  3. IL niger. Passim.

  4. H. nigrita. Utsjoki, rarius.

  5. H. lepidus. In Lapponia inferiori satis freqvens.

  6. H. arcticus. Ad regiones sylvaticas, rarius.

  7. H. rufipes. Ad templum Utsjoki.

  8. H. strenuus. In Lapponia nostra rarius.

  9. H. torridus. Non infreqvens.

  10. H. alpinus. In Utsjoki, rarius, sub lapidibus.

  11. H. seneus. Sat freqvens.

  12. H. rubripes. Non infreqvens.

  13. H. limbatus. Sub lapidibus.

  14. H. melanocephalus. In Lapp. inferiori freqvens.

  15. H. Qvenselii. Rarius.

  16. H. acuminatus. In Lapporia inferiori.

  17. H. vulgaris. Freqvens.

  18. H. trivialis. Sub lapidibus in tota Lapponia nostra non infreqvens.

  19. H. despectus. Non infreqvens. Sahlberg 1. c. p. 245.

  20. H. prsetermissus. Sub lapidibus. Sahlberg 1. c.

p. 246.

  1. H. plebejus. Non infreqvens.

  2. H. communis. Ubique.

  3. H. brunneus. In Utsjoki alibique.

  4. H. pelidnus. Utsjoki.

  5. H. aterrimus. In Lapponia inferiori.

  6. H. viduus. Non infreqvens.

  7. H. sex-punctatus. Ubique freqvens.

  8. H. parumpunctatus Sub lapidibus.

  9. H. Lapponicus. Rarius. Cf. Sahlberg 1. o. p. 250.

  10. H. dolens. Sahlb. 1. c. p. 256.

  11. H. bifovealatus. Sahlberg 1. c. p. 258.

  12. H. Deutschii. Sahlb. 1. c. p. 261.

  13. CHvina arctica. Per totam Lapponiam nostram.

  14. C. fossor; 263. C. gibba. Haud infreqvens.

— 137 —

264. Cymidis basalis. Locis sylvaticis passim.

Fani. Staphylini.

  1. AflthophagUS caraboides. Haud infreqvens.

  2. A. alpinus. Per totam Lapponiam passim.

  3. A. Lapponicus. Rarissime. Cf. Sahlb. 1. c. p. 275.

  4. A. mandibularis. Utsjoki, minus freqvens.

  5. Omalium boreale. In Lapponia inferiori passim.

  6. O. Ranunculi. Ibidem sat freqvens.

  7. O. rotundicolle. Sahlb. 1. c. p. 281.

  8. O. lseviusculum. Ad flumen Tana.

  9. O. Gyllenhalii. Sec. Sahlb. 1. c. p. 286.

  10. Tachypoms analis. Utsjoki, rarius.

  11. T. pusillus. Sub lapidibus et muscis cum prsecedente.

  12. T. lepidus. Ad fiumina Tana et Ivalojoki.

  13. TachillUS rufipes. Utsjoki in stercoratis.

  14. T. pullus. Cum praecedente.

  15. StaphylinUS maxillosus. In Lapponia inferiori non infreqvens.

  16. St. nebulosus; 280a# St. murinus. Utsjoki, freqventer.

  17. St. seneo-cephalus. Non infreqvens.

  18. St. splendens. Utsjoki.

  19. St. molochinus. Rarius.

  20. St. variabilis. Per totam Lapponiam nostram.

  21. St. seneus. Freqvens.

  22. St. cephalotes. Utsjoki.

  23. St. varius. Freqvens.

  24. Lathrobilim elongatum. Per totam Lapponiam.

  25. L. punctatum. Sahlb. 1. c. p. 340.

  26. L. brunnipes. Utsjoki.

  27. L. fracticorne. Utsjoki.

— 138 —

292. Aleochara reptans; 293. A. teres; 294. A. angustula;

295. A. elongatula; 296. A. qvisqviliarum; 297. A. humeralis;

298. A. fungi; 299. A. nana; 300. A. opaca; 301. A. bi-punctata;

302. A. lanunginosa. Utsjoki.

303. Lomechusa strumosa; 304. L. dentata.Enare.

305. Oxyporus rufus. Sodankylä.

306. OxytelllS morsitans. Utsjoki.

307. O. carinatus. In Lapponia inferiori.

308. O. nitidulus. Utsjoki.

 

Sectio H. Heteromera.

Fam. Melooides.

  1. Meloe violaceus. Ad lacum Kemi et alibi rarius.

  2. M. brevicollis. Non infreqvens.

  3. Anthicus floralis. Sodankylä et Enare.

Fam. Pyrocliroides.

  1. Pytho depressus. Sub cortice Pini sylestris per totam Lapponiana.

  2. CalopilS serraticornis. Non infrepvens.

Fam. Helopei.

  1. Dircaea laevigata. Sub cortice pini per totam Lapponiani.

  2. D. triguttata. Utsjoki, rarius.

  3. HallomenUS affinis. Utsjoki, rarius.

  4. H. fasciatus. Ad lacum Kemi.

  5. Helops glaber. In Lapponia inferiori.

Fam. Diaperiales.

  1. Diaperis boleti. Ad flumen Kemi nec non alibi in Lapponia inferiori.

  2. Tetratoma ancora. In Lapponia inferiori, rarius.

— 139 —

  1. Atlisotoma abdominale. Enare.

  2. A. ferrugineum. Ad lacum Kemi et alibi in Lapponia inferiori.

  3. Hypophloeus Fraxini. In Lapponia inferiori.

  4. H. bicolor. Utsjoki rarius.

  5. Boros thoracicus. In Lapponia inferiori.

Fam. Tenebrionites.

  1. Tenebrio molitor. Per totam Lapponiana parcius in domis.

  2. BlapS mortisaga. Minus freqvens.

  3. Opatrum sabulosuni. Utsjoki alibique.

Fam. Mordellonce.

  1. Mordella aculeata. In Utsjoki et alibi.

  2. M. pumila; 331. M. fasciata. In Lapponia inferiori passim.

  1. M. guttata. Ad flumen Torneå.

  2. M. humeralis. Per totam Lapponiam.

  3. M. frontalis et

  4. M. thoracica. Non infreqvens.

  5. M. flava. In Lapponia inferiori.

Fam. Cistelinice.

  1. Cistela ceramboides. Sodankylä.

  2. SalpingUS ater. Enare et alibi passim.

Sectio III. Tetramera.

Fam. Bruchelce.

339. Anthribus varius. Usque ad Enare1).

1) Anthribus latirostis. In territorio Kolaénsi ad flumen Tuloma a me lecta. Bruchus granarius. Ibidem ad oppidum Kola.

— 140 ~

Fam. Curculionites.

340. Rhynchites Betuleti; 341. R. populi; 342. R. nanus. In Lapponia inferiori.

  1. Apion Craccse. Ad fiumen Kemi.

  2. A. Sorbi. Enare.

  3. A. marchicum (utan angifven fyndort).

  4. A. vorax. Enare.

  5. Rhynchaenusl) arcticus; 348. R. Pineti; 349. R. Pini; 350. R. acridulus; 351. R. Pruni;. 352. R. Rumicis; 353.

R. Plantaginis; 354. R. Polygoni; 355. R. borealis; 356. R-Campanulse; 357. R. Viscariae; 358. R. assimilis; 359. R. Erysimi; 360. R. floralis; 361. R. Ericse; 362. R. pericarpius; 363.

R. inconspectus; 364. R. castor; 365. R. Abietis; 366. R. Pinastri; 367. R. Lapathi; 368. R. Tremulae; 369. R. tortrix; 370.

R. affinis; 371 R. tseniatus; 372. R. violaceus; 373. R. druparum;

374. R. pubescens; 375. R. varians; 376. R. Rubi; 377. R. didymus; 378. R. pilosus; 379. R. Salicis. Passini, prsesertim in Lapponia inferiori.

  1. CossonilS lignarius. Per totam Lapponiana passim. In Enare copiosius inveni in cortice Betulse.

  2. C. chloropus. Cum praecedente.

  3. Curculio sulcirostris,

  4. O. nebulosus et

  5. C. glaucus : Enare.

  6. C. parvulus. Ad fiumen Kemi.

  7. C. caninus. In Lapponia inferiori.

  8. C. lineellus. Ad fiumen Kemi.

  9. O. incanus. Passim.

  10. C maurus. In Lapponia inferiori.

  11. C obscurus; 391. C raucus. Freqvens.

  1. C coryli. Ad flumen Kemi.

  2. C lepidopterus. Sodankylä et Enare.

1) Rhynch&nus fringilla, ad oppidum Kola. B. velaris, ad fl. Tuloma.

— 141 —

394. C. ovatus; 395. C. argentatus. Per totam Lapponiam passim.

  1. C. cervinus. Haud infreqvens.

  2. Hylesinus piniperda; 398. H. palliatus; 399. H. angustatus. Per totam Lapponiam in lignis et sub cortice Pini freqvens.

  1. H. äter. Haud infreqvens.

  2. Bostrichus Typographus; 402. B. octodentatus; 403.

B. Laricis; 404. B. suturalis. Freqvens sub cortice pini usque ad Enare.

  1. B. bidens. Raro.

  2. B. chalcographus. Sat freqvens.

  3. B. villosus. Haud infreqvens.

  4. B. domesticus. Ubique.

  5. B. lineatus. Enare alibique.

  6. B. cinereus. Passim sub cortice arborum emortuarum.

  7. B. pusillus. Passim.

Fam. Xylophagi.

  1. Apate substriatus. Enare in truncis exsiccatis pini.

  2. Corynetes violaceus. Per totam Lapponiam rarius.

  3. Cis Boleti. Passim in fungis.

  4. O. micans. In fungis per Lapponiam inferiorem.

  5. C. hispidus. Rarius occurrit.

  6. C. cornutus; C. affinis. Rarius.

  7. MycetophagUS 4-maculatus. Rarius.

319. M. atomarius. Passim.

  1. Silvanus unidentatus. Enare.

  2. Bitoma crenata. Enare.

  3. Cerylon histeroides. Enare.

  4. RhyzOphagUS ferrugineus; 424. R. dispar. In Lapponia inferiori.

Fam. Erotylence.

  1. Phalacrus bicolor. Ad flumen Tana.

  2. Ph. corruscus. Utsjoki, non infreqvens.

  3. Ph. substriatus. Ibidem passim, in Enare freqventior.

142

Fam. Chrysomelince.

  1. Cassida rubiginosa. In Lapponia inferiori passim.

  2. C nebulösa. In graminibus plantisque per totam Lapponiani passim.

  3. Chrysomela staphylse. Utsjoki alibique non infreqvens.

  4. Cbr. polita. Passim.

  5. Chr. collaris. In foliis salicis freqvens.

  6. Chr. Lapponia. Haud infreqvens.

graminisnqvens.

434. sraminis jIn salicis fre

  1. Chr. polygoni. Parcius.

  2. Chr. cochleariae, In Utsjoki passim.

flumen Kolaénsi.

437. fiumen in territorio

  1. Chr. affinis. Utsjoki alibique passim.

  2. Chr. viminalis. In salicis vulgatissime.

  3. Chr. analis. In Utsjoki sub lapidibus passim.

  4. Chr. vitellinse. Ubique freqvens in salicis.

  5. Chr. aueta. In Utsjoki in graminosis.

  6. Galleruca Tanaceti. Ad flumen Kemi.

  7. Gr. caprese. In Lapponia inferiori sat freqvens.

  8. Gr. Nymphese. Ad flumen Luiro alibique in Lapponia inferiori.

  9. Gr. lineola. In salicis ad flumina Luiro et Kemi non infreqvens.

  10. Gr. tenella. Passim freqvens.

  11. Gr. flavipes. Ad. flumen Luiro non infreqvens, nec non ad flumen Kemi.

  12. Gr. rufipes. In Lapponia infima non infreqvens.

  13. Haltica oleracea. In Lapponia inferiori passim.

  14. H. nemorum. In Lapponia inferiori passim; in Utsjoki rarius.

  15. H. flexuosa. Ad flumen Kemi passim.

  16. H. lurida. Passim freqvens.

  17. H. pratensis. In Lapponia inferiori freqvens.

  18. H. exoleta. Ad flumen Luiro alibique haud infreqvens.

  19. H. rufipes; 457. H. femorata. Ad flumen Kemi.

143

  1. H. spergulse. In Lapponia inferiori passim.

  2. H. dentipes. Per totam Lapponiani passim.

  3. H. aridella. Per totam Lapponiam freqvens.

  4. H. chrysanthemi. In Lapponia inferiori passim.

  5. H. rubi. Ad flumen Kemi.

  6. EumolpUS obscurus. Non infreqvens.

  7. CryptocephalllS pini. Usque ad Enare passim.

  8. Cr. sericeus. In floribus Hieraciorum freqvens.

  9. Cr. nitens; 467. Cr. nitidulus. Non infreqvens.

  1. Cr. dispar. Ad flumen Tana et alibi passim. Cr. flavilabris. Ad flumen Tana et in Lapponia in

  2. feriori passim.

  3. Cr. labiatus. Fere ubique.

  4. Cr. bilineatus. In Lapponia inferiori.

  5. Lema brunnea. In Lapponia infima parcius.

  6. L. cyanella. Ad flumen Luiro.

  7. Donacia crassipes. In plantis aqvaticis Lapponiae inferiori passim.

475. D. bidens. Haud infreqvens.
476. (?)•
477. D. dentipes. In pratis Lapponise passim.
478. D. impressa. In plantis aqvaticis, rarius.
479. D. sericea. Non infreqvens.
480. D. discolor. Per totam Lapponiam passim.

Fam. Cerambycini.

481. Leptura nigripes. Passim.

— 144 —

  1. L. melarmra. Vulgaris.

  2. L. nigra. Haud infreqvens.

  3. L. 4-fasciata. Parcius.

  4. L. attenuata. Passim.

  5. L. virens. Per totam Lapponiam non infreqvens.

  6. L. rubro-testacea. Haud infreqvens.

  7. L. sangvinolenta. Ad flumen Kemi et alibi parcius.

  8. L. strigulata. Usque ad Utsjoki parcius.

  9. L. sexguttata. Ad flumen Luiro.

  10. L. smaragdula. Utsjoki, i rarius, et per Lapponiam inferiorem passim.

  11. L. interrogationis. Per totam Lapponiam nostram parcius.

  12. L. borealis; 494. L. 4-maculata. Ad flumen Kemi.

495. Rhagilim inqvisitor; 496. Rh. indagator. Ad flumina Kemi et Ounasjoki.

  1. Lamia sutor. In Utsjoki et alibi haud infreqvens.

  2. L. sedilis. Enare et Sodankylä.

  3. L. textor. Per totam Lapponiam passim.

  4. Callidium violaceum. In domibus Lapponise inferiori non infreqvens.

  5. C. dilatatum. In domibus passim.

  6. C. coriaceum. In Lapponia inferiori non infreqvens.

  7. C. luridum. Usque ad Enare non infreqvens.

  8. C. fuscum. Haud infreqvens.

  9. C. undatum. Per totam lapponiam passim.

  10. ClytUS liciatus. In truncis arborum haud infreqvens.

  11. Cl. arcuatus. Ad flumina Kemi et Torneå.

  12. Cl. mysticus. Rarius.

  13. Saperda carcharias. In truncis arborum non infreqvens.

  14. S. populnea. Haud infreqvens.

  15. S. cylindrica; 512. S. prseusta. Per Lapponiam inferiorem passim; ad flumen Tana rarius.

  1. Spondylis buprestoides. Rarius.

  2. MolorchllS dimidiatus. In Lapponia inferiori haud infreqvens.

  3. freqvens:qvens.

— 145 -

Sectio IV. Trimeri.

  1. LatridillS pubescens. Per totam Lapponiam non in-

  2. L. crenulatus. In Lapponia inferiori.

  3. L. serratus. Minus freqvens.

  4. L. ferrugineus. Rarius.

  5. L. gibbosus; 520, L. fusculus. Freqventer.

  6. L. acuminatus. Non infreqvens.

  7. L. angusticollis. Sub cortice arborum, passim.

  8. L. sculptilis. In Lapponia inferiori haud freqvens.

  9. L. porcatus. Sat freqvens. Coccinelia reni-pustulata. Non infreqveus.

  10. C. bi-pustulata. Minus freqvens.

  11. C. oblongo-guttata. Passim.

  12. C. 16-guttata. In Lapponia inferiori.

  13. C. 14-guttata. In pratis Lapponise inferiori passim.

  14. C. 11-punctata. Per totam Lapponiam passim.

  15. C. 5-punctata. Non infreqvens.

  16. O. 7-punctata. Ubique vulgaris.

  17. C. hyperborea. Per totam Lapponiam haud infre-

  18. C. trifasciata. Usque ad Utsjoki, minus freqvens.

  19. C. bipunctata. Per totam Lapponiam nostram passim.

  20. C. variabilis. Freqvens per totam Lapponiam.

  21. C. humeralis. Rarius.

  22. C. Bothnica, Ad flumen Kemi, haud infreqvens.

  23. C. 12-punctata. Ad flumen Patsjoki.

  24. C. globosa. Rarius.

  25. C. discoidea. In Lapponia inferiori sat freqventer.

  26. C. analis. Utsjoki, rarius.

  27. C. 7-maculata. Per totam Lapponiam passim.

  28. C. 13-punctata. In Lapponia inferiori non infre-

  29. C. 19-punctata. Ad flumen Kemi passim.

  30. C. arctica. Enare. 10

— 146 —

  1. Coccidula pectoralis. In Lapponia inferiori passim.

  2. EndomychllS coccineus. In Lapponia inferiori haud infreqvens.

  3. Lycoperdina cruciata. In fungis, passim.

     

Sectio V. Dimeri.

550. Claviger foveolatus. Sub Iapidibu3 ad templum Utsjoki, haud infreqvens.

 

Bidrag

till

Lappmarkens Flora.

 

I.

Index Plantarum Phanerogamarum, in territorio Kolaensi lectarum.1)

(Sec. Syst Linn. Ed. C. Sprengel.)

  1. Hippuris vulgaris. In aquosis frequens.

  2. Callitriche verna. Ad Koddojaur, Sulkesjok, et alibi passim.

  3. C. autumnalis. Ad flumen Kouda.

  4. Pinguicula vulgaris. Locis uliginosis frequens. Var. fi tenuior G. Wahlenb. Fl. Lapp. ad Knäsäguba, Kuolleet Pollomjaur.

  5. P. alpina, frequens.

  6. P. villosa, ad Patsjoki, Lutto, Kandalax, Knäsäguba, ad paludes in Sphagno.

  7. Veronica maritima. Frequens.

  8. V. longifolia. Ad fluvios frequens.

  9. V. alpina. In regionibus alpinis frequens.

  10. V. serpyllifolia. In pascuis prope pagos maris albi, ex. gr. ad Kouda et Keret.

  11. V. Chamaedrys. Ad Keret.

  12. Salix hastata. Passim.

  13. S. phylicifolia. Passim.

1) Ur Bulletin de la Société Impériale des Naturalistes de Moscou, III (1831) pag. 299 seq. Jfr Sällsk. pro Fauna et Flora Fennica Notiser VIII s. LXI, och M. Castréns bref af den 2 April 1822 här nedan.

— 150 —

  1. S. lanata. In superiori parte hujus Lapponiae vulgaris.

  2. S. pentandra. Ad Kouda et Keret.

  3. S. Finnmarchica. Haud infrequens.

  4. S. myrtilloides. Per partem sylvaticam hujus territorii superioris partis haud infrequens.

  5. S. herbacea. Ad cacumina alpium frequens.

  6. S. nigricans. Ad flumen Kouda.

  7. S. Myrsinites. Ad loca maritima, maris glacialis, frequens.

  8. S. limosa. Frequentissima.

  9. S. livida. Ad flumina Kouda et Tuloma alibique.

  10. S. glauca. Frequens.

  11. S. Wulfeniana. Frequens.

  12. Anthoxanthum odoratum. Frequens.

  13. Valeriana officinalis. Ad Keret.

  14. Scirpus palustris. Passim.

  15. S. acicularis. Passim oopiose.

  16. S. caespitosus. Ubique vulgaris.

  17. S. lacustris. Passim.

  18. Eriophorum alpinum. A Knäsäguba versus septentrionem valde frequens.

  19. E. vaginatum. Ad paludes frequens.

  20. E. capitatum. Non infrequens.

  21. E. triquetrum. Ad Pollomjaur.

  22. E. latifolium. Ubique frequens.

  23. Nardus stricta. Ad flumina Lutto et Tuloma.

  24. Alopecurus pratensis y. nigricans. Ubique frequens.

  25. A. geniculatus. In locis humidis et aquosis frequens.

  26. Phleum pratense. Ad Keret, parcius.

  27. Ph. alpinum. Ubique frequens.

41. Milium effesum. Ad Knäsäguba, Kandalax, Keret, Kouda et Pollomjaur.

  1. Calamagrostis Epigeios. Passim, e. gr. ad flumina Tuloma et Lutto, legi.

  2. C. lanceolata. Ad flumina Tuloma et Lutto haud infrequens.

— 151 —

  1. C. Lapponica. Ad fluinina Tulotna et Niva, nec non Kandalax, Imandra, Pollomjaur, Kuollejaur, passim copiose.

  2. Agrostis vulgaris. Frequens.

  3. A. stolonifera. Ad mare album raro.

  4. A. rubra. Ad vias humidas fluviosque frequens.

  5. A. alpina. Haud infrequens.

  6. Phalaris arundinacea. Ad lacum Nuottejaur, nec non ad flumina Kuollejok, Tuloma et Lutto.

  7. Hierochloé borealis. Frequens.

  8. Aira flexuosa. Frequens.

  9. A. atropurpurea. In collibus ad Kuollejaur, Pollomjaur nec non ad Kuollejok, quibusdam locis copiosissime.

  10. Aira caespitosa. In humidis pratisque fertilioribus frequens.

  11. A. alpina. Ad alpem Kipinä et Peisen.

  12. Melica Inutans. In sylvaticis subsylvaticisque frequens.

  13. Molinia varia. Frequens copiose.

  14. Triticum repens. Haud infrequens.

  15. T. caninum. Ad flumen Tuloma.

  16. Elymus arenarius. Passim copiose.

  17. Avena subspicata Wahlenb. Fl. Sv. In regionibus borealibus alpinis subalpinisque passim.

  18. Poa trivialis. Haud infrequens.

  19. P. nemoralis. Ubique.

  20. P. pratensis. Haud infrequens.

  21. P. annua. Ubique vulgaris.

  22. P. maritima. Ad littora maris inter Kouda et Knäsäguba raro.

651. P. alpina. In superiori parte hujus Lapponiae in regionibus alpinis inferalpinisque haud infrequens.

65 4. P. glauca Wahlenb. Fl. Sv. Passim. 65 f. Festuca ovina. Ubique vulgatissima.

  1. Festuca rubra. Frequens.

  2. Arundo Phragmites. Ad Sokkeljok, Sokkeljaur nec non ad flumen Tuloma legi.

— 152 —

  1. Montia fontana. Ad. fontes locisque humidis denudatis frequens.

  2. Königia islandica. Ad peninsulam Karelsgammen.

  3. Galium palustre. In pratis sylvisque graminosis humidis, ex. gr. ad Kouda, flumen Tuloma et Nuottejaur una cum uliginoso passim.

  4. Gr. trifidum. Ad flumen Tuloma et lacum Nuottejaur.

  5. G. uliginosum. Locis uliginosis.

  6. Gr. boreale. Ubique.

  7. G. Aparine. In agris ad pagum Keret.

  8. Plantago major. Ad pagos Keret et Kouda atque ad oppidum Kola legi.

  9. P. maritima. Ad littora maris frequens.

  10. Cornus suecica. In nemoribus, sylvaticis, locisque dumetosis frequentissima.

  11. Majanthemum bifolium. Haud infrequens.

  12. Alenemilla vulgaris. In pratis locisque umbrosis passim.

  13. A. alpina. Ad radices alpium maris glacialis passim copiose.

  14. Sagina procumbens. Ad vias et ripas fluminum marisque passim.

  15. Potamogeton natans. Ad lacum Nuottejaur.

  16. P. heterophyllus. Passim in aquis.

  17. P. perfoliatus. Ad Humina Tuloma et lacum Nuottejaur nec non in aliis lacubus fluviisque legi.

  18. Lithospermum maritimum. Ad littora maritima frequens.

  19. Myosotis caespitosa. Frequens.

  20. M. Scorpioides variet. $ parvin1 ora. Wahlenb. Mora Suec. Ad Nuottejaur et flumen Tuloma.

  21. M. arvensis. Ad Keret, Kouda legi.

  22. Lysimachia vulgaris. Ad flumen Kouda semel observavi.

  23. Primula Hornemanniana. In monte Kapudsa haud procul a Keret.

  24. P. norvegica. Ubique a Pongamo usque ad Kandalax

— 153 —

in terra humida ad littora maris, ad ripas fluviorum meridionalium, passim etiam locis inundatis occurrit; ad mare vero glaciale rarissime, ex. gr. Peisen et Pasvik.

  1. Menyanthes trifoliata. In paludibus usque ad Kandalax copiose, deinde unico tantum loco haud procul ab oppido Kola observavi.

  2. Diapensia lapponica. Ad Kipinä Tuoddar juxta lacum Imandra, deinde vero non ante quam ad littora maris glacialis et in alpibus subalpinisque maritimis visa.

  3. Polemonium coeruleum. Locis graminosis passim.

  4. Azalea procumbens. In lateribus alpium et montibus altioribus a Kipinä Tuoddar usque ad Kolmesoivemadakietsa, ubique.

  5. Campanula rotundifolia. In campis locisque dumetosis frequens.

  6. Lonicera Xylosteum. In nemorosis locisque dumetosis ad littora maris albi atque fluviorum Niva et Keret nec non ad lacum Imandra.

  7. Viola palustris. Haud infrequens.

  8. V. biflora. Ad superiorem partem hujus Lapponiae inprimis locis occultis satis frequens.

  9. V. canina. Ad Keret, Kouda, lacum Imandra et flumen Tuloma.

  10. V. montana. Ad lacum Imandra et fluvium Tuloma.

  11. V. tricolor. Ad Knäsäguba et Kouda.

  12. Ribes rubrum. Usque ad Kandalax frequens, deinde tantummodo ad Porjeguba, Imandra, Nuottejaur et flumina Tuloma atque Lutto rarius occurrit.

  13. R. nigrum. Ad flumen Keret.

  14. Glaux maritima. Ad littora maris albi passim.

  15. Gfentiana aurea. Ad Peisen legit Deinboll.

  16. G. nivalis. Ad sinum Warangricum.

  17. Gr. barbata. Ad Vangetinjaur fluminis Patsjoki et pagum Peisen.

  18. Gf. glacialis. Ad sinus Warangricum et Kola.

— 154 —

  1. Carum Carvi. Ad pagos maris albi; supra Kouda vero nunquam mihi occurrit.

  2. Cicuta virosa. Ad flumen Kouda vidi.

  3. Chaerophyllum sylvestre, passim.

  4. Ligusticum scoticum. Ad littora maris haud infrequens.

  5. Thysselium palustre. Passim parcius.

  6. Angelica Archangelica. Haud infrequens.

  7. A. sylvestris. In sylvarum locis humidis.

  8. Chenopodium album. Ad mare album haud infrequeus, caeterum tantum ad sinum Kola observavi.

  9. Parnassia palustris. Frequens.

  10. Drosera rotundifolia. Ad paludes frequens. 1 "20. D. longifolia. Cum praecedente.

  1. Sibbaldia procumbens. Ad alpem Kipinä et mare glaciale haud infrequens.

  2. Aliiurn Schoenoprasum. Ad littora maris frequens; caeterum ad flumina Kuollejok, Keret, Kouda, Kiksesjok et Tuloma usque ad lacum Nuottejaur.

  3. Convallaira majalis. In pratis collinis ad flumen Keret raro.

  4. Juncus trifidus, cum varietate monanthos Hornemann. Locis sccis apricis per latera omnium alpium et in montibus alpinis subalpinis ubique frequens.

  5. J. Stygius. In paludocis profundis passim.

  6. J. biglumis. Locis uliginosis sterilibus irrigatis alpis Kipinä Tuoddar et ad lacum Imandra.

  7. J. triglumis. Praecedente vulgatior, et occurrit ubique in paludibus profundis a Kivirega usque ad Kolmesoivemadakietsa.

  8. J. filiformis. In humidis frequens.

  9. J. glaucus. Ad littora maris haud procul a Keret.

  10. J. botnicus. In littoribus maris frequens copiose.

  11. J. bufonius. Ad infimam partem hujus territorii passim copiose.

— 155 —

  1. Luzula parviflora. Ad fluinina Patsioki et Tuloma parcius.

  2. L. spadicea. Ad Peisen tantum legi.

  3. L. vernalis. Haud infrequens.

  4. L. arcuata. Ad alpem Kipinä et alias regiones alpinas unde ad mare glaciale fluviosque quasi descendere videtur.

  5. L. nivalis. Ad alpem Kipinä.

  6. L. campestris, ubique.

  7. L. spicata. Passim.

  8. Tofjeldia alpina. In uliginosis et paludosis atque ad fluvios rivulosque frequens.

  9. Triglochin maritimum. Ad littora maris haud infrequens.

  10. T. palustre. In humidis passim.

  11. Veratrum album. Ad Keret ac si satum esset, deinde ad ostia omnium fere fluminum usque ad Kandalax parcius.

  12. Rumex aquaticus § crispatus Wahl. Flora Lapp. Ad Knäsäguba, Kandalax, Imandra et flumen Tuloma.

    144.145.tissima. R. Acetosa. Frequens. R. Acetosella. In aridis locisquedeustis frequen

    146.frequens. Trientalis europaea. In nemorosis, pratis et sylvis

    147.frequens. Erica vulgaris. Per territorii hujus partena inferiorem

    148.Menziesia caerulea. A lacu Imandra usque ad Kolmes

oivemadakietsa in collibus atque campis duris nec non ad radices alpium frequens.

  1. Vaccinium Myrtillus. In montosis frequentissimus.

  2. V. uliginosum. Frequens.

  3. V. Vitis idaea. In collibus ubique vulgatissima.

  4. V. Oxycoccos. In paludibus muscosis frequentissime.

  5. Epilobium angustifolium. Iu lapidosis inprimis deustis sylvaticis frequentissime

  6. E. alpinum. Passim copiose.

— 156 —

  1. Epilobium alpinum variet. (i fontanum. Ad fontes fere omnes frigidos.

  2. E. palustre. In paludosis ad Kandalax, Keret, Kouda et flumen Lutto legi.

  3. Populus tremula. Exceptis alpibus frequens.

  4. Polygonum viviparum. Frequens; var. /S alpinum Wahlenb. Fl. Lapp. ad alpes nec non littora maris glacialis passim.

  5. P. Convolvulus. Ad Kouda.

  6. P. aviculare. Ubique frequens.

  1. P. amphibium. Ad lacum Nuotte haud procul ab ostio fluminis Lutto copiose, ad lacus fluminis Lutto passim, nec non ad Sjolmejaur fluminis Patsioki legit Deinboll.

  2. Adoxa moschatellina. Ad sinum Warangricum rarissime.

  3. Paris quadrifolia. Ad flumina Patsjoki, Kouda alibique raro.

  4. Arctostaphylos Uva ursi. In collibus arenosisque sylvaticis subsylvaticisque ubique frequens.

  5. Aret. alpina. In supalpinis subsylvaticisque nec non ad littora maris albi valde frequens.

  6. Andromeda hypnoides. Ad alpem Kipinä, Holmgårdsfjället et Peisen.

  7. A. calyculata y. angustifolia Wahlenb. Fl. Lapp. Ad Torangijaur fluminis Kouda solum modo hane, aliis regionibus Grubernii Archangelopolensis vulgarem plantam, legi.

  8. Andromeda polifolia /?. Wahlenb. Fl. Lapp. In paludibus ubique.

  9. Ledum palustre. Locis paludosis fere ubique.

Var §. dilatatum, Wahlenb. Fl. Lapp., ad Kouda, Tuloma, Knäsäguba et alibi.

  1. Pyrola uniflora. Ad Suonostroff, Keret, Knäsäguba, inter lacum Imandra et alpem Kipinä in lucis.

  2. P. secunda. In sylvis frequens.

  3. P. minor. Passim.

    1. P. rotundifolia. Locis umbrosis haud infrequens.



    2. — 157 -

  4. Saxifraga stellaris. Per omnes regiones alpinas alpesque maritimas locis irrigatis nec non ad rivulos frequens.

  5. S. cernua. Ad sinum Warangricum raro.

  6. S. rivularis. Juxta rivulos et loca madida occulta ad mare glaciale frequens.

  7. S. Hirculus. Ad flumen Tuntsa tantum legi.

  8. S. aizoides. Ad flumen Niva, littora lacus Imandra in umbra parcius; per omnes vero alpes ad rivulos locosque uliginosos frequentior.

  9. S. nivalis. Ad Warasjoksuollo in districtu Muotkensi.

  10. S. oppositifolia. In districtu Peisensi passim copiose; alibi ad mare glaciale in rupibus inferalpinis rariorem legi.

  11. S. tridactylites. Ad sinum Kola.

  12. Saxifraga caespitosa. Ad littora maris albi ubique frequens.

  13. Dianthus superbus. Per omne kolaicum territorium ad littora sabulosa fluminum, exceptis in desertis, nec non in littore maris passim copiose.

183.manssätet. Chrysosplenium

  1. S. graminea. Frequens.

  2. Arenaria lateriflora. Ad pagum Kandalax haud procul a templo, ad flumen Niva copiose; caeterum nullibi a me lecta, nisi ad flumen Kemi in Ostrobotnia ibique inter villas rusticas Autti et Juujärvi nec non ad Luusua in Kemiträsk atque ostium fluminis Kemi haud procul a Kaakamaniemi.

— 158 —

  1. A. peploides. Ubique ad littora maris.

  2. A. biflora. Ad sinum Warangricum.

  3. A. humifusa. Ad sinus Kola et Warangricum.

  4. Arenaria lapponica. Ad alpem Kipinä.

  5. Silene nutans. Ad Kandalax.

  6. S. infläta. Ad pagos passim.

  7. S. acaulis. Frequens.

  8. Cerastium alpinum. Ad alpes ubique, unde ad littora maris fluviorumqne omnium maris glacialis et maris albi partis septentrionalis descendit.

  9. C. vulgatum. Frequens.

  10. Lychnis apetala. Ad isthmum Karelsgammen in arenosis lapidosis.

  11. L. dioica. Locis fertilioribus graminosis frequens.

  12. L. alpina. Frequens.

  13. Oxalis Acetocella. Ad infimam partem hujus territorii haud infrequens.

  14. Spergula arvensis. Ad Keret.

  15. S. nodosa. Ad sinum Warangricum raro.

  16. S. saginoides. Haud infrequens.

  17. Sedum Rhodiola. Ad littora maris, in scissuris petrarum locisque irrigatis et diclivibus vulgatissime.

  18. S. acre. In saxis ad littora maris frequens.

  19. S. annum. Praecedente rarius.

  20. Lythrum Salicaria. Ad flumina Keret et Niva. Altius versus septentrionem procedentem non observarvi.

  21. Prunus Padus. In regionibus maris albi australioribus frequens; deinde, ad lacum Imandra, flumina Patsioki, Tuloma et Lutto, ad Matkakuoska observavi.

  22. Spiraea uimaria. In pratis humidiusculis rivulisque inter frutices frequens.

  23. Mespilus Cotoneaster. In insulis inter Knäsäguba et Kandalax copiose; ad lacum Imandra parcius.

  24. Pyrus Aucuparia. Passim.

  25. Dryas octopetala. In regionibus septentrionalibus alpinis frequens.

— 159 —

214. Kandalax frequens, ad lacum Imandra parcius; deinde versus septentrionem non observavi. >

  1. R. saxatilis. Ad ripas lacuum fluminumque lapidosas frequens.

  2. R. arcticus. Exeptis alpibus, ubique frequens; baccae tamen rarius maturant.

  3. Rubus Chamaemorus. In paludibus insulisque maritimis vulgatissimus.

  4. Fragaria vesca. Ad Keret.

  5. Potentilla anserina. In littoribus maris albi usque ad Kandalax juxta vias humidas atque pascua non infrequens.

  6. P. palustris. Frequens.

  7. P. verna (3. Wahlenb. Fl. Lapp. Ad sinum Kandalax.

  8. Potentilla Tormentilla. Ad flumina Niva, Kuollejok, Tuloma et Lutto observarvi.

  9. Gleum rivale. Ad flumina Keret, Niva et Patsjok nec non ad lacum Imandra passim.

  10. Rosa cinnamomea. Ad lacum Nuottejaur et fiumina Tuloma atque Lutto.

  11. R. villosa. Ad infiniam partem hujus territorii ex. gr. ad lacum Kouda.

  12. Papaver nudicaule. Ad alpem Kipinätuoddar supra terminum betulae nanae.

  13. Nymphaea alba. In fluviis lacubusque minoribus usque ad Kandalax haud infrequens.

  14. Nuphar luteum. In lacubus atque fluviis frequens.

  15. N. pumilum. Cum praecedente ad flumen Luttojok et Soppeljaur inter flumen Lutto atque lacum Enare.

  16. Poterium Sanguisorba. Inter Keret et lacum Imandra, locis humidis haud infrequens, ex. gr. ad montern Kapudsa, haud procul a Keret, Suonostroff, flumen Niva et ad lacus Imandrae ripas australiores.

  17. Aconitum. lycoctonum. A Gridinä (Gradinskoi) usque ad Kouda passim, ad Keret et montern Kapudsa copiosius.

— 160 —

  1. Sagittaria sagittifolia. In rivulis Warangriae lectam esse refert Gunnerus, a me vero nullibi in Lapponia visa.

  2. Ranunculus aquatiiis. In aquis ubique. exceptis iis, quae juxta mare glaciale sunt.

  3. R. Ficaria. Ad fluman Keret.

  4. R. Flammula. Ad ripas lacuum et fluviorum locisque paludosis udis exsiccatis frequens.

  5. R. glacialis. Ad alpem Kipinä.

  6. R. lapponicus. Ad Peisen et peninsulam Karelsgammen.

  7. Ran. hyperboreus. A me supra pagum Knäsäguba in lapponia Rossica et pagum Kyrö Lapponiae Fennicae nunquam lecta.

  8. R. pygmaeus. Haud infrequens, ex. gr. ad Peisen, Karelsgammen, Normansätet et alibi inprimis ad alpes maris glacialis.

  9. R. nivalis. Haud procul a Kudrokuoska ad flumen Lutto.

  10. R. auricomus. Ad Keret.

  11. R. acris. Ubique.

  12. R. sceleratus. Ad;.Kouda.

  13. R. repens. Ad flumen Tuloma in graminosis subhumidis passim copiose et ad lacum Nuottejaur juxta casas piscatorias.

  14. Trollius europaeus. Ubique.

  15. Caltha palustris. In humidis frequentissima.

  16. Thalictrum flavum. Passim in inferiori parte hujus territorii.

  17. Th. alpinum. Ad omnes alpes, rivulos atque fluvios frequens.

  18. Thalictrum majus Jacqu. Per totum territorium in nemorosis frequens.

  19. Thymus Serpyllum. In ripis arenosis fluviorum lacuumque, ex. gr. ad Kuollejok, Kandalax et Jacobselfven passim.

  20. Scutellaria galericulata. Ad ripas fluviorum inprimis juxta cataractas Lutto et Koudajok raro.

— 161 —

251 1/2 . Mentha hadensis (lapponica Wahlenb. Fl. Lapp.)-Ad Lusotkekuoska fluminis Lutto.

252. Graleopsis Tetrahit. Instercoratis frequens. 253. Bartsia alpina. Frequentissima. 254. Limosella aquatica. Ad littora maris inter Kouda et Keret raro.

  1. Alectorolophus Crista galli. Ubique.

  2. Euphrasia officinalis. Ad habitacula hominum et in pratis elevatis frequens.

  3. Pedicularis lapponica. Passim copiose.

  4. P. palustris. Haud infrequens.

  5. P. Sceptrum. In humidis, inprimis ad ripas fluviorum frequens.

  6. P. hirsuta. Ad jugum alpium inter fluvium Lutto et lacum Enare raro.

  7. Melampyrum pratense. In nemorosis et sylvis passim.

  8. M. sylvaticum. In sylvis passim.

  9. Linnaea borealis. Ubique exceptis alpibus et littoribus maris glacialis extimis, frequens.

  10. Subularia aquatica. In fluviis et lacubus nec non ad littora maris albi in sabulosis aqua inundatis minus frequens.

  11. Draba incana. In pratis siccis et collibus graminosis non infrequens; var /?. contorta Wahlenb. Fl. Sv., rarius.

  12. Cochlearia officinalis. Ad littora maris passim.

  13. C. anglica. Ad littora maris frequentissima.

  14. Thlaspi Bursa. Ubique ad habitacula.

  15. Th. arvense. Ad Kouda et Keret in agris.

  16. Nasturtium amphibium. Passim ad ripas fluviorum lacuumque.

  17. Cardamine bellidifolia. In alpe Kipinä.

  18. C. pratensis. Locis udis ad flumina Keret, Kouda, Tuloma et lacum Nuottejaur.

  19. Arabis alpina. Ad lacum Imandra et fluvium Niva raro.

  20. A. Thaliana. Ad Keret.

  21. Barbarea vulgaris. Ad flumen Tuloma.

  22. Cheiranthus alpinus. Ad lacus Kuolle- et Pollomjaur, 11

— 162 —

fluvios Kuollejok, Tuloma et Jacobselfven nec non ad isthmum Karelsgarnmen.

  1. Sisymbrium Sophia. Ad pagum Kouda.

  2. Erysimum cheiranthoides. Usque ad Kandalax frequens, caeterum tantutn ad fluvios Kuollejok et Tuloma legi.

  3. Brassica campestris. Ad Kandalax.

  4. Geranium sylvaticum. Locis fertiloribus sylvaticis.

  5. Trifolium repens. Ad urbem Kola tantum observavi.

  6. T. pratense. Ad Keret, Kouda Kandalax et fluvium Niva; dein vero versus septentrionem non observavi.

  7. Pisuni maritimum. Ad littora maris in arenosis, ad flumina Kola et Jacobselfven valde longius procedentem, quam fluxus maris adscendit, observavi.

  8. Lathyrus pratensis. Ad mare album ex. gr. Suonostroff et Keret.

  9. Orobus vernus. Inter Keret et Gridinä passim copiose.

  10. Vicia Sepium. Ad Suonostroff et Kapudsa haud procul a Keret copioso.

  11. V. Cracca. Frequens.

  12. V. sylvatica. Ad mare album inter Kivireka et Keret passim copiose.

  13. Ervum hirsutum. Inter pagos Gridinä (Gradinskai) et Keret observavi.

  14. Phaca frigida. Ad littora fluviorum majorum minorumque lapidosa nec non in collibus duris fruticosis ex. gr. ad Kuollejaur, Holmgårdsfjället, Torvesvarre juxta lacum Nuottejaur et ad flumina Tuloma, Kiksesjok, Kuollejok, Jacobselfven.

  15. Ph. astragalina, Ubique frequens.

  16. Ph. uralensis. In littoribus arenosis ad flumina Kikseset Kuollejok, Tuloma, Lutto et Jacobselfven nec non ad sinum Kola copiose.

  17. Astragalus oroboides. Ad orientalem partem sinus Warangrici copiose; vide Wahlenb. Fl. Sv.

  18. Saussurea alpina. A Kandalax versus septentrionem fere ubique.

  19. 163

    Carduus orispus. Ad Kandalax, flumen Tuloma et alibi.

  20. Cirsium palustre. Ad fluruina Tuloma et Lutto.

  21. C. heterophyllum. Locis humidis umbrosis haud infrequens.

  22. Tussilago Farfara. Ad Torangijaur fluminis Kouda.

  23. T. frigida. Ad Torvesvarre haud procul a piscina Tullompaikke, ad peninsulam Karelsgammen, Holmgårdsfjället et ad flumen Kola haud procul ab oppido parcius.

  24. Gfnaphalinm dioicum. Ubique frequens.

  25. Gr. alpinum. Ad alpem Kipinä.

  26. G. sylvatiaum (5 fuscatum Wahlenb. Fl. Lapp. Ad Ainejok in peninsula Karelsgammen, isthmum Karelsgammen et alibi locis inferalpinis legi.

  27. Gr. uliginosum. In uliginosis passim.

  28. Gf. sypinum. In alpibus passim.

  29. G. pilulare. Ad ostium fluminis Lutto in argilla.

  30. Tanacetum vulgäre. Usque ad Kandalax passim; deinde excepto oppido Kola nullibi observavi.

  31. Erigeron acre. In inferiori parte hujus territorii tantum observavi.

  32. E. alpinum. Ad alpem Peisen.

  33. Solidago Virgaurea. Ubique frequens.

  34. Cineraria campestris. Ad Keret, Kouda, Knäsäguba, collibus graminosis copiose, ad sinum Kola et isthmum Karelsgammen sive Bommen parcius, de caetero nullibi observavi.

  35. Chrysanthemum Leucanthemum. Usque ad Kandalax haud infrequens.

  36. Pyrethrum inodorum. Ubique.

  37. Achillaea Millefolium. Ubique in pratis graminosisque vulgaris.

214. Crepis Tectorum. Passim.

315. Hieracium alpinum. In collibus sterilibus apricis inter Imandra et Kola, ad fluvia Jacobselfven et Peisen, in deserto inter lacus Nuottejaur et Enare et alibi haud infrequens.

316.H. Murorum. Frequens.

— 164 —

  1. H. sylvaticum. Ad ripas fluminuin non infrequens.

  2. H. auricula Passim.

  3. H. dubium. Inter Kouda et Keret.

  4. H. umbellatum. Haud infrequens.

  5. Sonchus sibiricus. Ad flumen Tuloma.

  6. S. oleraceus. Ad Suonostroff haud procul a Keret.

  7. Leontodon Taraxacum. Ubique.

  8. Apargia autumnalis. In meridionali parte hujus territorii passim.

  9. Orchis maculata. Passim.

  10. Grymnadenia conopsea. Ad Peisen.

  11. Gr. viridis. Ad sinus Keret, Kandalax et Waranger

parce.

  1. Gr. albida. Ad sinus Kola et Waranger nec non ad mare album rar o.

  2. Platanthera bifolia. In meridionali plaga hujus territorii rar o.

  3. Herminium Monorhhis. Ad Peisen rarissime.

  4. Chamaerepes alpina. Ad peninsulam Karelsgammen.

  5. Neottia cordata. Ad flumen Tuloma rarissime.

  6. Oorallorrhiza innata. Ad Peisen et Ekaterinehamn in sinu Kola.

  7. Calla palustris. Ad paludes districtus Kouda; alibi vero a me non observata.

  8. Oarex dioica. Frequens.

  9. C. pauciflora. Frequens.

  10. C. rupestris. Ad alpem Kipinä.

  11. C. capitata. Ad flumina Kola, Peisen, Kalkuoive fluminis Patsjoki.

  12. C. incurva. Ad sinus Waranger et Kola.

  13. O. Chordorrhiza. In paludibus profundis vulgaris.

  14. C. loliacea. Inter pagum Kandalax et lacum Imandra.

  15. O. Lagopina. Passim.

  16. C. glareosa. Passim.

  17. C. Heleonastes. Ad Knäsäguba,

  18. C. norvegica. Ad ostium fluminis Jacobselfven.

— 165 —

  1. C. stellulata. Inter Kouda et Kandalax passim.

  2. C. canescens. Ubique frequens.

  3. C. atrata. Ad peninsulam Karelsgammen, Peisen et ostium sinus Kola.

  4. C. Buxbaumii. Frequens.

  5. C. alpina. A fluvio Niva ad septentrionem frequens.

  6. C. globularis. Passim ex. gr. ad flumina Niva, Tuloma et Lutto, per totam viam inter Kandalax et oppidum Kola; denique ad Ainejok in peninsula Karelsgammeu visa.

  7. C. flava. Passim.

  8. C. pedata. Supra Pasvig versus lacum Enarensem Wahlenb. Fl. Suecia, a me ad alpem Peisen et Kalkuoive lecta.

  9. C. saxatilis. Frequentissima.

  10. C. pulla. In superiori hujus territorii pläga non infrequens.

  11. C. caespitosa. Passim copiose.

  12. C. rotundata. Haud infrequens.

  13. C. panicea. Frequens.

  14. C. livida. Ad flumen Tuloma.

  15. C. limosa. Frequentissima.

  16. Carex capillaris. Passim, ex. gr. ad Kandalax, Kouda, Kuollejok, Jacobselfven, Peisen et Patsjok.

  17. C. filiformis. Passim ad flumina Patsjok, Lutto et alibi ad rivulos paludesque.

  18. C. vesicaria. Haud infrequens.

  19. C. ampullacea. Frequens.

  20. C. acuta. Haud infrequens.

  21. C. maritima. Ad littora maris passim.

  22. C. salina. In littoribus maris haud infrequens.

  23. C. aquatilis. Frequens.

  24. Sparganium natans. In fluviis et lacubus haud infrequens.

  25. Urtica dioica. Ad habitacula ubique.

  26. U. urens. Ad Kandalax, Sassejeg, Imandra, Peisen et Kola.

  27. Alnus incana. Ad Kandalax adhuc diametrum 7 pol

— 166 —

licum habet, deinde minor atque minor fit, sed legitur frequens per totum territorium hoe ad fluvios.

  1. Betula alba. Ubique, extra ipsas alpes frequentissima.

  2. B. nana. Ubique, exceptis cacuminibus summis alpium.

  3. Pinus Abies. Usque ad sinum Kola et superiorem partem fluminis Peisen locis humidiusculis haud iufrequens.

  4. P. sylvestris. Ubique, exceptis alpibus insulisque et peninsulis maris glacialis, ubi tamen pluribus locis haud raro radices invenies.

  5. Empetrum nigrum. Ubique vulgatissimum; quotannis fere baccas suas maturat, quas hic succosiores sapidioresque, quam in Finlandia, cognovi.

  6. Juniperus communis. Ubique frequens.

  7. Atripex patulum. Ad sinum Kola haud infrequens.

Anm. Materialet till ofvanstående „Index" har sammanbragts under de resor J. Fellman gjorde, år 1820 i sällskap med Prosten Deinball längs kusten af Faelleslandet och uppför Patsjoki till Enare, samt 1829 från Kem längs Hvitahafvets vestra kust till Kantalax, derifrån öfver Imanda till Kola samt vidare, å ena sidan till mynningen af Kolafjord och, å den andra, längs Tulomaelf och Nuorttejaure m. m., likaledes till Enare. (Jfr. del I s. 521 ff. och uppsatsen om Fselleslandet här nedan). De fel i numreringen, som i afseende å några arter der influtit, hafva af praktiska skäl ej blifvit här rättade, hvilket deremot med afseende å uppenbara tryckfel egt rum.

Angående förf:s manuskript till en „Flora Holmgårdi" jfr

J. M. af Tengströms längre fram intagna bref af den 29 Juni 1822 och noten dervid. — Utgifv.


H.

Index Plantarum in Lapponia Fennica lectarum.1)

Sec. syst. Georgit Wahlenberg, Flora Lappon. Berolini 1812.

A. Plantae Phanerogamae.


  1. Hippuris vulgaris, in aqvis stagnantibus frequens; var (i Caule flaccido, foliis numerosioribus.

  2. Callitriche verna, passim.

  3. Callitriche autumnalis, in aqvis lente fluentibus, frequens.

  4. Veronica longifolia, haud infrequens.

  5. Veronica maritima, Lapponice Suodna suidne, Fennice Mettiäisen kukka, Esthonice Meds Kannepid, Jooksia rohhi.2)

  6. Veronica serpyllifolia. Ad Lapponiani hancce infimam passim.

  7. Veronica saxatilis. Ad fluvium Ounasjoki.

1) Af denna ,,Index" är afdelningen n A. Plantse phanerogamse" aftryckt ur ,,Bulletin de la Société Imperiale des Naturalistes de Moscou", T. VIII (1835) s. 245 ff. Åtskilliga tryckfel, som der förekomma, särskildt beträffande de af allmogen begagnade namn för växterna, hafva här blifvit rättade enligt förf:s konsept; och i enlighet dermed hafva äfven rättelser beträffande fyndorter blifvit gjorda vid

N:r 23, 30, 87, 104, 108, 286, 288 och 348. De vid en del af dem inom parentes satta orden äro af utgifv. tillagda, liksom ock de i parentesen vid N:o 247. Afdelningen ,,II B. Cryptogamse" har härförinnan ej varit offentliggjord. — Utgif v.

2) Fyndorter äro för denna växt icke angifna. — Utgifv.

— 168 —

  1. Veronica alpina, ad Utsjoki Enare et Enontekis locis subirrigatis per latera et radices alpium frequens, unde tamen ad fluvios ex. gr. ad Utsjok, Levojok cet. descendit.

  2. Veronica suctelleta, ad Enontekis legit Doctor Deutsch.

  3. Pingvicula alpina, ad Enontekis et Utsjok locis uliginosis freqvens; var. (i bimaculata, cum prsecedente passim.

  4. Pingvicula vulgaris, Fenn. Yökköin lehti, frequens, copiose.

  5. Pingvicula villosa, in Sphagno ad paludes ubique, parcius.

  6. Utricularia intermedia, in infima nostra Lapponia minus frequens.

  7. Anthoxanthum odoratum, Fenn. Haisuheinä, Esthon. Maria rohhi, frequens.

  8. Valeriana officinalis, Fenn. Karjan ruoho, Esthon. Ulekäijä rohhi, subhumidis frequens.

  9. Scirpus csespitosus, ubique vulgaris.

  10. Scirpus palustris, passim.

  11. Scirpus acicularis, passim copiose.

  12. Scirpus Bellardi, ad flumen Muonio legit Deutsch.

  13. Scirpus lacustris, passim, ex. gr. ad Enare et Sodankylä.

  14. Eriophorum alpinum, in paludibus profundioribus ubique.

  15. Eriophorum vaginatum, Fenn. Rutas S. B, Eston. Wilpeä, Illeshein (Dorpt). Totum genus Eriophor. Esthon. Kalewid, i.

e. gramen Kalevse, ad paludes frequens.

  1. Eriophorum Polystachion, Fenn. Vaivasen villa, Willapää, Esthon. Wilpeä, frequens.

  2. Eriophorum capitatum, ad flumen Tana.

  3. Eriophorum gracile, passim.

  4. Nardus stricta, Fenn. Rauta heinä, Sian harja, frequens.

  5. Phalaris arundinacea, ad ripas fluminum haud infrequens.

  6. Phleum pratense, Esthon. Hundisaba, Ussi-rukkid, ad fluvium Isojoki (in mscr. ,,Ijoki"; cfr. N:o 128).

  7. Phleum alpinum, frequens.

— 169 —

  1. Alopecurus pratensis var. nigricans, in Kuusamo et ad flumen Lutto.

  2. Alopecurus geniculatus, in humidis frequentissime; /S natans, in lacubus passim.

  3. Milium effusum, Fenn. Haisuheinä, ad flumen Tana ab effluvio usque ad Njorkan passim.

  4. Agrostis alpina, frequens.

  5. Agrostis rubra, haud infrequens.

  6. Agrostis vulgaris, Esthon. Kaste hein, freqventissime.

  7. Arundo lapponica, frequens.

  8. Arundo stricta, passim.

  9. Arundo calamogrostis, Fenn Kahila, frequens.

  10. Arundo strigosa, ad flumen Tana.

  11. Arundo epigejos, in ripis arenosis fluminum Ivalo, Kaamas et Sulkesjok paroeci» Enare nec non fluminum Kitinen atque Luiro paroecise Sodankylä.

  12. Arundo phragmites, Fenn. Pilli, Esthon Roog, Pillirog, Körbmed, haud infrequens; supra Sombiojärvi tamen non observavi.

  13. Holcus odoratus, Fenn. Haisuheinä, Haisuruoho, Esthon. Maria hein, Maria rohhi, passim.

  14. Holcus alpinus. Ad Enontekis.

  15. Aira spicata, ad Utsjoki passim.

  16. Aira csespitosa, in pratis locisque subhimidis graminosis frequens.

  17. Aira flexuosa, Lappon. Sidno, ubique frequentissime. 46 l/2. Aira alpina, ad Harimatskaide in Utsjoki.

  18. Aira atropurpurea. In Enare ad flumina Ivalo- Kaamas- Sota et Newdamjok nec non ad Harimatskaide in Utsjoki, passim.

  19. Melica nutans. Ubique in nemorosis parcius, ad Utsjoki freqvens.

  20. Melica coerulea, passim copiose.

  21. Molinia aquatica. Ad flumen Tana in stillicidio aqvse haud procul a Polmak; de cetero nullibi nisi ad sinum Varangricum in Finmarkia orientali observavi.

  22. Poa annua, ad domos ubique.

  23. Poa alpina, in superiore parte hujus Lapponi» ad regiones alpinas subalpinasque frequens.

— 170 —

var (3 lapponum, Wahlenberg Flora Sv. 1824 spec. 107, ad flumina Utsjoki et Tana passim.

  1. Poa laxa, ad flumen Tana rarissime.

  2. Poa pratensis, in pratis ubique.

  3. Poa glauca, haud infrequens.

  4. Poa nemoralis, in nemoribus frequens.

  5. Festuca ovina, in collibus, campis et pascuis frequentissime.

0. vivipara in alpibus succosioribus passim.

  1. Festuca rubra, in pratis, passim.

  2. Triticum caninum. Ad flumina Tana, Utsjok, Ivalojoki passim,

  3. Triticum repens, Fenn. Juolas, Lauha, Esthon. Sea vöilid, Serra rohhi, in cultis ubique.

  4. Elymus arenarius, ad flumen Tana, rarius.

  5. Montia fontana, locis humidis fontanis ubique.

  6. Galium boreale, Lapp. Maderasek, Fenn. Matarat, Esthon. Maddarad, Wärw-maddarad, ubique frequens.

  7. Galium palustre, Esthon. Hobbo-maddarad 1. sing rarius utatur Hobbo-maddar, ad flumen Luiro.

  8. Galium uliginosum, Lappon. Maddarad, Fenn. Maharaiset, Esthon. Maddarad, locis uliginosis humidis frequens.

  9. Galium aparine, Fenn. Tervaruoho, Kieruruoho, Esthon. Wiru, Wirna rohhi, Walged ristililled, in cultis frequens.

  10. Plantago major, Fenn. Rauta lehti, Esthon. Tee lehhed, in Sodankylä et Kuusamo ad domos frequens.

  11. Cornus suecica, Lapp. Pänag raase, baccse Pänag muorje

1. in pl. muorjek, Fenn Kanan marja, Kanan klotti, Sian marja, Esthon. Kukke Kusk, Kukke Kusmanne. Ubiqve vulgaris.

69. Alchemilla vulgaris, Fenn. Marian ruoho, Poimulehti, Esthon. Krooks-lehhed, Käotus-1. Kasto- rohhud, Karidshein, in pratis atque graminosis haud infrequens.

var. (I pubescens, Alchemilla montana Willd. passim.

— 171 —

  1. Alchernilla alpina. Ad supremam partem hujus territorii, hsec ceteris regionibus Lapponise planta vulgaris, rarissime.

  2. Potamogeton natans, Lappon. Wuosko porramus, Fenn. Ahvenen ruoho, Esthon, totum genus Potamog. Merre-hein. Ad lacum et flumen Kemi.

  3. Potamogenton perfoliatum, Lappon. Ripp, in fluviis et lacubus frequens.

  4. Potamogeten gramineum, Lappon. Njorw, in fluviis atque lacubus vulgaris.

  5. Sagina procumbens, ad vias et ripas flurainum vulgaris.

  6. Myosotis scorpioides, Lappon. Naste, Fenn. Tähti ruoho, Esthon. Maa vihha rohhi, in graminosis frequens.

  7. Myosotis arvensis, in agris passina.

  8. Diapensia lapponica, in regionibus subalpinis et collibus elevatis ad Utsjoki, Enare et Enontekis frequens.

  9. Menyanthes trifoliata, Lappon. Krassjo, Makats, Fenn. Peuran vehka, Vehka, Esthon. Ubba lehhed, usque ad Säytsjaure in paludibus frequens; superius vero ad septentrionem vix adscendit.

  10. Lysimachia vulgaris, Esthon. Akkilise rabbanduse rohhi, ad flumen Kemi.

  11. Lysimachia thyrsiflora, ad Sodankylä Kuusamo et Muonionniska, parcius.

  12. Azalea procumbens. In Utsjoki ita frequens, ut colles prima aestate rubent; de cetero vero in montibus tantum subalpinis.

  13. Polemonium coeruleum, locis graminosis haud infreqvens.

  14. Campanula rotundifolia, Lappon. Sappan piello, Fenn. Kissan kello, Esthon. Kurre Kellod, ubique.

  15. Ribes rubrum, Lappon. Jerik, baccse Jerik muorjek, Fenn. Wiinamarja-puu, Herukka, etiam punainen viinamarja-puu, Esthon. Harrakka marjad, Harraka, Söstra, in umbrosis locisque nemorosis frequens.

  16. Ribes nigrum, Fenn. Ämmäkkä, Musta viinamarja-puu, Esthon. Musta Söstra; ad infimam partena hujus Lapponiae in umbrosis subhumidis passim.

  17. Ribes alpinum, Fenn. Wasikan marja, Pajakka, Esthon.

— 172 —

Harrakka marja, ad infimam partem hujus Lapponiae ex. gr. in Kuusamo rarissime, ad flumen vero Torneå non superius Jokijalka adscendit.

  1. Lonicera xylosteum, Fenn. Kuusamo, Kuusan, Esthon. Kukke puu, Kukke kusma, ad flumen Ijo et alibi in Kuusamo parcius.

  2. Chenopodium album, Fenn. Wesirikka, in arvis frequens.

  3. Chenopodium viride, ad Enontekis legit Zetterstedt: Resa genom Sveriges och Norriges Lappmarker år 1821; andra delen, pag. 178.

  4. Gentiana nivalis, ad Enontekis et Patsjoki, rarius.

  5. Gentiana glacialis, ad Patsjoki.

  6. Gentiana serrata (i dentosa, ad Patsjoki.

  7. Gentiana amarella, ad fluvium Kemi.

  8. Selinum palustre, Lappon. Jest Sv. Bot., ad flumen Ounasjoki.

  9. Angelica archangelica, Lappon. Posko, Påsko-raase, Fenn. Putki, Esthon. Hein putki, frequentissime.

  10. Angelica S}4vestris, Fenn. Putki; Koiran putki, Esthon. Hein putk, haud infrequens.

  11. Chaerophyllum sylvestre, Fenn. Koiran putki, Esthon. Koér putk, Koolja piitsk, in pratis locisque graminosis frequens.

  12. Carum carvi, Lappon. Karwen, Karwi, Fenn. Kumina, Esthon. Kömli, pl. Kömlid, Köömlid, in pratis siccioribus passim.

  13. Parnassia palustris, Lappon. welkes peiwetjalme, Fenn. Kiikka, Esthon. Maksarohhud 1. Maksarohhi, locis humidis graminosis et uliginosis ubique frequens.

  14. Drosera rotundifolia, in paludibus muscosis profundis haud infrequens.

  15. Drosera longifolia, cum praecendente frequens.

  16. Sibbaldia procumbens, in regionibus alpinis et declivis alpium omnium frequens.

  17. Alliuin Schoenoprasum, Lapp-Lauke, Laukkas; Fenn. Löki, Esthon. Ermelehhed, Murre-lauk. Ad rivum Säytikko haud

— 173 —

procul a templo Utsjokiensi, ad Nuvvus et alibi ad flumen Tana passim copiose.

  1. Convallaria majalis, Fenn. Haisu Kukka, Koiran kieli, Winkun Walkku, Esthon. Lillikas, Winalilled, Dial. Dorpat. Karri Kellad, ad infimaui partena hujus Lapponiae rarius.

  2. Convallaria bifolia, Fenn. Koiran Korva, Esthon. Lese lehhed, Orrawa marjad, usque ad Palojoensuu in districtu Tornensi et Sodankylä districtu Kemiensi passim.

  3. Juncus filiformis, Fenn. Sältinki, in humidis et paludosis frequens.

  4. Juncus effusus, Esthon. Joivehein, Roog, in Kuusamo, rarius.

  5. Juncus arcticus, ad flumen Ijo rarius (cfr. N:o 128).

  6. Juncus trifidus locis siccis apricis per latera omnium alpium et in montibus alpinis subalpinisque ubique frequentissime.

  7. Juncus bufonius, in humidis uliginosis ad lacum Enare et pagos Luiro, Kairavuopio atque Pelkola in Paroecia Sodankylä copiose.

111. Juncus sylvaticus, haud infrequens.
112. Juncus bothnicus, ad flumina Tana et Lutto parcius.
113. Juncus stygius, in paludibus aquosis denudatis ubique.
114. Juncus triglumis, cum praecedente frequens.
115. Juncus biglumis, ad templum Utsjoki in terra uligi

nosa; de cetero ad alpes tantum superiores.

  1. Juncus pilosus, haud infrequens.

  2. Juncus parviflorus, in nemoribus juxta flumina ad Utsjoki passim.

  3. Juncus campestris, ubique; Var. /S sudeticus in uliginosis alpinis.

  4. Juncus spadiceus, in Utsjoki ad Sjakkaljok et alibi rarius.

  5. Juncus arcuatus. Per omnes alpes vulgaris.

  6. Juncus spicatus, locis siccis duris frequens.

  7. Tofjeldia borealis in uliginosis paludosis, fluviis et rivulis ubique frequens.

  8. Scheuctzeria palustris, in Sodankylä parcius.

  9. Triglochin palustre, locis uliginosis frequens.

  10. Runiex aquaticus, Lappon. Jobmo, alii Juobmo, Fenn. Suola heinä, Esthon oblikad, Happo oblikas, Jenekse oblikad, Tulli hein, in aquosis passim.

— 174 —

Var. (i crispatus, in stercoratis ad lacum Enare, Pelpajaure haud procul a templo Enaraénsi, nec non alibi ad domos.

126. Rumex acetosa, Lappon, Jomo, Jobmo, Fenn. Suolakka,

Happo hoblikas, frequens. Var {I. alpina in Utsjoki haud infrequens.

  1. Rumex acetosella, in aridis locisque deustis frequentissime.

  2. Alisma plantago, Esthon. Metsesid, ad flumen Iso ( = ,,Ijo, districtu Kusamoénsi" sec. mscr.).

  3. Trientalis europaea, in nemoribus, pratis et sylvis frequentissime,

  4. Epilobium angustifolium, Lappon Kiega njola (i. e. cuculi acus) Almukke s. Almokke, Gaitsa Kala. (i. e. caprse brassica), frequens.

  5. Epilobiura montanutn, ad infimam partem hujus Lapponiae passim.

  6. Epilobium palustre, ad flumen Tana, templum Utsjoki et alibi locis uliginosis, parcius. var. (i. lapponicum frequens.

  1. Epilobium alpinum, in regionibus alpinis frequens. Var. (i. fontanum, ad omnes fere fontes frigidas copiose.

  2. Vaccinium uliginosum, a Lapponibus nostris Ettimosa, Finmarkicis Ertep et Suecis Pjällo muorje vocatur, Fenn. Juopukka, Koiran juopukka, Esthon. Sinnika s. Sinnikad, in ericetis uliginosis frequens.

  3. Vaccinium myrtillus, Lappon. Sane s. Sinemuorje, Fenn. Mustikka, Esthon, Sinnikad, Soomarjad, Mustikad, in inontosis frequentissime.

  4. Vaccinium vitis idaea, Lappon. Jonga, Fenn. Puola, Esthon. Poolgad, Pohlakad, Pallokamarjad, in solo duriori sicciori sylyatico ubique vulgatissime.

  5. Vaccinium oxycoccos, Lappon. Jeggejonga, Jegge

— 175 —

muorje, Fenn. Kurjenmarja, Kurjenkarpalo, Esthon. Kurreinarjad, Johwikad, Karpalad, in paludibus sterilioribus Sphagno vestitis ubique.

  1. Erica vulgaris, Lappon. Lividne, Taggnas, Fenn. Kangas Kanerva, Esthon Kammarik, Kannarpik, Nomme-Kammarik, Nomme-Kammaras, in campis sterilibus totius Lapponiae ubique.

  2. Daphne mezereum, Fenn. Näsenen-marjapuu, Esthon. Nässinin Kiwidsapuu, in praeruptis montium ad infimam partem hujus Lapponiae passina.

  3. Polygonum viviparum, valde frequens; Var. ft alpinum in alpibus passim.

  4. Polygonum aviculare, Fenn. Kananruoho, Esthon. Hundi-hambad, frequens.

  5. Polygonum convolvolus, Fenn. Tattarat, Tattara ruoho, Esthon. Kassitäppud, in agris frequens.

  6. Polygonum amphibium, Wahlenberg Flora Sv. Spec. 435, in aquis ad flumina Lutto et Patsjoki.

  7. Polygonum persicaria, Esthon. Körbörohhi, in agris passim.

  8. Polygonum Hydropiper, Fenn. Hanhen polvi, ad flumen Ounasjoki.

  9. Paris quadrifolia, Fenn. Susi silmä, Sian marja. Kärmeen marja, Esthon. Horamarjad, Ussilak, locis humosis umbrosis frequens.

  10. Rheum digynum, Lappon. Häbro s. Äbro; ad flurnen Tana et Utsjoki frequentissime.

  11. Ledum palustre, a Lapponibus nostris Guotsarase

(i. e. gramen ursi), Imandraénsibus Olunsjo vocatur, Fenn. Kanerva, Suokanerva, Suopursu, Esthon. Kailud, So Kanna arg. Dorpt, frequentissime.

Var. (i. dilatatum, passim.

  1. Rhododendron Lappon., ad Enontekis: Gr. Wahlenberg.

  2. Menziesia coerulea, in regionibus subalpinis ubique.

  3. Andromeda polifolia /S, in paludibus profundis totius Lapponiae ubique.

— 176 —

  1. Andromeda calyculata y, per Lapponiani Kemiensem infimam in paludibus copiose.

  2. Andromeda hypnoides, ad alpium jugum haud infrequens

  3. Arbutus uva ursi, Lapp. Pänagmuorje, Jonga, Fenn. Sian marja, Jauho puola, Esthon. Mähkämarjad, Liwikud, Lesikad, Sia-poklad, ubique.

  4. Arbutus alpina, Karanasmuorjek, (i. e. corvorum baccae), Fenn. Korpinmarjat, Käenmarjat (i. e. baccae corvi, baccae cuculi), in campis apricis ubique.

  5. Pyrola rotundifolia, Fenn. Käen Kukka, Esthon. Lamba-Körwad, Kuninga Kobbar, Lutöbbe rohhi, Wina-lill, locis umbrosis frequens.

  6. Pyrola minor, Fenn. Liljen Kukka, Esthon. Sola rohhi, per partem sylvaticam locis umbrosis haud infreqvens.

  7. Pyrola secunda, in sylvis acerosis frequens.

  8. Pyrola uniflora, locis succosioribus passim.

  9. Chrysosplenium alternifolium, ad templum Utsjoki in umbrosis graminosis udis copiose.

  10. Saxifraga oppositifolia, in lateribus alpium Utsjoki et montium subalpinorum Kuusamo rarius: L. J. Prytz.

  11. Saxifraga nivalis, in rupibus ad Pahdanpää juxta templum Utsjoki. Var. (l. tenuis, cum praecedente.

  1. Saxifraga stellaris, in irriguis alpinis et inferalpinis, frequens.

  2. Saxifraga Hirculus, in paludibus Lapponiae inferioris passim copiose.

  3. Saxifraga aizoides, ad Mierasjärwenkosket fluminis Utsjoki in lateribus rupium copiose, alibi parcius.

  4. Saxifraga cernua, ad Enontekis et Utsjoki raro.

  5. Saxifraga bulbifera, ad alpem Jeskadam in Utsjoki.

  6. Saxifraga rivularis, ad Harimatskaide in Utsjoki.

  7. Saxifraga tridactylites, ,,in collibus arenosis rarius ex. gr. Kuusamo", L. J. Prytz.

  8. Dianthus superbus, in Utsjoki ad Köngäänniska copiose nec non alibi per totam Lapponiani parcius.

— 177 —

  1. Oucubalus Behen, Fenn. Paukka Kukka, Esthon. Poi-Rohhi, Risi-Rohhi, in arvis frequens.

  2. Cucubalus tataricus, in Lapponia Kemiensi anno 1788 legit Gröndal, post eum vero nemo invenit.

  3. Silene acualis, ad flumina Utsjoki et Tana frequenter.

  4. Silene rupestris, in Lapponia Tornensi ad Kilpesjaur legit Doctor Deutsch.

  5. Silene nutans,-ad flumen Tuntsa in Paroecia Kuolajärvi.

  6. Stellaria graminea, Fenn. Tähti ruoho, Esthon. ouna rohhi, in siccioribus graminosis frequens.

Var. Y alpina, Laestadius Vet. ac. Handl. 1822 pag. 335, in Utsjoki haud infrequens.

  1. Stellaria uliginosa, in uliginosis frequens.

  2. Stellaria media, in fimetis atque ruderatis ubique.

  3. Stellaria nemorum, in nemoribus fertilioribus passim.

  4. Stellaria cerastoides, ubique frequens.

  5. Alsine biflora, in alpibus Lappon. Tornensis, L. J. Prytz.

  6. Arenaria lateriflora, ad flumen Kemi in graminosis occultioribus passim copiose.

  7. Sedum acre, Fenn. Wiluruoho, Esthon. Kukke marjad, in rupibus ad Utsjoki passim.

  8. Sedum annuum, ad flumen Tana parcius.

  9. Lychnis alpina, in alpibus atque ad flumina frequens.

  10. Lychnis dioica, in nemorosis haud infrequens.

  11. Cerastium alpinum, ad flumina Tana et Utsjoki frequens, de cetero vero vix extra alpes subalpesque.

  12. Oerastium vulgatum, Esthon. Kaddaka-kaered, frequens.

  13. Spergula arvensis, in agris frequens.

  14. Spergula saginoides, ad flumina Tana et Luiro.

  15. Lythrum salicaria, Esthon. Kukke sabba (i. e. Paracersus Galli), ad infimam partem hujus Lapponise.

  16. Prunus padus, Lappon. Autje, dial. Imandraensi Tjermsk, Fenn. Tuomi, Esthon. Tuomingas, locis depressis ubique.

  17. Sorbus aucuparia, Lappon. Skappe v. Skaeppe, Raudna muorra, Fenn. Pihlaja, Esthon. Pihlakas, in parte sylvatica et subsylvatica ubique parcius.

12

— 178 —

194. Spiraea Ulmaria, Lappon. Skalde, Fenn. Kurjenpolvi

(i. e. genu ardeae), Ankerias ruoho, Esthon. Angerwaksad, Wuormid, Naeste rohhi, Worm rohhi, in pratis humidiusculis rivulisque inter salices ubique.

  1. Rosa majalis (i cinerea, Lappon. Pasteles muorra, Pasteles lauja, Fenn. Orjan tappura, Esthon. Orjavits, prope ripas fluviorum in nemorosis passim ex. gr. ad flumina Ivalo-, Kaamas-Lutto-, Ounasjoki nec non ad Tana juxta Suogalma.

  2. Rosa canina, ad infimam partena hujus Lapponiae.

  3. Rubus idaeus, Lappon. Kipper muorje s. kapper muorje i. e. Galeri baccye, ab Imandraensibus vero Maliu et Urge vocatur, Fenn. Waarain, Faderma pl. Fadermia, Esthon. Waar marja, Waargas, in Kuusamo et Sodankylä haud infrequens.

  4. Rubus saxatilis, Lappon. Riddemuorje. Gadderase, Fenn. Lintukka, Hillikka, Esthon. Limmokad, Lillikad, Kumuskad, ad ripas lacuum fluminumque lapidosas umbrosas ubique.

  5. Rubus arcticus, Lappon. Waduk, Waduk muorje, etiam Gjedde muorje, Fenn. Watukka, Maanmuurain, in occultis graminosis ubique, baccas tamen suas rarius maturat.

  6. Rubus chamaemorus, Lappon. Luoman, Fenn. Hilla, Suomuurain, Esthon. Murrakad, Kaarlblad, Käbbarad, in paludibus paludosisque omnium vulgatissime.

  7. Fragaria vesca, Fenn. Mansikka, Esthon. Masik s. Masikad, in Kuusamo.

  8. Potentilla anserina, Fenn. Hanhenjalka (i. e. pes anseris), Esthon. Tarnarohhi, Kaikuni rohhi, Hobbose kohharohhi, in Kuusamo.

  9. Potentilla verna ^, Esthon. Willirohhi, in Utsjoki frequens.

  10. Potentilla nivea, in alpibus ad Enontekis.

  11. Tormentilla erecta, Fenn. Lärwenä juuri, Esthon. Tedde raaddarad, Hobbo maddarad, Nabbo-maddarad, in nemoribus graminosis passim, supra Petsikkojaure in Utsjoki tamen ad septentrionem non penetrat.

  12. Geum rivale, Fenn. Nalikka juuri, Eston. Maa moerad, in pratis subhumidis ad rivulos fluminaque frequens.

— 179 —

  1. Comarum palustre, Esthon. Soo pihlakas, in paludibus pratisque aquosis frequentissime.

  2. Dryas octopetala, in alpibus haud infrequens.

  3. Actaea spicata fi baccis rubris, Fenn. Sammakon yrtti, Sammakon marja, Esthon. Siuwo marjad, Akkilise haiguse rohhi, ad Akankoski in Paroecia Sodankylä.

  4. Nymphaea alba, Fenn. Lumme, Lummet, Pulpukka, Walkia pulpukka, Esthon. Walged Kuuppo lehhed, Kuuppo lehhed, Lumme lehhed, in fluviis lacubusque usque ad Sombiojärvi haud infrequens.

  5. Nymphaea lutea, Fenn. Lummet, Pulpukka, Keltainen pulpukka, Esthon. Koldsed Kuppo lehhed, in lacubus atque fluviis usque ad lacum Enare ubique.

  6. Nymphaea pumila. cum praecedente parcius ex. gr. ad fluraina Lutto et Ivalojoki, lacus Enare et Sulkesjaure Paroecise Enare, flumina Mutenia, Marejoki et Luiro Paroecise Sodankylä.

  7. Thalictrum flavum, Fenn. Angelma S. B , ad flumina Utsjoki, Ounasjoki et Kemi passim copiose.

Var. {t rotundifolium, in nemoribus fertilioribus praecipue ad cataractas fluminum per totam Lopponiam Kemiensem frequens.

  1. Thalictrum alpinum, ad ripas fluminum rivulorumque in Utsjoki et Enare ubique, ad inferiorein vero partem hujus Lapponiae extra alpes descendere non videtur.

  2. Ranunculus Flammula, Fenn. Maanpäkkänä S. B., passim.

  3. Ranunculus Ficaria, Fenn. Maanpäkkänä Sv. Bot., Esthon. Sydämmerohhud, Kanna Kooljad, ad templum Utsjoki et flumen Tana locis humosis rarissime.

  4. Ranunculus auricomus, ad Utsjoki et Enontekis rarissime.

  5. Ranunculus glacialis, ad Tsatsekaise Lapponiae Tornensis, Wahlenberg.

  6. Ranunculus lapponicus, ad flumen Lutto nec non Ounasjoki ad Ollos Tunturi rarissime.

  7. Ranunculus pygmaeus, ad alpem Jeskadam in Utsjoki.

  8. Ranunculus hyperboraeus, locis limocis udis, ex. gr.

— 180 —

ad Hietasuando in Paroecia Sodankylä, rarius, ad Pagum Kyro in Enare copiose.

  1. Ranunculns nivalis, Lapponice Norssa rase, ad flarnen Lutto rarissime.

  2. Ranunculus reptans, Esthon. Tullikad, in ripis sabulosis lacuum fluviorumque frequens.

  3. Ranunculus acris, Esthon. Närrililled, Fenn. Woi

kukka, ubique frequens. Var. /? pumilus, caule unifloro, in alpibus haud infrequens.

  1. Ranunculns repens, Tenn. Voi kukka, usque ad Utsjoki in uliginosis haud infrequens.

  2. Ranunculus aquatilis, Lappon. Njauke, in aquis quietis lutosis frequentissime.

  3. Trollius europaeus, Lappon. Polio rase, Fenn. Klupu kukka, Esthon. Kuller kuppud, ubique frequens.

  4. Oaltha palustris, Fenn. Kelta kukka, Vasikan silmä

(i. e. oculus vituli), Esthon. Warsa kabiad, Kuller kuppud, in aquosis humidisque ubique vulgaris.

  1. Mentha Lapponica, Lapp. Minta, Fenn. Minttu, Esth. Mint, in ripis subhumidis arenosis sabulosis fluvii Kemi passim copiose, nec non ad flumen Lutto juxta Luotke Kuoskas rarissime.

  2. Thymus Serpyllum, Fenn. Muisto ruoho S. B., Esthon. Rawandusse rohhi, in ripis arenosis fluviorum Tana et Utsjoki copiose.

  3. Galeopsis Tetrahit, Fenn. Nukluainen, Esthon. Immikad, Messi lilled, in agris et cultis ubique frequens.

  4. Galeopsis versicolor, cum praecedente.

  5. Scutellaria galericulata, ad flumina Luiro, Kemi et Lutto passim.

  6. Bartsia alpina, ubique, inprimis ad flumina frequentissime.

  7. Euphrasia officinalis, Silmä ruoho S. B., Esthon. Siima rohhi, Siima lilled, in graminosis ubique frequens.

236: Rhinanthus eristä galli, Lapp. Routtarase, Druotta 1. Drottarase (i. e. gramen regis vei herois), Fenn. Nukluaineu, Esthon. Korristirohhi, Robbihein, ubique.

— 181 —

  1. Melampyrum pratense, Fenn. Voiruoho, Esthon. Karro Kaerad, Woihein, Woiwe ätmed, in silvis nemorosis frequens.

  2. Melampyrum sylvaticum, ad Kuusamo passim.

  3. Pedicularis palustris, Esthon. Muddarohhi, Maarje lepp, Kusik Dorpt., in paludibus passim.

  4. Pedicularis Sceptrum Carolinum, Fenn. Sammakon ruoho, in humidis inprimis ad ripas fluminum et rivulorum frequens.

  5. Pedicularis Lapponica, in regionibus subsylvaticiis atque subalpinis ubique frequentissime.

  6. Pedicularis hirsuta, in uliginosis alpinis rarius occurit ex. gr. ad Suolloselke et Koltajaure.

  7. Pedicularis flammea, in alpibus Lapponiae Tornensis.

  8. Linnea borealis, Fenn. Luuvaron ruoho, per partena sylvaticam subsylvaticamque ubique vulgaris.

  9. Subularia aquatica, in ripis lacuum fluminumque ab aqua inundatis frequens.

  10. Draba alpina, in Lapponia Tornensi.

  11. Draba muralis, ad alpes Enontekenses. (=Draba muricella Wahlenberg 1. c. N:o 318?)

248. Draba hirtä, in alpibus ad Utsjoki et Enontekis.
249. Draba incana, in pratis siccis et collibus graminosis frequens.
250. Thlaspi arvense, Fenn. Laukka, Esthon. Harrakadvod, in agris frequens.

  1. Thlaspi Bursa pastoris, Fenn. Laukka, Esthon. Kassi tiiddara, Robbi rohhi, Lappi rohhi, Hire Körwad, Niseeldas hein, in cultis et ruderatis ubique.

  2. Cardamine pratensis, Fenn. Nuttu Krassi S. B., Esthon. Jurii lilled, in graminosis humidis frequens.

  3. Cardamine bellidifolia, ad Pallastunturi legit Doctor Deutsch.

  4. Sisymbrium terrestre, in aquosis et marginibus aquarum passim copiose, ex. gr. ad Ivalojoki. Sulkesjok, Muondesjaur et Sjorvanjarga in Paroecia Enare.

  5. Sisymbrium Sophia, ad infimam partem hujus Lapponiae in agris.

— 182 —

2ö6. Erysimuin Barbarea, passim.

  1. Erysimuin cheirantoides, haud infrequens.

  2. Cheiranthus alpinus, ad fiumina Utsjoki, Patsjoki et Kitinen passim.

  3. Arabis alpina, ad littora fluminis Tana.

  4. Brassica campestris, in agris.

  5. Greranium sylvaticurn, Lapp. Kapper rase (i. e. Graleri herba), Fenn. Panaisen (?) Kukka, locis fertilioribus sylvaticis graminosis et pratis dumosis frequens.

  6. Anthyllis vulneraria, Esthon. Koldsed härja pead, ad Akankoski Paroecise Sodankylä.

  7. Vicia cracca, Tenn. Hiiren herne, Esthon. Kurre hernes, Hire herne, in pratis et agris ubique.

  8. Ervum hirsutum, in agris.

  9. Phaca frigida, in Utsjoki et Enare ad fiumina passim copiose.

  10. Phaca sordida, ad flumen Lutto.

  11. Astragalus alpinus, locis arenosis juxta fiumina Utsjoki, Tana Ivalojoki cet. frequentissime.

  12. Astragalus leontinus, ad flumen Tana rarissime.

  13. Trifolium repens, Fenn. apilas, valkia apilas, ad Lapponiani inferiorem frequens.

  14. Trifolium pratense, Fenn. Puna apilas, Paawalin Kukka; Paulan pää, Esthon. Härjapea, Härja pea hein, Härja pea rohhi, ad Lapponiam infimam in graminosis frequens.

  15. Sonchus Sibiricus, ad Iwalojoki copiose.

  16. Leontodon Taraxacum, Fenn. Maitiainen, Esthon. Sea

pimä rohhi, Sea öied, Sea nuppud, voi rosid, ubique. /S foliis subintegris, ad flumen Tana.

  1. Apargia autummalis, passim.

  2. Hieracium alpinum, in regionibus alpinis subalpinisque nec non in collibus et campis siccioribus ad superiorem partem hujus Lapponiae frequens.

  3. Hieracium murorum, frequens.

  4. Hieracium sylvaticum, ad fiumina Tana et Utsjoki passim.

  5. Hieracium umbellatum, haud infrequens.

  6. Hieracium Pilosella, ad Muonionniska et Palojoensuu legit Doctor Deutsch.

183

279. Hieracium dubium, ad infimam nostram Lapponiam passim.
280 Crepis tectorum (t, ad flumina Tana et Kitinen passim.
281. Serratula alpina, Lapp. Njala Njoktja (i.e. lingua

canis Lagopi), in nemorosis subhumidis frequens,

  1. Carduus crispus, Fenn. ohjake, Esthon. Ohhakad, in agris frequens.

  2. Carduus palustris, in paludosis passim.

  3. Carduus heterophyllus, Lapp. Stuorra njala njoktja (i. e. lingua magna canis Lagopi), in nemorosis subhumidis frequens.

  1. Tanacetum vulgäre, Fenn. Johanneksen Kukka, Pusku ruoho, Esthon. Rein warre, Solika rohhi, in Kuusamo et Sodankylä passim.

  2. Artemisia vulgaris, Fenn. Koiruoho, Esthon. Poiud, Poi röhi, ad flumen Ijo.

  3. Gnaphalium dioicum, Fenn. Kissan Käpälä, Esthon. Kassi Käppäd, quibus nominibus totum fere genus Gnaphalium significant.

  4. Gnaphalium alpinnm, ad alpem Jeskadam et supremam partem fluminis Iwalojoki.

  5. Gnaphalium sylvaticum § fuscatum, haud infrequens,

  6. Gnaphalium supinum, locis uliginosis irrigatis ad regiones alpinas haud infrequens. fi. Subacaule, in alpibus baud infrequens.

  1. Gnaphalium uliginosum, passim.

  2. Gnaphalium pilulare, solo arenoso subhumido fluminis Kemi ab effluvio Kitinen usque ad lacum Kemi frequens copiose.

  3. Erigeron acre, Esthon. Önne lilled, ad flumina Luiro et Kitinen.

  4. Erigeron uniflorum, in Lapponia Tornensi rarius.

  5. Tussilago frigida, in salicetis alpium rarius.

  6. Tussilago farfara, Fenn. Lesken lehti, Esthon. Paiso lehhed, Ruso rohhi ad Lapponiam infimam passim.

  7. Senecio vulgaris, ad Lapponiani infimam.

  8. Solidags Virgaurea, a Lapponibus nostris Njala Njoktja,

_ 184

(i. e. Canis lagopi lingua), a Sondelgensibus seu Kolaensibus vero Kiega njola (i. e. telum cuculi), Fenn. Keltainen Kukka, Esthon. Wolme rohhi, Hoolmete rohhi, frequentissime.

Var. fi Lapponica, Wahlenberg Fl. Sv. 1826 Sp. 932, passim.

  1. Chrysanthemum Leucanthemum, Fenn. Papin Kukka, Esthon. Kanna perse, ubique.

  2. Chrysanthemum inodorum, Fenn. Papin Kukka, Esthon. Kanna perse, ubique.

  3. Achillea Millefolium, Lapp. Ruljon, Piettar rase, Fenn. Pietarin ruoho, Esthon. Raud rohhi, Raudna rohhi, Raud hein, in graininosis ubique.

" 302. Viola palustris, in uliginosis frequens.
303. Viola biflora, in Utsjoki ad alpes ripasque fluminum frequens.
304. Viola canina, Fenn. Varsan Kavio, Kaali, ad flumen

Tana frequens.

  1. Viola montana, ad cataracta fluminum ubique.

  2. Viola tricolor fi arvensis, Wahlenberg Fl. Sv. 1826 Sp. 970, Esthon. Mailase rohhi, in agris Lapponiae infimae frequens.

  3. Orchis bifolia, Esthon. Juda Käppad, Poi rohhi, Ussi Keled, iu Utsjoki raro.

  4. Orchis latifolia, in Enontekis passim.

  5. Orchis maculata, Fenn. Jesuksen Kämmen, Marian Kämmen, Johanneksen Kämmen, Esthon. Jummala Käppad, radices vero biennes Kurrati Käppad, haud infrequens.

  6. Orchis conopsea, Esthon. Käo rammatud, ad flumina Ounasjoki et Käkkälä lecta.

  7. Orchis viridis, in graminosis rarius.

  8. Orchis albida, ad flumen Tana rarissime.

  9. Neottia repens, ad flumen Ounasjoki.

  10. Epipactis cordata, ad Muonio legit D. Deutsch.

  11. Malaxis paludosa, Wahlenberg Flora Sv. Sp. 993, ad Kittilä rarissime.

— 185 —

  1. Norna borealis a. europaea, Wahlenberg Flora Sv. Sp. 991, ad pagum Jääskö Paroeciee Kittilä in juniperinis ad radices montium rarissime. De caetero nullibi in Lapponia neque in Finlandia, nisi ad Kallinkangas juxta templum Kemi, ad radices montis Karkolan waara baud procul a templo Rovaniemiense atque flumen Tengeliö, adbuc lecta. Hane tamen plantam suspicor non ita raram esse, sed quoniam prima aestate florescit, non observatam.

  2. Calla palustris, Fenn. Webka, in paludibus Lapponiae inferioris passim.

  3. Chara flexilis, ad flumen Kemi.

  4. Sparganiutn natans, Lapp. Karretaga, Fenn. Wita, in aquis frequens.

  5. Carex dioica, Genus Carex Fenn. Sara, Sara heinä, Esthon. Sone rohhi, ubique.

  6. Carex capitata, ad flumen Utsjoki in juniperinis passim copiose; de caetero tantum ad fluvium Patsjoki legi.

  7. Carex leucoglochin, in paludibus vulgaris.

  8. Carex migroglochin, in paludibus alpinis parcius.

  9. Carex rupestris, in alpibus nostris altissimis ex. gr. ad Jeskadam.

  10. Carex chordorrhiza, in paludibus profundis vulgaris.

  11. Carex lagopina, passim.

  12. Carex glareosa, in Utsjoki rarius.

  13. Carex heleonastes, haud infrequens.

  14. Carex stellulata, ad flumen Lutto.

  15. Carex loliacea, in Utsjoki ad Härkäwaara nec non ad flumen Ounasjoki in Kittilä lecta.

  16. Carex tenuiflora, in paludibus pratisque udis passim.

  17. Carex canescens, ubique. Var. /S alpicola, ad regiones alpinas subalpinasque frequens.

  18. Carex microstachya, ad Utsjoki et Karesuando.

  19. Carex flava, passim.

  20. Carex filiformis, usque ad terminum Paroeciae Utsjoki frequentissime.

  21. Carex rotundata, paludosis aquosis haud infrequens.

  22. Carex panicea, ubique frequens

— 186 —

338. Carex ustulata, ad fluvium Patsjoki.
339. Carex livida, passini.
340. Carex laxa, ad Euontekis.
341. Carex capillaris, Lapp. Sappan suine, in Utsjoki

atque Enare ad rivula terramque uliginosam frequentissime.

  1. Carex pedata, ud fluvium Patsjoki.

  2. Carex globularis, ubique, excepta paroecia Utsjoki, in sylvis subhumidis turfosis duris vulgaris.

  3. Carex alpina, ad Utsjoki et Enare in graminosis humidiusculis frequens. Var. (i inferalpina, frequens.

  1. Carex limosa, in paludibus limosis ubique. Var. p> et y frequenter.

  2. Carex pallescens, in Sodankylä.

  3. Carex ampullacea, frequens.

  4. Carex vesicaria, Lapponice Kaarna suine (i. e. Calceorum gramen), Fenn. Lapin Sara, in pratis paludosis et in ripis lacuutn fluviorumque, frequentissime.

  5. Carex Buxbaumii, ubique frequens.

  6. Carex aquatilis, in fluviis et lacubus frequens.

  7. Carex saxatilis, locis siccioribus per omnes montes subalpinas frequentissime.

  8. Carex caespitosa, locis humidis caespitosis frequens.

  9. Carex acuta, Fenn. Wesisara, in pratis udis frequens.

  10. Carex pulla, in Utsjoki ad regiones alpinas subalpinasque haud infrequens.

  11. Alnus incana, a Lapponibus nostris Leipe, Imandraensibus Leäp, Nuottejauriensibus Leppe, Fenn. Leppä, Esthon. Lep vocatur, locis declivis frequens.

  12. Urtica urens, Lapp. Kascales rase, Fenn. Polttiainen, Esthon. Raud nöggised, in cultis totius Lapponiae ubique.

  13. Urtica dioica, Lapp. Kaskales rase Fenn. Polttiainen, Esthon. Nöggised, ubique ad habitacula hominum.

  14. Myriophylluin spicatum, ad Enontekis.

  15. Betula alba, Lappon. Soakke, Pässe muorra, Fenn. Koivu, Esthon. Kask, Köiw, Dorpt. Koiw, per totam Lapponiani

— 187 —

exceptis alpibus, penetratque in Utsjoki adb.uc 1800 pedes Par. ad alpes, ubi tamen orgyalis tantum altitudinem attingit.

  1. Betula nana, Lapp. Skerre, Fenn. Waiwaisen warpu, Esthon. Tama puu, Kask, ubique.

  2. Pinus sylvestris, Lappon. Petse, Zorwa, Hänge, Fenn. Petäjä, Mänty, Honka, Esthon. Män, per totam Lapponiani exceptis alpibus et partibus borealibus Paroeciarum Utsjoki et Enare, ubi tantum in convalle Utsjoki et Neudamjok minores sylvas constituit.

  3. Pinus abies, Lappon. Kuossa, Fenn. Kuusi, exciccata Rotko vei Ruotko vocatur, Esthon. Kuusk, usque ad Patsjoenniska, Sulkesjok, fontem Waskojoki, Enarejok ad Jorgastak penetrat et attinet in infima Lapponia haud raro 100 ped. par. altitudinem.

  4. Salix pentandra, Lapp. Wiskes sedga, Fenn. Raita, Totum genus Fenn. Paju, Lapp. Sedga, Esthon. Paju, Paju puu vocatur, usque ad lacum Enare haud. infrequens.

  5. Salix lanata, ad alpium radices frequens.

  6. Salix herbacea, Lapp. Kiron lastek (i. e. Tetraonis alpinae frondes), in cacutninibus subalpinis rivulisque prope eadem haud infrequens.

  7. Salix polaris, ad alpes Jeskadam et Pallas tunturi.

  8. Salix reticulata, haud infrequens.

  9. Salix myrsinites, Lapp. Sedga skirrek (i. e. Salicina virga), frequens.

  10. Salix arbuscula, frequens.

  11. Salix glauca, Lapp. Sirka, frequens, copiose.

  12. Salix limosa, locis uliginosis vulgaris.

  13. Salix myrtilloides, frequens.

  14. Salix hastata, passim. Var. § foliis lanceolatis snbintegerrimis, in Utsjoki. *

  15. Salix punctata, ad flumen Tana.

  16. Salix phylicifolia, frequens.

  17. Salix majalis, ad ripas fluminum ubique.

  18. Salix majalis, ad ripas fluminum ubique ( = 376).

  19. Salix nigricans, frequens.

  20. Salix capraea, haud infrequens.

— 188 —

  1. Salix aurita, passim.

  2. Salix livida, frequentissime.

Var. (i cinerascens, in regionibus alpinis inferalpinisque frequens.

  1. Empetrum nigrum, Lapp Tjoma, Tangas, Fenn. Wareksen marjan warwut, Esthon. Kukke silmad, frequens copiose; in ipsis alpibus supra terminum Betulae adscendit ex. gr. in Utsjoki 2000 pedes par.

  2. Myrica gale, Fenn. Pursu, Esthon. So Kaera, Porsa, in Kuusamo E. Lagus.

  3. Populus tremula, Lappon. Suoppe, Suppe, Fenn. Haapa, Esthon. Haaw, Aaw, frequentissimr.

  4. Rhodiola rosea, in Utsjoki, Enare et Enontekis passim.

  5. Juniperus communis, Lapp. Ratka, Kaskes, Fenn. Kataja, Esthon. Kaddakas, Kadajas, ubique.



B. Plantae Cryptogamae.

Filices.

Lapp. Kärbmä rase, Fenn. Lues heinä, Luthen heinä (i. e. Granien Cimisis), Esthon. Sannajalg.


  1. Polypodium vulgäre, Fenn. Mäen makiainen, Esthon. Kiwwi immalad, Kiwwimagnud, haud infrequens.

  2. Polypodium ilvense, passim.

  3. Polypodium hyperboreum, in fissuris rupium alpinarum in Utsjoki et Enontekis, rarius; Var. (i gracile, cum praecedente.

  4. Polypodium phegopteris locis occultioribus sylvarum ad flumen Kemi, raro.

  5. Polypodium Dryoptens, frequens.

  6. Aspidium Lonchitis, ad flumen Tana inter Njorkan et Norskholmen.

  7. Aspidium dilatatum, in Utsjoki.

  8. Aspidium Filix mas, frequentissime.

— 189 —

  1. Aspidium Filix femina, haud infrequens.

  2. Aspidium fragile, in fissuris alpium et rimis petrarum frequens.

  3. Asplenium septentrionale, ad flumen Kemi raro.

  4. Peteris crispa, ad Yllästunturi inter flumina Ounasjoki et Torneå.

  5. Onoclea Struthiopteris, in Utsjoki.

Tetradidymae.

  1. Botrychium Lunaria, ad flumen Tana, raro.

  2. Lycopodium complanatum, Fenn.'tKelta kello, Maan kelta, Esthon. Omorid, Rebbase raig.

  3. Lycopodium alpinum, in campis collibusque ubique.

  4. Lycopodium clavatum, in Utsjoki passim.

  5. Lycopodium Selogo, Fenn. Riisi ruoho, Esthon. kollad, Hanne tabbe rohhi, Noja kollad, Noja rohhi, frequens copiose.

  6. Lycopodium selaginoides, frequens.

  7. Isoétes lacustris, in aquis pacificis passim.

  8. Equisetum arvense, Lapp. Häposuine (i. e. equinum gramen), frequentissime.

  9. Equisetum sylvaticum. In sylvis subhumidis passim.

  10. Equisetum fluviatile, Lapp. Hoase vol Hoasche, Fenn. kortet, Esthon. Rebbase händ. Infra ripas fluviorum et lacuum in aque pacifica ubique.

  11. Equisetum reptans, in rupibus alpinis et subalpinis nec non ad ripas fluviorum in arena, passim.

  12. Equisetum hyemale in subhumidis arenosis passim.

Musci.

  1. Sphagnum latifolium, in paludibus coepsitosis, passim.

  2. Sphagnum capillaceum, frequens.

  3. Gymnostomum lapponicum, passim.

  4. Anictangium ciliatum, in lapidibus et saxis rarius.

  5. 30. Anictangium lapponicum in infima lapponia passim.

    — 190 -
    1. Tetraphis pellucida, in arborum caudibus putricis haud infrequens.

    2. Andrsea alpina, in saxis.

    3. Splachnum luteum, ad Saunavaara in Sodankylä, Idiwuoma in Enontekis et Pagum Tohmavaara in Kemiträsk rarius copiose.

    4. Splachnum Sphaericum, locis paludosis apricis, frequens.

    5. Splachnum vasculosum, in paludibus profundis, haud infrequens.

    6. Splachutn urceolatum, ad alpes passim; Var. § minus, in paludosis haud infrequens.

    7. Splachnum reticulatum, ad latera alpium rarius.

    8. Encalypta ciliata, ad rupes montium.

    9. Encalypta vulgaris, passim.

    10. Encalypta alpina, in alpibus.

    11. Did}'modon latifolium, in Utsjoki haud infrequens.

    12. Didymodon inclinatum, parcius.

    13. Didymodon capillaceum, passim.

    14. Didymodon pusillum, haud infrequens.

    15. Tortula mucronifolia, in Utsjoki parcius.

    16. Tortula tortuosa, Enontekis: Wahlenberg.

    17. Barbula ruralis, in Utsjoki.

    18. Grimmia apocarpa, valde frequens.

    19. Grimmia alpicola, locis humidis.

    20. Weissia recurvirostra, passim.

    21. Weissia heteromalla, in Enare ad pagum Kyro copiosissime.

    22. Weissia nigrita, in Utsjoki et Enontekis passim.

    23. Weissia cirrata, in alpibus haud infrequens.

    24. Weissia splachnoides, frequens.

    25. Conostomum boreale, in Utsjoki frequens.

    26. Trichostomum lanuginosum, haud infrequens.

    27. Trichostomum ericoides, in montosis, passim.

    28. Trichostomum fasciculare, haud infrequens.

    29. Trichostomum canescens, minus frequens.

    30. Trichostomum microcarpon, in saxis, passim.

    — 191 —

    1. Trichostomum glaucescens, passim.

    2. Trichostomum cylindricum, Enontekis.

    3. Fissidens bryoides, passim.

    4. Dicranum Schraderi, minus frequens.

    5. Dicranum scoparium, haud infrequens.

    6. Dicranum flagellare, rarius.

    7. Dicranum Sphagni, in Sphagno accumulato passim.

    8. Dicranum falcatum, valde frequens.

    9. Dicranum virens, frequentissime.

    10. Dicranutn alpestre, haud infrequens.

    11. Dicranum Schreberi, minus frequens.

    12. Dicranum varium, haud infrequens.

    13. Dicranum crispum, in terra uliginosa, ubique.

    14. Dicranum purpureum, frequentissime.

    15. Dicranum latifolium, in Enare ad Ivalojoki frequens, et in Enontekis ad Ollisenkoski: Wahlenberg.

    16. Polytrichum piliferum, in ericetis aliisque campis sterilissimis frequens.

    17. Polytrichum juniperinum, valde frequens. •

    18. Polytrichum commune, omnium vulgatissime.

    19. Polytrichum aurantiacum, in uliginosis, passim.

    20. Polytrichum alpinum, frequens.

    21. Polytrichum septentriaonle, in Utsjoki passim.

    22. Polytrichum urnigerum, ad fluvios passim.

    23. Polytrichum capillare, valde frequens.

    24. Polytrichum hercynicum, prope Templum Sodankylä: Wahlenberg.

    25. Polytrichum lsevigatum, ad pagum Muonio superiorem et Ketkessuando Lapp. Torn.: Wahlenberg. 86 Buxbaumia aphylla, In Utsjoki legi.

    1. Mnium turgidum, in Utsjoki frequens.

    2. Mnium palustre, in paludibus frequens.

    3. Mnium fontanum, ad rivulos fontanos frequens.

    4. Mnium bimum, passim.

    5. Mnium serpyllifolium, in Utsjoki ad rivulos locaque irrigata frequens.

    - 192 -

    1. Timmia austriaca, Enontekis, rarissime: Wahlenberg.

    2. Meesia squarrosa, minus frequens.

    3. Meesia longiseta, in paludibus fluctuantibus frequens.

    4. Meesia uliginosa, frequens.

    5. Bryura pyriforme. In Utsjoki, rarius.

    6. Bryum nutans. In terra sylvatica sicciore, haud infrequens; Var. /S alpicola, in alpinis.

    7. Bryum annotinum, frequens.

    8. Bryum capillare, haud infrequens.

    9. Bryum pulchellum, in Utsjoki passim.

    10. Bryum argenteuin, in Utsjoki.

    11. Bartramia pomiformis, frequentissime.

    12. Bartramia cispa, legi ad flumen Kemi.

    13. Bartramia gracilis, in Utsjoki passim.

    14. Orthotrichum crispum, ad trunos arborum.

    15. Orthotrichum striatum, ad truncos arborum frequens.

    16. Orthotrichum obtusifolium, ad flumen Ounasjoki.

    17. Orthotrichum anomalum, in Sodankylä; Var. (i cupulatum, Wahlenberg Fl. Sv. Sp. 1327, passim.

    18. Orthotrichum affine, Wahlenberg FL Sv. Sp. 1325, passim; Var. /S pumilum 1. c. ad flumen Ounasjoki.

    19. Neckera pumila, Enontekis et Sodankylä: Wahlenberg.

    20. Leskeä pulvinata, locis subhumidis Lapponiae kemiensis inferioris passim copiose: Wahlenberg.

    21. Leskeä sericea, in Lapponia Kemiensi: Wahlenberg.

    22. Leskeä dendroidea, passim.

    23. Hypnum nitidulum, Enontekis, passim.

    24. Hypnum denticulatum.

    25. Hypnum obtusatum, ad Kannawaara paroecise Enontekis: Wahlenberg.

    26. Hypnum purum, minus frequens.

    27. Hypnum parietinum, passim.

    28. Hypnum triquetrum, parcius.

    29. Hypnum loreum, ad flumen Tana rarius.

    30. Hj7pnum cuspidatum, frequentissime.

    31. Hypnum scorpioides, haud infrequens.

    — 193 —

    1. Hypnum cupressiforme, frequenter.

    2. Hypnum eristä castrensis, passim.

    3. Hypnum rugosum, ad saxis, minus frequens.

    4. Hypuum aduncum, passim.

    5. Hypnum fluitans, satis frequens.

    6. Hypnum abietinum, parcius.

    7. Hypnum alpestre, passim.

    8. Hypnum nitens, haud infrequens.

    9. Hypnum strigosum, minus frequens.

    10. Fontinalis antipyretica, ad flumina Kitinen, Kemi et alibi, parcius.

    11. Fontinalis squamosa, paullo frequentior.

    12. Fontinalis falcata, passim.

    13. Jungermannia setiformis, frequens.

    14. Jungermannia trichopylla, valde frequens.

    15. Jungermannia eiliaris, ad saxa frequens.

    16. Jungermannia reptans, in Enontekis et Utsjoki haud infrequens.

    17. Jungermannia dilatata, ad saxa et ad truncos arborum passim.

    18. Jungermannia Floerkii, ad Kumma-Eno paroccise Enontekis: Wahlenberg.

    19. Jungermannia taxifolia, in tumulis paludum et ad latera montium, passim.

    20. Jungermannia complanata, ad truncos arborum frondosarum haud infrequens.

    21. Jungermannia undulata, frequens.

    22. Jungermannia resupinata, passim.

    23. Jungermannia saxicola, in paroecia Enontekis: Wahlenberg.

    24. Jungermannia julacea, in rupibus terraque locis irrigatis, frequens.

    25. Jungermannia emarginata, ad rivulos fontanos in aqua frigida, ubique.

    26. Jungermannia Funckii, ad Ollostunturi in Muonioniska:

    Wahlenberg. 13

    — 194 —

    1. Jungermannia infläta, frequentissime.

    2. Jungermannia minuta, frequens.

    3. Jungermannia connivens, passim.

    4. Jungermannia Sphagni, locis udis in Sphagno, frequens.

    5. Jungermannia bicuspidata, in terra humida sylvatica, passim.

    6. Jungermannia incisa, passim.

    7. Jungermannia quinquedentata, frequens.

    8. Jungermannia epiphylla, in terra uliginosa occulta passim.

    9. Marchantia polymorpha, frequentissime. Var. a och 0 frequenter.

    10. Marchantia hemisphoerica, in terra occulta paludosa, haud infrequens.

    11. Blasia pusilla. In terra subhumida umbrosa, satis frequens.



    Algae Lichenosae.

    Lapp. Jegel, Fenn. Jäkälä, EstJion. Sammel.

    1. Lepraria incana, non raro.

    2. Leprania chlorina, passim.

    3. Lichen tartareus, in saxis frequens.

    4. Lichen varius, in lignis denudatis ubique.

    5. Lichen cerinus, in parietibus et sepimentis cet. ubique.

    6. Lichen vitellinus, cum pracedente.

    7. Lichen icmadophila, locis paludosis passim.

    8. Lichen vernalis, passim.

    9. Lichen foveolaris, in muscis putridis locis pinguioribus occultis, rarius.

    10. Lichen ventosus, in saxis apricis siccis ubique.

    11. Lichen subfuscus, passim.

    12. Lichen panyrgus, in radicibus denudatis herbarum et fruticulorum ad terram alpium Lapponise, prsecipue Tornensis, rarius.

    — 195 —

    1. Liehen badius, in saxis apricis sylvaticis, haud infreques.

    2. Liehen sophodes, in parietibus ligneis et cortice Betulse passini.

    3. Liehen tephromelas, in petris saxisque baud infreques.

    4. Liehen cinereus, in petris, lapidibus saxisque, inprimis campestribus, ubique.

    5. Liehen saxicola, passim.

    6. Liehen chlorophanus, haud infrequens.

    7. Liehen elegans frequenter.

    8. Liehen brunneus, frequenter.

    9. Liehen cervinus, valde frequens.

    10. Liehen melanaspis, in lapidibus saxisque humefactis in Utsjoki, passim.

    11. Liehen csesius, in lapidibus petrisque, vento expositis, frequens; Var. § dubia, in cortice arborum frondosarum frequenter.

    12. Liehen cycloselis, in lapidibus corticibusque humidis occultis, frequens.

    13. Liehen muscigenus, passim, copiose.

    14. Liehen stellaris, frequens.

    15. Liehen ulothrix, in cortice rimoso populi tremulse, ubique.

    16. Liehen encaustus, in Utsjoki passim.

    17. Liehen stygius, valde frequens.

    18. Liehen fahlunensis, frequentissime.

    19. Liehen omphalodes, in Utsjoki atque Enare haud infrequens.

    20. Liehen saxatilis, ubique.

    21. Liehen physodes, in cortice et lignis frequens.

    22. Liehen ambiguus, frequens.

    23. Lichen centrifugus, frequentissime.

    24. Lichen olivaceus, in cortice Betulse, ubique.

    25. Lichen scrobiculatus, in Utsjoki passim.

    26. Lichen juniperinus, in Junipero ubique.

    27. Lichen sepincola, in sgepimentis ligneis et junipero frequentissime.

    — 196 —

    199. Lichen glaucus, frequens.
    200. Lichen nivalis, frequens sed minus copiose.
    201. Lichen cucullatus, cum prsecedente, parcius.
    202. Lichen odontellus, passim.
    203. Lichen islandicus, ubique.
    204. Lichen sarmentosus, frequens.
    205. Lichen jubatus, in arboribus, ubique.
    206. Lichen barbatus, in arboribus, frequens.
    207. Lichen ochroleuchus, haud infrequens.
    208. Lichen divergens, frequens.
    209. Lichen aculeatus, in Utsjoki et Enare frequens.
    210. Lichen lanatus, passim; Var. (i alpicola, frequenter.
    211. Lichen pubescens, haud infrequens.
    212. Lichen lacerus, inter muscos, minus frequens.
    213. Lichen nigrescens, in caudibus populorum, parcius.
    214. Lichen saturninus, cum prsecedente.
    215. Peltidea crocea, frequentissime.
    216. Peltidea canina, frequens; Var. /3 crispa, haud in

    frequens; Var y rufescens, Wahlenberg Flora Sv. Sp. 1627, in Utsjoki passim.

    1. Peltidea aphtosa, inter muscos sylvarum, haud infrequens.

    2. Peltidea horizontalis, inter hypna ad rupes saxaque sylvarum, passim.

    3. Peltidea venosa, frequentissime.

    4. Peltidea resupinata, ad saxa sylvarum et ad caudices arborum fere ubique; Var. /S lsevigata, Wahlenberg Fl. Sv. Sp. 1630, frequens; Var. y parilis, Wahlenberg 1. cit, frequens.

    5. Boeomyces roseus. In terra duriore denudata sylvatica, minus frequens.

    6. Boeomyces rufus, passim.

    7. Boeomyces placophyllus, in Sodankylä ad flumen Kitinen, passim.

    — 197 —

    1. Boeomyces paschalis, in terra exsiccata, deusta et urila, frequenter.

    2. Boeomyces symphycarpus, in monte Kousse-tjärro paroeciae Enontekis: Wahlenberg.

    3. Boeomyces cariosus, haud infrequens.

    4. Boeomyces botrytes, ubique.

    5. Boeomyces cocciferus, frequentissime.

    6. Boeomyces bellidiflorus, frequens.

    7. Boeomyces pleurotus, haud infrequens.

    8. Boeomyces macilen tus, passim.

    9. Boeomyces deformis, valde frequens.

    10. Boeomyces digitatus, haud infrequens.

    11. Boeomyces pyxidatus, frequens.

    12. Boeomyces neglectus, frequens.

    13. Boeomyces verticillatus, non infrequens.

    14. Boeomyces degenerans, in sylvis acerosis macris.

    15. Boeomyces gracilis, frequentissime.

    16. Boeomyces amaurocrseus, in monte subalpino Walliwaara prope Naimakka, Lapponiae Tornensis specimina copiosa cum Hypno rugoso legit Wahlenberg.

    17. Boeomyces crispatus, frequentissime.

    18. Boeomyces squamosus, ubique fere.

    19. Boeomyces racemosus, haud infrequens.

    20. Boeomyces uncialis, ubique.

    21. Boeomyces furcatus, valde frequens.

    22. Boeomyces rangiferinus, omnium frequentissime; Var. /? alpestris.

    23. Endocarpon pertusum, in corticibus arborum frondosarum minus frequens.

    24. Endocarpon sinopicum, satis frequens.

    25. Endocarpon tephroides, frequens.

    26. Endocarpon miniatum, minus frequens.

    27. Endocarpon fluviatile, in Enare et Sodankylä passim.

    28. Verrucaria epidermidis, in epidermide arborum.

    29. Opegrapha astroidea, in Utsjoki et Enare in corticibus Betulee, Aini et Sorbi aucuparise.

    30. Lecidea tigillaris, haud infrequens.

    31. Lecidea parasema, in cortice Populi et Aini, haud infrequens.

    32. Lecidea sanguinaria, in cortice arborum passim.

    33. Licedea dolosa, in cortice frustuloso Pini Abietis.

    34. Lecidea sabuletorum, minus frequens.

    35. Lecidea uliginosa, passim.

    36. Lecidea atro-alba, in saxis lapidibusque apricis vulgatissime; Var. 8 concreta in alpinis Utsjoki frequenter.

    37. Lecidea lapioida, passim.

    38. Lecidea confluens, haud infrequens.

    39. Lecidea fusco-atro, in saxis et populis frequenter.

    40. Lecidea atro-virens, ad lapides et saxa ubique frequenter; Var. 8 alpicola, in alpibus ubique.

    41. Licidea silacea, passim.

    42. Lecidea Oederi, frequentissime.

    43. Lecidea sulphurea, frequenter.

    44. Lecidea decolorans, satis frequens.

    45. Lecidea scalaris, in cortice frustuloso pini; Var. 8 myrmecina in caudibus carbonatis Lapponise sylvaticse frequenter: Wahlenberg.

    46. Lecidea microphylla, in rupium lateribus occultis humefactis; Var. 8 radiata ad Portikoski paroecise Sodankylä: Wahlenberg.

    47. Lecidea Wahlenbergii, in Enontekis Wahlenberg; ego vero ad Rastekaise tantum, in Finmarckia Orientali haud procul ab Utsjoki, copiose legi.

    48. Gyromium polyphyllum, passim.

    49. Gyromium hyperboreum, frequentissime.

    50. Gyromium erosum, frequens.

    51. Gyromium proboscideum, frequentissime.

    52. Gyromium cylindricum, ad alpem Saariselkä inter Enare et Sodankylä.

    53. Gyromium velleum, frequentissime.

    54. Calicium hyperrellum, in cortice, inprimis pini et Betulse, passim.

    — 199 -
    1. Calicium claviculare, in pino passim; Var. § subtile ad Portikoski infra templum Sodankylä: Wahlenberg.

    2. Calicium sphoerocephulum, frequentissime.

    3. Calicium chlorellum, in parietibus ligneis locis occultioribus, minus frequens. «

    4. Calicium chrysocephalum, in corticibus arborum frustulosis, rarius.

    5. Calicium capitellatum, ad Lammaskoski Lapponise subalpinse Tornensis: Wahlenberg.

    6. Sphserophoron coralloides, frequentissime.

    7. Sphserophoron fragile, haud infrequens.

    Algae aquaticae.

    1. Uiva cylindrica, in fluminibus quietis.

    2. Conferva gelatinosa § coerulescens, in lapidibus rivulorum.

    3. Conferva atro-virens, in cataractis frequenter.

    4. Conferva seriata, ad littora fluminis Taria legi.

    5. Conferva bipunctata, in cataractis.

    6. Conferna quinina, in fluminibus, passim.

    7. Conferva pectinalis, passim.

    Fungi.

    1. Sphseria concentrica, in Betulis.

    2. Sphaeria fusca, in cortice Aini incanse ad Sodankylä: Wahlenberg.

    3. Sphseria deusta, passim.

    4. Sphseria Betulse nanse, in foliis Betulse nanse in Utsjoki, frequentissime.

    5. Sphseria ochracea, in foliis Pruni Padi frequens.

    6. Sphseria nivea, in cortice populi frequentissime.

    7. Sphseridia calvula, in cortice ramulorum exciccatorum Salicis glancse in Sodankylä: Wahlenberg.

    8. Sphseria subcutanea, frequens.

    — 200 —

    300. Sphseria coronata, in cortice ramulorum Sorbi frequenter.
    301. Sphseria pusilla, sub epidermide Betulae.
    302. Sphseria pulvis pyrius, frequenter.
    303. Sphseria setacea, in foliis Betulse.
    304. Sphseria fallax, in cortice Pruni Padi.
    305. Hysterium versicolor, in foliis Salicis hastatse et
    arbusculae.
    306. Hysterium pulicare, frequens.
    307. Hysterium elongatum, valde frequens.
    308. Hysterium parallelum, frequens.
    309. Hysterium Sorbi, frequens.
    310. Xyloma salicinum /S, in foliis Salicis.
    311. Xyloma Andromedse, in foliis Andromedan polifoliae.
    312. Xyloma alneum, passim.
    313. Nsemaspora crocea, in cortice ramorum Pruni Padi.
    314. Aecidium cornutum, in foliis Sorbii aucupariss.
    315. Aecidium Phacse frigidae, in foliis Phacae frigidae.
    316. Uredo betulinee, frequens.
    317. Uredo Ledi, in Ledo palustre frequens.
    318. Uredo caricis. In capsulis caricum frequens.
    319. Lycoperdon Bovista, frequens.
    320. Lycogala miniata, in caudibus et lignis putrescentibus
    frequens.
    321. Stemonitis fasciculata, in lignis exsiccatis.
    322. Mucor Mucedo, in putrescentibus ubique.
    323. Amanita Muscaria, haud infrequens.
    324. Agaricus (Coprinus) fimetarius, in fimetis frequens.
    325. Agaricus hypnorum, in Utsjoki passim.
    326. Merulius sepiarius, frequenter.
    327. Boletus Bovinus, in sylvaticis frequentissime.
    328. Boletus suaveolens, in Salicibus.
    329. Boletus igniarius. In Betulis frequentissime.
    330. Boletus fomentarius, in Betulis frequentissime.
    331. Helvella infula, ad radices Abietis.
    332. Peziza sarchoides, in Salicis limosse ramis exsiccatis per Lapponiam Kemiensem passim: Wahlenberg,



    Smärre uppsatser

    och äfven några andra skrifvelser.

    I.

    Kirjotus Lapinmaalta.l)

    Viimeisenä kesänä vaelsin minä Jäämeren rannalta pitkin Patsjoenwartta Enarejärwellen, joka löytyy Suomen Lapissa, länsipuolella Kola n eli Kuola n kaupunkia. Mainittu Patsjoki ort wiljaisin2) rannoiltansa koko Lapinmaassa; mutta niin wirtawa ja koskinen ettei mies-muistoon yksikään ihminen ole kulkenut sitä myöten weneellä Jäämereen eli sieltä Enarajärween. Tenon joen 3) ympärillä löytyy 3 pitäjätä, nimittäin Utsjoen pitäjä Suomen Lapissa, ja Karasjoen ja Tenon seurakunnat Rujassa (taikka Norjan puolella). Näissä 3:messa pitäjässä on kahen kaltaisia asukkaita, nimittäin Tenolaisia ja Tunturi-Lappalaisia.

    Tenolaisia (eli Tenosta taikka joesta kalastawia Lappalaisia) saattaa mainituissa pitäjissä olla 60 taloa. Mutta yhdessäkään talossa ei ole enempää kuin yksi parikunta; sillä niin pian kuin Lappalaisen poika naipi, tekee hän eri koan (eli majan), jossa hän

    1) Ur tidningen ,,Turun Wiikko-Sanomat" N:ris 14 och 15 för den 7 och 14 April 1821; och således skrifveh under första året af förf:s vistelse i Lappmarken.

    2) Dock ej på finskt område, utan under en del af sitt lopp i det förra «Fseelleslandet". Jfr den så rubinerade uppsatsen och Del. III

    s. 325 ff. Utgifv.

    3) I T. W. S. står »Tämän joen", hvilket är ett alldeles uppenbart tryckfel. Ty de här ifrågavarande församlingarne ligga ej vid Patsjoki, utan vid Tanojoki (Tanaelf); och om nTenolaisia" är ju äfven i det följande fråga. Utgifv.

    — 204

    asuupi, ja josta hän maksaa eri weronsa, joka harwon on korkiampi, kuin puoli Riksiä (taikka 75 kopeikkaa Wenäjän paperirahaa). Tenolainen elää wälistä köyhempänä, wälistä rikkaampana, sillä hänen ainoa elatuksensa on lohen saalis, joka toisin vuosin on runsaampi, toisin kehnompi. Menneenä wuonna saatiin näissä kolmessa pitäjässä yhteensä 900:n tynnyrin paikoin lohia, joka sanotaan olleen paraita saaliita mies-muistossa. Tällainen saalis toisi kauniit' rahat, jos Lapinmaalla maksettaisiin lohista sama hinta, kuin Suomessa; mutta nämät köyhät Tunturin takaiset Lappalaiset, jotka eiwät voi ite kuljettaa kaluansa Suomeen ja Ruottiin kaupaksi, myövät sen osittain Wesi-saaren kauppa-paikkaan Rujassa, osittain Wenäjän Lappalaisillen ja osittain myöskin maakauppioillen, niin halpaan hintaan, etteivät he usiasti saa enempää kuin 2 kannua huonoa palo-wiina suolatusta lohi-tynnyristä, ja suoloja eiwät he saa Rujasta painoa painosta. Kaikki nämät Tenolaiset puhuvat jotensakin selwästi Suomen kieltä; sillä heiän esi-wanhempansa owat nöyrinä (eli kalliina) aikoina tulleet tänne Tornion joelta.

    Heistä erotetut owat Tunturi-Lappalaiset, jotka tuntureissa ja waaroissa (taikka vvuorisissa kangasmaissa) paimentawat porojansa eli peurojansa, ja joita sentähen myöskin Porolaisiksi mainitaan. Porolaisen ainoa elatus on poron eli peuran wilja, ja jos hänellä on paljon wäkeä, tappaa taikka lahtaa hän tawallisesti muonaksensa 2 poroa (eli peuraa) wiikossa. Tästä ymmärretään että hänellä pitää oleman paljon mainittuja eläimiä, ennen kuin hän woi elättää perehensä. Se Porolainen tulee jo aikaan, jolla on 3 ja 400 poroa; mutta warakkaaksi mainitaan wasta sitä, jolla on 5 ja 6 sataa. Näinä wiimeisinä wuosina on tämä Lapinmaa mahdottomasti köyhtynyt .erinomattain 3:mesta syystä. Ensimmäinen syy siihen on että talonpojat Kemin ja Tornion puolelta owat ruwenneet ylönpaltisesti kuljettamaan Lapinmaallen wiina, johon Lappalaiset owat niin menevvät ja ahneet, etteiwät he säästä ainoatakaan kaluansa eikä ruoka-palaansa, palo-wiinan kaupoillen päästyänsä. Ja waikka Armollinen Esiwaltamme on kowasti poiskieltänyt wiinan kaupan Lapin maalla, on tämä hywä ja tervveellinen Asetus kuitenki kokonansa laimin lyöty, erinomattain sillä

    — 205 —

    että Lapinmaan awaruus on estänyt Kruunun Palwelijoita walwomasta, että se tulisi warteen otetuksi. Toiseksi köyhyttää Lapin maata sutten määrätön paljous,

    jotka niin armottomasti syöwät poroja (eli peuroja), että ne ainoastansa Utsjoen Seurakunnassa; jossa on 20 poro-taloa, owat menneenä syksynä ja talwena tappaneet wähinäkin 2,000 (kaksi tuhatta) poroa.

    3:neksi on myöskin paljon poron wasikoita näinä wiimeisinä wuosina kuollut tautiin, jonka syy luullaan olewan kowat kewäiset kylmät. Tämä wasikkain kuolema oli menneenä wuotena niin kowa, että muutamilta Lappalaisilta kuoli likipitäin sata wasikkaa kultakin.

    Jos luwaton wiinan kauppa, sutten paljous ja peurain tauti saawat kauan häwittää Lapinmaata, niin on wissi ja warma ettei yksikään Lappalainen pysy paikoillansa, waan kulkee taikka kerjäläiseksi Suomeen, taikka kalanpyytäjäksi Rujaan, johon jo moni Utsjoelta, Enarista ja Soankylästä wiimeisinä wuosina on näljältä pakonsa alkanut.

    Jos joku warakas ja toimeljas Suomalainen rupeasi asumaan Utsjoen pitäjähän, uskosin minä hänen tulewan siellä hyvin aikaan ; sillä waikka ei ruis eikä ohra siellä hywin menesty, niin on Luoja sitä wasten siunannut sinne runsaasti muuta wiljaa. Ensiks i on Jäämeressä sangen hywä kalan saalis, joka elättää monta tuhatta ihmistä.

    Toiseks i on siellä sangen hyviä niitun paikkoja ja heinämaita, joista wähällä waiwalla tulisi oiwalliset niitutx) niin että siellä hyvin saattaisi elättää lehmiä, ja woilla saataisiin hywä hinta Rujassa. Likimmäiseen Rujan kauppa paikkaan luetaan Utsjoelta 4 eli 5 peninkuormaa. Muutamat metän Lappalaiset, joilla on Lehmiä, wiewät sinne woinsa, ja saawat 6:en ja 9:än leiwiskän wälillä hywiä rukiisia jauhoja woi-leiwiskästä. 3:neksi on Utsjoen rannoilla hywä ja iso terwas-inehtä. 1) Här är fråga om Utsjoki pastorat i sin helhet och således Enare inbegripet. De af förf. afsedda goda ängslägenheterna finnas å sistnämnda ort. Utgifv.

    — 206 —

    Joka sen tähen näillä "paikoilla ymmärtäsi terwaa polttaa, taitasi helposti elättää melkeisen talon-wäen. Jos hän ainoastansa polttasi 30 tynnöriä wuoteensa saisi hän niillä Kuolan kaupungista, joka ei ole aiwan kaukana, waihettaa wähintäkin 30 tynnöriä jauhoja. Tosin saattasi moni sanoa että terwan poltto häwittäsi pian mehtät näin kylmässä maassa; mutta niin suuressa ja harwasti asutussa pitäjässä, kuin Utsjoki on, löytysi kyllä mehtää sillen, joka kohtuullisesti ja säästin mukaan terwaa polttasi.

    4:neksi, jos Islannin lampaita tuotasiin Lapiin maahan, menestyisiwät he siellä hywin, ja niinkuin jo mainittiin olisi siellä järwien ja jokien rannoilla ja saarissa hywiä niitun paikkoja, joista niillen muonaa saataisiin.

    Lintuja ja muuta metän wiljaa saahaan myöskin runsaasti Lapin maalla. Merkillinen asia on, että pahan sään tullessa kuuluu kowat paukaukset, ikään kuin tykillä ammuttaisiin.

    II.

    Berättelse om Utsjoki pastorats nuvarande tillstånd och förslag till dess förbättrande.

    (Afgifven till Statssekreteraren Baron Kehbinder.)

    Högvälborne Herr Baron, Geheimeråd och Riddare.1)

    En noga kännedom af den verksamket, hvari Norge för närvarande är för att under sken af gammal häfd göra sig till Herre öfver den smala sträckan af hafskusten, som utgör den

    1) Detta bref är af utgifvåren inskjutet emellan rubriken och »Berättelsens" text. Konsepten äro odaterade; men enligt Landshöfdingen S. F. von Borns af berättelsen föranledda relation af den 26 Juli 1823, införd i Tidskriften »Suomi" för år 1843 s 291—298, har den afgifvits i Februari 1822. Derförinnan, eller år 1820, hade förf. jemte Prosten Deinboll i Vadsö besökt det s. k. Fselleslandet, hvarom här

    — 207 —

    vestligaste trakten af Archangelska guvernementet och af hvars afträdande till Norge hela den nordliga såväl finska som ryska Lappmarkens förfall är en nödvändig följd, har, för att sauvera det usla fjällfolkets rätt, hvilket ej utan att idka hafsfiske om somrarne kan subsistera, gjort att jag hos Tit., som är vårdare af Landets rätt, vågat insinuera medföljande:

    Berättelse om Utsjoki pastorats nuvarande tillstånd och förslag till dess förbättrande. Med d. v. fr. Högv. Hr B. G. R. och Ridd. all. öd. tj.

    Jacob Fellman.



    Utsjoki pastorats närvarande tillstånd är i sanning beklagansvärdt. Tidigare rådande okunnighet, råhet och bristande religionskunskap äro väl på senare tider mycket af hjälpta; men obeqväm Communication med angränsande orter, fattigdom och hunger trycka svårt i denna aflägsna trakt.

    Orsaken till den rådande fattigdomen bör väl ej helt och hållet sökas deri, att naturen nekat detta land många af sina förmåner, utan fastmer i folkets ännu ringa bildning och saknaden af industri; i de svåra communicationsförhållandena, som hindra såväl exportvarors afyttring som importvarors införsel, och isynnerhet i den stora åtrån efter brännvin, hvarmed befolkningen

    bl. a. är fråga (Jfr del I s. 109 och 387 samt uppsatserna »Fselleslan det" och n P. M." här nedan). Till n Berättelsen" finnas två konsept af samma innehåll och äfven i afseende å ordalagen nästan lika lydande, utan att utgifv. kunnat afgöra, enligt hvilketdera af dessa w Berättelsenu blifvit utskrifven.

    De under texten införda noter, som ej äro signerade med n utgifv.", äro af förf. med blyerts antecknade å marginalerna, troligen fiere år efter berättelsens afgifvande. Några af dessa anteckningar ärö dock af ålder så utplånade att de ej kunnat dechiffreras. Jfr för öfrigt äfven Del. Ill s. 65 ff. och s. 290 not. 2 ibid. Utgifv.

    — 208 —

    ymnigt förses af kringresande Kemiträsk-, Sodankylä- och Rovaniemibor. I fordna tider, då handlande från Torneå och ifrån Norge besökte denna Lappmark och försedde den med alla nödvändighets varor, såsom mjöl, salt, bly, krut, hampa, tåg och allehanda gröfre väfnader, jemte det de vid samma tillfällen för skäligt pris af Lapparne köpte allt hvad de hade att afyttra, var välmågan allmän. Men sedan dessa handlande blifvit af brännvinsutmin uterare utträngde och så godt som tvungne att upphöra med sin handel i Lappmarken, har välmågan i hast aftagit och uselheten tillstött. Ty Lappen, som ej är van att sjelf anskaffa sig sina förnödenheter från Finland och Ryssland, bortbyter på brännvinsmarknaden i Enare sitt ringa förråd af fisk, kött, renhudar och andra skinnvaror emot brännvin, som erbjudes honom af förenämnda kringstrykare.1) Denna vara, som af dessa skojare kan lätt åstadkommas, är nästan den enda, som de hit medföra; och de försälja den här med stor profit i anseende till den råa och enfaldiga Lappens begifvenhet derpå. Ännu för omkring tio år tillbaka föröfvades detta krögeri mest invid kyrkorna, då menigheten der samlats till firande af allmän gudstjenst, hvarföre slagsmål, fylleri och oljud m. m. der florerade, församlingen till största förderf. Numera, sedan kronobetjeningen blifvit vid strängaste ansvar ålagdt att förekomma sådant, har detta väl upphört, men sådan försäljning öfvas dock fortfarande, ehuru i något mindre grad än förr och i aflägsnare trakter.

    Denna landsplåga är för de enfaldiga Lapparne så svår, att den de senare åren absorberat största delen af deras förtjenst. Ty endast i Enare församling säljes årligen brännvin för omkring 8,000 Rub. Bco ass. 2), medan de nödvändighets varor, som af sagda kringstrykare hemtas dit, i värde föga öfverstiga sammanlagdt 100 Rubel om året. Detta måste hafva till följd att Lap

    1) Jfr Förf:s anmärkn. till pag. 213 i Sjögrens a. a. — Utgifv.

    2) Härvid bör dock märkas, att julmarknaden i Enare besöktes jemväl af norska-, ryska- och Utsjoki Lappar, hvilka väl alla der äfven köpte brännvin; likasom ock att ej blott Utsjoki Renlapparne allmänt, utan ock en del norska renlappar öfvervintrade i Enare, och sålunda äfven de här försedde sig dermed. Utgifv.

    — 209 —

    parne efter några år blifva utan både fiskredskap, skjutgevär och ammunition, deras enda hjelp mot hunger och svält, sedan de förstört sin öfriga ringa egendom, samt se sig tvungna att öfvergifva sina boningar och, såsom många redan gjort, flytta till Norge, der de gerna emottagas såsom fiskare vid de, äfven för den norska staten högst renderande fiskerierna i Finnmarken.1)

    Möjligen kunde någon härvid invända, att såsnart Lappmarken mistat sina inbyggare, hvilka endast obet}Tdligt contribuera till staten, som dock nu för deras räkning måste underhålla åtskilliga embetsmän, dessa kunna umbäras och besparing för statskassan derigenom beredas. Men utom att embetsmännen i Lappmarken, i anseende till deras ringa antal och svaga löner, föga gravera staten, äro Lapparne ganska nyttiga för communicationens uppehållande emellan Östersjön och Ishafvet och för den icke obetydliga handelsrörelse, som äfven vintertid ifrån Archangelska gouvernementet bedrifves på Finnmarken. Genom god hushållning kunde dessutom äfven sjelfva Lappmarken komma att gagna höga kronan, måhända icke mindre än många sydligare provincer med större folkmängd, och blifva ett land, som kunde hafva stor inflytelse på äfven andra provinsers välmåga.

    Till att i denna aflägsna ort befordra bättre trefnad och

    hushållning, anser jag, enligt min ringa erfarenhet, önskligt vara:

    l:o Att en ordentlig rågång kommer till stånd emellan Ryssland och Norge. Norrmännen vilja nemligen såsom sin tillhörighet anse det land, som emellan Norges och Archangelska gouvernementets gräns har en utsträckning af tio mil längs bafskusten, samt är kanske den fiskrikaste och bästa i Lappmarken.

    På detta område finnes för närvarande endast tre ryska och

    1) Enligt de upplysningar jag kunnat vinna, har tillförseln af brännvin till Utsjoki pastorat under de två sista åren så nedgått, att värdet af det brännvin, som till Utsjoki och Enare församlingar årligen inkommit, sammanlagdt ej öfverstigit 1,000 Rub. bco ass. Redan 1823 började brännvishandeln att aftaga; hvaraf följden blef att Handlande från Torneå åter begynte att förse (de återstående få orden i mscr. äro så utplånade, att de ej kunna läsas).

    14

    — 210 —

    tre norska byar, i hvilka sammanlagda antalet hushåll utgör, i de ryska byarne 23, och i de norska 13,1) hvilka contribuera, de förstnämnda till ryska kronan ungefär 200 Rub. bco assign. och de norska byarne till Norge omkring 20 Specieriksdaler. Båda rikenas undersåtar lefva här, utan undantag, af fiske och äro i nästan total afsaknad -af boskap. På denna sträcka kunde dock ett mångfaldt större antal fiskare soutenera sig, bättre än fiskarena nu hafva det på de norska kusterna. Ty utom det att fisket här är minst lika gynsamt som i Norges Finnmark, finnes här dessutom god tillgång på skog, gräsväxt och renmåssa, allt fördelar, som Norges kust saknar. Detta land skulle säkert snart coloniseras, om det blefve bestämdt, under hvilket rike det skall höra och der infördes rättsvård, anstäldes lärare samt colonisterna medgåfves någon tids frihet från erläggande af fisktionde och annan skatt till kronan.2)

    Det skulle verka åtminstone någon inskränkning i Norges (faktiska) monopol i afseende å fiskhandeln, — som i dess Finnmark allenast drifves på gouvernementet Archangel med 3 å 400 däckade ryska fartyg, — om en större del af den myckna fisk, hvilken erfordras i Archangel för inbyggarenas vid Dvinaelf och kringliggande orters behof, kunde ifrån eget land erhållas. Då skulle de norska handlande, till hvilka kronan upplåtit handeln i Finnmarken, och åt hvilka allmogen är tvungen att afyttra sin

    1) Dessa tal, i hvilka något misstag synes föreligga, hänföra sig till år 1820. I beskrifningen öfver Fselleslandet uppger förf. de norska familjernas antal till 40. Eller måhända af ser sistnämnda tal jemväl rena norrmän, som fiskade här; eller kanske endast de Lappar, som betalade skatt? I sin år 1804 tryckta beskrifning öfver Kemilappmark, anger Wahlenberg s. 52 de ryska hushållens antal till 15 å 17. I den rysk-norska gränsekommissionens berättelse af den ^TJufi -^5 heter det deremot: ,,Le nombre des péres de familles Norwegiennes, qui demeurent dans les districtes en communauté, monte a 35 (82 hommes) et celui des familles Russes a 29 (67 hommes)." Jfr Daa a. a. s. 269.

    Utgifv.

    2) Detta har och fullkomligt besannat sig. Jfr Del III s. 79.

    Utgifv.

    — 211 —

    fisk,1) blifva nödsakade att betala Lapparne mera än det nu vanliga, en våg mjöl för 6 pud rå fisk, emedan ryska handlande för fisken gifva mjöl till lika vigt.

    Huru kännbar vinst skulle icke härigenom beredas den Archangelska handeln. Åtminstone två tredjdelar af det mjöl, som för fisk nu utgår från Archangel till Finnmarken, kunde då inbesparas och för andra nyttiga ändamål användas. Lapparnes näringsgren, fisket, skulle då ej så grymt som nu nedtryckas af fremmande köpmän, och mera fisk inkomma till de ryska köpstäderna och kusttrakterna. H. K. M:ts undersåter skulle då erhålla sitt behof af fisk, som är en betydande artikel för fastetiden, för hälften billigare, utom att det belopp, hvarmed de, som komme att till detta nu öde land inflytta, skulle contribuera till statskassan, icke vore obetydligt. 2)

    2:o Att en köping eller handelsstad anlägges vid Patsjoki elfs mynning, som erbjuder en vacker och dertill lämplig nejd. Då kunde icke allenast den del af finska Lappmarken, som ligger norrom landtryggen, utan äfven den angränsande ryska Lappmarken få mera lifaktighet och möjligen komma till välmåga. Ty då, såsom för närvarande, af Lapp-allmogens vanliga näringar renskötseln och djurfänget äro mycket osäkra, händer det ofta, att Lappen inom kort tid ifrån behjelplig utkomst råkar i yttersta fattigdom och uselhet. Han nödgas då öfvergifva sitt land och bosätta sig invid någon norsk köping, der han genom att fiska i bolag med ortens innevånare erhåller sin bergning. Af sålunda öfverflyttade och af fordna svenska rymmare jemte deras afkomlingar är Finnmarken, hvaraf Norge drager betydlig intägt, till mer än hälften befolkad. Sådana öfverflyttningar ske ännu årligen ifrån Utsjoki, Enare och Sodankylä socknar, till skada för den finska Lappmarken, till nytta för Norge. Våra skinnvaror måste

    1) Jfr Del I s. 62 ff. och s 670. Handels monopol i egentlig bemärkelse är här icke afsedt. Härom kan jemföras Del III s. 72 ff. och uppsatsen »Faelleslandet". Utgifv.

    2) Jfr Del I s. 224 och uppsatsen »Fgelleslandet". — Utgifv.

    — 212 —

    äfven, i brist på god Communication med det aflägsna Kola, säljas till ringa pris på de norska handelsplatserna, derifrån de sedan af de norska köpmännen med stor avance afyttras till ryska handlande.

    Af Lapphushållen i Utsjoki och Enare är omkring en tredjedel tvungen att för sin lifsbergning idka fiske under någon tid af året, dels i Norge, der de enda för dem tillgängliga handelsplatser finnas, dels på nu ifrågavarande, tvist underkastade område, af hvilket fiske Norge dock alltid uppbär tionde.1) Om alltså på detta område inrättades en privilegierad handelsplats eller stad, vore icke allenast tionde af finska Lapparnes fiske en gifven inkomst för kronan, utan härmed äfven den fördel förenad, att fisken kunde antingen användas för rikets eget behof eller på utländska orter föryttras till stor fördel för handeln och allmogen. Då skulle förmodligen äfven en stor del af de norska undersåter, som vid gränsen idka fiske, afyttra sina varor i denna köping, der de, förutsatt att handeln vore fri, skulle för sina varor erhålla bättre pris och sålunda mera mjöl, hampa, tyger m. m. än i Norge, der allmogen får afyttra sina varor endast på viss hand, eller till föreståndaren för ortens köping, hvilken sedan säljer dem till de vid köpingen liggande fartygen.

    Att någon upprensning af Patsjoki elfs forsar skulle ske. Då skulle de vid insjöarne och strömdragen befintliga, outtömliga skogarne kunna tillgodogöras, för befolkningen derigenom öppnas utvägar till säkrare bergning, och för landet en rik källa till inkomst. Omkring Enare träsk, som är 14 mil långt och på sina ställen tio mil bredt, finnes vid dertill fallande Joenjoki och Ivalojoki elfvar samt vid Patsjoki elf ofantliga furuskogar, hvilka aldrig kunna till allmän nytta användas, om ej Patsjoki, som är mycket vattenrik och det enda utloppet ifrån Enare stora träsk till Ishafvet, göres flottbar, hvilket den nu icke är. Ty dess åtta vattenfall och dess talrika forsar göra för närvarande flötningen af större träd der nästan omöjlig. Denna rensning vore

    1) Månne äfven i Faelleslandet? Utgifv.

    — 213 —

    efter min kännedom icke så svår att utföra, men fordrar betydlig kostnad. Ty i denna elf, ehuru ej mera än 12 ä 13 mil lång, förekomma följande vattenfall:

    2) Käynis (Kevnes), närmast till utloppet och med ett fall af 30 å, 40 fots höjd, der vattenmassan sammanpressas emellan två stora stora klippor i en ränna af ungefär 30 fots bredd, lemnar tillfälle till större vattenverks anläggning;1)

    b) Jammeltjoskis, der vattnet på en sträcka af 60 fot i två afsatser faller omkring 50 fot;

    c) Suolotjoskis, som är något längre än den föregående och börjar med ett 30 fots perpendikulärt fall;

    d) Rammeltjoskis, hvari vattnet faller i 12° vinkel och börjar med ett 24 fots fall;

    e) och f) Nedre och öfre Purno forsar, den förre af 1/4 och 1/8

    den senars af mils längd ;

    g) Gratjonsauvan guoikka och

    h) Keskot kevnes, hvilken, liksom ock den näst föregående, är med båt farbar.

    Bjelk, plankor, bräder och tjära skulle utför elfven forslas till den nya handelsplatsen, derifrån de sedan på inhemska fartyg kunde afgå till utrikes orter, eller afhemtas af utlänningar, isynnerhet Engelsmän, som här årligen färdas förbi på sina resor till och från Archangel. Denna handel blifver så mycket fördelaktigare, som varorna kunde så godt som från första hand till utlänningar föryttras. På norra delen af Lappmarken skulle denna förbättrade kommunikation till en handelsplats hafva en nyttig verkan, och tillfället till förtjenst skulle utan tvifvel ifrån Norge och andra till Lappmarken gränsade orter hit locka folk, som funne uträkning vid att nedsätta sig här uppe och göra försök med landets uppodling på sätt, som i orten pröfvades vara lämpligt.

    1) Hela omnejden kring Patsjokis nedersta lopp, med undantag af ett område af ungefär en qvadratverst kring Boris och Glebs kapell, tillhör numera, efter 1826 års gränsexeglering, Norge.

    — 214 —

    4:o Att i Patsjoki elf anläggningar af vattenverk befordras. Dess många vattenfall erbjuda godt tillfälle dertill. Sågverk, om de vore än aldrig så många, kunde ifrån omnejderna af Enare träsk och Patsjoki rikeligen förses med stock. Jernbruk kunde anläggas vid det nedersta fallet, som ligger så nära hafvet att ebb och flod sträcka sig ända till detsamma; och nära är äfven den herrligt belägna Brashamnen, som har två inlopp och omgifves liksom af höga fästningsmurar. Malm kunde således lätt fås dit, och tillverkningarna beqvämt utföras. Väl finnes malm ej i närheten, men då transporten komme att ske sjöledes, skulle vägens längd ej så mycket inverka på saken. Ifrån Röberget vid Tanaelf, som dock ligger på 30 mils afstånd och inom norskt område, kunde jernmalmen, som der är ganska rikhaltig och finnes i ymnighet, hit transporteras i fartyg.

    5:o Att man borde begynna att här bedrifva hvalfiskfångst. Ty utom den otroliga mängd af all slags fisk, som här finnes, förekomma ymnigt äfven hvalar af flera slag.

    6:0 Att boskapsskötseln befordras. Patsjoki elf genomflyter åtskilliga insjöar med gräsrika holmar och strandmarker, hvilka erbjuda ypperliga tillfällen att idka sådan. Bland flera andra finnes ett träsk, kalladt Tjolmejaur, som är 2 mil långt och 1 1/2 mil bredt samt fullt af de gräsrikaste holmar. Här vore redan färdig äng för sina 1,000 kreatur. Boskapsskötseln vore, isynnerhet under nuvarande conjunctur, då för smöret fås godt pris i Norge, mycket renderande. Äfvenså torde, om isländska får till orten införskrefves, deraf stor fördel vara att förvänta. Detta och flere andra gräsrika ställen äro ej heller längre från saltsjön belägna, än att samma personer, som här idkade boskapsskötsel, hade tillfälle till att, jemte elfs- och insjöfisket, begagna sig äfven af fisket i hafvet.

    7:o Att något tillgöres äfven för uppmuntrande af åkerbruk på orten. Erfarenheten har i senare tider visat, att åkerbruket är gynsamt äfven i trakten af Enare träsk och att höstfrosterna

    — 215 —

    oftare skonat sädesväxten der än i Sodankylä; ett tydligt bevis på att klimatet norrom kölen är mildare än på de vid dess södra sida belägna orterna. Och naturligtvis blefve det allt bättre, om landet blefve uppodladt, myrorna uttorkade, skogarna ställvis uthuggna och källorna, som från fjällen nedsända iskallt vatten, afledda.

    För 20 år sedan hafva fyra ordentliga kolonister ifrån Sodankylä nedsatt sig i Enare såsom nybyggare och genom den välmåga, de förskaffat sig medels boskapsskötsel och åkerbruk, bevisat möjligheten af dessa näringsgrenars framtid derstädes. Hvilken uppmuntran var det icke för dem, att de sistförlidne sommar, då missväxt drabbade hela norra Finland, likväl erhöllo en hjelplig årsväxt. 1)

    8:0 Att strömmarne norrom landtryggen ränsades. Den möda, som användes till landtbrukets upphjelpande i Lappmarken, skulle ofelbart lönas med större framgång om kommunikationen genom strömrensningar upphjelptes, emedan en beqväm inre Communication alltid lärer vara första steget till ett lands trefnad och välstånd. Det är ock ovedersägligt att strömmarne, som ifrån Lappmarken flyta till norra ocean, äro ganska vattenrika och utan synnerlig kostnad kunde göras beqväma till båtfart och flottning. De strömmar, som utom omnämnande Patsjoki, borde upprensas äro Nejdens, Peisens och Jacobs elfvar, hvilka alla taga sina källor ifrån landtryggen, äro laxrika och omgifvas af rikliga skogstillgångar. Dessutom skulle genom tvenne forsars rensning i Teno- eller Tanaelf, som utgör gräns emellan Norge och Uleåborgs län, befordras den fördel att allmogen då kunde, om ock till norska handelsplatser, der laxen af de norska köpmännen ännu klent betalas, med båtar nedföra sin lax, som vid nämnde elf i ymnighet fångas, och efter samma elf beqvämligen upphemta sina behofver. Sådant kan nu ej ske utan afbrott vid dessa forsar, Yli- och Ala-Köngäs, förbi hvilka båten såväl vid upp- som nedfarten måste dragas öfver land, och lasten bäras på hvartdera

    1) Nu finnes redan 9, som äflas med boskapsskötsel i Enare.

    — 216 —

    stället ungef. 1/ 8 Ännu mindre kunna här, då hög flod icke inträffar, stock- och brädflottor nedföras till den skogfattiga norska Finnmarken.

    9:o Att premier anslås till uppmuntran för dem, som i Lappmarken anlägga nyttiga och landets uppkomst befordrande inrättningar. Om t. ex. för utförsel af tjära, plankor, bräder och andra landets produkter erhölles premie och tullfrihet, samt införseln af landets behofver likaledes med premier gynnades, tror jag att mången vore hågad att här inrätta handel, sågqvarnar, tjärbränning, jernbruk m. m., och derigenom kunde lappallmogens oskäliga prejande, såsom nu af några få köpmän, förekommas.

    10:o Att vargens utrotande befrämjas.

    Renafveln är för Lappmarken en dyrbar egendom och grunden för Lapparnes existens. Ty af renen kläder sig Lappen, och utan detta djur kunde inga resor i Lappmarken vintertid företagas. Renar finnas för närvarande i Utsjoki ungefär 6,000, i Enare omkring 1,500 och i det oskiftade landet emellan Ryssland och Norge vid pass 300, eller således tillhopa 7,800. Renafveln har i de sednare åren genom vantrefnad ganska mycket aftagit. Den har under dessa år och i synnerhet under det innevarande ansenligen minskats i följd af kall väderlek, hvaraf de ännu späda renkalfvarne dött. Den plågas ock ganska mycket af den

    s. k. ganflugan, hvilken om sommaren lägger inom djurets ryggskinn sina ägg, hvaraf larfver uppväxa och efter uppnådd utveckling utgå.

    Den grufveligaste förödelse anställes dock af vargen. Under de sednaste åren har ett så stort antal vargar, jagade ifrån Ryssland och Norge, infunnit sig här, att de omöjligen uti detta folkfattiga och vidsträckta land med dess egna krafter och egna medel kunna minskas, mycket mindre utrotas. Förlidne sommar och höst (1820?) förlorade Utsjoki genom vargar 1,600 och Enare 400 renar. Carlsgammens Lapparnes förlust var mindre. Men oaktadt dessa stora olyckor med renafveln inträffat, och vargen under ett år ensamt ifrån detta fattiga pastorat dödat 2,000 renar,

    — 217 —

    har den afvelsamma renhjorden likväl under detta år ej minskats med mera än 500. 1)

    ll:o Att Lappallmogen återfår sina fordom i svenska tiden och ännu några år efter kriget bibehållna tingställen, der lag och rätt skulle skipas bland allmogen, för hvilken den långa vägen till tingstället nu gör all tingsgång nästan omöjlig. 2) Carlsgammens Lappar hafva nu så godt som ingen jurisdiction. I Utsjoki och; Enare har väl tidigare Häradshöfdingen i Torneå domsaga, under hvilkens jurisdiction de höra, instält sig hvart annat år vid dessa båda socknars kyrkoplatser till rättvisans och allmänna säkerhetens vidmakthållande. Men på de sista 10 åren hafva h varken domhafvanden eller Häradsfogden inom församlingarnes gränser förrättat sina embetsgöromål i Utsjoki och Enare, utan förpligtat allmogen i omnämnande socknar att årligen sammankomma till tingstället i Peltovuoma by, belägen söderom landtryggen inom Muoniska socken, dit ifrån förra tingstället i Enare är 22 och från Utsjoki 37 mil.3) Denna långa väg gör det för den fattiga allmogen omöjligt att, utan sin största skada färdas dit, och den måste derför vara i förlust af sina rättigheter och liksom i naturtillståndet lida den mäktigares öfvervåld. Deraf har också följt, att tjufnader m. m. här blifvit begångna, utan att de beifrats eller belagts med straff. Det är väl onekligt att färder i detta land äro besvärliga och måhända t. o. m. äfventyrliga för Häradshöfdingen och Fogden, och inkomsten för dem härifrån

    obetydlig; men huru mycket svårare är det icke å andra sidan för en hel allmoge att lefva i största osäkerhet för sitt lif och sin egendom. Och hvad kan religions undervisningens noggrannaste handhafvande verka på ett ohyfsadt folks bildande så länge

    1) De senare åren hafva renhjordarne i Utsjoki mycket förökats,och finnes der nu säkerligen öfver 10,000 renar; men i Enare mindre än förr.

    2) Jfr Del I s. 443 ff.

    3) Redan år 1820 h .de J. F. till Kontraktsprosten aflåtit skrifvelse i frågan. Utgifv.

    — 218 —

    ej något verldsligt band tvingar dem till sina skyldigheters uppfyllande och hämmar brotten.

    12:o Att insamling af färglafvar uppmuntras. Efter folkmängdens förökning och handelns uppblomstrande i Lappmarken skulle färgmossors samlande bereda landet icke obetydlig vinst. Ty af Liclien tartareus. ventosus, corallinus, croceus jemte andra till färgämnen tjenliga lafarter äro norra Lappmarkens alla fjäll, klippor och stenar betäckta. Ifrån Bohuslän har af sådan bergeller färgmossa blifvit för flera tunnor guld utskeppadt; och från Gröteborg var utskeppningen år 1791 så ansenlig, att dess värde på detta enda år efter den tidens mynt uppskattades till en tunna guld. Men huru mycket större vinst skulle det icke gifva om rudimaterien förädlades hemma. Och till dylikt manufacturi skulle städerna Archangel och Kola erbjuda godt tillfälle; isynnerhet den förstnämnde, såväl i anseende till victualiernas låga pris derstädes, som till den stora handelsrörese der bedrifves.

    Men om ock utförandet af dessa förslag att göra Lappmarken till en nyttig och för landet betydande provins ej i detta århundrade kunde komma till verkställighet, vågar jag dock ödmjukast och i den nitfullaste välmening hos Tit. framställa, det behagade Tit. hos Hans Kejserliga Majestät föreslå;

    att Hans Kejserliga Majestät ej värdes, vid förmodligen snart skeende gränsereglering, till Norge afstå den af Norge pretenderade hafskusten, af hvilken hela den norrom Landtkölen varande Lappmarkens välmåga framdeles kommer att bero, och som genom ändamålsenliga inrättningar och god hushållning icke allenast kunde göras till hela Archangelska gouvernementets fiskvisthus, utan ock genom handel och i contributioner till statskassan och landet årligen inhemta flera tunnor guld;

    att orten till en början förseddes med en hahdelsplats vid Patsjoki elfs utlopp; samt

    att gränsen i hvarje fall borde taga en sådan sträckning från inlandet till Warangerfjorden, att den förträffliga Brashamnen, hvilken Norge i högsta måtto eftersträfvar, mycket äfven för den skull, att der finnas tjenligare och af naturen bättre befästa

    — 219 —

    kuster än vid Vardöhus, komme att stanna på ryska sidan om gräsen.

    Att Hans Kejserliga Majestät på denna hamn kan göra pretension, derpå tjenar som bevis, att en af Hans Kejserliga Majestäts undersåter vid. namn Kolakoff ifrån Kola stad der af gammalt inrättat en köping, och der med ryska, norska och finska Lappar i långliga tider drifvit en betydlig och renderande handel, tills hans handelsställe med allt dess gods af några våldsverkande Lappar för tio år sedan blifvit uppbrändt, och den driftige mannen derefter råkat i betryck och elände. 1)

    I anledning häraf fick förf. ifrån Baron Rehbinder emottaga ett sålydande bref:

    ,,Wälärevördige Herr Kyrkoherde.

    Jag har emottagit Herr Kyrkoherdens bref och den framställning om Utsjoki församlings belägenhet, vid hvilken herr Kyrkoherden af berömvärdt nit för sina Åhörares väl, ansett sig böra fästa min uppmärksamhet, och jag med mycket intresse genomläst. Då jag med Landshöfdingen Born communicerat Herr Kyrkoherdens tankar, hoppas jag också, att någon kraftig åtgärd till främjandet af de vigtiga ändamål Herr Kyrkoherden åsyftat, må för framtiden kunna vidtagas. 2)

    Med högaktning framlefver Wälärevördige Herr Kyrkoherdens ödmjuke tjenare

    Rob. H. Rehbinder."

    St. Petersburg d. 10 Maj 1822.

    1) De viktigaste af dessa projekter lära numera föga kunna realiseras, sedan den bästa kuststräckan jemte mynningen af Patsjoki elf lärer vara till Norge cederad. Enareboarne jemte de nordliga Lapparne, som sålunda blifvit utan vederlag afskurna ifrån hafvet, äro mycket att beklaga.

    2) Det afsedda ändamålet vanns dock icke. Jfr Del I s. 387, Del III s. 286 ff. samt uppsatserna ..Fselleslandet" och ,,P. M." här nedan. Utgifv.

    220

    III.

    Om hushållningen i Utsjoki.1)

    Uti hela Utsjoki Pastorat är jordmånen öfverallt steril och sandig, bärande växter sorn utmärka den mast ofruktbara jord, såsom Azalea procumbens, Menziesia caerulea, Arbutus Alpina, Juncus Trifidus, campestris och spicatus, Erica vulgaris, Hieracia, Lichenes, Musci &c. De sednare tillkomna tillandningar vid elfvarnes stränder och utlopp utgöra likväl härifrån ett undantag, särdeles i Enare, der de på många ställen äro rätt bördiga, i synnerhet Ivalojoki, Kaamas, Joenjoki och en del af Patsjocka, hvilka, emedan de genomstryka många leraktiga ställen och gyttjefulla, samt med lätt ruttnade vegetabilier öfverallt beväxta träsk, hämta i sitt vatten ett gödande lager. Så till exempel finner man I mil ofvanom Ivalojokis utlopp i Enara, tillandningar af denna bördiga jordart till och med till 3 alnars tjocklek, då först landets naturliga jord och sandgrand vidtager.

    Samma elf har äfven flodtiden lemnat sin för bättre vegetation tjenliga jordart åt nära elfsstränder belägna djupa kärr och myror, beväxta med Sphagnum, Splachnum, Rubus chamaemomorus, Vaccinium ocxycoccos, Carex leucoglochin, limoea & c. Äfven inbyggarene hafva medelst gräfda kanaler gjort mången måsse ganska fruktbar på nyttigare gräsväxt. De hafva ock gifvit mången steril trakt, genom af nämnde jordart påförda lager af 1/4 1/2till alns djup, sådan bördighet, att om de årligen af vårfloden öfversvämmas, de äro de bästa ängar, och i annor händelse den tjenligaste åkerjord. Af trädarter framalstrar sådan jordmån sjelfmant Rosa cinnomomea, Prunus padus och åtskilliga Salices, Ribes, Sorbus aucuparia, Betula alba &c. Äfvenledes finnas, i alla ofvannämnde elfwar, af sådana i sednare tider uppkomna tillandningar många på gräsväxt rika hol

    1) Denna uppsats är aftryckt ur »Underrättelser från Kejserliga Finska Hushållningssällskapet". Andra samlingen, N:o 8, 3:dje årgångens 2:dra häfte, Åbo 1826.

    — 221 —

    mar, hvilka, om de ej nyttjas till äng, äro ymnigt beväxta med ofvannämnda trädslag.

    Om klimatet skola de observationer jag anställt, och än framgent will anställa, såsom jag hoppas, lemna närmare upplysning.

    allmänhet kan dock anmärkas, det klimatet i allmänhet och i synnerhet winter-kölden icke äro så stränga man vanligen föreställer sig. Härmed förhåller sig ungefärligen såsom med ljuset. Man skulle tro att, då solen i Utsjoki försvinner den 27 November, och återsynes först den 30 Januari,1) borde där den mörkaste tiden vara alls ingen dager. Så är det likvist ej; utan kan man, äfwen den mörkaste tiden, 11/i timme se läsa, blott fönstren äro isfria, och skyttar skjuta, dock ej på långt håll.2) Än starkare ljus uppstår om starkt Norrsken inträffar på samma tid då månen lyser.

    Den arbetssamma Finnen har ock uppsökt dessa gräsrika nejder norrom Kölen; och finnas nu för tiden 7 bosatta nybyggare vid Iwalojoki elf; af hwilka dock ej flera än 5 äro wederbörligen inrymda. Dessa härleda sig alla från Kyro 3), som ifrån Kittilä, inom Sodankylä Sockens område, på 1770 talet hit inflyttade och, utom Presten i Utsjoki,4) war den förste, som uti detta Pastorat vände torfven för att erhålla någon näring af jorden.

    Dessa 7 Kolonister äro ej tillräckliga att odla Iwalojokis bördiga stränder och holmar, hvilka ensamt erbjuda lägenhet åt 30 gånger så många jordbrukare.

    1) Eedan den 25 beskinas fjälltopparna, men hel och hållen synes solen först den 30. Dock differera dagarne, då solen försvinner och åter synes, något, förmodeligen efter olika strålbrytning.

    2) Lappen skjuter äfven vid månsken.

    3) Ett mycket välgörande (betydande) namn för Lappmarkens uppodling, Stamfadern till denna ätt har under ofreden 1713 eller 1714 begifvit sig ifrån Storkyro socken i Wasa län till Lappmarken, och säges vara den förste som begynt med åkerbruket i Kittilä, der nu för tiden 90 hemman finnas, af hvilka flera bära namnet Kyro.

    4) Så mycket mig bekant är, har ingen af Socknens Präster idkat widare jordbruk, än en obetydlig potatoes odling, jemte rofvor och några andra kålsaker. De få försök en och annan gjort med sä desslag hafva ej blifvit föranledda af någon ekonomisk uträkning.

    222

    Kaamas, Wasku och Joenjoki, samt en del af Patsjoki hafva, i anseende till dem tillhöriga stränder och holmar, samma egenskap som Iwalojoki, men höjderna äro i allmänhet mycket magra och sterila, och kunna ej annorledes än med ymnig gödsel — hvarpå här, i anseende till ängarnes godhet, kunde gifvas rik tillgång — göras brukbara till åker. Och kunde med deras upptagning till åker så mycket mera göras försök, som sandjorden här på orten anses för drifwande, och i följe deraf för den bästa, hvarföre man i resonement om åkerbruket af nybyggare ofta hör uttrycket:

    Kiitä peltoa keviää, Laita sarkaa savista.

    Wid dessa elfsdrag finnas ej flere nybyggare, än en wid Kaamasjoki, som i anseende till sin ålder och fattigdom ej gjort särdeles framsteg med sitt jordbruk, och en utsyning för underskrefvens räkning, med Åbo uppå, utan att likwäl utsyningen ännu wunnit laga stadfästelse.

    Utsjoki wattudragen, som utan att genomflyta slika gyttjeoch leraktiga träsk, direkte komma ifrån fjelltrakterna, medföra ej detta gödande ämne, utan behåller landet mast öfverallt alplikt utseende och vegetation. Dess grund är urgammal, på de flesta ställen utan något öfwergångs lager, och består af fåltspat, qyarts, gråsten m. m. De få i sednare tider tillkomna stenarter äro mest jaspis wid elfstränderna — sällsyntare skiffer —, hwarwid man, äfven som wid Enara och Nejdens elf, understundom finner dels oförwandlade dels halfförmultnade snäckskal, som likwäl ej formera ordentliga lager. Men neder wid dalarna åt Ishafvet finnas tunnare och tjockare snäcklager, understundom tätt under jordskorpan, hvilket är ett ojäfaktigt bevis, att dessa ställen uti sednare tider upphöjt sig öfver oceanens yta. Andra kalkaktiga jordarter finnas här ej, likasom i allmänhet inga sednare tiders compositioner, utom något sandsten.

    Uti St. Ulricae eller egentliga Utsjoki församling odlar ingen jord, utom jag, som gjort något mindre försök, och några få Fiskare-Lappar, som fått smak för rofvor, och derigenom de

    — 223 —

    sista åren låtit beweka sig att årligen wid sina fiskeställen utså litet däraf. Men i Enara Socken finnas, såsom redan nämndt är, 6 stadfästa och 3 ostadfästa nybyggen, som inalles kunna hafva 5 Geometriska tunnland åker, 87 kor, 40 ungnöt, med tjurar inberäknade, 300 får och 10 hästar, fölen derunder intagna.

    Akerwidden, i Geometriska tunnland utsatt, blir alltså 173/87tunnland på en häst, kappland på en mjölkande ko, 315/2n 1/2

    kappland på ett ungnöt, kappland på ett får-Mot hwar arbetande person äga Nybyggarene här blott 71/2 geometriska kappland åker. Ingen har ännu, i anseende till många andra näringsvägar, kunnat förmås att upptaga så mycket åker, att han kunde träda någon del deraf. Ingen höstsådd brukas, och af vårsådd endast kornet. Gödseln utköres wanligtvis om våren på åkrarne, som ligga inwid husen, i mindre högar och sedermera, när jorden begynt att blifva fri från kala, utbredes den så tjockt och jemnt, antingen under eller ofvan sådden, att gödseln öfvertäcker myllan. Resten utaf gödseln köres ut på marken i närheten af gården, för att öka gräsväxten; och nyttjas så mycket mindre artificiel gödsel, som intet behof deraf är. Plogen har ej ännu blifvit här införd, utan spädas åkern med vanliga jernspadar så att mullen rubbas öfverallt till ungefär samma djuplek, eller något djupare än med den i Österbotten wanliga gaffelplogen; och sedan säden är utsådd, nedkrattas hon med räfsor; understundom betäckes den, såsom redan nämndes, med gödsel. Inga ombyten af sädesslag kunna äga rum, så wida kornet är med undantag af rofvor, det enda slag af jordfrukter, som här odlas. Med dessa sker ej heller något ombyte, emedan man vanligtvis brukar ny upptagning till rofland, och ökar sin åkervidd årligen med så mycket åker, som till rofland behöfs. Af Rofvor få somliga de bättre åren 10 tunnor, hvilka här alltid, då missväxt ej inträffar, äro större, än dem jag sett i Finland, stundom stora som ett hufvud, och af 6 skalp. wigt.

    224

    Understundom, om tillgång finnes, säljes rofvor åt Lapparne, som härpä äro rätt begifne.

    Hampa har likväl par gånger med passabel fördel blifvit sådd.

    Potäter odlades af 3 nybyggare med god framgång, första gången år 1822. Af mig hafva de i Utsjoki årligen blifvit odlade under min vistelse der; dock har jag ej kunnat drifva culturen högre, än för högtids och främmand mål, samt något utsäde, hwaraf jag alltid offererat någon del åt nybyggarene i Enara.

    Af kornutsäde räkna nybyggarene i Enara nästan alltid, då missväxt ej inträffar, 10 kornet. Att af kastningen är så betydlig, härrör dels af den myckna gödseln och dels deraf, att Kornet sås mera glest. I Utsjoki mognade Kornet någorlunda 1820, mindre 1821 och bäst 1822. 1) Flera försök har jag ej varit i tillfälle att anställa.

    Kornet sås gemenligen emellan den 14 och 18 Maj i, samt skördas kring den 12 Augusti. Dock var jag 1822 åsyna wittne till att alla nybyggare wid Iwalojoki den 2, 3 och 4 Maji utsådde sitt korn, hvilket äfven detta år skördades tidigare än vanligt.

    Såwida de masta ängar bestå af tillandningar, och äro antingen låga holmar eller elfstränder, och man här ej förstått att genom fröns utsående på sina ängar förbättra höslaget, gör sig ingen möda med ängars skötsel2), ja föga gärdas de ens. Det oaktadt kan deras bördighet tagas till l,025 ä l,2so pärm af I Geometriskt tunnland. Starr är det allmännaste höslag, i synnerhet på de tillandningar, hvilka man i sednare tider begynt att bärga, och som äro låga och nyligen höjt sig öfwer watten 4/6 ytan; och kan man antaga att består af Starr, lj6 af Phalaris

    1) Men intet år blefvo kornen fylligare, utan förhöll sig längden till bredden nästan som 5: 1.

    2) Wäl gifvas, såsom redan är nämndt, exempel uppå, att kärr, som ligga nära elfvar, derigenom blifvit gjorda frukbara, att man ifrån elfwen till dem gräft en eller flera Kanaler af behöflig djuplek, hvarefter elfswattnet flodtiden fört uppå myran sin gödande gyttja och mull, hwarigenom all mässa, Betula nana, Vaccinium oxycoccos, uliginosum, Eubus Chamaemorus & c. förswunnit, och myran sedermera blif vit jemn och gräsbärande.

    — 225 —

    1/6 arundinacea och af särskildta slags hårdwalls höslag. Ifrån myror och mossar bärgas aldrig, om ej då de ordentliga ängarne bärgningstiden ligga under vatten, och äfven då väljer man hellre gräsrika ooh skogbeväxta holmar, hvarest man med lia eller ock vanlig åkerskära bärgar emellan buskarna, och bär sedan höet på stranden eller annat öppet ställe för att torka.

    Thomas Thomasson Kyro har 14,000 alnar ordentlig gärdesgård, utom nästan lika mycken rishage (hägnad?) inom hvilken han sommartiden håller sin renhjord. För honom kan alltså beräknas 2,800 alnar ordentlig gärdesgård på en arbetsför person, 7,000 d:o på en tunnas utsäde och 843 på en ko. (Jfr Del I s. 404 ff.) De öfriga nybyggarnes gärdesgårdar förhålla sig härtill 1/9 och1/15 till I

    Kreaturen utfodras wanligen på följande sätt: först om morgonen bittida ges åt boskapen dricka; bestående af watten, hwaruti hårdwalls- eller i brist deraf annat hö blifvit kokt1); sedermera, så fort boskapen utdruckit detta, gifwes det uppkokta höet, och derefter, så snart mjölkningen gått för sig, torrt hö; middagstiden gifwes uppkokt Renmossa, antingen ensamt eller i blandning med agnar och halm, och sidst mjölkningstiden mot aftonen, emellan klockan 6 och 8, eller under den mörkaste årstiden litet förut, hö. — Dessutom gifwes mellanstunderna, när man tycker boskapen har aptit derpå, uppkokad Renmossa. En sålunda fodrad nyssburen ko mjölkar ifrån 2 till och med 4 kannor om dagen. Af smöret säljes dock aldrig mer än 2 lispund på kon. Af mjölken aflåtes alltid något åt Lappar, dock mest utan betalning.

    Arbetskarlar fås högst sällan, och om också någon fås, är han sällan van vid jordbruket. Arbetstimmarna bero af en hwar nybyggares drift. Den som räknar lika många arbetstimmar på dagen, som öfligt är i Finland, är wanligen wälmående, och får ej arbetsfolk för den wanliga legan.

    1) Har man foderslag, som bestå af blommor, Thalictrae, Polemonium cseruleum & c, wäljes sådant härtill helst. Kornhalm, blandad med löf af rönn, hägg, asp & c. nyttjas också med stor fördel.

    15

    226

    Qvinnorna dela äfven de tyngsta arbeten med manfolket, och äro med till och med wid upptimringen af hus, samt wid allt slags åkerarbete.

    Drenglön hos Nybyggarene, utan några klädespersedlar, är 20 R:dr Rgs mynt och Piglön 10 R:dr samma mynt1).

    Swedjebruk har i äldre tider wid de första Nybyggarenes ankomst hit en gång blifvit försökt, utaf afledne Lapp-länsmannen Johan Andersson Morottaja, men misslyckats, och sedermera har ej något eftergjort detta. 2)

    Spanmålen (sädesväxten) sättes efter skörden i vvanliga skylar, och sedermera i smärre stackar, hwarefter tröskningen utan afbrott fortsattes.

    Hästspillning brukas ej till boskapens utfodrande. Boskapsgödseln samlas bakom fähuset i en hög. Wid höbergningen begagnas, så wäl af Nybyggarene som af Lappen, lia med kort skaft.

    1) Lappen aflönar sitt tjenstefolk, om han har sådana, med andra fördelar. Hos honom får ett tjenstehjon, utom städseln, ej gerna någon penningelön, utan blott kläder och en bestämd del af fisk- eller skogsfänget. Pigor hos Fiskar-Lapparna pläga äfven underhålla några får för egen räkning, och hos Fjäll- eller Ren-Lapparne få både Drängar och Pigor, utom hvardagskläder, någon finare pels af Renskinn, kallad Peski; i lön få de någon del af renmjölken, som anwändes till ostar, eller 2 till 3 renar för året, eller ock litet silwerpenningar, ty annat mynt brukas ej dem emellan. Det skulle häraf tyckas som tjenstefolkets aflöningar ej wore betydliga; men som Lappen allmänt älskar sin frihet, och att wara dreng hos dem dessutom anses för skamligt, fordra de många gracer och gentjenster både för och efter sin tjenstetid.

    Detta prejande kan wäl ock mycket föranledas af folkbristen, hwilken förorsakas af de myckna utflyttningar som ske härifrån till den Norrska Finnmarken, der största delen stadnar qvar, men en del, under sina fiskerier, begrafwas i Oceanen. Mången tager ock såsom fiskare hyra på fartyg och reser till och med till Norra America. Häraf härrör den myckna folkbristen, som ehuru de föddas antal wanligen förhåller sig till de dödas som 3:1, ej tyckes aftaga.

    2) i Lapp Länsmännerne utgöra ett slags Freds-Domare, från hvilka appelleras till Härads-Rätt. Enligt Regeringens befallning komma Häradsting, hvilka orten helt och hållet saknat i 12 ä 13 års tid, framdeles att hållas hwart annat år.

    227

    Höet samlas först i satar, bäres sedan tillsammans, och' med wanlig högaffel uppstackas i stackar som innehålla ifrån 1 till 20 winter-lass hö.

    All åkerskörd sker med wanlig skära.

    Bland skadeliga fördomar wid åkerbruket wet jag ingen annan, än att man om våren aldrig börjar något jordbruksarbete på Måndagen eller Onsdagen (samma fördom finnes äfven i Kemi), utan wäljer dertill aldrahelst Lördagen.

    Uti Lappska Nybjggarenas hushållning är ej något som förtjenar på sydligare orter att antagas, om ej det, att flitigt om wåren aska sina åkrar för att befordra tidigare snösmältning, och i följe deraf åkerns torrhet; hvilket torde hafwa sina talande skäl att antaga äfven på södra orter, i synnerhet i skogstrakter, och ödemarker, äfven som på jemna fält inwid gärdesgårdar. Härtill begagnas antingen wanlig aska eller sådan hvarifrån luten redan blifvit utlakad, men också understundom fin sand. Detta gör att man här plägar hafva sina åkrar torra och fria från kale, och således tjenliga att sås, redan medan snön ligger utanför åkern bra djupt.

    Inga ordstäf, som på ett kort och sinnrikt sätt framställa någon erfarenhets sats i jordbruket, har jag här hört, då jag undantager detta: »Kyllä maa miehen pettää, kuin mies maan pettää". Som medeltal kan man hos Nybyggarena i Enare beräkna 6 kappars kornutsäde, 2 kor, 6 får och 1/i häst uppå person.

    Denna beräkning widrör således endast jordbrukare. Beräknar man hela Socknen3 folkmängd i förhållande till utsädet och den boskap, som i Socknen underhålles, blir resultatet helt annat; ty i hela Enare Socken finnes för närvarande circa 500 personers folkmängd, och der utsås allenast kring 9 tunnor korn, underhålles blott 87 kor, utom får, af hvilka en och hwar Enara Lappe äfven har några. Renar finnas i Utsjoki 8 ä 10,000, och i Enara 6 ä 7,000.

    Spannmålsafkastningen kan per medium, då missväxt ej inträffar, tagas till 90 tunnor, sällan till mera, men ibland till mindre.

    Consumtion af Spannmål, ehuru deraf aldrig ges åt boskapen,

    — 228 —

    ej heller användes till öl, bränwin eller dricka, öfwerstiger hos 1/3 jordbrukaren minst med afkastningen. En Fiskar-Lappe i Enara med 4 ä 5 personers hushåll consumerar kring 30 lisp. mjöl, och ett lika stort Fiskar-Hushåll i Utsjoki något mer, men ett Ren-Lapp-hushåll något mindre. Likasom Lapparna, köpa Nybyggarene hwad som brister, antingen af Ryska Lappar och Bönder, som ifrån trakterna af Kola Stad inom Archangelska Gouwernementet, under Lapparnas Jul-Högtid eller marknad, alltid deraf hämta betydligt, eller ock ifrån de Norrska handelsplatserna Wardö, Mårtensnäs, Buggön & c. i Ost-Finnmarken. Lapparna byta sig spanmålen mot skinnvaror, insyltade hjortron, blåbär & c, och Nybyggareue mot smör, hudar, skinnvaror m. m.

    Fisk1) consumeras till fullkomligt lika, om ej till större belopp än spannmål. Af jern lär hvar Nybyggare behöfva 10 1/2skålpund, och salt tunna, eller litet derutöfwer. Lappen kommer med än mindra till rätta. Uti en stor gryta sättes wanligen par saltkorn, stora som ärter.

    Inbyggarene consumera blott inländsk, dels Finsk och dels Rysk blad-tobak, hwilkens consumtion kan tagas till 1x/2 lispund på hwart hushåll årligen. Lapparne köpa hellre den Amerikanska bladtobaken, hwaraf hwar karl consumerar efter tillgång, råd och lägenhet, dels rå och dels i pipa, 4, 8 eller 12 skålpund årligen; ja, wäl kan också mera, ända till I skalp i weckan, stryka med, om tillgång derpå finnes.

    Dock gifwes äfven bland Lappar minst 1/6 del som alls icke bruka tobak, och det är högst rart, att se någon 20 års gammal Lappojke eller någon Lapphustru nyttja pipa, om ej någon högst gammal och sjuklig; men de flesta Nybyggares hustrur röka.

    Afwen Nybyggarena äro på tobak så begifne att, när den tryter, de röka enris och enrisbark, samt blad på stjelkar af

    1) Af fisken nyttja Lapparna litet som saltfisk. Det mesta saltas antigen alls icke, eller högst obetydligt, i synnerhet allt hwad som fångas om hösten, utan sättes i käril och nyttjas hela wintern som kok- och stek-fisk. Nögon torrfisk nyttjas äfwen till husbehof, och gäddorna säljas, i händelse köpare finnas. Lapparna nyttja salt fisk högst obetydligt eller alls icke.



    — 229 -

    mjölonris (Arbutus uva ursi); men Lappen har jag alldrig sett röka sådant, utan då tobak tryter och ej på något wis kan fås, skär han först pipskaftet fint, och röker upp det, och sluteligen måste den oljiga pipan sjelf undergå samma öde. Fås ej derefter snart tobak, kan mången ej längre uthärda med denna tobakshunger, ntan begifver sig ofta på 15 till 20 mils afstånd till Handelsplatsen.



    IV.

    Faelleslandet1)

    Lapparne der och i Varanger.

    Då jag i början af år 1820 begaf mig till Utsjoki för att tillträda kyrkoherdeembetet i detta pastorat och dervid uppehöll mig någon tid i Enare, lofvade jag mina der bosatte åhörarne att under förstinstundande sommar besöka dem, ehuru sådana besök af pastor ej varit vanliga sommartid. Då resan skulle företagas, befanns det emediertid omöjligt att finna någon person, som kunde vägleda och befordra mig dit rakt genom inlandet, hvilken väg resan var afsedd att ske. Jag beslöt derföre att begifva mig till Varangerfjorden och derifrån söka mig fram till Enareträsk, helst dermed äfven var föreuadt intresset af att få göra bekantskap med ej blott för mig, utan i allmänhet då ännu okända trakter. (Del I s. 12).

    1) Denna och nästföljande uppsats (V) hafva icke blifvit af J.F. fullständigt utarbetade. De föreligga i manuskripsamlingen, såsom ock han sjelf med afseende å V i dess rubrik angifvit, egentligen såsom promemorior, afsedda att tjena såsom underlag för uppsatser, hvilka framdeles skulle utarbetas. De äro dock delvis så utförliga att förf:s egna ord och uttryck till stor del kunnat bibehållas i de af utgifv. på grund af nyssnämnda material affattade uppsatserna. För IV hafva äfven J. F:s under resan gjorda dagboksanteckningar kunnat delvis anlitas. Utgifv.

    230

    Anländ till Vadsö, sammanträffade jag der med ortens kyrkoherde Prosten Deinboll och erfor af honom att äfven han var i beråd att företaga en resa i Varangerfjorden och vidare uppför Klösterelfven — så benämna Norrmännen Patsjoki af den anledning att laxfisket der fordom tillhört Peisens ryktbara kloster. Prosten Deinboll hade nemligen sig af Norska Vetenskapssällskapet i Trondhjelm uppdraget, att under resor i Finnmarken studera dess ekonomi, fordna och. nuvarande gränser m. m. Med nöje antog jag derföre hans förslag att följas åt. (Del I s. 109).

    Strax österom Tanaelf och Tanafjord utskjuter i Ishafvet en stor halfö, Varjagnjarg, der Vardö köpstad, Vadsö och särskilda andra platser äro belägna. Ännu längre mot öster sträcker sig uti i samma haf den, väl jemförelsevis mindre, men dock ej obetydliga Fiskarhalfön (1. Sappinjarga), på sin östra sida omfluten af Muotka- eller Bumansfjorden. 1) Mellan dessa begge halföar intränger djupt in i landet den vidsträckta Varan gerfjorden.2)

    Söderom sistnämnda fjord ligger det s. k. Fselleslandet, ett område, från hvilket skatt utgår till både Ryssland och Norge, såsom redan af det tidigare sagda framgått. Medan likväl ingen norsk kyrka eller församling finnes här eller någonsin funnits,

    1) Fiskarhalfön, som har en ganska stor utsräckning från N V. till S O, sammanhänger med fastalandet genom ett smalt näs, Davve muotke. Nedanför detta utvidgar sig landet åter något för att dock ånyo sammandragas till ett annat smalt näs, Mådde muotke — liksom det förstnämnde af endast några versts bredd. Strax österom Fiskarhalfön utfaller i Bumansfjorden från söder den 10 mil långa Bommenself, som genomfluter flere träsk. I trakten af dess källor bo Bommenslappar vintertid och om sommaren vid elfvens mynning, der de fiska torsk och lax, hvilken der, hindrad af en betydande fors fyra verst från elfvens mynning, ej kan gå högre upp. Här fiskade 1820 tio lappfamiljer. Något ostligare infaller en annan laxförande elf, Latselfven, och äfven andra.

    2) Jfr Del I s. 39—64, 107, 110-125, 126, 187, 192, 196, 387 f. 510, 597, 610-675; Del III s. 68 f£. 286 ff och 343; de i denna del intagna uppsatserna: Berättelse om Utsjoki pastorats nuv. tillstånd, och P. M. i anledn. af gränsespärrningen mot Norge; samt slutligen förf:s anm. till s. 387 i Sjögrens a. a. och not 44 dersammastädes.

    — 231 —

    hade deremot ryska kyrkor och kloster redan för sekler tillbaka blifvit här uppförda; och att Christendoraen, t. o. m. tidigare än sådant skett, varit här af ryssar predikad, synes man kunna sluta deraf, att Lappar härifrån, redan innan någon kyrka på orten bygts, begifvit sig ända ned till Novgorod för att anhålla om präst till sin hembyggd (Jfr Del III s. 32 ff.).

    Men ehuru ifrågavarande område, oberoende af all gammal rätt för Norge, redan länge befunnit sig under rysk förvaltning, och åtminstone af ortens allmoge allmänt hålles för rysk egendom, gör dock äfveu Norge allt ännu anspråk derpå. Enligt gammal sedvänja anser sig ock besättningen på Vardöhus fortfarande berättigad att derifrån för fästningens behof taga timmer och bränsle, hvilket saknas i de norska kusttrakterna, medan deremot Fgelleslandet är rikt både på skog och äfven på renmossa, som derföre jemte ved tages härifrån af de norska inoyggarene vid Varan gerfj orden.1) I sjelfva verket erlägges också fortfarande skatt till Norge af en del här bosatta Lappar.

    Detta område för såväl rysk som norsk beskattning, hvilket tidigare haft betydlig större utsträckning både mot öster och mot söder än för närvarande, omfattar numera, äfven enligt norsk uppfattning, endast trakten från Buggön (lp. Buoggaissuolo) i Buggöfjorden österut intill Muotka fjället på Fiskarhalfön eller, såsom den äfven benämnes Karls- eller Karelsgamman (not. 44.) Det är beläget emellan 46 ° 30' och 50 ° long., der det har en kuststräcka af omkring 10 mil, samt sträcker sig från Fiskarhalföns nordligaste spets söderut till ungefär 69 breddgraden, der det mötes af de områden, som tillhöra de rysk-lappska byarne Nuotte och Suniel, från hvilka skatt tidigare likaledes utgått äfven till Norge. (Jfr Del III s. 175 ff. och 286 ff.)

    1) Sedan Kathke, a. a. s. 44, anmärkt att Peisen är den yttersta by, från hvilken äfven norsk skatt utgår, framhåller han, att såsom gräns på ryska kartor angifves en flod, som de benämna Paiss, hvarmed synes afses Pasvig elf, emedan den säges utfalla från Enare sjö. Piatke fortsätter derefter: M Denne Sag er maaske ikke ganske ligegyldig, og ved lykkelige Omstsendigheder lod den sig maaske forandre derhen, at isteden for Pasvig Peitsens Elv förblev G-rsendsen og Neiden og Pasvigs betydelige Skovegne gaves Norge tilbage." Utgifv.

    Utom Buggöfjorden, som ligger längst i vester, intränga här äfven flera andra fjordar i landet. Närmast Buggöfjorden och öster om densamma ligger Kjö- eller Neidenfjorden (lp. Nieudamvuodna, f. Näytämä), samt dernäst Bög- eller Pasvigfjorden, äfven benämnd Klösterfjorden. Genom en sidofjord Korsfjorden eller Russavuodna, sammanhänger Pasvigfjorden (lp. Pasvigvuodna) med Neidenfjorden, och omsluter sålunda jemte denna Skogerön, som äfven har flere djupa fjordar, bland dem Silfverfjorden, en inre fjord af Bögfjorden, hvilken sistnämnde sydligare förgrenar sig i två i sydlig riktning gående armar, af hvilka den vestligare benämnes Langfjorden (lp. Utsevuodna). På en vid östra sidan af Bögfjorden långt utskjutande halfö, Vidninjarga, och dess yttersta spets mot norr, Holmgårdsnäs eller Vidnikietsa, ligger Holmgårdsfjorden (lp. Rusivuodna r. Krasnaguba), med riktning från O till V, och nedanför dess mynning inskjuter i sydlig riktning vid östra sidan af samma halfö den betydliga Jarfjorden (lp. Ruoudevuodna). Österom Jarfjorden intränger Peisenfjorden (lp. Betsamvuodna).

    Af här utfallande vattendrag äro att märka Neiden elfven och Munkelfven, begge utmynnande i Neidenfjorden; Pasvig- eller Patsjokielf (1. Patscheväijok, och äfven Pasvigjokka, n. Klösterelfven), som utfaller i Pasvig- eller Bögfjorden; Laxelfven, som utmynnar i Jarfjorden, Jacobself, hvilken rinner ut i Jacobsbugt mellan Jarfjorden och Stolboa viken, samt slutligen Peisenelf

    (1. Betsamjok), som utmynnar i Peisenfjorden efter ett längre lopp, hvarunder hon genomflyter åtskilliga sjöar.

    Öarna vid kusten äro få och jemförelsevis obetydliga, utom den förutnämnda Skogerön, hvilken> är en mil lång och en half mil bred, samt i följd af sina djupa fjordar har en kuststräcka af omkring 8 mil. Å Skogerön bo sju norsk lappska familjer, och i hela distriktet 40 sådana. Kjöön, som med sin handelsplats ligger vid inloppet till Kjöfjorden, Keelön vid inloppet till Bögfjorden, Renön längre in i samma fjord, och vid Fiskarhalföns vestra kust i mynningen af Varangerfjorden de båda Henöarne, den större och den mindre, må ock här nämnas.

    Sistnämnda två öar äro mycket gräsrika och utgöra tillhåli

    233

    för otaliga skaror af sjöfoglar, såsom Eider, Måsar, Alcor na. m. hvilka der häcka och bereda befolkningen betydlig inkomst af dun och ägg, som der insamlas. Vissa år plockas der ock hundratal ankare hjortron för att afyttras till Kola och Archangel.

    Enligt Norrmännens förmenande har gränsen emellan Ryssland, Sverge och Norge fordom sammanstött å Henöarne, hvarest råmärken ännu skulle vara synliga. Af mig observerades der likväl ej annat än tre murar, alla på lilla Henön och af ungefär sådan sandsten, som af Finnarne i Österbotten nyttjas till slipstenar. De voro en hvar af 4 alnars höjd; de två vestligare kompakta och i lutande ställning, så att de med kanten af hvar sin långsida berörde hvarandra. Den tredje, som stod östligare, på ungefär 2 alnars afstånd från dessa, var ihålig och af 3 1/2 alns bredd; de begge förstnämnda deremot något tunnare. Den ensam stående sades häntyda på ryska riket; de begge andra deremot beteckna, den ena Sverge, den andra Norge (Danmark). På samma ö förmärktes derjemte en temmeligen djup graf jemte åtskilliga stenrösen.

    Flere förträffliga hamnar finnas. Bland dem är särskildt att märka den j^pperliga Brashamnen vid Kjöfjordens östra utlopp invid Brasfjället, hvilket mot sjösidan är brantstupande och på en del ställen der höjer sig ända till 1,200 fot öfver hafvet.

    Det inre af landet uppfylles af vidsträkta skogsmarker, kärr och berg. Redan vid norra ändan af Fallejaure, som genomflytes af Patsjoki elf ej långt från sitt utlopp, uppträder tallskog, visserligen gles, men dock med träd hvilka äro tjenliga ej blott till brännved, utan äfven för tillverkning af tjära och uppförande af mindre byggnader. Vid södra ändan af den milslånga sjön stå träden redan tätare, äro raka och väl egnade såväl till sågstock som till timmer. Dylika träd finnas ock på dess ej alldeles gräsfattiga holmar. På det litet sydligare belägna Kuotsejaures, ehuru steniga, dock äfven något gräsbärande stränder ser man björkar af ända till nio tums diameter. Gräsrika äro deremot de låga strandmarkerna vid Tjolmejaure, hvilka på en del ställen utbreda sig ända till foten af de på 5 versts afstånd från sjön belägna höjderna och bergen, å hvilka grof furuskog växer. Från den

    234

    grunda sjöns botten, hvilken man på de flesta ställen kan se, uppspira vattenväxter, och på dess stränder stå resliga aspar af ända till 12 tums diameter. Endast på den i sjöns nordliga del belägna holmen Videssuolo, ungefär 40 verst uppför elfven, kunde ett hälft hundratal kor födas. Gräsbärande äro flodens strandmarker äfven härifrån uppåt ända till och med det en mil högre upp belägna lilla träsket Kolsijaure. Men derifrån framåt äro trakterna ofruktbara. Sterila, med barrskog beväxta marker omgifva sålunda äfven de ej obetydliga sjöarne Pasesjaure, Vangetinjaure och Putsesjaure. Först sedan man bortom de begge Purnoforsarne 1) närmar sig de trakter, der Njatsajok infaller i Patsjoki, mötes ögat af något bättre beskaffade, ehuru dock endast sparsamt gräsbärande marker, från hvilka några Enarelappar, oaktadt bosatte flere mil derifrån, inberga obetydligt hö för sina fåtaliga får — ett bevis på huru steril trakten är ända upp till Enaresjö och äfven vid den. Gräsbärande områden förekomma för öfrigt äfven vid en del insjöar, fjordar, fjordbottnar och elfvar, af hvilka sistnämnda flere äro rika på lax, såsom Patsjoki, Neiden, Jacobself och Peisen.

    Af fjäll ser man i omnejden af Patsjoki elfs vattendrag bl.

    a. Keskimoive, hvilket vid södra ändan af Gaddelobbelo träsk reser sig högre än traktens öfriga fjälltoppar och säkert uppnår en höjd af sina 2,000 fot öfver hafvet. Något högre än detta är det enstaka Galggooive (käringhufvudet) vid östra sidan af Wangetinjaure, tio mil från Buggöfjorden, hvilken man, liksom ock sjelfva Ishafvet, väl kan se från dess topp, men ej Enareträsk, ehuru det ligger betydligt närmare. I öster ligger Muotketuoddar, vid Fiskarhalfön, och söder om den Peisentuoddar.

    Af de misstänksamma ryska Lapparne kunde man öfverhufvud endast med mycken svårighet vinna några upplysningar om landet. De föred,rogo att ställa sig okunniga derom, äfven der sådant alldeles uppenbarligen icke var fallet. Ty vintertid

    1) Mellan dessa forsar såg man på strandmarkerna talrika gångstigar och vägar, som vildrenar upptrampat. Man finner deraf huru sällan dessa trakter beträdas af mennisko fot.

    — 235 —

    bruka de besöka marknaden i Enare, dit de då färdas genom ifrågavarande trakter.1)

    Vid Graltjonvarre, litet söderom Njammelguoikka och norrom Njatsajok, påstå en del i omnejden bosatte ryska Lappar att gränslinien gått mellan Sverge och Ryssland. Enligt Enare Lappars utsago skulle dock 3 mil östligare finnas något råröse vid Kondoselts fjälltopp; och ett annat sådant något vestligare vid fjället Reitivatj (? namnet otydligt skrifvet). Emellan Kondoselts och Graltjonvarre säges ock stå ett qvistadt träd, omgifvet af en 5 alnar hög mur.

    Af gammalt finnes på här ifrågavarande område tre lappska byar med hvar sin grekisk-katolska kyrka, nemligen Neiden, Pasvig och Peisen. Uppkomsten af Peisensby, hvilken är den äldsta af dem, står upperligen i samband med det gamla klostret i Petshenga; Neiden och Pasvig skulle deremot enligt norska källor hafva tillkommit först i början af 1600-talet (Del III s. 703-708).

    Neiden Lapparne, endast tre familjer, bo vintertid vid nära gränsen mot Enare belägna insjöar. I April, då torskfisket begynner, flytta de till Ishafvets kust. Men såsnart tiden för laxfisket i Neidenfjord infaller, slå de sig ned vid denna. Senare på sommaren bo de vid Neidens kyrkplats, der de hafva stugor. Vid vinterns inträde uppsöka de sina om våren lösgifna fåtaliga renar och förfoga sig med dem till sina nyssnämnda vinterbostäder. Laxfångsten i Neidenfjord eller elf har en del somrar uppgått ända till 400 våg eller lispund. 2)

    1) Ehuru ovana att färdas i forsar, äro dessa Lappar raska sjömän på hafvet. Under en färd på detta, såg jag dem i stark förlig vind utlägga i hafvet två vid ett rep fastade laxar, som fingo släpa efter båten. Då jag frågade efter betydelsen deraf, svarade man, att vågen klyfver sig bättre och hastigare, då något spetsigt och helst flottigt föremål befinner sig i sjön bakom rodret.

    2) Af förf:s härtill hörande manuskript saknas tyvärr en del, och förkomna äro äfven de dagboksanteckningar som han dag för dag under färden gjort, såvidt nemligen dessa anteckningar hänföra sig till resan från Elighamn (på Skogerön?) till Fiskarhalfön, hvarunder de skilda fisklägena torde blifvit besökta. I dessa anteckningar har helt

    — 236 —

    Äfven Patsjoki Lapparne bo senare på hösten och i början af vintern i inlandet, dels vid Patsjoki elf och dess träsk, dels vid andra sådana, om hvilka de antingen dragit lott eller annorlunda sig emellan fördelat. Vid tiden för ryska julen flytta de till sitt s. k. marknadaställe, beläget vesterom Patsjoki, och bo der i en enda by. Här qvarstanna de till ryska Marietiden, då de för hafsfiske bosätta sig vid hafsbandet, der de senare slå sig ned vid Pasvigfjorden. För idkande af laxfiske uppehålla de sig mot höstsommaren i närheten af det något ofvanom Patsjoki elfs mynning belägna Boris Gleb, i hvars gamla kyrka, ehuru numera nästan alldeles förfallen, gudstjenst dock en gång om året förrättas af någon präst från Kola, som då för ändamålet besöker orten.1)

    Peisens Lappar hafva sin sommarplats vid utloppet af Peisens elf, men sitt s. k. marknadsställe eller sina vinterbostäder ett par mil högre upp vid elfven. Den ligger obetydligt söderom

    säkert ingått detaljerade uppgifter om antalet af här bosatta personer och om deras näring, liksom ock angående härvarande, till Norge skattskyldige Lappars boningsplatser, lefnadssätt och vanor. Oklart har derföre förblifvit, huruvida nedanintagna beskrifning öfver de Norska Varangerlapparne gäller äfven de norska Lappar, som bodde i Fsellesdistriktet. Utgifv. förmodar att de saknade arken blifvit ur manuskriptsamlingen uttagne vid det förf. för öfverste Galemins räkning skref sin relation om Varangerfjorden, eller för Erkebiskop Melartins om de på ryskt område nomadiserande Enare lapparne, och derefter ej blifvit i samlingen åter insatte. (Jfr Del I s. 675 not 1, och här of van artikeln II. sid. 206 f.) Öfver sina erfarenheter å ifrågavarande resa har någon relation ej aflemnats af Prosten Deinboll, ur hvars anteckningar det här bristande annars kunnat kompletteras. I bref till utgifv. af den 9 Dec. 1904 skrifver härom Eektor Qvistad, att enligt en anteckning af år 1846 En belovet Beretning om de paa JReisen gjorte Bemserkninger eller Iagtagelser er hidtil udebleven". hvarföre Herr Q. anser något hopp ej förefinnas att öfverkomma en reseberättelse af Deinboll, hvilken förmodas hafva varit så strängt upptagen af sina många ofientliga värf såsom stortingsman m. m., att han icke fått tid till att utarbeta en sådan. Utgifv.

    1) Enligt Stockfleth, Bidrag til Kundskab om Finnerne i Kongeriget Norge s. 398, funnos i distrikten Pazrek (Pasvig) och Njavdensk (Neiden), då de år 1826 afstodos till Norge, 37 Lappar (familjer?).

    Utgifv.

    __ 237

    platsen för det fordom namnkunniga Petsehenga klostret, å hvilken numera endast några qvinnopersoner bo och lefva. (Del I s. 597, Del III s. 33 f och 114).

    Alla dessa Lappar bo i trähus, i hvilka man liksom hos Lapparne öfverhufud, dock ej ser sängar, utan endast lafvar vid väggarne.

    Emedan de äro fiskarlappar befatta de sig egentligen ej med boskapsskötsel. En och hvar har endast sina 10 ä 15 får och 8 ä 10 renar. Fåren medtagas alltid till fiskerierna, renarne deremot få lefva i sin frihet ifrån våren tills snö fallit. Först då uppsökas de åter.

    Den tid hafsfisket pågår ser man sällan hvarken man eller qvinna overksam. Då värdeleken ej hindrar, äro karlarne sysselsatta med att lägga ut och taga upp sina linor, hvarvid jemväl qvinnorna någon gång biträda. Man fiskar äfven med handsnöre på 60 ä 120 famnars djup. Är fångsten god, framlyser oblandad glädje ur allas ansigten. När fisket är gifvande, lägga sig männen till hvila genast efter det de kommit i land och hunnit spisa, öfverlemnande åt qvinnorna att ränsa fisken, agna krokarne och torka männens våta kläder. Är fångsten mindre god, rensa äfven männen fisken och begifva sig den dagen ej vidare ut till sjös. Qvinnorna tillhör det att spinna det för fiskredskapen erforderliga garnet, binda nät, i synnerhet om sådant arbete inträffar sommartid, och att reparera gamla bragder. De deltaga i allmänhet i alla männens sysslor, t. o. m. i att vid vinterns inträde uppsöka renarne. Vid sådana tillfällen liksom vid fiske nyttja de enahanda drägt som karlarne och bära liksom desse knif, hvilken hänger vid bältet, antingen framtill eller vid venstra sidan.

    Männens klädsel är densamma som de ryska böndernas i Archangelska guvernementet, med undantag af skoplaggen och de yttre benkläderna, kalsukak, hvilka äro lappska. De af renbenlingar förfärdigade handskarne äro så långa att de räcka till halfva armbågen.

    Qvinnornas drägt är af vadmal eller kläde och består af en kavai eller klädning utan ärmar. Dertill höra nemligen lösärmar,

    — 238 —

    hvilka äro med hvarandra förenade medelst ett två finger bredt band och aldrig hafva samma färg som klädningen. Mössan är hos de gifta kvinnorna vanligen af hvit kattun, lärft eller annat tyg. I den är insydd en brädbit af ungefär 6 tums längd och tre tums bredd, hvilken mot pannan formerar en 90 ° vinkel. Kullen som betäcker hufvudet, sträcker sig baktill ända öfver nacken och framtill öfver halfva pannan, hvilken är omlindad med en duk. Mössan är öfverallt utsirad med granlåter, isynnerhet perlor, hvilka sistnämnda vanligen hänga i nacken. Flickorna deremot bära ej mössa, utan hafva hufvudet ombundet med halsduk.

    På marknads- och kyrkfärder nyttja qvinnorna öfver den vanliga klädningen med lösa ärmar ytterligare en kavai, merendels af färgadt tyg. Den är med ett grannt stickadt bälte hårdt omgjordad kring lifvet. Resmössan vintertid är alltid af ludet skinn. Den täcker pannan och kinder och hänger ned öfver axlarne ända till halfva ryggen.

    I christendomskunskap hafva dessa Lappar åtminstone någon insigt, hvilken blifvit dem muntligen bibringad; ty i bokläsning äro de alldeles okunniga. Kyrkan i Kola, dit de hafva lä ä 20 mil, besöka de en gång om året, och likaledes en gång om året förrättar någon präst derifrån gudstjenst i deras egna kyrkor. Dem närboende Raskolniker hafva gjort dem mycket intoleranta mot främmande religionsförvandter. Ej häller här upplåter man derföre gärna sina kärl åt någon af annan religion. Invänder man att Christus ej gjorde åtskilnad med hvem han åt, så svara de: ja, han åt väl med oss alla, men ingalunda med Eder, som ej ha vår religion. Bruket af tobak är dem äfven förhatligt, liksom för Raskolnikerna i allmänhet.

    Lika verksam som denna Lappe är under tiden för fisket, lika maklig och overksam är han den öfriga delen af året; och dock kunde han, med god vilja, äfven under denna tid bereda sig inkomst genom att förfärdiga ahkior m. m. och tillverka bräder för afyttring i Finnmarken. Sådant försummas dock alltid då fisket är godt. Man föredrar då att tillbringa sin vinter i maklighet och inskränker sig till att under isen fiska för en och annan måltid. Men äfven detta verkställes merändels af qvinnor och barn, medan däremot husfadern sjelf ligger eller besöker marknader, dels för att der föryttra något, dels for att skaffa sig brännvin, om nemligen afkastningen af fisket elldr priset för någon fångad bäfver eller utter lemnar öfverskott, sedan den nog dryga skatten blifvit erlagd. Nyssnämnda fiske under isen sker med nät. Man upphugger för sådant ändamål flere vakar i isen, med så långt mellanrum, att man med en stör kan från den ena till den andra sticka fram ett rep, hvarmed nätet eller näten, om de äro flere, sedan dragas ut i vattnet. Detta sätt att fiska kallas Bjungastt eller ,,juongas piddo". Det är mest gifvande i December, men upphör i Februari att vara lönande.

    Sin fisk sälja de ryska lapparne antingen till de ryska fartyg, hvilka sommartid ligga vid kusten, der fisken af dem uppköpes både såsom färsk, saltad och torkad, eller ock till staden Kola. För saltad torsk erhålla de i Kola 5 rubel pudet, och lika mycket för torrfisk. Råtorsken betalas vid hafskusten med 1 rubel pudet. Seiden säljes alltid betydligt billigare. Priset erlägges dock endast sällan i penningar, utan i stället för sådana gifves mjöl, salt, vadmal, lärft eller andra varor. För sina 5 rubel får man vanligen två pud mjöl eller salt.

    De ryska Lapparne härstädes hafva emellertid bättre utkomst än de norska Varangerlapparne öfverhufvud. De öfverträffa dem äfven i snygghet. 1) De norska Varanger Lapparne lefva i stor fattigdom och lida, isynnerhet vårtiden, brist på lifsmedel. Sådant beror visserligen ej derpå, att fisket för dem vore mindre gifvande än för de ryska Lapparne, utan deraf, att de för sin fisk erhålla sämre pris och hafva endast alltför god kredit.

    1) Redan i sin »Reise i Finnmarken" etc. i Aarene 1801 og 1802 (tryckt i Vadsö 1899) framhåller Professor Rathke i sammanhang med frågan om de ryska Lapparnes religiösa ceremonier (s. 42), att de äro vana «beständig at toe sig samt ei at förrette Morgen Andagt, for de har töet sig. Disse Ceremonier havde indfert Reenlighed blandt disse S0efinner, som desvserre endnu er en vaesentlig Mangel blandt de norske S0efinner". Äfven deras bättre hushållning omnämner han. Och om Pasvig Lapparne säger han (s. 44): I deres Huse herskede allerede Huusflid og adskillig Pynt i deres Paaklaednihg. Utgifv.

    — 240 —

    Matketiden eller rötmånaden undantagen, är det för de norska Lapparne ej tillåtit att handla med andra än med egen köpman, 1) hvilken derföre i sin handel nog ser till att hans affär ej blir lidande. Väl är köpmannen å andra sidan skyldig att för skäligt pris tillhandahålla allmogen mjöl och salt m. fl. nödvändighetsartiklar; och på det att sådant ej må uraktlåtas tillfrågar fogden allmogen på tinget, huruvida några klagomål i antydt afseende äro att anföra. Befinnes det då, att köpmannen för sin vara tagit för högt pris, anmäler fogden derom hos Amtmannen. Men dermed är i sjelfva verket ej mycket vunnet. Ty köpmannen har äfven i sådant fall mera än en utväg att göra sig skadeslös. (Del I s. 670).

    För 11/2 våg torrfisk får den norska Varangerlappen af sin handlande ej mera än en våg mjöl eller en skeppa salt. Af rensad råfisk (torsk), från hvilken hufvud och ryggbast m. m. blifvit afskilda, måste han för en våg mjöl gifva 4 ä o, ja ända till 6 ä 8 våg, och af Seiden minst dubbelt mera.2) För en våg mjöl fordrar den norska köpmannen 11/2 våg salt lax, medan deremot den ryske köpmannen här ger 11/2 ä 2 1/2 våg mjöl för en våg sådan lax.

    Men utom skyldigheten att för skäligt pris tillhandahålla allmogen varor, åligger det den Finmarkska köpmannen att vintertid åt densamma på kredit lemna mjöl och salt, för hvilket han sedan på våren gör sig betald.3) Detta har ledt till olyckliga förhållanden. Krediten anlitas i så hög grad, att det vanligen

    1) Den som bryter häremot ställes till ansvar. På angifvelse af köpmannen straffades en sådan person tidigare med „Gapestocken", ett slags halsjern. Iklädd dessa, måste han under 2 timmar schavottera utanför kyrkdörren. Endast en annars välkänd man kunde få utbyta detta, numera afskaffade straff mot prygel eller penningeböter.

    2) I allmänhet kan fiskaren påräkna mera inkomst af Seidens lefver än af sjelfva fisken. För den trän, som vinnes af en tunna god lefver, kan den norska fiskaren af egen köpman få 5 Rdr specie, men deremot det dubbla beloppet, om han är i tillfälle att sälja det åt frihandlare eller åt annan spekulant (Del I s. 45).

    3) De finska Lapparne, ehuru berättigade att handla i Finnmarken, hade likväl, naturligt nog, ej rätt till sådan kredit (Del III s. 288).

    — 241 —

    aldrig lyckas Lappen att klarera sig ur köpmannens bok. Ty då han på våren och sommaren infinner sig på ,,handeln" för att göra af betalning å sin skuld, tycker han sig ej gerna kunna gå derifrån utan att hafva förtärt någon jungfru brännvin. Dervid händer då, att han ej blott super upp hela sitt medhafda fiskförråd — ty en gång drucken, måste äfven bekanta undfägnas — utan får ytterligare kredit. Största uträkning för köpmannen är nemligen att utkreditera brännvin, emedan han för denna vara får taga så högt pris honom behagar; och då en sådan Lappe fått smaka derpå, är det svårt för honom att afstå från dess njutning förrän han förskaffat sig ett grundligt rus. Af ofvanantydd orsak och emedan brännvinet, oaktadt det sällan innehar mera än 3 ä 4 graders styrka, kostar minst 10 rubel per svensk kanna, blir ruset dyrt. Under sådana förhållanden måste Lappen ovilkorligen blifva köpmannens vasall. Han blir modfäld och overksam, utan omtanke och utan ambition att frigöra sig från dennes kraf.

    En ytterligare orsak till att förenämnda ryska Lappar hafva det bättre ligger deri, att de bespara sig all utgift för tobak. Sådan nyttjar deremot den norska Varanger Lappen dels såsom röktobak, dels för att snusa, endast sällan likväl såsom torrt snus; utan han tuggar tobaken, dryper af den utpressade vätskan i sin hand och uppsuger den derifrån medels näsan. Äfven qvinnor sitta med pipan i mun och tobaksbuss i hand, hvarifrån också de i sin näsa indraga den svarta vätskan, benämnd ,,tubak tshatse", d.ä. tobaksvatten, medelst ett ytterst obehagligt sörplande. Ja, t. o. m. flickor och pojkar ser man begagna sig af samma obehagliga sätt att »snusa".

    Jemväl i sin klädsel ådagalägga de norrska Varangerlapparne större osnygghet än de Lappar som bo vid elfstränder och insjöar eller äro Renlappar, hvilka sistnämnda bära de snyggaste kläder. Pelsen eller peskin af renskinn, som Varangerlapparne köpa af renlappar, sedan den kommit i det skick, att desse ej vidare vilja begagna den, är hos Varangerlappen vanligen så utsliten, att allt hår fallit af. De tvätta den aldrig, hvilket dock andra Lappar göra åtminstone någon gång årligen med sin peski.

    16

    - 242 —

    När Varangerlappen vintertid kommer hem från sin vanliga dagsresa för att hemföra bränsle, vare sig ris eller torf, afklär han sig peskin och tar på sig en kavaj af ylle. Men är det kallt i kåtan, trades öfver denna kavaj den smutsiga peskin. Ej heller kavajen tvättas under vintern, men sommartid skall dock en och annan göra det. Såväl af dessa som af andra kläder, hvilka hos dem äro de äfven hos Utsjoki Lapparne vanliga, har man i allmänhet endast en omgång, hvarföre de äro fulla af ohyra. Mössan är dock olik. Den består af fyra hopsydda klädeslappar, hvilka upptill äro i 90 graders vinkel mot hvarandra. I spetsen nyttjar en del en tofs, andra en knapp. Vid långrefs upptagande begagnas vantar med två rum för tummen, en på hvardera sidan, för att, då hål på vanten uppstår, kunna begagna den andra sidan deraf. Qvinnornas mössa, hvilken egentligen är det enda plagg, hvarigenom deras drägt skiljer sig från männens, är hög, har konisk form med framåtlutande spets och är på midten ombunden med ett band.

    Den norska Varangerlappen är mycket fallen för sällskap. Sällan bor någon af dem isolerad, utan vanligen lefva 5 å 6 familjer på samma plats, der hvarje familj har sin egen bostad af torf. Under samma tak som man sjelf bor herbergerar man äfven sina kor och får. Der har man ock förrådshus för den sura fisken, för trän, renmossa m. m. Och emedan snygghet sålunda ej hör till Varangerbons svaga sidor, består man sig ej några redskap för renhållning, ej ens qvast. Med händerna bära de ut all orenlighet ifrån både egna rum och boskapens stall. Spade finnes väl, men den begagnas endast för upptagande af den torf, som här i brist på skog användes till bränsle. Ty utom ståndspersoner är det endast en och annan Norrman, som kan förmå sig att ifrån faelleslandet skaffa sig någon last björkved, hvaraf de vintertid då och då kasta en klabb i sina jernkaminer. Ingen Lappe i (norska) Varanger har ännu bygt åt sig trähus, utan alla bo i torf koj or, af Lapparne kallade Guatte, af Norrmännen Gamme, hvilka aldrig äro så höga, att man i dem kan stå rak, och aldrig hafva ordentlig eldstad, hvarföre brasan äfven

    — 243 —

    här, liksom i lappkåtorna öfverhufvud, brinner på golfvet i midten af rummet.

    Då en fremling vintertid reser förbi dessa torfhögar, kan han ej annat tro än att de äro gödselsamlingar, tills han ser den ena svarta menniskan efter den andra i lutande ställning träda ut ifrån dem. Dessa menniskor äro outtröttliga i att tigga brännvin och tobak. Vill man på en sådan plats beta sina korrenar, får man väl der ej köpa renmossa, men en och hvar skyndar sig att framhemta en knippa deraf, i förhoppning att i gengäld få en sup eller tobak.

    Inträder man i Varangerbons gamme, är det sällsynt att der se någon arbeta. Likväl underhålla de 1 till 4 kor — det vanligaste antalet är dock 2 — och en köroxe. De födas vintertid dels med hö, dels med renmossa och hafstång; och har man brist på foder, låter man dem gå ut för att ifrån fjäran söka sig föda. Att mycken mjölk sålunda ej är att påräkna af korna, kan man lätt förstå. Smör tillverkas i allmänhet ej, men man köper gerna sådant af Tanalapparne, om man har någon utväg dertill. Gräddan äter Varangerbon om sommaren på sitt bröd, och öfverskottet af mjölken förvaras såsom sur för vinterbehof. De stå således härutinnan t. o. m. efter Lapparne i Laxfjorden, hvilka tillverka smör sålunda, att gräddan med handen omröres i en bytta tills deraf blir smör (Jfr sången N:o 17 i Del II s. 277).

    De hafva vidare 6 å 10 får, hvilka de mjölka, såsom ock sker hos finska Lappar. Af dem få de så mycket ull att de deraf årligen kunna tillverka en eller två ranor, emot hvilka de om vintern tillbyta sig slagtrenar af renlapparne; eller ock låta de hos Tanalapparne tillverka vadmal deraf. Till en råna åtgår 15 å 17 skålpund ull; och af samma belopp fås 22 alnar vadmal, hvaraf dock den som spinner ullen och väfver tyget får hälften i arbetslön. För den andra hälften fås emellertid lika god slagt ren som för en råna. Det är derföre för den makliga Varangerbon mera lockande att, i stället för att tillverka ranor, i sådant afseende öfverlemna ullen åt någon Tanalappe att spinnas och väfvas och sjelf under de långa vinterqvällarne värma sig vid

    244

    torfelden, skrapa sin kropp och från den plocka bort ohyran, eller gå till grannen för att prata och sladdra.

    Hvart annat år kan äfven en fårskinnspels afyttras i utbyte mot slagtrenar. Men emedan en och två slagtrenar ej förslå för hel vinter såsom tillskott till den torra fisken, måste man bjuda till att under matketiden (Jfr Del III s. 73^) af ryssar, som ligga med sina fartyg i fjorden, förskaffa sig något mera mjöl, än den egna förbrukningen kräfver, för att dermed tillbyta sig slagtrenar. För 6 ä 8 lispund mjöl kan en sådan fås.

    Uti handslöjder äro de inga mästare. Ambar, mjölkbyttor, stäfvor m. m. köpa de derföre vanligen af Tanalapparne.

    För sitt fiske har Varangerfiskaren en båt med segel, värd såsom ny 35 Rdr bco. I en sådan båt sköter tre mans besättning lika många linor eller långrefvar. Till hvar lina hör 6 bågar. Ty när man agnar krokarne på linan, sättes hvar sjettedel deraf på skild båge för att förekomma krokarnes intrassling. Då för hvar båge åtgår 4 balar rep, en hvar af 25 famnars längd, är linan således 600 famnar lång, och alla tre tillhopa 1800 famnar. Linorna äro af vanligt ryskt rep och kosta alla tre tillsammans 36 Rdr Bco. Emellan hvar krok är afståndet en famn. För tre linor åtgå således 1,800 krokar, värda 12 Rdr. Till »tobbeltåg", hvarmed linan medels vidfästade tyngder sänkes ned, erfordras för yttre ändan 8 och för strandändan 4 balar rep, hvars pris är 6 Rdr. För de garn af en alns längd, utaf Lapparne benämnde Orskietak (sing. Orskietta), med hvilka krokarne fästas vid linan, åtgår 1,800 alnar, till ett pris af 2 Rdr. Hela utrustningen kostar sålunda 91 Rdr Bco.

    Endast högst få Varanger Lappar bestå sig dock en sådan materiel, och kanske ingen utan att vara i bolag med annan. Mången har blott en lina, andra två, men sällan af behörig längd och sällan med fullt antal krokar. Seglet är vanligen trasigt

    1) Dubbla tobbeltåg förekomma aldrig hos Lapparne, men väl hos Norrmännen. Vid nedre ändan af dessa tåg fästes sänket och i den öfre såsom flöte en stockända, kallad på Norska Tobbe, på finska Tapuri obh på lappska Kubatj.

    — 245 —

    eller lappadt. Ty endast undantagsvis köpes hela den för ett ordentligt segel erforderliga duken under ett år; utan man betjenar sig först af ett mindre segel, hvilket sedan årligen tillskarfvas, eller fogas dertill nya klutar i stället för redan utslitna delar. Det är derföre af alla möjliga kulörer.

    Det högsta antal linor en besättning af tre man kan sköta är tre, och äfven då är hvar man i sträng verksamhet. Ty hvarje gång man far ut för att vitja sin lina — man har endast en i sender utlagd — för man med sig en färdig agnad lina, hvilken sättes ut innan man upptar den som skall vitjas. Sedan den sistnämnde fåtts i båten, föres den i land, der den tredje linan emellertid af de hemmavarande blifvit uträtad, agnad och satt på båge. Efter det den hemförda fisken ränsats beger man sig åter till sjös för att sätta ut den tredje linan, sedan den andra först blifvit upptagen. Sålunda fortsattes fisket utan afbrott. Är fångsten god, belöper den sig till omkring 90 våg eller 100 ryska pud i dygnet. Men det är ej den slappa Varangerlappen som fiskar med sådant resultat, hvilket emellertid kan nås af Norrmän och Finnar. Är fisket mindre gifvande, utsattes 1 1/2 lina, d. ä. nio bågar i sender.

    Vid dessa fiskerier tillfogas fiskarenas refvar vissa år svåra skador af Haj (f. Hotkeri, lp. Akkolatj). När en sådan tar på kroken, brister vanligen refven, hvaraf Hajn då för någon del med sig. Förmår han nemligen ej draga hela refven efter sig, gnider han linan mot sin skarpa hud tills den går af. Men komma fiskarena derförinnan öfver honom, kan han stundom äfven sålunda fångas. Hajn fångas jemväl med för ändamålet afsedd stark handkrok af jern, som fästes vid ett tjockt rep. Då en haj fastnat på kroken, hissas refven upp af två karlar medelst en vid båtkanten fästad trissa. En tredje man passar på för att, om fisken är stor, genast som han fås till vattenbrynet klubba honom ihjäl, sedan man derförinnan med en vanlig fiskarknif afskurit den köttflunsa som betäcker hajens nos, mot hvilken slaget bör måttas. Af ett välriktadt och starkt slag dör Hajn genast. Men har det första slaget ej sådan påföljd, sväfva fiskarena i stor fara. Af fångad haj uttages vanligen endast lefvern, men sjelfva

    246

    fisken kastas åter ut i hafvet. Lefvern af en stor Haj kan ge hela tunnor trän. (Jfr. ofvan s. 70). Endast få fjäll- eller renlappar finnas i Varanger. De lefva och bo såsom renlapparne i Utsjoki och Enare. Skatten betalas af alla Varanger Lappar efter årlig taxering och fördelning, liksom i sistnämnda församlingar.

    V.

    P. M.

    i anledning af ifrågasatt gränsespärrning mot Norge.1)

    Under ett samtal med Guvernör Lagerborg, hvarvid äfven 1826 års gränsreglering mellan Ryssland och Norge kom att beröras, framkastades af mig det yttrande, att Lapparne i Utsjoki och Enare, under de förhållanden som derigenom skapats, ej ens med de största uppoffringar från finska statsverkets sida kunde göras så lyckliga, som de kunnat blifva i förening med Norge. De äro nu, tillade jag, beröfvade sin urgamla rätt till ishafsfisket, som i afseende å utkomsten är för en del af dem utaf högsta vigt; och Norge skulle helt säkert gerna hafva mottagit de flera hundra man, som det sålunda skulle vunnit till biträde vid att ösa upp den afvelsamma torsken och fånga hafvets bestar ifrån den outtömliga fisksumpen Warangerfjorden. Finska statsverket åter, som af dessa socknar endast tillskyndas utgifter, skulle å sin sida af ett sådant afträdande skördat ren vinst, förutsatt att lämpligt vederlag erhållits för de vidsträckta skogsmarker, som der finnas.

    Guvernören svarade härtill endast, att ingen ens skulle våga hos Kejsaren göra framställning om att afträda någon del af rikets område.

    1)Skrifven år 1851. Jfr noten å s. 229 här ofvan,

    — 247 —

    Nå ja; en åtgärd i sådant syfte var väl icke heller af mig på fullt allvar menad, helst äfven annan utväg att sätta befolkningen derstädes i välstånd finnes att tillgå. Det kunde nemligen ske — och sålunda vederfores våra Lappar endast billig rättvisa — genom att åt dem inrymma ett område, dock ej alltför inskränkt, vid stranden af norra Oceanen. Då vår Monark, åtminstone enligt den kännedom jag eger, efter 1826 ej vidare har någon rätt till kuststräckan vesterom Jacobself, skulle således plats för ändamålet kunna derstädes vinnas blott genom fördrag och endast emot vederlag. En sådan fast punkt inom fremmande område komme dock säkerligen för allan tid att medföra tvistigheter och obehag för den enskilde, betydliga kostnader för statsverket, och ledsamma konflikter emellan kabinetten. Detta ligger i sakens natur. Och äfven den gemenskap, som med afseende å andra naturförmåner der uppe fortfarande råder emellan Norges och finska Lapplands fiskare och renegare, ger anledning till dylika.

    Redan vid de första kyrkomötena efter det jag i början af år 1820 anlände till Lappmarken hörde jag idkeliga klagomål af Lapparne öfver oförrätter, som mot de våra skulle begåtts, ej blott af den norska allmogen, särdeles genom stängande af kungsådran i Tanaelf, utan äfven af de norska tjenstemännen, hvilka förmenades icke behörigen afhjelpa dessa öfvergrepp.

    Ett par veckor efter midsommaren år 1820 var norskt ting på Gullholmen, belägen vid mynningen af Tanaelf. Dels för att göra bekantskap med nabofolket, dels för att söka öfvertyga mig om, i hvad mån dessa klagomål kunde vara befogade, begaf äfven jag mig till sagda ting. Den norska ,,0vrigheden", som anlände från Kj ollefjorden, landade vid Gullholmens brygga på samma minut som jag inträffade der ifrån Utsjoki. Ett par timmar derefter börjades tinget, som fortgick med värdighet och allvar såväl från embetsmännens som allmänhetens sida. Bland andra mål, som förekommo, var äfven ett, der en norsk och en finsk Lappe anklagades för att hafva stulit en half tunna lax. Den norska Lappen dömdes till ansvar, men vår frikändes, ehuru denne, så försäkrade mig defensor Kolderup, en examinatus juris, enligt

    — 248 —

    norsk lag rätteligen hade varit att anse för nästan lika skyldig som den norska Lappen.

    Jag hade på nedresan tillbringat natten på Bonakas och dervid sett husbonden på stället hemföra flera tiotal laxar från sin pata i Tanaelf. Deri var väl i och för sig ej något anmärkningsvärdt. Men mina skjutskarlar uppgåfvo sig hafva observerat, hurusom samme husbonde under natten haft i Kungsådran utsatta

    s. k. ,,kilkuroita", d. ä. hvita stickor, hängande vid notgarn, som medels vidfästade stenar sänkes i vattnet. Med detta knep, som ej är ovanligt der uppe, afses att skrämma laxen ifrån kungsådran mot patan. Under tinget omtalade jag saken för den norske Foged, och min berättelse föranledde honom att genast efter tingets slut ditsända Länsman Astrup för att afhjelpa oskicket. Men icke nog dermed. Han beordrade Länsmannen derjemte att utsträcka sin undersökning i enahanda afseende vidare uppåt elfven, ända till det ställe nära Utsjoensuu, der den öfversta af Ost-Finnmarkens fiskarlappar bodde. Och att ordern behörigen fullgjordes, det känner jag så mycket bättre som lansmannen på min anhållan under mera än halfva vägen dit upp satt i min båt jemte mig.

    Man visade sig således härvid ytterst tillmötesgående, hvilket dock icke hindrade mina skjutskarlar att förklara, att allt detta skedde endast och allenast för min skull. Jag vet icke.

    Under årens lopp fann jag dock, att de norska auctoriteterna någon gång oskäligen misshandlat våra Lappar och gjort dem orätt. Men de våra öfvade ock intrång på den norska sidan, och det ingalunda mindre än de norske på vår. Icke sällan voro heller de finska Lapparnes klagomål öfver Finnmarkens tjenstemän obehöriga och vilseledande för våra funktionärer, som tyvärr ej alltid tillräckligt noga undersökte förhållandet. För en icke städse fullt korrekt behandling af våra Lappar från de norska tjenstemännens sida buro dessutom de våra delvis sjelfva skulden. De vände sig nemligen stundom till desse tjenstemän med obefogade och icke alltid på fullt sanningsenliga förebäranden grun

    — 249 —

    dade klagomål, hvaraf följden var, att de ej alltid blefvo af dem trodde, äfven då klagomålet kunnat vara fullt befogadt.1)

    Men än mera olägenhet än i afseende å elfsfisket medför gemensamheten beträffande renbetet. De norska renarne uppsöka vintertid vårt område, och våra renar draga sig sommartid till den norska hafskusten. Detta skulle nu genom gränsespärrningen förekommas.

    Då nyssnämnda ,,föellesskab" (gemensamhet) mellan de finska och de norska Lapparne måste vara egnadt att fortfarande

    vgifva anledning till tvistigheter, vore det onekligen redigast att helt och hållet göra slut på detta ^fselleskab", och således äfven afstå från all förefintlig, af gammalt gemensam rätt med Norge till hafskusten deruppe, och likaså från alla planer att genom öfverenskommelse med detta rike bereda de finska Lapparne plats vid samma hafskust. Men finnes då för våra Lappar någon rätt till hafsfiske? Och hvilket inflytande skulle en gränsespärrning mot Norge komma att utöfva på inbyggarenes i Utsjoki och Enare ekonomi?



    I början af detta århundrade (1800-talet) voro fattiga tider i norden. För att bereda sig lifsbergning fiskade då, liksom fordom, icke blott Lappar och Finnar ifrån vår Lappmark i Waranger, utan äfven många Kemi-, Ijo- och Torneåboar m. m. i Alten, och kanske äfven annorstädes på norskt område. Man begaf sig dit upp mot slutet af vintern och återvände derifrån Adventstiden. Egna båtar eller ens egna bragder lära dessa våra fiskare dervid

    1) Förf. kände sig i allmänhet mycket anslagen af Norges embetsmannakår samt de norska institutionerna öfverhufvud, särskildt dess lagskipning och förlikningskommissioner (Del I s. 199 ff). Enligt en förefintlig anteckning hade han t. o. m. utarbetat ett förslag till en liknande institution, naturligtvis på frivillighetens väg, i det pastorat han efter sin afflyttning från Lappmarken tillträdde. Något allvarligare försök till att realisera förslaget, som ej finnes i behåll, torde väl dock knappast hafva gjorts.

    — 250 —

    aldrig haft, utan fiskat i bolag med landets inbyggare, hvilka fingo af fångsten, sedan den obligatoriska tionden först afdragits» en tredjedel för båt och bragder, hvarefter de öfriga två-tredjedelarne skiftades i lika lotter emellan dem, som tillhörde båtlaget. Denna afgift och denna fördelning var så häfdvunnen, att derom hvarken då eller derförinnan någon meningsskiljaktighet egt rum. På grund af gammal sed ansågs detta förfaringssätt nästan såsom lagstadgadt.

    Då ännu sågo Norrmännen gerna, att äfven fremlingar deltogo i hafsfisket, hvilket beredde Norge ansenlig inkomst genom, bland annat, förenämnde tiondeafgift, som af all fångad fisk utgick till förmån för statsverket, kyrkan och socknepresten, hvilka deraf erhöllo hvar sin tredjedel. 1) Enligt praxis uppbars denna afgift af köpmännen på orten, hvilka för densamma redovisade i kontant, dock sålunda att, om priset ej konvenerade auctoriteterna, de kunde uttaga tionden in natura. Ur finnmarkska handlandes böcker har jag varit i tillfälle att erfara, huru inbringande sagda afgift under gynnsamma förhållanden kunde vara. Jag har sålunda sett exempel på, att enskilda fiskares tiondeafgift för året uppgått till högre summa än våra lägsta tjenstemän hafva i lön. Då jag yttrade, att detta vore en omöjlighet, fick jag till svar: han har tre raska gutter (söner).

    Till detta fiske begaf sig från Utsjoki och Enare dock icke flera än en man ifrån hushållet. Der endast en man fanns, stannade han vanligen hemma, emedan han behöfdes der.

    Den tiden, det var år 1831, då jag lemnade Lappmarken, bodde vid Tanaelf på vår sida om riksgränsen några och trettio hushåll fiskarlappar, hvilka dåmera alla voro att anse för fast bosatte, ehuru deras, eller åtminstone de flestes bland dem, ekonomi fordrade att de hade skilda sommar- och skilda vinterstationer. . .

    Dessa Fiskarlappar begagnade sig dåmera, sedan de allmänt

    1) I sitt arbete ,,Skisser fra Lapland" etc. tryckt år 1870, uppger Daa s. 262, att tionden användes till att skaffa fiskarena läkarevård och fattighjelp, hvilket väl beror på något senare förfogande. Utgifv.

    — 251 —

    hade lagt sig till kokreatur, i jemförelsevis endast mindre mån af ishafsfisket. Enare Lapparne voro deremot mera beroende deraf, och de deltogo derföre äfven allmännare och under längre tid af året i detsamma.

    Såsom redan antydts fiskade våra Lappar härvid hvarken med egna båtar eller egna bragder, utan i förening med norska undersåter och med deras redskap. Häraf kunde väl synas såsom om de icke skulle haft någon sjelfständig rätt till detta fiske. En sådan torde dock hafva dem tillkommit.

    Redan i urminnestid hade Lapparne sjelfve genom öfverenskomna råskilnader och på grund af gammal häfd faststält gränser emellan sina byar. Dessa råer, om hvilka tvistigheter vid domstolarne tidt och ofta i äldre tid förekommo, afsågo dock, såvidt jag har mig bekant, endast elfs- och insjöfisket samt jagträtten. Oberoende af gränslierna tillät likväl seden i äldre tid såväl fiske som jagt äfven inom fremmande bys område i inlandet, blott den, som sålunda utom egen bys gräslinier idkade fångst, af det dervid erhållna utbytet erlade någon viss del, vanligen hälften, till det byalag, inom hvars område fångsten skedde. Hafsbandet deremot begagnades lika af alla, och äfven en hvar inlandsbo bland Lapparne hade obehindradt tillträde till detsamma. Sådant fordrade här sed och billighet. De finska Lapparne hade alltså en på urgammal häfd grundad rätt att med sina renar komma till hafskusten och att der idka fiske (Jfr Del III s. 706 ff). För hafsfisket betalte de i äldre tid icke någon skatt. Man finner detta af uppbördslängderna såväl från den Sigismundska tiden som från tiden derförinnan. Den skatt, man då här erlade, utgick nemligen, till Sverige i pelterier, till Danmark — dock endast halfskatt — i penningar, och till Ryssland, som här uppbar

    s. k. bågskatt, i bäfverryggar eller i penningar. Men om någon skatt, som af dem skulle erlagts i hafvets produkter, har jag mig ingenting bekant från äldre tid. Och likväl sträkte sig alla dessa makters områden här uppe, äfven Sverges, ända till bafvet. Ty också Sverges välde och landamären erkändes i det fredsslut, som den 18 Maj 1595 beseglades i Teussina, gå ända till norra

    — 252 —

    Oceanen, ehuru gränsliniens utstakning i dessa nordliga trakter då blef overkstäld och till framtiden uppskjuten.

    Traktaten i Strömstad af år 1751 bibehöll uttryckligen de svenska Lapparne, och således äfven Utsjoki och Enareboarne, vid deras urgamla rätt till fiske vid Ishafvets kust. Dels på sådan grund, dels äfven i följd af, såväl Storfursten Wasilius' längre fram ytterligare omtalade försäkran, som dessa orters skattepligt gentemot Ryssland, tillkom dem sådan rätt äfven vid det för Norge och Ryssland gemensamma s. k. Fselleslandet vid Warangerfjorden samt ännu längre österut. Men då nämnda gemenskap dessa riken emellan år 1826 definitivt upphörde genom distriktets delning emellan makterna, lära väl de finska Lapparne anses hafva förlorat sin urgamla rätt till fiske i hafvet och renbete derinvid, ehuruväl de äfven derefter fortfarit att på ofvan antydt sätt taga del i fisket och med sina renar besöka kusten, samt å andra sidan äfven de norska Lapparnes renar allt fortfarande vintertid uppehållit sig på finskt område. (Del III s. 175 ff och 286 ff).

    Men nog derom. Det återstår att taga i öfvervägande, huru förhållandena komme att gestalta sig i vår Lappmark, om den ifrågasatta gränsespärrningen komme till utförande.

    Då Enare och Utsjoki härutinnan icke kunna ställas lika, måste frågan behandlas särskildt med afseende å dem hvardera.

    I Utsjok i hafva de, som bo vid Outakoski, rika resurser till utkomst i furuskogarne i omnejden af Enarejok. De komme derföre aldrig att lida något men af en möjligen skeende gränsespärrning. En sådan vore endast egnad att gifva skogarne der ett förhöjdt värde. Men då dessa skogar icke äro Outakoski boarnas enskilda tillhörighet, hafva alla öfriga inbyggare i Utsjoki lika god rätt att betjena sig af dem. Förutsättas måste härvid, att sådan nyttjorätt till skogarne aldrig skall af kronan förvägras Lapparne.

    Nu anlitas skogarne af Utsjoki Lapparne för afsalu endast i afseende å det byggnads- och båtvirke, som de afyttra till Norge. Det båtvirk e som dit såldes under den tid jag bodde i Lappmarken togs dock merendels från omnejden af Utsjoki elf, hvarifrån man hade vida kortare forsling till det i förhållande till

    — 253

    Tana- och Kjöllefjord folkrikare Varanger, än från andra skogsbärande platser. För Norge afsedt byggnadsvirk e af verkades deremot företrädesvis från trakten af Outakoski och från omnejden af den till Tanaelfs vattensystem hörande Enarejok, hvarifrån det flottades till Polmak, Seida, Bonakas och Grullholmen, alla dessa orter belägna på norskt område vid Tanaelf.

    För en framflottad större stugubyggnad, färdig timrad i anseende till både väggar och tak m. m., betalades der 20 ä 25 våg mjöl; för en mindre enahanda 12 å 18 våg. (En våg = 2 Lft)-

    För färdig biladt virke till en vanlig båt var det gångbara priset i Varanger den tiden 6 våg mjöl. Med en raid af fem renar kunde sådant virke, om det var någorlunda torrt, forslas till Varanger till så stort belopp som erfordrades för två båtar. För detsamma erhölls således 12 våg mjöl. Men hvarje fiskarlapp i Utsjoki föryttrade årligen till Norge äfven omkring en våg smör efter hvar ko, en del ända till två, och erhöll sålunda, efter 2 kor, som de vanligen egde, ä 6 våg mjöl för en våg smör, 12 våg mjöl.

    På förenämnda tid trifdes renhjordarne väl och Tanaelfgaf i allmänhet rikligt med lax, hvarföre fiskarlapparnes behof af mjöl var så ringa, att en familj med 1 å 2 ja, t. o. m. 3 barn, ej behöfde för året mera än 18 eller högst 20 våg deraf. Redan det mjöl, som Lappen på ofvan anfördt sätt erhöll, lemnade sålunda öfverskott till fyllande af andra behof. Dessa tillgodosågos här för öfrigt genom försäljning af lax, fårskinn, vadmal och åtminstone ett ankare surmjölk från hvarje hushåll. För denna mjölk erlade fjällappen vanligen 3 dir courant, motsvarande 2 spdlr 2 ort, eller ock en slagtren. En sådan ren var ofta äfven priset för några knippor af det skohö, hvarmed fjällappen försedde sig hos fiskarlappen. Ytterligare lifsbergning beredde man sig genom rip- och annat fänge.

    En del fiskarlappar hade dertill jemväl renar, hvilka vårdades af deras vänner bland renlapparne. Sitt behof af mjöl m. m. tillbytte de sig dels mot hudar af slagtrenar, dels mot smör, och de behöfde alltså icke för sådant ändamål anlita skogen.

    Om nu således en fiskarlapp på nyssnämndt sätt levererade en raid båtvirke till Norge, eller en stugubyggnad till nedre Tana,

    — 254 —

    hade han det året icke behof af att fiska i Varanger, i fall hushållet ej var större än ofvan anförts. Men der familjen var talrikare, var äfven behofvet större. Mera smör, lax, trävirke eller annat måste då afyttras, eller en man ur huset begifva sig till fiske i oceanen, särskildt under matketiden eller Norskarnes hunddagar, då fisken betingade sig bättre pris, emedan man då var berättigad att sälja den äfven till Ryssar. Men under de år jag var i Utsjoki ansågs dervarande Lappars utkomst öfverhufvud för bättre än tidigare. Af de få Lappar som voro bosatte vid Utsjoki elf fiskade då ej någon enda i Varanger, och de hade, enligt hvad man sade mig, ej heller någonsin derförinnan gjort det.

    Den lax, som elfsfisket gaf, utgjorde derföre då förnämsta delen af Lapparnes föda. Den räckte till in på April eller Maj, hvarefter framförallt mjölet kom till användning. Men den som ej hade renar eller som egde mindre än 2 ä 4 kor, allt efter hushållets storlek, kunde icke reda sig utan att anlita andra hjelpkällor, särskildt skogen. (Jfr Del III s. 281).

    Ofta hörde jag dock de tider omtalas, då Tanaelf varit så fattig på lax, att inbyggarene på orten voro mera hänvisade till hafsfisket. Men ihågkommas bör, att de då öfverhufvud icke hade kor, och således ej heller den inkomst af ladugårdsprodukter, som de nu hafva att tillgå. Ty det var egentligen först i en senare tid man allmännare lade sig till kokreatur, hvartill äfven grundläggandet af Altens kopparverk, som tillkom år 1826, mycket bidrog, enär den större efterfrågan på smör, som deraf blef en följd, höjde priset på denna artikel.

    Våra fiskarlappar i Utsjoki hafva således inom eget land, utom andra resurser, rikedom på skog och derjemte godt renbete. Norrmännen deremot på sitt område endast hafvets ymnighet att tillgå. Fiskarlapparnes i Utsjoki ekonomi komme således, äfven om gränsen stänges, att förete en säker och jemn, om ock tarflig, fattig mans utkomst, sålänge Ishafvet, längs hvilket mjölet kommer till dessa nejder, är öppet för rysk seglation. Inbyggarenes i Finmarken existens beror deremot af osäker vinst ifrån hafvet, och deras lif förnötes derföre ofta nog i äflan och traktan efter rikedom, som sällan nås och allan tid kommer att blifva

    — 255 —

    vansklig, enär den, der den utfaller, oftast hamnar i köpmannens krambod.

    Min fullkomliga öfvertygelse är således den, att sålänge Tanaelfs mynning hålles öppen, d. v. s. dess kungsådra ostängd, hvarom de norska auctoriteterna nog komma att draga försorg — om ej för de våras, så åtminstone för Karasjoki Lapparnes skull — Fiskarlapparne i Utsjoki fullkomligen kunna undvara fisket i Varanger. 1) Af dem komma nemligen på sin höjd några få att lida omak genom att utestängas från hafvet. Ännu en eller annan af den nu växande generationen skulle derföre möjligen i sådant fall flytta öfver till Norge. Men alldeles säkert är, att de gamla bosättningarne, der man redan föder ett par kor, oxar, ungnöt och får, icke mera öfvergifvas. Ladugårdsskötseln gör Lappen bofast.

    Det ofvansagda gäller fiskarlapparne. Hvad åter Renlapparne i Utsjoki angår, så kunna de bland dem, som äro rikare på renar, omöjligen sommartid undvara Norge, om de skola bibehålla sina stora renhjordar. De, som äro fattigare på renar, hafva deremot mycket väl tillfälle att vårda och föda dem inom egna landamären. Men de stora renhjordare anser jag vara hvarken behöfliga eller ens nyttiga; och detta gäller såväl Lappen sjelf som det allmänna. De stora renhjordarne bereda egaren blott ett falskt nöje genom att tillfredsställa hans fåfänga, och det är derför han underkastar sig det myckna besvär, hvilket är förenadt med vården af sådana hjordar. De tjena nemligen honom såsom medel till att hos sina medmenniskor förvärfva sig rang och anseende. Ty när en Lappe, som är jemförelsevis fattig på renar, i renbyn eller annorstädes sammanträffar med en, som är rik på sådana, bemöter han denne ungefär som en rysk rabotnik (arbetskarl) bemöter en BBogatsch" (rik man).

    Egaren af en stor renhjord har ett oroligt lif i följd af den ständiga påpasslighet, han måste egna sina renar, och han har

    1) Då förf. å s. 674 i Del I yttrar, att Utsjoki Lapparne icke kunna subsistera om de ej ega tillträde till Varangerfj orden, af ser han således äfven der, liksom här nedan, förutom egarene af stora renhjordar, egentligen den del af pastoratets befolkning som bor i Enare. Utgifv.

    — 256 —

    föga utbyte af jagt eller fiske. I motsats till denne har den, som eger en mindre hjord, tama och till arbete tjenliga renar. Han fångar ock någon varg, utter eller fjällfras, hvarigenom han icke blott bereder sig inkomst utan gör äfven allmän nytta, i det att han sålunda utrotar skadedjur. Han har dessutom, så egendomligt det än kan låta, bättre tillgång på renmjölk. Hans renar äro nemligen så tama, att de låta mjölka sig. Den som har stor hjord hinner deremot icke mjölka sina renar, och de äro derföre endast sällan så tama, att de låta göra det.

    En renlappe med 200 ä 300 renar1) är derföre en lika nyttig samfundsmedlem, som den, hvilken kan skryta af att vara egare till 2 å 3 tusen; och han har nästan lika god utkomst som denne. Ty såsnart en renhjord öfverstiger 400 ä 500 renar, anser jag öfverskottst vara för egaren onyttigt. I de stora hjordarna dö nemligen otaliga af ålder och sjukdom, eller dödas och förtäras af rofdjur. Dertill kommer att alla de sålunda omkomna endast onödigtvis utödt renmossan på våra fjäll. För upprätthållandet af kommunikationen och för alldagliga körslor är väl renen ej allenast af högsta vigt, utan alldeles oumbärlig der uppe. Men dessa ändamål kunna mycket väl tillgodoses äfven de stora renhjordarne förutan.

    Då jag i början af år 1831 lemnade Utsjoki, var renlapparnes antal der 23, emot 20, som de voro, då jag år 1820 dit ankom. (Antalet hushåll bland fiskarlapparne vid Tanaelf hade deremot under samma tid mera tilltagit). Om nu de af våra renlappar, som hafva stora hjordar, minska sina renars antal, en hvar till nästnämnda siffra, anser jag deras renar mycket väl kunna instängas inom egna landamären, och hafskusten sålunda kunna af dessa renlappar umbäras. Men vilja de det ej, förlorar landet icke på aft en eller annan af dem flyttar öfver till Norge. Om åter, emot förmodan, talrikare utflyttningar häraf föranleddes, hvilket dock knappast är att befara, emedan stora hjordar icke torde kunna vintertid uppehålla sig på norsk grund, så lägga sig /> allt flera fiskarlappar till renar, dem de sedan kunna vårda, an-

1)Jfr Beskrifningen öfver Enontekis, Del III s. 515. — Utgifv.

257

tingen en hvar sjelf i sin egen närhet, eller ock sålunda att flera gemensamt aflöna en renlappe, som gör det för deras gemensamma räkning.

Uppenbart är således att, om endast Utsjoki tages i betraktande, man icke behöfver hysa betänkligheter i afseende å gränsens spärrande. För Utsjoki Lapparne kan deraf ej uppstå annat än vinst, enär de sålunda befrias från de norska renarne, hvilka nu vintertid uppäta renmossan på våra fjäll.

Annat är deremot förhållandet med dem som bo i Enare, hvilken församling är fattigare och derjemte folkrikare än Utsjoki. Der två eller flera män finnas i huset, sändes derföre i regeln den raskaste till ishafvet. I äldre tid lärer detta dock ej varit fallet; ty Enarebon hade fordom godt utbyte af vildrensjagten och bäfverfänget. Före 1751 års traktat, der fiskerätt i Ishafvet dem uttryckligen förbehålles, torde derföre Enareboarne, hvilka aldrig haft betydligare antal renar och sommartid ej valla dem, knappast hafva, åtminstone i större mån, begagnat sig af denna sin rätt och, utom i tider af hungersnöd, ej heller derefter stort tidigare än under de sistförflutna 50 åren. Men oberoende deraf hade de en lika gammal rätt till nämnda fiske som Utsjokiboarne. Detta kan ses bl. a. af den urkund, hvarmed Storfursten Wasilius år

1517 begåfvade Lapparne. (Del III s. 706). Denna rätt var en följd äfven af den skattskyldighet som ålåg dem till Norge, om ock ej direkt för fiske i hafvet.

Sådana förhållandena för närvarande äro i Enare, håller jag alltså för säkert, att dess inbyggare, om de helt och hållet utestängas från hafvet, blefve nödsakade, för att icke svälta ihjäl, att än mera än härförinnan lita till föda af bark, och således i än högre grad än nu komme att hemfalla under det dermed förenade eländet. Sannt är väl, att vid Ivalo-, Kaamas- och Joenjoki elfvar finnas betydliga uppodlingslägenheter. Men en stor del af dessa lägenheter äro redan tagna i anspråk af enskilda och, hvad värre är, den nuvarande generationen bland Enare Lapparne är mindre egnad för ladugårdsskötsel. Det hårda klimatet medger icke heller att der göra sädesculturen till en betydelsefullare näringsgren, och Enare Lappen förblir dessutom ännu i flera

17

— 258 —

årtionden olämplig äfven för den. Det bevisar exemplet af bönderne vid Luiro och Simo elfvar äfvensom vid öfre loppet af Ijoelf, på hvilka alla orter inbyggarena härstamma af Lappar.

Om således Enareborna utestängas ifrån hafsfiske på norskt område, kommer en sådan åtgärd, om ej nya utvägar till lifsbergning för dem öppnas, nödvändigtvis att leda till utflyttningar ifrån orten.

Men äfven om fiske å norskt område blefve Enareborna förmenadt, saknas ju icke utvägar att för hvad de sålunda förlora bereda dem ersättning på annat håll. Den förträffliga Brashamnen vid Holmgårdsfjället, som jemte kringliggande nejd skulle hafva varit härtill väl egnad, har genom 1826 års gränsreglering öfvergått till Norge. Den kan derföre icke vidare komma i fråga för ändamålet. ' Men allt vore afhjelpt om vår för landets väl ömmande Monark ville till de finska Lapparnes begagnande upplåta några qvadrat mil af Ryssarne icke begagnad fjälltrakt invid Ishafvet, öster om Jacobself. Hvad göra väl de ryska Lapparne, då de icke ega renhjordar, med Peisens eller Bommens fjäll, hvilka deremot torde vara för vårt ändamål lämpliga, emedan vid begge dessa fjäll, om jag minnes rätt, finnes sådan hamn, som kan anlöpas äfven af större fartyg. Men om man icke ville åt de våra afstå Peisens utlopp, der en rysk Lappbj7 står, och i närheten äfven platsen för Trifons fordna kloster är belägen, kunde väl Karelsgammen eller Fiskarhalfön utan olägenhet åt dem afstås. Ty der bor troligen ingen rysse. Blott en enda rysk Lappfamilj fiskade der lax i en liten å vid den tid jag besökte trakten; och endast i öppna hafvet der utanför idkade en del Murmansfarare torskfiske. Der saknas icke renbete, och der finnas goda lägenheter för fiske, om ock kanske icke så fördelaktiga som mera vesterut. På Henöarne derinvid erbjuder sig äfven godt tillfälle till insamling af ägg, dun och hjortron. Vid Fiskarhalfön stranda stundom hvalar, som tillvaratagna gifva god inkomst. Jag har sjelf sett en Grönlandshval inbergad på dess östra strand.

Men att våra Lappar i, ersättning härför borde betala någon mindre årlig afgift till ryska kronan, det är naturligt. Den borde

— 259 —

dock vara fix och således bestämmas en gång för alla, kanske till högst fem rubel silfver för hvart båtlag. Afgift för renbete komme väl knappast i fråga. Antagligen skulle åtminstone befolkningen deruppe icke anse sådan påkallad. Ty våra Lappars renhjordar hafva alltid utgjort en god. spiskammare för denna befolkning och en ännu bättre för den lägre folkklassen i Kola.

Sistnämnda arrangement vore onekligen att föredraga framför alla kompositioner med Norge. Ty sålänge de finska Lapparne hafva något ,,fgelles" med de norska, kunna de resp. regeringarne, såsom redan antydts, icke undgå att tidt och ofta besväras af emellan dessa Lappar uppkommande tvistigheter, hvilka endast vore egnade att emellan rikena störa grannsämjan, och för hvilkas slitande kostsamma kompromisser blefve erforderliga.

Men stänges gränsen, gåfve naturligtvis detta åtminstone till en början anledning till en hel mängd öfverträdelser af hvarjehanda slag. Nödvändigt blefve derföre att öka polisstyrkan der uppe. Men att för sådant ändamål inrätta nya länsmanstjenster, i^afsigt att bekläda dem med herremän från Finland, det skulle jag deremot anse hvarken nödigt eller ens önskligt.

Det gafs en tid, då Grouvernörerne eller Landshöfdingarne voro belåtna med att hafva Lappar såsom Länsmän i Utsjoki och Enare. Dessa Lapplänsmän voro rättskaffens och nitiska män; befordrare af sedlighet samt måne om sina stamförvandters rätt och bästa. Och så äro äfven de norska Lapplänsmännen gentemot de norska Lapparne. Likasom tillförene skulle dessa Lapplänsmän, om sådana anstäldes, helt säkert fästa mera uppmärksamhet vid Lapparnes önskningsmål och behof, dem de kunde behörigen uppskatta och förstå; hvilket endast den förmår göra, som kan och vill sätta sig in i folkets språk, åskådningssätt, seder och bruk. Lapparne äro ett läraktigt folk, och bland dem finnas nog personer som vid kateketskolorna kunde inhemta för ändamålet nödig underbyggnad i att skrifva och räkna. Sådana länsmän skulle väl då behöfvas flera. Men en sådan skulle ock åtnöja sig med en årslön af 25 k 30 rubel silfver.

— 260 —

Tillägg affUtgifvaren.

Till belysning af frågan för den dermed tilläfventyrs obekante läsaren anser sig utgifv. böra härtill foga några ord.

De farhågor beträffande förlusten af de finska Lapparnes fiskerätt vid Finnmarkens kust, som förf. uttalat såväl i sin ofvanintagna Berättelse till Baron Rehbinder som i Del III s. 288 ff m. fl. ställen, hade endast alltför snart besannat sig. Redan år 1830 utfärdade den norska Regeringen rörande fiskerierna i Finnmarken en lag, hvarigenom ryska undersåtare, och således äfven de finska Lapparne, förbjödos ej blott att der fiska närmare land än en mil, än äfven att vid kusterna åt sig uppföra hus eller kåtor, vid äfventyr att desse ansåges förbrutna. Rätt för dem att af ortens inbyggare hyra sig nödiga husrum medgafs dock. Redan tidigare hade man från norsk sida begynt att, i strid med bestämningarne uti den emellan svenska och norska regeringen år 1751 i Strömstad afslutade traktaten (för hvars hithörande stadganden rodgjorts i Del III s. 287 ff af detta arbete), äfven af våra Lappar fordra tionde af fångsten. Och år 1839 inberättade Guvernören i Uleåborgs län till regeringen, hurusom ifrån Utsjoki och Enare Lappmarker meddelande ingått, att fiskandet vid Ishafvets kuster i Norge, som från urminnes tider varit våra Lappar tillåtet, ehuru man de sednare decennierna derstädes företagit sig att för detsamma af dem uppbära s. k. fisktionde, numera blifvit helt och hållet förbjudet för största delen af de finska Lapparne. I följd af detta förbud, säger Guvernören, hade i Norge befallning emanerat om deras vräkande från fiskeplatserna, och äfven den byteshandel med de Norska Lapparna, som ifrån äldre tider varit finska lappallmogen medgifven, hade strängeligen förbjudits. Endast denna allmoges rätt att afsätta sina varor hos norska handlande hade bibehållits.

Då de underhandlingar, som i anledning häraf inleddes med norska regeringen, icke förde till örsskadt resultat, emanerade omsider ett Kejserligt reskript, kungjordt genom Wasa Hofrätts cirkulär af den 23 Augusti 1852, sålydande:

,Med anledning af de hinder, som Styrelsen i Norige lagt

— 261 —

i vägen för den Finska Lappallmogen att lika med de Norska Lapparne idka fiske och jagt uti Varangerfj orden, oaktadt rätt dertill blifvit de Finska Lapparne tillagd medelst traktaten om gränseverket emellan konungarikena Sverige och Norige af den 21 September 1751, hafva under en längre tid diplomatiska underhandlingar egt rum med Kgl. Svenska och Norska regeringen, men som desamma icke ledt till önskadt resultat, har Hans Kejserliga Majestät funnit godt i Nåder förordna:

l:o Från den 3/15 September innevarande år skall riksgränsen vara stängd för de Norska Lapparnes renhjordar samt Finska Lappmarkens inbyggare jemväl tillkännagifvas, att de efter nämnda tid icke äro berättigade att beta sina renar inom Norska området, eller derstädes idka jagt och fiske.

2:o För att i möjligaste måtto förekomma stridigheter, må, derest Norska Lappmarkens invånare begagna renbete å Finskt område inom ett afstånd af fem verst ifrån riksgränsen vid de ställen, der densamma icke är naturlig, det vill säga, ej utgöres af floder, tydliga höjdsträckningar och dylikt, sådant likväl icke betraktas såsom brott emot det i första punkten omnämnda förbud, i händelse samma undseende inom Norska området vederfares de Finska Lapparne; dock att slikt begagnande af renbete inom fremmande land icke får anses såsom rättighet".

Den svensk-norska regeringen hade i förberörda underhandlingar befarat ett försök från den ryska regeringens sida att vinna fast fot i Finnmarken och besvarade derföre de i detta cirkulär omfprmälda åtgörandena med att den 30 November 1855 med England och Frankrike afsluta den s. k. Canrobertska traktaten. Genom densamma förband sig konungen af Sverge och Norge att till Ryssland icke afstå och med detta rike icke byta någon del af sina länder, samt ej heller åt detsamma inom dem medgifva någon rätt till bete eller fiskeri, hvaremot England och Frankrike, för den händelse att något sådant anspråk af Ryssland framstäldes, åtogo sig att med tillräckliga stridskrafter till lands

och vatten bistå konungen af Sverge och Norge. Men ehuru de finska Lapparnes urgamla rätt att fiska och jaga vid Finnmarkens kuster och att der vistas med sina renhjordar

262

sålunda blef dem betagen, fortforo de dock i sjelfva verket äfven derefter att i någon mån der idka fiske efter öfverenskommelse med ortens inbyggare. Då emellertid svårigheterna för dem dervid efterhand ökades, öfverflyttade många af dem till Norge. Fråga vaktes derföre att åt finska Lappmarkens inbyggare bereda möjlighet till fiske vid den ryska ishafskusten inom Archangelska guvernementet, genom att försöka få der åt dem någon plats invid norska gränsen upplåten. Detta beviljades ock under vissa förbehåll år 1854. Deremot afslogs en af Kejserliga Senaten för Finland år 1862 gjord und. hemställan, att åt dessa Lappar måtte 1 nyssnämnda trakt, skattefritt och under uteslutande nyttjorätt efter finsk lag, upplåtas kuststräckan från Jacobself till omkring 2 verst österom Falkfjorden såsom ersättning för dem frångången fiskerätt i Ishafvet.

Men då sedermera af Finlands område ett stycke i dess sydöstra del vid Systerbäck införlifvades med Ryssland, bestämdes i samma Kejserliga Kungörelse af den 15 Febr. 1864, hvarigenom detta påbjöds, att åt Finland vederlag skulle upplåtas antingen å den kuststräcka invid Ishafvet österom Jacobself och Stolboa viken, rörande upplåtande hvaraf till fiskelägen för de Finska Lapparne fråga redan tidigare blifvit väckt, eller ock, efter gradering och värdering, uti vid gränsen emot Finland belägna disponibla egor inom Petersburgska guvernementet. På grund af af H. K. M:ts befallning affördes dock ärendet, som länge balancerat, under 1890-talet i Senatens diarier, utan ernådt resultat i ett eller annat afseende.

Genom en år 1888 utfärdad Kungörelse förbjödos äfven de svenska Lapparne att med sina renhjordar beträda finskt område, hvarigenom, säger Kronofogden i Lappmarkens härad i sin berättelse till Guvernören i Uleåborgs län af den 20 Oktober 1893, renskötseln i Enontekis i märkbar mån befordrats och inbyggarene derstädes fredats för den skada å sina ängar och höförråd, som tidigare ofta förorsakats af de svenska Lapparnes renar.

Såsom förhållandena numera utvecklat sig har det ock visat sig att gränsespärrningen mot Norge ej skadat de finska Lapparne. Så har man åtminstone från lappskt håll försäkrat ut

263

gifvaren. Äfven har de finska Lapparnas ishafsfiske numera så godt som alldeles upphört, ehuru sådant står en hvar af dem, liksom andra utlänningar, fritt emot en afgift af 10 Rdr för sommaren per person, dock endast i förening med norska undersåtar. Kateketen N. W. Holmberg i Utsjoki, som är en grundlig kännare af ortförhållanden deruppe, skrifver i dessa ämnen till utgifv. den 14 Maj 1902:

Siitä että raja suljettiin Norjaa vastaan ei ollut, eikä nyt ole mitään haittaa Suomen puolen porolappalaisille, päin vastoin paljon hyvää; sillä jos Norjan porot nykyaikanakin saavat hj^ökätä käymäseltäkään Suomen puolelle, sen verran että sotkeuvat Suomen puolen poroihin, palajavat ne kumminkin kevät puolella talvia takaisin Jäämeren rannoille, ja vievät mukanaan Suomen puolen poroja milloin minki verran, joista ani harva enää sieltä saapuu takasin. Porot, jotka eivät ole tottuneet käymään meren rannalla, eivät sitä kaipaa, ja viihtyvät sitte ilman sitä hyvästi. Porolappalaisia on Utsjoella vähän sentähden kuin kelvollista ja poroille sopivaa maata, talvis aikana toimeen tullakseen, on Utsjoen, pitäjän rajan sisällä vähäsen. Enimmäkseen vaan ainoastaan tuntureita, joissa porot kesällä hyvin viihtyvät, vaan ei talvella.1) Suomen puolelaiset ainakin täältä Utsjoelta enää aniharvon käyvät tätä nykyä kalastamassa Warangissa ja Jäämeressä. He saavat olla ainoastaan Norjanpuolilaisten mukana, ja saavat silloin heiltä vissin osan saalista, kuin maksavat 10 kruunua kalastusveroa Poliisille, vaikka eivät saa käyttää omia veneitä eikä pyydyksiä; ja vaikka kävisivät vaan yhden kerran kalastamista varten merellä, eivätkä saisi yhtään kalaa, niin vero on kumminkin maksettava."

1) Orsaken till, att endast få renlappar numera finnas i Utsjoki, säges bero äfven derpå att, då Enare år 1881 åtskildes från Utsjoki för att bilda eget pastorat, nästan alla Utsjoki renlappar flyttade öfver till Enare, der renbetet är bättre än i Utsjoki, och der de, just i följd deraf, utaf ålder varit vana att uppehålla sig vintertid.

264

VI.

Bref från Lappmarken.1)

Utsjoki den 5 Februari 1831.

I början af år 1830 blef jag, som du vet, af de här ådragna förkylningar tredje gången sjuk. Jag trodde mig ej mera, sedan mina kroppskrafter efter de föregående sjukdomarna mycket aftagit, genomgå denna; begaf mig dock, sedan väderleken mildrats, i afsigt att aldrig mera återkomma hit, ner till Uleåborg. Efter kortare medicinering der och i Helsingfors samt begagnad brunnskur och nyttjade bad under sju veckors vistelse i Reval, begynte min hälsa att i märklig mån förbättras, så att jag mot hösten tvertemot Läkares råd, hvilka i långliga tider dels skriftligen, dels mundteligen tillhanda gått mig och tillstyrkt mig att begära prolongation på permissionen tills min helsa än mer skulle stadga sig, fattade beslutet att än försöka göra min tjenst i detta af naturen, för klimatets hårdhet, vanlottade land. Och begaf jag mig ifrån Helsingfors i värsta menföret den 30 November. Intet snö fanns på marken; resan fortsattes på hjul ändatill S:t Michel, och sedermera med släda högst långsamt, emedan så godt som ingen snö än fallit, utan blott rimfrost, hvilken nästan öfverallt betäckte marken.

Redan förut hade min helsa lidit dels af köld och dels af skakning på kärran, så att jag på gästgifvaregårdarne i Orimattila och Hollola låg opasslig ett dygn på hvardera stället: Sedan, efter fortsatt resa, utan att hvila mera än dels hvarannan och dels hvar tredje natt, samt ett litet dröjsmål i Uleåborg, kom jag till Kittilä Kapell af Sodankylä Socken först den 19 December. I anseende till litet snö kunde häst begagnas till detta kapells nordligaste hemman, Pulju, dit jag efter ett dygns hvila hos presten i Kittilä anlände den 21. Den 22 satt jag i pulken för att passera en ödemark emellan Pulju hemman och Enare Kyrkoby,

1) Ur Tidningar ifrån Helsingfors N:ris 29, 34, 38, 39, 40 och 42 för år 1831.

— 265 —

ett håll af 22 Svenska mil, der ej någon mennisko-boning var att anträffa; men kom ej första dagen längre än till foten af fjället, kalladt Peldovuoman-Tunturi, då Oappes (så kallas förköraren, vägvisaren)1) Pehr Puljujärvi, som var en förrymd lifstidsfånge ifrån Wardöhus fästning och här i ödemarken några år haft sin fristad, gjorde halt och sade sig ej i mörkret hitta öfver fjället. Vi måste här afbida dagningen, och om morgonen, sedan den längsta December-natten tillbringats i snödrifvan, bestego vi fjället. Väderleken var till all olycka, som på hela resan ifrån Helsingfors, ehuru i annat förhållande på de bebodda trakterna, högst oangenäm. Vi hade motvind, som närmade sig till storm och ref isflingor ifrån fjället. Klockan 2 på eftermiddagen gladde oss den första fjällbjörken, tecken att det värsta var öfvervunnefc; då sansade vi oss och betraktade hvarandras sönderpiskade ansigten. Ja! ej en gång på Lappens kindben och näsa fanns en hel fläck, ännu mindre på våra, vid luftens åverkan ej så vana ansigten; men vår glädje var dock stor, ty vi befunno oss mot kl. 5 redan litet i skydd. En och två alnars björk vexte redan

1) Den som reser i Lappmarken behöfver gemenligen tvenne skjutskarlar: den ene är omnämnde Oappes, hvilken tillkommer att känna kursen och köra förut; efter honom kör den (de) resande och sist kommer den så kallade Raid-olmai (Raidkarlen) med bagaget efter så många renar man behöfver, vanligen 6 ä 7, eller mer och mindre. Med en kör Raidkarlen sjelf och har den näst honom följande ren, hvilken går för lasset, med en två famnar lång töm eller grimma fastbunden vid sin ahkio, den tredje är med sin grimma fastbunden i den andras ahkio och så vidare i kedja; sist kommer Ware-herge (Reservren), utan hvilken Lappen ej kan framköra Raiden (kedjan af ahkior och renar) i backar, emedan ahkion löper på rens fötter och han blir oregerlig och vild (vid ett sådant tillfälle händer ibland att ahkion slår af foten på ren); men reservren, som kommer sist, håller med all kraft tillbaka den sista ahkion och så en hvar den föregående ahkion På en vanlig längre resa behöfver man följande renar: en för fäll, hudar och kläder, en för grytor och kittlar, en för proviant m. m., och en bestås för skjutskarlens proviant och kläder; dessutom en ren för hvar person och en reserv för hvardera skjutskarlen h. e. 8. För hvar ren betalas 4 s. milen, och åt skjutskarlen likasom för ren 4 s., d. är 40 s. milen.

— 266 —

öfverallt, ryggen vändes åt motvind, och i björkens skugga betade vi våra renar, och grabblade sjelfve i våra iskalla matsäckar. En upptänd furu-stubbe eller rättare rot tjente oss som dåligt ljus och värme för våra stelnade fingrar; ty thermometern stod vid — 35 ° C. Man skulle trott att ingen lefvande varelse kunde finnas här, men de af isflingror och snö betäckta klipporna genskallade af vargars tjut och skall. Äfven flög Strix nyctea (Fjällugglan), förmodeligen på jagt; hvad han jagade vet jag ej; ty intet spår, ej en gång efter en fjäll- eller snöripa, ännu mindre efter lemlar, kunde jag märka. Lugn värmde jag mig för elden och drog min klocka ur fickan, dervid en liten res-kompass i urkeden hängde, hvilken en vän just vid afresan från Helsingfors skänkte mig och sade: efter du ändock skall resa dit upp, haf denna i fickan på de Lappska fjällen, att du ej der måtte förvillas och frysa ihjäl. Jag har, tillade han, mycket vandrat i töcken och mörker, samt känt behofvet af en liten kompass.

Vi hade vandrat hela eftermiddagen åt väster. Kompassen viste hvar kursen var åt norr. Min reskamrat Herr Reichard ifrån Torneå, hvilken jag anträffade i Kittilä, hade redan långt förut misstänkt att vi voro på villovägar. Nu visste vi ej, och ännu mindre vår Oappes, hvart vi skulle taga vägen; ty vi kände ej huru mycket vi gått vilse och luften var tjock; nästan till midnatten vankade vi af och an på sidan af fjället; renarna voro uttröttade; för oss var ingen annan utväg än att lägga oss åter på snön vid sidan af fjället utan eldbrasa och af bida dagen; men molnen förskingrades, månen begynte synas, och en och annan stjerna viste sig; Oappes igenkände Oaggu, så kalla Lapparne Orion, på himmeln. Gud ske låf! sade han; frukten ej mera! nu vet jag kursen, och han förde oss på rätt väg. Klockan 4 om morgonen kommo vi till en skogskåta, dit vi säkert hunnit kl. 3 å 4 på eftermiddagen den föregående dagen, om vi icke förvillats. Här var ingen Herre; den ene, så frusna vi voro, makade snön ur rummet, den andra högg ved, den tredje slog upp eld, eller afbetslade de utsvultna renarna, och vi fingo lif och förfriskning på nytt samt ville genast fortsätta resan; men

267

renarna, som slitit mycket ondt på det 4 1/2 mils breda fjället*) och de ännu längre bugter som vi gjorde, utan att de i vår ångest betades, orkade ej fram i det ytterst svåra föret, utan måste de så mycket oftare betas; men faran och ångesten voro nu förbi. Vår väg var ej mera brydsara; den gick dels efter Vasko å, och dels öfver skogbevexta ställen. Oron att julafton ej framhinna till Enare kyrka var det enda som plågade oss.

Julafton kommo vi dock ej fram; ty ofantligt mycket vatten hade stigit på isen af Vasko elf, och detta hindrade till märkelig mån vår resa. Aftonen var mildare än den föregående, vi sutto alla vid våra grytor, som hängde för stockelden — ej var här att tänka på Julgröt och än mindre på Julklapper.

Renkött och dess spad utgjorde vårt mål2); ett träd, litet mindre än en timmerstock, tjente oss som stol; men knäna utgjorde hvar mans bord; hvarefter sömnen smakade bra, tills kölden om Julmorgonen väckte oss och påskyndade vår resa. Ej förrän kl. 9 förmiddagen framkommo vi till kyrkan, sedan vi oupphörligt rest ifrån kl. 3. Så dåligt föret var till Enare, var det än sämre till Utsjoki. Redan fjerde dag Jul begaf jag mig till vägs med utvalda kör-renar och säkra skjutskarlar, samt framkom till Utsjoki först natten mot Nyårsdagen.

Det mest obehagliga var allmän hunger och svält; ja, en och annan i Enare troddes hafva dött i hunger, och här lågo menniskor afmattade af svält. Laxfisket hade i Tana, liksom år 1829, varit alldeles uselt. Ingen Snöripa, den vanliga tillflykten under dåliga Lax-år, fanns; Fiskar-Lappens förnämsta födkrok var att tigga en och annan köttbit af Ren-Lappen. Ren-Lapparna äro mot de fattiga Fiskar-Lapparna mycket gifmilda. Ja, det ges Ren-Lappar, som årligen, då deras renhjord väl trifs, gifva åt

') Ryggen af fjället (der största oväder alltid råder) räknas här blott till en och en half mil, men hvardera sidan, som äfven är skoglös, till en och en half; facit 4 och en half.

3) Vi föredrogo dessa ätbara produkter jemte salt och ingefära, som min reskamrat träffade bära i fickan, framför besväret att öppna våra ahkior för att öka anrättningarna: så trötta voro vi och hungern ökte värdet af vårt kött.

— 268 —

fattiga fiskare 12 ä 15 slagtrenar så godt som utan betalning; utomdess mata de dem veckotal i sina hus och lemna det de sälja ofta på kredit. De Norrska Ren-Lapparna, hvilka vistas här om vintern, äro rikare och i samma förhållande gifmildare mpt dessa fattiga Fiskar-Lappar, dem de kalla Vaivasak1). Enareboerna lupo kring renbyarna för att uppsamla de af vargarna efterlemnade renkropparna, dem de fingo dels för intet, dels för något hö, som de hade med sig, och för någon annan tjenst, såsom att hugga bränsle till Ren-Lappens tält. Enare-Lappens hufvudföda, om vintern, består väl af bark, men ibland den behöfver han minst '/g ä 1/10:del kött, fisk eller fett, som utgör styrkan i hans barkvälling; utaf blotta barken sväller han upp, magen blir stor och en sådan olycklig, om han ej får hjelp, dör snart. Då uti deras anrättning blott en obetydlig del utgöres af födande ämnen, och de egentligen äta blott en gång om dagen, det är om qvällen —, om morgonen fortares det som återstår af qvällsvarden, — så är naturligt att volumen af maten som de äta är stor; så att om man åt Enare-Lappen, sedan han fört sin vanliga diet, kokar köttmat, han förtär vida mera, åtminstone i början, än

andra Lappar.

Den 3 Januarii inträffade den vigtiga årsperioden, att jag kl. 12 vidpass vid dagsljuset såg skrifva några minuter, dock ej utan att genera mina ögon.

Den 4 J&nuarii mulet; bäst jag väntade, att dagen skulle uppklarna, vidtog aftonskymningen, och ej en minut kunde arbetas vid dagsljuset.

Den 6 Jan. firades 13:de dagen; hela Utsjoki menigheten var samlad till kyrkan. I Collecte-medel inflöto 1 s. 4 rst. B:co. Natten mot den 8 Jan. vände sig vinden hastigt åt Norr: redan omkring midnattstid uppstod en ryslig storm, hvars like till och med här på fjälltrakten sällan inträffar. Byggningen brakade, takveden rördes och bergen dånade; allt aflopp likväl utan skada, blott några Fjäll-Lappars kojor i fjälltrakten hade blifvit kull

:) Eländiga, fattiga m. m. Det ges dock undantag; ty någon fiskare kan stå sig bra nog.

— 269 —

kastade; all snö som fanns på upphöjdare ställen bortfördes af stormen och kastades mot bergen eller ned i gropar; marken var på flera ställen bar, å andra hade åter stora upphöjningar uppstått, höga som kullar. Vid södra ändan af Prestegårdsbyggningen var äfven en drifva, så stor och hård, att man långsefter den kunde gå ändatill kroppåsen. Stormen fortfor hela följande dagen, dock med mindre kraft.

Den 9 Januarii ej särdeles stor allmoge mera vid kyrkan: Collecte-medlen 3 runstycken.

Den 11 Januarii, den skönaste och angenämaste dag på detta år; redan kl. 11, om hon eljes gick rätt, kunde ljuset släckas. Ingen stjerna, ehuru himlen var den klaraste, syntes på tre timmar, och midtpå dagen var nästan alldeles ljust. Klockan 4 e. m. gick Norrskenet i båge ifrån N. O. till S. V., litet bredare än en regnbåge; klockan 5 hade bågen åtskilliga bugter och låg litet nordligare samt var mattare vid S. V. horizonten, men hade vid

N. O. ändan nästan månens klarhet samt betydlig bredd; klockan 6 syntes blott en liten båge ifrån N. O. till S. V., som intog liten del af hvalfvet; derifrån gick en matt stråle upp till lilla björn; allt detta försvann snart; men åter kl. 11 och en stor del af natten var himmelen nästan i ljusan låga.

Den 12 Januarii. Norrsken kl. 5; en matt båge ifrån N. O. till S. V. horizonten; kl half till 6 gick det öfver lilla björn som en regnbåge, men ungefär 4 gånger så bred; var dock vid zeniten liksom i beständig flamma, och ernådde vid S. V. horizonten månens klarhet; efter 5 minuter hade det majestätiska Norrskenet förvandlat sig till tvenne matta bågar, begge litet bredare än regnbågen, af b vilka den högre gick öfver hvalfvet vid Polarstjernan och den nedre likaledes öfver hvalfvet, mera N. V., parallelt med den förra. Klockan half till 7 gingo 3 bågar öfver himlahvalfvet, af hvilka den nordligaste gick öfver Polarstjernan. Dessa syntes hela afton, utan att särdeles ändra form och ställe; kl. 11 observerte jag dem sista gången; huru länge de fortforo om natten känner jag ej, men om morgonen voro de borta.

Den 13 Januarii hade jag visit af den närmast boende Fiskarlappen. Hans ärende var att erfara huru jag mådde, och

270

att jpljes tala med mig. Dagen, med undantag af den stränga kölden, var vacker och det fattades endast sol att öka dess herrlighet; 2 timmar såg man redan ogeneradt läsa och skrifva utan ljus. Klockan 7 om afton gick Norrskenet ifrån norra horizonten i rak linie åt zeniten ändatill kochab i lilla björn, och tog derifrån i sakta flamma sin rigtning åt S. V. Ungefär 5 grader vestligare steg en mattare båge och gick ned i V.

Den 14 Januarii, ful och mörk dag, föga sågs om middagen utan ljus; omkring kl. 6 efterm. matt Norrsken. Natten emot den 15 storm ifrån N. V., hvilken dock ej var så våldsam, ej heller förförde sig så på rummen som den tillkännagaf sin styrka genom ett hiskeligt dån ifrån de kringliggande bergen, der den dundrade likt åskan och uppväckte de sofvande; den upphörde mot morgonen, och dagen kring middagen var vacker. Solen gaf middagstiden på ett moln vid södra horizonten tydlig reflexion. Bäst jag ensam satt i salen och under mina betraktelser lugn intog min middag, kom en Lapp-pojke om 11 å 12 år gråtande in med en yxa, som satt fast vid hans tunga, och den han med begge händer höll upp; jag fann yxan kall, öste soppa på den, men soppan var ej mera så varm, att den kunde göra sin tillbörliga verkan i hast. Modren till pojken, med hvilken han var i sällskap, begynte af all kraft blåsa på yxan och fick den sluteligen lös, sedan tungan på flere ställen var sönderrifven. Efter att hafva undersökt orsaken till denna besynnerliga tragedie, fann jag att drängen, som högg ved ett bösshåll ifrån boningsrummen, hade der två yxor med sig; pojken, som kom till honom och såg den blänkande yxan, ville smaka på den, och den kalla yxan fastnade vid tungan.

Två personer voro vid detta tillfälle närvarande; men de stodo, som Lapparna äro, kalla och phlegmatiska, samt sade till gossen helt makligt: gå in, så lossnar den väl af! Gossen, som ej slapp in i drängstugan, var klokare än hans omgifning, och tog sin tillflygt till mig. Lapparne hafva en särdeles fallenhet, att smaka på allt; och så mycket de än af hålla sig från stölder, så kunna de ej låta bli att stjälande smaka på allt, hvad de komma åt, och i synnerhet på fluida varor, dem de alltid tro in

— 271 —

nehålla spiritus. De taga dock ej sådant i kärl, utan supa på stället, och det med hastighet: sålunda har en viss kyrkobetjent i Utsjoki flera gånger druckit min bläck- och siraps-butelj tom, samt en gång en half butelj bitter-vatten, utan att man märkt hans helsa lida deraf. På öl eller svagdricka äro de lika begifna som på brännvin.

Klockan 7 eftermiddagen Norrsken i bred båge ifrån N. O. till S. V., så att öfra kanten i det närmaste vidrörde Polarstjernan; himmelen öfverallt stjernkarl. Man vill föregifva, att vid Norrsken skall vara åtminstone litet mulet; men denna gång kunde ej märkas den ringaste molnfläck, utom sjelfva Norrskenet. Snart begynte det att flamma emellan horizonten och bågen ifrån den

N. Östra ändan; hela denna halfbåge var klockan half till 9 bra matt, liknade hvita moln, och liksom tycktes gå under mörkare. Andra uppstodo likt flamman ur elden, men ej med särdeles häftighet och klarhet. Den S. V. halfbågen hade förvandlat sig till två bågar, ej särdeles klara. Klockan 9 sågos två parallela bågar, men lägre ned åt horizonten och mindre än den förstnämnde; klockan half till 10 var en högst liten båge ifrån N. O. till N. V. Klockan 10 hade hela Norrskenet förvandlat sig till en stråle ifrån N. V. till Lilla Björn.

Den 16 Januarii, en mörk och obehaglig dag. Ingen kom till kyrkan. Norrsken kl. 8; en matt båge ifrån N. O. till S. V. öfver Lilla Björn.

Den 17. Norrsken om afton.

Den 18. Norrsken i båge ifrån N. O. till S. V.; kl. 6 gick det nedom Lilla Björn; kl. 9 en båge i samma direction öfver Stora Björn; begge ifrån horizont till horizont.

Den 19 och 20 föreföll ingenting annat än det, att den närmaste Lappnämndemannen, som är en Fiskar-Lappe, den sistnämnde dagen besökte mig. Han kom middagstiden och tog farväl först klockan 10 om afton; han sade sitt ärende vara, att se huru jag lefver; men hans samtal gick egentligen derpå ut, huruledes Utsjoki församlings tillstånd kunde upphjelpas. Han är den enda Lappe uti Utsjoki församling, som varit rest till Finland, och det ända till Uleåborg. Jag förvånades öfver hans

272

insigt i fiskeri. Han sade: ,,nu fiska vi hvar och en hela sommarn igenom med flera små pator eller stängsel, ofta af ej mera än 2 å 3 famnars längd, med ett efter våra villkor kostsamt nät i hvar sin pata. Detta fiske upptager så vår tid, att vi ej utan förlust i denna vår egentliga näring hinna med besked förrätta vår lilla höbergning för 2 ä 3 kor och några får, som vi hvar man underhålla. Dessutom känner jag af egen erfarenhet det vara högst skadligt att hafva stängsel nära elfsmynningen; nu finnas

— sade han — flera sådana inom gränsorna af Ebb och Flod; detta gör dubbel skada; först och främst uppgrundas mynningen, och för det andra, då Laxen, nyss uppstigen ifrån hafvet, möter motstånd af pator, vänder han tillbaka. Dessutom delar sig elfven der i 2 ä 3 grenar; ehuruväl en af dem, som anses för hufvudgren, ej får stängas, så förbjuda ej författningarna att stänga de två öfriga. Då nu oräkneliga sådana elfsgrenar finnas emellan Utsjoki och elfsmynningen, har Laxen ytterst svårt att tränga sig hit upp, och som han redan är blefven ytterst skygg vid de många pator han passerat, är han svår att fånga. Det vore alltså för oss nyttigt, att i hela Tana elf inrätta 2 å 3 tvärstängsel; derigenom kunde vi upptaga Laxen nogare; ochså behöfdes till detta fiske högst 24 man vid alla tre patorna, i det stället att nu öfver 100 man, de Norrska inberäknade, drifva fiske i elfven och behöfva minst 10 gånger så många nät som till projecterade tvärstängsel vore nödigt. De öfriga vore då i tillfälle att göra antingen hemarbete eller drifva hafsfiske, eller gå att afverka i timmerskogen upp till Enare elf, eller sörja för ladugården m. m."

Dessa åren hafva Utsjoki Fiskar-Lappar särdeles vinnlagt sig om att underhålla en och annan ko; och hade de ej haft hvar1 man sina 2 å 3 kor, vet jag ingalunda huru de dessa 2:ne ytterst svåra Laxar utan denna näringsgren bergat sig; ty efter hvar ko räknar Utsjoki Fiskar-Lappen inemot två lispund smör till afsalu, det är 4 lispund efter två kor, och dermed har han i dessa två åren köpt 32 lispund mjöl, hvilket till hans vällingar — han nyttjar icke bröd — är tillräkligt, då han nemligen ej lider brist på kött, som om vintern utgör hans hufvudföda.

Den 21 Januarii. I anseende till min bröstsjukdom, hvilken

— 273 —

jag haft ända sedan jag reste öfver Peldovuomafjället den 22 December, hade jag än ej varit längre ur mina rum än till kyrkan, som står invid prestbolet. Luften var mildare; kring klockan 12 spatserade jag norrut, och trodde mig möta kyrkofolk — somliga komma redan om Fredagen till kyrkan — och sedan jag gått ungefär en värst, mötte jag den åldrige klockarn med sin hustru,

10/12

skidande till kyrkan; af dessa är den förre född 1751 och

den sednare 6/i2 1*754.

Under de 11, eller redan på 12:te året, jag varit Prest i Utsjoki, har den åldrige mannen ingen gång försummat att komma till kyrkomöten, — och det alltid till fots ifrån 2 dryga mils afstånd. Du ser alltså, att Lapparna ej åldras tidigare än folket der nere; men likaså litet en Lappe härdar ut i det södra klimatet, likaså svårt är det för en Finne att härda ut med detta. Jag känner ej någon Finsk Colonist här, hvilken lefvat öfver 60 år; men väl ha hans barn, som här blifvit födda, hunnit till 70 år och mera.

Den 22 Januarii. Morgonen förebådade en vacker dag; 15 minuter före kl. 12 viste sig skenet af solen in genom fönstret; jag hastade genast ut på backen, högst 20 famnar ifrån boningsrummen, då hon allt tycktes likasom höja sig. Efter några minuter såg jag henne till mera än hälften —, snart nog för mig, som på länge ej sett hennes glans, försvann hon; jag återkom och klockan var 10 minuter öfver 12: alltså hade solen varit 25 minuter synlig; men räknar man hela tiden, man såg henne lysa på

2/3

de cmkringliggande höga bergstopparna, får man timme. Nu märkte jag på min klocka, att jag under Skabmas herraväldex)

, J) Om denna mörka tid och dess inverkan på menniskan ger

Rektor Qvigstad i ett bref till utgifv., dateradt Tromsö den 25 Nov.

1904, följande intressanta skildring, som vi icke kunna neka oss nöjet

att här införa.

nHer er nu den mörke Tid intraadt, da vi i 2 Maaneder maa savne

Solen. Jeg og min Familie tryckes ikke synderlig af Mörket; men mange,

sserlig de fra sydligere Egne indflyttede, plages i denne Tid af Sövn

löshed. Dette hörer op, naar Solen ätter viser sig den 2l:de Januar.

Enkelte ligger uden Sövn långt udover Natten og sover saa rolig; andre

18

— 274 —

lefvat temmeligen ense med tiden. (Lapparna kalla den mörka tiden Skabma). Att se solen så tidigt på året, har under hela min vistelse i Utsjoki blott en gång inträffat, hvilket måste tillskrifvas olika stark reflexion. Märkvärdigt är, hvad Lapparne anmärka, att solen i November synts längre denna vinter än vanligt. Några Fjäll-Lappar, som bott på ett högt berg, ungefär 15 minuter söderom Utsjoki kyrka, hafva sett solen redan den 18 dennes. De efterföljande dagarne voro klara, solen gick dageligen märkbart högre och högre uppåt horizonten och i samma förhållande tilltog dagarnas längd; det skymtade redan emellan kl. 6 och 7 om morgnarna. Uti vårt land anträffas dessutom den märkvärdighet, att då vi en tid af året midt på dagen i klart väder ej hafva ljusare än I hafven då stjernor om aftonen börja att synas eller om morgonen försvinna (i töcknigt och mulet väder är det naturligt mörkare), så hafva vi dock en märkbar skymning äfven i December ifrån 9 till 10 timmar om dagen, då det är klart väder.

Till särdeles förnöjelse för mig hör äfven, att jag den 22 om afton, på beställning, erhöll goda korrenar hem ifrån Renvaktaren, hvilken för närvarande har sitt tält uppslaget inom Enare Sockens gräns, 14 mil ifrån Utsjoki kyrka; men dessa behåller jag hemma blott till närmaste kyrkomötet, det är två

sovner ind, naar de lsegger sig, men vaagne efter 1 ä 2 Timers Sövn og faar saa ikke sove för om Morgonen. Den sidste Form of Sövnlöshed skal vaere den vserste. Mange Embetsmsend, der er komne sydfra, söger derfor efter faa Åars Forlöb Embeder med mindre Indtaegter sydpaa. I Mörketiden har vi et Fsenomen, der er et Modstykke til Midnatssolen om Sommeren, nemlig at Maan en er circumpolar: ikke gaar ned under Horisonten. Vi kan da midt paa Dagen have Maanen paa Himmelen, vakker Belysning m. m. af Skyerne fra Solen, der staar under Horisonten, og naar det lider ud paa Aftenen, Nordlys. Uhyggeligst er Mörketiden, naar der i December indtrseffer stadigt Eegnveir, saa Sneen gaar bort, og Himmelen ligger lav og trykkende över en: Da braender man Lampe hele Dagen, og Nervsystemet blifver tilslut irriteret af det stadige Lampelys. Kom ikke Julferierne med Afbrydelse af Skolarbeidet, holdt man det ikkeud." Jfr Del I s. 10, 125, 636 och 668, Del III s. 106, 666, 670.

— 275 —

veckor, då de ombytas mot friska. Du lär mena: hvarföre så? Jo derföre att Renarne äro sådana kreatur, som ej, om de skola behålla styrka och trefnad, kunna fodras på stall, utan måste alltid då de äro lediga ifrån arbetet föras till mossmarken utskogen, der de med sin 6 alnar långa körtöm, som ytterligare skarfvas med par famnar lång repstump, fastbindas vid träd eller buskar, hvarest de om natten få mat och hvila, samt sedan tagas till dagen att släpa hem bränsel, hö, renmossa m. m. Lemnar man dem lösa, finner man dem efter par dagar ofta på 15 till

16 mils afstånd från stället der man lemnat dem; får vargen rätt på dem under sådana färder, äro de tillspillogifna. *)

Då nu Renarna sålunda, i stark köld, fasthållas och arbeta alla dagar i två veckors tid, blifva de utmagra; men är det blid väderlek, uthärda de vida längre på mossrik plats, derest Lappen ömsar dem flitigt ifrån ett ställe till ett annat, att de alltid få frisk mossa. Somliga Renar, som ifrån yngre åren blifvit vande att äta ihopsamlad mossa, kunna behållas par månader på sådana ställen der de om nätterna hafva god mossmark. Du vet, att Rendjuret är ett mycket grannlaga kreatur och uppäter blott den öfversta toppen eller kronan af renmossan — som ensamt är sandfri

— då han är på fri fot eller ock flitigt ömsas då han är i band; ty han krafsar ofta på 1/i dygn bort det bästa af renmossan eller ock under sitt krafsande trampar snön så hård, att han ej mera får der någon mossa; sedan vidrör han ej mera mossan utan begynner att idisla'; och det sker blott i hungersnöd, då han stått länge på ett ställe, att han vidrör det han en gång lemnat. Der han då, som ofta händer, får ett sandkorn eller annat rask i munnen ibland de efterlemnade stumparna, söker han med största omsorg bli af med detta rask; hans husbonde, Lappen, är visst icke på långt när så ömtålig i afseende å maten.

*) När Renarna äro fastbundna i skogen, isynnerhet om någon har klocka, tar ej vargen dem, om han ej är gammal, slug och särdeles hungrig; men ännu bruka f Lapparne, utom denna försigtighet, hänga sin päls eller andra kläder omkring sådana fastbundna Renar, så att de hafva ett slags utseende af dem sjelfva, då de vanligen ärö säkra att vargen ej närmar sig till dem.

276

Somliga Lappar äro så obarmhertiga mot dessa kreatur, att när de kl. 4 ä 5 på eftermiddagen föra dem ut på 1/8 k 1/4 mil hemifrån, de ej gå förrän kl. 9 ä 10 på förmiddagen för att lösa dem, hvarefter de den korta dagen under arbetstiden ej få smaka annat än snö. Dessutom har Utsjoki, som är mera en fjälltrakt, hvarest sjelfva Ren den kallaste vintertiden vantrifs och söker skogstrakten, likasom om sommarn fjällen och hafsbandet, sämre Ren-mossa än Enare sandåsar, dit ock Renarna till vintern begifva sig och Lappen måste följa med; men likväl äro Utsjoki Ren-Lapparna, som utgöra omkring 20, mycket villiga att låna Kör-Renar åt Fiskar-Lappar, som här dubbelt öfverstiga de förras antal, utan att af dem fordra någon lega; men de måste alltid af ofvananförda orsaker efter några veckor ombytas, för att ej blifva utmagra; och i fall skara om våren inträffar, och de hafva ondt efter mat, pläga de lätteligen förkomma.

Då det nu med sig för så många omständigheter för Fiskar-Lappen att hafva lån-renar, föredrar han att om vintrarna sjelf släpa efter sig bränsel, hö och mossa, heldre än att ofta på 12 ä 18 mils väg iskida till Renbyar efter dem.

Den 23 Januarii voro mest alla Utsjoki Lappar församlade till kyrkan. Detta var första gången jag predikade i 45 graders köld. I håfmedel inflöt 1 s. B:co. Nu började skriftskolan. En daglig sysselsättning med barnen, hvilka detta året ej voro mindre än 13, lofvade förströelse. Orsaken till deras större antal än vanligt är att sistlidne vinter ingen, i anseende till bristfällig Religions-kunskap kunde admitteras. Dels kölden om söndagen, dels omständigheten att jag, i anseende till en hos Lapparna obehaglig egen lukt, ej kunde eller ville taga skriftbarnen in i kammarn der jag bor, utan informerade dem i den på denna öppna fjälltrakt nog stora Prestgårds-salen, hvilken då kölden går till 40° C. ej kan hållas varm, och hvilken köld hela veckan varit uthållande, gjorde att deraf uppkom heshet, värk i bröstet, matthet i kroppen samt oupphörlig och olidelig hosta, om nätterna isynnerhet.

De sednare dagarne har jag måst fortfara med skolan på min kammare; men med olägenhet för mig och ännu större för den

277

Lappska ungdomen. Första dagen, — jag hade dem nära två timmar hos mig, — föll den ena efter den andra afdånad ned på golfvet, ty de talte ej 15 ä 16 graders värme i rummet; att der ej kunde vara särdeles os, bevisas derutaf att jag ej sjelf kände minsta olägenhet. Med de friskare barnen, hvilka äfven voro bra yra, ville jag hjelpa ut mina elever, för att de måtte gå till sina rum; men det behagade ej, de kastade sig ned på marken, vätte sina hufvun med snö och sade: voi tam pakas (ack denna vintern!); kölden var 44 grader; efter 10 ä 15 minutur voro de friska. Det förvånar mig verkeligen att, oaktadt den rysliga kölden, ingen af dessa 13 har hosta. Kölden skadar endast, säga de, fingrarna då man på resor måste ispänna flera Renar; men värmen om sommarn •— se han är en plåga och tar på hufvudet och gör en menniska yr.

Den 30 infunno sig till kyrkan, utom skriftbarnen, 20 personer; Communicanter voro 6; Collecte-medlen 0.

Den 31 steg thermometern till — 18, och den 1 Februarii till — 12. Nu först ville jag försöka att taga frisk luft med mina Renar; men vågade det ej i anseende till min bröstsjukdom; om afton klarnade det åter och thermometern föll till 30; denna min glädje varade alltså ej två dygn. Klockan 8 syntes ett vackert Norrsken, som viste sig i en liten båge på norra horizonten ifrån S. V. till N. O.; bågen var klar, i synnerhet den

S. Vestra ändan nästan som månen, den N. O. ändan var något mattare, midten af bågen upptogs af ett ännu mattare sken, hela mellanrummet emellan N. V. ändan af bågen och egentliga horizonten var upplyst af skenet. Parallelt med denna båge gick en annan från den ena horizonten till den andra öfver Lilla Björn och gömde bågens södra kant Kochab bakom sig; den norra kanten af bågen gick öfver £ och q. Bågen var, ju närmare horizonterna, dess klarare och smalare, vid zeniten bredare och mattare, Klockan 9 voro bågarna mattare, men i samma direction; också hade den större bågen flyttat sig så åt söder, att den gick nästan midt emellan Stora- och Lilla-Björn. Klockan half till 10 åter befann han sig norrom Lilla-Björn, då jag ej mera, i anseende till min

— 278 —

sjuklighet, tordes observera; märkte dock ifrån fönstret kl. 1 om natten dem, mycket förändrade, fortfara. Som de, hvilka i sednare tider begynnt att fästa mycken uppmärksamhet vid Norrsken, hafva stort afseende på himmelens utseende före och under Norrskenet, så hoppas jag ej utledsna dig om jag än tillägger, att hela dagen ända till kl. 4 var mulet, då det ifrån söder begynte klarna; och var himmeln redan omkring kl. 6 mest alldeles klar, alltså 2 timmar förr än de ljusa Norrskenen af mig observerades. Jag tror dock att de redan förut visat sig, men jag var ej ute emellan kl. 6 och 8.

Här får jag tillägga att det hos oss är temmeligen sjukligt; samma sjukdom har varat här i 3 år, den är särdeles dödande, påstår för somliga blott några dagar, för andra i 3 ä 4 veckor och mera. Dessa kalla dagar har den utbredt sig värre och varit svårare (kanske för Lapparnas dåliga sjukrum och sängar). Hvad sjukdomen kan vara är jag ej i stånd att berätta. Att den smittar, tycks bevisas deraf, att få hus finnas, dit den en gång kommit, der blott en varit sjuk, och alla på lika sätt, men åter få hushåll, der alla varit sjuka. Sjukdomen begynner med värk på något ställe i kroppen, i hufvud, arm, fot, sida, rygg, axlar eller annat. Värken, som är olidelig, går öfver hela kroppen ifrån ena stället till det andra. Epidemien (om jag så får kalla sjukdomen) har alltså likhet med flygande gikt och har troligen sin upprinnelse af dessa kalla och högst ostadiga vintrar samt hårda, med hunger och otjenlig föda, förenade år.

Att dock hunger och otjenlig föda ej ensamt verka denna sjukdom, skönjes deraf, att äfven Ren-Lappar varit för den utsatta, ehuru de alltid hafva tillräcklig föda af färskt Renkött; men de äro å andra sidan ännu mera utsatta för kölden både i och utom hus; ty i stället att Fiskar-Lappen bor dels i timmerhus, dels i torfkojor, bor Fjäll-Lappen i vadmals-tält, och går den öfriga tiden i vall med Renarna. Fiskar-Lappen kan dessutom vara sina 1 8 ä 20 timmar om vinterdagen i sin koja, men Ren-Lappen har minst 14 timmars utarbete på dygnet; ty Renarna hämtas högst sällan vid vakt-ombyten dit, der tältet är uppslaget, utan får den, hvars tour

x/4

det blir att vårda Renarna, gå till Renhjorden ofta ä

— 279 —

mil, dit han har lätt att hitta efter hundarnas skall. Vanligt är att ömsa vakt 2 gånger i dygnet, men i fall det är ofredlig tid för vargens skull, då det behöfs på en gång 2, ja till och med 3 personer i vakt, måste Lappen hålla ut sina 16 å 18 timmars utarbete på dygnet, i det stället att Fiskar-Lappen får ligga 14 å, 16 timmar i sin koja sysslolös och svälta.

Det vore alltför vidlyftigt att besvära dig med en beskrifning af vargens hela hushållning här. Jag vill dock nämna något om den skada han gör på Renhjorden. Detta år finnas väl flera vargar än vanligt;-men skadan förhåller sig ej blott till mängden af vargar, utan beror mycket af uppsigten; och detta år isynnerhet, då sjön och särdeles elfvarne varit fattiga på fisk, hafva Ren-Lapparna varit öfverhopade med brännvin dels af egna Fiskar-Lappar, dels af bönder ifrån nedre Lappmarks socknar, och dels af Norrska Inbyggarene, hvilka årligen med nämnde vara tillnarra sig en otrolig mängd Slagtrenar, dem de ej med penningar kunna utlösa; derföre, då Lappen ligger i sus och dus, blir Renhjorden vanvårdad samt förskingrad af den näsvisa vargen. Vargen har dessutom den natur, att han slagtar flere Renar än han till sitt uppehälle behöfver, ja, så många han får, och lemnar dem liggande. Det ges dock sådana vargar som slagta blott en och börja genast att äta, gå bort, komma åter och småningom förtära mest hela Ren. Då det lyckas flera vargar att skrämma bort en del af hjorden undan Ren väktaren, knnna de på en natt ödelägga 50 ä 100 o. s. v. Till dagarne fly de på bergen, der de sofva. Somlige Lappar hafva redan denna vinter förlorat genom vargen mera än 100 Renar; och den rikaste öfver 200, och samtlige Utsjoki Ren-Lappar, som bestå af 20 hushåll, hafva, oberäknadt förlusten för 5 ä 6 Fiskare, hvilka ega några Renar, sålunda mistat omkring 1,200. Beloppet är taget i rundt tal; ty Lappen vet ej så noga antalet af sina Renar, och än mindre hittar han alla dem som vargen slagtat; många hafva kunnat fly bort till andra, långt aflägsna Renhjordar, hvarifrån de dock återfås, andra åter till Wildren-flocken, der de vanligen förblifva. Skjuter jägarn en sådan på Wildrens-jagt, är byns allmänna beslut sådant, att jägarn förtär af köttet det han

— 280 —

behöfver och lämnar resten jemte huden åt egaren. Sällan får dock egaren annat än huden, om han ej sjelf, sedan han fått bud om saken, reser ned ifrån fjället, — der Wildrenarne, utom den kallaste vintertiden, merendels vistas, — för att afhämta sin egendom.

Den 2 Februarii åtföljdes solen, hela tiden hon var uppe, af bisolar, en på hvardera sidan. Klockan half till 7 var mulet åt söder; kl. 8 klart; kl. half till 9 syntes Norrsken åt V. och N, V. bakom de mörka molnen blott här och der; kl. 9 vid N. V. och norra horizonten; men kl. 10 gick det ändatill N. O.

Den 3 Februarii kl. half till 7 matt Norrsken, oreguliert i N., och N. V.; kl. 8 skar en matt båge öfver Arcturus ett stycke af N. V. horizonten, hvarifrån åtskilliga flammor uppstego, men ej långt på himlahvalfvet; detta observertes utan särdeles förändringar till kl. 10.

Den 4 Februarii kl. half till 10 på förmiddagen gick en röd båge, hvilken hade färg af röd eldslåga, öfver zeniten. Han steg upp ifrån N. O. och hade der 15 graders bredd, tilltog i jemn progression ändatill zeniten, der han var ungefär 90 grader bred, och begynte så att i samma progression aftaga samt gick ned i S. V., der han hade lika färg och bredd som i N. O. ändan; men vid zeniten var färgen mattare. Ifrån denna båge åt

S. O. gick 20 graders bred blå rand, som möttes af en annan, mera smal röd båge. Vid södra horizonten var himmelen alldeles blå och vid norra snömolnaktig. Himmeln fortfor att vara sådan omkring en timma, då bågarna blefvo mer och mer otydliga samt förändrades till molnfläckar. Klockan 9 Norrsken: en matt båge ifrån N. O. till 30 graders höjd; vände sig derifrån åt V.; kl. 10 gick han i rak linie ifrån N. O. till S. V.

281

VII.

Om behofvet af bönehus för de på ryskt område nomadiserande Enare Lapparne.l)

I anledning af särskilda stridigheter om betesmarker, som uppkommit emellan inbyggarene på ömsesidor om gränsen mot Ryssland, hade den 3 Oktober 1836, utom annat, beträffande Enare förordnats:

,,l:o De Lappmän från Enare Socken, hvilka till betes erhållande för sine Rendjur hitintills inkommit å Lapparnes af Motoffska och en del Petschenska Byalagens ägor, måga icke vidare sig derstädes uppehålla på enahanda vilkor, som tillförene, utan skola förpliktas, att till den 1 (13) Junii nästkommande år 1837 hafva antingen återvändt till Finland eller ock låtit inskrifva sig uti något byalag inom Kola Härad.

2:o De Finska Lappmän, som efter nämnde termins förlopp i Kola Härad qvarstannat, böra ovilkorligen inskrifvas uti något af Häradets Byalag.

3:o Det skall i allmänhet icke vara Finska Lappar förment, att derest de sådant önska, till Archangelska Gouvernementet öfvernytta i den ordning som för slik öfverflyttning är fastställd.

4:o Alla Lappmän, som, till följe af stadgandet uti förestående trenne puncter, öfverflyttat, måga i Finland besöka Enara Kyrka och i afseende å Presterliga förrättningar anlita Pastor i Utsjoki och Enara församlingar, emot erläggande till honom af de afgifter som härintills ägt rum.

5:o Vederbörande tjenstemän i Orten äga hålla sträng tillsyn deröfver, att någon efter den 1 (13) Junii 1837 icke öfvergår från den ena eller andra sidan, för att söka renbete."

Dessa förfoganden gåfvo Fellman anledning att i ett bref till Erkebiskop Melartin af den 20 Juni 1837 beröra äfven denna fråga, hvarom han der skrifver följande:

x) I anledning af nedanintagna bref till Erkebiskop Melartin har denna lilla uppsats blifvit sammanstäld af utgifv.

— 282 —

Af Högvördigste Herr Erkebiskopens Cirkulärbref N:o 275 §: 7 momenten 1, 2, 3 och 4 finner jag, huru de i Kolska distriktet vistande Enare Lapparnes öde blir allt svårare. De bo ora sommaren ungefär 35 mil och om vintern 20 ä 25 mil från Enara kyrka. De äro välmående och goda menniskor, men sakna all religionsundervisning. Sällan hafva deras hustrur hittills besökt Enare kyrka hvart år, om ock männen årligen under Julhelgen der inträffat. Nu måste de ovilkorligen blifva Ryska undersåtare under Kola; ty deras renhjordar äro så vana vid dessa goda betesmarker, att de icke kunna fås från dem. Den som känner med hvilken intolerance det dem omgifvande folket behandlar fremmande Religionsförvandter samt vet att de hädanefter icke komma att åtnjuta någon presterlig undervisning, utan karlarne på sin höjd salighetsmedlen af Pastor i Utsjoki — ty barnen komma säkerligen icke framdeles att hemtas till vårt dop —, kan icke annat än behjerta det goda folkets öde i en framtid; och det kan numera icke annorlunda hjelpas än att Herr Erkebiskopen förbarmar sig öfver dem och låter bygga dem en kyrka vid Peisen (Petschenska) eller Muotka (Motoffska) byar invid de Grekiska kyrkorna derstädes samt ålägger Pastorn i Utsjoki att årligen en gång om sommaren besöka dem samt hos dem uppehålla sig några dagar. Att de ersätta honom för hans resa, derom är jag säker. Skulle Pastorn ännu kunna åläggas att en andra gång besöka dem om vintern omkring den 3 Februari gamla stilen vid det Petschenska klostret, till hvilket sistnämnde från Enare och Utsjoki kyrkor är ungefär 20 mil, vore än bättre; men1) ännu bättre om de kunde få en vinter-kyrka vid den stora sjön Nuottejaure invid Lutto- eller Nuottejoks utlopp deri, eller ock vid Patsjoki elf. Men en Catechet borde de framför allt erhålla. Vidtagas sådana åtgärder, kan jag försäkra att den lutherska colonien der, om icke tiderna förändra sig, inom 30 år öfverstiger

l) För återstoden af denna mening och den nästföljande är konseptet i följd af många utstrykningar samt tillsatser mellan raderna och i marginalen något oklart, men innehållet torde dock här ej missuppfattats.

— 283 —

1,000 personer; så tjenliga äro dessa orter med afseende å fiske, bete, jagt och skogsprodukter. Kyrkan skulle icke behöfva vara större eller proprare än de Grekiska trosförvandternas derstädes; och en sådan komme icke att kosta utöfver 150 rubel papper. Framdeles kunde ju en kyrka uppföras efter vår raethod. Skulle dessa menniskors religionsundervisning vinna Herr Erkebiskopens behjertande, kan en något så när fullständig beskrifning öfver dessa orter, om så påfordras, af mig uppsättas; ty jag har genomvandrat dem och samlat materialier ångande det som i dessa ödemarker väckt min uppmärksamhet.

I ett bref till F. af den 12 Oktober 1837 skref Erkebiskopen i anledning af nyssberörda framställning:

,,Hvad de inom Kolska Distrikt vistande Lapparne beträffar, har jag svårt att vidtaga någon åtgärd, så vida de ej bo inom Stiftet. Men om Herr Kyrkoherden ville göra sig mödan, att enligt sin kännedom uppsätta en omständligare framställning om ställningen derstädes, så skall jag bjuda till att genom Correspondence med General-Consistorium i St. Petersburg utverka för dem kyrkobyggnad och presterlig betjening m. m. Sedan nu Enare får en egen Kapellan, torde något äfven från den sidan kunna tillgöras för det stackars folket. Men det är i alla fall en kinkig sak att de ej höra under Finlands område."

Huruvida sådan beskrifning blifvit af Fellman till Erkebiskopen afgifven, eller om något vidare af denne i saken tillgjorts är för utgifv. obekant. Dock uppfördes långt senare för desse och en doi andra vid gränsen mot Ryssland bosatte Enare Lappar, på initiativ från annat håll, ett bönehus inom Enare sockens område. För dess tillkomst och vidare öden har utgifv. velat i detta sammanhang i korthet redogöra.

Jemte 43 andra, på finskt område bosatte Lappar, hade förenämnda, inom Kolska området nomadiserande Lappar yttrat önskan att erhålla cbristendomsundervisning för sig och sina barn. Detta gaf Domkapitlet i Kuopio anledning att i skrifvelse af den 11 Oktober 1860 hos H. K. M:t hemställa om vidtagande af åtgärd i antydt syfte. Enligt sagda hemställan fortforo nämnde nomadiserande Lappar äfven då att med sina renar uppehålla sig

— 284 —

inom Muotoffska och Petschenska byalagen, der de under skilda tider vistades på olika afstånd från Enare kyrka, vanligen 15, men stundom ända till 40 mil derifrån. De utgjorde då, enligt berörda hemställan, omkring 70 personer, fördelade på 13 hushåll.

Med bifall till Domkapitlets framställning föreskrefs i Reskript af den 21 Mars 1861, ,,att till befrämjande af de finska lappfamiljers religiösa vård, hvilka äro bosatte på ömse sidor om gränsen till Kola härad af Archangelska guvernementet och, enligt N. F. af den 3 Oktober 1836, äro berättigade att besöka Enare kyrka samt i afseende å presteriiga förrättningar anlita presterskapet i Utsjoki och Enare, skall i närheten af fiskarlappen Matts Sorris bostad (nära ryska gränsen) på statsverkets bekostnad uppföras och underhållas en byggnad innefattande en större bönestuga samt en mindre stuga med kammare för prestens och kateketens räkning". Der skulle den i Enare befintliga kateketen årligen i fyra veckors tid, helst från medlet af Mars månad, hålla skola, äfvensom Pastor och Kapellan, turvis hvar sitt år, i två veckors tid dervid närvara för att förrätta gudstjenst, kommunion, läsförhör, katekesförklaring, skriftskola och konfirmation, äfvensom afkunna lysningar till äktenskap. Presterna finge ock der försälja sådana anliga böcker, som blifvit af censuren i Kejsaredömet tillåtna till införsel, samt efter omständigheterna besöka dessa sina trosförvandter i deras egna boningar, i afseende å undervisnings meddelande.

Bönehuset uppfördes vid Kivijärvi, men hela åtgärden visade sig vara förfelad. De inom Kolska kretsen nomadiserande lutherska Lapparne uteblefvo helt och hållet från detsamma. De besökte i stället kyrkan i Kirkenses, belägen vid mynningen af Patsjoki elf på norskt område i Sydvaranger, och i en senare tid kanske äfven det emedlertid, likaledes på finska statsverkets bekostnad uppförda bönehuset i Uura vid den ryska ishafskusten. Den 19 Juni 1885 biföll derföre Senaten till Domkapitlets framställning, att gudstjenst i Kivijärvi bönehus tillsvidare ej skulle hållas, men kyrkoherden i Enare deremot åligga att sommartid, två söndagar å rad, förrätta gudstjenster å Kultala guldvaskeristation i Enare. Bönehuset vid Kivijärvi skulle dock fortfarande

— 285 —

vidmakthållas och, efter vunnen erfarenhet, framdeles bestämmas, huruvida nästnämnda gudstjenster skulle af kyrkoherden i Enare fortfarande förrättas å Kultala eller om de borde hållas i Kivijärvi. På denna fot står saken allt ännu. Erfarenheten har sålunda besannat, att den af Fellman föreslagna platsen för bönehnset skulle varit lämpligare.

Ifrågavarande nomadlappar voro icke egentliga Enarelappar, ehuru de' begagnat sig af kyrkoinrättningen i Enare och betjenats af presterskapet derstädes. I bref till utgifv. uttalar kyrkoherden Itkonen i Enare den förmodan, att de, med undantag af en familj, som vore af Utsjoki Lappstammen, ursprungligen skulle varit norska Lappar.x) De hade år 1820 blifvit inskrifna i kyrkoböckerna i Enare. Af dem qvarstodo der år 1875 endast 2, och sedan år 1885 ej en enda. Men deremot har, allt enligt meddelande af kyrkoherden Itkonen, sedan år 1865 och. i synnerhet under J 880-talet ett icke obetydligt antal renlappar från Utsjoki öfverfiyttat till Enare. De utgjorde der vid utgången af år 1890, barn inberäknade, 80 mk och 85 qk samt lefva alldeles afskilda från de egentliga Enare Lapparne, med hvilka de icke sympatisera. Men antagligen hafva ej heller de behof af bönehuset vid Kivijärvi.

VIII. Ytterligare bidrag till upplysning om de i Norge bosatte Finnar.2)

Såsom bekant är kalla Norrmännen våra i Norge bosatte landsmän dels Qväner, en benämning som möjligen har sitt upp

x) Då de i Del III s. 356 uppgifvits alla vara inkomna från Utsjoki, föreligger der således möjligen en missuppfattning från utgifvarens sida af förf:s mening.

*) Denna uppsats, som ingått i N:o 52 af Wasa Tidning för år 1839, har här intagits med de tillägg förf. i marginalanteckningar gjort till densamma. Rubriken refererar till en i K:o 47 af samma tidnings nyssnämnda årgång införd uppsats, som är aftryckt i Del II s. 505 ff.

Utgifv.

— 286 —

hof deraf, att de först hit ankomne Finnarne tilläfventyrs härstammat från det gamla Qvänland, dels Råg-Pinnar. De sistnämnde, hvilka äro bosatte i sydligare trakter af Norge, der de icke stå i beröring med Lappar, hafva sålunda fått behålla sitt namn. Men egentligen är det Lapparne, som Norrmännen benämna Finnar, medan deremot Finnarne derstädes af dem kallas Qväner, genom hvilket allt mycken oreda uppkommit. Här är nu emedlertid fråga endast om det nordligaste Norges s. k. Qväner. (Del I s. 35, 65 f., 119, 126, 193; och Del III s. 68 ff).

De äro märkvärdiga derföre, att dessa de nordligaste jordbrukare på jordklotet äro de förste som i denna landsdel begynt ordentligt bosätta sig och, så vida åkerbruket i anseende till klimatets stränghet icke är lönande, till boningsplatser valt sådana ställen, der de med fördel kunnat drifva boskapsskötsel. Till klädseln skilja de sig icke så mycket från Lapparne som till sina seder. Qvänerna äro Finnmarkens dugligaste bebyggare, icke en gång Norrmännen undantagne, särdeles hvad idoghet, omtanke, fredligt och stilla väsende samt isynnerhet fallenhet för uppodlingar vidkommer. Den förderfliga inflytelsen af sjömanslifvet, det oroliga fikandet efter större vinst, utan att kunna hushålla dermed till nödens tid, har aldrig så yttrat sig hos Qvänerna som hos Lappar och Norrmän i dessa trakter.

Qvänernas flyttning upp till Finnmarken begynte redan i äldre tider, men inträffade hufvudsakligen under Konung Carl

XII:s regering i Sverige, då de i denna aflägsna del af landet sökte sig en fristad undan krigsoroligheterna. Sedermera har antalet af dem småningom ökats, och ökas ännu derigenom att åtskilliga vid lappska gränsen eller i Lappmarken bosatte nybyggare under missväxtår flytta hit, äfvensom någon gång derigenom att, då en och^annan brottsling lyckas undkomma från sitt fängelse, han här vid någon afsides klippa på Finnmarkens kust söker sig bostad för att sålunda undgå straffet. Dessa Qväners antal är numera i så stort tilltagande att sjelfva Lapparne fruk,ta, att Qvänerna en gång skola uttränga dem från deras land. Deras boningshus likna till största delen de än uti inre Finland bruk

— 287

liga porten; och dessa Finnar äro derjemte de ende på orten, hos hvilka badstugor ännu bibehållas. Finska kolonier finnas i Finnmarken:

l:o Vid Altens fjord och elf. I denna, den förnämsta af dessa kolonier, äro öfver ettusen personer bosatte. Blott få af

•dem känna det norska språket. Till och med bland dem, som i 5:te och 6:te led från förfädren bebott orten, finner man mången, som alls icke kan tala norska; hvarföre de ock sällan, utom vid de tillfällen, då de begagna sina salighetsmedel, bivista den offentliga gudstjensten. Men de läsa deremot så mycket flitigare i de finska böcker, som ifrån Finland uppköpas. Om söndagarne samlas de mangrant hos någon boksynt man, som äger en finsk postilla. Derifrån uppläser han dagens predikan, och sålunda förrättas gudstjenst med bön och sång. Frankes, Ericus Erici och Wegelii postillor begagnas allmännast, isynnerhet den sistnämndes. 1828 underhöllo de hos sig en studerande från Torneå och samlades flitigt till de andaktsöfningar, han för dem på finska språket förrättade.

2:o I Lyngenfjorden bo 6- ä 7-hundrade Finnar. De lefva till det mesta af åkerbruk. De förstå mer och mindre det norska språket; men äfven hos dem hafva förfädrens seder bibehållit sig oförändrade.

3:o I Långfjorden, på finska Lankovuono, bo inalles ungefär 30 Finnar.

4:o I Qvalsund, på finska Repovuono eller Rekiarvio, äro omkring 70 personer bosatte.

5:o I Kaafjorden, på finska Kaavuono, bo 10 Finnar.

6:o I Rogsbotten, på finska Reksivuono, äro 40 Finnar bosatte.

7:o I den stora Qvaenangerfjorden, på finska Naavuono, bo 100 Finnar.

8:o och 9:o Vid Porsangerfjorden, på Finska Lemmivuono, och vid Laxefjorden, på finska Lagisvuono, bo mindre finska kolonier, hvilka högst obetydligt eller alls icke äro jordbrukare, men likväl en och hvar underhålla flera boskapskreatur; hvarföre

— 288 —

de äfven af Lapparne kallas, liksom andra jordbrukande Finnar, nDalopojgek" eller bönder.

De vid dessa två sistnämnda fjordar bosatte Finnar härstamma af en Erik Niemi samt hans fem söner och broder Matts, hvilka i början af adertonde seklet ifrån sin hemort, Öfvertorneå sockens Muonioniska by, flydde undan krigsoroligheterna och bosatte sig i Karasjok. De skola hafva varit de första, som hemtat kor till trakten af Tanaelf och i Karasjok begynt att idka åkerbruk, från hvilket de dock i anseende till det omilda klimatet snart nödgats afstå, hvarefter deras barn och barnabarn öfvergifvit Karasjok samt bosatt sig dels vid Porsanger- dels vid Laxefjorden, der de nuvarande Finnarne äro deras afkomlingar. De 15 ä 20 bofasta hushåll, som nu bo i det gräsrika Karasjok, tala väl det finska språket jemte lappskan, men de äro för det mesta blänningar af Finnar och Lappar och härleda sig ej ifrån ofvannämnda Niemi eller hans anförvandt, utan af senare inflyttade dels hel- dels halffinnar, inkomna mest från bygderna vid Tanaelf.

10:o En koloni af Finnar i Polmak, 6 mil nedanom Utsjoki kyrka, vid Tanaelf består af 15 ä 20 hushåll och härstammar från en Peski Heikki (Henrik Peski), hvilken med sina tre söner från Muonioniska by af Öfvertorneå socken omkring 1740 rymt undan soldatvärvning. Två af hans söner stannade här r afsigt att bygga och bo, men den tredje bosatte sig något högre upp efter elfven vid Njorkan inom Utsjoki socken., der hans afkomlingar gift sig med lappskor och numera äro så till språk som seder heldre Lappar än Finnar. (Del I s. 35 och Del III s. 78.)

ll:o Samma tid nedsatte sig tvenne bröder, äfven de från Muonioniska, Clement och Pehr Olofssöner, tre mil nedanom Polmak vid Seida, der nu 15 hushåll Finnar bo i en vacker trakt.

12:o Två mil nedanom sistnämnda ställe, vid Bonakas, finnes äfven en af några familjer bestående kolonisation af Finnar, som härstamma från en Erik Johansson, hvilken för något mera än hundra år sedan rymt från Finland för begånget mord och här bosatt sig.

Ingen af dessa sistnämnda kolonister (afser väl N:r 10 — 12?)

— 289 —

idka åkerbruk, men de hafva drifvit sin boskapsskötsel så mycket högre och underhålla en hvar 7 ä 8 kor samt äro mera välmående än fiskare i allmänhet.

13:o I Koutokeino finnes en betydlig kolonisation af Finnar, bestående af några hundra individer, hvilka hufvudsakligast synas härstamma från Öfvertorneå och Enontekis. Orten har jag dock aldrig besökt, utan grundat denna min förmodan på beskaffenheten af den finska, som talats af de personer från denna ort, som jag varit i tillfälle att sammanträffa med. Men medgifva måste jag dock, att riktigheten af denna slutsats är så mycket mindre säker, som inbyggarene i Koutotokeino stå i ganska liflig förbindelse med nyssnämnda, i deras grannskap liggande orter. Liksom Öfvertorneåborna förstå äfven inbyggarene i Koutokeino att uppdrifva afkastningen från ladugården, hvartill väl äfven de höga smörprisen i Norge torde bidragit.

En och annan Finne har redan sedan äldre tid bosatt sig äfven vid Varangerfjorden (Del I s. 38). Men då der ej finnes tillfälle till ängskultur och än mindre till åkerbruk, utan fisket är enda utvägen till lifsuppehälle, hafva de tidigare dit öfverflyttade Finnarne uppgått dels i den norska dels i den lappska nationaliteten. Och på samma sätt synes det komma att gestalta sig äfven med afseende å de i en senare tid dit ankomna Finnarne, hvilka ännu bo och lefva derstädes.

IX.

Jatulin kansa (Jatuler) en folkstam som fordom bebott stränderne af Kemi elf.

(Ur Helsingfors Tidningar för år 1830.)

Enligt ännu hos invånarne vid Kemi elf i minnet förvarade berättelser, hafva de förste inbyggarne derstädes varit Lappar, hvilka af ett folk, kalladt Jatulin kansa, blifvit tvungne att lemna elfstranden och begifva sig uppåt bergen och landtåsen. Enligt

19

— 290

en annan tradition skulle bägge desse stammar på samma tid bebott landet, samt Lapparne derunder vistats i skogarne, då deremot Jatulin kansa intagit stränderna af floden. De förnämsta ruiner af Lapparnes fordna boningsplatser uppgifvas vara vid Olkajärvi, Saitta, Linnanvaara, i trakterne af Simojärvi och å andra ställen kring Kivalo — en betydlig landtås som utgör en arm af Kölen eller stora landtryggen, framstryker emellan Sodankylä och Kemi träsk, genomskär östra delen af Rovanniemi och Kemi socknar samt i Ijo, vid Nyby glasbruk, skjuter ut i Bottniska viken.1)

Jatulin kansa bodde, enligt traditionen, i grottor och gropar, gräfda i mullbackarne vid elfven. Uti sådana ännu befintelige urholkningar ser man vanligen en myckenhet stenar, hvilka troligen utgjort eldstäder, såsom vid Oinas hemman i Rovanniemi socken, der en af de äldste byarne i orten skall varit anlagd. Ett hälft Geom. tunneland, numera upptaget till åker, var fylldt af stenrösen, som stodo lägre än jordytan i gropar af två famnars diameter. Ett röse innehölls i hvarje grop och i några hade dessa ännu utseendet af ugnar, hvälfda i likhet med allmogens badstugo ugnar, hvalfvet en half och bottnen 21/2 aln under jordytan, samt innehållande kol och aska. En mängd jernsaker hafva i dessa gropar blifvit funne, men med undantag af tvänne tvåarmiga ljusstakar, har jag ej varit i tillfälle att se dem, såvida de af allmogen blifvit dels bortkastade, dels till smide använde; likväl skola äfven bordsknifvar funnits under det rum, som enligt sägen utgjort fornfolkets tempel. Möjligen har detta varit invigt åt den Kristna Katolska bekännelsen; ljusstakarne hafva mycken likhet med dem, som nyttjas i Katolska "kyrkor, och traditionens uppgift, att Jatulin kansa ej voro Oikiat Ihmiset (verklige menniskor, riktigt folk), kan äfven instämma härmed, då desse trakters fordne invånare med detta utryck betecknat ej blott hedningar, utan äfven bekännare af Katolska läran.

i) Nuvarande inbyggare vid Kemi elf äro Finnar, troligen af de fordne Sawolaksare och Karelare vid Hvita hafvets kuster, hvilka under Tatariska invasionen i Ryssland af Ryssarne blifvit trängde vesterut.

— 291 —

Sagan, som förmäler Jatulerne varit en storväxt folkstam, karlarne af 3 ä 4 alns, och qvinnorne af 3 alns längd, ^tillägger dem äfven sällsynt skicklighet i trolldom; och den som af händelsen fördes i nejden af deras boningar kunde endast med svårighet återfinna vägen derifrån. Fruktan derför lefver ännu bland innevånarne i dessa nejder. De så kallade Jatulin tarhat, platser för ett slags af detta fornfolk nyttjade springlekar, som flerstädes visas, såsom i Ajos, på Rivi inom Kemi socken, vid Kivalo, 4 mil ifrån berörde Sockens kyrka, der stället är utmärkt genom stenar af särdeles storlek, vid Munaluoto, å Kakamaniemi, utanför Kuivaniemi i Ijo Socken och annorstädes i Bottniska skärgården, dock mig veterligen ej sydligare än i Gamle Carleby socken, utgöra ännu föremålet för en vidskeplig farhåga; och då någon af allmogen oförmodadt föres inom dem, vågar han ej stiga inom de markerade ringarna, och om han icke anträffar sjelfva fången, tror han sig beständigt förvillas eller af rån på stället borttagas — en vidskepelse som till någon del ock återfinnes i Lappmarken, der fruktan att bortföras af rån (halduk, Finska haltiot) äfven äger rum. Vid Haldutjokka i Karasjok föregifvas flere personer på detta sätt blifvit bergtagne, hvilka, enär de funnit utväg att derifrån återkomma, omtalt huruledes de hos halduk funnit boskap, får, getter, kor, renar in. m. samt blifvit undfägnade med mjölk, kött och fisk; men anmärkningsvärdt nog omnämnes ibland förplägningen aldrig bröd eller brännvin, ehuru dessa för Lapparne utgöra läckerheter.

Genom hvilka medel de nuvarande inbyggarne vid Kemi elf kunnat öfvervinna denna starka och resliga folkstam lemnar traditionen oförklaradt; likväl berättas, att den, lång tid efter sitt kufvande, qvarblifvit å orten, gömd i grottor och kulor, samt derifrån till den grad plågat landet, att detsamma, utan föregången välsignelse, föga kunnat bebos.1) Men denna qvarlefva af

') Här blir sagan mera mörk och mystisk och Jatulin kansa, hvilken nu mera föreställes såsom sjelfva principen för det onda, — ej allenast af densamma understödd, — får härefter namn af Vuoripeikot (bergstroll), Jättiläiset (Jättar), Hiisi, Juutit, Juuttahat m. m. Äfven i

— 292 —

Jatulit blef från sine gömslen medelst messande och predikande förderfven af Biskopen — förmodligen Erke-Biskopen Hemming år 1345; och när han ifrån Messusaari holme, tre mil söder om Rovaniemi Kyrka, på detta sätt förjagade en af dem ifrån en

• midtemot liggande bergklint, Bopsavaarannenä, flydde den onde ögonskenligen till Hiienoja, Hiisis bäck, på vestra sidan af elfven, en af denne nations fordne boningsplatser, hvarifrån han ytterligare förjagades åt vester; men ännu qvarstadnade några, hvilkas otillgänglige tillhåll Biskopen ej kännt, och först sednare fördrefvos de af presterne. Desse af Jatulit sednast valde boningsplatser visas ännu i de ohyggligaste grottor och hälleberg såsom Narkauksenniska, Munkinkallio, Pahtama, Patsantikallio och Hiipionniemi, en jordhåla vid Wantaus, hvilkas djuphet förhindratexorcismens inträngande. Ifrån dessa uppehållsställen oroade de resande; än fasttogos desse och kunde ej utan hjelp röra sig ur stället; än förvillades de genom ett hastigt påkommet mörker; än blef hästen, då en sådan begagnades, ursinnig, åkdonen sönderbrötos m. m.

Hvart detta folk tagit vägen, derpå blir svaret lika otydligt, nemligen Hiiteen, till Hiisi. Att utflyttningen skett vesterut synes det ofvanstående bevisa, och möjligheten deraf att Hiisi och Helsinki (Helsinge) beteckna samma nation ådagalägger synonymien af uttrycken mene Hiiteen och mene Helsinkiin. Namnet Hiisi, som numera i dagligt tal betyder detsamma som i Svenskan »den onde", har fordom troligen nyttjats att utmärka en farlig nabo, en förhatlig eller fruktansvärd utländning: med ett ord någon som var till skada eller gjorde ondt. En sådan (Hiisi) önskades plats i afgrunden x), hvilken sålunda icke kunde vara hans

Vuokki by af Hyrynsalmi Socken omnämnas de såsom hörande till

Hiienjoukko (Hiisis följeslagare). Hiisis afkomlingar voro de ej, men

hörde dock till samma slägte.

*) Så lyda orden i en af execratorer (Tietäjät)nyttjad besvärjelse:

Mene Hiisi helvetihin

Karkia, kavala henki,

Ota Hiiestä hevonen

Walko vaarasta valittu.

- 293 —

egentliga hemvist; och en på denna ort gängse berättelse omtalar äfven, att Hiisi varit den förste som här nyttjat hästar och infört denne afvel. Allt detta synes visa att Hiisi, Hiienväki, voro ett folk, som med de inflyttade Finnarne lefde i ett mindre vänskapligt förhållande. Naturligt följde deraf, att ett fiendtligt folkslag, som var de nye invånarne till besvär, hänvistes dit (vesterut?), och då de äfven der skadade, önskades dem en plats i afgrunden. Troligast synes ock att fornfinnarne med Jatulin kansa betecknat alla de Gröthiska stammar, med hvilka de haft gemenskap, och först sålunda utmärkt de fordne Joter. Ryssarne förstodos ej under denna benämning, emedan de aldrig framträngt så långt åt vester och sagan dessutom bestämdt skiljer dem; att de kunde vara Lappar motsäges af beskrifningen å Jatulis höga växt. Då Finnarne ännu benämna Norrige .Tuuti, Normännen Juutilaiset och Norska nationen Juutinkansa, är det ej omöjligt att de fordom gifvit deras stamförvandter namn af Jatulit, hälst äfven Norrmännen genom Nore räkna sin Konungaätt, ända till Harald Hårfager, ifrån Fornjoter (en forntids Jote). Sednare har otvifvelaktigt detta namn blifvit tilldeladt Helsingarne, hvilkas välde fordom sträckt sig ej blott till Kemi, utan ock till Uleå elf och måhända längre.

Traditionen om Jatulin kansa är egentligen känd i Socknarne vid Kemi elf samt i Torneå och Ijo. För öfrigt har jag ej hört den omtalas af andre än någre Bönder i Wuokki, hvilka dock, lika med invånarne i Ijo och Torneå, ofta förblanda dem med Jättiläiset (jättar); likväl göres deri den skilnad, att man

t. ex. aldrig omtalar Jättiläisten utan endast Jatulin tarhat, aldrig Jatulin hauat, men blott Jättiläisten hauat; äfvensom sagan icke tillägger Jättiläiset äran att hafva uppbyggt den i Katolska

Astu tuone tuokemaksi Tuone Turkin asumille Aina Aasian rajoille Tuolle puolen Turjanniemen, Ei siel ole papit paita päällä, Messu miehet miekka vyöllä, Sanan Saarnaajat kotona.

— 294 —

tiden uppförde gamla Kyrkan i Kemi, hvilken af folket envist förbehålles Jatulin kansa, som i detta fall otvifvelaktigt betecknar de Upländningar, hvilka skickades till Kemi att der för Klostrets

Sigtuna räkning idka laxfiske i elfven, samt troligen redan i medlet af tolfte århundradet anländt och, såsom de förste Kristne å orten, här uppbyggt sig en Kyrka. I namnet å Sigtuna by hafva de qvarlemnat ett säkert minne af sin härvaro. Berättelsen öm Jatulin kansas stora växt och obändiga lynne motsäger icke detta; ty hvad det sistnämnde angår, kunde här, likasom öfverallt, godt och ondt vara blandadt, och traditionen säger uttryckligt att en del af dem voro kultiverade, fredlige och lefde tillsamman med landets öfriga inbyggare; likväl utmärktes de genom en särdeles tystlåtenhet, som på dessa orter öfvergått till ordspråk.

Några benämningar finnas ännu såsom qvarlefvor af detta folk. Så heta åtskilliga hemman Kunnari, i de äldre Kyrkoböckerne Gunnar, af det i Norrige allmänt brukliga dopnamnet Gunnar, Gunnert. Kunnarusvaara ligger ej långt från Wiiri. Severijoki, Severivaara och Severijärvi visa tydligen sin härledning från Sivert. Namnet å det äldsta hemman i Jaatila by af Rovaniemi Socken är Håkana, och stället der bolstaden blifvit anlagd kallas Tjuraniemi, af det Svenska Tjur och det Finska niemi, udde. Dessutom finnas Risoja, Kongamella, Walmari, Flänki, Tossaniemi m. fl. hvilka säkert äro af Göthiskt ursprung. Af detta folk, Joterne, torde äfven benämningarne Juotasjoki, Juotaskönkäs och Juotasjärvi härstamma.

Lemningar från forntiden, som i dessa trakter blifvit upptäckte, hänvisa äfven till ett Göthiskt, här vistande folkslag. För några år sedan uppgräfdes vid Perankajärvi i Rovaniemi en jernhjelm, hvilken ännu vägde tio skålpund och förmodel. aldrig varit af Finnar begagnad. Vid Oikarainen hemman i samma socken fanns en urgammal silfverked af 1 y2 alns längd, med spänne af 22 lods vigt, liggande i ring uppå en jordfast sten. *) Urgamla

*) Det är bekant att det fordna Skandinavien hade Gudabeläten af sten, dem -de smyckade med Guld och kostbarheter. Se Forn-Nordiska Häfder utg. af Liljegren, 1 H. s. 121.

— 295 —

metall och messingsstycken, hvilka ej mera varit igenkännlige, hafva på flere ställen blifvit ur jorden uppgräfne, och år 1817 fanns vid Hiukka hemman under en gammal, ofantligt tjock furustubbe, hvars rötter ännu voro friska, en mumie af särdeles storlek, å hvars hals i ett band, till utseendet af siden, var fästad en idol i likhet af en kalf — en forngöthisk sed. Denna idol förvaras med största noggrannhet af dess nuvarande ägare, som vid dess magiska kraft fäster ett vidskepligt förtroende.

X.

Några anteckningar om fiskodling i Finland och finska Lappmarken.1)

(Ur Åbo Tidningar för år 1857.)

Några hundrade steg söderom Utsjoki kyrka utlöper ifrån Hergevarre berg en å, Säytijoki kallad, som under nodtiden är väldig nog, men om sommarn och vintern endast en obetydlig bäck. Sedan ån i en mångbugtig fåra, lik en qvarnränna, nedstörtat från berget, stadnar den ofvanom kyrkan i sitt lopp och bildar det sakta rinnande Zelkaträsket. Här utsatte jag om våren 1820 några miljoner romkorn af harren (Salmo thymallus), på hvilka genast gjöts af hanfisken utrinnande mjölkvätska, hvilken massa sedan sakta omrördes med harrfiskens stjert. Året derpå tyckte jag mig finna större mängd harryngel i samma bäck, än jag någorstädes sett. Detta försök förnyades åren 1821 och 1822. En vacker sommardag år 1826 fann jag i bäcken så ymnigt af större och mindre harr, dock ej af det största slaget, ända från bäckmynningen till nära kyrkan, att om jag skulle beskrifva

1) För dessa anteckningar, som utvisa att man också i vårt land gjort försök med fiskodling, äro vi författaren synnerligen tackskyldige. Det vore önskligt att de i uppsatsen förekommande anvisningar blefve behörigen behjertade och i verket satte. Eed.

— 296

fiskens mängd, mången torde anse min beskrifning öfverdrifven. På ett ställe, i en videskog, der ännu ett litet tillflöde på sandigt botten inlöper, fanns en grop, liknande en låg gryta eller ett stort fat, af några få famnars diameter; der kunde man alla vackra sommardagar se så mycket harr, att bottnen icke syntes, utan hvimlade desse i flere varf ofvan hvarandra tätt från bottnen till nära vattenytan. Då man på orten kunde få så mycket färsk fisk man behöfde, oroade jag icke den nya kolonien, som årligen ökade sig.

År 1826 om hösten utplanterades i samma bäck på samma sätt ycgel af lax, och kunde man år 1829 tydligen märka laxyngel i ån. Men som jag snart derpå lemnade orten, var jag ingen sommar mera i Utsjoki och känner icke vidare resultat af denna fiskplantering, hvarmed icke heller åsyftades att undersöka, i hvilken proportion eller hvilken procent fiskrommen ger fisk, utan endast att söka förskaffa mig i denna bäck en för framtiden beqväm fisksump, hvilken likväl, i anseende till ymnig tillgång på lax, sik och annan fisk, ej skulle ländt mig till någon synnerlig ekonomisk nytta, utan kanske mera till en nöjsam ögonfägnad vid fiskarnas lif och hushållning samt ofantliga tillökning i bäcken.

Ar 1857 den 12 maj vid pass klockan 7 på f. m. kramades ifrån en 14 ^:s gädda, fångad i Lappajärvi träsk af Wasa län, en djup talrik full med rom, hvilken sattes i ett embare, som fylldes med vatten, hvari af en lefvande liten gädda mjölkades par fingerborrar mjölke — ty mera mjölkvätska var ej att tillgå. Sedan allt detta med fiskstjerten sakta blifvit omrördt, togs deraf, efter en half timmes förlopp, mycket varsamt med en thekopp omkring 100 romkorn, som sattes i ett driksglas fyldt med vatten ur samma träsk, h varifrån fisken fångats Embäret, hvari några mycket små hål voro anbragta, fördes sedan i träsket och nedsänktes så djupt i vattnet, att endast några tum af öfre delen af laggbräderna voro ofvanom vattenytan. Dricksglaset ställdes på ett bord åt solsidan i rummet, och embaret sålunda i vattnet, att solen kom åt det. I driksglaset ömsades dagligen 1 ä 2 gånger friskt träskvatten, men embaret vidrördes ej. Man såg nu huru vattnet slemmades, blef grumligt och de troligen

— 297 —

omogna eller obefruktade romkornen uppstego från bottnen, hvaremot hos de andra gulan blef allt klarare och tydligare samt förvandlades slutligen till en svart prick.

Den 20 maj klockan 9 f. m., d. v. s. efter 8 dygn och 2 timmar, kunde man räkna 4 lefvande, qvicka, muntra och oroliga fiskyngel. Solen lyste vackert på glaset under mitt betraktande af fiskyngelns förehafvande, och på de svarta prickorna i rommen tyckte jag mig finna, hurusom ny yngel i hastighet tillqvicknade, så att jag räknade 7 lefvande fiskyngel. Jag lemnade glaset och gick till andra sysselsättningar; men till min förvåning såg jag, klockan 11 återkommen, ingen simmande fiskyngel. Solen stack fram på glaset, och genast begynte 10 st. att simma i vattnet, men inga flera fiskyngel uppkommo i glaset, d.

v. s. endast af hvart tionde romkorn erhölls fisk. Derefter gick jag för att undersöka mitt embare i träsket; der fann jag oräkneliga gäddyngel, hvilkas förhållande till rommängden var omöjligt att bestämma; dock tror jag detta i embaret ingalunda öfversteg det i glaset, hvilket dock sköttes med yttersta omsorg. Om man antar att en gädda har 200,000 romkorn och hvart lO:de skulle ge fisk, hade antalet bordt vara 20,000, men så många voro de synbarligen icke. Af de tio gäddyngel, som uppfostrats i glaset, dogo två redan andra dagen, och den tredje dagen funnos endast 5 lefvande, då desse fördes i träsket, för att få sin frihet. De som uppfostrats i embaret i träsket tycktes bättre hållit sig vid lif och utsläpptes äfven i Lappajärvi sjö.

Två dagar derefter, eller den 13 maj, uttogs rommen af två stycken 10 skålpunds gäddor, hvilka' ej mera hade lif, sattes i ett fat, som förvarades i ett kyligt rum, tills en han-gädda den 15 om morgonen erhölls, med hvars mjölke rommen kunde befruktas. Till den myckna mängden rom togs nu mjölkvätskan af en liten gädda, till obetydlig proportion mot rommen. Mjölkvätskan omrördes med gäddstjerten och blandades omsorgsfullt i rommen. Allt fördes till träsket och nedsänktes i vatten i en mycket tät pärtkorg på ett gräsbeväxt gyttjigt ställe, dit gäddor pläga samlas till lek. Efter 8 dagar och 3 timmar märktes i pärtkorgen en myckenhet fiskyngel; men några timmar derefter hade antalet

— 298 —

betydligt minskats; men många Gryrini, Dytici, grodungar och några hästiglar hade hittat i korgen. Om fiskyngeln ifrån de små hål, som funnits i pärtkorgen, sökt undankomma eller om de blifvit ett rof för förenämnde fiender, kunde man ej veta, men tydligen märktes att Dytici och Gyrini anställde jagt efter dem. Hade man haft tillfälle till bättre botten och rinnande vatten, hade säkert resultat kunnat erhållas; men här var omöjligt att pröfva i hvilken proportion fiskyngeln stod till den i pärtkorgen befruktade rommen. Dot tycktes dock märkas, att färre erhöllos än i det gistnade embaret uppammats, dit rofdjuren ej sluppit. Det är således svårt att veta, hvaraf den mindre lyckliga utgången vållats.

Den 26 maj kramades, utan särdeles våld, rinnande rom af 5 st. mörtar, som genast befruktades med mjölke af 4 stycken hanar och omblandades med fiskstjerten till sådan myckenhet med rommen, att vattnet, hvari det var, liknade mjölk. Af denna smet togs i tvenne dricksglas ungefär 100 romkorn i hvardera; det öfriga delades i tvenne käril, ett embare och en med papper fodrad pärtkorg — båda ställdes på ett för solen åtkomligt ställe. Efter 8 dygn och par timmar uppkommo i ena glaset 5 och i det andra 6 stycken lefvande, särdeles qvicka ungar, d. v. s. det ena glaset gaf endast 5 och det andra 6 procent. Uti glasen måste vattnet dagligen ömsas, hvilket torde hafva haft en menlig verkan på den späda fiskafveln. I embaret, som var ute i sjön, uppstodo oräkneliga fiskungar på samma tid som i glaset, oaktadt väderleken var kylig, ruskig och vinden nordlig; men äfven denna gång lyckades fiskafveln i pärtkorgen sämre: papperet var uppblött och många insekter, maskar och amfibier, hade inträngt sig dit. Efter par dagar sänktes embaret djupare under vattnet och fiskyngeln, älskande friare utrymme, simmade ut derifrån; några kommo tillbaka, men andra dagen voro de alla sin kos.

Ett annat försök med rommen af döda mörtar och blott liten blandning af mjölke, gaf ungefär samma resultat. Det tycks vara bra litet att få endast 5 ä 6 procent af rommen till fisk; men då en mört anses hafva 100,000 romkorn, får man ändock bra många fiskar utaf en enda.

— 299 —

Under samma tid undergingo några hundrade tusen romkorn af lefvande abborrar samma behandling. Ingen lefvande abborre kom fram i glaset, ehuru den befruktade rommen dagligen fick friskt vatten; men i en pärtkorg, som varit utsatt i sjön, uppkom något fiskyngel, dock i vida ringare mån än af mörten. Torde hända att den trygga och långsamma abborn mindre undvek rofdjurens jagt än mörten och gäddan, som äro qvickare; ty i ett gistnadt träkärl lyckades äfven abborrplanteringen bättre; dock, på en så stor mängd rom, kan man ej ens gissningsvis uppge, huru mångte romkornet gaf fisk. Ifrån träkärlet togs en mängd fiskyngel i glaset och fördes in i rum, men inom par dagar dog mer än hälften, hvarföre återstoden fördes i sjön, och åt dem i träkärlet lemnades äfven frihet att välja sjön i stället för sin trånga boning. De som uppqvicknat i pärtkorgen hade redan alla dels blifvit uppätna af rofdjur, dels öfvergifvit sitt födelseställe.

Den 27 maj undergingo, för sjöstrandens olämplighet, några tusen romkorn ofvannämnde behandling i tre spillkummar; men endast ganska få fiskar erhöllos af abborr-rom; deremot flera af mörtrom. Resultatet af denna fiskplantering år 1857 blef, att gäddrommen gaf inemot dubbelt antal fiskyngel i förhållande till mörten och abborren. — Skulle i Finlands vidsträckta insjöar och vattendrag, af hvilka många — såsom de i Ilmola och Kyro vattensystemet— icke mera anses gifva 10 tunnor fisk om året och äro alldeles utfiskade, fiskplantering bedrifvas, så vore allt skäl, att hålla sig till de större och bättre fisklagen, såsom alla laxarter, gös, stör (?) m. m., deder alla trifvas i större insjöar. Ännu äro väl icke alla våra insjöar utfiskade, såsom t. ex. Lappajärvi i Esse vattensystemet, hvilket, med de sämre fisklagen inberäknade, ger årligen 500 tunnor salt fisk, oberäknadt fångsten i Esse å, Evijärvi och Alajärvi träsk, som ej är så obetydlig heller Keitele och Wiitasaari sjöarne äro ännu fiskrikare, men på alla ställen hör man dock klagas öfver fiskens aftagande, hvilket likväl med mycken lätthet kunde förekommas. Af vår finska allmoge är måhända ej stor hjelp häri att förvänta, men herremännen borde häri föregå med godt exempel och visa huru fiskafveln bör skötas. Åt inbyggarne vid Kemi vattensystem, hvilka utgöra föga öfver

— 300 —

10,000 personer, inbringar fisket minst 100,000 rbl s:r årligen. Man klagar allestädes öfver fiskens minskning, men valar sig icke någorstädes om att sköta fiskafveln, utan man sträfvar att öfverskrida författningarne, lemnar ej fisken, särdeles laxen, i ro under lektiden, ännu mindre samlar man den myckna rommen, eller befruktar den lektiden och lemnar den i flodgudens vård.

Hvilken ofantlig rikedom för landet skulle icke fiskerierna i Saima, Päijäne och Kumo vattensystemen lemna, om man i dem årligen planterade några biljoner laxyngel; och dertill skulle i sanning icke behöfvas rom af många hundrade laxar, och ännu mindre hanfiskar; ty med en hanfisk kan man befrukta rommen af 6, 8 ä 10 honfiskar eller flera. Sålunda kunde äfven bottniska och finska viken samt Östersjön blifva lika outtömliga skattkamrar som Oceanen, om helst en fiskare bland tusende med allvar skulle intressera sig för fiskplanteringen; ty lik svalan, som ifrån Afrikas brännande kuster årligen besöker sitt bo i Norden, anses fisken årligen besöka stället, der den tillkommit.

Det egna i fiskplanteringen är, att befruktad fiskrom kan forslas långa vägar och derefter utsättas i vatten, der fisken qvicknar till lif, växer och frodas. Jag påminner mig ett högst litet träsk af 50 famnars bredd och 150 famnars längd i Rovaniemi socken, 1/6 mil åt v. från kyrkan, Pestilampi kalladt, der aldrig annan fisk funnits än högst obetydligt gäddor och abborrar; men år 1792 hade, enligt säkra ståndspersoners och bönders berättelse, då vordne pastorsadjunkten Henrik Wettberg fört dit befruktad mörtrom och några lefvande mörtar. Åren 1803, 1804, 1805 och 1806 var jag delegare i fiskeriet i denna lilla sjö, och vi fiskade med högst obetydliga bragder och ringa kostnad såtals mörtar ifrån detta lilla, ehuru djupa vatten, sä att man tyckte att träsket var outtömligt på fisk. Häraf skulle jag sluta att fiskafveln, om man valde af de större ock dyrare fiskslagen, kunde blifva lika vinstgifvande i Finland, som den redan är i England, Frankrike och en del af Tyskland, samt länge varit det i Kina och Japan. Men jag tror det aldrig vinnes annorlunda än genom kraftiga väckelser från många, och måhända

— 301 —

äfven från styrelsens sida eller genom kejserl. finska hushållningssällskapet, hvilket Finland är oberäknelig tack skyldigt för sin uppkomst i många näringar och yrken.

Lappajärvi den 13 juni 1857.

XI.

Om en del inhemska foderväxter. 1)

Om man undantar några större herrgårdar samt en och annan ståndspersons och förmögnare bondes lägenheter, mest i södra delen af landet, är ängskulturen nästan öfverallt i Finland försummad. Sannt är väl, att den i förhållande till ängsmarken ringa åkervidden i allmänhet anses behöflig för sädeskulturen. Men man bör dock besinna, att den finska bonden nu för tiden träder sina, uteslutande för odlig af säd begagnade åkrar, dels b vart annat, dels hvart tredje år. Den häraf påkallade, ofta återkommande gödslingen skulle emedlertid kunna minskas om åkern tid efter annan lades i linda. Och medan hötillgångarne derigenom ökades och mera boskap således kunde uppläggas, skulle jemväl gödseltillgången blifva större och dess qvalitet bättre. Derigenom vunnes ock att trädning ej behöfde komma i fråga oftare än hvart fjerde eller hvart femte år.

Orsaken till ofvanantydda beklagliga förhållande i afseende å ängskulturen torde dock heldre böra sökas deri, att fullt tillfredsställande resultat ej vunnits, emedan man å de orter, der gräskultur hos oss förekommer, ej utsår frön af inhemska foderväxter, utan begagnar sig af frö som mognat å sydliga orter med såväl varmare klimat som bördigare jordmån än Finlands, och som derföre ej heller väl lämpar sig hos oss.

1) Emedan i denna uppsatts, som antagligen är skrifven på 1820talet, äfven åtskilliga lappska foderväxter omtalas, har jemväl den ansetts kunna få här plats. Utgifv.

— 302 —

Men hvarföre då föredraga de utländska foderväxterna framför de inhemska? Hvem kan väl neka Lucern, Vickorn och Klöfvern företräde framför många andra foderväxter. Men hvilken svårighet möter det icke för en fattig landtman att årligen ifrån utlandet skaffa sig frö af dem eller, om sådana af utländsk production ock kunde inom landet köpas, hvar skall han årligen taga penningar dertill. Ty såsom varmare länders inbyggare komma sådana växters frön endast sällan här till mognad. Huru ömtåliga äro de icke för frost; huru grannlaga i afseende å jordmån!

Hvarföre således äflas med att kultivera Medicago sativa, ja t. o. m. den förträffliga svenska Lucern M. falcata; hvarföre den bredbladiga Lathyrus latifolius, som är så kinkig att odla, hvarföre Lathyrus tuberosus framför de inhemska L. pratensis och palustris, (Vicia sylvatica och V. cracca), Astragalus alpinus och oroboides, Phaca frigida och Pisum maritimum.

Hvarföre utländska klöfverarter framför de inhemska Tri^olium pratense, repens och medium, hvilka äro ojemförligt mindre grannlaga i afseende å jordmån än de förre och derföre gifva mera i ladan, jemte det de äro för boskapen lika smakliga och kanske mera helsosamma.

Hvarföre den af landthushållare och än mera af författare utropade Phleum pratense, timotejn, framför dess inhemska slägting Phleum alpinum. Hvarföre Alopecurus pratensis (ängskaflen), som mig veterligen ej växer vild nordligare än i trakten af Wasa, och äfven der med högst usel trefnad i förhållande till den i Åbo län såväl odlade som äfven vildt växande — hvarföre således denna framför dess nordliga afart fi alpestris. eller framför Poaarterna, Holcus alpinus och odoratus, Miliegräst (Milium effusum), Vårbrodden (Anthoxantum odoratum), Rörflen (Phalaris arundinacea), Arundo Lapponica och Tåtlarne (Aira).

För tio år sedan förde jag med mig ifrån Åbo län frön af Alopecurus pratensis och utsådde dem på en landtbrukares ägor vid 66° polhöjd. Något växte der väl upp, men för par år tillbaka fann jag deraf ej vidare något spår på hela ängen. Det, som utsåddes på god, högland hårdvalls äng, tycktes dock trifvas bättre, än det som såddes på till höbol lemnade myr- eller

303

kärråkrar. Hvad som blef utsådt i gammal, väluppbrukad och god åkerjord ärfde sig väl något under de första åren, men på det fjerde året syntes ej heller der mera något stånd deraf. Ej ett enda strå hade uppnått mera än 4 qvarters höjd.

Mig rinna härvid i hågen en finsk landtmans ord:

,,Tuo siemen pohjasesta, totta kesänä kaunihina touvon saat todellisen sarastakin savisesta, tilastakin vilusesta."

Ehuruväl egentligen hänsyftande på sädeskulturen, låta de dock lika väl länapa sig till odlingen af foderväxter. Hvilka af våra inhemska växter borde då för ändamålet ifrågakomma?

Af de enligt min mening för ängskulturen tjenliga inhemska växterna skulle jag på grund af min ringa erfarenhet vilja i främsta rummet ställa.

l:o Poa alpina, som är en af de saftigaste, finaste och kraftigaste samt för all boskap smakligaste gräsarter. Hon är mycket bladrik, har fylliga ax och mångårig rot samt trifs i Lappmarken på både torrare och fuktigare jordmån, på ängsbackar och sidländta ställen. Bäst frodas hon der dock i dälder och på elfstränder, der jordmånen är något lerblandad. Hon växer på sådana ställen dubbelt och tregånger högre än på sina egentliga växtplatser, fjälltrakterna, hvarest hon sällan når mera än 5 ä 6 tums höjd. Hon blommar midsommartiden och aflemnar ofta mogna frön redan i medio af Juli. Blefve hon utsådd nere i Finland, är det mycket probabelt att hon skulle gifva moget frö redan omkring midsommaren. Ett af mig högt upp i norden gjordt försök att utså frö af Poa alpina på en äng, som frambringade endast sämre grässlag, gaf godt resultat. Hon spred sig och rotade sig här så, att ängen betydligt förbättrades på bekostnad af de sämre grässlagen.

Insamlingen af frö går ej lätt för sig på ängen, emedan

— 304 —

fröna ej gerna rinna ur capsalarne, om de ock äro mogna. Man måste derföre lindrigt torka och derefter tröska växten.

Vill man för henne upplåta åker, som har något svartmylla på stenig grund samt är belägen vid foten af något berg, så att fuktighet, helst sådan som kommer ifrån källådror, ej fattas, kan derifrån skördas uteslutande fjällgröe. Börjar den att urarta genom inblandning af andra växter, kan sådant genom tidig skörd afhjelpas.

2:o Phleum alpinum, Fjällkampen. Denna liknar mycket ängskampen (Pl. pratense), men har ovalt ax af mörkare färg och med längre borst. Hon har länge, visserligen oförtjent, undgått landtmannens uppmärksamhet; ty hon ätes begärligt af boskapen. Frö af henne kunna utan större svårighet insamlas, emedan hon finnes och trifves väl i Europas alla fjälltrakter. Dock torde de lappska provinserna vara rikast derpå. Hon är der allmän ej allenast på fjällen, utan ock på ängar, belägna i närbeten af sådana. Hon går ända ned till Öster- och Westerbotten, der hon förekommer allt intill Uleå och Piteå. Hon växer vanligen i tufvor, har något krypande rot och uppstigande stängel. Hennes höjd är på fjällen vanligen ej mera än 11/2 qv., men hon växer ut ända till tre qvarter och derutöfver nere i dalarne, der hon blommar i Juni och sätter frö i Juli. Frö bör ej tagas förrän det är väl moget. Det utsås på sidländ mark, som har något svartmylla, helst på vid elfstränder belägna ängar, eller annorstädes der hon ej är utsatt för stark solvärme. Ju oftare växten afbergas, desto mera tilltager hon i täthet och längd.

En utmager äng, hvarå dock någon svartmylla uppkommit i följd deraf att den blifvit använd till betesmark, blef af mig besådd med frö af Phleum alpinum. I stället för att ängen derförinnan per kappland gifvit knappt två lispund hö, bestående af Poa trivialis, Festuca ovina och Carices, gaf den året efter det den blef besådd med frö af fjällkampen, hvaröfver litet spillning utbredts, tio och det derpå följande året 15 lispund hö, bestående mest af fjällkamp, och den åts af boskapen med mycken begärlighet. Fjällkampen odlas naturligtvis, liksom andra för ängskulturen tjenliga växter, än förmånligare i åker; men äfven på

— 305 —

nyssnämndt sätt kan hon fortkomma. Och i de nordligare trakterna af Finland tror jag att hon är tjenlig till att för högre kultur förbereda sådana emellan höga berg belägna sumpiga myror och gungflyn, hvilka åt sig sjelfva lemnade ej framalstra annat än Eriophora, Scirpus och andra till boskapsfoder mindre gifvande växter. Om sådan mark afdikas och besås med frö af fjällkampen, skall den snart visa sig vara förmögen att framalstra äfven flera andra slag af hårdvallshö. Min erfarenhet härutinnan är väl ej stor, men dock någon. På mossjord af antydd beskaffenhet utsådde jag en handfull frö af fjällkampen. Dessa frön icke allenast grodde, utan ur dem uppspirade äfven god växt. Fjälkampen undanträngde sumpväxterna, och inom tre år rotade hon sig så starkt, att marken, som före utsåningen var så blöt och sumpig, att den knappt kunde beträdas, nu nästan liknade en hårdvallsäng. På ängar, som bergås tidigt, ökar hon sig ej särdeles, emedan hennes frö mognar sent.

3:o Milium effusum, luktgräs, förekommer förmodligen öfver hela Finland. Jag har funnit henne växande i löfskogar i Lappmarken och derifrån söderut i nästan alla socknar ända till Vasa, dock mera sparsamt. Hon blommar i Österbotten i Juni och i Lappmarken i Juli månad. Blandad med annat gräs gör hon detta för boskapen smakligare. Frön af henne kunna utsås vår eller höst på skuggrika ängar, helst sådana som hafva någon fuktighet.

4:o Holcus alpinus. Tillhör egentligen den kallaste norden. Hon växer på sluttningarna af Lapplands fjäll och uti emellan dem belägna dälder. Bäst tyckes hon dock trifvas i bottnen af gölar och rivierer. Der växer hon ofta i små tufvor, formerade af dess långa fintrådiga rötter, ur hvilka hennes 8 ä 12 tums höga, tätt till hvarandra sittande bladrika, glatta och lena strån med sina azurfärgacle kapslar uppstiga. Hon uppsökes af får och renar såsom den största läckerhet, och hon ätes med begärlighet äfven af annan boskap, så i färskt som i torkadt tillstånd. Hon utsprider en behaglig doft, som dock ej är så starkt som hos myskgräset (Holcus odoratus), och hon ätes derföre alla tider af boskapen. Ehuru liten, förtjenar hon visserligen för sin bladrikhet

20

306

och godhet landtmannens uppmärksamhet. Hon är nemligen en god krydda bland andra sämre höslag; ty blandade med denna och Poa alpina ätes t. o. m. Carices af fåren. På de lappska fjällen blommar hon i Juli och sätter frö i Augusti; nere i dalarne något tidigare. Kunde någon landtman skaffa sig frö ifrån norden af denna nyttiga och vackra växt, gjorde han bäst i att utså dem på hösten på sådan mark, som af naturen är något fuktig, och med räffsa eller harf ned mylla fröna. Helt säkert vore det anledning att göra försök med odling af densamma i Finland, till en början i dess nordligare delar, hvarifrån hon småningom, sedan hon vant sig vid klimatet der, kunde spridas söderut. Då hon ofta i Lappland når sin fulländning inom en månad, torde hon, odlad i sydligare trakter, kunna der gifva två skördar årligen. Hon är ett bland de grässlag i Lappmarken, som lockar kreaturen, isynnerhet fåren, upp till fjällen, oaktadt de der ofta blifva vargens rof.

5:o Holcus odoratus, myskgräs. Växer vild öfver allt i Finland och förtjenar nog jordbrukarens uppmärksamhet. Ty hon är liksom H. alpinus och Vårbrådden (Anthoxantum odoratum) för boskapen så begärlig, att äfven sämre grässlag, uppblandade med henne, af dem gerna förtäras. I sitt vilda tillstånd uppsöker hon hälst bäck- och elfstränder samt sidländta, skuggrika och af rivierer genomflytna ängar, hvarföre odlingen bäst torde lyckas på sådana eller, om man vill för henne upplåta åkerjord, på fuktiga och lindrigt gödslade tegar, bestående af sandblandad lera. En stor olägenhet är dock att dess frön ej mogna jemt och de endast med svårighet frigöras från sina kapslar.

6:0 Aira coespitosa, Tåtel. Ehuru ej bladrik, är hon likväl i följd af sin frodiga växt gifvande. Hon ätes med begärlighet af både hästar och kor och förtjenar att odlas, hälst frö af henne, emedan hon förekommer allestädes,*lätt kunna fås och sålunda liksom sjelfmant erbjuda sig. Ja, ifrån Finlands sydligaste udde ända upp till Ishafvet följer hon menniskan i spåren och intränger med största begärlighet på de odlade fälten. Hennes vanliga längd är emellan 5 och 9 qvarter, men på välgödda åkrar täflar hon med sjelfva skördemannen i höjd, och ger likväl,

307

om hon i tid inbergas, i godhet ej efter många af de spädare grässlagen. Hon bibehåller sig länge, der hon en gång väl rotat sig.

Hon kan odlas i all slags jordmån och är gifvande t. o. m. i mindre välgödd åker, som har någon fuktighet och lergrund. Temmeligen högt uppe i norden har jag sett en af flera tunnland bestående kärrodling, upptagen af sank myra, som, sedan den gifvit 2 4 3 sädesskördar, blef besådd med tåtel och derefter i sex år gaf en utmärkt höskörd — nästan ett kofoder på ett geometriskt tunnland — samt ännu efter tio år god afkastning. En olägenhet med tåtelängarne är dock, att de ej hålla sig så jemna som andra. Men sådant kan och bör genom återuppbrukning till åker afhjelpas.

Frö af denna växt utsås lämpligast samma år som de skördats. Men uppskjutes dermed till följande vår, böra fröna under vintern förvaras på torrt ställe, helst i köld, emedan de lätt gro, och derföre, om de hållas i värme, utsättas för faran att utspricka och mista sin grobarhet.

Ofriga till detta slägte hörande arter, ss. Aira montana (backtåteln), Aira flexuosa (kruståteln) och Aira atropurpurea (fjälltåteln), ehuru ingalunda heller de försmås af boskapen, kunna dock här lemnas å sido.

7:o Phalaris arundinacea, Rörflen. Genom att utså frö af denna växt på yngre tillandningar, som ännu årligen af vårfloden öfversvämmas och bära endast starr, säf och fräken, kunna dylika tillandningar göras mycket mera gifvande. I de på foder rika trakterna vid Kemi och Torneå elfvar uppnår Rörflenen på sådana tillandningsmarker ända till 2 å 3 alns höjd; och man skördar der af densamma per tunnland sina tio vinterlass, beräknade till minst 35 lispund lasset. Hon är med ett ord qvantitativt den aldra mest gifvande af våra vildt växande foderarter; och det är hon, som gjort Limingo äng, hvilken har whvarken längd eller bredd", så namnkunnig. Dess frön böra dock ej insamlas förrän mot slutet af Augusti. Hon trifs äfven på magra, fuktiga ängar samt på insjö- och hafsstränder.

— 308 —

Ej mycket efter henne i afseende å både qvalitet och afkastning stå:

8:0 Agrostis arundinacea och A. spica venti. Den förra håller till godo äfven med ogödslade fält. Sålunda ser man henne frodas godt på uppkastade dikesvallar, vare sig att de bestå af lerblandad sand eller annan finare sandmylla. Hon är ock den första som uppspirar på ogödslade gräftländer och på nyrödjade fält med sandblandad jordmån. Huru mycket rikare blefve ej växtligheten å dem, om hon understöddes genom att der utså äfven frö af Piphven. Under regniga somrar kan man, t. o. m. i de nordligare trakterna, få två skördar af henne. Men huruvida ängen lider af att hon afbergas två gånger på en sommar, det lemnar jag till erfarnare landtbrukarnes pröfning och afgörande. I all händelse bör hon inbergas tidigt, ej allenast derför, att hon understundom växer så frodig, att hon i följd deraf senare på sommaren lägger sig, utan ock derföre att hon såsom äldre blir lika styf som råghalm, och då är för boskapen föga begärlig. Med frö af henne kunna äfven igenlagda, med tall och enrisbuskar beväxtra svedjemarker och backar besås. Mödan och kostnaden dervid är ringa, men nytta vore deraf säkert att vänta. Utsåningen verkställes helst på hösten, men kan äfven ske på våren.

Agrostis spica venti, som i afseende å qvalitet är jemförlig med den förre, fordrar fetare jordmån än denne.

9:o Arundo phragmites. Strandrör 1. Bladvass, det största i Finland växande grässlag, kan väl i afseende å fodervärde ej jemföras med de föregående, men förtjenar dock att tagas vara på. Hon växer allmänt i insjöar och vid sådana åstränder, der föga andra grässlag trifvas. Hon har krypande, mångårig rot, blommar i Juli och Augusti, och ger mogna frön vanligen i slutet af sistnämnda månad. Om hon afbergas tidigit, innan blomningen vidtar, och medan hon ännu är fri från bladlöss och annan ohyra, utgör hon ett försvarligt foder för all boskap, utom för fåren. Mest lämpar hon sig för kor, och bäst är den, som växer på gyttjig eller dyblandad lergrund. Den, som bergås å steniga elf- och sjöstränder, är mindre saftig och derföre mindre tjenlig till foder. Bladvassen är dessutom ett godt medel att befordra

— 309 —

tillandningars uppkomst. Om rötter deraf utplanteras i hafsvikar eller vid insjö- och elfstränder med gyttjigt botten, utbreder hon sig snart derstädes och tjenar sålunda ofvanantydda dubbla ändamål, eller att öka fodertillgångarne och befordra uppkomsten af tillandningar. Enahanda nytta gör hon naturligtvis på yngre tillandningsmarker, hvilka ännu ej begynt frambringa någon vegetation. Men hon kan äfven fås att växa på af vattnet uppkastade sandbankar, blott hon der icke saknar fuktighet; och hon är sålunda egnad att sammanhålla dem.

10:o Arundo Lapponica, Lapprör, ätes af boskapen med större begärlighet än bladvassen. Hon förekommer öfverallt i Lappmarken samt i nordliga Öster- och Westerbotten. Utsådd på torra, annars onyttiga sandmoar, isynnerhet sådana som öfvergåtts af eld, kan hon der komma till rätt god växt. Men äfven hon bör bergås tidigt innan hon blir halmartad. På nästan enahanda lokaliteter kunna ll:o Hokus lanatus, Luddtåteln, och Festuca ovina, Fårsvingeln, göra rätt mycken nytta, om de der utsås. På afbrända platser, som förut varit beväxta med renmossa, odon, enrisbuskar dt) trifvas de väl, särdeles den senare med dess afart vivipara.

I2:o Anthoxantum odoratum, Vårbrodd. Man har förordat dess cultivering, så mycket heldre som hon trifs såväl på höjder och öppna fält som på sumpiga ställen. Sent afbergad ätes hon ej af boskapen, emedan hon tidigt förtorkar. Hon måste derföre odlas antingen enbart eller i förening med sådana grässlag som mogna tidigt. Till följd af sin angenäma lukt är hon begärlig för boskapen, isynnerhet fåren. Till att utsås på betesmark egnar hon sig förträffligt, emedan hon redan tidigt på våren skjuter upp. Dess frö låter endast med svårighet frigöra sig från kapseln. Men det är ej heller nödigt att tvinga det derifrån, emedan det gror äfven annars.

I3:o Vi återkomma nu till de för landtbrukaren vigtiga Poa-arterna, af hvilka perlan bland dem, Poa alpina, redan blifvit omtalad under N:o 1. De öfriga hafva härintills förbigåtts af orsak, att jag förmodar några af dem redan vara föremål för odling i landet, nemligen i södra Finland. Bland dem hafva vi att

— 310 —

främst nämna Poa pratensis, ängsgröen, hvilken både till utseende och fodervärde kommer fjällgröen närmast. Denna förträffliga ört växer vild öfver hela Finland. Hon blommar redan i början af sommaren, och hennes frö mognar derföre tidigt. Men hon afger dem ej gerna. Man behöfver derföre ej heller brådska med deras insamlande. Hon trifs bäst på torr ängsmark och är föga ömtålig för köld. Hon har krypande rot och försvinner ej lätt sedan hon en gång ordentligt rotat sig. Hon är både gifvande och för ängskulturen väl egnad.

Detsamma är fallet med Poa trivialis, som dock föredrar fuktighet och skugga. Dess frön, som mogna senare, kunna insamlas vid den tid de sjelfmant begynna att affalla.

På ängar, der dessa poa-arter växa i blandning med andra sent mognande grässlag, kunna de lätt fås att vidare sprida sig äfven utan sådd, blott man iakttar att ängen afbergas såsnart Poan, som är tidig af sig, mognat, men innan de andra grässlagen gjort det. Man skördar väl till en början mindre hö, men man har dermed vunnit att starr och andra sämre grässlag utträngts och att man sålunda fått en bättre äng. Sådant practiseras mycket i norra Österbotten, isynnerhet på tillandningsmarker som alstra starr. Der man sålunda lyckats framtvinga ett bättre grässlag, brukar man undvika att förvara det tillsammans med sämre, för att så mycket säkrare ifrån lador och skullar kunna rent och oblandadt insamla det frö, som under vintern utfallit från kapslarne. För samma ändamål brukar man ock underkasta detta hö skakning eller någon slags tröskning. Med det sålunda insamlade fröet besår man dels åkrar, som äro afsedda att lemnas i linda, dels sådana ängar, som ej framalstra ordentligt hårdvallshö, men äro dertill tjenliga.

Förtjent af att odlas är, liksom de föregående, äfven Poa palustris, som växer på fuktiga ställen.

Äfven Poa annua, Hvitgröe, ätes gerna af boskapen. Men hon är ett-årig och litet gifvande samt derföre mindre tjenlig för odling.

De bästa af alla äro dock naturligtvis Ärtväxterna. Af sådana hafva vi att observera:

— 311 —

14:o Vicia cracca, Kråkvickern. Hon utsås och odlas i åker på samma sätt som den utländska vickern, med hvilken hon är jemngod både i afseende å qvalitet och afkastningens riklighet. Framför den utländska har hon fördelen att vara mångårig, att ej kräfva så fet jordmån som denne, och att hon finnes öfver allt både i Finland och i Lappland. Först efter 5 ä fi år behöfver fältet ånyo upplöjas. Men äfven utan att upplöjas, bär en åkerjord, som alstrat vicker, bättre gräsväxt än derförinnan.

Egnad att utsås på betesmarker är Vicia sylvatica. skogsvickern, som trifs i sådana skogslundar, som föga äro lämpade för kultur.

På enahanda sätt som vickern odlas

15:o Lathyrus pratensis, hvilken såsom boskapsfoder ej står efter denna. Hon växer vild hos oss åtminstone ännu i södra delen af Österbotten. Jag har funnit henne t. o. m. i trakten af Uleåborg. Af de många, som med henne gjort odlingsförsök, är hon så tillräckligt beskrifven, att derom ej behöfver här vidare ordas.

16:o Phaca frigida är, såsom en för boskapen begärlig och äfven en gifvande foderväxt, af stort värde. Hon är det så mycket mera som hon trifs på sterila och annars onyttiga elfstränder och alltså ej kräfver bördig jordmån. Denna växt, som i det sydligare Europa förekommer endast på de högre fjällen, finner man i Lappmarken växande äfven på ängar invid elfstränder och berömmes der af allmogen såsom god foderväxt. Hon trifs ock i sandig jordmån på stengrund.

17:o Astragalus alpinus, Fjällkloerten, är lenare än den föregående. Han ätes gerna af all boskap, men anses af allmogen isynnerhet egnad för fåren. Hon växer på all slags ängsmark, som ej är sur och sumpig.

Sämre än denna äro Astragalus oroboides och A. campestris, ehuru ej heller de af boskapen försmås.

18:o Pisum maritimum, Strandärter, växer i största ymnighet vid ishafskusten; men hon förekommer äfven. ehuru sällsynt, vid stränderna af Östersjön. I Lappmarken utgör hon vid hafsbandet ej allenast boskapens begärligaste sommarföda, utan hon

— 312 —

insamlas ock af mången omtänksam kreatursegare till vinterföda, emedan hon anses såsom det bästa foder. Odlad i trädgård trifs hon på sandig jord, men äfven ur på ängar utspridda frön har hon uppspirat och utvecklat sig väl; och äfven hon vore sannolikt egnad att odlas. Att odla henne i åker har jag ej försökt, men jag betvinar ej att sådant skulle både lyckas och löna sig; ty hon gåfve säkert två skördar årligen.

19:o Trifolium, klöfvervaxterna, behöfva, såsom allmänt erkända, ej vidare beröras än hvad här ofvan redan skett.

En växt, som står utom både gräsarternas och baljväxternas grupper, men dock synes förtjena uppmärksamhet såsom boskapsfoder, är 20:o Polemonium coeruleum. Hon är både så gifvande och för boskapen så välsmaklig, att hon kunde vara egnad att odlas t.o. m. i bördig åkerjord. Men hon trifs äfven i sämre jordmån, ja, t. o. m., på sidländta ängar och i gräsbärande skogsmarker. Hon växer, ehuru ej ymnigt, mest öfver hela Finland, och förekommer äfven i Lappmarken. Hennes frön mogna dock ej alla samtidigt. Jag utsådde ett skedblad sådana på ett kappland jord. Redan det följande året var växten tät nog och har sedan under de 3 följande åren så tilltagit, att hon under det sista af dessa gaf en högst riklig skörd. Inbergad vid första blomningstiden tyckes hon ej stå efter någon annan växt såsom kofoder. Äfven fåren äta henne med. största begärlighet, men försmå dock de tjockare stjelkarne, Lapphustrurna och vallhjonen påstå henne ej allenast vara af boskapen eftersökt, utan äfven egnad att hos korna befordra en rikligare mjölkafkastning.

— 313 —

XII.

Lapplandia".1)

År 1808 om hösten inträffade i norra delen af Finland en isande köld redan tidigt i November, och jemte den hade krigets fasor utbredt sig äfven till de finska polarländerna. Ända upp till Lapplands gränser nådde hastigt underrättelsen om konventionen i Olkijoki, enligt hvilken den finska hären den 29 November skulle evacuera Qleåborg och ryska trupper påföljande dag inrycka i staden. Allt hvad den finska armén ej hunne undanskaffa af krigsförnödenheter och andra kronans tillhörigheter, sjukt krigsfolk m. m., skulle stanna i Ryssarnes värjo. Af sjuka soldater fanns en talrik mängd i Uleåborg, der många stora lasarett voro öfverfulla af dem. Sådant hade sin naturliga orsak deri, att den på retträtt stadda armén under denna kalla årstid måste tåga fram i den uslaste beklädnad och äfven i öfrigt under afsaknad af det nödvändigaste. Sjukdomar spredo sig jemväl bland befolkningen. Nervfeber och rödsot hade trängt sig ända upp till Rovaniemi. I mitt dervarande hem måste barnen, och och till dem hörde äfven jag, då tretton år gammal, dageligen dricka en portion tjärvatten såsom prseservativ.

Befolkningen, som med fasa åhörde de gamles berättelser om fiendens framfart krigsåren 1716 och 1742, sökte att i skogarne dölja sin redbaraste egendom. Äfven jag var min moder behjelplig i att undangömma husets silfver och annat som dyrbarast ansågs; ty den ena flyktingen efter den andra ankom från Kemi med ilbud att Ryssarne redan voro der.

En lördag i Advent hade alla husets pigor, utom en gammal gift qvinna begifvit sig på flykten. Äfven drängstugan var tom; ty alla drängarne voro utsände för att försöka till prästgården anskaffa

1) Denna lilla skildring synes vara skrifven i slutet af 1850-talet i anledning af den omvårdnad, man då begynte egna de få ännu lefvande soldatveteranerna från 1808—1809. Den har fått inflyta här, emedan den ju på sätt och vis berör äfven Lappland. — Utgifv.

— 314 —

gamla, fattiga och fula käringar, som med mindre fara än unga qvinnor kunde stanna på platsen för att vårda husets stora ladugård. Min far, redan då en man på sjuttiotalet, var utrest på sjukbesök, och min mor i brist på pigor strängt upptagen af hvarjehanda sysslor i huset, då två slädar åkte in på gården. Den stora uppståndelse, som häraf framkallades, lade sig dock genast; ty knappt hade den ena af de anlände med barsk krigarstämma tillropat mig ett god dag Jakob innan man fann att de voro två i mitt föräldrahem välbekanta officerare. Den nyssnämnde, född och uppväxt i prestgårdens närmaste grannskap, var min förste lärare, Löjtnanten W. Clementeoff, nu tjenande vid Kajana bataljon;1) den andre, icke mindre bekant i huset, Löjtnanten

W. Stjerncreutz, chef för Kuusamo skidlöpare kompani. De hade efter Ryssarnes intåg i Uleåborg begifvit sig öfver Pudasjärvi till Kuusamo, der de hade sitt hemvist, och voro nu stadda på återväg till armén. De åkte hvardera med sin stridshäst och bagaget stod under uppsigt af skidlöparen Flink, som satt på lasset med tapperhetsmedalj på bröstet och skarpt laddadt gevär vid sidan. I full fältkostym, med slängande sablar och glänsande pistoler, trädde de välkomna officerarene in — endast studsarena fingo ligga qvar i slädarna.

Min fader återkom snart och man fortfor att ostördt tala om kriget och hvad dermed hängde samman intill sena aftonen. Men just då man var i beråd att gå till hvila inträdde en bonde vid namn Olof Poikila. Han kom såsom ilbud från kapellanen i Tervola Isak Montin, som i medsänd biljett underrättade min fader, att en rysk kapten med sex kosacker, och en infanterist såsom tolk, voro med gästgifvareskjuts på väg till Rovaniemi, och att de sannolikt skulle redan denna natt inträffa på Rovaniemi prästgård. Man bör ej, tillade Montin, fly undan för dem eller låta skrämma sig, ty de tillfoga ingen något ondt.

Underrättelsen var egnad att hos våra redan hälft afklädda gäster sätta krigarblodet i svallning. I en hast stodo de åter i

1) Om honom och andra medlemmar af slägten Clementeoff se noten i Del 1 s. 533 ff. Utgifv.

— 315 —

full rustning och åt Flink gafs order att ställa sig på lämpligt ställe på post och gifva akt på de ankommande, hvilka man i första brådskan syntes vilja bjuda spetsen. Men i ett nu lugnade sig Clementeoff. Nej, sade han, vi vilja ej göra herrskapet omak af det uppträde, som här måste komma att ske, om vi stanna qvar. Vi afresa nu till Olof Törmänen. Derifrån begifva vi oss i morgon genom skogarne till Vesterbottens gräns och sedan vidare till armén. Så skedde äfveu.

På prästgården var väl nämnda notis ej egnad att verka lugnande på sinnesstämningen. Man lade sig dock omsider till hvila. Men knappt hade man insomnat, innan man vid pass klockan 1 på natten vaknade af att sex slädar åkte in på gården. Ryssarne voro således redan här. Ehuru endast få af dem voro så nyktra att de kunde gå, stego de dock ur sina slädar och besatte ingången till karaktärshuset. Sedan dörren öppnats, inträdde tolken och yttrade med skrikande röst: »Kapteeni on kartanolla". nKäske kapteenin tulla sisälle" (bed kaptenen stiga in), svarade min fader, som höll på att kläda sig. Våra vänner voro emedlertid borta, och de objudna gästerna gjorde oss ej något för när, utan lade sig genast i sus och dus till hvila. På söndags morgonen undfägnades de rikeligen med mat och brännvin. Ty hvart de än kommo begärde de ,,viinuski", och det uppskrämda folket gaf dem deraf så mycket de ville hafva.

Lapplandia! sade de, då de på söndagsmorgon afreste för att fortsätta sin färd vidare mot norden. De passerade dervid helt nära förbi det hemman, der våra officerare jemte Flink då ännu rastade efter sina strapatser. Clementeoff, som stående vid ett fönster hade åsett Ryssarnes förbifärd och befann sig dem så nära att han kunde se dem vara i ett tillstånd af fullständigt rus, hade dervid otåligt utropat.: wVoi perkele kun ei saa noitten kanssa tapella", hvilka ord han, såsom man ofta hör i norra Österbotten, än ytterligare på svenska upprepade för sin jemväl närvarande krigskamrat, ehuru äfven denne var det finska språket fullt mäktig. Ofversättningen var dock nog fri; ty på svenska lydde orden: „ Åttan millioner tunnor, att man icke får slåss med dessa T. D."

— 316 —

Enligt conventionen hade nemligen våra officerare redan då bort vara inom Vesterbottens gräns.

I samma sus och rus hade Ryssarne fortsatt sin färd ända till Kittilä. Ändamålet med deras resa var dock endast att efterforska, huruvida svensk militär eller kronogods fanns inom Uleåborgs läns område. Kittilä hörde emedlertid då till Vesterbotten, och de hade alltså, redan på sådan grund, bort lemna den orten obesökt. Men äfven Olkijoki konventionen förbjöd dem att öfverskridas dess gräns. Kittiläboarne, som förstodo det oberättigade i deras inträngande på Vesterbottens område, hade derföre samlat sig till ett antal af icke mindre än 50 man för att tillfångataga eller, i fall af motstånd, nedgöra ryssarne. Men till all lycka afstodo de derifrån på enträgen uppmaning af några gamla hustrur, som, påminnande om tilldragelserna från 1716 och 1742, under tårar framhöllo, att om man våldförde sig på dessa, andra skulle komma efter nför att bränna upp vårt gods och äfven oss sjelfve".

Oantastade fingo Ryssarne sålunda återvända från sin färd, och inom en vecka voro de tillbaka i Rovaniemi, hvarifrån de med all skyndsamhet fortsatte resan till Kemi. Hästar togo de, hvar de funno sådana, men något annat förfång gjorde de ej än att de fordrade fri skjuts och fri förplägning.

Af dem, som tillfrisknat på sjukhusen i Uleåborg, kommo öfver de obebodda skogstrakterna i Pudasjärvi ständigt personer, hörande till den finska militärens såväl befäl som underbefäl och manskap, till Rovaniemi, derifrån de öfver vilda skogsmarker sökte uppnå Vesterbottens gräns för att sålunda åter kunna förena sig med armén, som nu kamperade i trakten emellan Torneå och Öfvertorneå. Antingen af sådan anledning eller för att förhindra de talrika transporter af spannmål och bröd, som allmogen, nöjd med att öfver dessa sina leveranser i stället för betalning få qvitto på en papperslapp, genom sagda skogsmarker framförde till den finska armén, utsattes en kosack-kedja från Kemi ända till Rovaniemi.

Många af dessa flyktingar voro derföre utsatta för hvarjehanda äfventyr. Bland dem som efter sin långa fotvandring höllo

— 317 —

till godo med några dagars hvila å prästgården i Rovaniemi var äfven en sergeant Ammondt, en man som redan närmade sig sextiotalet, och hans följeslagare, en soldat, begge från Tavastehus regemente. Då de här, obekymrade för tillfället, nästan i den bebodda verldens yttersta ända njöto en välbehöflig hvila, inträffade alldeles oförmodadt för oss alla 10 å 12 ryska husarer på gården. Här voro goda råd dyra. I brådskan hittade man på att påkläda Ammondt en af min faders gamla prästrockar, medan soldaten åter ifördes en af drängarnes öfverplagg (takki). Sålunda utklädda kunde de oantastade försvinna. En annan underofficer Ammondt, en ungdom af 20 års ålder, som efter att i Pudasjärvi hafva skaffat sig häst och civila kläder hade, äfven han, efter sin långa skogsfärd hvilat ut någon dag på prästgården, blef likaledes der utsatt för ett besök af Ryssar. Sedan han i hast undanskaffat sin framme liggande uniformsrock, tog han ned vägguret och begynte att syssla med detsamma. Ryssarne, som trodde honom vara urmakare, fäste derföre ingen vidare uppmärksamhet vid honom.

En löjtnant Björksten från Hauho, sedermera öfverste i svensk tjenst, hade i hela sex veckor efter Ryssarnes intåg tegat i en ria, men sedermera under god omvårdnad i ett köpmanshus. Efter sitt tillfrisknande hade äfven han tagit samma väg som de förenämnde för att uppnå armén. Men redan efter en natts hvila hos mina föräldrar inträffade ryssar på gården. Man råkade i stort bryderi, ty Björksten var iklädd uniform. Men lyckligtvis befunnos de vara s. k. kontryssar eller kringvandrande Archangelska gårdfarihandlande, och man kom sålunda äfven nu undan med skrämseln.

Men alla dessa otaliga, af patriotiskt nit brinnande mäns med svåra umbäranden förenade heroiska bemödanden nyttade i sjelfva verket till intet annat än deras egen tillfredsställelse af fullgjord plikt. Ty de flesta af dem, som sålunda genom Ijo, Pudasjärvi, Rovaniemi och Torneå ödemarker sökte upp sina regementen och armén föllo i följd af konventionen i Kalix i Ryssarnes händer och blefvo afväpnade vid Kemi kyrka. Soldaterna, som der skulle aflemna sina vapen uppstälda i form af kors,

— 318 —

föredrogo att under svordomar nedkasta dem på marken eller slå dem sönder mot stenar, allt under det man bögljudt yttrade sitt missnöje öfver det högsta befälet.

Officerarne fingo sig senare stora förmåner tillförsäkrade, men soldaterna måste afstå till och med från sina torp och skaffa sig försvar såsom tjenstehjon, vid äfventyr att eljes behandlas såsom lösdrifvare. Många af dem hafva efter sina mödor under kriget i fattigdom framsläpat ett sjukligt lif, och många hafva dött som rotehjon. De få qvarlefvande hafva nu omsider efter 50 års fred kommit i åtnjutande af sina landsmäns tack, aktning och välvilja.

XIII.

Något om Stenrör i Lillkyro socken af Wasa län, i orten Lapinrauniot (Lapprosen) kallade.1)

Efter anvisning af åtskilliga författare företog jag mig, på en resa ifrån Lappajärvi socken till Wasa stad, att i Laihela, ungefär 2 svenska mil ifrån Wasa skärgård belägna socken, efterforska de stenrör, hvilka under namn af lappgrafvar der skulle finnas i ymnighet. Men då man i orten intet visste om dem, och jag der hvarken af ståndspersoner eller bönder fick kunskap om, hvarest dylika kunde finnas — ehuru jag sedermera fått höra, att ganska många sådana skola der i aflägsna skogar ligga orubbade — fortsatte jag resan utan vidare och återvände från Wasa Lillkyro vägen. I Lillkyro uppgåfvos å gästgifvaregården flera ställen, der sådana stenrör vore att finna. För att med minsta omväg komma till dem hänvisade man mig till Panula hemman,

1) Denna och efterföljande uppsats XIV, ehuru egentligen utom ramen för detta arbete, hafva dock fått här inflyta, då äfven med det i dem behandlade ämnet Lapp-namnet är af folktraditionen förenadt. Några till uppsatserna hörande af bildningar hafva dock utelemnats.

Utgifv.

— 319

beläget på ungefär halfva vägen emellan Lill- och Storkyro kyrkor, der, så försäkrade man mig, vägvisare till stället kunde fås. Den 9 Juni 1841 beledsagade man mig ifrån Panula till en Aittamäki benämnd kulle, ett litet stycke ifrån landsvägen och 2 x/2 mil från Wasa skärgården samt nära gränsen till Storkyro och Laihela socknar. Der förekommo tre stenrör redan vid gångstigen som ledde uppför kullen, hvilken var någorlunda stor och liknade en af bullerstenar uppfylld skärgårdsholme. Här kunde finnas ungefär 30 i viss symmetri uppradade stenrör. De voro alla nästan cirkelrunda och hade utseende af kullar, somliga större, andra mindre — förmodligen allt efter de dödas anseende och rikedom — om de nemligen, såsom folktron är och äfven archeologerna anse, utgöra hviloställen för aflidna.

Uti dem finnas inga hällkistor, hvilket torde härröra deraf att skifblock ej här äro att tillgå, utan i stället är i midten af hvarje rör en stor hallsten, hvilande omedelbart på marken eller ock på några små, någongång fyra, stenar. Omkring hallstenen äro på marken uppradade, först större stenar i cirkelrund plan, hvars diameter i de skilda rören varierar emellan 14 och 20 alnar, men i några var till och med 27 eller ännu mera. Dessa stenar voro öfvertäckta med allt mindre och mindre bullerstenar till ungefär half alns höjd öfver hjertstenen eller den stora hallstenen, omkring hvilken man begynt med uppradningen. De flesta af rören voro redan så förstörda, att hjertstenen var synlig, och på ganska många var den å en sida blottad ända till marken, hvarigenom man kommit i tillfälle att gräfva under hjertstenen för att borttaga de skatter man förmodat att derunder skulle finnas. Dessa stensättningar hafva således icke blifvit ödelagda genom vettgiriges härjningar, utan af egennyttig beräkning att ifrån dem uppgräfva fördolda skatter, eller ock genom den idoge jordbrukares handavärkan.

Uti stensättningarne funnos, särdeles vid kanterna, och äfven midtpå närmast jorden, flera så stora stenar, att hvarje sådan utgjorde mera än ett hästlass. Men hjertstenen hade icke kunnat sättas i rörelse med flera hästars kraft. Ty somliga af dem voro 2 å 3 alnar höga, 3 å 4 alnar breda och 5 å 6 alnar långa.

— 320 —

De tre första rören, hvilka presenterade sig för mig, då jag kom till platsen ifrån Panula, voro ganska nära hvarandra och så ställda, att man hade fått en något så när liksidig triangel, om man med linier förenat deras medelpunkter. Af dessa rör hade ett en diameter af 20 1/2, ett af 14 och ett likaså af 20 ^2 alQ. Alla voro vid hjertstenen mer eller mindre utgräfda; men likväl kunde man än fullkomligt väl skönja, att de alla varit öfver tre alnar höga vid medelpunkten. En af dessa hjertstenar, som var fyrkantig och ohuggen, 4 1/2 aln lång, 3 1/2 aln bred och 2 V* aln hög, liknade ett altare och låg på marken, utan underlag, i fullkomligt horizontel ställning. Den var å ena sidan ända till basen uppgräfven. Hvarföre den, som verkställt gräfningen och dertill helt säkert användt flera dagar, icke gått längre ned under hjertstenen, är märkvärdigt. Den undergräfdes nu, på min begäran, af jordägaren med ganska ringa möda. Der under fanns vid midten af stenen svartaktig mylla, liksom formerad af eller blandad ined aska, hvari man tyckte sig märka ytterst små rester af kol. I denna jord anträffades följande metall redskap: ett (bröst) smycke (eller kråsnål) af brons, temmeligen tjockt betäckt af vernis antiqua, och ett spänne med qvarsittande ögla af (för?) torn, samt dessutom flera oigenkänneliga murknade metallstycken.

Ett par bösskåtthåll härifrån vid en annan kulle, Höysälä kallad, funnos fyra dylika stensättningar, af hvilka en var 201/2 aln i diameter, en 14, en 20 1/2 och en 24 alnar. På ungefär lika afstånd åt ett annat håll sades å Peldonen kulle finnas flera samt på Kellomäki äfvon på ganska nära afstånd fyra eller fem, hvilka alla jag lemnade obesökta, såvida de uppgåfvos vara af af lika beskaffenhet med dem jag nu besett. Men liksom här, uppgafs äfven der föga ett enda finnas, som icke var åtminstone något uppgräfdt vid hjertstenen.

Flera stenrör hade här redan undergått total förströelse vid uppodlingar, och andra hade blifvit använda till stenhägnader. Utaf en höll man just på att bygga en sådan kring en närbelägen åker.

Allmogens uppfattning om dem är, att de äro grafvar för fordna Resår, hvilka den föreställer sig hafva varit ofantligt stora och starka menniskor, dem den dock icke anser för sina stamförvandter eller förfäder.

En torpare vid Aittamäki, som uppgräfvit flera af dessa stenrösen och under dem funnit åtskilliga brons- och metallsmycken samt hvarjehanda redskap och äfven en guld lamell, som han föryttrat åt en guldsmed i Wasa stad, hade enligt sägen blifvit i sömnen tilltalad med orden: antakaat meidän kuolleet luumme olla rauhassa (låten våra döda ben hvila i frid). Torparen hade derefter upphört att der söka fynd och dog icke långt derpå. Sedermera har icke någon der med allvar velat taga ihop med dem. Folket som nu bebodde Aittamäki torp, der de förstnämnda stensättningarne funnos, sade sig dock äfven hafva under dylika hjertstenar funnit hvarjehanda metall, brons och kopparsmycken, hvilka till färgen liknat guld och, som det sades, haft utseende af något till seltyg, vapen m. m. hörande. Men en del af dem hade förkommit och andra föryttrats åt resande forskare.

Af ståndspersoner i Storkyro erfor jag att guld- och silfverinynt ifrån de Grekiska Kejsarene Zenos och Phöcas tider blifvit ifrån dessa rör uppgräfda och skickade till det Kongl. Myntkabinettet i Stockholm. Skulle denna uppgift vara att lita på, kunde man ej tillskrifva dessa rör mycket öfver 1,000 års ålder, hvilket icke slår väl in med bränneåldern. Att de likväl äro vida yngre än de några mil härifrån uppåt landet funna stenålders redskap och vapen, det bevisa de under dem uppgräfda bronce stycken; men deremot äldre än jernets framträdande hos oss, emedan i dem ej funnits jern, som i Sverige blef kändt i det nionde århundradet.

Belägenheten gör det icke omöjligt, att Storkyro, Lillkyro, Mustasaari och en del af Laihela och Wörå socknar för några hundra år tillbaka utgjorts af skärgård. Ännu finner man snäcklager och snäckmylla på berg och kullar i Wörå socken.1) Tilland 1) I ett bref till förf., dagtecknadt Wasa d. 7 April 1842, skrifver dåvarande Landshöfdingen K. O. Cronstedt bl. a. «Jag skyndar att meddela Herr kyrkoherden innehållet af Öfver Intendenten Nordenskiölds svar af den 28 Martii, rörande de mineralier Herr kyrkoherden lemnade mig och hvilka jag till honom öfversändt. Det lyder sålunda:

21

322

ningar kring Wasa äro allt ännu så vanliga att, der en vid sjökusten och i träsk fiskat i yngre dagar, han på äldre dagar bergat hö. Hela den delen af landet är mycket lågländt. På många ställen i Wörå och Mustasaari socknar, der man ofvan jorden, på till yttre utseendet bergaktig grund, ser sten vid och på sten, stora som hus, samt derför skulle tro hälleberg ligga derunder, finner man vid gräfning ganska djupa lager af svartaktig, lös och stinkande mörja, och derunder lera. Dylika kullar hafva icke alla tider samma höjd och form, utan undergå förändringar, hvilka man anser tilldraga sig mest vid och efter källosningar; dock i så ringa mån, att de ej utan noga uppmärksamhet under längre tid blifva märkbara. Denna deras sänkning verkar ofelbart på de derinvid stående vattnens tillandning. Skulle man af det yttre utseendet våga bedöma saken, kunde man tro att höjderna på många ställen i Storkyro, Lillkyro och Laihela hafva samma svart- och mörjaktiga grund. Man kunde derföre förmoda att hafvet för 600 ä 1,000 år tillbaka i de nu fruktbara Kyro- och Ilmola elfdalarne gått långt inåt landet. Å de låga mossarne derstädes, hvilka för 100 ä 150 år sedan utgjorde insjöar, äro icke allenast härliga kyttländer, utan på många dylika ställen äfven åkrar och ängar numera upptagna samt hus uppförda. Sjöbottens lera träffas öfverallt i Lillkyro, Storkyro och Laihela. Ilmola stora åkerfält intaga numera hela elfdalen, hvilken tyckes antyda senare tiders tillandning. Af dessa, kanske de största åkerflackor i Finland, visste man ej för 100 år sedan. Åtminstone hette det då att Kyro åkern ej har sin like i längd eller bredd; och nu för tiden är Kyro åkerflackan vida mindre än sädesfältet i Ilmola. Skeppsankare och skråf äro i Storkyro och å Tervaneva

Den inlemnade märgeln är egentligen så kallad Snäckmylla och kan, om den förefaller i tjockt lager, begagnas på åker och göra tjenst som märgel, ehuru svagare. I geologiskt afseende är denna jordarts förekommande så långt inne i landet icke utan sin märkvärdighet. De andre stenarne till samlingen af finska mineralier. För resten är han Herr Kyrkoherden mycket tacksam för Herr Kyrkoherdens forskningar i detta afseende. Det vore intressant om uti Wörå försök med snäckmyllan skulle anställas." Utgifv.

323

mosse i Laihela socken uppgräfda. Alla dessa stensättningar äro ock belägna på höjder och backar, hvilka likna skärgårds klippor och holmar, samt hafva sannolikt tidigare utgjort sådana.

Att dessa lemningar från forntiden äro ifrån Bränneåldern, står utom allt tvifvel. Men att, såsom folksagan förmäler, modiga krigare och Vikingafarare genom motstånd af landets inbyggare här i sådan mängd sett slutet på sina Vikingafärder, det har man svårt att förmoda. Deremot strider äfven den upptäckt, att dylika stenrör skola finnas långt upp åt landet, dit troligen Nordens Vikingafarare, efter det jordklotet nått sin nuvarande bildning, icke kunnat komma med sina skepp. Att dessa menniskor, de må hafva varit vikingar eller annat folk, likväl tillhört den Göthiska folkstammen, skulle man af stensättningarnes art gerna förmoda. Folket, som följde mig till Aittamäki, uppgaf att de som uppkastat dessa ofantliga stenmassor (och de andra stenrören i Lillkyro och Laihela skola vara af samma art) varit af Jätte- eller Rese-slägtet — Jatulit eller Jatulinkansa (Jatuler, Joter), som man hör dem kallas i de nordligaste trakterna af Finland. Sistnämnda benämning var väl ej känd på denna ort, men dessa Resår beskrifvas här, sammaledes som Jatulin kansa i Norden, såsom stora och starka, hvilka epitet hos de gamla Finnarne voro allmänna om alla afgreningar af Götherna. Här hade man väl ej, såsom i Norra Österbotten om Jatulin kansa, hvilken fordom, före Dvinaboarnes ankomst dit, bebott Kemi och Torneå elfstrakterna och andra deromkring liggande orter, några berättelser om deras (Resarnes) lefnadssätt och ekonomi. Men man tycktes vilja förmoda, att de, om de utan mekanism satt dylika stenar i rörelse, varit starkare än nutidens menniskor. Att den af Finnarne så kallade Jatulin kansa hört till den Göthiska folkstammen, derom har jag på annat ställe framkastat hvarjehanda förmodanden. Icke heller på dessa nordligare orter medgaf folket att dessa Jättar eller Resår varit deras stamfäder.

Att en Göthidkt afgrening, under dess vandring ifrån Asahem upp åt Norden, kunnat uppehålla sig någon tid här i denna fiskrika och obebodda ort och sedan förenat sig med sina stamförvandter, eller efter åkerbrukets uppkomst i Norden begifvit sig

324

till mildare klimat eller ock på deras den tiden vanliga äfventyr, är ej någon orimlig förmodan. Sannolikare tyckes det dock vara att liksom Skandinaver i en sednare tid, eller efter bränneåldern, fiskade på många ställen i Norden, ända så högt uppe som i Kemi och Torneå, de något tidigare, eller under brännetiden, kunnat vistas i dessa nejder. Åtminstone synes den förmodan icke vara alldeles omöjlig att, på den tid landet än var obebodt, Skandinaver och. äfven andra närgränsande orters invånare kunnat till fiske begagna denna ganska fiskrika skärgård, der fiskerierna lättare och lyckligare för sig gingo än på det vida bafvet vid Östersjökusterna.. Det tyckes åtminstone icke vara otroligt att Smålänningar, Skåningar, Gottländare etc. likaså gerna kunnat besöka dessa orter i afseende å fiske, som att Sigtunabor idkade laxfiske i Kemi och Torneå elfvar af Uleåborgs län, och Holländare i Kolafjorden af guvernementet Archangel, så länge landet var tomt på folk. Och denna förmodan styrkes mycket deraf, att på samma orter, der dessa stenrör än i ymnighet äro att tillgå, såsom i Lillkyro och Laihela, eller endast några mil derifrån uppåt landtryggen, stenverktyg och vapen blifvit uppgräfda, som i afseende å ämnet och slipningssättet äro finare än de, hvilka man någon gång upptäcker längre inåt landet, samt tillverkade af stenarter, som ej finnas här, utan hafva likhet med dem, hvilka under senare år blifvit uppgräfda ur jorden i

Skåne och Blekinge, på Danska öarne och fastalandet. Här ofvan ifrågavarande stenrör ligga kring Kyro vattensystemet.

— 325 —

XIV.

Om Stenrör och några andra forntida minnesmärken vid Esse ås vattensystem, som ifrån Lappajärvi sjö utfaller till Bottniska viken.

Ibland de stensättningar, som finnas vid och i närheten af Esse å äro följande af mest egendomlig art. l/4 En stensättning, som anträffas mil vesterom Lappfors by i Esse kapell, är ungefär 3 mil från närmaste hafskust vid Jacobstad. Den befinner sig på en backe, omgifven af kärrmark, som fordom tyckes hafva utgjort sjö, och består af större och mindre stenar, af hvilka de största likväl icke utgöra mera än en handfast mans börda. Stenarne ligga utan någon ordning. Grundstenarne, som äro större än de ofvanför liggande, antyda dock någonslags regelmässighet i afseende å läget.

En stensättning är belägen 3/8 mil söderom Lappfors by, på en stenig backe ofvanom Hufvudsjöträsket. Den består af hopföst, 1/2 större och mindre sten till alns höjd. Afven här äro stenarne i yttre kanten satta i någonslags ordning. m^ En stensättning af cirkelrund form förekommer l/2 S. V. om Lappfors by och höjer sig ungefär 2 1/2 aln ofvan jordytan på en högland sandbacke, Storön kallad Den omges af 8 gropar, hvilka likna grafvar, som å kanterna äro stensatta. Dessa graf 3/4 var äro 5 aln långa och 2 aln breda samt insjunkna till alns djup.

För öfrigt finnas stenrör här i stor mängd flerestädes i skogarne i Esse och Evijärvi kapeller. Vanligen äro de anlagda på höjder, så att man har fri utsigt från det ena till det andra. Talrika mindre sådana förekomma bl. a. i sistnämnda kapell nära Enaperä eller Inankylä by. De äro utan hjertsten. Stenarne ligga äfven här liksom hopfösta och utan någon, åtminstone skönjbar ordning. 1/8 I närheten af sådana stenhögar finner man ungefär mil ifrån den nyssnämnda byn, men på motsatta sidan af viken, invid stranden af Sammakon niemi benämnda udde en 41/2 å 5 aln lång,

— 326 —

I i/g aln bred och 5 ä 6 qvarter djup rektangulär graf, uppkastad i så fast mark, att breddarne ej ramlat in, ehuru de icke äro stenlagda. Den liknade mycket de gropar, som här uppges vara forntida förvaringsrum för fisk. Men den var likväl alldeles olik de fiskförvaringsrum, som förekomma hos Lapparne, och hade fullkomligt utseendet af en vanlig graf för lik.

Traditionen förmäler ock, att en jätte af samma längd som grafven skulle blifvit i densamma jordad. Uppgifterna om honom variera emedlertid i någon mån. Man är nemligen osäker om huruvida hans namn varit Inatti, eller om det varit en son till Inatti, Inatin poika, som här fått sin hvilostad. Men derom är man ense, att byn efter denna person erhållit namnet Inankylä.

Denne Inatti eller Inattis son skulle enligt en dels utsago hafva varit den förste som bosatt sig på orten. Men enligt andres förmenande hade folk af annan stam bott der redan tidigare. Enligt en version skulle byns nuvarande befolkning härstamma från denne Inatti, men enligt andras mening vore de ej afkomlingar af honom, som skulle tillhört Jättarne och ej vanliga människor, och således med andra ord varit af någon annan folkstam än den finska.x)

Honom tillskrifvas samma öfvermenskliga krafter och egenskaper som man i norra Österbotten och Karelen tillägger Kaleva och Kalevas söner. Med enahanda öfvernaturliga kraft, som Kaleva rödjade ängar (jfr Del II s. 108), skulle Inatti hafva här, en dag emellan frukost och middag, genom en emellan Jouhten och Puotinen hemman inskjutande halfö i Evijärvi träsk uppkastat en kanal, som ännu befares med båt och måhända i tiden blifvit gräfd af fiskare för att sålunda förkorta båtleden emellan de begge vikarne.

Denna Inatti och hans afföda tillskrifver befolkningen tillkomsten äfven af de härvarande rören. Men hvem de än må hafva

:) Kan denna olikhet i uppgifterna måhända bero derpå, att befolkningen i Ina by varit af dels svensk dels finsk härkomst? Ännu åtminstone i början af 1800-talets senare hälft talade mången i byn såväl svenska som finska språken, hvilket måhända är fallet allt ännu. Byns område gränsar till svensk bygd. Utgifv.

327

att tacka för sin tillvaro, så är det i hvarje fall klart, att de ej äro minnesmärken efter Lappar. Ty dessa hafva veterligen ingenstädes lemnat spår af denna art efter sig, och man har ej heller någonstädes i dylika, stenrösen funnit verktyg eller redskap, som skulle förråda lappskt ursprung. Men att sådana stenrösen härstamma från mycket gammal tid följer deraf att, ehuru man i dem öfverkommit redskap af såväl sten som metall, man aldrig i dem anträffat sådana af jern.

Såsom redan nämndes förekomma talrika stenrösen i närheten af Inatti-grafven. Ett litet stycke ifrån den, i riktning mot byn, finner man åtskilliga sådana af dels (1) oval-, dels (2) rektangulär, dels (3) rund-, dels (4) aflång-, med rundade hörn, dels

(5) segmentard-, dels ock (6) halfmånformig skapnad. Af dem var (1) 7 1/2 aln lång och 4 Ya a^n ^red; i (2) var i ett af hörnen (invändigt) en runde], som hade 3 alns diameter, och den yttre rektangulära murens dimensioner voro i längdriktningen 10 alnar och på gaflarne 7 1/2 aln; af hvilket allt man synes kunna sluta till, att man här stod inför grundvalen till ett boningshus, i hvilket eldstaden haft sin plats på det ställe der man såg rundeln, hvars stenar buro tydliga spår af att hafva varit utsatta för eld; (3) var 6 aln i diameter, men andra dylika — t}7- af denna form funnos flera — något större; (4) var 12 aln lång och 6 aln bred; (5) 7 aln lång, och (6) af ungefär lika dimension. Något närmare byn funnos många dylika rosen som (3), hvaraf jag från ett ställe kunde öfverskåda flera än 30. Marken var öfverallt skogbeväxt och många gamla stubbar af större träd syntes der. På en del rosen hade mossan redan förmultnat och bildat mylla, och i myllan växte hundra åriga träd. Men det oaktadt kunde man tydligen skönja att brand öfvergått stället och att åker- eller svedjebruk kring en del af dessa rosen blifvit idkadt.

Enaperäboarne påstå att af gamla skrifter, som innehafts af deras förfäder men gått förlorade, skulle erfarits, att platsen varit bebodd redan för 700 år tillbaka. Många tecken synas ock utvisa, att här redan i gammal tid stått en by. Men Äna- eller Enaperäboarne må nu återföra bosättningen här .till aldrig så

— 328 —

gammal tid, så går sagan i hvarje fall utöfver historien i frågan om dessa rosen, hvilka icke tillkommit vid odlingafjorden, utan af andra anledningar. Gamla handlingar, utvisande Enaperäboarnes första bosättning här, skulle för öfrigt, enligt sägen, än förvaras å Hallila gästgifvaregård i Öfver Wetil församling.

Närmare mot viken finnes på wLapinahoö tre gropar i jorden, i hvilka Lappar, enligt traditionen, fordom skulle bott. Den största af dem, som var något hopfallen, var 4 alnar djup och 6 alnar i diameter. Dessa gropar liknade dem, i hvilka man vid åstränder i Utsjoki och Enare ännu för 150 år tillbaka fångade vildrenar och kallade Vuobman (jfr Del II s. 222). Invid en gammal eldstadsplats hittades här den lf> Maj 1848 i jorden ett renhorn.

Ungefär 100 famnar söderom byn finnes en bred och jemn granithäll, kallad Wähäkallio. I densamma ser man hvarjehanda urgräfningar och figurer, hvilka hafva likhet med fotspår efter menniska, hare, hund och räf. Ett liknade aftrycket af en menniskas fot i öfrigt, men hade tårna ersatta af klor. Dem ansåg man vara hin ondes. Många af dessa spår äro ock i sjelfva verket så lika fotspår af menniska och djur, att man kunde förmoda dem. uthuggna för att beteckna sådana. Om så vore fallet, skulle de väl härleda sig från den catholska tiden och vara af någon munk eller präst inhuggna i stenen för att invagga folket i den tro, att han genom ordets makt fördrifvit sjelfva Belsebub och med honom allt ondt ifrån orten. Dock kände de, som förevisade mig stenen, ej någon tradition derom, huruvida den onde här afsetts vara förföljande eller förföljd. Enligt folktron på orten skulle spåren härstamma från en tid, då stenarne än varit så ,,mjuka" att aftryck i dem uppstått vid det man trampat på dem.x)

J) De smärre uppsatser, som beröra frågan om lappska böckers utgifvande, hafva intagits i (Del II s. 487 ff), emedan de närmare ansluta sig till samma dels innehåll i öfrigt. Utgifv.

Bref till och ifrån Jacob Fellman.

Ej blott under tiden för sin vistelse i Lappmarken, utan äfven derefter, stod Anteckningarnes författare i brefvexling med såväl fiere utländska vetenskapsmän, som åtskilliga framstående personer i hemlandet. Af de skrifvelser han från dem fått emottaga är en, ehuru endast mindre del i behåll. Till de bref åter, som från honom afgått, finnes endast ett och annat ofullständigt utfördt utkast eller promemoria, och endast undantagsvis konsept; vare sig sedan att han i allmänhet icke skrifvit sådana eller ock efterhand förstört dem. Utgifvaren har derför varit tveksam, huruvida här ifrågavarande bref alls borde i detta arbete införas. Då likväl de förstnämnda brefven för det mesta äro skrifna af remarkabla män, och de redan af sådan anledning möjligen kunde erbjuda åtminstone något intresse, hafva de fått här inflyta, jemte några af F:s hand, till hvilka konsept anträffats. För ett sådant förfarande talar äfven den omständighet, att af brefven en stor del skrifvits under tiden för F:s vistelse i Lappmarken, samt att äfven i dem, som till kommit efter hans afflyttning derifrån, denna landsända eller de arbeten F. var i beråd att för och om den utgifva blifvit åtminstone i någon mån vid sidan af andra ämnen berörda. Undantag göra i sådant afseende endast ett och annat bref från A. J. Arvidsson, M. A. Castren och några andra, men de hafva ansetts kunna få följa med deras öfriga här intagna skrifvelser.

I anseende till samlingens ofvanantydda ofullständighet har det synts lämpligast att aftrycka brefven i chronologisk ordning, dock sålunda att de som äro af J. L. Runebergs hand intagits i

332

omedelbar följd efter hvarandra i slutet af samlingen, enär de alla hänföra sig till samma sak, eller frågan om anteckningarnes utgifvande, och de sålunda förenade äfven ensam för sig fullständigt belysa densamma.

För att för läsaren underlätta uppsökandet af de skilda brefven, har vid slutet af samlingen fogats en förteckning, hvari korrespondenternes namn upptagits i alfabetisk ordningsföljd, hvarjemte vid hvarje namn ordningsnummern angifvits för det eller de af dessa bref personen i fråga antingen skrifvit eller fått emottaga.

Utgifv.

1.

Från Kontraktsprosten M. Castren.

Min kära Broder!

Jag har varit mera än försumlig, som ej tillskrifvit Dig sedan Du afreste till Ditt eremitage. Du har emedlertid varit god och fägnat mig med 2:ne bref, det första dat. den 1 Maji och det senare af Sept. månad ifrån Enare. Det var surprenant och tillika intressant at få läsa om den gjorda resan i sällskap med Prosten Deinboll. Ditt bref är nu afskickadt till Brödren Johan Abraham. Jag är glad deröfver att Du fästat Din upmärksamhet på natural historien och fått profitera af nämnde prosts sällskap, som skall vara en botanicus, enligt hvad Holmberg berättade mig. Visserligen vinner Du namnkunnighet, om Du lägger Dig på Naturalhistoria; och där borta har Du ett så skönt tillfälle därtill. Bästa Bror! Jag ber Dig studera ifrigt på den saken; det skall säkert öka Dina meriter och befordra Dig snarare til fördelaktigare pastorat. Jag bad Dig härom vid Din afresa och förnyar ännu samma anhållan och uppmuntran. Af de Lappska växter Du nämner i brefvet och funnit har Du utan tvifvel tagit så många

333

specimina Du kunnat bärga. Goda Bror! låt mig i vår få af Dig några exemplar af alla möjliga, med namn; en hop af de nämnda känner jag, men har fått dela bort åt Botanici. Detta fordrar jag af Dig nödvändigt. — Mag:r Sanmark och Studenten Damert, som i sommar voro till Koutokeino, men ej längre, hade ej mycket växter, men Insecter mera; D:r Prytz var hindrad att komma, ehuru han gärna önskat, såsom han skref mig till. Storfursten Constantins resa till Åbo och Åland i Junii månad tror jag gjorde att Prytz nödgades afstå ifrån resan till Lappmarken. Nu må Lapparne vara nöjde, som haft sin Pastor hos sig hela året, och Du lärer väl med kraft meddelat Evangelii Lära för de stackarene, som en tid bortåt varit på egen hand. Jag är öfvertygad at Du ej försummar hufvudsaken, Ditt embetes samvetsgranna förvaltning, oaktadt Du lägger Dig på Natural historien. Perge Domine

fräter, qvo coepisti; ubi labor i bi gloria!

Nyheter skall jag nu meddela Dig: Med Bror Christians sak är så vida avanceradt, att en af Senatorerne för några veckor sedan underrättade mig, att Senaten recommenderat honom till Rovaniemi. Geheime-R. Baron Rehbinder besvarade nyligen mitt bref mycket artigt och ger nästan full förhoppning att Christian får lägenheten och lofvar föredraga saken, så snart vår Hulda Kejsare kommer ifrån Regent mötet i Troppau, hvilket vid detta lag borde inträffa. Jag skref till 4 af de betydligaste Ledamöter i Oeconoinie Departementet för Christian, äfvensom till Rehbinder och Willebrand i Petersburg. Man skulle nu således hoppas att ansökningen reusserar. Hilden i Wesilax söker Limingo; men Kembele boarne hafva ansökt, att få höra under Uleåborgs pastorat, hvarföre förslagets upprättande fördröjes. Bohmen eftertraktar Siikajoki, men öfverbyggarena där skola ansökt pastoratets klyfning. Att kyrkoherdarne Törnudd och Estlander är döde, lär Du veta; således hafva många pastores i detta år i Österbotten aflidit. Constantin Hilden är på förslag til Windala. Min Adjunct C. A. Castrén flyttade till första Advent til det nya Öfver Torneå, där han nu är Curam gerens och bebor det nya prästebohlet med åtnjutande af alla pastoralier tils det besattes; annars är ansökningstiden redan kungjord, som går ut den 18 Mars. Mellenius

— 334

är nu hos mig och (namnet oläsligt) nödgas nu vara utan biträde; han funderar på någon Student ifrån Uleåborg. I Torneå hafva vi haft Commissarier från Ryska och Svenska sidan sedan Augusti månad, som arbeta på riktiga grunder till ängsbytet på begge sidor om Riksgränsen. Deras sällskap består af 9 personer. Öfverste Wärnhjelm är chef från vår sida, och Öfverste Pejo-oon ifrån Svenska sidan; de hafva någon gång varit äfven hos mig och calasera styft i Torneå. Att Erke-Biskopen i sommar var en famille till G. Carleby för att hälsa på sina vänner och taga afsked af sin födelse ort, lärer Du knapt känna. Professor Snellman var ock alt till Lochteå. Om Stiftens delning vet man ännu intet tills Keisaren afgör saken. Uti mitt betänkande till Landshöfdingen ogillade jag delningen; men vet ej hvad Landshöfdingen yttrat sig derom. Mycken säd fins nu i Finland och ingen afsättning; så att Rågen fallit till 7, 8 å 9 Riksdr i Södra Österbotten och Finland, och inga köpare finnas ändock. Prästerna och Possessionaterne stå sig således ganska slätt. I Uleåborg kostar Kornet 8 å 9 Rdr och Rågen 10.

De märkliga revolutionerne, som utan blodsutgjutelse i år för sig gått i Spanien, Neapel och Portugal, hafva gjort att våra Tidningar varit rätt intressante; uti nämnde Stater hafva nationerna formerat sig Constitutioner, hvarefter de skola regeras, och hafva respecterat Thronerne; således regeras de nu af sina förra Konungar efter constitution. Den smutsiga processen mot Drottningen af England har i brist på bevis afstadnat och hon således segrat.

Åter till Ecclesiastica. D:r Wegelius är uppförd på första rummet till Ulfsby pastorat, om de andra föreslagne vet jag ej. Prosten Snellman ifrån Åland flyttade redan i sommar till Ny Carleby, men är ej omtyckt.

Tabell arbetet blir besvärligt för mig i vinter, som skall sammandraga 9 pastoraters Tabeller, hvilka oftast äro oriktige och felaktige; får se när Utsjoki och Enare Tabellerna möjligen hinna hit? Den i våras af Dig hitsända och i höst mig tilhandakomne Besigtningen af Utsjoki prästebohls hus är ännu qvar hos mig, och kan jag ej ännu afsända densamma innan jag con

—*-DÖD '

fererar med vederbörande förut. Jag slutar nu och önskar Dig all hälsa och välgång samt är oaflåtligen Din gode vän

M. Castren.

Kemi, den 17 Dec. 1820.

P. S. Ett försegladt paqvett medföljer och 2:ne Circulärer. Jag skall låta Dig flitigt få bref och underrättelser härifrån och derigenom godtgöra det förra. Efter Ravan der, som dog i Aug., är ej förslag ännu upprättadt.

2.

Från Doctor J. E. Wikström.

Högärevördige Herr Prost och Kyrkoherde!

Fastän obekant vågar jag dock att besvära Herr Prosten med bref; men då Botanikens Idkare och Vänner vanl. snart blifva med hvarandra bekanta, tror jag mig kunna framlemna denna skrifvelse med hopp om ursägt för densamma. Också har Hr Prostens Vän Hr Prosten Deinboll försäkrat mig, att jag med trygghet kunde framföra mina botaniska önskningar.

Till följe häraf tager jag mig altså den friheten att ödmjukel. anhålla om Lappska Växter; ju flera dubletter jag af dessa erhåller desto bättre, ja om Hr Prosten ville skicka mig hundradetals af hvarje Lappsk växt, så emottager jag dem med största tacksamhet. På medföljande Lista har jag från D:r Wahlenbergs Flora Lapponica anfört de växter, hvilka egentel. tillhöra Kemi-Lappmark; men jag förmodar, att en ännu större mängd af egentel. Lappska Växter äfven dessutom finnas uti nämnde Lappmark, och af dessa utbeder jag naturligtvis äfven att erhålla del. Likaledes anhåller jag härjemte högel., att Hr Prosten täcktes insamla frön åt mig af så många Lappska Växter, som möjl. gifva frön, samt så mycket af hvarje art, att jag åter kan med dem göra utbyte af andra frön. Ett sådant Taket med Växter och frön torde Hr Prosten ant.

336

kunna lemna till Hr Prosten och Riddaren Castren eli. ock afskicka det sjelf med någon resande till Stockholm med följande address: inlemnas uti Kongl. Wetenskaps Academiens Hus, på Stora Nygatan, N:o 101. Då får jag det säkert. Skulle Hr Prosten hafva rest uti Norge och der samlat växter, så vore det fägnesamt att äfven erhålla af dem. — Orsaken hvarföre jag önskar så många dubletter är den, att jag med dem gör utbyte utrikes för Kongl. Wetenskaps Academiens botaniska Museum. Om Hr Prosten täckes hugna mig med betydligt antal af dubletter, så hoppas jag att årl. kunna skaffa Hr Prosten från Kongl. Wetenskaps Academien Dess årliga Handlingar, Prcesidii-Tal, Aminnelse-Tal, Berättelser om Natur-Wetenskapernas förkofran för året o. s. v. Ensklildi vill jag hafva den äran att lemna Hr Prosten Svenska Växter, till betydlig mängd, så att Hr Prosten i det närmaste kan få ett complett Svenskt Herbarium. Jag vill ock tacksamt öfverlemna ett exemplar af Hartmans Scandinaviska Flora, som är det bästa arbete vi ega om Svenska Växterna; så snart tillfälle gifves att öfversända det, vare sig landvägen ell. sjövägen, skall jag afskicka det. Hr Prosten torde deraf få både nöje och gagn. Ännu en gång anhåller jag vördnadsfultt, att Hr Prosten

icke illa anser, att jag på så fierfaldigt sätt besvärar. ,,Tantus amor Florum".

Om jag kan visa någon återtjenst, som gjorde Hr Prosten något nöje, så var öfvertygad om min goda vilja att efter bästa förmåga uträtta hvad mig kan blifva anförtrodt.

Jag utbeder mig högel, att Hr Prosten vid tillfälle täcktes hugna mig med bref, innesluter mig uti benäget minne och har äran att med största vördnad vara

Högvördige Hr Prostens och Kyrkoherdens

Ödmjukaste tjenare

Joh. Em. Wikström

Med. Doct., Intendent vid Kongl. Wetenskaps Academins botaniska Museum. Stockholm d. 16 Apr. 1821.

337

3.

Frän Kommerserådet S. N. Gasström.

Utan datum.

Högärevördige och höglärde Herr Kyrkoherde!

Jag är herr Kyrkoherden högst förbunden för dess bref och sändning af frön till Lappska växter. Så snart jag upptäcker någon lägenhet skall jag ej försumma den för att till herr Kyrkoherden öfversända åtskilliga af våra mindre allmänna växter från södra orterna af Sverige. Det var en ganska intressant resa herr Kyrkoherden gjorde förl. sommar i sällskap med Prosten Deinboll. Jag hade förl. höst den fägnaden att göra personlig bekantskap med denne kunnige och ifrige Naturforskare, som jag länge förut högaktat och till hvilken jag äfven hade förbindelse, emedan han i Sal. Professor Swartzs lifstid skickat mig Primula finmarchica eller törhända ett nytt Species af detta slägte, enl. hvad Professor Lehman, som nyligen utgifvit en förträfflig Monographia Primularum, påstod när han förl. sommar vid sitt besök i Sverige såg denna Norrska ört hos mig.

Jag tar den friheten att bifoga en förteckning öfver de Scandinaviska örter som saknas i mitt herbarium. Jag har uppsatt den efter Swartzs Summa Vegetabilium Scandinavise; men den innefattar säkerl. icke alt hvad jag saknar och åstundar för mitt herbarium af östra Lappmarkens, Finnmarkens och Norrska fjällens samt nordligaste hafssträndernas växter, hvilka utan tvifvel äro ännu till stor del obekanta. Jag finner redan genom påskriften af herr Kyrkoherdens mig tillsända frö-capslar anledning till gjord upptäckt af nya Carices. Haf den godheten att sända mig dessa äfvensom Musci, Lichenes och Algse aquosse. B varje sändning af Lapplands och fjällens öfriga växter är äfven ganska välkommen och efterlängtad, emedan jag önskar att meddela deraf åt samlare utrikes, med hvilka jag är i brefvexling och Botanisk bj^teshandel. Med första lägenhet skall jag sända

22

— 338 —

till Tit. en nyl. utkommen ganska intressant bok: Scandinaviens Flora af Hartman. Den är författad med mycken kännedom och ganska tydliga beskrifningar. Ojämförligt öfverträffande äfven tredje upplagan af Liljeblads Flora, har denna bok likväl gifvit anledning till åtskilliga klander, af hvilka några icke synas ogrundade, såsom bland annat att Dr Hartman infört alltför många af nyaste författares innovationer i Slägt-afdelningar och benämning af species; men då synomien tillika är anvist, så hindra icke dessa nya benämningar att lätt igenkänna de gamla. Jag hoppas och är nästan förvissad att denna bok skall gifva herr Kyrkoherden både nöje och nytta vid sina botaniska excursioner. Tillåt mig förnya betygeisen af min stora fägnad att åtminstone skriftel. hafva gjort herr Kyrkoherdens bekantskap och emottag med välvilja förklarandet af min önskan att denna relation må fortfara och tillväxa till vår inbördes hugnad.

Med fullkomligaste högaktning har jag äran vara

Högärevördige och höglärde Herr Kyrkoherdens

ödmjukaste tjenare

S. N. C asström.

4.

Frän Prosten P. W. Deinboll.

Min Hr Vens aerede Skrivelse af 3:dje Februari d. A. har jag modtaget og takker forbindtligst for de tilsendte Urter, samt Laanet af Liljeblads Flora og Skjöldebrands Voyage pittoresque. Den Plante fra Mortensnaes, som de sende mig, er Chrysosplenium alternifolium, der er sjselden i Finmarken. Cypripedium bulbosum var mig meget kjserkommen.

Med den Reide, De sender til mig med Lax, skal jag sende Meel tilbage. Resten af det Qvantum De attraaer, skal jeg straebe ved Leilighed at faae sendt til Polmak. Kunde de fra Peltovuoma anskaffe mig 2 ä 3 Vogsmor, vilde De meget forbinde mig, da denne Artikel til Foraaret vil blive vansklig at

— 339 —

erholde. En a to Halvtönder Multebaer vilde ogsaa vsere mig sserdeles velkommen. Hvad de maatte attraae fra vore Kystegne, skal jeg med Fornoielse anskaffe.

Trseffer De Hr Pastor Holmberg, beder jeg Dem erinre ham om De Beger, han for nogle Aar siden fik laant af mig. Med forbindtligst Hilsen tid Deres Velaervoerdighed er jeg med Agtelse og Venskap Deres

^Erbedig hengivne

P. W. Deinboll.

Polmak, 6 Febr. 1822.

Vser velkommen til Vadsö.

5.

Frän Finska Hushållningssällskapet.

Memorial!

Det har varit Kejserliga Finska Hushållningssällskapet en verklig fägnad att af de handlingar Herr Kyrkoherden till Sällskapet insändt, angående de utaf Bonden Thomas Thomasson Kyrö1) verkstälde upodlingar få ett nytt exempel af den kraft och ihärdighet, hvarmed Finnen uti sjelfva Lappmarken, oagtadt alla naturhinder arbetar för åkerbrukets upkomst. Sällskapet har med nöje tillerkänt Kyrö sin medalj, och derjemte en Silfver bägare, och anhåller att Herr Kyrkoherden ville, med lämplig högtidlighet, uti allmän Sockenstämma tillställa honom dessa belöningar, och sedan det är fullgjordt, Sällskapet derom benäget underrätta. Åbo den 7 Februari "1822.

På Kejserl. Finska Hushållnings Sällskapets vägnar.

Lars Qabr. v. Haartman.

C. C. Böcker.

«) Jfr Del I s. 404 ff.

340

6.

Från Doktor J. E. Wikström.

Högärevördige och Höglärde Herr Kyrkoherde!

Det är för mig en angenäm pligt att hos Hr Kyrkoherden förklara min lifliga tacksägelse så väl för Dess bref som det riktigt framkomna växtpaketet. Jag vill bjuda till att visa mig ärkänsam för den möda som insamlandet af dessa växter förorsakat, och skall meddela åtskilliga skrifter, som kunna vara af intresse att se och begagna.

Det var för mig icke möjligt att förleden höst finna någon lägenhet att då afskicka någon sändning; nu sker det, då 2:ne Handlande i dessa dagar afresa till Torneå. Paketet är addresseradt till Hr Prosten D:r Castrén.

Nämnde paket innehåller: Hartmans Scand. Flora, Tidskriften Svea, hvilken innehåller en högst märkvärdig Afh. om Svenska Jordens bildning, vidare Pontins Åminnelse-Tal öfver Prof. Swartz samt några af mina botan. Afhandlingar. Derjemte finnes äfven ett litet Växtpaket, innehållande blott Lappska Växter, hvilka jag ansedt vara af masta gagn för Hr Kyrkoherden för att derefter kunna upleta dem i Kemi Lappm.; således finnes i saml. de flesta Lappska Gramina, Carices, Salices, Junci, Saxifragce o. s. v., hvilka alla blifvit tagna i Luleå Lappm. förledet år af Stud. Laestadius. Under sina vandringar uptäckte han såsom nya svenska Gnaphalium carpaticum, Garex bicolor. Garex Davalliana Var. ell. nytt species, samt måuga, som icke förut voro kända som Lappska.

I anledning af de Växter, som jag af Hr Kyrkoherden erhöll, vill jag nämna, att det gräs som medföljde under namn af Aira atropurpurea var Holcus odoratus (Hierocbloa odorata Hartm.), den verkliga Aira atropurpurea medföljer nu. Af de tvenne Thalictrerne, var den ena Th. flavum och den andra Th. majus; Exemplar af båda återskickas, på det Hr Kyrkoherden måtte igenkänna dem.

Hvad Hr Kyrkoherdens fråga rörande nat. historiska böcker

— 341 —

angår, så vill jag nämna, att D:r Wahlenbergs Flora Lapponica måste förskrifvas utifrån Tyskland, den är dyr, och kostar omkring 20 R. r. g. s. Wahlenberg Fl. Upsaliensis kostar 3 R. 24 sk. r. g s. Agardhs Synopsis Algarum Scandinavie kostar trol. omkring 3 R.

r. g. s. Fries's Systema Mycologicum kostar omkring 6 R. r. g. s. Nilson's Handbok för Zoologer och Jägare el. Scandinavisk Fauna

kostar 5 R. r. g. s. Det är en högst interressant Bok; l:sta delen innefattar Mammalia; andra delen är ej utkommen ännu.

Med biträde af Hartman's Flora och de Växter, hvilka jag haft äran meddela, förmodar jag, att Hr Kyrkoherden nu torde finna många för sig hittils obekanta Växter. Jag förmodar, att Carices och Salices äro talrika i Kemi Lappm. och beder Hr Kyrkoherden ödmjukel. att deraf erhålla ymnigt. Jag utbeder mig ytterligare, att Hr Kyrkoherden gunstigt täcktes göra mig årligen en Växtsändning med så myckna dubletter som möjligt är; jag tager oendel. gärna emot de samma, som jag fick i den förra sändningen, särdeles anhåller jag om mycket utaf Pinguicula alpina & villosa! Epilobium alpinum, Rubus arcticus, Nymphaia pumila! Thalictrum majus & alpinum, Ranunculus hyperboreus! Pedicularis lapponica, Mentha lapponica! Phaca frigida! Sonchus sibiricus! Gnapho.lium pilulare! Viola montana! Tofjeldia borealis.

Jag skall söka att tjena tillbaka så väl med böcker som Växter, och hoppas, att kongl. Wetenskaps Academien också torde framdeles med några böcker hugkomma Herr Kyrkoherden.

Som jag kan finna, så lärer Hr Kyrkoherden ännu icke funnit Andromeda calyculata. Enl. D:r Wahlenbergs upgift växer den uti sydligaste delen af Kemi Lappm. — Men ett rart gräs växer tämel. nära Utsjoki näml. Agrostis algida, som enl. D:r Wahlenbergs anmärkning växer på norra sidan af fjället Rastekaisse i hörnet af Östra Finmarken. Enl. Wahlenbergs Charta kan det visserl. ej vara mer än högst 3 mil mellan Utsjocki och Rastekaisse; det förtjente visserl. att besöka detta fjäll, om Hr Kyrkoherden dertill eger tid och ledighet; på samma fjäll fann ock W-g Salix polaris, hvilken han blott såg på detta enda ställe i Lappm.; nu är denna sistnämnde Salix äfven funnen i Luleå-Lappm. samt i Jemtland.

342

Förleden vinter var Hr Prosten Deinboll på Vadsoe här; jag sökte då att efter råd och lägenhet förskaffa honom diverse botan. skrifter, som voro af intresse, äfven oekonomiska o. s. v.; han lofvade mig deremot rara norrska Växter t. ex. Primula finmarchica, Astragalus Vralensis o. fl. i mängd. Jag skref till honom under det han var i Christiania men fick ej svar. Om Hr Kyrkoherden, som lärer vara bekant med honom, ville gunstigt påminna honom om sitt löfte, i fall något bud blifver till Vadsoe.

I Sommar vill jag sända till Hr Kyrkoherden en betydlig Växt-Samling samt flera skrifter.

Högel, skulle jag önska att äfven från Hr Kyrkoherden bekomma frön af Lappska Växter, i betydligare mängd. De kunna sändas på samma gång som växtpaketet. Jag utbeder mig dervid att altid blifva underrättad, hvem som emottager ett dylikt paket, på det att jag må med säkerhet erhålla det. — Jag skall icke finnas otacksam för visade botaniska tjenster.

Med lifliga önskningar för Herr Kyrkoherdens hälsa och välgång har jag äran innesluta mig uti en fortfarande hugkomst och bevågenhet och framlefver med största högagtning

Högärevördige och Höglärde Herr Kyrkoherdens

Ödmjukaste tjenare

Joh. Em. Wikström

Med. Doct. Stockholm d. 1 t Febr. 1822.

P. S. Inneliggande bref till Hr Prosten Deinboll torde vid tillfälle blifva afsändt.

7.

Från Kontraktsprosten M. Castren.

Kära broder!

Erkebiskopen skrifver att Dina remisser ifrån Lappmarken göra dig heder och komma att i en framtid bidraga till Din befordran. Han beder mig uppmuntra Dig att göra en resa till

343

Ryska Lappmarken och Hvita Hafvet. Denna ort är för Naturforskare ännu en terra incognita och till en sådan resa kunde Du af Academien räkna på ett bidrag — perge domine fräter quo coepisti. Du behöfs ju ej i Utsjoki om sommarn. För Din säkerhet har jag uppsatt något slags Reselof.

Kemi den 2 April 1822.

Din vän

Matth. Castrén.

Brefvet åtföljdes af ett sålydande bevis:

Emedan Kyrkoherden i Utsjoki af Enare församlingar Herr Jacob Fellman har af nöden at för vetenskapliga och äfven för oeconomiska ändamål besöka angränsande sjökuster i Norska Finmarken; så får jag til bevis lämna, at han sommartiderna i afseende på tjenstgöringen har därtil tilstånd och recommenderes således hos respective Wederbörande til vinnande af dess lofliga förehafvande. Kemi den 2 April 1822.

Matth. Castrén.

Theol. Doctor, Contr. prost och Kyrkoherde samt Biddare.

(sigill). Jfr Del I s. 110.

8.

Frän Doktor J. M. af Tengström.

Åbo, den 29 Junii 1822.

Bäste Broder!

Dina kärkomna bref af d. 5 och 7 April d. år äfvensom dem åtföljande växtremisser tackar jag Dig härmedelst upprigtigt för. Också för de till mig destinerade Fiskar jemte den nya grodan aflägger jag mina hjertliga tacksägelser, men beklagar tillika mig, som ej fått se det mindsta af den, då flaskan på nedfärden till Åbo af en Caprice behagade gå sönder. Jag måste derföre be Dig vara god och ännu göra ett försök med dessa

344

kräk; men då inlägga flaskan i raossa och någon liten ask. Ty vägen till Åbo från Ditt Högqvarter är ej så obetydlig. Tillika skulle jag be Dig anteckna, såväl på Fiskarne sorn på Grodan, färgen på alla möjliga delar, ögon, fenor o. s. v. såvida brännvinet förändrar ansenligt densamma. Jag har ett särdeles begär att lära känna våra nordligaste Fiskar och Ampbibier. Men inser nog hvad svårigheter Du har att kämpa med, för att till någon del heldst tillfredsställa min vettgirighet. Skulle Du kunna få ett käril af Bläck, vore det ingen nöd — men hvar skall det deruppe fabriceras. Jag hemförde från Marseille fiskar m. fl. Sjödjur i en dylik bläck ask, på hvilken locket fastlöddes, då den var fylld; och allt var så väl conserveradt vid hemkomsten, som då jag först inlade det. Kanske i Torneå finnes någon Bläckslagare?

Bland växterna fanns en god Spergula, petalis calyce longioribus, hvaraf jag önskade få goda Exx. i mängd. Sänd den ej till någon i Sverige innan Du meddelat mig tydligare Specimina. Den är i alla fall ny för Lappska och Svenska Floran. Åtminstone står den ej i Hartmans Flora. Jag anser den vara Sp. glabra Wild. till dess Du sänder mig tydligare Exx. att examineras. Den växten Du kallat Cerastium glabratum är ej annat än C. alpinum. Gnaphalium pilulare var mig kärkommen. Men har Du deraf Exx. i parti, så var god och sänd mera deraf. I allmänhet är min begäran, att Du af de växter jag åstundat, sänder mig så många Exx. som möjligt. Jag blifver Dig derföre i evighet tackskyldighet. Splachnum luteum och rubrum äro herrliga bitar! Ingen nämnd och ingen glömd.

Din Flora Holmgordii är något högst intressant, och jag skulle i Ditt ställe gifva ut den som en disputation. Har Du Exx. af hvarje der upptagen växt? Tänker Du ej på att gifva ut denna Flora, vore likväl densamma i Manuscript med åtföljande växt specimina för mig ganska kärkommen. v) Bäst vore det om

J) Något sådant manuskript har af utgifv, ej öfverkommits. Synbarligen af ses här floran på och i trakten af Holmgårdsfjället vid Varangerfjorden, hvilken trakt förf. år 1820 besökte i sällskap med Prosten Deinboll. Jfr uppsatsen om Fselleslandet s. 229 ff. här ofvan.

Utgifv.

345

Du kunde i egen person nedbringa rariteter till Åbo! Vi skulle då raisonera om många saker. Har Du upptagit äfven Cryptogamer?

I Utsjoki finnes väl tillräckligt af Fjällmösset (Mus Lemmus)? Jag önskade få deraf en Skeppslast. Men Du torde väl ej hafva sysselsatt Dig med uppstoppning af Djur! Skinnet behöfver dock ej uppstoppas, blott jag får det så flådt, att cranium och fötterna (med afskrapadt kött) qvarstå (hjernan, genom en liten afskärning på nacken, äfvensom ögonen uttagne. NB).

Dina Prästkragar har Mamsell Telenius fabricerat, och jag hoppas att de skola vara alvarsamma nog. Jag sände upp dem med Din systerson Vegelius, som lofvade draga försorg om deras vidare fortskaffande från Kemi.

Bland Akademiska nyheter är den vigtigaste att Magister Arfvidson blifvit för evigt från Acadetnien relegerad för en uppsats i Mnemosyne öfver Militairen, hvilken var skarp och bitande. Det har blifvit inrapporteradt, och säkert med vanlig förstorande utmålning, till Kejsaren, som genast affärdade Relegations Edictet! Hände mig något dylikt, så sökte jag mig Utsjoki Pastorat för att i fred och ro få Botanicera der uppe! !

Roligt blir att snart få underrättelser från Dig. Emedlertid Farväl Din tillgifne vän

J. M. af Tengström.

P. S. En gruflig torka,- som aldrig tager slut, ger ej mycket hopp om förbättring af det grufveliga sidsta året. Kornet har på några ställen aldeles icke uppkommit.

346

9.

Från Professor G. B. Sahlberg.

Åbo den 20 November 1822.

Högärevördige och Höglärde Herr Kyrkoherde!

Sannolikt har Herr Kyrkoherden erhållit kallelse Brefvet att vara Ledamot i Sällskapet Pro fauna et flora fennica. Den värme hvarmed Herr Kyrkoherden omfattar Finlands Natural Historie, och den stora och mångfaldiga nytta, Herr Kyrkoherden, i afseende å sin nuvarande vistelse ort, kan åstadkomma vårt Sällskap, gör oss förvissade att Tit. emottager den erbjudna kallelsen, och sedermera efter hand lemnar oss biträde, så vidt Tit. öfriga göromål det kunna tillåta. — Jag har af Doctor Tengström hört, att Herr Kyrkoherden icke tror sig kunna i Entomologisk väg göra några gagnande Samlingar; och det är, utom annat, äfven af denna anledning, som jag tager mig friheten att skrifva till Herr Kyrkoherden. Det vore en oersättelig skada, om en man, ung och rörlig, fallen för Naturforskning, skulle helt och hållet förbise en gren af fauna, som snart sagdt fordrar minsta möda och kostnad att samla uti. Herr Kyrkoherdens remiss till Baron Mannerheim, hvarom han underrättat mig, innehöll flera ganska rara Insecter, och visar tillräckeligen huru mycket Tit. kunde uträtta för den goda Entomologiska saken. Få hafva befattat sig med Insect Samling i Lappmarken, och om icke allt för många nya Species der kunna finnas, så skulle åtminstone de förträffligaste bytes saker derifrån erhållas. Jag vågar derföre både i Sällskapets och eget namn anhålla, att Herr Kyrkoherden äfven gör insamling af Insecter, och får i sådant afseende göra följande förslag. Herr Kyrkoherden skulle göra insamling af Coleoptera och Lepidoptera till en stor mängd, och af hvarje species och varietet nedskicka till mig ett individuum, försedt med samma Nummer, som Herr Pastorn skulle fästa vid en dylik som Herr Kyrkoherden håller qvar. Jag vill då gerna skicka en

347

namnförteckning efter dessa Numror, och tillika nämna upp dem, hvaraf Tit. skulle skicka ner till Sällskapets museum. Tillika vill jag göra Tit. det förslag, att på samma sätt, som Kyrkoherden Grape fordom gjorde samling för Commerce Rådet Schönherr, äfven för ett å ömse sidor jemkadt arfvode, insamla Insecter för Academien eller ock för mig. Jag ville bestå Nålar och sedan jag vet, hvilka Speices kunna erhållas, och Herr Kyrkoherden vinner erfarenhet derom, hvilka arter jag kunde önska att erhålla, skulle vi bestämma ett visst pris för hvarje stycke af dem jag ville få genom Herr Kyrkoherdens åtgärd. — Dock är jag öfvertygad derom, att Tit. för sin remiss till Finska museum ej fordi*ar annan ersättning, än den tillfredsställelsen, att hafva medverkat till ett Nationelt vettenskapligt ändamål. — Om nu likväl Herr Kyrkoherdens beslut, att ej omedelbart sjelf befatta sig med Insecter, är oryggeligt, så får jag ännu uppgifva ett nödfalls project. Månne icke någon Gosse, som är begripelig, kunde emot en billig drickspenning förmås, att under Herr Kyrkoherdens tillsyn, sticka upp Insecter i mängd för min räkning, då jag ur hopen möjeligen kunde erhålla något dugligt. — Om allt detta anhåller jag ödmjukast att få svar, så fort det sig göra låter. — Skinn utaf Filfrassen och af flygande Ekorren vore äfven här mycket välkomna. Men de böra då aftagas med hufvudskål och klor, så att de kunna uppstoppas.

Inneslutande mig uti Herr Kyrkoherdens vänskap, har jag äran att med all högaktning framhärda

S. T. H. Herr Kyrkoherdens ödmjukaste tjenare

Carl Beinh. Sahlberg.

— 348 —

10.

Från Doctor J. M. af Tengström.

Åbo, d. 3 Mars 1823.

Bäste Broder!

Tack för sidsta Episteln och den åtföljande curiosa från Lappska Floran. Om vintern grufvar jag mig för Ditt öde att vara begrafven der borta under snö och ett evigt mörker, men om sommaren afundas jag Din ljufva lott att så oinskränkt få sluta den herrliga, däijeliga Flora i Dina armar. De insända örtprofven skall jag nu analytisera: Saxifragan är ej annat än stellaris med outbildad inflorescentia; Carex Davalliana är ganska riktigt bestämd och en god bit för Lappmarken. Juncus biglumis är riktig, ehuru något klen till växten. Gräset, som Du förmodar vara Poa maritima, hafvande något gemensamt med Agrostis Algida, var alldeles förstördt vid hitkomsten, så att det mera liknade ett pulfver än en växt; Växten som var parad med (?), var likaledes massacrerad, men jag tror mig dock igenkänna Callitriche autumnalis; Erigeron — en godbit. Den har fallit mig på läpparne som en utmärkt var. af uniflora, eller ock som ett nytt species. Du måste låta mig få par Exx. till af densamma för att riktigt kunna analyticera Blomman. Grif mig äfven locus natalis etc, hörande till växtens Biographie, samt tillstånd att immortalisera Dig. Af Din resa med Deinboll1) hoppas jag Du väntar få en hop resultater, äfvensom Lappska växt frön. De insända Fiskarne med Manne (Deutsch) har jag icke bekommit. Det går illa med Remisserna af djur från Dig, utom hvad Vielfras skinnet beträffar, som prydeliga står uppstäldt på Museum. Ett exemplar med cranium vore säkert välkommet; likaså några cranier blotta och bara, Af Mus lemmus måste Du sända ett helt lass, ty Du har öfverflöd på detta kräk. Ett Bäfverskinn, tillbörligen aftaget i afseende å cranium, köpes af Musseum. Fogelskinn, isynnerhet

Jfr Del I s. 109—139.

— 349

af Grallce och Anates recommenderas till gunstig åtanke. Jag vet ej allt hvad jag önskade få — allt är kärkommet. Kalm säger sig väl hafva bekommit Din Penning sedel för lingv. arbeten, men ännu ej hafva något tillgjort för saken, h vårföre han ber om förlåtelse. Skrif till mig från Din sydliga ståndpunkt, då Du kommer från Utsjoki, om diverse och allt hvad Du derunder insamlat. Det smakar ändock fogel att höra derom, då man ej sjelf kan utföra något dylikt. Alltid din vän

J. M. af Tengström.

P. S. Bergbom är nu Professor efter Palander.

11.

Frän Grefve C. G. Mannerheim.

o. T) i i 19 Februarii inni

8t. Petersburg 3 Martii 1823.

Min bäste Vän och Broder!

Oändligt fägnande var det att se mig ihågkommen genom Ditt intressanta bref af den 10 December nästlidet år, hvilket jag icke förr än för tvenne dagar sedan erhöll. Postgången oss emellan sker icke på Pegasus, utan på den mest senfärdiga Bra

2/3

dypus, då mitt sista bref behöfde dels år, för att från Helsingfors upphinna Thules fjäll. Den dag, då jag från Dig erhåller några rader, är en verklig högtidssdag för mig, och ett bref så rikt på underrättelser och Naturalhistoriska observationer som Ditt senaste skänker mig dubbelt nöje. Ifrån Paris åtgår endast 17 dagar för att få bref och den 3 Februarii inhändigade jag en epistola från Irkutsk, 560 mils väg, som var dateradt den 4 Januarii och således varit mindre än en månad under vägen. Du ser att jag mycket utvidgat mina Entomologiska relationer. Med alla Svenska Entomologer är jag personligen känd; skrifteligen har jag bekantskap i Paris med vår tids heroés i denna del af Naturalhistorien, Professor Latreille och General Lieut. Baron

— 350 —

Dejean, i Tyskland med Megerle och Dahl i Wien, Sturm i Niirnberg, Klug personligen känd i Berlin, Grermar i Halle och Schneider, h vars personliga bekantskap jag äfven gjort 1819, i Stralsund, samt i Ryssland med Werkl. Stats Rådet Fischer i Moscou, Stats Rådet Steven på Krimska Halfön, Professor Besser i Kremenets i Volhynien, Professor Eschscholz, som seglat omkring jorden, i Dorpat, oberäknade de här i staden varande Entomologer. Denna utvidgade correspondence tar mycken tid och jag behöfver jämt ett duplett förråd för att kunna ersätta dessa Herrar för hvad de skickat till min samling, hvilken redan, hvad endast Coleoptora beträffar, stiger i denna Class till öfver 3,000 species. Fjärilarne och de öfriga Classerne äro äfven i betydligt antal samlade. Det fägnar mig således oändeligen om Du åter vill, enligt Ditt goda löfte, helsa på mig med en liten sändning insekter. Ibland de Lapponica äro många mycket begärliga för Utländningen. Några nya species borde visserligen i Utsjoki och kringliggande nejder kunna upptäckas. En liten Carabus, som Du sednast sände mig och som jag af misstag uppgaf å min förteckning vara Harpalus consimilis Gryllenhal, är alldeles obeskrifven. Jag har ämnat beskrifya den eller, om Du ville sända mig ännu ett exemplar deraf, skicka detta till Baron Dejean i Paris, för att af honom upptagas i det nya Werk, som han kommer att öfver Goleoptera utgifva och hvarå äfven jag subscriberat. Detta Werk utkommer småningom och torde fulländadt kosta omkring 1,000 Rubel. Denna lilla nya Lappska insekt täcktes Du icke illa upptaga, om jag kallar, eller för Baron Dejean projekterar: Bembidium Fellmanni. Den torde dock komma att tillhöra Dejeans genus Peryphus och då böra döpas till Per. Fellmanni. Du misstycker väl icke detta vänskaps- och tacksamhets prof. — Jag har äfven blifvit kallad till Ledamot af några Naturforskande Societeter, har i dessas, skrifter författat en och annan af handling och är betänkt på att här i Staden snart från trycket utgifva en Monographie öfver slägtet Eucnemis, hvartill plancherne redan äro färdiga och af hvilket arbete Du med första

skall erhålla ett exemplar.

Förliden sommar gjorde jag, under en tid af 3 fulla månader,

— 351 —

en i alla afseenden interessant Entomologisk resa i Södra Sverige uti Sahlbergs sällskap. Du kan ej tro huru rik vår skörd af insekter var, och allenast för mina mordvapen tillsatte omkring 8,000 varelser lifvet. En så rolig resa har jag ännu aldrig företagit och torde kanske aldrig få göra. Alla Entomologer besöktes och i Gyllenhals lådor gjordes ett rikt utbyte. Innan jag slutar orda in Entomologicis, skall jag ännu tillägga, att en mängd af de Lappska insekterne äfven finnas i Sibirien, ja till och med ända å Kamschatka och på de Aleutiska öarne norr om Japan, således uti hela den nordliga sträckningen af gamla verlden. Dessa äro t. ex. Nebria borealis, Curculio arcticus, Chrysomela Lapponica och affinis, Leptura interrogationis m. fl.

Jag f eli citerar att Dina Botaniska forskningar lyckats så väl, att Du redan gjort en mängd nya upptäcker. Det af Sahlberg stiftade Sällskap för Finlands Zologie och Botanik är icke något från högre ort auctoriseradt Samfund, och torde icke heller komma att lysa med några afhandlingar. Du gör såldes bäst att icke öfverlemna Ditt tilltänkta arbete dit. Hvad åter utgifvandet i Disputationer beträffar, tycker jag det vore ledsamt försvara sitt eget arbete ur den lägre Cathedern, och att vinna den högre, är för en icke promoverad ej så alldeles lätt. Vid Åbo Universitet torde Calonius vara det enda exempel af en sådan dispense. En ansökning om en dylik förmon bör till Kejsaren directe ingifvas och då känner jag det förut, att Hans Maj:st deröfver infordrar Consistorii utlåtande, hvilket på förhand synes mig blifva till afslag rådande. Jag yttrar min uppriktiga mening och jag behöfver icke göra annat, då jag talar med en vän. Efter min tanke skulle Du genom Ditt opus skörda den största ära om Du sände detsamma till mig, för att ingifvas, antingen till Wettenskaps Academien här eller till Naturforskande Sällskapet i Moscou, då arbetet blefve tryckt i deras Handlingar och Du möjligen medlem af någotdera Samfundet, en heder som icke vederfarits mången Professor i Åbo.

A propos af Botanik, kunde Du ej snart sända mig ett partie Lappska Växter? Här äro många Botanici, som frågat mig derom och jag har ibland annat äfven lofvat Bajerska

— 352 —

Ministern Grefve de Bray (en stor Botanicus) att skaffa honom örter från Lappland. Kan Du, så tjena härmed Din Vän. Jag skrifver äfven i detta afseende med dagens post ett tiggeribref till Doctor Castren. Han har ju en rik Duplettsamling? Din belägenhet i en af Nordens strängaste nejder är visserligen icke önskans värd, och jag beklagar af hjertat de mödor och privationer, för hvilka Du måste utsätta Dig, för att i framtiden erhålla en bättre lägenhet. Genom ditt nit och ditt outtröttliga bemödande att gagna Din församling, både i intellectuelt och oeconomiskt hänseende, har Du mycket fästat Finska Hushållnings Sällskapets och som jag tyckt mig förmärka, särdeles Ärke Biskoppens uppmärksamhet. Denna fördelagtiga reputation kan icke annat än skrida till högre orter och fortfar Du att än framdeles på lika sätt utmärka Dig, gör Du Din bättre bana ganska viss och säker.

För 4 veckor sedan återkom Monarken från Congressen i Verona. Annu har ej föredragning af Finska Arender varit och således kan jag icke heller berätta nyheter. Farväl derföre för denna gången! Och bibehåll i Ditt minne

Din upprigtige Vän och redlige tjenare

C. G. Mannerheim.

12.

Frän Grefve C. G. Mannerheim.

o T-, , i 27 Martii • o i o

St. Petersburg j-^ 1823.

Bäste Broder!

Just nu några minuter före postens afgång bekom jag det för Dig beställda Sigillet och skyndar att detsamma till Dig härhos öfverstyra.

Ännu har jag icke till Wettenskaps Academien aflemnat Ditt fröpaquet af orsak att som man sagt mig Kejserl. Botaniska trädgården icke står under Academiens inseende och Dina frön

— 353 —

således torde komma att der qvarstadna utan all nytta. En af våra störste Botanici i ve-^en, Professor Fischer, har nyligen blifvit kallad till prsefectus öfver denna hortus och vill Du, skall jag, jemte Memorial, aflemna dem till honom, eller önskar Du att jag, oaktadt hvad jag redan anmält, bör aflemna paquetet till Academien?

Sedan mitt sista bref har inga nyheter försports. Jag är otålig att få de insekter och örter Du låfvat

Din städse tillgifne Vän

C. G. M.

13.

Frän Professor Fischer.

Hochzu Verehrender Herr Pastor!

Da bei der hiesigen Kayserlichea Academie der Wissenschaften kein botanischer Garten existirt, so hat H. Baron von Mannerheim die Gute gehabt, die Saamen, welche Sie dieser Gellschaft bestimmt hatten, mir zu geben. Aus obigem circulair ersehen Sie, dass S. M. der Kayser befohlen haben, einen neuen Kays. botanischen Garten hier (St. Petersburg) zu errichten und mich zu dessen Director zu ernennen geruhet haben. Es wäre mir sehr lieb, wenn zwischen uns botanische Verhältnisse statt hahen könnten. Meiner seits wtirde ich mir ein grosses Vergniigen daraus machen, Ihnen Saamen und trockene Pflantzen so wie auch andere desiderata, die Sie zu hahen wiinschen könnten, mitzutheilen; und wenn Sie die Giite haben wollen, mir ein Verzeichniss davon zu geben, so werde ich mich bestreben, Ihre

Wiinsche best möglichst zu erfullen. Von Ihnen wäre es mir sehr lieb sowohl Saamen der in Ihren Gegenden wachsenden Pflantzen als auch trockene Exemplare der Pflantzen selbst zu erhalten; und da H. Baron von Mannerheim mir gesagt hat dass Calypso borealis öder Limodorum boreale in den Gegenden, die Sie bewohnen, leicht zu finden ist, so nehme ich mir sogleich

23

— 354 —

die Freiheit Sie um trockene Exemplare dieser Pflanze zu ersuchen, mit der Bitte, mir selbe durch den Weg, den H. von Mannerheim Ihnen anzugeben die Giite haben wird, zukommen zulassen, bis ich Ihnen melden könne, auf welche Art unmittelbare Verhältnisse zwischen uns statt haben können.

Mit der ausgezeichnesten Hochachtung, und Erwartung einiger gtitigen Zeilen Antwort bin ich

Ew. Hochehrwurden ergeb. Diener.

D:r Fischer.

14.

Från Grefve C. G. Mannerheim.

St. Petersburg d. 19/31 Maji 1823.

Min egen Vän och Broder!

Mitt sista bref jemte Sigillet har Du väl längesedan fått. Jag skref det med nästafgångne post efter mitt första bref detta år eller den 5 A -. Sedermera har jag haft fägnaden af Dig emottaga en vänskapsfull skrifvelse af den 22 Martii, som jag icke velat besvara, innan jag kunde göra närmare besked för hvad Du deri ombetrodde mig. Således först mycken tacksägelse för insekterne, hvaribland största delen visserligen voro obrukbara, men några ägde för mig stort värde. De af Dig numrerade voro ej de raraste. Dessa voro N:o 3 Tachyporus chrysomelius, N:o 4 en ofullständig Semblis, N:o 6 Rhynchcenus Pini och N:o 27/3 Elaphrus aquaticus samt N:o 6 Carabus glabratus. Af dessa lönar endast framdeles den sistnämnde mödan att skicka, de andra äro allmänna här; och skräpiga spindlar, larver samt söndriga flugor behöfver jag ännu mindre. Men Du har lemnat så godt Du hade och jag erkänner med största tacksamhet Din goda vilja, att rikta min samling. Deremot fägnades jag obeskrifligen utaf de tvenne Nebria nivalis och de 3 Bembidium Fellmanni, som funnos i din remiss. Den förra är en större svart

— 355 —

Carabus och den sednare en liten grönglänsande, och jag ber Dig skicka mig ännu så många exemplar som möjligt af dessa rariteter och ännu skaffa mig deraf i sommar om Du kan. Bembidium Fellmanni är nu af mig afritad och beskrifven. Den kommer att denna sommar tryckas uti N:o 3 af Hummels Essais Entomologiques. Jag hoppas att de sändningar, hvilka Du framdeles gör, skola var